Stockholmstyper förr och nu/Markis Nobilini
Markis Nobilini.
I början af 1850:talet inträffade i Stockholm
en främling som fann sig så väl här, att han
beslöt att stanna bland oss. Han kallade sig
Nobilini, kanske ett diktadt namn, sade sig vara
marchese, ega mycket förnäm slägt i Italien och
icke obetydliga rikedomar, men som tagits i
beslag af den påfliga regeringen.
”Una congiurazione ...” hviskade främlingen och såg sig försigtigt omkring i stora rummet hos De la Croix vid Norrbro, där han ofta satt med sina svenska vänner.
Sammansvärjningen hade upptäckts. De fleste deltagarne — ”tutti nobili” försäkrade markisen — sutto nu i San Angelos dystraste hvalf och skulle sannolikt aldrig få sin frihet åter, men den ädle markisen hade lyckligtvis undkommit — ”tack vare min trogne Giuseppe”, brukade han säga.
Stundom tillade han:
”E la bella Luigia!”
Och så kastade han en slängkyss ut åt Norrbro.
Alt detta berättade han lifligt och med en sydländings färgrika uttryck, men utan några skrytsamma utläggningar och vanligtvis endast i djupaste förtroende.
Han ville icke göra sig intressant, tycktes det, endast låta sina vänner få reda på hvilken han egentligen vore, hvarifrån han kom och hvad han hade haft för sig där nere i ”la patria”, som han oupphörligt upprepade.
Snart hade detta förtroende dock så spridt sig, att nästan hela Stockholm viste hvilken märklig man denne markis Nobilini vore.
På den tiden svärmade Stockholm för alt utländskt. Vi hade ännu inga järnvägar och endast mycket tröga förbindelser med det öfriga Europa. Hvar och en som gjort ett besök, om ock aldrig så kort, i utlandet var redan därför märkvärdig och kunde göra räkning på att i alla kretsar mottagas med öppna armar.
”Baron Järnhjälm har kommit till baka från sin utländska resa”, hette det. ”Högst intressant person! Han har uppehållit sig länge, visst hela tre veckor, i Aachen. I morgon kommer han hem till oss på en liten supé. Vi ha bedt några andra vänner med oss fira hans lyckliga återkomst. Om kunglig sektern har lust att höra vår celebre landsman berätta sina reseintryck, så är kunglig sektern mycket välkommen.”
Om kunglig sektern hade lust?! Han var alldeles förtjust, sprang omkring till alla sina bekanta och berättade, att han vore bjuden på baron Järnhjälm som varit utrikes. Och kunglig sekterns vänner kände sig hedrade på samma gång.
”Jag har en god vän”, hette det, ”som skall på supé till sammans med baron Järnhjälm som gjort en utländsk resa.”
Hvad under då, att en person som icke bara besökt utlandet, utan verkligen vore född där skulle väcka ett alldeles utomordentligt uppseende.
Detta var också i hög grad fallet med markis Nobilini hvilken, utom sin egenskap af utländing, hade äfven andra, därmed förbundna fördelar, ett äkta sydländskt utseende med regelbundna anletsdrag, en romersk näsa som alltid gör sig gällande i potatisnäsornas hemland, svart hår och ett svart, på den tiden mindre vanligt helskägg, ett osvikligt medel, endast det, att göra sig fördelaktigt bemärkt, och ett par ögon som blixtrade med diamantens glans, en något orolig glans och af olika skiftningar, men förförisk, om också icke just trovärdig. Till alt detta kom en ålder som visserligen var något svår att bestämma, men dock tycktes icke mycket öfverskrida tretiofem år.
”Hvilket distingueradt utseende på denne italienske markis!” utropade man öfver alt i Stockholm.
Att han var fattig hade icke något ofördelaktigt inflytande. Han kunde väl icke vara annat. Hans gods hade ju sålts för den påfliga skattkammarens räkning, och det gjorde honom ännu intressantare. Att tänka sig en så förnäm man, som det oaktadt vågat alt för frihetens sak, så utblottad, att han egde blott en frack, visserligen ett aristokratiskt plagg med utländskt snitt, men likväl alldeles ”unik”, det spred nästan martyrglorians glans omkring den förnäme frackens något nötta sömmar.
Och ingen falsk blygsamhet! Den aristokratiske frihetshjälten skämdes icke för sin gamla frack. Med den uppträdde han öfver alt hvart den stockholmska gästfriheten inbjöd honom.
Något yrke kände Nobilini icke. Huru kunde man begära det? En markis! Men han var en äkta konstnärssjäl, det kunde man märka, då baron Knut Bonde bjöd honom på en operaföreställning och han åt mamsell Michal ropade sitt ”brava”, hvilket naturligtvis föranledde alla andra konstnärssjälar att också skrika ”brava”, eller då man förde honom till ”stenmuseum” och han uppehöll sig med hofintendenten Röök långa stunder angående gipsgjutningar. Han kastade visserligen en blick på marmorn också, men dröjde hälst framför gipsen, en egenhet hos denne konstälskare.
”Det är hans specialitet”, sade beundrarne och började också se mest på gipsfigurerna.
Markisen födde sig ärligt som politisk flykting. Han lefde på sina vänners bekostnad, så naturligt och så oundvikligt. Men nog smärtade det honom att ligga sina vänner till last. Han var en ädel natur.
”Om jag skulle ge undervisning i sång?” sade han en dag på den rådbråkade svenska som gjorde honom ännu intressantare, då han satt på Berns kafé vid Gustaf Adolfs torg och samtalade förtroligt med några af sina närmare, gamla, efter flera veckors bekantskap pröfvade vänner, af hvilka en den dagen bjudit på en fin middag på Suède.
”Ah, markis!”
”Arbetet höjer ädlingen”, förklarade han blygsamt.
”Det är nobelt sagdt, käre Nobilini”, sade vännerne.
”Men hvarför vänder ni er inte till konsul Cetti eller konsul Unman?”
En rodnad flög öfver den ädle flyktingens drag. Icke kunde han vända sig till en italiensk beskickning eller någon som representerade det officiela Italien, mot hvars tyranni han upprest sig.
Man fann, att man sårat den olycklige ädlingen och förklarade, att han som sånglärare ganska visst skulle göra ofantligt uppseende.
Ett par sade det på franska, hvilket språk markisen dock blott obetydligt förstod. Andra försökte sig på italienska. Markisen smålog vemodigt. Språkförbistring rådde alltid i laget, men detta gjorde samvaron med Nobilini blott så mycket behagligare.
Man kom snart öfver ens om, att tanken på sångundervisningen vore alldeles ypperlig. Om markisen ville uppträda som sånglärare, skulle Berg, Günther och Dannström snart icke ha en enda elev. Den saken vore alldeles afgjord.
Och så började markisen gifva undervisning i sång. Han vore ju italienare, följaktligen själfskrifven professor i ämnet.
Den förnäma världens damer trängdes med den rika medelklassens fruntimmer i markisens ”salong”, ett ganska tarfligt rum vid Norra Smedjegatan.
”Han har en utmärkt metod”, förklarade alla sedan han hyrt sig en liten, elegant våning vid Drottninggatan och skaffat sig ett piano från Rosenvall i Clarabergsgränd.
”Och så intressant han ser ut!”
”Med hvilken känsla undervisar han inte!”
”En fulländad världsman!”
”Skall kammarrådinnan inte också ta lektioner?”
”Jag vet inte, om det passar. Min man säger, att italienarne ä’ så farliga.”
”Han är förtjusande, det är hvad jag vet. Grefvinnan Adlerkrona är betagen i markisen, säges det, och sannerligen jag undrar på det, fastän nog är det lite löjligt, då hon har sina fem och fyrti på nacken. Jag skall säga kammarrådinnan, att alla ä’ vi förtjusta i vår markis-professor ... mer och mindre förstås.”
”Hvad de utländingarne ä’ charmanta!”
Nobilini arbetade ihärdigt med sina lärjungar, unga och gamla, mest gamla, alla damer af värld eller som åt minstone ville så anses. Då ett fruntimmer kunde säga: ”Jag tar lektioner af Nobilini”, var det ungefär som ett adelsdiplom.
Den eftersökte sångläraren fick goda inkomster och började föra ett lysande lefnadssätt.
”Han lefver efter sitt stånd”, sade man och förvånade sig ingalunda öfver hans yppiga fester på Wilhelm Davidsons Phoenix, hans glada tillställningar hos mamsell Björklund på Lilla Sällskapet och de något bullersamma ungkarlssupéerna på Blå Porten som aldrig slutade förr än påföljande förmiddag.
Det glada och fina Stockholm ville alltid vara med på markisens bjudningar, och själf var han med på detta Stockholms alla baler, middagar och öfriga eleganta samkväm.
I några af dessa sällskap spelades, ofta ganska högt. Detta var alltid fallet på markisens egna tillställningar, då fruntimmer icke voro närvarande, och kom någon af de manlige umgängesvännerne en afton hem till Nobilini, föreslog den senare alltid ett parti.
En dag lästes i tidningarna, att polisen gjort beslag på ett hemligt spelhus i Pelikansgränd vid Österlånggatan samt att bland dem som där öfverraskats vid biribibordet varit äfven en förnäm utländing, mycket känd i Stockholm och medlem af den finaste societet.
Folkets Röst, den i vida kretsar lästa tidningen, tvekade icke att sätta ut den förnäme utländingens namn och omtalade helt obesväradt, att han vore en ”så kallad” markis, känd under namnet Nobilini, men att man för öfrigt icke viste just något säkert om mannen.
”Hvad som står i det bladet bryr ingen människa sig om”, förklarade markisens vänner.
”Jag kom endast händelsevis att kasta en blick i det”, sade en af vännerna, ”men läser det naturligtvis aldrig.”
Ingen läste Folkets Röst, men alla talade om den förnäme italienaren som öfverraskats bland spelarne i Pelikansgränd, ett visserligen omväxlande, men föga valdt sällskap, bestående af extra ordinarie kammarskrifvare, bodbetjänter, vaktmästare, kommissionärer samt olika slag fördettingar.
Och likväl tycktes denna föga hedrande tilldragelse icke synnerligt mycket skada markisens stora anseende. Att han vore spelare, det viste man ju förut. Icke vore det något fördömligt för en man med Nobilinis sydliga natur. Och dess utom, hvem spelar inte? Hvem spelade icke åt minstone på den tiden?
Men att besöka ett eländigt spelhus i Pelikansgränd! Äfven därför hade man ursäkt.
Markisen vore ju främling. Icke kunde han känna till den där grändens dåliga rykte. Icke viste han med hvilka han skulle komma i sällskap.
Ursäkterna tycktes vara tillfyllestgörande. Snart talade man icke mera om hela saken. Markisen lefde på samma sätt som förut, med undantag kanske af att han just ej var så noggrann och påpasslig i sångundervisningen.
”Nå ja, en förnäm man ... en sydländing!”
Men han mottog besynnerliga besök om morgnarne. Folk som såg oförskämdt ut ringde oupphörligt på hans tamburdörr. Någon gång släptes de in. Vanligtvis fingo de stå där och ringa. Det väckte uppseende, och grannarne beklagade sig, att deras ro stördes af markisens fordringsegare.
Men hvad var att göra åt den saken? ... En förnäm man ... en sydländing!
”Nå, har fröken hört den stora nyheten?” utropade kunglig sekter Maring en afton i Innocensen till fröken Silfverspets efter första valsen. Och han skyndade sig att själf besvara frågan.
”Markis Nobilini skall gifta sig med enkegrefvinnan Adlerkrona ...”
”Hur vet kunglig sektern det?” afbröt fröken Silfverspets mycket häftigt, och det såg alldeles ut som hon bleknade, fastän rosorna voro nästan oundvikliga denne afton i den upphettade börssalen.
”Jo, det är säkert, för det har jag hört”, bedyrade kunglig sektern på det högsta intresserad och nästan intressant. ”Fröken behöfver för öfrigt bara se dit bort. Ser fröken där framme vid fönstret står ju markisen ... jag tror, gud hjälpe mig, att han ännu har sin gamle frack på sig. Han är i det allra lifligaste och förtroligaste samtal med grefvinnan som småler så ömt mot honom ... Åh, det syns nog huru det står till.”
Nobilini hade påträffats i spelnästet i Pelikansgränd. Det skadade icke hans anseende. Han var känd som en mycket skuldsatt person, ehuru hans inkomster varit ganska stora. Det gjorde hans goda namn och rykte ej häller något afbräck. Snarare ökade det intresset för hans intressanta person. Han var med i Innocensen, och man kunde ej undgå att märka på hvilken förtrolig fot han stod med grefvinnan Adlerkrona.
Var han verkligen förlofvad med henne? Något offentligt tillkännagifvande hade man icke hört af, men nog kunde man se, att grefvinnan vore alldeles förtjust i den vackre och förnäme utländingen.
Frågan afhandlades öfver alt i börssalen den aftonen. Man uttryckte sin förvåning öfver denna förbindelse, icke så mycket hvad grefvinnan beträffade, som ej mera för markisens skull.
”Att grefvinnan kan bli tokig i markisen, är väl inte så underligt”, hette det. ”Man behöfver bara se honom för att känna sig tjusad ... en så förnäm karl, så utländsk och så vacker, men att han som nog skulle kunna gifta sig med hvilken furstinna som hälst, åt minstone i Tyskland, vill ha grefvinnan Adlerkrona med hennes fyrtifem, kanske fyrtisju år ...”
”Och hennes halfva million!” afbröt någon.
”Ah, hvad bryr en sådan ädling som markisen sig om rikedomen.”
Det var fröken Silfverspets som hade gjort inkastet om den halfva millionen. Hon hade blifvit så nervös, så underlig och häftig och var så ovanligt sträng i sitt omdöme. Oupphörligt flögo hennes blickar kring salen, liksom sökte de någon, och funno de då markisen fortfarande vid grefvinnans sida, ökades häftigheten och strängheten i hennes uttryck.
Men det var icke fröken Silfverspets ensam som tycktes bevaka Nobilini och enkegrefvinnan. Det var många par ögon, en hel mängd vackra ögon, som gingo till väga på samma sätt.
Lördagen därefter hade Folkets Röst åter en försmädlig uppsats om en ”så kallad” markis hvilken vore en mycket tvifvelaktig person. Alla kunde förstå på hvem den försmädliga uppsatsen syftade, men lyckligtvis så var det ingen som läste det där bladet — man bara kom att händelsevis kasta en blick i det.
En afton kort därpå öfverfölls redaktören utanför sin port vid Vesterlånggatan och måste räddas af den som vanligtvis var värst utsatt för hans elakheter — polisen. Angriparen flydde. Så väl poliskonstaplarne som redaktören förklarade, att han varit maskerad samt väpnad med en lång dolk.
Det var romantiskt, och på den tiden älskade Stockholm romantiken. Därför talade man om tilldragelsen under många utläggningar och gissningar samt kom slutligen öfver ens om, att den maskerade med långa dolken icke kunde vara någon annan än markis Nobilini.
Denne vardt ännu intressantare, så intressant, att enkegrefvinnan skickade sin betjänt omkring i staden med stora kort, på hvilka det stod:
Marchese Pompeo Procopio Nobilini Nobilai — Comtesse Jacquette Josephine Adlerkrona, née Gyllenhjärta.
Stor uppståndelse i den förnäma världen. Oroande rykten började flyga kring om markis Nobilini. Hvarifrån dessa rykten kommo, viste ingen, men de tillväxte i antal och styrka. Damerna talade icke mer med samma hängifvenhet om den vackre och intressante främlingen, och äfven dennes manlige vänner hade åtskilliga anmärkningar. Det låg något i luften som var olycksbådande för det stundande giftermålet.
Grefvinnan viste ingenting om alt detta, tycktes det, eller också trotsade hon alt förtal. Hon bjöd hela ”societeten” på en präktig fest, och hela ”societeten” kom och visade sig mycket tacksam för den präktiga festen.
Grefvinnan var själfva älskvärdheten både mot sällskapet och sin dyre Pompeo. Gästerna funno den senare icke så intressant som vanligt, knapt så vacker och bestämdt icke så förnäm i sin hållning. Hans glädje var alt för bullrande och sådan, att den ej anstod en markis.
”Men han är sydländing”, ursäktades han.
”En falsk sydländing!” inföll fröken Silfverspets. ”Åh, hvilken förrädare!”
Man såg på hvarandra och smålog medlidsamt åt den öfvergifna fröken. Hon beslöt att hämnas.
Festen slutade sent. Markisen tyckte, att man skildes åt alt för fort. Han ville bjuda hela sällskapet på en tur till Franska värdshuset å Djurgården. Några ungdomar hade ingenting mot förslaget, men de äldre tackade och läto sina vagnar köra fram för att så fort som möjligt komma ifrån den alt för högljudde markisen, hvars glädje öfverskred alla gränser för det passande.
”En markis som bjuder på Franska värdshuset!” fnös fröken Silfverspets föraktfullt och fattade kammarjunkar Svalfelts arm samt tryckte den på ett för kammarjunkaren alldeles öfverraskande sätt.
Markisen drog några ungherrar med sig in på Bianchinis schweizeri, tömde där åtskilliga glas punsch och rusade utan hatt ut på Karl den trettondes torg, där han ville tvinga en poliskonstapel att dansa tarantella med sig, åstadkom folksamling, örfilade upp konstapeln och fördes slutligen till rådstuhäktet.
Påföljande dag undergick han enskildt förhör inför polismästaren De Maré och fäldes till höga böter som grefvinnan fick betala. Men efter förhörets slut gaf polismästaren några hemliga förhållningsorder åt en af polisens kunskapare.
”Ditt sydländska blod, min Pompeo, får inte mera spela dig sådana spratt”, sade grefvinnan mildt öfverseende.
Markisen kyste hennes hand och svor vid alla helgon, att det icke varit han, utan poliskonstapeln som velat dansa tarantella. För öfrigt mindes han ej mycket af hela den obehagliga händelsen.
Denna berättades dock vidt och bredt i nästa nummer af Folkets Röst, men redaktören gick därefter aldrig ut ensam.
En dag kom grefvinnans kammarjungfru in till henne och berättade, att en fattig kvinna, något besynnerligt klädd och som talade ett underligt språk, stode ute i tamburen.
”Ge henne en slant!” sade grefvinnan som satt och räknade öfver hvilka personer skulle bjudas på hennes bröllop.
”Hon tycks vilja tala med grefvinnan själf, om jag förstår henne rätt”, förklarade kammarjungfrun.
”Med mig?” utbrast grefvinnan förvånad och högdraget. ”Hvad kan den människan ha att säga mig? Laga, att hon kommer härifrån.”
Men kvinnan lät ej afspisa sig, och grefvinnan måste slutligen låta henne komma in.
Hon var hvarken ung eller vacker eller väl klädd, men hon talade italienska, och det stämde grefvinnan till öfverseende med hennes påflugenhet.
Hvad detta italienska språk klingade vackert! Och hvad det påminde grefvinnan om hennes egen älskade Pompeo!
Ty värr talade grefvinnan icke italienska, men hon hade dock genom umgänget med markisen och genom att försöka läsa en och annan italiensk bok inhämtat så mycket, att hon någorlunda kunde följa de vigtigaste dragen af kvinnans framställning som äfven underhjälptes af ganska uttrycksfulla åtbörder.
Grefvinnans intresse stegrades också med hvarje ord och hvarje åtbörd från den fattiga kvinnan. Hon rodnade först. Sedan vardt hon mycket blek. Hon fattades synbarligen af den häftigaste sinnesrörelse, efter hvad kammarjungfrun, som stannat utanför den halföppna dörren, snart omtalade för det öfriga tjänstfolket. Men hvad som vardt resultatet af den främmande kvinnans besök, det hade kammarjungfrun icke kunnat uppfatta. Kvinnan hade aflägsnat sig.
Grefvinnan gick oroligt fram och till baka i sin våning och kastade då och då en blick på ett gulnadt, tillskrynkladt papper. Hon hade gifvit sträng tillsägelse, att hon icke toge emot någon annan än markisen, men denne hördes icke af på hela dagen hvilket föreföll grefvinnan högst besynnerligt, rent af oförklarligt.
Dagen därpå infann markisen sig redan tidigt på förmiddagen, en ovanlig timme för besök. Han såg mycket blek och trött ut.
Grefvinnan kastade en forskande blick på honom. Han undvek att se henne i ansigtet. Hon frågade, om han vore sjuk.
Nej, han förklarade sig vara fullkomligt frisk. Verkliga förhållandet var, att han ett helt dygn suttit vid spelbordet. På många omvägar och under de mest klingande smekord erkände han, att han förlorat en betydlig penningsumma samt att det vore endast hans adorata, hans bellissima Giacomina som kunde rädda honom från vanheder.
”Gifve gud, att det vore endast en spelskuld!” utropade grefvinnan lidelsefullt och såg åter forskande i markisens ansigte.
”Hvad menar carina mia?” frågade markisen oroligt, men med det mest smekande uttryck.
”Francesca!” utropade grefvinnan och såg åter på sin fästman, men denna gång ej blott forskande, utan äfven hotande.
”Franc...”
Markisen fick ej ut namnet. Han sökte se frågande ut, men blekheten vardt förfärlig, och de vackra ögonen hade förlorat sin glans.
”Herr Nobilini eller Nolini eller hvad ni heter ... er ... er hustru har varit här.”
”Hustru!”
Ögonen glänste åter, men den gången af en vild glans. Så upphof han ett högt skratt, ett riktigt rått skratt, och frågade hvad det vore för underligt skämt.
Mera kunde den på lur stående kammarjungfrun icke uppfatta. Dörren hade hastigt tillslutits, och då den efter en lång stund åter öppnades, hördes ett ”bandit” kastas efter markisen som med stor hast aflägsnade sig.
”Herre, min skapare! Markisen är en bandit, en italiensk röfvaranförare!” omtalade kammarjungfrun för betjänten, kokerskan och kusken. ”Se efter, att ingenting af silfret är borta. Stackars, stackars, vår beskedliga grefvinna! Jag undrar, om han tagit hennes juveler.”
Dagen därpå talades allmänt i staden om, att markis Nobilini vore en italiensk stråtröfvare, en förrymd galerslaf, ett vidunder.
”Det är nog Fra Diavolo”, sade en romantisk fröken som fann hela historien utmärkt intressant, och hennes förmodan växte till fullkomlig visshet sedan den hunnit sprida sig i Stockholm.
”En falsk spelare är han, så mycket är då visst”, förklarade en af markisens närmare vänner.
”Mig är han skyldig fem hundra riksdaler”, sade en annan.
”Du är lycklig du”, tillade en tredje. ”Jag slapp icke med mindre än femton hundra.”
Grefvinnan beklagades af några, men utskrattades af de flesta. Hon hade mycket hastigt rest till sina gods i Skåne och visade sig aldrig mer i hufvudstaden.
Kvinnan som infunnit sig hos grefvinnan hade ingen sedan sett till. Detta fann man högst besynnerligt och gaf naturligtvis anledning till en mängd intressanta rykten.
”Han har nog mördat henne”, försäkrade somliga, och en rysning for genom hela sällskapet, där rykten tillverkades, förbättrades, tillvredos på alla möjliga sätt innan de sändes ut i världen.
”Kanske polisen skickat bort henne”, förmodade någon, men den förmodan var alt för litet romantisk för att vinna någon större spridning.
Och markisen själf? Han var också spårlöst försvunnen.
”Han har skjutit sig”, omtalade en af vännerna och påstod sig veta det, ty han hade hört ett skott vid Uggelviken.
”Visst inte!” försäkrade en annan. ”Han är vansinnig och sitter på Konradsbärg. Han var tokig långt förut. Tror ni, att en klok människa, vore han också italienare, till och med napolitanare, skulle vilja tvinga polisen att dansa tarantella på Karl den trettondes torg?”
”Eller gifta sig med gamla grefvinnan Adlerkrona?” tillade en annan som fann galenskapen därför fullt trovärdig.
”Eller ge lektioner i sång, då man själf inte kan en not?” sporde en tredje. ”Våra verklige sånglärare ha försäkrat mig, att den där Nobilini var alldeles otillbörligt omusikalisk.”
De forna eleverna funno detta vara ett hårdt tal, men ingen af dem vågade sig på försöket att vederlägga det. De ville ej ens mera höra nämnas något om sina sånglektioner.
”Men nog var han intressant”, hviskade den ena till den andra.
”Horribelt!”
Men så kommo andra utländingar, alla ”intressanta” naturligtvis, och togo uppmärksamheten i anspråk, infördes i sällskapslifvet, gjordes till föremål för den svenska gästfriheten och vunno ett stort antal vänner. Markis Nobilini var glömd af den stockholmska ”societeten”. Det var blott några fordringsegare som ännu då och då nämde hans namn och suckade.
Ett par år efter hans försvinnande infann sig en af ”vännerna” en afton i ett sällskap och utropade mycket brådskande:
”Kan herrskapet gissa hvem jag sett i dag? ... Jo, jag hade sträckt min promenad ända bort åt Stadsgården. Det roar mig ibland att uppsöka aflägsna trakter. Hvem får jag se? ...”
Han hämtar andan och ser sig omkring i sällskapet. Allmän nyfikenhet.
”Ingen mer eller mindre än markis Nobilini. Det var han. Jag svär på, att det var han. Men så han såg ut! Han bar på hufvudet en gipslåda, det vill säga ett sådant där bräde med gipsfigurer, kungar och kronprinsar och Napoleon, papegojor och hundar. Han hade inte något annat skägg än ett par mustascher, men det ansigtet kan jag aldrig glömma. ... En nött sammetsjacka och ett par dåliga benkläder. Men stolt såg han ut, när han balancerade med gipsgubbarne på hufvudet ... Markis! ropade jag. Det kom alldeles ofrivilligt. Och så vände han hastigt på hufvudet, men så såg han bort igen och vandrade med stora steg framåt Suthoffsbro. Han hade i sällskap en ful käring som släpade på ett positiv, en barnunge och en annan markatta ... Ett, tu, tre voro de försvunna. De hade visst slunkit in på en krog, och då kunde jag naturligtvis inte följa med. Men hvad säger ni om det här, mitt herrskap?”
”Åh, det var nog en vanlig gipsgjutare. Kammarjunkaren tog väl miste.”
——♦——