Stockholmstyper förr och nu/Bland fruntimmer
Bland fruntimmer.
Hon låg i stora hvilstolen och läste Guy de
Maupassant.
”Förtjusande!” sade hon, sträckte på sig något litet, blundade och lät handen med boken falla slapp ned vid stolsarmen.
Så låg hon en lång stund och upprepade för sig själf innehållet af flere sidor.
En genom fönstermarkiserna behagligt dämpad dager spred sig i det af blomångor doftande rummet med de många eleganta, hit och dit slängda möblerna, en utstuderad oordning af nymodigaste slag, med statyetter och byster, vaser, skålar och blomglas, taflor och gravyrverk och dussintals med småkrafs, konstnärligt och okonstnärligt, sammangyttradt på ”étagèrer”, ”gueridoner” och i alla vrår uppstapladt, ett helt kuriositetskabinett, slöjdmuseum och konstgalleri.
Under markiserna, som utanför de öppna fönsterna fläktade sakta och behagligt, liksom manande till behaglig hvila och ljuft göra intet, såg man frisk grönska, stora gräsmattor med färgrika blommor, lummiga träd af vördnadsvärd ålder och unga buskpartier, slingrande sandgångar, lekande barn, stillsamt vandrande äldre människor, en plaskande vattenkonst, det hela en lockande lustpark.
Det var i ett hus vid Sturegatan, en dag i början af sommaren, medan man ännu kunde med godt samvete dröja i staden. Det unga fruntimret i hvilstolen, som fann så stort behag i Guy de Maupassants sällskap, var fru Clementine Alman, gift med disponenten Peter Alman, en i Stockholm mycket känd person med stora inkomster, stora händer och fötter, litet och på hjässan hårfattigt hufvud, tunn kropp och tjockt kindskägg samt stor förmåga att gifva utmärkta middagar.
Peter Alman är naturligtvis stadsfullmäktig och har varit nära att väljas till riksdagsman, har stor lustkutter, liten colibri och ett par dyrbara vagnshästar samt en hustru som är på modet och skrifver under alla välgörenhetsuppmaningar, står i stånd på börsen, har dansat med kronprinsen och är verksam i djurskyddsföreningen samt flera föreningar för den lidande mänskligheten.
På lediga stunder, det vill säga då hon icke arbetar i föreningarna eller är upptagen af basarer eller har öfverläggningar med fröknarna Lundin, läser hon gärna. Guy de Maupassant tycker hon mest om, men hon njuter äfven af bröderna de Goncourt, Zola och Henri Bauer och naturligtvis Paul Bourget.
”Hvarför tycker ni mest om Guy de Maupassant?” frågade en af fru Almans estetiska vänner som kommit på besök och funnit henne drömmande med ’La main gauche’ i skötet. ”Är det för hans stil? Den är verkligen utmärkt.”
”Ja, den är märkvärdig, men hans människokännedom är ännu märkvärdigare. Jag njuter i synnerhet af hans småskildringar och den säkerhet hvarmed han i dem i några få drag kännetecknar kvinnan. Det är pessimism, det kan ej nekas, men den pessimismen är just hänförande, det moderna framåtskridandet och det ungdomsfriska. Inte är han artig mot oss damer, men ...”
”Men han är så mycket uppriktigare, vill ni kanske säga.”
”Ja, jag tillstår det. Hvarför göra oss bättre än vi verkligen äro? Om jag ville skrifva — åh, jag har nog tänkt försöka, men funnit det vara illa använd tid — skulle jag skildra vårt stockholmslif alldeles som Maupassant skildrar det parisiska eller franska i allmänhet.”
”Och det tror ni vore en sann skildring?”
”Hvarför inte?”
”Nej, lika litet sann som Maupassants skildringar motsvara det verkliga lifvet i Frankrike. Ingen kan förtala fransmännen värre än fransmännen själfva. Det har blifvit en modesak för deras författare. Det franska modet behöfva vi inte införa här och tillämpa på våra förhållanden.”
”Ah, ni är då riktigt pedantisk.”
Var det behagsjuka eller uppriktighet hos fru Alman? Det kom den estetiska vännen icke under fund med. Men hon var känd som ett högst aktningsvärdt fruntimmer, och det fans personer som trodde sig mycket väl ha reda på de Almanska familjeförhållandena, och de påstodo, att frun till och med älskade sin man. Detta kunde visserligen förefalla besynnerligt, då de jämförde den unga, vackra och kvicka Clementine Alman med den icke unge, alt annat än vackre och åt minstone icke i sällskapslifvet synnerligen angenäme Peter Alman, men man kunde ej häller bevisa motsatsen, och därför mottogs påståendet om just icke som en trosartikel, dock som en ingalunda alldeles oantaglig förmodan.
Skvallret hade nog försökt att göra den unga behagliga kvinnan misstänkt, men hade aldrig lyckats. Ingen kunde tala illa om henne, och den fina sällskapsvärlden stod henne öppen icke blott på basarerne och i välgörenhetskomitéerna, utan äfven i mycket intimare kretsar.
”Det är för Alman har pengar”, sade några.
”För hans präktiga middagar”, tillade andra.
Men det var också alt hvad man kunde anföra som förklenande orsaker. Fru Alman fortfor att deltaga i hufvudstadens bästa sällskapslif, att idka välgörenhet och beundra Guy de Maupassant, när hon satt ensam och sysslolös i sitt rika hem med utsigt åt den vackra parken.
Då njöt hon af alla de nedrigheter som den franske författaren uti ett hänförande språk, med kvickhetens finaste vapen och med den mest förledande älskvärdhet obarmhärtigt öser öfver kvinnokönet, detta, enligt hans åsigt eller genom hans begär att förvränga sakförhållandena, obotligt fördärfvade slägte, innefattningen af alt hvad förräderi och trolöshet heter, ett jordens olycksaliga pestämne.
Trodde fru Alman verkligen på sannfärdigheten i alla dessa tjusande och fördömande skildringar? Ja, hon hade sett ett par exempel på kvinligt förräderi, under det hon icke tänkte på alla de prof på motsatsen till hvilka hon varit vittne. De voro så alldagliga, att hon förbisåg dem. Och så dömde hon efter de få undantagen. Själf var hon sysslolös och begifven på nöjen, ärbar, men fåfäng. Hvem viste hvad hon själf kunde en gång taga sig till? Det var en fråga som hon mången gång framkastade i sitt stilla sinne. Hon vågade ej svara därpå, men hon läste om och om igen de berättelser i t. ex. La main gauche som i de svartaste färger skildra kvinnans, aldrig männens otrohet. Det föll henne aldrig in att ens inför sig själf göra en gensaga mot den partiska obilligheten i dessa framställningar som under den mest tjusande yta dölja den fräckaste grofhet.
En afton var stor bjudning hos herr och fru Alman. Disponenten själf deltog i samtalen i salongen, sedan han ordnat spelborden i sina egna rum. Underhållande var han icke, men utmärkt artig, en synnerligt älskvärd värd.
”Hvem är det där vackra fruntimret där i kåsösen?” tillfrågades värden af en bland gästerna.
”Friherrinnan Bergenrot, en af våra literära namnkunnigheter”, svarade värden med en viss tillfredsställelse.
”Hå, hon! ... Kommer hon i ditt hus, min käre bror? Hon har skrifvit ett par ganska djärfva böcker, som du väl vet.”
Det viste disponenten verkligen icke. Han hade ej haft tid att taga reda på det, men friherrinnan vore ju ett högst älskvärdt fruntimmer och af god familj samt ytterst aktningsvärd i sitt uppförande.
”Därom är häller inte fråga”, förklarade gästen. ”I bror Almans hus komma inte några andra personer.”
Han kunde gärna ha sagt ”fruntimmer”, ty en och annan af de manlige gästerna kunde nog vara tvifvelaktig i affärsväg. I fruntimmersväg behöfver man ju icke bry sig om, i fall en man är aktningsvärd eller icke eller, rättare sagdt, där är alt aktningsvärdt för mannen.
”Nej”, fortfor gästen, ”det är nu fråga om de där böckerna.”
”Åh fan! Äro de skabrösa? Jag måste väl läsa dem då.”
”Då förspiller du din tid. De äro mycket anständiga i det afseendet, men nog oförsynta att ta hela vårt kön under upptuktelse för att vi med vår natur inte göra oss till munkar eller för att vi rusta ut en smula innan vi gifta oss. Är det inte djärft?”
”Fräckt! Ja så, hon är en sådan en den där lilla glada friherrinnan, ty glad och älskvärd i sitt yttre är hon.”
”Du får förlåta mig, att jag blandar mig i dina husliga förhållanden, men min mångåriga vänskap för dig, min käre Alman, må ursäkta, att jag säger, det din charmanta fru inte borde ha sådant umgänge. Det är friherrinnan Bergenrot som haft oförsyntheten att yrka, det en fallen kvinna inte skulle bemötas annorlunda än en fallen man. Har du hört något så befängdt? En fallen man! Åh, det är så man kunde skratta sig förderfvad på samma gång man känner sig riktigt fattad af sedlig harm.”
”Jag är alldeles af samma åsigt, men för min hustru kan bror vara lugn. Hon läser inte, vill jag tro, sådan literatur och har ännu aldrig haft några emancipationsgriller. Hon har sina föreningar som äro mycket oskyldiga och går till och med i en och annan bönesammankomst. Vet du, det tycker jag inte skadar. För öfrigt så äro ju de där emancipationsgalenskaperna redan på återgång, efter hvad man sagt mig.”
Samtalet tycktes öfvergå till ett allmänt utbyte af åsigter, något som fru Alman gärna främjade, när hon kunde få tillfälle dertill. Hon ville gärna göra sitt förmak till en kåserande salong, där intressanta frågor afhandlades, ehuru hon kanske själf icke mycket bekymrade sig om dessa frågor. Nu skakade hon på hufvudet åt friherrinnans åsigter, log mildt öfverseende, men ganska tillbakavisande, förklarade åsigterna vara öfverdrifna och bad på det älskvärdaste sätt friherrinnan betänka, att kvinnan dock vore kvinna.
Man såg på hvarandra gillande eller åtminstone utan att våga visa någon bestämd motsägelse. I sällskapet fans sannolikt ganska många som delade friherrinnans åsigter, men vågade knapt erkänna det för sig själfva, mycket mindre förkunna det för andra. Sådant kunde anses för okvinligt.
”Fru Alman har fullkomligt rätt”, hviskades här och där.
”Våra kvinliga rättigheter böra vi visst hålla på, men inte på det där att framkasta sådana påståenden som friherrinnans. Det bara skadar vår sak.”
”Låt oss framför alt vara kvinliga.”
Friherrinnan log, men det var ett medömkans leende hvilket förargade både damer och herrar. De senare höllo sig dock ganska lugna. De behöfde alldeles icke rycka ut till strid.
”Fruntimmerna inse nog själfva hvad deras frid tillhör”, hette det, helt sakta bland herrarne, af hvilka de flesta snart drogo sig in i disponentens våning för att dricka punsch, röka och berätta mer och mindre anständiga historier.
Men bland damerna vågade en helt ung flicka göra några invändningar mot hvad fru Alman yttrat. Hon gjorde det med stor blygsamhet och synbarligen icke utan räddsla.
”Hvad kan det vara för en?” sporde en af de herrar som stannat i salongen.
Utan att afvakta svar, tillade han:
”Hon har kortklippt hår. Då är hon just en af de rätta. För öfrigt är hon ful.”
Den unga flickan var verkligen icke vacker, fastän hon hade stora, mörka och mycket uttrycksfulla ögon. Bredvid fru Alman och den vackra friherrinnan tog hon sig ingenting ut. Men i hennes yttrande låg icke blott uttryck af den fastaste öfvertygelse, utan ock af skarp tankekraft. Räddhågan hade hon snart öfvervunnit och med lif och värme stred hon för den åsigten, att kvinnan måste själf taga sin sak om hand. De som verkligen ville föra mänskligheten framåt borde använda alla lofliga medel för att i samhället göra kvinnan likställig med mannen.
”Lilla fröken, det där är en redan öfvervunnen ståndpunkt”, förklarade en äldre dam. ”Våra krafter räcka inte till.”
”Åh, vi kunna strapsera rätt duktigt på baler och supéer”, anmärkte den unga flickan.
”Det där är en cliché, fröken lilla”, försäkrade den gamla, ”men en alldeles utnött. En bal är minsann inte det samma som ett ämbetsrum eller en riksdagskammare. Vill fröken verkligen, att vi kvinnor skola väljas till riksdagsfullmäktige?”
Den gamle skrattade, men icke så högljudt som de unga. De storskrattade.
”På riksdagsbänkarne! Åh, så tokigt! ... Och så hiskligt tråkigt se’n!”
Men den unga försvarerskan af kvinnofrigörelsen menade, att kvinnans deltagande i lagstiftningen vore alldeles oundviklig för hennes och för hela mänsklighetens nytta.
”Hon är god den där”, hviskade en ung frisinnad författare, en af dem som yrkat på människornas frigörande från alla band och återvändande till naturtillståndet.
”Det är kvinnornas skyldighet”, fortfor den unga flickan, ”att skaffa sig både valrätt och valbarhet till riksdagen på samma vilkor som männen. Endast därigenom kunna de verka tillbörligt.”
”Skandal!”
Allmän förtrytelse i salongen. Ingen enda af de öfriga damerna, ej ens de som gjort sig kända för mycket framåtskridna åsigter, vågade göra sig medskyldig i sådana ”dårhusmässiga” anspråk, äfven om de i sitt stilla sinne funno dem kloka nog.
Den unga flickan hade gjort räkning på att vinna understöd hos sitt eget kön, men hon fann endast motvilja och hån, på sin höjd här och där en öfverseende medömkan.
”Hon är så ung!” hviskade några ursäktande.
”Men så gräsligt okvinlig.”
”Det är för löjligt”, sade ett fruntimmer till den unge frisinnade författaren som önskade återvända till naturtillståndet, ”att inte den där unga flickan bättre följer med sin tid. Hon borde dock inte vara okunnig om, att hvad hon nu yrkar är för länge sedan förkastadt. Vi ha växt ifrån sådana omogna emancipationsidéer.”
”Ja, hon är rent af antikverad”, sade den unge frisinnade med ett alldeles förkrossande uttryck af öfvermod eller af den segervisshet som endast ett starkt medvetande af egen förträfflighet kan åstadkomma.
Den unga flickan såg nedslagen ut. Skulle hon då icke finna ett enda vänligt uppmuntrande ord i hela detta sällskap, af hvilka så många ansågos vara mycket frisinnade och stora människovänner?
Friherrinnan skulle väl åtminstone gifva henne en handräckning? Till den som med så mycket allvar och så stor talang stridit för att kvinnan icke måtte dömas efter andra grunder än mannen vände sig den unga flickan med en förtröstansfullt vädjande blick. Den högt begåfvade och oförskräckta författarinnan som så frimodigt fört kvinnans talan skulle nog också denna gång göra det, och hennes ord borde väga tungt nog.
Med mycken fasthet och klarhet sade friherrinnan, att hon aldrig skulle vika från den öfvertygelse hon redan så många gånger offentligt uttalat, men hon ville icke, att kvinnan skulle göra samma arbeten som mannen. Därtill vore kvinnan alt för svag, alt för litet ihärdig. Store vetenskapsmän hade försäkrat, att kvinnans kropp vore danad till något annat än arbete. Man invände nog, att flertalet af t. ex. Sveriges kvinnor, synnerligen på landet, men äfven i städerne, utförde lika tungt arbete som männen, men det bevisade egentligen icke att de verkligen tålde vid det, och nu vore kanske först och främst fråga om så kalladt tankearbete. På sådant må kvinnan alldeles icke inlåta sig. Hon har för klen hjärna ...
”Hvad sägs då om friherrinnans egen!” hördes en röst i sällskapet.
Var det ironi eller motsägelse. Friherrinnan tycktes icke märka afbrottet, utan fortfor att varna mot studier och mot all tankeverksamhet.
”Sådant förderfvar oss”, försäkrade hon och anförde exempel på unga fruntimmer som studerat och tagit lärdomsgrader, men nu sågo bleka och sjukliga ut.
”Alldeles som de hvilka dansa fem aftnar i veckan och af sällskapslifvets öfveransträngningar inte kunna sofva någon enda natt”, invände motståndsrösten.
Den invändningen gjorde icke intryck på någon enda af sällskapet, och friherrinnan fortfor att tala varnande ord mot kvinnans belastande med samma arbeten som mannen.
”Ledamot af riksdagen kan en kvinna aldrig bli”, försäkrade friherrinnan. ”Till sådant räcker hennes hjärna icke, och inte bör hon befatta sig med vetenskapen ...”
”Säg det åt fru Kowalevski!” hördes åter samma afbrytande röst.
Friherrinnan lemnade icke någon uppmärksamhet häller åt detta afbrott. Hon inlade sin allvarliga gensaga mot kvinnans samhällsverksamhet. Hvad som yrkats af en ung medlem af hennes eget kön vore alt annat än väl betänkt ... Ingen öfveransträngning för kvinnan! Hon finge nöja sig med den ställning i samhället hon hittils haft. Man borde endast komma i håg, att om hon beginge ett felsteg, skulle hon för detta ej få lida mer än mannen. Det vore det första och det sista af hvad vännerna till kvinnans rättigheter hade att fordra ... Inga allvarliga studier! Ingen politik! Intet intresse för andra samhällsfrågor!
”Riktigt förståndigt”, hette det i sällskapet, ”och högst oväntadt från det hållet.”
”Det där om kvinnans felsteg är likväl något skandalöst.”
”Nå, man kan inte begära alt på en gång. Friherrinnan tyckes ta sitt förstånd till fånga. Hvem vet, om hon inte en vacker dag står helt och hållet på moralens sida?”
Friherrinnan nödgades taga emot sällskapets lyckönskningar. Hon såg visserligen något besvärad ut, och hennes vackra mun drog sig till ett medömkande leende, men hon hade uttalat sin öfvertygelse och gjort det i ädlaste afsigt. Hon kunde ej hjälpa, att hon vunnit bifall som hon icke eftersträfvat, fastän hon kände det nästan förödmjukande.
”Vi ha således intet att göra för att få deltaga i mänsklighetens vigtigaste arbeten?” frågade den unga flickan med djup rörelse.
”Intet, min unga vän!” sade friherrinnan, och nu log hon mildt och öfverseende.
”Äfven hon!” hviskade den unga flickan rodnande och smög sig bort.
Skall hon återvända till striden, till den af henne minst förutsedda striden mot hennes eget kön?
——♦——