Skriet från vildmarken/Den ursprungliga vilda naturen blir rådande

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Påkens och huggtandens lag
Skriet från vildmarken
av Jack London
Kampen om chefskapet  →
Ur Skriet från vildmarken Översatt av Mathilda Drangel
[ 39 ]
III.


DEN URSPRUNGLIGA VILDA NATUREN BLIR RÅDANDE.


Den ursprungliga vilda naturen var således mäktig inom Buck, och den blev allt starkare och starkare, tack vare de stränga villkor varunder hans nuvarande liv förflöt. Men han förstod att dölja detta förhållande. Hans nyvaknade slughet manade honom till jämvikt och självbehärskning. Han var för upptagen av att sätta sig in i sitt nya liv för att känna sig väl till mods, och han gav sig icke allenast icke in i några strider, utan han undvek dem även så vidt möjligt var. Hela hans uppträdande började få en viss prägel av försiktighet. Han visade ingen benägenhet för häftiga och brådstörtande handlingar, och oaktat det bittra hatet mellan honom och Spitz, gjorde han sig icke skyldig till någon otålighet mot denne, utan undvek tvärtom att förolämpa honom.

Däremot underlät Spitz aldrig att begagna tillfället att visa tänderna åt Buck, antagligen därför att han i honom anade en farlig rival. Han gick till och med [ 40 ]krokvägar för att reta Buck och försökte oupphörligt framkalla en strid, som nödvändigt skulle ha slutat med den ena partens död. Detta skulle också troligen ha lyckats honom rätt snart, om icke en märklig händelse hade inträffat. En kväll slogs ett dystert läger vid Le Barge-sjöns kala strand. Snöyra, mörker och en blåst, som skar likt vitglödgade knivar, hade tvingat dem att trevande söka sig en lägerplats. Och de kunde knappast ha funnit en sämre. Bakom dem reste sig en lodrät klippmur, och Perrault och François voro tvungna att göra upp eld och breda ut sina kappor på själva isen. Tältet hade de lämnat kvar i Dyea för att kunna färdas raskare. Med några klabbar drivved gjorde de upp en eld, som snart smälte isen under sig och slocknade, varefter de måste äta sin kvällsvard i mörker.

Tätt invid den skyddande klippan hade Buck redt sitt läger. Och där var så lugnt och varmt, att han endast med motvilja gick därifrån för att äta fisken som François delade ut, sedan han först hade tinat upp den över elden. Men när Buck hade slutat äta och kom tillbaka, fann han sin plats upptagen. Och ett varnande morrande underrättade honom om att inkräktaren icke var någon annan än Spitz. Hittills hade Buck undvikit att komma i strid med sin fiende, men detta gick för långt. Vilddjuret inom honom började ryta. Han störtade sig över Spitz med ett [ 41 ]raseri som överraskade dem bägge, i synnerhet Spitz, ty alla hans föregående erfarenheter av Buck hade gått ut på att säga honom, att hans rival var en ovanligt blyg och tillbakadragen hund, vars anseende helt och hållet kunde tillskrivas hans storlek.

François blev också överraskad, när de bägge hundarna kommo virvlande i ursinnig strid från det omtvistade nästet, och han förstod orsaken till sammandrabbningen. »Aha!» skrek han till Buck. »Ge honom, du! Ge honom så mycket han tål, den usle inkräktaren!»

Och Spitz var icke mindre villig att slåss. Han skrek högt av raseri och blodtörst, under det han jagade av och an i den ena cirkeln efter den andra för att få tillfälle till anfall. Buck var lika ursinnig och lika försiktig, och han jagade också av och an under samma förväntan. Men just i denna stund inträffade den märkliga händelsen, varigenom deras strid om herraväldet blev avbruten och uppsköts till långt in i framtiden, då de ytterligare hade vandrat många, många tröttsamma mil.

En högljudd svordom från Perrault, en dov smäll av en påk mot en huvudskål och ett gällt tjut av smärta utgjorde inledningen till en helvetisk uppståndelse. Lägret myllrade plötsligt av smygande, raggiga djur — fyra eller fem tjog utsvultna varghundar, som hade vädrat sig till lägret från någon indianby. De hade [ 42 ]smugit sig in, medan Buck och Spitz voro upptagna av sin strid, och när de bägge männen rusade in ibland dem med stora påkar, visade de tänderna och satte sig till motvärn. Doften av födoämnen hade gjort dem alldeles galna. Perrault fann en som stod med huvudet i matsäckslådan. Hans käpp föll tungt på djurets utstående revben och lådan ramlade över ända. I nästa ögonblick störtade sig ett tjogtal av de uthungrade djuren över brödet och fläsket. Käpparna slogo och slogo utan uppehåll. Hundarna skreko, gnisslade och tjöto under detta regn av slag, men icke desto mindre kämpade de som galningar för att komma åt ända till sista smulan av sitt rov...

Under tiden hade de förvånade draghundarna rusat upp ur sina nästen och blivit tussade på de oförsynta inkräktarna. Aldrig förr hade Buck sett sådana hundar. Det såg ut som om deras benbyggnad ville gnaga sig ut genom skinnet. De voro ingenting annat än skelett, löst draperade i smutsiga hudar och med glödande ögon och dreglande käftar. Men den vanvettiga hungern gjorde dem skräckinjagande och omotståndliga. Det var ingen möjlighet att hejda deras framfart. Draghundarna kastades tillbaka mot klippan vid första anfallet. Buck anfölls av tre stycken på en gång, och i en blink var han sårad och uppfläkt i huvud och bogar. Larmet var fruktansvärdt. Billee skrek som vanligt av alla krafter. Dave och [ 43 ]Sol-leks kämpade tappert vid varandras sida, blödande ur minst tjugu sår. Joe högg omkring sig som en dämon. En gång bet han en av fienderna genom ena frambenet, så att det krossades. Hycklaren Pike hoppade upp på krymplingen och bet honom i strupen med en hastig glimt av spetsiga tänder och en plötslig knyck. Buck högg en fradgande motståndare i strupen och blev översprutad av blod, då han begravde sina tänder däri. Den varma smaken i hans mun eldade honom till ännu större ilska. Han störtade sig över en ny fiende, men i detsamma fick han själv ett hugg i strupen. Det var Spitz som förrädiskt anföll honom från sidan.

Sedan Perrault och Fançois hade rensat sin sida av lägret, skyndade de sina hundar till hjälp. Den vilda massan av uthungrade vilddjur drevs tillbaka, och Buck skakade sig fri från sina angripare. Men detta varade blott ett par ögonblick. De bägge männen blevo nödsakade att vända om och försvara sitt övriga matförråd, varefter främlingarna åter angrepo draghundarna. Billee, som rent av blivit skrämd till tapperhet, bröt sig igenom den ursinniga kretsen och gav sig på flykt över isen. Pike och Dub följde honom tätt i spåren, och efter dem rusade alla deras kamrater. Då Buck kröp ihop för att ta ett språng och sätta av åt samma håll, såg han från sidan Spitz stå färdig att rusa på honom, antagligen för att [ 44 ]kasta honom överända. Lyckades det inför alla dessa fiender, vore det förbi med honom. Men Buck spände varenda muskel för att kunna hålla stånd mot Spitz’ angrepp, och sedan begav han sig på flykt utåt sjön.

Sedan samlade sig de nio draghundarna och sökte skydd inne i skogen. De voro icke förföljda, men i ett sorgligt tillstånd. Det fanns icke en av dem, som icke var sårad på fyra eller fem ställen, och somliga hade fått ganska allvarsamma sår. Dub var illa skadad i ett bakben; Dolly — den som sist anskaffades i Dyea — hade fått ett stort fläksår i halsen; Joe hade mist sitt ena öga, och den godlynta Billee hade ena örat söndertuggat och hängande i trasor, varför han tjöt och gnällde hela natten. I dagbräckningen linkade de försiktigt tillbaka till lägret, där fridstörarna voro försvunna och de bägge männen vid dåligt lynne. Mer än hälften av livsmedlen var borta. De utsvultna främlingarna hade till och med tuggat sönder surrtågen och presenningarna. Ingenting som på något sätt kunde duga att äta hade undgått dem. De hade ätit upp ett par av Perraults älghudsmockasiner jämte stora stycken av läderremmarna i seltygen, och till och med två fot av snärten på François’ piska. Han stod och såg bedrövat på den, då han fick se sina illa tilltygade hundar.

»Ack, go’ vänner!» utbrast han med mild stämma. [ 45 ]»Tänk, om de här betten göra er galna allesammans! Ja, tänk om hundarna samt och synnerligen bli galna — vad säger ni om det, Perrault?»

Kuriren skakade missmodigt på huvudet. Han hade ännu fyra hundra mil att färdas innan han skulle komma till Dawson, och det vore en förskräcklig otur om hans hundar skulle få rabies. Sedan två timmar hade gått under svordomar och bemödanden att reparera seltygen, sattes de illa åtgångna dragarna åter i gång, och de strävade mödosamt framåt på den svåraste vägen de hittills hade råkat på — det besvärligaste stycket mellan dem och Dawson.

»Trettiomilsfloden» låg obunden av is. Dess brusande vatten trotsade köldens inverkan, och det var endast i små vikar och på lugna platser som det fanns hållbar is. Sex dagars oerhörda ansträngningar behövdes för att tillryggalägga dessa trettio förskräckliga mil. De kunde i sanning kallas förskräckliga, ty för varje steg sattes både männens och hundarnas liv i fara. Perrault, som gick i spetsen, föll minst ett dussin gånger genom isen och räddade sig med tillhjälp av en lång stång, som han bar med sig och som han höll så, att den måste falla tvärs över hålet efter hans kropp. Men kölden steg, termometern visade femtio grader under noll, och för varje gång Perrault hade fallit i vattnet, måste han göra upp eld och torka sina kläder, såvida han ville behålla livet.

[ 46 ]Ingenting avskräckte honom. Det var just därför han hade fått anställning som styrelsens kurir. Han ryggade ej tillbaka för några slags faror, lät helt resolut sitt lilla skrumpna ansikte bitas av frosten och strävade framåt från tidigt på morgonen tills det blev mörkt. Han vandrade utmed dessa gästvänliga stränder på is som gungade och knakade under fötterna, så att de icke vågade stanna en sekund. En gång sjönk släden igenom med Dave och Buck, och hundarna voro stelfrusna och halvdränkta då de fiskades upp. Man måste göra upp eld för att rädda deras liv. Hela deras kroppar voro pansrade av en fast isskorpa, och de bägge männen körde dem att springa omkring elden, så nära att de nåddes av flammorna, för att de skulle tina upp och komma i svettning.

En annan gång gick Spitz ned sig på isen och drog med sig hela spannet ända till Buck, som kastade sig bakåt med hela sin styrka, under det han stod med sina framtassar på den slippriga iskanten och isen knastrade och gungade rundt omkring. Men bakom honom var Dave, som också ryggade tillbaka, och bakom släden var François, som drog tills det knakade i hans senor.

Så hände det också, att isen brast både framför och bakom, och då fanns det ingen annan utväg än att ge sig av uppåt klipporna. Perrault klättrade uppför branten som genom ett under, medan [ 47 ]François bad varma böner för att underverket skulle ske, och med varje rem och lina slängande och selen uppträdd på ett långt rep, hissades hundarna uppför klippan den ene efter den andre. François kom upp sist, efter släden och packningen. Sedan stod man inför nödvändigheten att uppsöka en lämplig plats för nedstigningen, varefter även den gjordes med repets tillhjälp, och vid mörkrets inbrott befann man sig åter på floden efter att endast ha färdats en fjärdedels mil under dagens lopp.

Då tåget kom till Hootalinqua, där isen var präktig, var Buck nästan alldeles förbi. De övriga hundarna befunno sig i samma dåliga tillstånd, men Perrault ville ta igen den tid som förlorats, och han drev på dem bittida och sent. Första dagen tillryggalade de trettiofem mil till Big Salmon och dagen därpå ytterligare trettiofem till Little Salmon. Tredje dagen gingo de fyrtio mil och kommo ända upp till Five Fingers.

Buck hade icke så fasta och hårda fötter som de andra hundarna. Hans hade veknat under de många generationer som hade levat och dött sedan den dagen då hans siste vilde stamfar tämdes av någon grottmänniska eller flodvandrare. Dagen igenom linkade han framåt med den största svårighet, och när det slogs läger, föll han till marken som död. Så hungrig han var, rörde han sig likväl icke ur fläcken för att ta [ 48 ]emot fisken, som François gav honom. Pådrivaren brukade också gnida Bucks fötter en halvtimme varje kväll efter maten; han offrade till och med spetsen av sina egna mockasiner och gjorde av dem fyra stycken mockasiner åt Buck. Det var en stor lättnad för Buck, och han narrade till och med Perrault att dra sitt vissnade anlete till ett leende en morgon, då François hade glömt sätta på honom hans fotbetäckning och Buck lade sig på ryggen med alla fyra benen i vädret, sträckte bönfallande ut sina fötter och ej tycktes vilja marschera vidare utan mockasiner. Med tiden hårdnade dock hans fötter genom träningen, och de utnötta mockasinerna kastades bort.

En morgon vid Pelly under påselningen blev Dolly plötsligt galen, utan att det förut märkts något tecken därtill. Utbrottet av sjukdomen gav sig tillkänna genom ett långt hjärtslitande vargtjut, som kom alla hennes kamrater att skälva av förskräckelse, och därefter rusade hon rakt på Buck. Han hade aldrig förr sett någon hund bli galen och hade ingen orsak att vara rädd för rabies, men han hade likväl en förnimmelse av att här var någonting fasansfullt med i spelet, och han flydde i panisk förskräckelse. Han rusade rakt fram med den flämtande och fradgande Dolly på ett enda hopps avstånd efter sig. Hon kunde icke hinna upp honom, därtill var hans fasa för [ 49 ]stor, men han kunde icke komma ifrån henne, därtill var hennes galenskap för våldsam. Han störtade genom skogen midt på ön, flög utför dess nedre udde och ner över ett isbelagt sund till en annan ö, därefter till en tredje, rusade så i en halvcirkel tillbaka till flodens huvudlopp och beredde sig i förtvivlan att rusa över den. Och hela tiden hörde han Dolly gnissla tätt bakom sig, ehuru han icke vågade se sig tillbaka. Så hörde han François kalla på honom på en fjärdedels mils avstånd, och han styrde kurs ditåt, mödosamt flämtande efter luft och sättande hela sin lit till att François skulle rädda honom. Och François stod där också med lyftad yxa, och just då Buck sköt förbi honom, fick Dollys huvud det krossande slaget.

Buck stapplade bort mot släden, utmattad, hjälplös och flämtande. Detta var ett gyllne tillfälle för Spitz. Han rusade över Buck, högg två gånger sina betar i sin utmattade fiende och slet upp hans kött ända intill benen. Men så kom François’ piska emellan, och Buck hade den tillfredsställelsen att se Spitz få det värsta kok stryk som hittills hade utdelats under färden.

»En riktig djävul, den där Spitz», sade Perrault. »Endera dagen tar han livet av Buck.»

»Men Buck är så god som två djävlar», svarade François. »Jag vet det, för jag har givit noga akt på honom. Och lita på mig — endera dagen blir han [ 50 ]helvetesarg och tuggar sönder hela Spitz och spottar ut honom igen på snön. Alldeles säkert. För jag känner honom.»

Från den stunden var det krig mellan de bägge hundarna. Spitz var ju ledare för hela spannet och dess erkända överhuvud, men han hade en förnimmelse av att hans välde var hotat av denne märkvärdige sydlänning. Och märkvärdig föreföll han honom, ty av alla de sydlandshundar han förut sett hade ingen dugt till någonting, ingen hade kunnat uthärda vägens strapatser. De hade allesammans varit för vekliga och dukat under för ansträngningarna, för köld och svält. Men Buck var ett undantag. Han ensam uthärdade allt lika väl som varghundarna, och han kunde fullt mäta sig med dem i styrka, vildhet och slughet. Han var således en överlägsen hund, och vad som gjorde honom farlig var den omständigheten, att mannen i röda tröjan hade med sin påk knackat ur honom all blind oförvägenhet i fråga om härsklystnad. Han var slug i högsta grad och förstod att bida sin tid med ett tålamod som var allt utom primitivt.

Det var oundvikligt att det skulle uppstå en strid om chefskapet. Buck eftersträvade det. Han gjorde det därför att det låg i hans natur, och därför att han hade blivit häftigt gripen av denna obeskrivliga och obegripliga ärelystnad som driver hundarna att [ 51 ]draga så länge de kunna röra sig, förmår dem att med gladt mod dö i sitt seltyg och krossar deras hjärtan, om man tar dem ur ledet. Det var denna ärelystnad som livade Dave, där han gick närmast släden, och Sol-leks, när han tog i med hela sin styrka — det var den som lade beslag på dem, då tåget bröt upp- och förvandlade dem från sura och buttra kreatur till arbetsamma, ivriga, framåtsträvande varelser; det var den som sporrade dem framåt hela dagen, men lämnade dem så snart det slogs läger, då de åter hemföllo åt sin vanliga missnöjda butterhet. Det var denna ärelystnad som uppehöll Spitz och förmådde honom att tukta kamrater som slarvade med arbetet, skolkade under vägen eller höllo sig undan då det blev dags att gå i seltyget om mornarna. Det var likaledes den som kom honom att i Buck frukta en medtävlare om chefskapet. Och Buck drevs av samma ärelystnad.

Han revolterade öppet mot den andres välde. Han gick emellan, då Spitz ville straffa de skolkande. Och han gjorde det lugnt och bestämt. En natt hade det kommit ett väldigt snöfall, och på morgonen syntes hycklaren Pike icke till. Han låg väl gömd i sin håla under fotshög snö. François kallade på honom och sökte honom förgäves. Spitz var ursinnig. Han rusade av och an genom lägret, vädrade och sparkade upp snön på varje plats, där missdådaren kunde vara [ 52 ]gömd, och morrade så fruktansvärd! att Pike skälvde av förskräckelse där han låg gömd.

Men då han slutligen blev upptäckt och den ursinnige Spitz flög på syndaren för att straffa honom, kastade Buck sig emellan lika ursinnigt. Det kom så oväntat och utfördes så slugt, att Spitz blev kastad över ända. Pike som förut darrat av rädsla, fattade mod genom Bucks öppna myteri och rusade på sin kullkastade anförare. För Buck var numera »ärligt spel» ett förgätet lagbud, och han beredde sig att hjälpa till. Men Frangois, som skrattande hade sett på så länge intet ingrepp skedde på rättvisans område, gav nu Buck ett slag med piskan så hårdt han orkade. Men detta förmådde icke driva Buck från hans kullkastade motståndare, och François måste ta till piskans tjockända. Halvt yr efter det hårda slaget ryggade nu Buck tillbaka och fick smaka piskan gång på gång, under det Spitz grundligt tuktade den försumlige Pike.

De följande dagarna, då avståndet från Dawson blev allt mindre och mindre, fortfor Buck att gå emellan Spitz och dem han ville straffa, men han gjorde det listigt och då François ej fanns i närheten. Detta Bucks hemliga myteri hade till följd att en allmän upprorisk anda vaknade och gjorde sig allt mer och mer gällande. Dave och Sol-leks voro oberörda av upprorsandan, men de andra blevo allt värre och värre. [ 53 ]Ingenting gick längre som det skulle. Där var ett ständigt gnisslande och gnällande. Oupphörliga strider, och roten och upphovet till dem var Buck. Han höll François i ständig vaksamhet, ty denne väntade oupphörligt en strid på liv och död mellan Spitz och Buck, och han visste att en sådan strid måste komma förr eller senare. Mer än en natt hade gräl och strid mellan de andra hundarna förmått François att rusa upp från sin sovplats i förskräckelse för att det kunde vara Buck och Spitz som hade huggit varandra i strupen.

Men det väntade tillfället hade ännu icke kommit, och tåget drog in i Dawson en kulen eftermiddag, utan att den stora striden ännu hade stått. Här fanns många män och otaliga hundar, och Buck såg, att de alla voro upptagna av arbete. Det tycktes vara en given sakernas ordning att hundarna skulle arbeta. Hela dagen igenom strävade de i långa spann uppför och nedför den stora gatan, och ännu efter mörkrets inbrott hördes deras pinglande klockor. De drogo byggnadstimmer och ved och gjorde allt sådant arbete, vartill man använde hästar i Santa Claras dal. Då och då mötte Buck andra sydlandshundar, men de tillhörde i regel den vilda varghundsrasen. Regelbundet för varje kväll klockan nio, och sedan tolv och tre, uppstämde de en nattlig sång, ett ohyggligt tjut, vari det var Bucks förtjusning att instämma.

[ 54 ]Medan norrskenet flammade över deras huvud, medan stjärnorna tycktes dallra i kölden och jorden låg stelnad och frusen under snötäcket, kunde detta hundtjut ha varit ett uttryck för allt levandes trots, om det icke hade gått i moll — en långdragen, halvt snyftande klagan, som snarare liknade en bön från jordens levande varelser, från dem som kämpade för tillvaron. Det var en gammal, gammal sång, lika gammal som de tjutandes eget släkte, en av de nyare världens första sånger från den tid, då alla sånger voro sorgsna. Och dess dysterhet hade ökats genom otaliga generationers ve och blivit till en klagan, som nu så djupt hade gripit Buck. Då han jämrade och snyftade var det med samma livssmärta som hans vilda förfäder en gång hade känt och med samma hemlighetsfulla fruktan för mörkret och kölden som de hade erfarit. Och att han kände sig så djupt gripen av sången var ett bevis på oavlåtligt lyssnande tillbaka genom mansåldrar av civilisation till de primitiva livsyttringarna under sitt släktes urtid.

Sju dagar efter deras ankomst till Dawson voro de stadda på återväg utför den branta stranden vid Barrak nedåt Yukonvägen och styrde åter kurs mot Dyea och oceanen. Perrault förde med sig depescher av ännu större vikt än dem han hade haft med sig dit upp. Och även han hade gripits av ärelystnad — han föresatte sig att hans färd skulle slå rekord [ 55 ]för det året. Det fanns många omständigheter som gynnade hans beslut. Vilan under den senaste veckan hade gjort hundarna godt och försatt dem i god kondition. Vägen, som på uppresan hade varit så godt som obanad, hade sedan blivit tilltrampad av andra resenärer. Vidare hade polismyndigheterna anordnat två eller tre nederlag för livsmedel såväl för hundar som för människor, så att han kunde färdas nästan utan packning.

Första dagen kommo de ända till Sixty Mile, vilket sålunda var en dagsresa på femtio mil, och dagen därpå voro de på väg uppför Yukon, ett godt stycke bortåt Pelly. Men denna utomordentliga hastighet uppnåddes icke utan stort besvär och många svårigheter för François. Det försåtliga myteri, som Buck hade frammanat, hade förstört all solidaritetskänsla hos hela spannet. Det drog icke längre så jämnt och så stadigt, som om en enda hund hade gått i selen. Den hemliga uppmuntran Buck gav åt alla rebeller hade förledt dem till alla möjliga små ofog. Spitz var ej längre den fruktade anföraren. Den forna vördnaden för honom var försvunnen, och de gingo ända därhän att trotsa hans myndighet. En kväll stal Pike ett stort stycke fisk från honom och slukade det under Bucks beskydd. En annan kväll ställde Dub och Joe till krakel med Spitz och läto honom undergå det straff som de hade förtjänat. Och till [ 56 ]och med Billee, den godlynte Billee, var mycket mindre godlynt än förr och gnällde icke hälften så fridsamt som i forna dagar. Buck kom aldrig i närheten av Spitz utan att morra på ett hotande sätt. Han betedde sig som en översittare och kunde gå stormodigt av och an midt för näsan på Spitz.

Detta nedbrytande av disciplinen inverkade även på hundarnas förhållande sins emellan. De tvistade och grälade mer än någonsin, så att lägret stundom liknade ett tjutande dårhus. Dave och Sol-leks voro de enda som voro sig lika, ehuru det oändliga bjäbbet omkring dem hade gjort dem retligare. François svor underliga barbariska eder, stampade i snön med fåfängt raseri och slet sig i håret. Hans piska ven nästan utan uppehåll bland hundarna, men det tjänade icke mycket till. Så snart han vände dem ryggen, rusade de ihop på nytt. Han hjälpte Spitz med sin piska, men Buck hjälpte de övriga. François visste att det var han som stod bakom hela upproret, och Buck visste att han visste det. Men Buck var för slipad att än en gång låta fånga sig på bar gärning. Han arbetade ärligt i selen, ty arbetet hade blivit honom ett nöje, men visst var det ändå bra mycket roligare att slugt påskynda ett krakel mellan kamraterna och trassla till remmarna.

En kväll efter maten, då de hade slagit läger vid Tahkeenas mynning, drev Dub upp en vit hare, men [ 57 ]snavade och gick miste om sitt byte. Inom en sekund var hela spannet i fullt skall. Ungefär hundra yards därifrån hade Nordväst-polisen sitt läger, och där fanns femtio hundar, allesammans av varghundsras, vilka nu alla kommo störtande och deltogo i jakten. Haren flög i väg nedåt floden och tog av inåt en liten bukt uppför den frusna bädden, där han sedan ihärdigt höll sig kvar. Han flög lätt framåt över den snötäckta ytan, medan hundarna hade ett styvt arbete med att plöja sig fram. Buck gick i spetsen för jakten, som räknade sextio deltagare, och det bar av i den ena bukten efter den andra, men det var honom omöjligt att vinna på bytet. Han sträckte ut sig, så att han nästan låg utefter marken, hans skall ljöd högt och ivrigt och hans präktiga kropp flög framåt som en blixt, hopp efter hopp, i det bleka, vita månskenet. Och hopp efter hopp flög den vita haren framför sina förföljare som en vit froststrimma.

Alla dessa uppvaknande ursprungliga instinkter, som på bestämda tider lockade männen från de bullersamma städerna ut i skog och mark för att döda andra levande varelser med sina blyhagel, som slungas ut med kemisk hjälp — blodtörsten, lusten att döda — allt detta kände Buck i denna stund, endast oändligt mycket mera intensivt. Han rusade i spetsen för en hel här av andra jägare efter ett villebråd, levande kött, som han ville döda med sina egna tänder [ 58 ]för att få blöta nosen ända upp till ögonen i varmt blod.

Det finns ett slags extas, som utgör höjdpunkten av liv och utöver vilket livet icke kan höja sig. Och så paradoxalt är livet, att denna extas kommer då man lever som mest intensivt, och ändå kommer den som en fullkomlig glömska av att man lever. Det är denna extas, denna förgätenhet av livet, som besjälar konstnären, då han höjer sig över sig själv i eldig hänförelse; det är den som eldar soldaten på slagfältet, som gör honom mordlysten och förmår honom att vägra all pardon; och nu var det den som hade tagit Buck i besittning, där han störtade fram i spetsen för de övriga med sitt urgamla vargskall, törstande efter det levande köttet som flydde så snabbt framför honom i månskenet. Han uppenbarade vad som låg på djupet av hans natur och i de schakt av hans natur, som voro ännu djupare än han, emedan de gingo ända tillbaka till Tidens sköte. Han styrdes av livets mäktiga ström, av varandets tidvatten, av den glädje, som fyllde varje särskild muskel, ledgång och sena över att vara allt annat än död, att vara full av rörlighet och livslust och att kunna ge uttryck däråt genom detta exaktiska hetslopp i stjärnljuset över ytan av död natur som låg orörlig.

Men Spitz, som var kallblodig och beräknande till och med då han var i extas, övergav hastigt de andra [ 59 ]och sköt tvärsöver en liten landtunga, där viken hade gjort en djup inskärning. Det visste icke Buck, och då han kom rundt om kröken, såg han visserligen haren flyga fram som förut, men han såg också en annan större froststrimma flyga från den utskjutande klippstranden och störta rakt ner framför haren. Det var Spitz. Haren hann icke vända, och när hundens vita tänder höggo honom i ryggen midt under hans språng, skrek han så högt som en sårad människa kunde ha gjort. Vid detta ljud — Livets avskedsskri då det gripes av Dödens käftar — uppstämde hela bandet, som följde efter Buck, en avgrundskör av förtjusning.

Men Buck deltog icke i kören. Han lade icke längre band på sig, han trängde in på Spitz med bog mot bog så tätt att han ej kom åt sin fiendes strupe. De rullade om varandra i den stoftlika snön. Spitz kom upp igen, nästan som om han aldrig blivit kullkastad, i det han högg Buck i bogen och tog ett skutt som gjorde honom fri. Två gånger slog han ihop sina tänder som stålfjädrarna i en fälla, och han ryggade tillbaka för att få bättre fotfäste, i det han lyfte sina tunna läppar som skälvde och morrade ilsket.

Buck visste alltsammans i en blink. Nu var tiden inne. Det skulle bli på liv och död. Då de började sitt rundlopp, morrande och gnisslande och med öronen lagda bakut, ivrigt spejande efter minsta fördel, [ 60 ]fick Buck en förnimmelse av att han hade varit med om allt detta förut. Han tyckte sig komma ihåg alltsammans — den snötäckta jorden och skogen och månskenet och stridsstämningen. Över all den omgivande vitheten och tystnaden vilade ett spöklikt lugn. Där fanns icke den ringaste susning i luften — ingenting rörde sig, icke ett blad eller en kvist. Hundarnas andedräkt steg synlig, men långsam och dröjande upp i den kalla rymden. Med den vita haren hade de gjort processen kort, dessa hundar, som ej voro någonting annat än illa tämda vargar, och nu hade de samlats i en förväntningsfull krets. De voro också ljudlöst tysta där de sutto med glimmande ögon och med andedräkten långsamt stigande uppåt. För Buck var detta uppträde från forntiden ingenting nytt eller överraskande. Det var som om det alltid hade varit, tingens vanliga gång.

Spitz var en övad slagskämpe. Från Spetsbergen genom de arktiska trakterna och över Canada och ödemarkerna hade han varit i strid mot alla slags hundar och alltid avgått med segern. Hans raseri var vildt, men aldrig blindt. I sin passion att sönderslita och döda glömde han aldrig att hans fiende drevs av samma lidelsefulla begär. Han rusade aldrig på en motståndare förrän han själv var beredd att ta emot ett anfall; aldrig angrep han någon, förrän han var säker på att kunna försvara sig.

[ 61 ]Buck bemödade sig förgäves att kunna hugga sina tänder i den stora, vita hundens nacke. Var än hans betar sökte träffa dennes mjuka kött, stötte de i stället på Spitz’ skarpa tänder. Käft slog mot käft och läpparna fingo blödande sår, men Buck kunde icke överlista den andres vaksamhet. Då blev han het och överföll Spitz med en hel störtskur av anfall. Gång på gång högg han efter den snövita strupen, där livsfloden bubblade så nära ytan, men varje gång avvärjde Spitz hans hugg och kom undan. Då försökte Buck ett låtsat anfall mot strupen, men drog plötsligt tillbaka sitt huvud och krökte det åt sidan på samma gång som han ville driva sin bog tätt intill den andres, för att kasta honom överända. Men Buck blev även nu tillbakakastad med ett hugg, och Spitz gick fri.

Spitz var osårad, medan Buck däremot blödde ur många sår och flämtade av ansträngning. Striden började bli förtvivlad. Och under hela tiden satt den ljudlösa kretsen omkring dem och väntade med varglik glupskhet på att få slita sönder den som skulle falla. Då Buck hämtade andan, skred Spitz till anfall och hindrade honom från att få fotfäste. En gång tumlade Buck nästan överända, och hela den väntande kretsen av sextio hundar rusade upp. Men han kom åter på fötter i sista ögonblicket — och de sextio satte sig åter och väntade.

[ 62 ]Men Buck hade en egenskap, som är nödvändig för att vinna storhet, nämligen fantasi. Han slogs av instinkt, men han kunde lika väl göra det med beräkning. Han tog ett skutt, som om han ville försöka ett av sina förra knep, men i sista ögonblicket sänkte han sig djupt ned mot snön och högg tag i sin motståndares vänstra framben. Det hördes ett knastrande av ben som krossades, och nu stod den vita hunden framför honom på tre ben. Tre gånger försökte han förgäves kasta honom överända, sedan upprepade han sitt senaste knep och krossade sin fiendes högra framben. Trots alla smärtor och all sin hjälplöshet kämpade Spitz ursinnigt för att hålla sig uppe. Han såg den ljudlösa kretsen med glimmande ögon, hängande tungor och silverglittrande uppåtstigande andedräkt sluta sig omkring honom, så som han så många gånger hade sett liknande kretsar sluta kring hans slagna motståndare förr i tiden. Men nu var det han som var slagen.

Det fanns intet hopp för honom. Buck var obeveklig. Barmhärtighet var någonting som var förbehållet åt mildare klimat. Han beredde sig till ett sista anfall. Kretsen hade närmat sig så tätt att han kände de väntades andedräkt från sidan. Han kunde se dem på alla tre hållen framför sig, halvt nedhukade för att vara färdiga till språng och med ögonen fästade på honom. Det blev ett par sekunders stillhet. Alla [ 63 ]djuren voro orörliga som stenbilder. Endast Spitz skälvde och reste ragg, där han stod vaggande fram och tillbaka under ett fruktansvärdt morrande, som om han ville skrämma bort den hotande döden. Men så tog Buck ett språng, och nu hade han äntligen nått sitt mål, hans bog träffade fiendens så att han föll...

Den mörka kretsen förvandlades till en svart fläck på den månbelysta snön, och Spitz försvann ur sikte. Buck stod bredvid och såg på. Den segrande kämpen, över vilken den ursprungliga, vilda naturen tagit makten, hade fullbordat sitt mördande värv och funnit det godt.