Stockholmstyper förr och nu/Gregorins bal
Gregorins bal.
Det är nu många år sedan, visst öfver tretio,
men den aftonen glömmer jag aldrig. Jag var
bjuden på bal till premieraktören Gregorin, en
af vår scens prydnader och en högst älskvärd
person äfven utanför scenen, öm make och sina
barns afgud, alla sina åtta barns.
”Vi ska’ ha roligt”, hade skådespelaren sagt med en röst som föreföll mera melodramatisk än egentligen glad, kanske nästan tragisk, men det var den röstens natur och den hade gjort hans lycka på scenen.
Familjen Gregorin var känd för sina glada tillställningar. De voro nästan alltid improviserade. Ett par dagar förut hade man icke hört talas om dem. I lyckligaste fall var det dagen före balen som den beslöts, men det hände också, att det var först på morgonen af festdagen som familjefadern, hvilken alltid ville att hans hustru och barn skulle roa sig, utropade:
”Om vi skulle bjuda några vänner hit att dansa i afton.”
”Ack ja, kära, snälla pappa, låt oss göra det!” jublade de åtta barnen, bland hvilka fans ett sorteradt lager af unga flickor mellan femton och tjugufem år.
”Men hvad säger mamma?”
Det var en fråga endast för formens skull.
Mamma sade aldrig nej. Hon såg något mildt svårmodig ut, men var alltid färdig att ställa till bal och att själf dansa på balen. Stora tillrustningar ansåg hon öfverflödiga.
”Således dansa vi i kväll”, förklarade skådespelaren och gick ut att bjuda vännerna. Han bjöd alla han träffade, blott han aldrig så litet kände dem, och nästan ingen sade nej. Man viste, att man skulle få roligt, och roligt vilja de flesta människor ha, skulle de också förklara sig vara de allra argaste pessimister.
Den här gången höll nöjet dock på att frysa in. Då jag anlände, stodo dörrarne till våningen på vid gafvel. Ett par medlemmar af bäraregillet knogade af med några möbler, kommenderade af en ful karl, hvilken såg ut som en utmätningsman.
Det var isande kallt i salen, där den store skådespelaren stod midt på golfvet, omgifven af alla de åtta barnen.
Fru Gregorin höll sig litet längre bort i det fullkomligt tomma rummet. Hon såg något upprörd ut.
”Ah, där ha vi en af våra gäster!” utropade Gregorin och skyndade emot mig, räckte mig handen och bad mig vara oändligt välkommen. Han var både artig och hjärtlig, men med en viss storståtlighet i ord och åthäfvor.
Det samma upprepades af de äldre bland de åtta, i synnerhet af det sorterade lagret. Visst sågo de tre äldsta flickorna något besvärade ut, men deras täcka ansigten logo likväl, och det var ett riktigt hjärtligt leende, tyckte man, i fall man ej vore alt för sträng iakttagare.
Den store skådespelaren var balklädd med storartad hvit halsduk, hvars snibbar föllo långt ned på västslagen. Hans frack var kanske icke så ny, men satt utmärkt, och de fina, fastän ganska nötta benkläderna draperade sig med konstnärlig smak öfver ett par glänsande blanklädersskor. Håret var brändt och väl pomaderadt. Det hela såg ståtligt ut.
Flickorna hade en mera besynnerlig än smakfull utstyrsel i bjärta färger, med många band, fjädrar och paljetter. Det såg ut såsom hade man i största hast gjort några för sällskapslifvet oundgängliga ändringar i en teatergarderobs brokiga innehåll. Det var något fantastiskt uti alt i hop, stötte kanske en smula på zigenare, men det var lif och färg, och en vacker flicka kan kläda sig huru hon vill.
”Se på Esmeralda!” utbrast Gregorin och gjorde en stor åtbörd, pekande på en af flickorna. ”Det är behag i hennes kostymering, skulle jag tro.”
”Skall det bli kostymbal?” frågade jag helt öfverraskad.
”Skämtare!” svarade skådespelaren och gjorde en något mindre åtbörd. ”Är inte hela lifvet en kostymbal? Hva’ sa’?”
Ja, nog var familjen Gregorins lif mera likt en föreställning i kostym än en vanlig prosaisk tillvaro.
Jag gick fram till frun i huset som ännu höll sig i skymundan. Upplysningen i salen var ej häller synnerligt stark. Den bestod i några få vaxljus — vax var det, icke stearin — som man i största hast satt på en träribba öfver hvar och en af rummets två dörrar.
Fru Gregorin tog ett steg mot mig, räckte mig sin hand, hvilken jag fann något darrande, och smålog med ett nästan skrämdt uttryck i det aftärda ansigtet. Den dagen hade hon otvifvelaktigt haft starkare sinnesrörelse än vanligt. Det på alt bohag blottade rummet syntes henne kanske icke riktigt passa i hop med en glad festafton.
Hon hade varit mycket vacker. Det kunde man ännu se, oaktadt de femtio åren och de åtta barnen. Det var hennes skönhet, som nära tre årtionden förut kommit den då unge skådespelarens hjärta att klappa ovanligt snabt. Den tiden var hon ”vackra Majola”, Stockholms skönaste schweizerimamsell, en lika ärbar som fager tärna, hvilken förvred hufvudet på mer än en gardeslöjtnant, kunglig sekter och premieraktör.
Gregorin var den ståtligaste af alla dem som svärmade invid schweizeriets disk. Han gaf Majola också teaterbiljetter så ofta hon kunde göra sig ledig en afton, och då fick hon tillfälle att beundra honom i hans stora glansroller i lysande drägter och stundom med kunglig krona. Det kunde hon ej stå emot. Gregorin hade hederliga afsigter, friade, fick ja och gifte sig i största hast, i så stor hast, att de icke hade tänkt på någon bosättning, förrän dagen till bröllopet var utsatt.
”Småsaker”, sade skådespelaren med sitt olympiska leende. ”Har jag inte min konst? Är jag inte Alexis Gregorin? Månne inte hvilken möbelhandlare som hälst önskar fylla min våning med alt som kunde passa i kungliga gemak?”
Makarne Gregorin funno också en affärsman som på dryga vilkor, ”passande för kungliga gemak”, möblerade åt dem en rätt snygg våning och i den lefde de glada dagar ända till dess affärsmannen stämde Gregorin för utbekommande af köpesumman, och möblerna togos i utmätning.
Fru Gregorin gret, men hennes man, som var en stor konstnär, ville icke se tårar oftare än då de framkallades af hans utmärkta återgifvande af en högtragisk roll, och stackars Majola vågade icke sedan gråta i hans närvaro.
Snart hade de också en ny våning med nya möbler. Det vardt en liflig omsättning, och så hade det fortgått nu i bort åt tretio år. Utmätningar förekommo ungefär en gång om året. Fru Gregorin var nu van vid denna sakernas gamla ordning, och likväl kunde hon ej alltid se lika glad ut. Det hade till och med småningom kommit ett uttryck af vemod i glädjen öfver att vara den store konstnärens lyckliga maka och den sälla modern till åtta välskapade barn, hvilka alla visade omisskänliga konstnärsanlag.
Den här aftonen såg fru Gregorin således icke riktigt glad ut, det märktes nog, och likväl smålog hon mot gästerne, mot sin man, mot sina barn. Det riktigt skar mig i hjärtat att se på henne, och därför såg jag hällre på Esmeralda, Preciosa och Kunigunda, de tre äldsta flickorna, hvilka naturen begåfvat med en skönhet som ännu var både ungdomsfrisk och hurtig och hvilkas konstnärlige fader skänkt dem så klingande namn. De hade också klingande skratt. Icke kunde sorgen bo i ett hem, där man skrattade så hjärtligt.
De mindre barnen hoppade omkring i det utpantade rummet och storskrattade, och minste pojken rullade sig på golfvet i vilda utbrott af glädje öfver det goda utrymmet.
Många gäster hade redan anländt och samlade sig kring flickorna eller talade med familjefadern hvars ansigte var lika strålande som döttrarnes, fastän med ett långt värdigare uttryck, en stor konstnärs snillrika ansigtsdrag, där man läste det stolta medvetandet af att vara publikens gunstling.
Han förklarade, att han låtit utrymma salen för att man skulle ha bättre plats att dansa.
”Ungdomen kan aldrig få nog utrymme”, försäkrade han, och gästerne instämde, fastän några af dem betraktade hvarandra med betydelsefulla småleenden.
”Men pianot?” yttrade någon.
Den store konstnären slog sin hvita vackra hand för den höga pannan, just där en väl friserad lock föll ned alldeles händelsevis.
”Höll jag inte på att glömma musiken! ... Inte piano, mina vänner. Det är ett simpelt instrument. Nej, fioler ska’ vi ha och klarinetter. Det är konstnärligt ... Ah, se där kommer Mina! Det var riktigt snällt att du kom, mitt vackra barn. Slå dig nu ned, nej, nej, nej, slå dig inte ned ... Dansen börjar strax och jag är säker på att ingen enda af damerna blir sittande.”
Det var icke godt att ”slå sig ned” eller bli sittande i denna danssalong, så vida man ej ville taga plats på golfvet. Både herrar och damer stodo i grupper, lifligt samtalande. Den som Gregorin hälsat med namnet Mina var en ung, utmärkt vacker, kvick och liflig flicka, allas älskling, och det syntes, att fru Gregorin satte värde på att se henne hos dem. Hon kyste henne och tryckte moderligt ömt hennes händer. Det var vanligtvis icke många fruntimmer som infunno sig på makarna Gregorins fester. Och likväl voro dessa tillställningar så fullt respektabla, att hvarje mor kunnat skicka dit sina döttrar.
”Damer behöfva vi inte”, brukade skådespelaren säga. ”Sådana består jag själf”, och han gjorde en faderligt öm åtbörd åt sina döttrar.
De få fruntimmer som infunno sig tillhörde teatern och kommo dit naturligtvis för att roa sig, men också af kamratlik välvilja mot den utmärkte skådespelaren.
”Ja, musiken! ... Hur mycket är klockan, mine herrar? Alla våra klockor äro hos urmakaren.”
Familjen Gregorins klockor hade sedan många år varit hos urmakaren. Det viste gästerne nog, liksom de ej häller förvånade sig öfver familjefaderns missaktning för pianot. På näst föregående bal hade han skrutit öfver den fylliga tonen i den nya flygeln, på hvilken dansmusiken då spelades.
”Klockan är snart half tio, säger ni? ... Hm, hm, det är kanske tid att ta i hop med polonäsen. Jag springer efter musiken ... Jo, det gör jag själf ... Majola, se till att förfriskningar bjudas kring.”
Fru Gregorin log artigt åt gästerne, men tog icke ett enda steg för att efterkomma sin mans uppmaning.
”Jag springer ned till teatern och får tag i Elvers och Köbel. De hjälpa oss nog med musiken. Åh, Arnold sviker inte häller. Jag har ännu en kvart på mig innan operan slutar.”
Värden försvann, men han kom snart till baka med ett par hofkapellister, icke kanske just de namngifna, men ett par andra, som för kamratskapets skull åtogo sig att göra dansmusik hela natten.
”Präktiga karlar!” sade Gregorin. ”Utmärkta konstnärer! ... Men hvar är punschen?”
På den frågan kunde ingen svara. Fru Gregorin gjorde ängsliga tecken åt sin man.
”Skulle Cederlund inte ha skickat hit varorna? Gubben Cederlund börjar bli slapp, tror jag. Hvarföre ta sönerna inte öfver hela affären?”
Gregorin såg både förvånad och förnärmad ut och beklagade sig öfver vissa personers alldeles oförlåtliga glömska.
Därpå drog han en af herrarne afsides, hviskade något mycket ifrigt i hans öra och tog emot något som gästen i smyg stack till honom, hvarefter skådespelaren med högburet hufvud åter skyndade ut.
Musiken stämde upp. Polonäsen promenerades i vanlig ordning, och så började en, såsom flickorna sade ”gudomlig” vals. När den var utdansad, hördes värdens ståtliga stämma:
”Men så tag då ett glas punsch, mine herrar! Damerna behaga väl smaka på mandelmjölken. Se så, här krusas aldrig.”
Han öppnade dörren till ett inre rum. Fru Gregorin skyndade förskräckt fram.
”Hvad tar han sig till?” sade hon sakta åt Esmeralda.
”Åh, mamma kan vara lugn”, försäkrade dottern. ”Pappa har nog skaffat varor.”
”Men hur ser det ut i rummet ...”
Hon stannade af förvåning, då ett starkt ljussken strömmade ut genom den hastigt öppnade dörren. Men ännu klarare sken hennes mans intressanta ansigte.
”Alltid uppfinningsrik!”
Frun kastade en beundrande blick på sin man. Denne gjorde en af sina stora åtbörder och bad gästerne stiga in. Man såg ett långt bord, täckt med hvit duk och belyst af ett par långärmade ljusstakar samt på bordet åtskilliga buteljer och glas. Det hela såg ganska inbjudande ut. Några sittplatser syntes dock icke till. Man måste fortfarande hålla sig upprätt.
”Hvar är vår gamla säng?” hviskade frun till Gregorin.
”I godt förvar”, svarade skådespelaren och såg mycket lugn ut. ”Åh, du må inte tro, att jag pantsatt honom. Sängen står i köket, och halmstolarne med. När vår bal är slut, flyttas möblerna in igen. Se så, låt oss nu vara uppmärksamma mot våra gäster.”
”Men hur ...”
”Bråka inte, Majola lilla! Du kan väl förstå, att jag aldrig är förlägen om utvägar. Bord, duk och ljusstakar har jag skaffat från Tre Remmare och punschen med. Den är betald, du!”
Han såg triumferande på sin hustru, hvilken log och skakade på hufvudet.
”Sockerbagar Burman här bredvid lemnade mandelmjölken på kredit, men den dumme källarmästaren på Tre Remmare ville inte skicka upp någon sexa, sa’ han, utan att ha fått pengar på förhand. En så eländig bracka, då jag ändå betalt punschen kontant ... Nå, det blir väl råd. Klockan är inte mer än half elfva, tror jag.”
”Och nu skall herrskapet inte stå och truga”, sade han, vänd till gästerna.
Han nödgade dem att dricka, klingade med dem, drack själf glas på glas, höll tal och var ofantligt älskvärd.
Men så dansade man igen, och det med känsla och öfvertygelse. Mellan danserna hälsade man på vid punschbordet, och dryckesvarorna började snart se betänkligt medtagna ut. Då drog skådespelaren åter en af gästerne afsides, hviskade något ifrigt åt honom, gjorde både stora och lilla ”gesten” och tog emot något som äfven den gästen stack till honom samt försvann hastigt.
Efter en kort stund syntes han åter och uppmanade vännerna att icke glömma förfriskningarna, och då stodo åter åtskilliga fylda buteljer på bordet. En pojke med blått förkläde slank ut genom köket.
Mellan danserna deklamerade Esmeralda, och Preciosa och Kunigunda sjöngo duetter. En kvartett bland herrarne, ett par af operans förnämste sångare samt två bekante amatörer, utförde flera stycken. En annan af operans stadige pelare sjöng Bellman. Man hade riktigt roligt. Flickorna voro idel älskvärdhet och umgingos på förtrolig fot med alla de herrar som ville bidraga till aftonens trefnad.
”Kanske”, suckade fru Gregorin i förtroende till sin man, ”att flickorna få sig någon friare i kväll. Esmeralda tror jag bestämdt har knipit den där notarien ... Men”, tillade hon och suckade ännu djupare, ”han har väl ingenting.”
”Han blir president med tiden, och det brukar föda sin man, äfven mannens familj. Hade jag något kanske, när vi gifte oss?”
”Nej, gudnås, och inte ha vi något nu häller. Hur ser här inte ut!”
Den stackars qvinnan hade tårar i ögonen, men den store skådespelaren log medlidsamt och bad henne betänka hvad det ville säga, att vara en firad konstnärs maka. Så klappade han henne vänligt på kinden, svängde sig om på den lackerade klacken, gaf en högre flykt åt halsdukssnibbarne och kastade med en behagfull rörelse af det stolta hufvudet de brända lockarne bak ut.
Han var ståtlig. Hvem kunde tro, att han vore nära sextio år och hade varit skådespelare nästan lika länge?
”Femtio års fälttåg”, brukade han säga, men talade man väl vid honom, lät han pruta med sig.
Hustrun behandlade honom med beundran. Oaktadt alt hvad hon lidit, var han likväl hennes afgud, nu som för tretio år sedan, den store konstnären med hvars små fel man måste öfverse och den käre mannen hvars ej så små fel alldeles icke räknades.
Då glädjen var på sin höjdpunkt, saknades plötsligt värden och några af de manlige gästerne. Man undrade hvart de tagit vägen, men deras frånvaro hindrade icke de ungas danslust och deras förmåga att roa sig så att de verkligen kände sig ha roligt.
Gregorin hade tagit några af herrarne med sig och gått ned till Tre Remmare.
”Ungdomen vill alldeles inte veta af någon supé”, sade han. ”Den skulle bara hindra den att dansa. Min hustru och jag ha inte velat lägga oss emot ungdomens önskan, och därför serveras ingenting vidare i afton. Men om herrarne tycka som jag, så gå vi in på Tre Remmare och få oss en sup och en smörgås.”
”En sup och en smörgås”, upprepade han med djup sorgespelsröst.
De öfrige instämde i gladare tonart, och så begaf man sig till källaren i hörnet af Trumpetarebacken. Den var redan stängd, men det lyste genom fönsterluckornas springor, och man bultade på.
Efter en kort underhandling, släptes sällskapet in. I källarsalen träffades flere bekanta. Där vardt ett muntert lif, men Gregorin, som var en ifrig Bellmansdyrkare, ville icke förtära en enda bit, om han ej finge sitta i skrubben n:o 4, källarens hälgedom. Sällskapet släptes dit, och man packade sig tillsamman i det trånga kyffet så godt sig göra lät, hade det orimligt trångt och obehagligt hett, men kände likväl belåtenhet öfver att sitta i Bellmans egen skrubb, åt och drack både länge och väl och sjöng slutligen kring en stor bål.
Gregorin vardt alt mera lifvad och sade de besattaste tokroligheter med sin djupaste sorgespelston. Vännerna skrattade så att det hördes ända upp till Malmskilnadsgatan. Det är skrattretande att se en tragiker uppträda som komiker.
”Polisen är här!” skrek värden och stack in hufvudet i tobaksröken och ångorna från bålen.
”Polisen ge vi fan!” utropade Gregorin som satt i skjortärmarne och rörde om i bålen, under det han berättade galna historier.
”Polisen tar inte emot den presenten”, förklarade en polisman som tvungit värden att släppa in honom.
”Nå, så tar väl polisen mot ett glas som bjudes af laglydige medborgare. Var så god! Skål herr kommissarie.”
”Åh, herr premieraktören är alltid så skämtsam”, förklarade konstapeln, ”och det är bara för att inte göra herr premieraktören emot som ... som ... Ja, skål herr premieraktör och samtlige herrarne. Men nu måste herrarne vara goda och ge sig af. Klockan är redan tre och jag får inte se mellan fingrarne, när det lyser så starkt genom fönsterluckorna.”
”Se så, se så, konstapel, ett glas till!”
Konstapeln prutade emot och — drack samt drog sig därefter till baka. Det var den tidens polisskick.
Emellertid hade dansen fortgått alt lifligare uppe i skådespelarens tomma våning, och ingen frågade efter värdens frånvaro.
”Han har gått på repetition”, förklarade en af gästerne, och den förklaringen tog man för god, skrattade och hoppade af hjärtans lust, till och med sedan hofkapellisterne stoppat in sina instrument och försvunnit för att uppsöka värden. De måste väl taga afsked af honom, den käre vännen och ädle konstnären, och viste nog hvar de skulle få rätt på honom.
Vaxet hade redan länge drupit ned öfver dörrarne, och slutligen slocknade den ena ljusstumpen efter den andra. De stora armstakarne i sängkammaren hade på ett outransakligt sätt försvunnit. Buteljerna och glasen hade gjort stakarne sällskap. Lyckligtvis voro de förut utdruckna. Man tyckte sig åter ha sett ett blått förkläde slinka ut genom köket med både stakar och glasvaror.
Det var orsaken, att mörker åter rådde i det rum som förut så rikt bestrålats af armstakarne och punschbuteljerna. Och i salen började det se lika mörkt ut för balens fortsättande. Ingen musik, endast Preciosas och Kunigundas muntra trallande, och snart inga ljus.
Man fann, att balen borde afblåsas, och medan ännu två små vaxstumpar flammade oroligt öfver den ena dörren, tog man sista turen i kotiljongen, bugade sig för den stackars lilla värdinnan, utbytte förtroliga handslag med flickorna, uttömde hela förrådet på artigheter för den ”ofantligt angenäma aftonen” och trefvade sig slutligen utför de kolmörka trapporna. Esmeraldas friska skratt skallade efter de sista gästerna.
”Åh, hvad vi haft roligt, mamma lilla”, förklarade flickorna enhälligt.
Modern log å nyo med sitt sorgsna leende, men förklarade sig glad öfver att hennes barn haft några bekymmerslösa timmar. Trötthet hade ingen af dem känt. Hvarken familjen eller gästerne hade ett enda ögonblick suttit under hela balen. Småbarnen lågo nu och sofvo på golfvet. Dâ de icke fingo några smörgåsar och ännu mindre några bakelser, som dock vankats på föregående baler, somnade de från hela festen.
”Och pappa?”
”Han kommer nog snart.”
Man var icke alldeles ovan vid familjefaderns nattliga frånvaro och anstälde inga onödiga betraktelser öfver hans försvinnande denna gång häller.
Vid skenet af ett eländigt talgljus i en trasig bleckstake släpade flickorna in den gamla sängen och bäddade äfven åt sig själfva med få och dåliga sängkläder på bara golfvet här och där i vrårna. Med hufvudet fullt af tankarne på den glada balen somnade flickorna och drömde ungdomens förhoppningsfulla drömmar.
Med tankarne på sin käre store konstnär låg fru Gregorin vaken och lyssnade, om hon ej skulle få höra hans steg i trappan. Hon hörde dem ej och föll slutligen i en orolig slummer.
När hon åter slog upp ögonen, var det långt lidet på morgonen, men de åtta sofvo ännu i de tomma rummen. Hvar uppehöll Gregorin sig? Han var redan långt därifrån, i en helt annan stadsdel och satt där inom lås och bom.
Först klockan sex hade den store konstnären och hans dryckesbröder brutit upp från skrubben n:o 4. I källarsalen sof kyparen, en stackars fjortonåring, med hufvudet på disken. Gårdsdrängen kom och öppnade luckorna. En ny dag randades, och den arme kyparen skulle snart åter vara i verksamhet.
”Man har då aldrig något lugn häller”, utbrast Gregorin och sträckte på sin genomvakade figur. ”Klockan tio har jag repetition igen. Det kan vara tid på att gå hem.”
”Det är tjugu riksdaler, sa’ källarmästaren”, förklarade den yrvakne kyparen.
”Tjugu! Sådant oförskämdt skinneri! ... Ja, ja, titta upp till mig en annan dag”, yttrade Gregorin med förnäm hållning, ”så få vi väl talas vid.”
Några synnerligt märkbara följder af de nattliga timmarne vid bålen kunde ej upptäckas i hans högresta skepnad med det stolta hufvudet. Han ville skjuta undan kyparen och lemna källaren, men gossen stälde sig i vägen för honom och förklarade, att källarmästaren gifvit sträng tillsägelse om kontant betalning.
Skådespelaren log öfverlägset, vände sig till det öfriga sällskapet och förklarade, att de aldrig mera borde uppmuntra sådan oförskämdhet.
”Under sådana omständigheter betalar jag inte ett öre”, bedyrade han.
Men hans dryckesbröder ransakade sina tillgångar och sammansköto beloppet.
”Fullkomligt onödigt”, fnös Gregorin, hvilken betraktade detta sätt att uppgöra saken som en feg eftergift för en fräck krögares oförsynta anspråk.
”Men låt oss glömma denna prosaiska epilog. Tack för god vakt, gubbar! En annan gång, en längre natt vi ses igen!”
Det var hans morgonhälsning som vardt aftonfarväl till de öfriga.
”Tack, bror Gregorin för en utmärkt angenäm familjefest!” utropade sällskapet enstämmigt. ”Tusen hjärtliga tack för din gästfrihet!”
Det var icke sagdt på spe. Åtminstone uppfattades det ej så af den store konstnären, hvilken snarare tog det som en skyldig tacksamhetsgärd för alt det nöje han förskaffat sina vänner.
Sällskapet skingrades i morgondimman, men då Gregorin skulle träda in i sin portgång, befann han sig plötsligt ansigte mot ansigte med två fula karlar som anmodade honom vara god och följa dem.
”Herr premieraktören förstår nog hvart”, tillade de.
”Hvad nu! Bysätter man mig redan dagen efter en så radikal utpantning?”
”Det är två skilda mål, herr premieraktör Hvarje sak har sin tid.”
Skådespelaren förklarade sig förakta sådana ”infama tillställningar” och gåfve endast vika för våldet. Exekutionsbetjänterne tillbjödo honom mycket vänligt att gå upp och taga afsked af familjen, blott han ville skynda sig, men han önskade icke stå i någon förbindelse till sina följeslagare, sade han.
”Majola skulle bara gråta”, tillade han för sig själf, ”och det skulle göra mig vek, då jag behöfver hela min moraliska styrka. Från fängelset skall jag skrifva till henne. Hon skall förstå mig och lära barnen att högakta en af människornas ondska förföljd fader. Jag skall lofva dem en bal till.”
På teateraffischerna lästes den dagen: ”I anseende till hr Gregorins opasslighet inställes det till i dag annonserade spektaklet.”
Opassligheten räckte ända till dess den häfdes genom direktionens kraftiga läkemedel.
”Nu ska’ vi ha en liten tillställning snart”, sade den store konstnären, när han återgafs åt friheten och hemmet.
”Hvad pappa är god!” utropade alla åtta, och hustrun smålog svårmodigt.
——♦——