Socialpolitik/De höga lönernas ekonomi

←  Uppgifter för offentlig socialpolitik

Socialpolitik av Gustav Cassel De höga lönernas ekonomi

Den ekonomiska möjligheten af ett socialt framåtskridande  →

V.
De höga lönernas ekonomi.

Det har sedan gammalt varit en tvistefråga inom nationalekonomien, om höga löner skola anses fördelaktiga eller ej. I äldre tider var den åsikten förhärskande att höga löner endast gjorde arbetaren latare. Då han förtjänt hvad han behöfde för sitt lifsuppehälle, hade han icke längre någon sporre till fortsatt arbete; kunde han tillfredsställa sina behof med tre dagars arbete i veckan, skulle han fördrifva de öfriga tre på krogarne. Dylika synpunkter finner man ofta hos 16 och 17 hundratalens engelska nationalekonomer, till och med hos så betydande män som en Sir William Petty. Då lönerna på denna tid merendels voro tämligen fastslagna till sitt penningbelopp genom förordning eller sedvana, kom diskussionen hufvudsakligen att röra sig om fördelen eller nackdelen af låga lifsmedelpris. Och motståndarne mot höga löner drogo icke i betänkande att fordra det regeringen genom exportpremier skulle sörja för höga spannmålspris inom landet och för öfrigt genom en stark beskattning göra lifvet så dyrbart som möjligt för arbetaren. Man föreslog till och med att med lagstiftningens hjälp förlänga arbetstiden och minska lönerna så långt, att arbetaren med sex dagars träget arbete i veckan icke skulle kunna förtjäna mer än nätt och jämt hvad han behöfde för sin existens.

Från samma sida framhölls också att låga löner voro nödvändiga för att man skulle kunna producera lika billigt eller billigare än andra länder. Först därigenom skulle en export bli möjlig, och i exporten såg man ju i merkantilismens dagar hufvudmedlet till höjandet af nationens välstånd.

Det fanns emellertid också författare som företrädde en annan syn på saken. De höga lönerna försvarades med olika skäl: Höga arbetslöner skapa ett stort afsättningsfält för industrien, i det de låta folkets breda lager rycka upp bland industriens afnämare; och detta är nödvändigt, ty på de rikare klassernas obetydliga konsumtion kan ingen industri blomstra upp. Det är också nödvändigt att betala höga löner, om man vill behålla arbetarne inom landet; betalar man för litet, utvandra de bästa arbetarne till länder som betala mer.

Småningom gör sig också inom denna grupp af författare den egentliga hufvudsynpunkten gällande, den att arbetaren blir flitigare, då han har någon utsikt att förbättra sitt läge, dugligare, då han lefver bättre.

Af särskild betydelse för den vidare utvecklingen af denna strid blef det att en man med Adam Smith’s auktoritet så bestämdt uttalade sig till förmån för de höga lönerna. Adam Smith ställer frågan genast i sin rätta samhällsekonomiska belysning: är en förbättring af de lägre klassernas lefnadsvillkor en fördel för samhället? Ja, ty dessa klasser utgöra större delen af hvarje samhälle; men hvad som är en afgjord fördel för den större delen kan aldrig vara till skada för det hela; intet samhälle kan blomstra och vara lyckligt, om flertalet af dess medlemmar lefva i fattiga och usla förhållanden. I afseende på lönernas inverkan på arbetarne säger han: arbetslönen är flitens uppmuntran, och fliten måste, som hvarje annan mänsklig egenskap, stegras med den uppmuntran den får. Goda lefnadsvillkor öka arbetarens kroppsliga styrka, och hoppet att kunna förbättra sin ställning och kanske sluta sina dagar i välstånd eggar honom att anstränga denna styrka till det yttersta. Där lönerna äro höga, finna vi därför alltid arbetarne verksammare, flitigare och kvickare, än där lönerna äro låga; jämför England med Skottland, de stora städerna och deras omgifningar med aflägsna platser på landet! Smith erkänner att enstaka arbetare af höga löner frestas att lägga sig på latsidan; men detta är undantag, på intet sätt regel; tvärtom är det, såsom erfarenheten visar, en stor fara, att folket arbetar ihjäl sig, om det eggas genom höga styckelöner. Mot lofprisandet af dyra lifsmedelpris invänder Smith, att billiga lefnadskostnader väl kunna göra någon enstaka individ latare; »men att de skulle ha denna verkan på flertalet, eller att folk i allmänhet skulle arbeta bättre, då de äro illa födda än då de äro väl födda, då de äro missmodiga än då de äro vid godt mod, då de oupphörligt äro sjuka än då de i allmänhet äro vid god hälsa, synes icke mycket sannolikt».

Med än större energi uppträdde Robert Owen till förmån för de höga lönerna. Owen hade personligen sett den fysiska och andliga degeneration inom fabriksbefolkningen, som var en följd af icke-nyttjandet af högre förmögenheter; han hade sett resultatet af bristande näring och öfvermått af arbete: »brutaliserade själar och försvagade kroppar», Owen närde en oändlig tillit till anpassningens lag, till uppfostrans och omgifningarnas betydelse: »Hvilken allmän karaktär som hälst, från den bästa till den sämsta, kan ges ett samhälle hvilket som hälst genom att använda lämpliga medel!» Och hvad mer var han hade haft tillfälle att omsätta sin teori i praktiken och pröfvat dess bärkraft. I sitt bomullsspinneri i New Lanark hade han sörjt för fri uppfostran, fria förströelser, billiga förnödenheter, goda bostäder och kortare arbetstid; hans kompanjoner hade betänksamt skakat på hufvudet, och hans motståndare hade förespått hans undergång. Men på den korta tiden af fyra år hade han på det mest glänsande sätt ådagalagt den praktiska nyttan af sitt system: han hade förtjänat 160 000 pund sterling förutom 5 % ränta på det nedlagda kapitalet och en ökning af fabrikens värde af 50 %.

Det var därför som en »profitmakarnes kung» han vände sig till sin tids fabrikanter i ett program, där han förståndigt nog vädjade till det praktiska affärssinnet: Jämför, sade han, en fabrik, där maskineriet hålles rent, är väl uppställdt och underhållet, med en fabrik där motsatsen är fallet; i den ena är hela ekonomien god, hvar operation går med lätthet, ordning och godt resultat; i den andra friktion, oordning, missnöje och förlust! »På samma sätt uppnås ett godt resultat, om man ägnar en liknande omsorg åt det lefvande maskineriet, som ju är ändå underbarare konstrueradt. Det är god hushållning att hålla det fint och rent, handtera det med omsorg och ömhet, så att dess själsliga rörelser icke möta för mycken retande friktion, att med alla medel göra det fullkomligare, regelbundet förse det med tillräcklig föda och annan lifvets nödtorft, så att kroppen bibehålles i godt arbetstillstånd och hindras från att förfalla.»

Trots dessa talande skäl vann Owen föga anhang inom den krets han vände sig till. Men läran om de höga lönernas ekonomi har sedan den tiden banat sig väg till ett alltmera allmänt erkännande inom vetenskapen såväl som inom den praktiska världen.

Det omslag, som ägt rum i vetenskapens uppfattning af de höga lönernas verkningar, har nog icke blott sin grund i att man lärt sig bedöma saken mera objektivt och undersöka den grundligare, utan också i en småningom fortgående förändring af själfva det sakförhållande, hvarom striden rört sig. Det tjugonde århundradets industriarbetare är icke samme man som 1600-talets handtverkare eller grofarbetare. Här har försiggått en folkuppfostran i stor skala, som bibragt arbetarne helt nya vanor och helt andra fordringar på lifvet. Hvad detta betyder för frågan om de höga lönernas ekonomi skola vi strax se.

Det är utmärkande för den moderna nationalekonomien, att den icke längre nöjer sig med allmänna teoretiska resonnemang, öfver ett föreliggande spörsmål utan sträfvar att genom noggranna undersökningar få reda på hur saken i verkligheten förhåller sig. Så ock i fråga om de höga lönernas ekonomi. För att verkligen få veta hur höga löner inverka på arbetarne måste man naturligtvis jämföra resultaten af väl aflönadt och af illa aflönadt arbete. Härför fordras emellertid ett material, som det ingalunda är lätt att anskaffa. Den engelske parlamentsledamoten Brassey gick till denna uppgift med särskildt goda förutsättningar: hans fader var sin tids störste järnvägsbyggare och hade utfört anläggningar i snart sagdt alla delar af världen; sonen begagnade sig af de erfarenheter, som härvid samlats, och sammanställde dem i sin berömda bok »Work and Wages» (»Arbete och löner») (1872).

Brassey’s hufvudresultat är att arbetskostnaden i stort sedt är densamma öfverallt, trots mycket stora olikheter i arbetslönen; och han förklarar detta med att de högre aflönade arbetarne uträtta så mycket mer. År 1842 hade hans fader byggt en järnväg från Paris till Rouen; där användes 10,000 man, hvaraf 4,000 engelsmän; engelsmännen fingo 5 shilling om dagen, fransmännen 2 s. 6 d., alltså precis hälften; båda parterna arbetade på en skärning, men icke dess mindre var kostnaden pr kubikmeter lägre för engelsmännen. Tio år senare byggdes en annan fransk linie. Denna gång hade engelsmännen 5 francs, fransmännen 2,75–3 francs om dagen; vid detta tillfälle utlämnades arbetet på beting åt smärre entreprenörer; dessa hade naturligtvis det mest direkta intresse af att göra sin sak så billigt som möjligt, och ändå användes det dyrare engelska arbetet på alla svårare uppgifter.

För vanligt grofarbete, som man skulle tycka vara mindre beroende af arbetarens lefnadsstandard, fann Brassey dock ungefär samma kostnad i Frankrike, Italien, Österrike, Schweiz, Spanien, Tyskland, Belgien och Holland, trots betydliga skillnader i lönerna. Och där det gällde verklig yrkesskicklighet, blef det engelska arbetet i regeln billigast.

Äfven inom England kunde Brassey konstatera en större effektivitet för det bättre betalda arbetet. På ett och samma stationshus sysselsattes på ena sidan en Londonmurare till 5 s. 6 d. om dan, på andra sidan 2 murare från landsorten till 3 s. 6 d.; den bättre betalade mannen lade ensam mer tegel om dagen än de båda andra tillsammans, och hans arbete blef sålunda det billigaste.

Af ett alldeles särskildt intresse äro Brassey’s iakttagelser öfver arbetet i Indien. Den vanliga lönen för grofarbetare var i detta land, innan järnvägsbyggnaderna togo sin början, 4 d.–4½ d. om dagen (30–34 öre) och steg sedan till 6 d. om dagen (45 öre). På grund af denna utomordentligt låga lön blef vanligt jordarbete något billigare i Indien, men allt arbete, som erfordrade någon yrkesskicklighet blef dyrare. Öfverhufvud var arbetskostnaden per mil i Indien ungefär densamma som i England. Brassey, som annars har en så stark tro på, att höga löner skapa dugliga arbetare, vill icke utsträcka denna sats till att gälla för Indien. Hinduen har alldeles för små behof; han behöfver inga täta bostäder, inga ordentliga kläder, och hvad beträffar födan nöjer han sig med 2 pund ris om dagen, som tillsammans med något curry kostar en shilling (90 öre) i veckan. För en och en half shilling i veckan lefver han i relativ lyx. Därför lämnar hinduen också sitt arbete, så snart han förtjänt det nödvändigaste. Högre betalning gör honom endast latare.

Frågan om verkan af höga löner kan alltså icke afgöras i allmänhet, svaret utfaller olika för olika folkslag och för olika tider. På primitiva folk med små behof och liten energi ha högre löner ingen verkan. För civiliserade människor med höga lefnadsvanor och stora anspråk betyder däremot en god betalning alltid en eggelse till ytterligare ansträngning. Humboldt berättar, att man i Mexiko förbjudit odling af bananer, för att tvinga folket att arbeta; så länge de hade bananer, hade de inga vidare behof att arbeta för. Och ändå predikar man alltjämt för våra arbetare att de skola lära att nöja sig med litet! Skulle icke dessa erfarenheter kunna ge oss besked om faran af för små anspråk? I sanning, förnöjsamhet må vara en österländsk dygd, men hela den vesterländska kulturen hvilar på att vi förstå att ställa höga fordringar på lifvet. Den arbetare, som icke lärt sig att sätta värde på ett trefligt hem och på kulturlifvets högre njutningar, skall nog äfven hos oss endast använda en högre lön på brännvin, och den höga lönen skall då icke göra honom till en dugligare arbetare; men det är just därför som det är så viktigt att från början vänja arbetaren att fordra något mer af lifvet än ett rus; verkligt höga anspråk måste man uppfostras till.

Brassey’s bok är nu 30 år gammal, och det kunde nog behöfvas att sprida ljus öfver de höga lönernas betydelse för våra dagars storindustri. Denna uppgift ställer sig amerikanaren Schoenhof i sin för några år sedan utkomna bok »The Economy of High Wages» (de höga lönernas ekonomi). Schoenhof har rätt att kräfva vår uppmärksamhet, när han uttalar sig i denna fråga: han har i 25 år varit praktisk affärsman, såsom amerikansk konsul i Europa har han haft det rikaste tillfälle till jämförelser mellan europeiska och amerikanska produktionsmetoder och han har gjort vidsträckta resor och mycket omfattande undersökningar för att med siffror och fakta besvara de spörsmål han ställt sig.

För att fullt förstå det följande är det nödvändigt att vi först söka göra oss reda för de särskilda betingelser, under hvilka den amerikanska industrien utvecklat sig. I de Förenade Staterna fanns länge riklig tillgång på fri jord; arbetaren kunde således fordra en lön, som åtminstone motsvarade hvad han kunde förtjäna genom att ta upp och odla nytt land. På grund häraf var arbetslönernas nivå i det hela mycket hög. Detta förhållande har på olika vägar haft ett afgörande inflytande på den amerikanska industrien.

För det första medförde de höga lönerna en stor konsumtionsförmåga hos hvar arbetare; och då dessutom befolkningen hastigt växte, blef där godt om plats för en industri, som producerade för de stora massornas behof. Denna produktion af massartiklar är nu just det som framför allt utmärker Nordamerikas industri; det är på den vågen som den vuxit till en verklig storindustri. En sådan utveckling kan aldrig nås af ett yrke, som arbetar för att tillfredsställa de rikare klassernas behof; ty dessa behof äro alltför speciela och alltför växlande för att kunna tjäna som marknad för en produktion, hvars styrka just ligger i att frambringa millioner exemplar af en enda artikel. Därför finna vi i alla länder de industrier, som producera för de högre klasserna, som regel minst utvecklade i rent tekniskt afseende. Men den amerikanska masskonsumtionen var det rätta fältet för en industri med hög maskinteknik och med en till det yttersta drifven arbetsfördelning.

För det andra tvang den höga arbetslönen till sparsamhet med arbete, till att i vidsträcktaste mån ersätta arbetarne med maskiner. Äfven på den vägen ledde alltså de höga lönerna till utveckling af en hög teknik. Det är ingen tillfällighet att Amerika blifvit ett uppfinningarnas land; det är tvånget att betala höga löner som eggat uppfinningsförmågan och ifvern att tillämpa det nya tekniken erbjöd. Det är speciellt af detta skäl de flesta framstegen på de automatiska verktygsmaskinernas område kommit från Amerika. Ingenstans finner man häller en så hastig omsättning af maskiner som i detta de höga lönernas land; så snart tekniken gjort ett framsteg, är man i en för europeiska begrepp förvånande grad beredd att offra sina gamla maskiner för att skaffa sig det nyaste och bästa. Tvånget att betala höga löner har också drifvit arbetets organisation till en fulländning, hvarom man hos oss knappast torde göra sig ett riktigt begrepp. När man skall betala sina arbetare flere dollars om dagen, gäller det naturligtvis att icke låta en enda minut gå förlorad i väntan på arbete, att icke spilla en enda ansträngning i onödiga friktioner.

För det tredje blef den höga arbetslönen och det därmed följande bättre lefnadssättet grunden för en högre personlig duglighet hos arbetaren, hvilket naturligtvis i sin ordning var en oundgänglig förutsättning för utvecklingen af en hög teknik. Man kan följa detta orsakssammanhang både på det fysiska och andliga lifvets område. Då arbetarens viktigaste näringsmedel i Amerika äro mycket billiga, måste den höga arbetslönen lämna tillfälle till en verkligt god och riklig näring; på den vägen vinner den amerikanske arbetaren den fysiska styrka och uthållighet, som det moderna industriarbetet kräfver. Men arbetslönen lämnar också tillräckligt öfver för andra lefnadsbehof. Den högre allmänna nivå, hvarpå den amerikanska arbetaren lefver, utgör grunden för den högre intelligens och karaktär, utan hvilken dock ingen genomförd organisation af arbetet och intet tekniskt framåtskridande är tänkbart.

Den gamla teorin var ju att arbetaren icke behöfde lära någonting mer än nätt Och jämt sitt yrke. Denna uppfattning har ännu representanter bland de preussiska junkrarne, väl också bland deras bröder i Sverige, och vi äro sålunda ännu i tillfälle att lära känna den. Ett faktum är att folkbildningen i de flesta länder, exempelvis i England, har haft att kämpa mot ett intensivt motstånd från kortsynta arbetsgifvare, som medvetet eller omedvetet resonnerat som så: om arbetaren får bildning, så ställer han bara högre fordringar, en riklig tillgång på billigt arbete är möjlig, endast om arbetaren hålles kvar i de mest primitiva lifsvillkor, om ingen längtan efter något högre väcks hos honom.

Amerika har valt en annan kurs: genom en hög folkbildning har detta land förstått att skaffa sig det människomaterial, som motsvarar en hög tekniks fordringar. Det är af stort intresse att höra hur en man som Schoenhof från sin amerikanska synpunkt bedömer denna sak: »De modärna maskinerna», säger han, »visa sig till föga gagn, där ett billigt och underlägset arbete står i vägen för införandet och det ekonomiskt riktiga användandet af det amerikanska sättet att arbeta. Vår tids mekaniska förbättringar och vetenskapliga upptäckter bli utan resultat, om man ej har en arbetarbefolkning, som lefver under motsvarande villkor. Ty en noggrann uppmärksamhet på snabbgående maskiner betyder en större nervansträngning än den gamla sortens arbete.»

På grund af nu anförda förhållanden har det högre aflönade amerikanska arbetet blifvit så mycket mera effektivt, att arbetskostnaden trots den betydligt högre arbetslönen i allmänhet icke är högre, men i de flesta fall lägre än i Europa. Amerikanska industriprotektionister påstå gärna, att de behöfva tullar för att kunna konkurrera med andra länders billigare arbete, de framställa med andra ord industritullarne som ett skydd och ett värn för de höga amerikanska lönerna. Schoenhof söker å sin sida bevisa, att ett sådant skydd är alldeles onödigt, att ett lands industri icke behöfver att ligga under i konkurrensen på världsmarknaden därför att den har att betala höga löner. Detta är i själfva verket kärnan i hela striden om de höga lönernas ekonomi. Ty att höga löner äro fördelaktiga, om de endast låta förena sig med full konkurrensduglighet för industrien, därom kan naturligtvis intet tvifvel råda. För att bevisa riktigheten af sin ståndpunkt har Schoenhof sammanbragt ett rikt material af uppgifter angående arbetskostnader i de förnämsta industriländerna. Af detta material har jag här utvalt några få exempel af de mest typiska.

Vi ha först en grupp af jämförelser mellan maskinteknik i Amerika och handtverk i andra länder.

Fickur göras numera i Amerika med maskiner; därigenom har man, i det fall Shoenhof beskrifver, nedbragt arbetskostnaden för ett s. k. Waterburyur till 50 cents (= 1,85 kr.). Materialet kommer då till fabriken i form af plåt. Alla fjädrar, hjul, skrufvar, visare o. s. v. göras med automatiskt maskineri. Den ifrågavarande fabriken sysselsatte 420 arbetare, hvaraf minst hälften kvinnor; icke dess mindre var genomsnittslönen 10,71 doll. i veckan (ungefär 40 kr.). Ett godt exempel på hur en hög lön låter förena sig med en låg arbetskostnad! Men så är också tekniken uppdrifven därhän, att man med två maskiner, som skötas af två arbetare gör 1,200–1,500 urfjädrar om dan. – I Schwarzwald är arbetslönen icke mera än 10–12 mark (2,40–2,88 doll.) i veckan och likväl är detta arbete dyrare. Den amerikanska åskådaren ler åt dessa tyska fabrikers sätt att göra skrufvar: arbetaren skall passa in materialet för hvar ny skruf, och för hvar ny skruf måste maskinen stanna; i Amerika går maskinen oafbrutet och kastar ur sig färdiga skrufvar till dess tråden är slut.

Bland de industrier, som i England räknas till de »utsvettade» yrkena, finner man ständigt South Staffordshire’s spikfabrikation nämnd som ett af de sorgligaste exemplen. Spikfabrikationen är i »det svarta landet» en hemindustri; hela familjen, man, hustru och döttrar göra spik från kl. 4–5 på morgonen till sent på natten; de förtära nästan ingenting annat än te och bröd. Man och hustru förtjäna tillsammans ej öfver 16 shilling i veckan (14,40 kr.) och därifrån afgå 2 sh. för eldning. Arbetet är särskildt för kvinnorna förstörande, de äro bleka, magra varelser med insjunkna bröst; om något hemlif kan det ju icke vara tal.

Schoenhof uppger å sin sida arbetslönen för en ensam arbetare i denna industri till 10–12 shilling i veckan, eller med hjälp af en pojke 16 sh., hvilket motsvarar 3,87 doll. I Pittsburg (i Amerika) gör man spik på maskin; en arbetare sköter ensam tre maskiner och förtjänar därvid 5 doll. om dan. Lägges härtill 1½ doll. för en medhjälpare, så ha vi en veckolön af 39 doll., hvilket är jämt tio gånger hvad den engelske arbetaren får. Då emellertid produkten af det amerikanska arbetet är tjugo gånger större, blir ändå arbetskostnaden i Amerika endast hälften af den i England.

Adam Smith berättar, som exempel på fördelen af arbetsfördelning, att 10 män kunde göra 48,000 knappnålar om dan. Det är en längesedan öfvervunnen ståndpunkt. I en fabrik i Connecticut gör man knappnålar med 70 maskiner, hvilka skötas af i allt tre män, jämte en maskinist och en pojke. Dessa fem arbetare fabricera dagligen 25,000 knappnålsbref om 300 nålar, det är 7,500,000 nålar! Schoenhof uppger ej lönen för dessa arbetare; men i en officiel amerikansk statistik, hvarom jag skall tala i nästa kapitel, säges sådana arbetare förtjäna 2½ doll. om dagen (= 9,25 kr.). Detta fall hör för öfrigt till dem, där arbetslönen icke längre spelar någon roll för priset på produkten. Om hvar och en af de nämnda 5 arbetarne finge 5 kronor mer om dagen, skulle detta betyda en ökning i arbetskostnaden af ett tiondedels öre för ett bref med 300 knappnålar!

Äfven gevärsfabrikationen har i Amerika utvecklats till fullkomlig maskinindustri. En fabrik i denna bransch sysselsatte 1,400 arbetare vid 6,000 maskiner; i genomsnitt alltså mer än fyra maskiner på hvar arbetare. Man får ett begrepp om arbetsfördelningen i en sådan fabrik, då man hör att ensamt hanen till ett gevär genomgår 131 olika operationer. Ludwig Löwe i Berlin är som bekant en af Europas ledande gevärsfabrikanter. Han har från början arbetat med amerikanska metoder; men han har också förstått vikten af att härvid begagna endast utvaldt folk; det sägs att han för detta ändamål betalar fullt upp dubbla löner mot de i yrket vanliga.

För järnvägsskenor är arbetskostnaden i Amerika per ton 2½ doll., i England 3,04 doll., hvarvid räknats allt arbete från tackjärnsstadiet. Arbetslönen per dag är i Amerika ⅔ mer än den motsvarande lönen i England, och dock är ju denna efter europeiska förhållanden mycket hög. Detta förklaras af skillnaden i sättet att arbeta. Hvad som i Tyskland och England ännu gäller som den högsta tekniken, går ej alls upp mot hvad man har i Amerika. I Europa använder man ännu arbetare för att flytta, rulla fram och handtera rälerna! I Amerika göres allt med automatiska maskiner. »De få arbetare, som synas i ett amerikanskt valsverk, endast dirigera och öfvervaka.»

Inom konfektionsbranschen har maskintekniken under de senare åren gjort betydande framsteg. Detta gäller särskildt tillskärningen. Den amerikanska officiella statistiken anger tiden för tillskärning för hand af 10 dussin damlinnen till 9 timmar; med maskin gör man det nu på 19 minuter. Schoenhof berättar om hur man i Berlin ansåg det bra att kunna skära tyget 24-dubbelt; man skar det på korta bord med stor tidsförlust och produkten kom ut med ojämna kanter och hängande trådar. I Amerika skär man 72-dubbla tyger på 45 yard (ung. 40 meter) långa bord, ja med den nyaste tekniken kan man till och med skära 120-dubbelt och ändå få fina och jämna kanter. – Vid söm förtjänar en flicka 6 doll. i veckan, under det hon i Berlin äfven med lång öfvertid icke kommer högre än till 2 à 2½ doll.; och dock är styckelönen i detta fall densamma på båda platserna. Men så syr också en flicka med en amerikansk maskin lätteligen 1,200 knapphål om dan.

Vi komma nu till den grupp af jämförelser, där man i båda fallen använder maskiner af väsentligen samma konstruktion, och där likväl det väl aflönade arbetet visar sig öfverlägset.

Bomullsindustrien är här det viktigaste exemplet. Mulspinnarne (skickliga manliga arbetare) förtjäna i Schweiz och Tyskland 57-66 cents om dan, i England och Amerika omkring 150 cents. De båda sista länderna äro tämligen jämnställda såväl i teknik som i arbetslöner; dock bevarar Lancashire sin gamla öfverlägsenhet i de finaste numren, och en spinneriarbetare i Bolton kan på sådant arbete förtjäna 200 cents om dan. Trots de väsentligt lägre arbetslöner, som betalas af kontinentens arbetsgifvare, behöfva dessa jämt »skyddas» mot den öfvermäktiga engelska konkurrensen, hvilket ju onekligen talar för, att den höga lönen icke betyder hög arbetskostnad.

Mycket noggranna undersökningar öfver bomullsindustrien i olika länder har gjorts af Schulze-Gävernitz (»Der Grossbetrieb, ein wirtschaftlicher und socialer Fortschritt»). Af dessa undersökningar framgår otvetydigt hur ofantligt mycket större det väl aflönade arbetets produktionsförmåga är, äfven då det användes vid alldeles samma maskiner. I Lancashire sköter en mulspinnare med två medhjälpare i medeltal 2,000 spindlar; men det förekommer äfven att han sköter 2,700 till 2,800 spindlar, hvarvid han dock har tre medhjälpare. I Mülhausen (Elsass) behöfs det 1 spinnare och 4 hjälpare för att sköta 1300 spindlar; i de mindre spinnerierna i Sachsen använder man 1 spinnare och 5 medhjälpare på 1,600 spindlar. Därtill kommer att den engelska arbetaren behöfver vida mindre uppsikt: i England kommer en uppsyningsman på 60,000–80,000 spindlar, i Elsass en på 10,000–20,000, i Sachsen en på 10,000, ja i ett mindre spinneri en på 3,000–4,000 spindlar.

Räknar man alla arbetare i spinneriet och jämför man deras antal med antalet spindlar, så finner man (för början af 1880-talet) följande siffror:

i	Bombay		25	arbetare	pr	1,000	spindlar
i	Italien		13	”	”	”	”
i	Elsass		9,5	”	”	”	”
i	Mülhausen		7,5	”	”	”	”
i	Tyskland	(1861)	20	”	”	”	”
i	”	(1882)	8–9	”	”	”	”
i	England	(1837)	7	”	”	”	”
i	”	(1887)	3	”	”	”	”

Jämförelser mellan hvad arbetarne producera i det ena eller andra landet försvåras däraf att produktionsförmågan är så olika för olika garnnummer. För att här ej komma in på några tekniska detaljer skall jag inskränka mig till ett enda exempel, som gäller spinning af samma garn i två. fabriker, den ena i Elsass, den andra i Lancashire. Den ena hade 1,764 spindlar per par maskiner; den andra 2,280; båda hade i spinnare med 3 medhjälpare för att sköta ett sådant par maskiner; den ena fabriken arbetade 69 timmar i veckan; den andra 55 timmar. I den tyska fabriken förtjänade spinnaren 21,60 mark i veckan, i den engelska fabriken 43 mark; därvid var arbetslönen per pund gam något litet högre i den förra fabriken. Produkten för ett maskinpar var i det ena fallet 258 pund, i det andra 333 pund i veckan. I detta exempel är det fråga om ett mycket fint garn, men äfven för gröfre garn är skillnaden i produktionsförmåga och arbetslön en liknande, ja stundom större.

Särdeles lärorikt är att iakttaga konkurrensen mellan det indiska bomullsspinneriet och det engelska. Vid slutet af 1880-talet anges den månatliga lönen för en indisk spinnare till 21 sh. 3 d., medan den engelske förtjänade 35–40 sh. i veckan. Detta förklaras däraf att man i Indien använder 3½–5 gånger så många arbetare som i England, och af att till och med per spindel räknadt produkten för en 12 timmars dag i Bombay är mindre än för en 9 timmars dag i Oldham. Under dessa förhållanden kunde engelsmännen hämta rå bomull från Indien, förarbeta den och sända den tillbaka till den indiska marknaden. Emellertid börjar det indiska arbetet nu förbättras i den mån arbetslönerna stiga, och därmed blir den indiska bomullsindustrin för hvar dag en allt farligare medtäflare till den engelska.

Samma öfverlägsenhet visar det högt betalda arbetet i bomullsväfveriet. I Tyskland och Schweiz sköter en arbetare 2 à 3 väfstolar och förtjänar 44–55 cents om dan; i England 3 à 4 stolar och förtjänar 65-83 cents; i Amerika kan en arbetare sköta 6 till 8 väfstolar och förtjänar därvid 90 till 120 cents om dan (1 cent = 3,7 öre).