Socialpolitik/Uppgifter för offentlig socialpolitik

←  Fackföreningspolitik

Socialpolitik av Gustav Cassel Uppgifter för offentlig socialpolitik

De höga lönernas ekonomi  →

IV.
Uppgifter för offentlig socialpolitik.

Vi ha i det föregående behandlat den kooperativa rörelsen och fackföreningsrörelsen hvar för sig och sökt ange de mest karaktäristiska dragen i deras sätt att verka. Det gäller nu att se hur dessa rörelser samverka, hur de kunna utbildas till skilda organ för en enhetlig socialekonomisk politik. Det gäller också att se i hvad mån dessa organs användbarhet är begränsad, särskildt hvar samhällets offentliga organ, stat och kommun, ha att ta vid i arbetet för socialpolitikens mål. På den vägen blir det möjligt att åtminstone för de viktigaste fallen och i stora drag lösa frågan om statens och kommunens rätta socialpolitiska verksamhetssfär; vi måste endast hålla fast vid att denna fråga är en rent praktisk fråga, som vi afgöra uteslutande med hänsyn till ändamålsenligheten och utan att på förhand binda oss vid någon som hälst allmän doktrin.

För att lösa de uppgifter vi sålunda i denna föreläsning ställa oss, måste vi uppenbarligen först besvara frågan: hvilket är det allmänna målet för samhällets ekonomiska politik? Det är en svår fråga. Låt oss först se hur den liberala skolan sökte komma tillrätta med den.

Hvad var det denna skola ville uppnå med sin fria konkurrens? jo, först och främst en utjämning af varuprisen, så att icke olika pris betaltes för samma vara, åtminstone icke på samma marknad. Den fria konkurrensen skulle också tvinga ner prisen till produktionskostnaderna, däri naturligtvis inbefattad en måttlig ersättning för affärsmannens arbete; den som kunde producera med mindre kostnader än vanligt skulle nog få göra en extra vinst, men konsumenterna skulle icke utöfver normala produktionskostnader behöfva betala en oskälig vinst till någon producent, som på ett eller annat sätt förskaffat sig monopol på sin vara. För öfrigt skulle naturligtvis hvar och en under fri konkurrens använda de bästa kända produktionsmetoder, så att i det afseendet skillnader i produktionskostnader småningom måste försvinna.

Å andra sidan skulle häller ingenting till följd af för stark konkurrens komma att säljas under produktionskostnaderna. Om priset i något fall sjönke så lågt, att produktionen gick med förlust, skulle några företagare omedelbart dra sig ur spelet, och priset skulle då snart stiga igen till sin normala nivå. Endast i det fall, att understöd lämnades från andra håll, t. ex. af staten i form af subvention eller premier, skulle det i längden vara möjligt att uppehålla en industri, som icke betalade sig själf; men hvarje sådan premiepolitik skulle ju under den fria konkurrensens system vara fullkomligt utesluten.

Lika pris for lika vara och prisens öfverensstämmelse med produktionskostnaderna var alltså det första mål den liberala ekonomien uppställde för sin politik.

Men äfven arbetslönerna äro pris, och den fria konkurrensen borde äfven på arbetsmarknaden ha den verkan, att utjämna prisen, så att lika löner komma att betalas för samma arbete. Om lönen är högre på ett ställe än på ett annat, så måste – så resonnerade man – arbetaren gå dit där han får bäst betaldt, och sålunda måste lönen till sist bli lika för hela yrket.

Lika pris för lika arbete var alltså det andra målet för den fria konkurrensens politik.

Skillnaden i lön mellan olika slags arbete måste också under fri konkurrens så till vida utjämnas, att den endast kom att motsvara den olika ansträngningen, obehaget o. s. v. samt den olika kostnaden arbetaren hade för att utbilda sig till yrket. Dessutom skulle sådana yrken, som fordra någon särskild begåfning, betalas mer i förhållande till sällsyntheten af denna begåfning. Med ett ord hvarje arbete skulle, på samma sätt som hvarje vara, betalas efter sitt af den fria konkurrensen bestämda marknadsvärde.

I detta resultat af den fria konkurrensen inneslöt man också det, att arbetslönen alltid måste vara tillräcklig för att täcka arbetets egna produktionskostnader d. v. s. kostnaden för att uppföda och utbilda arbetaren själf. Om arbetslönen sjönke lägre – sade man – skulle arbetarne icke längre bli i stånd att bilda familj och uppföda barn i samma skala som förut. Arbetarnes antal skulle därför aftaga och lönen igen stiga på grund af det ringare utbudet af arbetskraft.

Det tredje hufvudresultatet af den fria konkurrensen skulle alltså vara att arbetslönen alltid blef tillräcklig för all täcka arbetets produktionskostnader.

Om dessa tre fordringar uppfyllas, så ledes samhällets hela ekonomi i rätta banor. Samhällets produktionskrafter fördelas på framställningen af olika varor i närmast möjliga öfverensstämmelse med konsumenternas önskningar, d. v. s. med efterfrågan; själfva denna efterfrågan regleras, så att de viktigaste behofven, d. v. s. de för hvilka man är beredd att betala de fulla kostnaderna, tillfredsställas, och de öfriga sättas tillbaka; och den totala produkten af samhällets arbete skiftas mellan dess medlemmar enligt grundsatsen att en hvar skall betalas efter värdet af hans bidrag i detta samhälleliga arbete.

Denna slutsats är i hufvudsak riktig. Kan man genomföra de tre punkter, som den fria konkurrensens teoretiker ställde som mål, då har man i det väsentligaste förverkligat idealet för ett samhälles ekonomiska ledning. I det afseendet har den gamla frihandelsskolan den stora förtjänsten att för alla tider ha visat målet.

Men hon misstog sig om medlen. Hennes universalmedel, den fria konkurrensen, har visat sig otillräckligt för att förverkliga någon enda af de tre ofvan uppställda fordringarna på prisbildningen.

Den af intet reglerade konkurrensen måste med en viss inre nödvändighet ända med att uppsluka sig själf, i det den skapar monopol. På de punkter, där konkurrensen är riktigt fri, visar det sig i verkligheten esomoftast att intet företag kan bära sig; de ruinera alla hvarandra. Därigenom framtvingas sammanslutning hvars mål alltid är att inskränka konkurrensen, skapa ett stycke monopol. (Jfr. min förut citerade uppsats om »Kartell- och trustväsendet».)

Dylika bildningar kunna under vissa förutsättningar bli nyttiga verktyg i den ekonomiska politikens tjänst, särskildt då det gäller att förhindra att en vara till följd af för stark konkurrens säljes under produktionskostnaderna. Så till vida förtjäna de i denna undersökning en plats vid sidan af de kooperativa föreningarna och fackföreningarna. Men de kunna naturligtvis också missbrukas till att höja prisen vida utöfver produktionskostnaderna och bli då direkt fientliga mot samhällets intressen.

Men äfven om vi se bort från möjligheten af sådana sammanslutningar, bjuder den »fria konkurrensens» samhälle enskilda personer så många företräden och privilegier som kunna utnyttjas till skapandet af monopol, att talet om fri konkurrens måste framstå mera som en fras. Redan den ytterst ojämna fördelningen af kapitalet gör ju konkurrensen från början ojämn; och en person, som förfogar öfver ett stort kapital, har ofta redan därigenom ett så betydligt försteg, att det blir honom lätt att tillintetgöra hvarje verklig konkurrens och sålunda göra sig till herre öfver konsumenterna. För öfrigt finnas ju många företag, som på grund af sin natur måste bli monopol. Den, som äger en järnväg, ett spårvägsnät, vattenledning eller gasverk, är därmed ofta nog i besittning af ett monopol, som sätter honom i tillfälle att af allmänheten afpressa priser långt utöfver kostnaderna och sålunda göra en oskälig vinst.

Det är alltså tydligt att den s. k. fria konkurrensen icke erbjuder tillräckliga garantier för att prisen skola bringas i öfverensstämmelse med produktionskostnaderna. Lika otillräcklig är liberalismens formella frihet för realiserandet af önskemålet: lika lön för lika arbete. Arbetarne ha i verkligheten icke alls den rörlighet, som teorin fordrade. Det finns, som jag förut anmärkt, godt om arbetare, som hela sitt lif igenom gå för en lön, betydligt under hvad de kunde tjäna på ganska nära håll, om de blott icke vore bundna af okunnighet, af brist på medel och företagsamhet, af stora familjer o. s. v. Arbete af ett visst slag blir därför under den fria individualistiska konkurrensen aldrig en enhetlig marknadsvara och når därför häller icke sitt fulla marknadspris.

Värst brister dock den fria konkurrensen med hänsyn till den sista punkten på sitt program, den att lönen skall täcka arbetets egna produktionskostnader. Det visar sig ofta att arbetslönen sjunker långt under hvad arbetaren behöfver för att uppehålla sin familj, uppfostra ett normalt antal barn till samma ställning, som han själf intar. De liberala ekonomernas resonnemang, att antalet arbetare och därmed utbudet på arbetskraft under sådana förhållanden måste minskas är ohållbart; ty arbetskrafter kunna ju strömma till detta yrke från andra håll, där förhållandena tillåta att uppföda ett större antal barn. Stundom sjunker lönen ändå djupare, under individens existensminimum, under hvad arbetaren behöfver för att uppehålla sin egen personliga arbetskraft.

Det kan nu inträffa två fall: antingen utfyllas dessa otillräckliga löner från andra håll, eller de utfyllas icke.

Det finns många former för att komplettera otillräckliga löner. Det sker i stor skala, då välgörenheten, den enskilda såväl som den offentliga, tar sig an sträfsamma arbetare, som trots all ansträngning icke äro i stånd att försörja sig med sitt arbete. Det mest bekanta, väl också mest afskräckande exemplet på en dylik komplettering af löner visar den engelska fattigvården vid början af det nittonde århundradet. Man hade i den s. k. Gilberts act 1782 pålagt fattigvården att skaffa arbete åt dem, som behöfde det, och att lämna understöd, för den händelse att lönen för detta arbete visade sig otillräcklig. Man hade småningom utbildat en hel skala för olika personers lefnadsbehof allt efter familjernas storlek; där lönen icke gick upp till det sålunda beräknade normalbeloppet, utfylldes den af fattigvården. Följderna af detta system blefvo ödesdigra. Å ena sidan ett förslappande af all egen omtanke och ansträngning, och därtill en ytterlig förnedring af arbetarfamiljerna, som snarare hade det bättre med många barn, och därför förlorade all ansvarskänsla; särskildt frestande var det för ogifta kvinnor att skaffa sig barn för att komma i åtnjutande af understöd. Å andra sidan en snedvridning af hela landets industri, som enligt den stora fattiglagkommissionens yttrande (1834) drogs till platser med högsta fattigunderstöd, från platser med naturliga ekonomiska fördelar.

Äfven i vår tid gör sig välgörenheten, särskildt den enskilda, ofta nog skyldig till en liknande komplettering af otillräckliga arbetslöner. Detta sker strängt taget alltid, då man tillhandahåller fattiga arbetare lifsförnödenheter under de verkliga kostnaderna. Hvad man därmed vinner är ju i själfva verket endast att förse vissa arbetsgifvare med en subvention i form af extra arbetskraft, utöfver den som de betala för. Det kan därigenom bli dessa arbetsgifvare möjligt att fortfarande hålla lönerna nere på deras låga nivå, ja kanske att pressa ned dem ännu mer. Hvad som offras på välgörenhetens altare tjänar då endast till att rikta några enstaka arbetsgifvare, eller ifall konkurrensen mellan dem är tillräckligt stark, till att trycka ned prisen på produkterna under de verkliga, naturliga produktionskostnaderna. I båda fallen är denna slags välgörenhet direkt skadlig för arbetarne och verkar i hög grad störande på hela samhällets ekonomi. Pröfvostenen på en riktig välgörenhet är därför alltid om den betalar sig eller icke.

Men otillräckliga löner kunna äfven utfyllas från andra håll, nämligen arbetarens anhöriga. Detta är särskildt vanligt, då det gäller kvinnors och barns arbete. Kvinnan åtager sig icke sällan arbete endast för att ha litet till handpengar. Hon underhålles då till en del, kanske större delen, af sina föräldrar eller sin man. Utan detta understöd skulle hon icke kunna prestera det arbete eller uppträda så klädd eller med den goda ton, som hennes arbetsgifvare fordrar, och som han nu får, utan att behöfva fullt betala hvad det kostar.

När barn utbildas som lärlingar i ett yrke, ha de ju i själfva utbildningen en viss ersättning för sitt arbete. Men när de sysselsättas i ett arbete, där de ingenting lära, som kan vara af nytta för framtiden, då måste man allra minst fordra, att de få en lön, som är fullt tillräcklig för deras uppehälle, ty annars måste ju bristen ersättas af föräldrarne. Arbetsgifvaren lefver ju i alla fall på understöd af föräldrarne, då dessa bekosta barnets förutgående uppfostran.

Vi ha också fall, då de otillräckliga lönerna icke utfyllas. Om en klass af arbetare är så illa aflönad, att den icke förmår bringa upp en ny generation, lika lifskraftig och utbildad och minst lika talrik som den nuvarande, så måste ju denna klass, om den fortfar att arbeta under sådana förhållanden, för hvarje nytt släktled bli sämre, den måste degenerera. Handväfvarnes historia i det nittonde århundradet i England såväl som på kontinenten är ett afskräckande exempel på en sådan degeneration. Det kan dröja länge nog, innan en sådan arbetarestam dör ut; den behöfver endast släktled efter släktled flytta sig lägre ned på lefnadsbehofvens skala; därvid kan naturligtvis icke undvikas att den småningom förlorar i duglighet, i industrielt värde.

Det finns tyvärr också godt om fall, där lönen ej ens räcker för att uppehålla individen och dock icke på något sätt kompletteras. En så aflönad arbetare svälter naturligtvis icke ihjäl med detsamma, men han nötes ut fortare än nödvändigt, då det underhåll, som bestås honom, icke motsvarar det arbete, som tas ur honom. Då han är slut, kastas han ut ur industrien, och nytt friskt människomaterial tas in för att behandlas på samma sätt.

Hvarje industri, som betalar en i något af nu nämnda hänseenden otillräcklig arbetslön, drar mer lifsenergi från samhället, än lönen förmår att ge igen, närer sig alltså med obetald arbetskraft, lefver likt en parasit på det öfriga samhällets bekostnad. Liksom parasitismen i naturen tar bort hvarje eggelse till framåtskridande och ofta nog leder till fullständig degeneration för parasiten, så ock i den ekonomiska världen: ett yrke, som icke tvingas att uppehålla sig själf, utan vänjes vid att lefva på billig arbetskraft understödd från andra håll, beröfvas därigenom den förnämsta drifkraften till ekonomiskt och tekniskt framåtskridande. Därför finna vi också öfverallt de tekniskt längst tillbakablifna yrkena bland dem, som bjuda sina arbetare de uslaste villkor.

Den fordran att ett yrke skall betala arbetslöner, som täcka arbetets produktionskostnader, är ju i grunden ingenting annat än hvad som på industriens alla öfriga områden betraktas som själfklart. Ingen får ut mera arbete af sin ångmaskin, än som motsvarar den mängd kol, han eldar opp. Den hästägare, som vill ha något ut af sina hästar måste först se till att få något i dem. Det faller honom icke in att andra skola hjälpa honom att underhålla hans hästar. Det är för öfrigt icke nog med att han betalar allt det foder, som behöfs i hans stall, han måste också betala själfva hästarna. Ingen industriidkare tänker sig att få dem gratis. Han kan ha ett så stort stall, att han själf drifver hästafvel, och får då vidkännas kostnaden härför. I annat fall måste han köpa nya hästar, i den mån de gamla slitas ut.

Hvarför skall den, som begagnar mänskligt arbete, tillåtas att handla på annat sätt? Fordrar icke en sund samhällsekonomi, att hvarje industri till fullo betalar såväl det löpande underhållet för det arbete den använder, som också själfva det människomaterial den förbrukar? Produktionskostnaden för en väl uppfostrad, fullvuxen, manlig arbetare är icke obetydlig. Låt oss anta att en sådan man i genomsnitt har kostat 5,000 kronor. En industriidkare, som har ständig tillgång till att ta in sådant folk i sin drift, åtnjuter ju i själfva verket en kolossal subvention från det öfriga samhället. Han bör vara skyldig att lämna samhället ersättning härför. Det gör han, om han betalar sådana löner, att hans arbetare bli i stånd att frambringa det nya människomaterial, som behöfs för att ersätta det utnötta. Då, men också först då, ger industrien tillbaka lika mycket som den får af samhället.

Under den närmaste tiden före slafveriets upphäfvande i Nordamerika måste slafägarne antingen själfva uppföda nya slafvar eller också köpa dem till ett pris som motsvarade deras fulla produktionskostnad. Det hade icke alltid varit så. Medan slafhandeln ännu var tillåten, var det i allmänhet billigare att importera nya slafvar från Afrika än att uppföda dem i Amerika. Då man alltså från annat håll kunde få obetald arbetskraft, slapp man ifrån att betala arbetet dess fulla, verkliga produktionskostnader.

Om nya friska arbetskrafter icke tillföras från andra håll, leder en otillräcklig arbetslön ovillkorligen till släktets gradvisa förstörande, till degeneration. Vi ha en analog företeelse i landtbruket. Om en jordbrukare årligen i sina skördar tar mer mineraliska ämnen ur jorden, än han tillför jorden genom gödsling, så kan det ju icke undvikas, att jorden blir allt fattigare på dylika mineraliska näringsämnen. Justus von Liebig har betecknat en sådan landthushållning med namnet rofdrift. Genom rofdrift ha stora, fruktbara länder utarmats till den grad, att de icke längre kunnat föda sina invånare; så särskildt det gamla Italien. Äfven i nyare tider har rofdrift i stor skala förekommit i Nordamerika men numera ersatts med en fullt rationell landthushållning. Genom rofdrift förstöres visserligen jorden, men dock icke värre, än att man på några år genom ordentlig gödning kan bringa upp den till full växtkraft igen. Säkerligen är det oändligt mycket svårare att bringa en klass af arbetare upp till full duglighet, sedan man släktled efter släktled gjort sig skyldig till rofdrift i det dyrbaraste af alla material, människomaterialet.

Parasitismen, tillvaron af industrier, som förbruka mera arbete än de faktiskt betala, är icke blott upprörande, men strider också mot samhällets mest fundamentala ekonomiska intressen. Parasitiska yrken leverera varor till onaturligt billiga pris, pris som ligga under de verkliga produktionskostnaderna, och dra därigenom samhällets produktionskrafter in på falska banor. I detta afseende verka de analogt med statspremier, som uppmuntra vissa näringar på andras bekostnad. De förrycka hela samhällets hushållning och bidraga därigenom att förringa resultatet af det samhälleliga arbetet.

I ännu högre grad verka de otillräckliga lönerna därhän, genom att sänka arbetsdugligheten. Vi skola i ett följande kapitel se hur oändligt öfverlägsen en väl närd och väl underhållen arbetare är i fysiskt, intellektuelt och moraliskt afseende och hur mycket mera han därför är värd, rent ekonomiskt sedt. Genom att hindra denna utveckling af arbetarens fulla effektivitet, genom att stundom för det kommande släktet dra ner effektiviteten under en nivå, som redan vunnits, är det som de otillräckliga lönerna tära på själfva roten till samhällets ekonomiska lif.

Den fria konkurrensen visar sig alltså icke hålla måttet i någon enda af de tre hufvudpunkter, vi nu pröfvat den i. Den bjuder allmänheten ingen garanti mot att behöfva betala monopolpris, men lika litet industriens män mot att behöfva sälja under sina produktionskostnader, den gör ej arbetet till den likformiga handelsvara med ett enda marknadspris, som den liberala ekonomien räknade med, den tillförsäkrar arbetaren icke en lön, hvaraf han verkligen kan lefva.

Därför räcker den fria konkurrensen häller alldeles icke till att förverkliga det mål, som frihandelsskolan tänkt sig, en ekonomiskt riktig ledning af samhällets hela produktion och konsumtion. För att nå detta mål kräfves något mer än att »icke ingripa», det kräfves en medveten socialekonomisk politik, som visserligen förstår att begagna sig af friheten, af det enskilda initiativet, ja af konkurrensen, men också å andra sidan af alla de sociala bildningar, som en ständigt fortgående differentieringsprocess ställer till samhällets förfogande.

⁎              ⁎
⁎

Mellan de stora naturliga intressegrupperna konsumenter och producenter står i den fria konkurrensens samhälle företagarne, hvilkas uppgift det är dels att leda produktionen, dels att finna afsättning för densamma, med ett ord att vara ett förbindelseled mellan de många olika i produktionen medverkande elementen å ena sidan och konsumenterna å andra sidan. Denna mellangrupp lefver på skillnaden mellan försäljningspris och produktionskostnader; det ligger i hvarje företagares intresse att i sin helhet göra den skillnaden så stor som möjligt, och för det ändamålet skapas och utnyttjas monopolställningar.

Konsumenternas intresse är rakt motsatt: det kräfver, att varuprisen nedtryckas till de verkliga produktionskostnaderna. Det arbete, som nu utföres af företagarne, skall betalas med arbetslön och inräknas i produktionskostnaderna. Men den egentliga företagarvinsten skall, liksom alla monopolvinster, behållas för konsumenterna och delas mellan dem. Det är som medel till förverkligande af dessa mål, och därmed samhällsekonomiens första hufvudfordran, konsumtionsföreningarna få sin socialpolitiska betydelse. Med dem söka konsumenterna eliminera ett onödigt mellanled, som nu skiljer dem från de egentliga producenterna, med dem ta de själfva i sin hand den uppgiften att leda produktionen i öfverensstämmelse med konsumtionen. Den kooperativa rörelsen har sålunda till ändamål först att konstatera och organisera efterfrågan, sedan att inordna samhällets produktionskrafter i sin omedelbara tjänst, och sålunda ge dessa krafter deras specifikt ekonomiska organisation.

Emellertid är ju hvarje människa i regeln både konsument och producent på en gång. Såsom producent har hon alldeles andra och mera speciella intressen. För att tillvarataga dessa intressen behöfver hvarje särskild grupp af producenter en egen representation. Detta är fackföreningarnas roll. Fackföreningsrörelsen söker genom normalbetingelsernas politik fylla socialekonomiens andra hufvudfordran, lika lön för lika arbete, och gör därigenom arbete af ett visst yrke eller fack till en för stora områden likformig marknadsvara med ett enhetligt pris. Att bestämma detta pris är närmast fackorganisationens sak. Ingen konsumentorganisation kan gå i land med att afväga värdet af olika slag af arbete. En sådan organisation kan endast rätta sig efter produktionskostnaderna. Men vi måste komma ihåg, att »produktionskostnaderna.» icke äro något på förhand gifvet, utan äro ett uttryck för de olika producentgruppernas fordringar, och dem måste de fastställa själfva. Vi ha sett, att den öppna fackföreningspolitiken skaffar garantier mot att dessa fordringar sättas för högt. Så snart alla yrken hållas öppna, och det icke blott formelt utan äfven i realiteten, så att tillträdet icke begränsas af någonting annat än den personliga dugligheten, kan lönen inom ett yrke icke godtyckligt fastställas, utan regleras af marknadens läge, af konkurrensen. Men ingen annan än yrkets egen representation är kompetent att bedöma marknadens läge med hänsyn till yrket, och därför blir detta organ ett oundgängligt led i en rationell ekonomisk organisation af samhället.

Konsumenternas organisation står alltså som en stor köpare af arbetskraft af olika yrken emot fackföreningarna, hvilka såsom representanter för de olika yrkena bestämma prisen på sin arbetskraft. På detta sätt samarbeta den kooperativa rörelsen och fackföreningsrörelsen, komplettera hvarandra såsom led i en enda samhällelig organisation. Det kan alltså aldrig bli tal om att någon af dem skulle kunna undvara den andra, och därför ej häller om hvilken som är den viktigaste.

Vi ha sagt, att arbetslönerna för de skilda yrkena måste bestämmas af konkurrensen, men icke af den fria konkurrensen, utan af den af den öppna fackföreningspolitiken reglerade konkurrensen. Emellertid kan icke denna konkurrens och det däraf framkallade marknadsläget alltid tillåtas att ge utslaget. Det finns en ovillkorlig fordran, som under alla förhållanden måste uppfyllas; det är att arbetaren skall kunna lefva af sin lön. Lönen får med andra ord aldrig sjunka under arbetets egna produktionskostnader. Nu har ju fackföreningarna utan tvifvel uträttat mycket godt genom att dra det ena yrket efter det andra upp ur ett tillstånd, där lönen icke räckt till för att täcka arbetets produktionskostnader. Men här träffa vi dock på en svag punkt i fackföreningsrörelsen, en punkt där den med all sannolikhet icke skall förmå att lösa sin uppgift. Ty de yrken, som företrädesvis hemfalla åt en parasitisk tillvaro, äro just de, dit folk kan strömma till från alla håll utan någon särskild utbildning, alltså t. ex. sömmerskornas yrke, och att organisera sådana yrken är, efter hvad erfarenheten visar, nästan hopplöst.

Det är därför som den radikalaste gruppen af moderna socialpolitiker fordrar, att staten skall ingripa på denna punkt och på lagstiftningens väg fastställa en minimallön, under hvilken intet arbete af hvad slag det vara må skulle få aflönas. Denna minimallön skulle naturligtvis för vuxna manliga arbetare sammanfalla med existensminimum för en sådan arbetare med familj af normal storlek.

Jag måste först fästa uppmärksamheten på att denna fordran är väsentligen skild från socialisternas fordran, att staten skall reglera alla löner. Att fixera ett minimum är en sak, att gradera lönerna för olika yrken är en helt annan sak. Det förra gör man med hänsyn till vissa absoluta mänskliga behof, och det är jämförelsevis lätt för staten att fastställa dessa. Det senare, afvägandet af de olika yrkenas samhällsekonomiska betydelse, göres med hänsyn till marknadens läge. Det är en sak, som staten lika väl som hvarje konsumentorganisation är absolut inkompetent till. Det kan, som vi sett, endast göras med anlitande af representanterna för de olika yrkena. Jag kan väl förstå att detta resultat måste klinga paradoxalt för en socialist af den gamla dogmatiska sorten, som i allt litade till staten. Och likväl står det fast att den rena socialiststaten strandar på det faktum att vi ej kunna undvara fackföreningarna.

Krafvet på en lagstadgad minimallön är alltså, teoretiskt sedt, fullkomligt rimligt. En annan sak är om man i praktiken kan genomföra en dylik lönereglering. I detta afseende är de australiska koloniernas nyaste lagstiftning af ett visst intresse. Victoria gick 1896 i spetsen genom att i sin fabrikslagstiftning införa bestämmelser äfven om arbetslönen; Sydaustralien följde efter med en lag af december 1900. Dessa lagar fastställa emellertid icke en allmän minimallön i den mening vi här ta ordet. Fastmer äro de afsedda att ge lagens auktoritet åt särskilda öfverenskommelser träffade af arbetarnes och arbetsgifvarnes representanter. För hvart och ett af de sex yrken den första lagen i Victoria berörde insattes en lönenämnd (wages board) med 5 företrädare för hvardera parten under ordförandeskap af en opartisk man. Hvar sådan nämnd hade att bestämma lönerna inom sitt yrke, och dessa löner fingo sedan icke underskridas, voro lagstadgade minimallöner för det särskilda yrket. Dock hade man infört den allmänna bestämmelsen, att ingen finge sysselsättas i fabrik med mindre lön än 2 s. 6 d. i veckan (= kr. 2,25), och därmed infört en absolut minimallön, hvilken dock ägde praktisk betydelse endast för barn och lärlingar. I Sydaustralien sattes motsvarande minimum till 4 s. i veckan (= kr. 3,60). Då det vidare var de mest »utsvettade» yrkena, som gjorts till föremål för lagstiftningen, fick denna likväl i viss mån karaktären af ett lagstadgadt förbud mot att öfverhufvud betala löner under en viss gräns.

Att bilda sig ett säkert omdöme om denna lagstiftnings verkningar är ingalunda lätt. Den omständigheten att Victoria redan 1900 utsträckte sin lönelag till 21 nya industrier talar ju för att resultaten af det första försöket i alla fall något så när motsvarat förväntningarna. Men det är också uppenbart, särskildt af fabriksinspektörernas berättelser, att lagen medfört åtskilliga olägenheter, och att man haft att kämpa med mycket stora svårigheter vid dess tillämpning. Annat kunde man ju, enligt hvad vi ofvan sagt, häller icke vänta, då man begär, att staten skall ingripa på fackföreningarnas uregna gebit, afvägandet af lönerna inom olika yrken. Det är möjligt, väl också sannolikt, att man skulle kommit från saken lättare, om man nöjt sig med att i lag fastställa en absolut för alla yrken gällande minimallön.

I alla händelser synes det som om hvarje direkt ingripande af staten i lönepolitiken skulle medföra så stora svårigheter, särskildt med afseende på kontrollen öfver lagens efterlefvande, att krafvet på en lagstadgad minimallön väl ännu icke torde kunna hänföras till praktisk socialpolitik. Emellertid är ju målet, att förhindra att arbetslönerna på någon punkt sjunka under det verkliga existensminimum, såsom vi förut sett, af så fundamental betydelse för en god samhällsekonomi, att vi icke därmed kunna ge oss tillfreds och lämna saken åt sig själf. Vi måste se oss om efter andra medel.

Den kooperativa rörelsen har i åtskilliga fall visat sig af stort värde, då det gällt att höja ett »utsvettadt» yrke upp till normala förhållanden. Konsumtionsföreningarna ha alltid erkänt den satsen, att den som arbetar för dem skall kunna lefva af sin lön. Där den fria konkurrensen visat sig trycka lönerna under denna nivå, ha konsumtionsföreningarna därför icke sällan gripit sig an med att producera på egen hand. Exempelvis skulle kunna hänvisas till hvad det skottska »Wholesale Society» i det afseendet gjort för fabrikationen af skjortor. Af ett starkt utveckladt kooperativt system kunna vi alltså vänta en kraftig hjälp i striden mot de parasitiska yrkena.

Stat och kommun skulle kunna uträtta mycket genom att själfva såsom arbetsgifvare följa en riktig lönepolitik. Beträffande det bättre betalda arbetet göra de nog klokast i att rätta sig efter marknadens läge, som på detta område ger en i det stora hela riktig ledning. Men i sådana yrken, där den fria konkurrensen trycker lönerna under existensminimum, kan marknadsläget på inga villkor erkännas som ett rättesnöre för offentlig lönepolitik. Att enskilda arbetsgifvare på grund af otillbörlig snikenhet eller, vida oftare, på grund af konkurrensens tryck, betala alldeles otillräckliga löner, är icke något skäl hvarför stat och kommun skulle göra detsamma. Om stat och kommun äro samhällets organ, måste de också underordna sina intressen under samhällets, deras politik måste bli ett organiskt led i en enhetlig socialpolitik. Och särskildt när det gäller ett så vitalt samhällsintresse som värnandet af en viss för arbetets effektivitet nödvändig lefnadsstandard, då är det icke samhällets egna organ värdigt att blindt och viljelöst låta dra sig med i en mekanisk konkurrenskamp, då måste de veta sin uppgift och handla därefter.

Första villkoret för en sådan själfständig lönepolitik är naturligtvis att man vet hvad en arbetare behöfver för att lefva. Detta är en sak som måste noggrant undersökas. Det duger ej att blott och bart framkasta den ena eller andra siffran, att anta, att den eller den lönen måste vara tillräcklig. Man riskerar då så lätt att låta sig ledas af jämförelser med hvad som faktiskt betalas i det ena eller andra yrket. Om dessa faktiska löner också äro otillräckliga, så är ju en sådan jämförelse uppenbarligen förfelad. En diskussion öfver detta ämne, som endast rör sig om lönen i sin helhet, kommer öfverhufvudtaget att sakna hållpunkter och bli vilseledande. Fordras det däremot, att den budget, som föreslås som minimallön, skall framläggas i detalj och in natura, så får hela frågan en helt annan fasthet, och det går icke så lätt att komma ifrån den med ansvarslösa fraser. Man blir då tvungen att försvara hvarje särskild post på budgeten; man ser, att hvad man vägrar arbetaren är icke den eller den penningsumman om året, utan kanske en viss grad af renlighet, ordentlig mjölk åt de små barnen, eller en bostad, som fyller de enklaste anspråk på hygien och anständighet.

Sedan en minimallön, naturligtvis olika för olika åldrar och kön och för olika orter, blifvit fastställd, böra lägre löner under inga förhållanden betalas af stat eller kommun. Denna regel skall alltså gälla icke blott för fast anställda arbetare utan öfver hufvud för alla, som sysselsättas vid offentliga arbeten. Den bör icke häller begränsas till arbetare, som omedelbart stå i det offentligas tjänst, utan så vidt möjligt utsträckas äfven till dem, som användas vid fullgörandet af entreprenader och leveranser för det allmännas räkning.

Man invänder, att det offentliga genom att strängt fasthålla vid vissa minimallöner försvårar existensen för sådana industrier eller enskilda firmor, som äro beroende af ett billigt arbete. Ja väl, men detta är ju just afsikten. Vi ha visat, att det yrke, som icke förmår betala sina arbetares fulla lefnadskostnader, i själfva verket icke bär sig, utan lefver på det öfriga samhällets bekostnad. Det kan då icke ligga i samhällets intresse att hålla ett sådant yrke vid lif. En sentimental svaghetspolitik kan här endast bidraga att förlänga ett tillstånd af industriell efterblifvenhet och slöhet; tvånget att betala höga löner däremot sporrar arbetsgifvarnes energi och uppfinningsförmåga och verkar alltså äfven på den vägen till välsignelse för det allmänna. Det offentliga är ju i våra dagar arbetsgifvare i så stor skala, att dess lönepolitik bör kunna ha ett betydande inflytande på marknadens hela läge. Af detta inflytande bör samhället naturligtvis begagna sig, då det gäller att lösa det så utomordentligt vanskliga, men också utomordentligt viktiga problemet att hindra lönerna att sjunka under existensminimum.

Att lagstifta om löner är som sagdt ett experiment, som man om möjligt bör undvika att inlåta sig på. Det hindrar emellertid icke att man med stor fördel kan använda lagens hjälp för att reglera öfriga arbetsbetingelser. Saken ligger så: Om alla öfriga betingelser äro fastslagna, så är det ändå lämnadt åt arbetsgifvaren att afgöra hvad han kan betala för ett arbete, som skall utföras under dessa betingelser. Det väsentliga momentet i arbetsaftalets frihet är därmed bevaradt. Men bestämmer man nu lönen också, så är det naturligtvis slut med friheten, och det är därför som en lagstiftning om löner har en så helt annan karaktär att en lagstiftning om öfriga arbetsbetingelser.

Det gäller emellertid äfven här, att staten endast kan uppställa minimalfordringar. Om arbetarne i något yrke därutöfver förmå uppnå ytterligare fördelar, så är det ju glädjande nog, men det blir ändå alltid en sak, som måste lämnas till de intresserade parterna att underhandla om. Men för att genomdrifva minimalfordringarna är det i regeln fördelaktigare att använda lagstiftningens hjälp, än att uteslutande lita på fackföreningarna. Detta därför, att de senare arbeta med så mycket större friktion: det dröjer så länge och kostar så mycket, innan en fordran af dem kan genomdrifvas, och målet vinnes ändå icke fullständigt, då arbetarnes organisationer vanligen icke förmå uträtta mycket för de allra sämst ställda arbetarne, som framför allt behöfde skyddas.

På denna grundtanke hvilar hela fabrikslagstiftningen. Staten skall i lag fastställa det minsta, som måste fordras med hänsyn till åtgärder för arbetarnes säkerhet och hälsa, med hänsyn till arbetstidens begränsning i allmänhet och med hänsyn till inskränkning i kvinnors och barns arbete. Naturligtvis är det en betydande fördel att ha fackföreningarna till hjälp vid kontrollen öfver dylika lagars efterlefnad; men hvilken oändlig strid och hvilka kolossala ekonomiska uppoffringar skulle det icke ha kostat att utan lagstiftningens hjälp genomdrifva äfven den allra minsta bit af modernt arbetarskydd! Om det en gång är klart att en viss allmängiltig fordran i samhällets intresse måste genomföras, så skall man naturligtvis laga att detta sker med minsta möjliga friktion. Därför skall man t. ex. hälst redan nu lagligen garantera arbetarnes föreningsrätt, ty annars kommer i strid om den saken en oerhörd mängd af energi och pengar att slösas bort, som vi dock borde kunna använda på bättre sätt.

Med fabrikslagstiftningen ha vi naturligtvis på intet sätt uttömt statens socialpolitiska uppgifter. Staten kan ju verka icke blott genom lagstiftning utan också genom sin öfverlägsna administrativa och finansiella kraft. Denna kraft kan och bör användas för lösningen af sådana uppgifter, hvilka öfverstiga de enskilda organisationernas förmåga.

Principen att arbetslönen skall täcka arbetets fulla produktionskostnader kräfver, att lönen lämnar någonting öfver till arbetarens försäkring mot alla de fall, då arbetet icke längre lämnar medel att försörja honom eller hans familj. Om en godsägare använder en arbetare i 40–50 år till en lön, som nätt och jämt räcker för lifsuppehället, och sedan, när karlen är fullkomligt utsliten, lämnar honom att försörjas af socknens fattigvård, så har en sådan arbetsgifvare uppenbarligen icke till fullo betalt den arbetskraft han gjort sig till godo. Om en industri normalt har att räkna med en viss mängd olycksfall om året eller med ett visst antal sjukdagar, eller om ett säsongyrke regelbundet lämnar sitt folk utan arbete en viss del af året, så är lönen icke full betalning för arbetet, om den icke i sin helhet räcker att täcka kostnaderna för dessa förluster; m. a. o. alla dylika kostnader måste medräknas i industriens verkliga produktionskostnader.

Härpå grundar sig nu den moderna socialpolitikens kraf på försäkring för ålderdom och för efterlefvande, för olycksfall och sjukdom samt för arbetslöshet. Af dessa försäkringsgrenar är det framför allt försäkringen för ålderdom och för efterlefvande, som nödvändiggör statens ingripande. Denna uppgift är allt för omfattande, kräfver allt för stora finansiella och administrativa resurser, för att man skulle kunna vänta dess lösning af arbetarnes egna organisationer. Den kan icke häller sägas vara en lämplig uppgift för fackföreningarna, då den icke knyter sig till något särskildt yrke, utan afser den obemedlade befolkningen i allmänhet. Icke häller är det riktigt att lämna denna uppgift till kommunerna; ålderdomsförsörjningen är en sak, som måste förberedas hela lifvet igenom; men tillhörigheten till en kommun är i det moderna samhället ett ganska tillfälligt förhållande, som alldeles icke passar att förbindas med ett förhållande, som är afsedt att bestå för hela lifvet.

Det är på dessa grunder nödvändigt att staten tar hand om arbetarnes försäkring för ålderdom och för efterlefvande. Om organisationen af en sådan försäkring är här icke plats att orda. Hvad den finansiella sidan af saken angår, kunde man ju vara tveksam, huruvida staten bör lämna bidrag; man kunde fråga, om icke detta strider mot principen att industrin skall betala löner, som täcka arbetarens fulla lefnadskostnader. Vi måste emellertid komma ihåg, att statens medel åtminstone i vårt land till en mycket väsentlig del uppbringas af arbetarne, och att således statsbidrag till arbetarförsäkring i sista hand kan anses tagas ur arbetets löner. Frågan reducerar sig då till den: hvilket är lämpligare, att uppta direkta bidrag af arbetarne, möjligen också af arbetsgifvarne, eller att samla bidrag på indirekt väg genom konsumtionsskatter? Den förra metoden kräfver stora administrationskostnader och blir gärna betungande för arbetarne. Den senare metoden är bekvämare, blir väl också i det stora hela rättvis. Om man använder skatter på sådana artiklar som kaffe, socker, tobak, brännvin och öl, så undviker man en otillbörlig tribut till inländska producenter, sådan som t. ex. spannmålstullar alltid måste medföra; samtidigt torde det vara möjligt att afväga dessa skatter så, att de något sånär motsvara en proportionel skatt på inkomsten. Helt kan det naturligtvis icke vid ett sådant sätt att uppta bidrag undgås, att enstaka personer t. ex. nykterister och icke rökare slippa ifrån för billigt pris. Att personer med större familj komma att betala jämförelsevis mer är ju däremot vid en försäkring till förmån för familjen fullt riktigt.

Olycksfallsförsäkringen hör till de utgifter, som direkt måste uppföras på industriens omkostnadskonto och därför också böra bäras af arbetsgifvarne. Man kan också tänka sig, att om denna utgift lägges på fabriksägarne, dessa därigenom skola tvingas att vidtaga de bästa möjliga försiktighetsåtgärder i sina fabriker, i syfte att därmed minska sina utgifter för olycksfall. Detta vore ju en betydlig fördel, men om fabrikanterna försäkra sig mot sina risker, är det icke säkert att den nämnda verkan inträder. Staten kan på detta område inskränka sig till att genom lagstiftning och kontroll tvinga vederbörande att sörja för försäkringen; men den kan också underlätta denna försäkring genom att själf öfverta dess administration.

Sjukförsäkringen kräfver en noggrann kontroll, som endast kan utöfvas af dem, som nära känna personerna och förhållandena. Denna försäkring handhafves därför kanske bäst af arbetarnes egna sjukkassor, naturligtvis under statens kontroll och med dess finansiella understöd.

Frågan om försäkring mot arbetslöshet är måhända den som för arbetaren har den allra största betydelsen. Denna fråga försvåras väsentligen därigenom, att arbetarne ha två olika slag af arbetslöshet att försäkra sig mot. Vi bortse därvid fullständigt från det slags frivilliga arbetslöshet, som beror på ren lättja eller ett oordentligt lefverne. Det finns en annan frivillig arbetslöshet, den som en fackförening ställer sig i, då den icke vill arbeta till de betingelser som arbetsgifvarne bjuda. Denna arbetslöshet år utomordentligt svår att skilja från den rent ofrivilliga den som uppstår, då intet arbete finns att få. Hos oss är det ju en normal företeelse att en mängd folk är utan arbete på vintern. Det händer då ofta att arbete bjuds till lägre löner än de af fackföreningarna fastställda. Om då arbetarne vägra att ta sådant arbete, så blir det ju omöjligt att afgöra om denna arbetslöshet skall behandlas som frivillig eller ofrivillig.

De vanliga förslagen till försäkring mot arbetslöshet afse naturligtvis sådan arbetslöshet, som uppstår genom verklig brist på arbete. För den frivilliga arbetslösheten tänker man sig att fackföreningarna skola sörja bäst de kunna. Men då gränsen, som sagdt, är så svår att dra, synes det vara vida lämpligare att öfverlämna hela denna sak åt fackföreningarna och, naturligtvis, åt de enskilda arbetarne. Hvarje fackförening måste samla fonder att använda till medlemmarnes understöd vid händelse af strid med arbetsgifvarne, och dessa fonder tjäna till försäkring mot den frivilliga arbetslösheten. Om arbete bjuds till underpris, så är fackföreningen naturligtvis i sin fulla rätt att vägra utföra sådant arbete. Det kan också hända att det är ekonomiskt klokt af arbetarne, att icke för att få en kort tids sysselsättning göra ett hål i de prislistor, de förut med stor möda och stora kostnader drifvit igenom. Men allt detta är en sak, som ingen annan än fackföreningen själf kan afgöra, och det förrycker alltid konkurrenskampen, om någon utanförstående blandar sig i den. Det är emellertid oundvikligt, om arbetarne i en annan organisation, t. ex. kommunen eller staten äro försäkrade mot arbetslöshet; en sådan försäkringsanstalt kommer nödvändigt att fordra att arbetarne ta det arbete som bjudes, eller också vägra att utbetala understöd. I sådant fall är det för arbetarne mycket bättre, om de från början gjort sina inbetalningar till sin egen organisation.

Jag tror alltså att det är lämpligast om fackföreningarne öfverta all försäkring mot arbetslöshet, vare sig den uppstår genom oenighet med arbetsgifvarne eller genom tillfällig brist på arbete. Däremot vill det synas som om en försäkring mot normalt och periodvis återkommande arbetslöshet är ganska onödig, ja meningslös. Man försäkrar sig mot något som är ovisst, men för en omständighet, som man på förhand vet skall inträffa, förbereder man sig själf. Den normala arbetslösheten i ett säsongyrke är icke längre någon risk, som man måste fördela på ett stort antal personer för att utjämna den skada, som träffar några få af dem, utan en svårighet som i allmänhet drabbar hvar och en af yrkets medlemmar, och som därför lämpligast bäres af hvar och en enskildt. Sammanslutning och organisation äro förträffliga på sitt område, och en social uppfostran har ett stort värde; men å andra sidan måste arbetaren också vänjas att någon gång sörja för sig själf. Den rätta försäkringen mot en normalt återkommande arbetslöshet är sparkassan, och detta försäkringssätt förtjänar desto mer uppmuntran, som det ju öfverhufvud är ett vitalt samhällsintresse att om möjligt hvarje arbetare skall äga något som sin enskilda egendom.

Emellertid gäller om arbetslösheten som om alla andra olyckor, att det är bättre att förekomma den än att bota den. I det hänseendet bära stat och kommun såsom arbetsgifvare i stor skala ett tungt ansvar. Från detta ansvar skola de icke kunna befria sig, förr än de bryta med sitt nuvarande, vanligen ganska planlösa sätt att ordna sina arbeten och äfven på detta område bestämma sig för en medveten politik med syfte att såvidt möjligt förekomma arbetslöshet. Vi ha sett hur t. ex. svenska staten nyligen under en tid af starkt ekonomiskt uppsving forcerade järnvägsbyggnader, som alldeles icke voro brådskande, utan ganska väl kunde ha uppskjutits till en tid med rikligare tillgång på arbetare. Man skulle därigenom icke blott ha mildrat den senare arbetslösheten utan naturligtvis också rent privatekonomiskt sedt haft fördel. Om flere stora offentliga byggnadsföretag i en stad utföras på en gång, så dras därigenom en massa handtverkare till staden, som sedan endast delvis återvänder; särskildt sker detta, om den privata byggnadsverksamheten samtidigt är stor. Komma sedan dåliga tider, så står man inför en arbetslöshet och ett elände, som det oftast är omöjligt att afhjälpa. Vi måste komma därhän, att vi vid hvarje offentligt företag ta hänsyn till arbetsmarknadens läge och såvidt möjligt är rätta oss därefter. På den vägen kunna samhällets offentliga organ uträtta icke så litet för arbetsmarknadens utjämning och därmed för arbetslöshetens förekommande.

Jag vill till sist erinra om ännu ett område, där fackföreningarnes verksamhet visar sig otillräcklig, och där viktiga uppgifter ställas statens, eventuelt äfven kommunens socialpolitik. Jag menar lärlingsväsendet. Detta har en afgörande betydelse för en riktig fördelning af samhällets alla produktionskrafter på olika yrken och är alltså i allra högsta måtto en samhällets angelägenhet. Vi måste följa den politiken att göra tillträdet till hvarje yrke så lätt som möjligt, icke genom att sänka fordringarna på yrkesskicklighet, utan genom att jämna vägen till förvärfvande af yrkesskicklighet. En sådan lärlingspolitik för oss med nödvändighet tillbaka till en ändå större uppgift, den att sörja. för den allmänna, grundläggande folkbildningen. Om vi vande oss att se denna uppgift som ett led i en enhetlig socialekonomisk politik, skulle vi nog snart få blicken öppen för betydelsen af att rikta hela folkundervisningen på mera konkreta mål, och icke alltför mycket understödja vårt folks redan förut stora benägenhet att spekulera öfver ting som egentligen icke angår det.

⁎              ⁎
⁎

Härmed torde vi ha gifvit de viktigaste gränserna för fackföreningarnas användbarhet i socialpolitikens tjänst. Vi öfvergå nu till att från samma synpunkt skärskåda den kooperativa politikens begränsning och vi skola finna, att en sådan undersökning är alldeles särskildt ägnad att sprida ljus öfver statens och kommunens ställning till samhället och öfver innebörden af dessa samhällsorgans funktioner. Från ekonomisk synpunkt böra nämligen både staten och kommunen närmast betraktas som konsumentorganisationer, och det är då af intresse att se i hvilket afseende dessa organisationer skilja sig från konsumtionsföreningarna.

Den kooperativa politikens hela verksamhet går alltid ut på att sätta en grupp af konsumenter i förbindelse med producenterna. Men denna grupp är icke hvilken som hälst, utan måste uppfylla vissa villkor.

För det första måste tillhörigheten till gruppen vara frivillig. Man kan ju icke tvinga folk att vara med i konsumtionsföreningar. Däraf följer att den kooperativa rörelsen måste inskränka sig till sådan konsumtion, som beror på fria viljeyttringar af den enskilde konsumenten. Men är då icke all konsumtion frivillig? Nej, långt ifrån! Om jag går på en upplyst gata, så har jag alldeles ovilkorligt och utan något åtgörande från min sida fördel af belysningen. Konsumtion af denna art kan icke besörjas af en privat förening; ty genom att endast låta bli att vara medlem af föreningen kan ju hvem som hälst undandra sig att betala för gatubelysningen, som han lika fullt drar nytta af. Det ligger i naturen af hvarje dylik social konsumtion, att den kräfver tvångsorganisationer, alltså sociala bildningar dem hvar och en kan tvingas att tillhöra, så snart han utan något sitt åtgörande, blott och bart såsom medlem af samhället, deltar i den sociala konsumtionen. Hvad som egentligen karaktäriserar stat och kommun och skiljer dem från andra sociala bildningar är att de äro dylika tvångsorganisationer af konsumenter, som individen utan vidare måste tillhöra.

Det följer af det nu sagda, att ett stort fält, den sociala konsumtionen, för alltid måste vara undandraget den kooperativa rörelsen. Denna rörelses verksamhetsfält är äfven på andra håll ganska starkt begränsadt.

Det fordras nämligen för det andra, att den grupp af konsumenter, kooperationen skall sätta i förbindelse med producenterna, är en fast, inländsk, hälst lokal kår, med stadig efterfrågan af allmänt kända artiklar. Växlande konsumenter kunna icke bilda en kooperativ enhet: ångfärjeförbindelsen mellan Malmö och Köpenhamn kan icke öfvertas af trafikanterna; detsamma gäller i allmänhet om anstalter afsedda att tjäna resande. Det är tänkbart att ett starkt utveckladt kooperationssystem kan öfverta en stor del af ett lands produktion; men den del af produktionen, som är afsedd för export, står nödvändigtvis utanför den kooperativa rörelsen, det skulle då vara att den öfvertages af kooperativa organisationer i andra land. Detta sker ju, som vi sett, redan till en viss grad; men innan hela världskonsumtionen organiserat sig kooperativt, torde det dock dröja en tid, och till dess kommer dock den internationella handeln att lämna ett stort fält för den enskilda företagsamheten. Detsamma gäller om alla de industrier, som gå ut på att framställa maskiner, anläggningar o. s. v., med ett ord kapitalföremål, som icke direkt skola konsumeras. De stora järnverken, varfven och maskinfabrikerna stå efter allt att döma utanför den kooperativa rörelsens räckvidd. Konsumtionsföreningarna kunna icke häller experimentera, icke slå sig på nyheter, knappast ens producera sådana artiklar, som i hög grad äro föremål för modets växlingar; erfarenheten visar också, att de hittills nöjt sig med att för egen räkning producera de stora kända massartiklarne.

Det kan vara nyttigt att erinra om dessa gränser för den kooperativa rörelsen, då det alltid finns personer, som äro benägna att föreställa sig, att vi en gång alldeles skola kunna undvara den enskilda affärsverksamheten, att »privatkapitalisten» snart skall försvinna. Det finns ingenting i nutidens ekonomiska företeelser, som pekar i den riktningen.

Men kooperationen är icke blott begränsad med hänsyn till omfånget af sitt verksamhetsfält, utan också med hänsyn till hvad den på detta fält kan uträtta. Kooperationen sätter ju som sitt mål att afskaffa profiten, och söker därför att nå fram så nära som möjligt till produktionens urkällor. Men hur långt man än kommer på den vägen, skall man ändå aldrig lyckas utrota de naturliga monopolen. Den kooperativa rörelsen skall aldrig kunna hindra personer, som inneha ett naturligt monopol, att utnyttja detta för att slå under sig en betydande del af det samhälleliga arbetets frukter. Å andra sidan måste ju socialpolitiken från ändamålsenlighetens synpunkt fordra, att resultatet af den samhälleliga produktionen behålles för dem, som på ett eller annat sätt bidraga till denna produktion. Här ställa sig stora och viktiga uppgifter för staten och kommunen.

Den som äger en järnväg har ju därmed i regeln ett mer eller mindre fullständigt monopol på trafiken inom ett visst område. Men ej nog med det, han kan, såsom förhållandena i Amerika. ha visat, komma att utöfva en betydande och högst farlig makt öfver hela den industri, som är beroende af järnvägen. Det är därför goda grunder, som tala för att staten bör äga åtminstone de viktigaste järnvägarne. Särskildt betydelsefullt blir detta. i länder, där järnvägstrafiken lämnar en mycket hög afkastning. I Preussen t. ex. har ju vinsten på statsbanorna utöfver räntorna på det nedlagda kapitalet numera stigit så högt, att den utgör en af statens allra förnämsta inkomstkällor; hade dessa banor fått förblifva i enskild ägo, och vinsten alltså gått i enskildas fickor, hade motsvarande summa måst läggas på de redan förut ganska betungade skattdragarne.

I Sverige har gamle kung Göstas sunda omtanke om statens rätt tyvärr efterföljts af en motsatt politik, som tanklöst låtit enskilda slå under sig samhällets skogar, vattenfall och grufvor. Först på allra sista tiden synes man ha vaknat till insikt om att detta varit en dålig politik: nu återköper staten för dyra pengar hvad föregående generationer så lättsinnigt afhändt den eller också nedlåter den sig till att på de juristiska knepens bakvägar komma åt hvad en ärlig och kraftig socialpolitik skulle ha tillförsäkrat den.

Äfven kommunen, särskildt den moderna stadskommunen, har viktiga monopol att ta vara på. Vi ha här i Norden redan vant oss vid att städerna själfva förse sina invånare med vatten och gas, numera också delvis med elektricitet; i Manchesterteorins hemland är detta ännu alltjämt i hufvudsak öfverlämnadt åt den »fria konkurrensen», ännu i dag har London, världens största och rikaste stad, icke rätt att själf förse sig med vatten. Men äfven i Stockholm utlämnar man ännu spårvägsprivilegiet till fritt utnyttjande af ett enskildt bolag, som också förstår att använda det till en ganska ordentlig beskattning af allmänheten.

Det svåraste felet på den kommunala socialpolitikens område är dock att vi tillåta enskilda personer att lägga beslag på den betydliga värdeökningen af själfva marken i de stora städerna, en värdeökning som dock uteslutande är en frukt af samhällets växt och samhällets arbete. Staden anlägger med stora kostnader en park. Då komma husägarne i de närbelägna husen till sina hyresgäster och säga: min herre, här har blifvit en park, det är en så stor fördel för Er, att Ni får lof att betala en högre hyra. På detta sätt få de intresserade hyresgästerna betala parken. Samtidigt få stadens hela skattdragande befolkning betala samma park en gång till. Är nu icke detta orimligt? Att de personer, som närmast ha fördel af parken, betala den, är naturligtvis riktigt; men de skola väl i all rimlighets namn betala till den, som gjort parken, alltså till staden. Det sker enklast genom att staden för sig reserverar den värdestegring, som de närliggande tomterna fått på grund af parkanläggningen.

Om staden på civilrättslig väg, d. v. s. genom att på förhand göra upp kontrakt med tomtägarne, tillförsäkrar sig en del af den blifvande värdestegringen, så finner man detta i allmänhet riktigt, ehuruväl en och annan ändå tycker att staden därvid icke handlar tillräckligt »liberalt». Men sådana privata öfverenskommelser stöta esomoftast på betydande svårigheter; det finns alltid någon som nekar vara med, tänker som så: staden gör nog i alla fall en park och så får jag ändå fördel af den. – Nu frågas: är det icke just för dylika tillfällen vi öfverhufvud ha ett tvångssamhälle, som kan tvinga folk att vara med och betala för en sak, som de dra nytta af? Jo förvisso, och det är verkligen på tiden att vi ge detta tvångssamhälles befogenhet dess fulla naturliga innehåll.

Staden har rätt till den värdestegring, som är en frukt af dess arbete och omkostnader. Man må nu fota äganderätten på hvilken filosofisk grundval man vill, man skall ändå icke komma till annat resultat. Att vi någonsin kommit att se saken på annat sätt beror uteslutande på en formalistisk förtolkning, som är blind för äganderättens reala ekonomiska innebörd. Det hjälper icke, om man hänvisar till att köparen af en tomt i viss mån beräknar, att den i framtiden skall stiga i värde, och för denna stegring också betalar en viss premie. Ty om någon spekulerar på, att en annan framdeles liksom hittills skall afstå frukten af sitt arbete till honom, så vinner han därmed ingen rätt att fordra något sådant.

Det vore naturligtvis olämpligt att göra stadens rätt till grundens värdestegring gällande i vissa fall men icke i andra. Därför bör staden en gång för alla tillerkännas andel i all värdestegring på mark inom dess område. Ty hvarje sådan värdestegring uppkommer antingen som en direkt frukt af stadens företag eller som en följd af stadens tillväxt; men äfven i det senare fallet betingas värdestegringen i sista hand af de stora omkostnader, som stadens utvidgning alltid förorsakar det allmänna.

En kommunal skatt på den »oförtjänta värdestegringen» skulle ha en utomordentlig betydelse för kommunal socialpolitik i allmänhet. Särskildt skulle en sådan skatt, om den vore hög nog, omöjliggöra den samhällsfientliga verksamhet, som kallas tomtjobberi. Men icke nog därmed, den skulle också skaffa kommunen det materiella underlaget för en bostadspolitik i stor stil. Och därmed skulle vi ha kommit närmare lösningen af den fråga, som dock djupare än någon annan ingriper i arbetarefamiljens hela ekonomi, bostadsfrågan. Det hjälper arbetaren föga, att han i de stora städerna lyckas drifva upp lönen till penningbelopp af en rätt afsevärd höjd, om jordägaremonopolet ständigt och jämt i form af höjda hyror tar ifrån honom hvad han vunnit, eller om han måste reagera mot en dylik utplundring genom att nedsätta sina anspråk på en bostad till något långt under hvad de enklaste fordringar på sundhet och anständighet kräfva. Det är denna synpunkt, som gör att bostadsfrågan måste ställas i främsta ledet i den kommunala socialpolitiken.

---