Skeppar Worse/Kapitel 5
| ← Kapitel 4 |
|
Kapitel 6 → |
5.
När solen sent om hösten gick ned i stora gula skyar fulla af storm och regn, sänkte det sig öfver den lilla staden ett mörker mot hvilket det icke gjordes något motstånd — om man icke vill räkna en liten lykta, som satt helt dåsig i muren vid ingången till rådstugan.
För öfrigt var der mörkt, beckande mörkt i de trånga, krokiga gatorna och nere på bryggorna, der man stöp burdus på hufvudet i sjön, om man var full eller främmande.
I de små butikerna brann tranlampan eller ett talgljus; i de finare hade man börjat med en hängande moderatörlampa, som skar gammalt folk i ögonen. Öfver vattenpussarne föll det då ett matt sken, och de, som kände väl till gatan, kunde hoppa sig någorlunda torrskodda fram. Men de flesta hade grofva stöflar och pulsade i väg, så att man hörde det plaska i smutsen.
Här och der kom en liten lykta svängande, än bekymradt böjd mot jorden för att finna en öfvergång öfver de värsta ställena, än kastande sitt närgångna ljus i ansigtet på en förbigående eller uppåt väggen på de låga trähusen.
Damer med mösskorgar, ur hvilka det stack upp stickpinnar, gingo till bjudningar, eller en tjenstflicka lyste försigtigt med lyktan, och bakefter kommo två tre småflickor hoppande, som skulle på dansskolan med smala hvita ben och stora bottiner på fötterna.
Men efter klockan sju var det knapt något ljus mera i bodarne, och det blef tyst och stilla på gatorna; endast då och då föll en ljusstrimma utöfver smutsen och vattenpussarne, när dörren gick upp till en bränvinskrog, der sjöfolk och stadens bofasta drinkare sutto och grälade eller slogos.
Så började nattvakterna att sprida sig från rådstugan utöfver staden. Det var helst gamla matroser och skeppstimmermän, som ej längre kunde arbeta, med groft, grötigt målföre, krokryggiga och lomhörda.
De kommo gående helt långsamt i sina långa, tjocka vadmalsrockar med lyktan i venstra handen, stötande den tunga pikstafven i gatstenarne, så att man hörde dem lång väg. Och vid de bestämda gathörnen ropade de ut tiden och vinden, hvar och en på sitt sätt, så att hvarje nattvakt förstods på sin gata, men eljest knappast någonstädes i hela verlden.
När så de, som varit borta på bjudning, kommo hem i god borgerlig tid litet öfver tio, svängde det åter några lyktor genom gatorna, man mötte nattvakten, helsade god afton, och de unga frågade hvad klockan var, för att plåga honom, men de gamla frågade efter vinden på allvar.
Men efter den tiden var staden alldeles svart och utdöd. En drucken man sturade fram tills han hamnade någonstädes i en källarhals, i en rännsten, i sjön eller, om han snafvade öfver en nattvakt, på rådstun.
Men de voro icke lätta att snafva öfver, nattvakterna; ty de hade sina väl gömda sofplatser, som de blott ytterst ogerna lemnade, när de tyckte att man måste ropa ut något, eller när det närmade sig släpande steg af gamla styfva läderstöflar på gatan.
Det var rondvakten, den egentliga brandvakten. Den bestod, tror jag, helst af riktigt urgamla nattvakter, som det ej längre var något ljud i. De voro fyra eller fem i sällskap, och alla hade de slagit upp kragarne helt och hållet och dragit skinnmössorna ända ned, så att någon eldsvåda kunde de väl knappast märka, förr än den svedde dem i skägget.
Och ändå sof staden så tryggt, så tryggt.
Och vaknade en eller annan och började tänka på all den råg, som låg på magasinet; eller det kom rad på rad af bilder — tydliga, obevekliga, som de komma i mörker om natten — af en glöd — en glöd, som låg någonstädes och pyrde och grep omkring sig och fattade i väggen och fick makt och omvärfde huset och förtärde rågen, saltet, tunnorna och hela kramboden med varulager och alltsamman! Då ljödo släpande steg mot gatan af gamla styfva läderstöflar, pikstafvar stöttes i gatstenarne; de närmade sig och drogo förbi.
Ah, rondvakten! Allt i ordning. Seså, gudskelof! nu kunde man sofva vidare, tryggt och lugnt.
Eller ett barn vaknade af en elak dröm och låg och lyssnade och pinades af hemska skepnader, tjufvar och skälmar, som kommo in genom köksfönstret och ville mörda far och mor med långa knifvar! Då hörde de utanför vid hörnet: «Hör väktarens rop! Klockan är tio slagen! Vinden är stilla!»
Ah, nattvakten! Ja, det var ju sant, vakten var der, då kunde det ej komma tjufvar och skälmar genom köksfönstret! Alla elaka menniskor måste hålla sig hemma hos sig sjelfva, annars tog vakten dem med sig till rådstun; ja der fans visst inga elaka menniskor, bara snällt hyggligt folk — och nattvakten.
Så somnade de nu igen så trygga och tacksamma och drömde icke det ringaste grand mera.
Men — när så kommo, de tre förfärliga brandskotten, så att rutorna klingade öfver staden och många sprungo — då blef det också en ångest öfver alla gränser.
Öfver de mörka gatorna sken det rödt i den tjocka regnluften som ett lågande eldhaf, om det så bara var en vanlig skorstenseld; den långe trum-Jörgen trummade, som om han vore galen, med de tjocka ändarne af pinnarne; och män med groft målföre och pojkar med röster så skarpa som måsars flögo genom gatorna och skreko af all makt: «Elden är lös! Elden är lös!»
Vid spruthuset samlades folk med lyktor, ropande, svärjande: Nycklarne? De hängde bakom brandchefens säng — bort efter brandchefen! I beckmörkret sprang en midt i magen på honom, och nyckelknippan för hin i våld bort i smutsen; och medan de letade efter den med tre lyktor, sprängde några skeppare dörrarne, och sprutorna ramlade i väg med sitt hemska, tomma dån.
Gamla jungfrur i nattröja sprungo ut på gatan med ett tvättfat eller ett strykjern, och i husen skockade sig alla omkring fars och mors sängkammare. De små barnen sutto i sängen och gräto; de fullvuxna döttrarna skulle trösta dem, halfklädda, med håret ned öfver ryggen, bleka och darrande af skräck.
Men mor lät koka kaffe — varmt kaffe är godt för allting och vid alla tider; och far kom under tiden hem och berättade huru det gick.
Gossarne hade strax klädt på sig och försvunno. För dem var det en fest, en skräckens fest. Den röda himlen öfver den svarta natten, flamman, som ibland viftade ut ur den tjocka röken, de fullvuxna männen som sprungo och skreko — allt detta fylde dem med en spänning som af tio romaner; i ett begär att våga det oerhörda, att utmärka sig genom någonting sällspordt manhaftigt, störtade de sig in i hus, der det hvarken var eld eller fara, och togo kämpatag i de orörligaste och omöjligaste föremål, för att rädda.
Brandchefen stod vid sprutorna och kommenderade. Två led af män och halfvuxna pojkar langade upp vatten och tomma hinkar tillbaka. Vid sjön eller nere i en brunn turade unga sjömän om att fylla hinkarne, tills de voro genomvåta och armarne domnade. Officerarne vid borgarekåren i blåa frackar med hvita snören sprungo omkring och voro öfverallt i vägen för sig sjelfva och andra med sina långa sablar.
Men i sjelfva elden voro återigen sjögastarne. De voro inne i husen och räddade, tills taket föll, uppe på grannhuset med våta segel, höggo ned småhus och plank.
Thomas Randulf och Jacob Worse voro alltifrån de voro pojkar kände som de modigaste vid eldsvådor. Ständigt voro de först på platsen, buro ut de gamla och sjuka och intogo derefter de hetaste och farligaste posterna under släckningen. I verkligheten var det de som ledde det hela, fastän brandchefen hade både gula och eldröda fjädrar i sin trekantiga hatt.
Under allt detta utstodo dock köpmännen den värsta ångest. Assurans var någonting mycket sällsynt; många af de väckta ansågo till och med, att det var en syndig misstro till Försynen; några sade, att de hade assurerat hos Gud.
Men när vinden låg på och de små trähusen flammade upp det ena efter det andra, då förlorade till och med de klokaste och frommaste all besinning, och de sprungo omkring i packbodarne vid magasinen och hjelpte till med att välta mjölsäckar och spannmål i sjön, arbetande och ödeläggande i sitt anletes svett, medan de glömde att rädda kontanterna på kontoret bakom kramboden.
Men genom eld och rök, högt öfver larmet och ropen, ljöd klämtningen från den stora klockan i domkyrkan. Två eller tre långsamma slag, så en lång paus, derpå åter några enstaka slag med pauser emellan. Det lät så tungt och hopplöst. Det var icke stormklockan, som skulle väcka menniskorna till hjelp och räddning; det var kyrkans bön om barmhertighet, de upprepade, förtviflade ropen till Gud, att han skulle släcka den förtärande elden.
Men vinternatten kände också till ett annat lif i den lilla beckmörka staden. Det var vid jultiden eller strax efter nyåret, när nordvesten gick med snöbyar hvar halftimme och stjernklart dessemellan.
Då kunde det plötsligt inåt stadsviken komma en båt, en till och ännu en, så en liten skuta och så ett par båtar igen. De seglade hvar och en åt sitt håll inne i hamnen, famlade sig fram i mörkret till förtöjningsringarne vid magasinen och på bryggorna.
En man sprang i land och sprang allt hvad han kunde in till staden; de stora sjöstöflarne satte elefantspår i snölagret, som täckte smutsen efter det sista ovädret.
Nattvakten höjde sin lykta och såg på mannen. Hans stöflar, hans byxor, ja ända upp till den gamla sydvesten blänkte som silfver af otaliga blanka småstjernor. Nattvakten smålog, och som han var en gammal treflig kurre och då han just var vid hörnet utanför skeppar Worse vid torget, så ropade han: «Vinden är nordvest — sillen är kommen!»
Flera båtar, flera småfartyg kommo in; det skramlade här och der af ankare, som fäldes. Man bultade på magasinsväggarne; folk kom upp och sprang omkring med lyktor. Magasinsdörrarne en trappa upp öppnades, och ljuset föll öfver männen der ute i båten och öfver den silfverglänsande mängden af vacker, fet vårsill.
Uppe i staden bultades det på hos köpmannen; det dånade i hela huset, när karlen med sjöstöflarne tog en sten från gatan och slog den i väggen; han var icke rädd, han visste han var välkommen.
Alla vaknade och tänkte genast på eldsvåda. Men husfadern sprang ur sängen och slog upp fönstret.
»Jag skulle helsa från Ivar Østerbø, att han har köpt fyrahundra tunnor åt er.»
»Vet du priset?»
»Tre ort och aderton. Vi ligga vid norra magasinet med 80 tunnor; de andra ä’ tätt bakefter.»
»Hurudan är vinden?»
»Nordvest med snöglopp.»
»Spring upp till Lars i Berje och låt honom samla qvinnfolken; han vet besked.»
Dermed slogs fönstret igen; karlen med sjöstöflarne sprang vidare, törnade i mörkret ihop med andra karlar som också hade börjat springa. Men köpmannen började att ifrigt ta på sig magasinskläderna, som hängde färdiga. Hustrun förmanade honom från sängen att ta två af de tjockaste ylletröjorna, hvilket han gjorde. Han visste hurudant det var i magasinet en natt med nordvest och snöglopp.
Under byarne ökades blåsten litet, så att snön virflade; eljest var det en tämligen frisk nordvest, och båtar och fartyg fortforo att komma, tills hela hamnen var full af rop och skrål och plaskning af vågorna, slag af segel, som firades, och det muntra, rasslande ljudet af smidiga ankarkettingar, som löpte ut.
Högst upp i fjerde våningen af alla magasiner kom det ljus; tranlampor stäldes här och der, folk började komma till, män och käringar och unga flickor; saltboden öppnades, tunnbindaren rumsterade med tunnorna; manskapet ute i båten blef otåligt, de ropade in, att nu började de, och de fyra första blanka sillarne slängdes in öfver magasinsgolfvet.
Men nu var hela staden underrättad, ända till den aflägsnaste vrån; det tändes ljus bakom små rutor och otaliga kaffepannor sattes på. Öfverallt ifver och munterhet; sillen var kommen — sillen, som alla hade väntat på och som alla väntade sig något af.
De unga flickor och hustrur, som skulle «gana» sillen, d. v. s. ta ut inelfvorna, klädde sig i sina renskläder under skratt och skämt, fast det var så kallt att stiga upp, att tänderna skallrade i munnen på dem. Framför allt bundo de en tjock duk tätt om hufvudet, så att man ej kunde se mer än ögonen och näsan, ty fick man sillake i håret, så blef det sår.
När de voro färdiga, sprungo de i hopar bort till det magasin, der de på förhand hade tingat arbete; och ett tu tre funno de sitt arbetslag och sin plats midt i sillen till upp öfver träskorna med tunnor och saltbaljor och det olycksaliga talgljuset hvilket satt på en pinne, som var stucken midt ned i sillhögen och som alltid vållade stort bekymmer genom snytning med våta fingrar, omkullfallande och andra vedervärdigheter. Så fingo de upp den lilla blanka rensknifven och så till att rispa upp sill efter sill i en ljungande fart.
Nu var det fullt af elefantspår i snön, och det tjenade till ingenting att byarne hvarje ögonblick lade ett nytt lager deröfver; det trampades genast ned till smuts.
Endast uppe i staden på de bredare gatorna och omkring skolan var det ännu så mycket snö, att skolgossarne kunde få till stånd en liten batalj, då det ändtligen blef morgon.
När de bleka och glåmiga ynglingarne i högsta klassen kommo lunkande till skolan med sina döda lass af grekiska och latinska böcker, med sina tankar långt för hin i våld i försvunna kulturer, hjernan fyld med grammatik — den ena hälften med reglerna, den andra med undantagen — och de så på sin väg mötte en flock rensflickor, som gingo hem, efter att ha stått i sillen halfva natten, så kunde det nog hända, att de muntra flickorna stucko hufvudena tillsamman och skrattade.
De hade dragit ned halsdukarne, så att munnen var fri, och under prat och muntra rop gingo de midt på gatan, varma och rödkindade efter arbetet med blanka sillfjäll på kjolarne och ända upp på näsan. Många af dem voro jämnåriga med de lärda herrarne eller yngre; likväl voro de så öfverlägsna; de skrattade så himmelshögt at de halft lystna, halft föraktliga blickar de fingo.
De lärda herrarne kände det kanske något litet. Men de funno upprättelse i plebs plebis eller semper varium et mutabile eller någon dylik klassisk qvickhet.
De visste, att det hade kommit sill i natt; de sågo hamnen, som vimlade af fartyg, och brådskan öfver hela staden.
Men hvad rörde det dem? Att förtjena pengar, var det någonting för dem att tänka på? Deras verld låg öfver den råa massans; de vandrade ad parnassum, och de föraktade djupt de låga själar, hela pöbeln, som trälade och lefde fram sitt lif framåtlutande liksom djuret utan gudomsgnistan från vetenskapens heliga altare.
Och detta djupa förakt för folket, som arbetar, det bevarade de troget, ända tills de kommo ned igen från Parnassus och blefvo embetsmän. Visserligen lärde de sig att hålla mycket bra tal om näringarnes uppkomst, men i verkligheten var den dem tämligen likgiltig.
Det var nästan inga andra embetsmän än presterna, som gladde sig åt ett rikt fiske, ty då var det som om offret flöt in rikligare. Men när sillen strömmade under land, när penningar massvis spredos ned ibland folket, så att hvar och en kunde klarera för sig och komma sig litet upp, då klagade juristerna högt öfver dyrtid.
När deremot folket har det svårt, när fisket eller skörden slår fel, när knappa penningtider stoppa till källorna, så att det går raskt på med konkurser och executioner och tvångsauktioner med höga procent och dryga sportler — då är det som juristerna trifvas.
Men med undantag af embetsmännen och de få familjer, som lefde af pensioner och räntor, var det en glädje och en festlig stämning öfver alla andra i hela staden, när sillen kom.
Alla voro intresserade i det. Ett rikt fiske bragte de allra flesta uppfyllelsen af ett hopp eller räddning från ett bekymmer. Först och främst voro nu alla, som hade med sjön att göra — och det hade nästan hela staden — i den mest ansträngda verksamhet; ända ifrån fiskarena sjelfva och upp till salteriegare och spekulanter — alla gingo i ett slags rus, så länge fisket varade.
Då fingo icke allenast skeppare, utan helt unga styrmän fartyg till att fara på fisket med; och der seglades de oförvägnaste seglatser för att hinna först fram och få full last. Så narrade man hvarandra med falska upplysningar, slogs, om det var nödvändigt, och drack sig ett godt och försvarligt rus, när det var tid och anledning.
Hemma på klubben var det lifliga aftnar; alla rummen fulla, folk satt på kanten af biljarden, hvilket eljest var förbjudet.
Hvarje nyankommen måste berätta hvar sillen stod, priset, huru många lås som satts för och om det eljest var något nytt norrifrån. Det var det enda sättet man fick underrättelser på, och efter dem rättade man sig.
Ibland var det rätt, ibland var det galet; ibland slog fisket rikligast till, när det berättades, att sjön var hvit, sillen hade vändt och stod från land; än var det just slut, då ryktet berättade om de otroligaste sillmassor och fångster, och så satt man der med händerna fulla af dyrt salt och tomma tunnor.
Så drucko de också varmt och godt på klubben om qvällen, när de hade varit hemma och ätit; då tänkte man ej längre på affärer för den dagen, och så sjöngo de.
Det var nästan alltid en eller annan ung skeppare, som trädde fram och gjorde sin röst så grof och grötig som möjligt, i det han frågade, om han fick lof att traktera sällskapet med ett litet glas. De visste, att han hade förtjenat öfver 100 specier på en enda laddning, så att han kunde nog spendera.
När bålen så var stäld framför de äldsta: hamnfogden Snell och lotsåldermannen, uppstämdes gerna den nya sillsången på melodien: »Och nu en skål för det vackra kön.»
«Om fjällets stolthet och dalens lust
Sjung, norrman! gladt, så att högt det klingar!
Men när du bor vid den norska kust,
Du nog ditt haf ock din hyllning bringar.
Hell haf, du kära,
Vår fröjd, vår ära,
Hvars vågor ymniga skatter bära
Till Norges land.
När måsen kommer med glädjelåt
Och bringar helsning från sillens skaror,
Den glade fiskarn ror ut sin båt
Och sänker ned sina garn och snaror.
Se skummet stänker,
Och silfret blänker
Af hafvets bergade, rika skänker,
Som fylt hans båt!
Thy må vi sjunga, o haf, ditt pris,
Hvars rikdoms källa till oss månd’ strömma,
Och fylda kannor på fädrens vis
Vi till din ära nu glada tömma.
Låt sillen stimma
Och näten glimma,
Och måsens budskap låt oss förnimma
Hvartenda år!
Så tömde de sina bägare på fädrens vis och sjöngo sång på sång — för gamla Norge och skeppsfarten och konstitutionen, och till slut fick gamle lotsåldermannen sin sång:
«De gamle får man ej glömma ju,
De varit en gång hvad vi äro nu,
Båd’ unga och raska; de länge stått bi,
Och att de ha älskat, bevisa ju vi!«
Långt fram på natten skallrade rutorna af de kraftiga körerna, ty ju längre det led, desto starkare vrålade de och slogo takten i bordet med de tjocka glasen.
Men det fans i staden några andra, som aldrig drucko ej heller satte sin fot på klubben, och som dock hade hela sitt intresse och hela sin välfärd i fisket. Och det var haugianerna, de väckta — de heliga, som bespottarne kallade dem.
Förutom Sivert Jespersen och bröderna Egeland, som drefvo ett stort salteri vid sidan af sin bondhandel, spekulerade äfven de flesta andra haugianerna i sillen. I allmänhet voro de bondpojkar, som kommo in till staden för att tjena hos en af de äldste, och der lärde de haugianernas sparsamhet, förnöjsamhet och outtröttliga flit.
När de så kommo på egen hand med en liten affär, arbetade de sig snart upp. På fisket, der det mången gång kunde gå tämligen vildt till, voro de också med, fastän de ledo mycken smälek derför att de sjöngo salmer i stället för att svära och dricka.
Men efter hand började de andra att inse, att de heliga ej voro att förakta. Aldrig var det något på tok med dem, hvarken slagsmål eller fylleri bland deras manskap; deras båt var alltid redo och deras grejor i den bästa ordning; och fastän de hvarken svuro eller drucko, seglade de dock i kapp med de galnaste våghalsar, och fastän de foro fram med saktmod och fromma ord, fingo de dock fram sin rätt, och man betänkte sig två gånger på att gå dem för nära.
Sivert Jespersen var också en sådan bondpojke, som hade arbetat sig upp från ingenting. Nu egde han två stora magasin i staden, flera salterier norrut; och dessutom hade han åtskilliga skeppsandelar.
Nu reste han ej längre sjelf på fisket; han var öfver femtio år, krokryggig och full af gikt som de flesta, som ha varit på vinterfiske i ungdomen. Men när sillen kom, vandrade han omkring i magasinet i sin urgamla kalmuckrock och pelsmössa, och då var han vid ett ypperligt humör.
Hela huset fullt af menniskor, sill, salt och tunnor ända upp till takåsen; rop och larm, tunnbindarnes slag, hisstågen, som rasslade upp och ned, golf och trappor våta och glatta af sillblod och lake, som droppade genom golfven från vinden till stenfoten, sillfjäll uppåt väggarne, hvar du vände dig, och en lukt som i magen på en hvalfisk — der gick Sivert Gesvint med sitt talgljus i handen upp och ned och rundt omkring i hela huset, halfhögt gnolande sin favoritsalm:
»O du min Immanuel!
Fröjder, som ej sina,
Du beredt min arma själ
Med din bittra pina.
Fienden trodde, den var fast,
Men hans falska snara brast.
Upp, min själ! till sång och fröjd — nej, nej, nej!» ropade han plötsligt med skarp röst.
Det var något på färde bland rensflickorna, antingen att två af dem slogos eller det var skämt, men de voro så våldsamma, att de vältade omkull ett par färdiga tunnor, så att sillen gled ut öfver golfvet och upp i saltbaljorna, och det blef riktigt illa tillstökadt.
»Nej, nej, nej!» upprepade Sivert Jespersen, då han kom fram till dem, och nu var hans röst åter mild och blid som alltid, »ni måste handskas försigtigt med Guds gåfvor, på det att de icke måtte förspillas och förderfvas. Inte sant, kära barn?»
Han såg från den ena till den andra med sina skarpa ljusblåa ögon och sitt ständiga leende; och det blef alldeles tyst bland flickorna, medan alla fingo brådtom med att samla upp sillen igen och få det i ordning. Det var mycket värre, när Sivert Jespersen sade: kära barn, än om en annan hade sagt: helvetes pack!
Fastän de foro så stilla fram, Hauges vänner, och tycktes bedrifva sina affärer med så mycken omtanke och försigtighet, var dock sjelfva affären allt annat än säker och solid i grund och botten. Fisket behöfde bara slå fel ett par år, eller om en eldsvåda ödelade alla dessa oassurerade dyrbarheter, så skulle många till utseendet stora förmögenheter smälta ihop till litet eller intet.
Och detta kände de stundom sjelfva, när det dröjde längre än vanligt innan sillen kom under land, eller helst på vårsidan, när det var tomt i kassan och sillen låg oafskeppad på magasinet och allt berodde på prisets stigande eller fallande i Ryssland och Preussen.
Då skälfde de på handen, när posten kom en gång i veckan, och de sofvo dåligt om natten; det var helst den tiden de sjöngo.
De samlades till bönemöten, oftast hvarje dag; de läste, de bådo, de sjöngo tillsamman. Och när de alla sutto tillsamman och sågo på hvarandra och den ene visste om den andre huru mycket det stod på spel för honom, huru fredliga och fromma de voro, huru Gud hittills hade hållit sin hand öfver dem och visserligen ej heller denna gång skulle öfverge dem — om icke för min skull så för de andras — då kände de kraft i bönen, de smålogo kärleksfullt till hvarandra och gingo hem med god förtröstan.
Och den blef icke sviken. År efter år gick det dem väl; deras kapital ökades, men de satte genast in det i affären. Den, som ett år hade saltat 1,000 tunnor, ville till nästa år ta 3,000; de hade ögonen med sig på alla håll, satte till alla segel, och medan de gingo så stilla med sina salmer och sitt saktmodiga tal, voro de i verkligheten dristiga, ja oförvägna spekulanter.
Det var detta, som minst af allt behagade Hans Nilsen Fennefos. Icke att det skulle vara emot Hauges vilja och anordning, att bröderna drefvo handel, tvärtom. Men detta var icke den gamla idogheten och det gamla förnöjsamma sträfvandet efter en anspråkslös vinst. Pengarne kommo alltför lätt och i alltför stora portioner.
Fennefos fann äfven, att det började insmyga sig öfverdåd i brödernas samlif; det var middagsbjudningar, då man åt öfverflödigt mycket.
Saken var den, att för dessa menniskor med tarfliga vanor var stek och kaka någonting nytt och oerhördt; och efterhand som de blefvo medvetna af, att det hade de nu råd till, funno de en halft barnslig glädje i att låta stadens kokfru laga mat åt dem som i de förnämas hus.
Fennefos talade till dem om det och bannade dem; de hörde på honom, smålogo och tackade; men det blef icke annorlunda.
Äfven i stadens offentliga lif började dessa stillsamma män, som hade blifvit rika utan att någon märkte det, att göra sig gällande. Man nödgades taga hänsyn till dem på många sätt; deras fromma sätt och gudliga tal upphörde att vara föremål för gyckel.
Ja, efterhand som Hauges vänner vunno i yttre anseende och förlorade i inre lif, trängde sig från dem och deras väckelse en ytlig religiositet utöfver samhället både i staden och på landet, en officiel skenhelighet, som trifdes väl.
Sådan ungefär var staden på den tiden: en gammal stad full af nytt, trång och krokig, mörk och pietistisk, men frisk och småleende mot det blåa hafvet med stolta fartyg och duktiga sjömän.
En sommardag skulle den ses i solsken och nordanvind, när måsarne flögo öfver fjorden och fram och tillbaka utmed de hvitmålade magasinen vid hamnen, när de lossade salt ute på viken och vinden bar den muntra sången in öfver staden: »Amalia Maria! vi kommo från Lissabon» — och saltet rasslade ut i den breda trärännan och ned i lastbåten med det oförglömmeliga trefliga ljudet, och hela staden luktade sill litet grand, men helst sjö — frisk Nordsjö.
Och personer, som hade varit länge hemifrån och farit jorden rundt, sade, att sådan luft fans ej annorstädes i verlden; och de reste ut och de kommo igen; och hemma var det några få som längtade ut, men alla, alla, som voro ute, längtade hem.
| << Kapitel 4 | Upp till början av sidan. | Kapitel 6 >> |