Skriet från vildmarken/Vildmarken ropar

←  Av hängivenhet för en människa

Skriet från vildmarken av Jack London

Ur Skriet från vildmarken Översatt av Mathilda Drangel

VII.

VILDMARKEN ROPAR.

Då Buck inom fem minuters förlopp förtjänade sextonhundra dollars åt John Thornton, beredde han honom därigenom en möjlighet att kunna betala åtskilliga skulder och bege sig österut tillsammans med sina bägge kamrater för att söka efter en mystisk, förkommen guldgruva, vars historia var lika gammal som landets egen. Många hade begivit sig ut för att söka den; få hade funnit den; flera voro de som aldrig hade kommit tillbaka från upptäcktsfärden. Den förlorade gruvan omgavs av en tragisk hemlighetsfullhet. Ingen visste vem som först hade upptäckt den. De traditioner, som gingo längst tillbaka i tiden, nådde likväl icke ända upp till den gruvan. Från begynnelsen hade där funnits en gammal fallfärdig koja. Döende hade besvurit dess tillvaro i sina sista stunder — både kojans och den där intill belägna gruvans — och de hade bekräftat sina vittnesbörd genom att framvisa guldklimpar av större värde än man någonsin förut hade sett i Nordanland. Men ingen av de nu levande hade plundrat denna skattkammare, och de döda voro döda — och därför begav sig John Thornton och Pete och Hans med Buck och ett halvt dussin andra hundar österut på okända vägar för att börja ett värv, vari lika goda män och hundar som de hade misslyckats. De färdades sjuttio mil uppåt Yukon, togo av åt vänster inåt Stewartfloden, passerade Mays och Mc Question och fortsatte så långt att Stewart endast blev en liten bäck däruppe bland de uppstående bergspetsar, som utgjorde kontinentens ryggrad.

John Thornton frågade föga efter människor eller natur. Han kunde mycket väl leva som vilde. Med en handfull salt och en bössa kunde han fördjupa sig i vildmarker och leva var han behagade, hur länge han behagade. I likhet med indianerna gjorde han sig ingen brådska, utan skaffade sig middag under dagens strövtåg, och om han icke råkade på något villebråd, gjorde han återigen som indianerna — han fortsatte sin väg med den säkra övertygelsen att han förr eller senare skulle finna ett sådant. Och därför var färskt kött den egentliga vägkosten under denna långa resa österut, medan slädens last huvudsakligast bestod av ammunition och verktyg. Och vad tiden beträffade, hade man ju den obegränsade framtiden för sig.

För Buck blev det en enda lustfärd, denna vandring genom okända trakter under jakt och fiske. Flera veckor å rad kunde de fortsätta på detta sätt, dag efter dag. Då de slutligen slogo läger här eller där, stannade de likaså i vecktal, varunder hundarna slogo dank och männen brände hål genom frusen smuts och grus och vaskade massor av sandpannor framför elden. Ibland fingo de svälta, ibland fråssade de som kungar, allt i förhållande till jaktlyckan och tillgången på villebråd. Så kom sommaren, och på hundar och män samlades packningen, varefter de flottade sig fram över blåa bergssjöar och färdades uppför eller nedför obekanta floder i lätta farkoster, som de sågat ut åt sig i skogar därintill.

Månader kommo och gingo, och av och an strövade våra vandrare genom dessa okända nejder, där inga andra människor funnos, men där likväl människor hade funnits, såvida historien om den förlorade kojan var sann. De färdades över bergåsar som stodo i sommarfägring, de ryste av köld under midnattssolen på nakna berg mellan skogsgränsen och den eviga snön, de vandrade genom sommarvarma dalar bland svärmar av flugor och mygg, och i glaciärernas skugga plockade de smultron och blommor, lika mogna och vackra som dem södern alstrade. På hösten kommo de till ett egendomligt, av sjöar sönderskuret land, dystert och tyst, där vildfåglar hade varit, men där det icke fanns en skymt av liv — ingenting annat än kylig blåst, isformationer på skyddade platser och ett melankoliskt vågskvalp mot ensliga stränder.

En ny vinter kom, och nu vandrade de i nästan fullkomligt utplånade spår efter män, som hade gått före dem. En gång kommo de in på en väg som var röjd genom skogen för länge sedan, och det föreföll dem som om den förlorade kojan ej kunde vara långt borta. Men vägen började ingenstädes och slutade ingenstädes, och hela dess tillvaro förblev ett mysterium, liksom den som hade röjt vägen och orsaken varför han hade gjort det. En annan gång råkade de händelsevis på några av tiden illa medfarna lämningar efter en jägarhydda, och bland några trasor efter sönderfrätta filtar fann John Thornton ett långt flintlåsgevär. Han såg genast att det var en av Hudson-Bay-kompaniets bössor från dess första tider i nordväst, då ett sådant gevär var värdt en hop så stor som dess egen höjd av utbredda, tätt packade bäverskinn. Men detta var allt — icke ett spår vidare fanns efter dem som för långliga tider tillbaka hade rest hyddan och lämnat bössan kvar bland filtarna.

Och åter blev det vår, och vid slutet av sin långa vandring funno de — icke den förlorade kojan, men ett grundt vattendrag i en bred dal, där guldet lyste som gult smör i bottnen på vaskpannan. De brydde sig icke om att söka vidare. Varje dag de arbetade samlade de tusentals dollars i rent guldstoft och stora klimpar, och de arbetade varenda dag. Guldet packades i älghudspåsar, femtio skålpund i varje påse, och dessa påsar travades upp som ved utanför hyddan av granris. De arbetade som jättar, och den ena dagen efter den andra försvann som en dröm under detta hopande av skatter.

Hundarna hade nu ingenting alls att göra, utom att emellanåt släpa hem villebråd som Thornton hade dödat, och Buck låg i timtal framför elden och funderade. Den kortbente och ludne mannen kom för honom oftare nu, då han hade så litet att göra, och medan Buck låg där och blinkade framför elden, tyckte han sig allt emellanåt vandra omkring med honom i en helt annan värld, som han också kände till.

Huvudsaken i denna andra värld tycktes vara fruktan. Då Buck såg den ludne mannen sitta och sova framför sin eld med huvudet mellan knäna och händerna sammanknäppta där ovanpå, lade han märke till att mannens sömn var mycket orolig. Han spratt ofta till och vaknade hastigt, och då brukade han stirra förskräckt inåt mörkret och kasta mera ved på elden. Vandrade de utmed en havsstrand, där den ludne mannen samlade skaldjur och åt varefter han fann dem, spejade hans ögon omkring överallt efter dolda faror, och hans ben voro färdiga att fly med vindens hastighet vid första skymt av fara. Genom skogen smögo de ljudlöst, mannen före och Buck tätt i hans spår, och bägge voro ivrigt på sin vakt med spända, rörliga öron och skälvande näsborrar, ty den ludne mannen hade lika skarp hörsel och lika fint väderkorn som Buck. Han kunde också springa upp i träden och färdas där lika fort som på marken genom att kasta sig från gren till gren och gripa om dem med armarna, ehuru träden emellanåt stodo på tolv fots avstånd från varandra. Han släppte, kastade sig framåt och grep tag på nytt utan att någonsin falla eller förfela sitt tag. Han tycktes verkligen vara lika hemmastadd uppe i träden som på marken, och Buck hade en förnimmelse av att han hade tillbringat hela nätter i vaka under träd, vari den ludne mannen hade suttit och sovande hållit sig fast.

Och ett mycket nära samband fanns mellan visionen av den ludne mannen och de lockande ljuden, som ännu hördes inifrån skogens djup. De väckte en mäktig oro och en underlig längtan hos Buck. Han fick en obestämd förnimmelse av ljuv glädje, och han kände den vildaste längtan efter han visste icke vad. Ibland följde han det lockande ljudet från skogen, han sökte det som om det vore ett ting, under det att han skällde mildt eller trotsigt, allt efter som han var till mods. Han kunde sticka sin nos i den kyliga skogsmossan eller i den svarta jorden, där långt gräs växte, och han fnös av glädje över den feta jordlukten. Eller också låg han i timtal hopkrupen, liksom gömd, bakom svampbeväxta stammar av kullfallna träd och lyssnade med vidt uppspärrade ögon och öron till allt, som rörde sig och hördes omkring honom. Det är möjligt att han, medan han låg där, hoppades komma underfund med det märkvärdiga manande ljudet som han icke kunde förstå. Men han visste icke, varför han gjorde allt detta. Han drevs att göra det och resonnerade icke över orsaken.

Han greps av oemotståndliga eggelser. Det hände, då han låg i lägret och dåsade lättjefullt i dagens hetta, att han plötsligt lyfte upp huvudet och spetsade öronen, ivrigt lyssnande, varefter han rusade upp och störtade bort, och det bar av längre och längre, den ena timmen efter den andra, genom skogsdungar och över öppna platser, där svampar hade skjutit upp i hela ruggar. Han tyckte om att springa nedåt uttorkade flodbäddar och i smyg spionera på fåglarnas liv i skogen. Han kunde ligga en hel dag i något busksnår och se på hur rapphönsen skrockande struttade av och an. Men mest av allt älskade han att rusa framåt i skogen under sommarmidnätternas lätta skymning, lyssnande till skogens dova och sömniga sus, tydande alla tecken och ljud, så som en människa läser i en bok, och sökande efter detta mystiska något som lockade och lockade honom ständigt och jämt, vare sig han var vaken eller sovande. En natt spratt han häftigt upp ur sömnen och flög upp med vidt uppspärrade ögon, skälvande och vädrande näsborrar och manen böljande i vågor. Från skogen hördes det manande skriet — eller åtminstone en av dess toner, ty det hade flera — så tydligt och bestämt som aldrig förut, ett långdraget tjut, på samma gång likt och olikt varghundens. Och Buck kände igen det, på sitt gamla vanliga sätt — detta ljud hade han hört förut. Han sprang genom lägret, där alla lågo i djup sömn, och snabbt och tyst ilade han genom skogarna. Då han kom skriet närmare, saktade han farten och rörde sig med den största försiktighet, tills han kom till en öppen plats bland träden, där han fick se en lång, mager skogsvarg sitta på hasorna med nosen pekande mot skyn.

Buck hade icke gjort det minsta buller, men vargen upphörde att tjuta och tycktes vädra sig till hans närvaro. Nu begav sig Buck ut på den öppna platsen, halvt krypande och med kroppen fast sammantryckt; svansen höll han rak och styv och fötterna förde han med ovanlig försiktighet. Varje hans rörelse vittnade om blandade hotelser och vänskapskrumbukter. Det var den hotfulla vapenvila som alltid präglar ett möte mellan vilda rovdjur. Men vargen tog till flykten så snart han fick se honom. Buck följde efter med vilda språng, i ursinnig iver att hinna upp den andre. Han jagade honom in i ett slags prång på bottnen av en bäck, där en timmerhög stängde vägen. Vargen tumlade om, reste sig på bakbenen liksom Joe och alla andra varghundar brukade göra, då de voro i nöd, reste ragg och morrade, och slog oupphörligt ihop sina käftar med ett smällande ljud.

Buck anföll honom icke; han kretsade omkring honom allt tätare och tätare med vänliga försök till ett närmande. Men vargen var misstänksam och rädd, ty Buck vägde ungefär tre gånger så mycket som han, och hans huvud räckte nätt och jämnt till Bucks bogblad. Han passade ett lägligt tillfälle, satte av med full fart, och jakten började på nytt. Flera gånger blev han återigen fast, och samma sak upprepades om igen. Vargen var naturligtvis i dålig kondition, ty eljest skulle Buck icke ha hunnit upp honom så lätt. Han sprang tills Buck var tätt invid honom — då virvlade han rundt och stannade, men endast för att fortsätta på nytt så snart tillfälle gavs.

Äntligen blev Buck belönad för sin ihärdighet. Ty då vargen såg, att den andre icke ville honom något ondt, började han slutligen vädra honom om nosen. Och nu blevo de helt vänskapliga mot varandra och lekte på det nervösa, halvt skygga sätt, varmed vilddjur försöka dölja sin vildhet. Sedan de fortsatt en stund med leken, satte vargen av med ett lätt lopp, som tydligt utvisade att han ämnade sig till ett bestämt mål. Han gjorde klart för Buck att denne skulle komma med, och så bar det av med dem sida vid sida genom den dunkla skymningen rakt uppför bäckens bädd, inåt passet varifrån vattnet kom och över den kala bergåsen där det hade sitt ursprung.

På motsatta sidan om åsen kommo de ner på ett slättland, där det fanns stora sträckor med skog och många strömmar, och över dessa vidder sprungo de ihärdigt timme efter timme. Solen steg högre och dagen blev varmare. Buck kände en vild glädje. Han visste att han äntligen hade hörsammat kallelsen, att han nu sprang bredvid sin broder från vildmarken mot det ställe, varifrån de lockande ljuden säkert hade kommit. Gamla minnen stormade över honom, och han eggades av dem, så som han fordom hade eggats av de verkligheter de återspeglade. Han hade gjort allt detta förut, någonstädes i den andra världen, av vilken han hade en otydlig hågkomst, och nu gjorde han det om igen, rusade fritt framåt i det fria, med icke tilltrampad jord under fötterna och med den vida himlarymden över sitt huvud.

Så stannade de vid en rinnande ström för att dricka, och då Buck stannade, kom han ihåg John Thornton. Han satte sig. Vargen rusade åter i väg mot den plats, varifrån skriet måste komma, men så vände han om till Buck, vädrade honom om nosen och gjorde alla möjliga försök att uppmuntra honom. Men Buck vände honom ryggen och begav sig långsamt på återvägen. I nära en timmes tid sprang den vilde brodern vid hans sida med ett svagt gnällande. Sedan satte han sig, sträckte nosen uppåt och tjöt. Det lät sorgset, och medan Buck ihärdigt sprang vidare, hörde han det allt svagare och svagare, tills det slutligen dog bort på avstånd.

John Thornton satt och åt middag, då Buck kom rusande in i lägret och sprang upp på honom i ett ursinnigt utbrott av ömhet. Han lade sina tassar på hans axlar, puffade honom under hakan, slickade honom i ansiktet och bet honom i handen — »bar sig åt som en förbannad galning», som John Thornton uttryckte sig. Men under tiden vaggade han Bucks huvud av och an och svor över honom av alla krafter.

I två hela dagar och nätter tog Buck icke ett steg utanför lägret och släppte icke Thornton ur sikte. Han följde honom under hans arbete, han bevakade honom medan han åt, han såg honom rulla in sig i sina filtar om kvällen och rulla sig ur dem på morgonen. Men efter ett par dagar kom dragningen till vildmarken mera mäktig än någonsin. Buck kände samma rastlösa oro som förut, oupphörligt hemsöktes han av minnen om sin vilde broder och det härliga landet på andra sidan bergen och deras jakt sida vid sida genom den vida vildmarken. Ännu en gång började han ströva omkring i skogarna, men den vilde brodern kom ej igen; och ehuru Buck låg och lyssnade under långa, långa vakor, hördes den dystra locksången icke mer.

Nu började han sova ute om nätterna, och han var borta från lägret flera dagar i sträck. En gång gick han över åsen där uppe vid bäckens begynnelse och begav sig ner på andra sidan till landet med de stora skogsvidderna och strömmarna. Där strövade han omkring en hel vecka och sökte förgäves färska spår efter den vilde brodern. Han levde av djur som han dödade under vägen, och han ilade framåt med ett lätt och långsträckt lopp som aldrig tycktes tröttna. Så fiskade han också lax i den breda strömmen, som föll ut någonstädes i havet; och vid samma ström dödade han en stor svart björn, som hade blivit förblindad av mygg, medan även han var ute på fiske, och sedan rusade hjälplös och ursinnig genom skogen. Till och med i sin blindhet var björnen emellertid svår att besegra; kampen blev hård, och den väckte Bucks vilda natur till helt och fullt liv. Då han ett par dagar senare återvände till sitt byte och fann ett dussin järvar i strid om detsamma, skingrade han dem som agnar för vinden. Två stannade på platsen, men de skulle aldrig mer kunna tvista med någon om något.

Bucks blodtörst blev nu starkare än någonsin. Han var född dråpare — ett levande ting, som gick på rov efter andra levande ting, vilka tjänade honom till föda. Och detta gjorde han ensam och utan andras hjälp; hans egen styrka och slughet hjälpte honom att triumferande behålla livet i en fientlig omgivning, där endast den starke fick leva. Detta ingav honom en stor stolthet över sig själv, vilken som en smitta spred sig till hela hans fysiska varelse. Den yttrade sig i hans minsta rörelse, talade tydligt ur hans sätt att föra sig och gjorde hans präktiga päls om möjligt mera praktfull och glänsande. Hade han icke haft de bruna fläckarna på sin nos och över sina ögon och den långa bröstlappen av vita hår nedåt bringan, skulle man mycket väl ha kunnat ta honom för en kolossal varg, större än de största av sitt släkte. Storlek och tyngd hade han ärvt efter sin far S:t Bernhardshunden, men det var hans mor, vallhyndan, som hade givit sin form åt denna storlek och tyngd. Han hade samma långsträckta nos som vargens, fastän den var större än någon vargs, och hans huvud var visserligen något bredare än hans vilda bröders, men det var ändå ett varghuvud i stor skala.

Han var slug och listig som en varg, ägde vargens vilda förslagenhet. Hans intelligens var både vallhundens och S:t Bernhardshundens. Och allt detta i förening, plus den erfarenhet han hade vunnit i den strängaste av skolor, gjorde honom till en av de fruktansvärdaste varelser som någonsin hade genomströvat vildmarken. Ett köttätande djur, som numera ständigt levde på bloddrypande kött, var han just nu i sin fulla blomstring, på sitt livs höjdpunkt, sprudlande av styrka och kraft. Då Thornton smekande strök honom med handen över ryggen, hördes ett smattrande och fräsande ljud, emedan varje hårstrå vid denna beröring urladdade sin inneboende magnetism. Varje atom av hans varelse, hjärna och kropp, nervvävnad och fibrer, var uppdriven till den utsöktaste fullkomning, och mellan alla dessa delar rådde den största harmoni. Allt som fordrade skarp syn och hörsel och rask handling uppfattade han med blixtsnabb hastighet. Hur häftigt en varghund än kunde göra ett språng till anfall eller försvar, gjorde Buck det dubbelt så snabbt. Han såg rörelsen och hörde ljudet och handlade på kortare tid än andra hundar behövde endast för att uppfatta åt vilket håll de skulle se eller lyssna. Uppfattning, beslut och handling voro ett för honom. Naturligtvis skedde de var för sig, men i så blixtsnabb följd efter varandra, att de nästan blevo till ett. Hans muskler voro fulla av livskraft och spänstiga som stålfjädrar. Livet sjöd inom honom i en mäktig flod, yster och hejdlös — det tycktes nästan vilja spränga sitt omhölje i ren extas och välla ut över all världen.

»Aldrig har det funnits maken till hund», sade John Thornton en dag, medan de tre kompanjonerna stodo och sågo efter Buck, då han marscherade ut ur lägret. »Ja, formen måste ha gått sönder just då han blev färdig», sade Pete.

»Ja, sannerligen tänker inte jag på samma sätt», förklarade Hans.

De sågo honom gå ut ur lägret, men de sågo icke den plötsliga och förfärande förändring han undergick, så snart han kom in i skogarnas gömslen. Där gick han icke längre så lugnt. Han förvandlades ögonblickligen till vilddjur, smög sig fram lätt och ljudlöst som en katt — en förbiilande skuggbild, som dök upp och försvann bland skuggor. Han visste hur han skulle dra fördel av varje gömsle, han kunde kräla fram på buken som en orm, och han reste sig och högg till lika hastigt som en sådan. Han förstod att ta ripan ur hennes bo, och döda haren medan han sov, att i luften fånga småfåglar, som en enda sekund för sent sökte sin tillflykt i träden. Fisken i vattnet var icke för snabb för honom, och bävern vid sin damm var icke tillräckligt försiktig att kunna undgå honom. Han dödade för att äta, icke av rovgirighet, men han föredrog att äta det han själv hade dödat. Ett drag av humor fanns också i hans natur; det var hans stora förtjusning att stjäla sig på ekorrarna och släppa dem, sedan han väl hade fått dem fast, varefter de i dödlig förskräckelse rusade upp i trädtopparna.

När hösten kom, blev det godt om älgar, som långsamt begåvo sig söderut för att övervintra i lägre dalar med mindre hårdt klimat. Buck hade redan lagt beslag på en halvvuxen kalv, som hade förirrat sig från de sina, men han hyste en ivrig längtan efter ett större och farligare byte, och en dag fick han syn på ett sådant, där bäcken rann upp på bergåsen. En flock av tjugu älgar hade gått över från skogarnas och strömmarnas land, och bland dem var en väldig tjur. Han tycktes vara mycket vildsint, ungefär sex fot hög, och således en så fruktansvärd motståndare som Buck någonsin kunde önska sig. Av och an skakade tjuren sina stora horn, som grenade sig i fjorton spetsar och höllo sju fot mellan de yttersta, Hans små ögon lyste med en skarp och illvillig glans, och han vrålade ursinnigt då han fick se Buck.

Från tjurens ena sida, alldeles invid bogen, stack ett pilskaft ut, och det var orsaken till hans vildsinthet. Ledd av en instinkt som härrörde från forna jakter i uråldriga tider, bemödade sig Buck att skilja tjuren från de övriga. Det var intet lätt arbete. Han började skälla och dansa omkring framför honom, nätt och jämnt utom räckhåll för de väldiga hornen och de platta hovarna, som skulle ha stampat livet ur honom i ett enda tag. Lika urståndsatt att vända ryggen åt de hotande betarna som att gå vidare, blev tjuren alldeles vild av raseri. Han gjorde utfall mot Buck, som listigt drog sig tillbaka, lockande tjuren framåt genom att låtsa sig oförmögen att komma undan. Men då Buck väl hade fått tjuren skild från de övriga, blev han angripen av två eller tre av de yngre älgtjurarna, som vände om för att bistå sin sårade kamrat och hjälpte honom att åter förena sig med hjorden.

Det finns ett den vilda naturens tålamod — egensinnigt, outtröttligt och envist som livet självt — det tålamod som förmår spindeln att under ändlösa timmar sitta orörlig i sin väv, ormen att bibehålla sin hopringlade ställning och pantern att ligga stilla i sitt bakhåll. Detta tålamod framträder särskilt hos varelser då de jaga efter levande föda. Och det fanns nu också hos Buck, då han tog sig för att springa bredvid hjorden, hindrande den på dess färd. Han retade de unga tjurarna, oroade korna och deras halvvuxna kalvar och drev den stora, sårade tjuren till ett vanvettigt och hjälplöst raseri. Detta fortgick en halv dag. Buck tycktes icke vara en, utan flera. Han anföll hjorden från alla håll, insvepte den i en virvelvind av hotelser, skilde sitt offer från de övriga, så snart tjuren hade kommit tillbaka till dem, och tröttade ut tålamodet hos de förföljda, vilket är betydligt mindre än hos förföljaren.

När dagen skred och solen sjönk i nordväst — mörkret hade kommit tillbaka och höstnätterna räckte i sex timmar — blevo de unga tjurarna mer och mer tröga att vända om och komma sin illa ansatta kamrat till hjälp. Fruktan för den annalkande vintern jagade dem nedåt lägre trakter, och det såg ut som om de aldrig skulle kunna skaka av sig den outtröttlige förföljaren, som höll dem tillbaka. Och för övrigt var det varken hela hjordens eller deras eget liv som var hotat. Fienden begärde blott en enda, vars liv för dem hade vida mindre intresse än deras eget, och till slut kände de sig nöjda med att erlägga tributen.

Då skymningen kom, stod den gamle tjuren med sänkt huvud och såg efter sina kamrater — korna, som han hade betäckt, kalvarna, som voro hans avkomma, tjurarna, som hade varit honom underlägsna — medan de travade framåt med rask fart i det tilltagande dunklet. Han kunde icke följa efter dem, ty framför hans nos dansade denna skoningslösa, med skarpa betar försedda skräckgestalt, som ej ville låta honom gå. Han vägde trehundra skålpund mer än en halv ton; han hade levat ett långt, kraftigt liv, fullt av kamp och strid — och nu hotade honom döden från dessa skarpa betar hos en fiende, vars huvud knappast nådde upp till hans stora, knotiga knän.

Från och med denna stund lämnade Buck icke sitt byte varken natt eller dag. Aldrig unnade han tjuren ett ögonblicks ro, aldrig tillät han honom att stilla sin hunger med trädens löv eller med skotten på unga björkar och vide. Och lika litet fick den sårade släcka sin brännande törst i de sorlande strömdrag de passerade. Ofta rusade han ursinnigt framåt långa sträckor. Vid sådana tillfällen gjorde Buck intet försök att hejda honom, utan följde tätt i hans spår, nöjd med lekens gång. Han lade sig ned, då älgen stod stilla, men anföll honom ursinnigt så snart han försökte stilla hunger eller törst.

Det stora huvudet sänkte sig allt mer och mer under sin väldiga krona, och den vacklande gången blev mattare. Tjuren tog sig för att stå stilla långa stunder med nosen tryckt mot marken och slappt hängande öron, och Buck fick allt mer tid att skaffa sig vatten och vila. I sådana stunder, då Buck låg flämtande med den röda tungan hängande ut ur munnen och ögonen fästade på den stora tjuren, föreföll det honom som om en förändring höll på att försiggå omkring honom. Det rörde sig någonting nytt i naturen. Då älgarna kommo, kom också någonting annat med dem. Skogen och strömmen och luften tycktes ta intryck av dess närvaro. Medvetandet därom kom icke till honom genom syn eller hörsel eller lukt, utan genom en annan finare förnimmelse. Han såg ingenting nytt, hörde icke heller någonting nytt, men han visste att trakten hade undergått någon förändring, att okända ting voro i rörelse. Och han beslöt att efterforska vad det var, sedan han hade avslutat det han nu hade för sig. Mot slutet av den fjärde dagen fällde han äntligen den stora tjuren. Ett helt dygn stannade han kvar hos sitt byte, ätande och sovande i flera repriser. Då han kände sig fullkomligt utvilad, uppfriskad och stark, styrde han kurs mot lägret, tillbaka till John Thornton. Han satte av i lätt, långsträckt lopp, och fortfor därmed timme efter timme, utan att ett enda ögonblick behöva besinna sig på vägen, rakt hemåt genom främmande trakter, med en säkerhet i fråga om väderstreck, som kom människan och hennes magnetnål på skam.

Under sitt lopp fick han en allt starkare förnimmelse av den förändring som låg i luften omkring honom. Där fanns något element som gjorde livet i vildmarken helt annorlunda än det hade varit under sommaren. Och detta faktum meddelade sig icke längre till honom på ett mystiskt och oförklarligt sätt. Fåglarna talade om det, ekorrarna sladdrade om det, själva vinden viskade om det. Flera gånger stannade Buck, insöp i långa drag den friska morgonluften och läste däri ett budskap, som drev honom att påskynda sitt ilande lopp. Han kände sig tryckt av medvetandet att en olycka höll på att hända, om den icke redan hade händt, och då han passerade den sista åsen och rusade ner i dalen mot lägret, fortsatte han vägen med större försiktighet.

Tre mil från lägret råkade han in på en nytrampad väg, vid vars åsyn raggen reste sig på hans nacke och rygg. Vägen ledde rakt på lägret, till John Thornton. Buck ilade framåt snabbt och försiktigt, med varje nerv spänd till det yttersta och alla sinnen vakna för de mångfaldiga detaljer, som hade en hel historia att berätta — alltsammans utom avslutningen. Bucks nos gav honom omväxlande skildringar av den tilldragelse, vars spår han följde. Han lade märke till den ljudlösa tystnaden i skogen. Fåglarna tycktes ha flytt. Ekorrarna hade gömt sig. En enda såg han — en glänsande grå liten stackare, som hade tryckt sig så flat på en grå, murken gren, att den såg ut som en knölig utväxt på trädet.

Medan Buck gled framåt likt en flyende skugga, drogs hans nos helt plötsligt åt sidan så häftigt, som om det hade skett med våld. Han följde det nyfunna spåret in i ett snår, och där fann han Nig. Han låg på sidan, hade släpat sig dit och dött med två pilar i sin kropp.

Hundra yards längre bort råkade Buck på en av draghundarna, som Thornton hade köpt i Dawson, Han låg midt på vägen och vred sig i dödskamp; Buck gjorde en sväng och flög förbi honom utan att stanna. Från lägret hördes ett svagt ljud av många röster, som höjdes och sänktes i ett slags sång. Buck kröp på magen ända fram till randen av uthuggningen. Där låg Hans framstupa på marken, späckad med pilar, som stucko ut ur hans kropp likt taggarna på ett piggsvin. Buck riktade i samma stund blicken mot den punkt, där John Thorntons granrishydda skulle ligga, och där såg han någonting som kom håret att resa sig rakt upp på hans nacke och skuldror. Han greps av överväldigande raseri. Han visste icke av att han vrålade och tjöt, men han gjorde det med ursinnig vildhet. För sista gången i sitt liv lät han vreden ta överhand över både slughet och klokhet, och det var hans stora hängivenhet för John Thornton som kom honom att glömma allt annat.

Indianerna dansade som bäst kring lämningarna av den förstörda hyddan, då de plötsligt hörde ett ohyggligt vrålande och sågo ett djur komma störtande över dem, vars make de aldrig förr hade sett. Det var Buck — en levande orkan av raseri — som kastade sig över dem i den ursinnigaste mordlust. Han sprang upp på närmaste man — det var indianernas hövding — och slet med ett enda tag upp halsen på honom, så att en ström av blod sprutade ur hans avbitna strupe. Buck lämnade nu detta offer åt sitt öde och rusade lika ursinnigt på ett annat. Det var ingen möjlighet att göra sig fri från honom. Han rusade in midt bland indianerna, bet, sargade och dödade den ene efter den andre under oupphörliga skräckinjagande kast hit och dit, som hindrade pilarna från att råka honom. Hans rörelser voro så ofantligt snabba, och indianerna hade trängt så tätt tillsammans, att de träffade varandra i stället för honom. Och en ung jägare, som kastade sitt spjut mot Buck midt under ett av den rasande hundens språng, träffade en av sina kamrater midt i bröstet med en sådan kraft, att spjutet gick rakt igenom honom och spetsen trängde ut genom ryggen. Då grepos indianerna av en vild panik, och de flydde förfärade till skogarna och ropade under sin flykt att den Onde Anden hade kommit över dem.

Och Buck gjorde sannerligen skäl för denna benämning, då han fradgande av raseri följde dem i hälarna och fällde dem till marken som rådjur under deras flykt mellan träden. Det blev en olycksdag för indianstammen. Den skingrades vidt och bredt, och det dröjde en hel vecka innan de sista kvarlevorna av den samlades i en dal längre ned och räknade över sina förluster. Då Buck hade tröttnat på förföljelsen, vände han om till det ödelagda lägret. Han fann Pete liggande död i sina filtar — hade således blivit det första offret för ett överraskande anfall under sömnen. Thorntons förtvivlade kamp hade lämnat tydliga spår efter sig på marken, Buck vädrade sig till varenda detalj av den ända ner till randen av en djup göl. Vid kanten av denna — med huvudet och alla fyra fötterna i vattnet — låg Skeet, trogen till det sista. Gölens vatten var dyigt och tjockt och dolde mycket väl vad det gömde. Och det gömde John Thornton, ty Buck hade följt hans spår ända till vattnet, men intet spår ledde därifrån.

Hela dagen satt Buck och ruvade vid gölen, eller också drev han rastlöst omkring i lägret. Döden — det som gör att man upphör att röra sig och att man går bort ur det levande livet — kände han till, och han visste, att John Thornton var död. Det hade framkallat en stor tomhet inom honom, någonting besläktat med hunger, men det var en tomhet som gnagde och gnagde och som ej kunde stillas genom föda. Emellanåt stannade han och betraktade indianernas lik, och då glömde han sin smärta. I dessa stunder kände han en utomordentlig stolthet över sig själv, större än den han någonsin förut hade erfarit. Han hade dödat människor, det ädlaste av alla villebråd, och han hade dödat dem trots påkens och huggtandens lag. Han vädrade nyfiket på de döda kropparna. De hade dött så lätt. Det var svårare att döda en varghund än dem. De skulle inte vara farliga alls, om de icke hade pilar och spjut och käppar. Härefter skulle han aldrig bry sig om att vara rädd för dem, om de ej hade pilar, spjut eller käppar i sina händer.

Natten kom, och fullmånen steg högt på himlen över träden och lyste över landet, så att det badade i ett spöklikt skimmer. Och med nattens inbrott fick Buck, där han satt ruvande och sörjande vid gölen, en förnimmelse av att liv rörde sig i skogen på ett annat sätt än indianernas. Han reste sig, lyssnade och vädrade. Långt, långt bort hörde han ett otydligt, men skarpt gläfs, som åtföljdes av en hel kör av liknande ljud. Och så småningom kom gläfset allt närmare och hördes allt tydligare. Även detta kände Buck igen — han hade hört det i denna andra värld, som han troget behöll i sitt minne. Han gick ut midt på den öppna platsen och lyssnade. Det var ju det lockande, flertoniga skriet från vildmarken, och det ljöd mera mäktigt och lockande än någonsin. Han var färdig att lyda maningen, mer än någonsin förut. John Thornton var död. Det sista bandet var brustet. Människan och hennes anspråk på herravälde höll honom icke längre fången.

Jagande efter levande föda i hälarna på de utvandrande älgarna — så som även indianerna hade gjort — hade vargflocken slutligen gått över från strömmarnas och skogarnas land och kommit ända till dalen där Buck befann sig. Fram över den månbelysta fria platsen strömmade skaran likt en silvergrå flod, och midt på platsen stod Buck orörlig som en bildstod och inväntade deras ankomst. Han stod där så stilla och så stor, att de blevo häpna och stannade ett ögonblick. Men så tog den djärvaste mod till sig och störtade emot honom. Buck mötte anfallet med blixtlik snabbhet och högg honom i strupen. Så stod han där åter lika orörlig som förut, medan hans slagna fiende vred sig i dödskval bakom honom. Tre andra försökte detsamma tätt efter varandra. Men den ene efter den andre måste dra sig tillbaka, under det blodet strömmade från deras sönderslitna halsar eller bogar.

Det var tillräckligt för att hela flocken skulle störta över honom huller om buller; de hindrade varandra och trängdes i sin iver att störta sig över sitt byte. Bucks underbara spänstighet och snabbhet voro honom nu till stor nytta. Han snurrade rundt på bakbenen, högg och bet åt alla håll, tycktes vara överallt och var ständigt vänd mot sina fiender, så snabbt virvlade han rundt och försvarade sig mot deras angrepp både framifrån och från sidorna. För att hindra dem från att komma bakom honom drog han sig tillbaka nedåt gölen, förbi den och inåt flodbädden, tills han kom till en hög grusbank, där guldsökare hade gjort en rektangulär utgrävning. Så småningom arbetade han sig dit och fattade posto i utgrävningen, där han var skyddad på tre sidor och således endast behövde bemöta angrepp framifrån.

Och detta gjorde han så skickligt, att vargarna efter en halvtimmes förlopp drogo sig nedslagna tillbaka. Alla hade de tungan hängande ute ur munnen, och deras vita betar lyste grymt vita i månskenet. Somliga hade lagt sig ned med upplyftade huvud och de spetsade öronen riktade framåt, andra stodo på sina fötter och bevakade Buck med girig uppmärksamhet, och en del av dem lapade i sig vatten ur gölen. Så närmade sig en långsträckt, mager och grå varg försiktigt och på vänligt maner, och Buck igenkände i honom den vilde brodern, som han hade följt ute i vildmarken en natt och en dag. Han gnällde vänligt, och sedan Buck hade svarat på samma sätt, vädrade de varandra om nosen.

Nu kom en gammal mager och i föregående strider illa medfaren varg fram till Buck. Hunden lyfte sina läppar för att börja morra, men också de slutade med att vädra varandra om nosen. Varpå den gamle vargen satte sig ned, lyfte upp nosen mot månen och lät höra ett långdraget tjut. Alla de andra vargarna gjorde detsamma. Och nu kände Buck igen maningen, som hade ljudit i hans öron från vildmarken. Han satte sig ned och deltog i tjutet. När detta var gjort, kom han ut från sin skyddande vrå, och vargflocken trängdes omkring honom och vädrade och fnyste på ett halvt vänskapligt och halvt ilsket sätt. Flockens anförare tog upp det vanliga gläfset och satte av inåt skogarna. Alla de övriga följde efter, gläfsande i korus. Och Buck sprang med dem, sida vid sida med den vilde brodern, och han gläfste som de, medan han sprang. Och här slutar historien om Buck. Det dröjde icke många år förrän indianerna märkte en egendomlig förändring hos skogsvargarnas avkomma, ty där fanns en del, som hade bruna fläckar över ögonen och på nosen och dessutom ett bredt, vitt krås nedåt bröstet. Men ännu besynnerligare voro de historier som indianerna hade att berätta om en spökhund, som brukade springa i spetsen för vargflocken. Indianerna äro rädda för denna spökhund, ty han är listigare än de. Under hårda vintrar stjäl han vad han kommer över från deras läger, han vittjar deras snaror, dödar deras hundar och gäckar deras modigaste jägares bemödanden.

Ja, det berättas värre saker om honom än så. Det har funnits jägare, som aldrig ha kommit tillbaka till lägret, och det har funnits jägare, som av sina bröder återfunnits med ohyggligt sönderslitna strupar och med vargspår omkring sig i snön, större än efter vanliga vargfötter. Om höstarna, då indianerna följa efter de flyttande älgarna, undvika de alltid att besöka en viss dal. Och det finns kvinnor, som bli dystra och allvarliga, när det vid brasan berättas om hur den Onde Anden kom och valde denna dal till sin boning.

Om somrarna brukar likväl denna illa beryktade dal få ett besök, som indianerna ej veta någonting om. Dit kommer då en kolossal varg med präktig glänsande päls, och han är både lik och olik alla andra vargar. Han går ensam över från det leende skogslandet och kommer ner på den öppna platsen bland träden. Där flyter en guldgul stoftström ut från en hög murknade älghudspåsar och blandar sig med jorden, och långt gräs växer över den och mullen lagrar sig så småningom över den och gömmer dess gula glans för solen. Och där sitter den kolossala vargen och funderar en stund, och så uppger han ett enda långdraget och sorgset tjut innan han går.

Men han är icke alltid allena. När vinterns långa nätter ha kommit och vargarna jaga efter föda i de längre ner belägna dalarna, kan man få se honom i spetsen för den vilda flocken rusa framåt i det bleka månskenet eller lyst av flammande norrsken, jättestor och med full hals instämmande i sina kamraters sång.