Skriet från vildmarken/Påkens och huggtandens lag

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Bort från civilisationen
Skriet från vildmarken
av Jack London
Den ursprungliga vilda naturen blir rådande  →
Ur Skriet från vildmarken Översatt av Mathilda Drangel
[ 23 ]
II.


PÅKENS OCH HUGGTANDENS LAG.


Bucks första dag på Dyeas strand liknade en mardröm. Varenda timme medförde nya obehagliga överraskningar. Han hade plötsligt blivit ryckt ur civilisationens sköte och slungats huvudstupa in i primitiva förhållanden. Detta var minsann ej något soligt och lättjefullt liv med ingenting annat att göra än att slå dank eller ha tråkigt. Här fanns varken frid eller ro eller ens ett ögonblicks säkerhet. Allt var brådska och förvirring, och i varje minut voro liv och lemmar i fara. Man tvingades ovillkorligt att ständigt vara på sin vakt, ty dessa hundar och män voro alldeles icke hyfsade hundar och män. De voro allesammans vildar, som icke kände till andra lagar än påkens och huggtandens.

Aldrig hade Buck sett hundar slåss så som dessa varglika djur, och hans första erfarenhet i den vägen gav honom en oförgätlig läxa. Det var egentligen en erfarenhet i andra hand; i annat fall skulle han [ 24 ]ej ha levat för att dra nytta av den. Det var Curly som blev offret. De hade lägrat sig i närheten av timmerupplaget, och Curly försökte på sitt vanliga sätt inleda bekantskap med en grovraggig varghund så stor som en fullväxt varg, men icke hälften så stor som hon själv. Där kom ingen föregående varning, endast ett blixtsnabbt språng, en metallhård klang av hopslagna tänder, ett lika hastigt språng tillbaka, och Curly var uppsliten från ögonvrån ned till käken.

Det var vargens sätt att slåss — att slå till och springa tillbaka — men härvidlag blev det ännu mer. Trettio eller fyrtio andra raggiga varghundar kommo rusande till stället och omgåvo de bägge stridande i en cirkel, betraktade dem tyst och med spänd uppmärksamhet. Buck förstod varken denna tysta uppmärksamhet eller den iver varmed åskådarna slickade sig om käften. Så rusade Curly på sin motståndare, och han bet henne om igen och tog sedan ett skutt åt sidan. Nästa gång tog han emot hennes anfall med sin bringa på ett sätt som kom henne att tumla överända. Hon kom aldrig upp igen. Det var detta de uppmärksamma åskådarna hade väntat på. Nu störtade de morrande och skällande över henne, och tjutande av ångest begravdes hon under ett myllrande kaos av kroppar.

Det kom så plötsligt och så oväntat, att Buck blev alldeles förbluffad. Han såg Spitz sträcka ut sin [ 25 ]skarlakansröda tunga — det var hans sätt att skratta — och han såg François komma rusande med en yxa i handen och springa rakt på den stora hopen av hundar. Tre karlar med påkar skyndade till och hjälpte honom att skingra dem. Det tog icke lång tid. Två minuter efter sedan Curly hade fallit var den siste av hennes angripare fördriven. Men hon låg där stympad och livlös i den blodiga och nedtrampade snön, nästan bokstavligen sliten i stycken, och svarte François stod lutad över henne och svor alldeles ohyggligt. Denna tilldragelse kom ofta tillbaka i Bucks minne och oroade honom under sömnen. Jaså, det var således sättet. Intet ärligt spel. Faller man en gång, så är det slut. Nå, då skulle han väl se till att han aldrig föll. Spitz räckte ut sin tunga och skrattade om och om igen, och från den stunden hyste Buck ett bittert och oförsonligt hat till honom.

Innan Buck hade hämtat sig från sin bestörtning över Curlys sorgliga ändalykt, drabbades han av en ny prövning. François kom och satte på honom någon inrättning av läderremmar och spännen. Det var ett seltyg, ungefär sådant som stalldrängarna brukade lägga på hästarna därhemma i Södern. Och alldeles som han där sett hästarna arbeta, så drev man nu honom att arbeta. Han måste dra François i en släde till skogen vid dalens rand och sedan vända tillbaka med åkdonet fullt av bränsle. Men ehuru han [ 26 ]kände sig djupt sårad i sin värdighet genom att på detta sätt användas till lastdragare, var han alldeles för klok för att göra motstånd. Han lät villigt betsla sig och gjorde alltigenom sitt bästa, ehuru alltsammans var nytt och främmande för honom. François var sträng, fordrade ögonblicklig lydnad och fick också ögonblicklig lydnad tack vare sin piska. Dave, som gick närmast släden och var van vid detta slags arbete, bet Buck i bakdelen, så snart han begick något misstag. Och Spitz var en erfaren ledare. Han kunde icke alltid komma åt Buck, men han morrade och fräste för att uttrycka sitt missnöje, och ibland kastade han sig åt sidan med hela sin tyngd för att tvinga Buck in på den väg han skulle gå. Buck var lättlärd, och under de bägge kamraternas och François’ gemensamma ledning gjorde han snart betydliga framsteg. Innan de kommo tillbaka till lägret, förstod han att stanna vid »ho!» och sätta sig i gång vid »hej!» att ta ut stora svängen vid krökningar och hålla sig undan för sin efterföljare, då det tungt lastade åkdonet sköt dem på hälarna i utförsbackar.

»Förbannat bra hundar det här», sade François till Perrault. »Buck drar av bara fan! Och han lär sig så lätt som aldrig det.»

På eftermiddagen kom Perrault, som var ivrig att få ge sig av med sina depescher, och hade köpt två hundar till. »Billee» och »Joe» kallade han dem, [ 27 ]två bröder av den grovraggiga varghundsrasen. Ehuru de haft samma mor, voro de varandra så olika som natt och dag, Billees enda fel var hans överdrivna godsinthet, då Joe däremot hade en alldeles motsatt natur. Han var sur och inbunden, morrade ständigt och hade elaka ögon. Buck tog emot dem på kamratligt manér. Dave ignorerade dem och Spitz slogs först med den ena och sedan med den andra. Billee viftade lugnande med svansen, vände sig om och sprang, då han såg att hans bemödanden voro förgäves, och han skrek — även det lugnande — när Spitz högg honom i sidan. Men hur Spitz än manövrerade, virvlade Joe rundt om och var midt framför honom med raggen rest på ända, öronen lagda tillbaka, läpparna förvridna och morrande, slående tillsammans käkarna så häftigt han förmådde och med ögonen lysande av en satanisk glöd — en inkarnation av krigisk skräck. Hans uppsyn var så ohygglig, att Spitz måste avstå från sin föresats att tukta honom. För att överskyla sitt nederlag vände han sig i stället mot den fredlige och gnällande Billee och körde bort honom till utkanten av lägret.

Mot kvällen samma dag kom Perrault med en ny hund, en gammal varghund, långsträckt, mager och utmärglad, full med ärr omkring nosen och enögd. Men i hans enda öga glimmade en varning mot närgångenhet, som ingav respekt. Han hette Sol-leks, [ 28 ]vilket egentligen betyder »ilsken». I likhet med Dave begärde han ingenting, gav ingenting och väntade ingenting, och när han långsamt och lugnt gick in bland de andra, lämnade själva Spitz honom i fred. Han hade en egenhet, vilket Buck var nog olycklig att få erfara. Han tyckte icke om att man närmade sig från hans blinda sida. Buck hade omedvetet gjort sig skyldig till denna förseelse, och han upplystes om sin brottslighet därigenom att Sol-leks rusade på honom och högg honom i bogen ända intill benet, ett tre tum långt sår. Efter den stunden undvek Buck omsorgsfullt Sol-leks blindsida och hade ej vidare någon förargelse av honom under hela den tid deras kamratskap räckte. Sol-leks, enda strävan tycktes — liksom Daves — gå ut på att få vara i ro, ehuru de bägge, efter vad Buck sedermera erfor, även hyste en annan livligare önskan.

Den kvällen stod Buck helt plötsligt inför det stora problemet, var han skulle få lägga sig och sova. Tältet, som var upplyst med ett ljus, lyste så inbjudande midt på den vita slätten, men när Buck begav sig dit in, som om detta vore en naturlig sak, möttes han av både svordomar och kastvapen från Perrault och François. Då han hade hämtat sig från sin häpnad, tog han en skymflig reträtt till kölden utanför. Det blåste skarpt, och kölden skar med pinande smärta i hans sår. Han lade sig på snön och försökte sova, [ 29 ]men kölden drev honom snart upp igen. Olycklig, skälvande av köld och förtvivlad, vandrade han omkring bland de många tälten, men fann det lika kallt överallt. Där och var rusade vilda hundar emot honom, men han reste raggen och morrade ilsket — ty han ha lätt att lära — och då läto de honom passera ostörd.

Slutligen fick han en idé. Han skulle gå tillbaka och se efter hur hans egna kamrater buro sig åt. Till hans stora förvåning voro de försvunna. Han vandrade på nytt omkring i det stora lägret och sökte efter dem och kom åter tillbaka. Kunde de vara inne i tältet? Nej, så var det nog inte, ty då hade han väl ej blivit utkörd. Men var kunde de vara? Med slokande svans och skälvande kropp började han driva omkring på måfå kring tältet och kände sig mycket övergiven. Plötsligt gav snön vika under honom och han skönk ned med alla fyra fötterna. Någonting rörde sig under dem. Han tog morrande ett skutt tillbaka, skrämd av det osedda och obekanta. Men han lugnades av ett vänligt litet gnyende och vände sig om för att närmare undersöka saken. En fläkt av värme mötte hans vädrande näsborrar — och där låg Billee hoprullad som en boll under snön. Han gnällde helt fridsamt och vred och knyckte på sig, för att visa sitt vänskapliga sinnelag, och han vågade till och med försöka muta Buck till fred genom att slicka honom i ansiktet med sin varma, våta tunga.

[ 30 ]Där hade han fått en lärdom. Jaså, det var så de buro sig åt? Buck valde ut en fläck, och med mycket bråk och stor möda lyckades han gräva en håla åt sig i snön. Inom en kort stund hade hans kropp fyllt den trånga platsen med värme, och Buck föll i sömn. Dagen hade varit lång och strävsam och han sov djupt och godt, ehuru han morrade och småskällde och ryckte på sig i elaka drömmar.

Han öppnade icke ögonen förrän han väcktes av bullret i det vaknande lägret. Först visste han alls icke var han var. Det hade snöat om natten, och han var fullständigt begravd under det vita täcket. Snöväggarna tryckte honom på alla håll, och han kände sig genomströmmad av en stor fruktan — en vild varelses fruktan för att vara fångad i en fälla. Det var ett tecken till att han höll på att glida tillbaka från sin egen ståndpunkt till sina förfäders, ty han var en civiliserad hund, en överdrivet civiliserad hund, som av egen erfarenhet ej hade någon föreställning om en fälla och således icke av sig själv kunde hysa fruktan för en sådan. Alla hans kroppsmuskler sammandrogos spasmodiskt och instinktmässigt, håren på hans nacke reste sig, och med ett ursinnigt morrande tog han ett skutt uppåt i den förblindande omgivningen. Snön yrde omkring honom som ett moln, men redan innan han hade satt sina fötter på marken igen hade han sett det snöhöljda lägret framför sig [ 31 ]och känt igen var han var och kommit ihåg allt som hade händt honom, ända från den stund då han gick ut på en promenad med Manuel och tills han hade grävt hålan i snön åt sig föregående kväll.

Och nu hörde han ett utrop från François. »Vad är det jag har sagt?» skrek denne till Perrault. »Den där Buck har då riktigt märkvärdigt lätt för att lära.»

Perrault nickade med allvarlig uppsyn. Han var anställd som kurir hos Canadas styrelse och skulle befordra viktiga depescher, och därför var han angelägen att försäkra sig om präktiga hundar. Att han hade kommit över Buck gladde honom särskilt.

En timme senare hade hundarnas antal blivit ökat med tre till, så att de nu voro tillsammans nio, och sedan dröjde det icke en kvart förrän de alla voro påselade och på väg uppför höjden mot Dyeapasset. Buck var glad att få komma i gång, och ehuru ansträngningen var hård, fann han att han icke helt och hållet föraktade sin nuvarande sysselsättning. Han överraskades av den iver som rådde bland hans kamrater och även smittade honom, men ännu mera förvånande var den förändring som visade sig hos Dave och Sol-leks. De hade undergått en formlig förvandling från den stund, då seltygen lades på dem. All deras lojhet och likgiltighet var som bortblåst. De hade blivit livliga och verksamma, ivriga att arbetet [ 32 ]skulle gå bra, och de visade en häftig retlighet, om det på något sätt råkade i oreda eller blev fördröjt. De tycktes helt och hållet gå upp i mödan att sträva vägen framåt; det var allt vad de levde för och det enda som gjorde dem någon glädje.

Dave gick närmast släden, framför honom gick Buck och så kom Sol-leks, framför honom alla de övriga i en lång rad fram till ledaren, vilken befattning innehades av Spitz.

Buck hade med avsikt blivit placerad mellan Dave och Sol-leks för att han skulle lära av dem. Han var en uppmärksam lärjunge, men de voro också skickliga lärare. Aldrig läto de honom vara i okunnighet om något, och de inskärpte lärdomarna med sina vassa tänder. Dave var på samma gång ärlig och klok. Han bet aldrig Buck utan orsak, och han underlät aldrig att bita honom då det behövdes. Och som François understödde hans regemente med sin piska, fann Buck, att det var klokare att lyda än att sätta sig till motstånd. En gång under ett kort uppehåll hade Buck trasslat till linorna och därigenom blev uppbrottet fördröjt, men då rusade både Dave och Sol-leks på honom och gåvo honom en grundlig upptuktelse. Därigenom blev ju alltsammans ännu värre tilltrasslat, men Buck aktade sig för att ställa till ett dylikt krångel om igen. Och innan dagen var slut, hade han lärt att sköta sin plats i ledet så väl, [ 33 ]att både Dave och Sol-leks hade upphört att nagga honom, François lyfte mera sällan sin piska, och Perrault hedrade till och med Buck genom att själv lyfta upp hans fötter och undersöka dem.

Det hade varit en sträng dagsresa uppför passet, genom Sheep Camp förbi Scales och bortom skogsgränsen, över glaciärer och hundratals fot djupa snödrivor samt över den väldiga Chilcootkedjan, som reser sig mellan salt- och sötvattnet och står avvisande på post framför det dystra och ensliga Nordlandet. Det gick sedan jämförelsevis lättare utför den kedja av sjöar, som uppstått i kraterna på slocknade vulkaner, och sent på kvällen kommo de till det stora lägret ovanför Lake Bennett, där tusentals guldgrävare voro sysselsatta med att bygga båtar till dess isen skulle bryta upp på våren. Buck grävde sig en håla i snön och sov sedan den uttröttade rättfärdiges sömn, tills han alltför tidigt följande morgon kördes upp i mörker och köld och jämte sina kamrater spändes på nytt framför släden.

Den dagen färdades de fyrtio engelska mil, emedan vägen ej var så svår, men dagen därpå och många följande dagar måste de göra omvägar, arbeta hårdare och hunno ej så långt. I regel gick Perrault framför tåget och stampade till snön med sina breda platta skor för att göra vägen lättare för dem. François, som skötte slädens styrstång, bytte emellanåt [ 34 ]plats med honom, men icke ofta. Perrault var mycket ivrig, och han var icke så litet stolt över sin kännedom om isarna. Denna kännedom var också oundgängligt nödvändig, ty höstisen var mycket tunn, och där vattnet var stridt fanns det ingen is alls.

Dag efter dag, under en oändlig följd av dagar, strävade Buck framåt i sitt seltyg. Man bröt alltid upp långt före gryningen, och när det började dagas, voro de redan långt i väg och hade lagt flera nya mil bakom sig. Och aldrig slogs det läger förrän efter mörkrets inbrott, men då fick man sitt stycke fisk och grävde sedan ned sig i snön för att sova. Buck led av en ständig glupskhet. Hans dagliga portion — halvtannat skålpund soltorkad fisk — tycktes försvinna som ett intet. Han fick aldrig nog och tärdes oupphörligt av hungerns kval, då däremot de andra hundarna, som ej voro så stora och för övrigt voro vana vid detta hårda liv, ej fingo mer än ett skålpund fisk var, men ändå höllo sig i god kondition. Buck förlorade hastigt sin forna kräsenhet. I början åt han med granntyckt långsamhet, men han fann snart, att då hans kamrater slutade före honom, ryckte de till sig det han hade kvar. Det tjänade till ingenting att försöka försvara sina bitar. Medan han körde undan två eller tre, försvann maten genom de andras strupar. För att slippa bli bestulen tog han sig för att äta lika fort som de andra, och hungern drev honom [ 35 ]därhän att han alls icke var höjd över att tillägna sig det som icke var hans. Han såg hur de andra gjorde och lärde sig av dem. En gång såg han hur Pike, en av de nya hundarna — för övrigt skicklig hycklare och tjuv — helt listigt stal en bit skinka, medan Perrault vände ryggen till. Dagen därpå gjorde Buck efter samma knep och lyckades komma undan med hela stycket. Det blev en väldig uppståndelse, men Buck undgick alla misstankar. En av hans kamrater — Dub — som ofta bar sig klumpigt åt och alltid blev fast för sina förbrytelser, fick lida straffet för Bucks missgärning.

Denna första tjuvnad var ett tecken till att Buck skulle kunna uthärda och slå sig fram i det hårda och fientliga Nordlandet. Den bevisade hans duglighet därtill, eller med andra ord en förmåga att kunna lämpa sig efter förändrade förhållanden, förutan vilken han skulle ha varit dömd till en snar och förskräcklig död. Den bevisade vidare att hans moral hade råkat på förfall och höll på att gå i kras, och den var ju endast en onödig ballast under den hänsynslösa kampen för tillvaron. Därnere i södern, där det fanns tillgivenhet och godt kamratskap, kunde det vara på sin plats att respektera andras egendom och personliga känslor, men i Nordlandet, där påk och huggtand regerade, vore man väl galen om man frågade efter sådant. Gjorde han det, skulle han ofelbart gå under.

[ 36 ]Nu resonerade naturligtvis inte Buck så där klart och tydligt. Han var helt enkelt lämplig för sitt nya liv och fogade sig omedelbart efter dess fordringar. Under hela sitt föregående liv hade han aldrig givit vika i en strid, vad den än hade gällt. Men mannen i röda tröjan hade med sin påk trumfat i honom en mera primitiv ovh fundamental lag. Som civiliserad hund skulle han ha kunnat offra sitt liv för en moralisk skyldighet, till exempel för att försvara domaren Millers ridpiska, men att han nu var stadd på fullständigt återtåg från civilisationen dokumenterades just genom hans förmåga att kunna vända ryggen åt en moralisk skyldighet för att rädda sitt eget skinn. Han stal icke därför att det gjorde honom ett nöje att stjäla, utan för att tillfredsställa sin mages krav. Och han stal icke öppet, utan listigt och i hemlighet, därför att han hade respekt för andras påkar och tänder. Med ett ord — han gjorde det han gjorde därför att det var lättare att göra det än att låta bli.

Hans utveckling — eller kanske rättare tillbakagång — gick mycket hastigt. Hans muskler blevo hårda som järn och han blev känslolös för all vanlig smärta. Och han blev ekonomisk såväl till det inre som det yttre. Han kunde äta vad som helst, hur vedervärdigt och osmältbart det än var, och sedan han hade fått det i sig, drog hans magsaft ut ända till sista grand av näring ur det förtärda ämnet, varefter [ 37 ]hans blod förde denna till varje aldrig så avlägsen del av hans kropp, som därigenom blev både fast och seg. Hans syn och lukt skärptes i ovanligt hög grad, och hans hörsel blev så utomordentlig att han även under sömnen hörde det svagaste buller och visste om det bådade fred eller fara. Han lärde sig att bita bort isen, som hade satt sig mellan hans tår, och när han var törstig och det låg ett tjockt lager av is över vattningshålet, kunde han bryta upp det genom att resa sig i vädret och slå ned på isen med styva framben. Hans mest framstående egenskap var att kunna vädra sig till vinden och beräkna den på förhand. Hur lugnt det än var, då han grävde sin håla invid ett träd eller på en strandsluttning, fann honom blåsten, då den kom, ofelbart i lä.

Och han lärde icke allenast genom erfarenheten, utan för länge sedan slocknade instinkter vaknade också till liv hos honom. Resultatet av generationers tama levnadssätt föll småningom bort. På ett dunkelt sätt erfor han förnimmelser från den tid då hans släkte var ungt — den tid då vilda hundar rusade i flockar genom urskogar och dödade sitt byte, när de hunno upp det. Det var icke svårt för honom att lära sig hugga tag och fläka upp och bita av en strupe lika hastigt som en varg. På det sättet hade hans förfäder betett sig. Och de levde nu upp på nytt inom honom. Det forna levnadssättet och de forna [ 38 ]knepen, som de hade givit i arv åt sina efterkommande, voro även hans. Han utövade alltsammans utan ansträngning, utan att ha gjort något nytt fynd, som om det alltid hade legat i hans natur. Och när han under de kalla nätterna höjde sin nos mot en stjärna och lät höra ett långdraget, varglikt tjut, var det hans förfäder, vilka dock för länge sedan voro blandade med jordens stoft, som genom honom vände nosen mot stjärnan och tjöto genom århundradena. Hans tonfall var också deras — samma tonfall varmed de gåvo luft åt sin smärta och på sitt sätt tolkade den betydelse som den stora stillheten och kölden och mörkret hade för dem.

Till ett bevis på vilket marionettspel livet är, strömmade den urgamla sången ur hans bröst och han återgick till sin ursprungliga art. Och det gjorde han därför att människorna hade funnit en gul metall i Norden, och därför att trädgårdsdrängen Manuel ej hade så stor lön att den kunde räcka till mer än föda och kläder åt honom själv, hans hustru och diverse små avbilder av honom själv.