Svenska Akademiens handlingar/Tal af Rosenstein

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Direktörens (Kellgrens) berättelse
Svenska Akademiens handlingar ifrån år 1786. Första delen

Tal af Akademiens Secreterare, Hr v. Rosenstein
Äreminne öfver RiksRådet och Fältmarskalken Grefve Lennart Torstenson  →


[ 233 ]

TAL
AF
Akademiens Sekreterare
Nils von Rosenstein.

Akademien firar i dag för första gången den högtid, som årligen förnyad, årligen skall framställa dess göromål och dess domar för en vördad Allmänhet, hvars omdöme hon högaktar, hvars bifall hon åstundar. Hade valet blifvit oss lemnadt, skulle utan tvifvel vår tacksamhet hafva önskat att få afmäta våra åralopp med den dag, som sett Akademien stiftas. Vi hade derigenom beredt oss ett alltid efterlängtadt, ett alltid lika förnöjande tillfälle, att frambära de vördnads-offer vi äro vår Höge Stiftare skyldige. Men då åminnelsen af denna Akademis stiftning med så mycket annat blifvit öfverlemnad åt tacksamma hjertans lifliga, ehuru stundom tysta känslor, och åt historiens sena, men rättvisa och varaktiga tungomål, lär det åtminstone icke förnekas oss att yppa den erkänsla, vördnad och medborgerliga fägnad, som upplifva oss, då vi finna vår tideräkning utstakad genom en af de märkvärdigaste, en af de lyckligaste dagar i Fäderneslandets häfder: den på hvilken Gustaf Adolph föddes. Om vi utan beskyllning af egenkärlek få tro, det en inrättning, ämnad att [ 234 ]vårda det språk Svenskar, följakteligen många hjeltar talat: att väcka skalden och vältalaren till dessa hjeltars lof: att underhålla Smaken för det höga, det sanna, det sköna, det intagande, det rörande: så vi, säger jag, tro att en sådan inrättning äger gemenskap med Fäderneslandets ära, hvad mera talande påminnelse kunde väl lemnas oss, att intet ögonblick glömma detta stora föremål, än Gustaf Adolphs namn, som ibland alla folk, i alla länder, i alla tider, under alla skiften af tänkesätt, skall bibehålla sitt eget och sitt lands odödliga beröm? Ty hvem har väl någonsin ägt flera och mera rättmätiga anspråk på odödligheten, än Gustaf Adolph? Han är stor ibland Konungar, efter han emottog ett rike, söndradt af tvedrägt, omringadt af fiender, och lemnade det enigt, till sina gränsor utvidgadt, fruktadt af grannar, vördadt af grannar, vördadt af hela Europa. Han är stor ibland Hjeltar, icke derföre att han, som de vanliga Hjeltar, föraktat faran, segrat öfver motstånd, ej svigtat under svårigheter, men för det han älskat och skyddat rättvisan, för det medgången ej minskat dess försigtighet, lyckan ej förmått honom att glömma sig, begären ej öfverväldigat dess själ, och derföre att frukterne af dess bedrifter, varit ett folks upprättelse, ett annat folks befrielse. Men han äger ännu en ära, den så få konungar, så få menniskor med honom dela; en ära, som skall vara, om ock tidernas afstånd och riksödens möjliga hvälfningar någonsin [ 235 ]skulle tillåta ett tillkommande slägte, att som mindre märkvärdige anse de händelser, hvilka grundlagt Europas nuvarande ställning: den äran, menar jag, att vara uppfinnare, att hafva gifvit krigskonsten ett nytt skick, och till efterföljare räkna alla de store anförare vår verldsdel sedermera framfödt. Behöfver jag tillägga, att menskligheten, som ryser vid krigets blotta namn, icke upphäfver sin röst emot den hjeltens lof, som med sitt efterdöme lärde, att ifrån krigets oundvikliga faror och förödelse, åtminstone skilja den grymma medfart, som bristande menniskokärlek och tygellös egennytta tillskapat.

Åtanken af dagen har fört mig till ett ämne, vida öfver mina krafter. Jag lemnar det, men med edert tillstånd, att derur ännu hämta anledning till en önskan. Måtte svenska språket och svenska vitterheten, under det hägn de nu äga, med lika skyndsam fart, som svenska krigsäran under Gustaf Adolph, uppnå deras höjd. Denna önskan är ej förmäten, då vi ihågkomma hvad framsteg språket redan gjort, hvad vår vitterhet redan är. Vi hafva sett vårt språk med en styrka, värdig Grekeland och Rom, och kanske överträffande alla nyare tungomål, tolka frihetens dristiga, höga och förädlande tänkesätt. Vi hafva hört det med vältalighetens oemotståndliga kraft, borttaga fördomar, bibringa sanningar, qväfva en känsla, väcka en annan, dämpa agget, återkalla enigheten, värma, röra hänrycka, och genom detta omvexlande, men [ 236 ]förenade verkningar lemna qvar i själen bifall och öfvertygelse. Vi äga skrifter, som lysa af ordning, styrka och djuphet i tankarna, renhet och sanning i uttrycken, nätthet, välljud, prydlighet och omvexling i skrifarten. Äfven äga vi dem, som utmärka sig genom den vigt och sinnrika korthet, hvari de nyare haft så svårt att likna de gamle. Det är värdt anmärkning, att de författare, som mest behagat allmänheten, äro just de samme, som minst behöft nyttja främmande ord. Vår skaldekonst kunna vi, utan fördom, säga vara stigen till högre fullkomlighet, än hos de flesta nationer vid den tid man hos dem börjat vända omtankan till språkets upphjelpande. Hjeltedikten, Odet, Scenen vittna redan att Svenskan är hög, manlig, rörande, böjelig, välljudande; Philosophiska skaldeftycken, att den är stark, sinnrik och klar. Man har i Atis och Camilla (må det tillåtas mig att nämna detta mästerstycke, efter dess författare är död) igenkänt kärlekens värma, eld och häftighet, känslans språk, naturens prakt, och skönhetens välde. I andra qväden har språket lent, lifligt, lekande, eldigt böjt sig till kärlekens och behagens finare uttryck, till skämtet och löjet. Satiren har ej saknat sin udd, Sagan sin läckra skrifart, eller Fabeln sin behagliga enfald. Om några vitterhets-grenar ännu af Svenskar äro oförsökte, och flera ej hunnit deras fullkomlighet, så böra vi hoppas allt, då historien med alla tiders erfarenhet öfvertygar, att snillen vända sig dit, der belöningar vänta dem.

[ 237 ]Det är icke, såsom Samhälle, denna Akademi kan lofva sig, att rikta vårt språk med de mästerstycken, som ännu saknas. Sådana arbeten äro foster af ett enda snilles eld och styrka. Men om ibland dess medlemmar de finnas, hvilka af naturen fått snille för vitterhets -yrken, hviika genom läsning och mennisko -kännedom beredt sig en säker smak, och i medborgares bifall funnit sin uppmuntran: hvad ny kraft böra de ej känna, då de tillika uppmanas af Den, i hvars händer Fäderneslandet har anförtrott rättigheten att belöna? Om ock den äran att nå det högsta målet, icke skulle vara någon ibland oss förbehållen, kunna vi likväl icke fela, då vi förvänta, att de belöningar vi utdela, någon gång torde väcka ett snille, som hinner dit vi icke förmått lyfta oss: att de rum vi nu innehafva och de förmåner som åtfölja dem, kunna blifva anledningar för ett sådant snille, att ej tröttna af bekymmerslöshet, ej nedtryckas af förakt, ej uppgifvas af misströstan, ej ledsna vid åsynen af mångas orättvisa. Man uppräknar de snillen, hvilka drifne af en böjelse, den de ej kunnat emotstå, upplifvade af egen kraft, föraktat och brutit alla hinder; men har man räknat alla dem, som fattigdom, glömska och bristande uppmuntran nedqväft? Och hvilka behöfva väl snarare uppmuntras, än vitterhets-idkare? Hvarföre arbeta de? aldrig för vinsten, om icke den, som ett ojemt utdelningssätt gifvit detta namn, möjligheten att lefva: icke för högheten, om den ej kommer tillfälligtvis. För äran, svarar [ 238 ]man; men af hvem skola de vänta henne? är det af samtiden, eller är det icke, förr än af efterverlden? Om de skola skörda henne medan de lefva: huru dyrt köpes hon icke, hvad motstånd skola de ej erfara, hvad vedervärdigheter skola de ej tåla? De hafva att strida mot högmodet, som föraktar allt, utom sig: okunnigheten, som dömmer hvad den icke förstår: emot fördomen och småvettet, hvars rätta kännemärke är att vara uteslutande: afunden, som misstyder: lättsinnigheten, som uppoffrar allt åt nöjet att skämta: mot den fåfänge, som nekar deras nytta, och dermed vill öka antalet af sina likar: emot den sysslolöse, som missunnar dem att med honom dela dess enda ursäkt, att ej vara skadlig: ändteligen emot den delen af menniskor i den högre kretsen, som hafva anspråk att gifva ton, men äro för veklige att känna, för tankspridde att öfverväga, innan de dömma, för mycket tärde af ledsnad, att kunna blifva roade; eller, i fall de blifva det, snart åter afkunna den korta, men i deras sinne betydliga domen: ledsamt.

Jag afvänder gerna eder uppmärksamhet ifrån en tafla, som hos oss hädanefter ej bör finna mycken likhet. Den utsigt som visar sig för svenska Vitterheten är behaglig, och våra göromål vore angenäma, om de inskränktes inom skyldigheten, att efter, vår förmåga bidraga till dess framsteg, att uppmuntra tillväxande, att eftersöka och hedra mogna och fullkomnade [ 239 ]snillen. Ett annat fält är lemnadt till vår odling, hvars törnen lätt skulle afskräcka hvart snille sig ensamt lemnadt: ett fält, som allmänheten ej kan uppodla, efter den ej skulle kunna åsämjas om odlingssättet: ej en enda, efter han skulle vara blottställd för egenkärlekens och fördomarnas oräkneliga misstag. J märken, mine Herrar, att jag vill tala om stafningssättet, om sammansättningens lagar, om ordens ihopsamlande och förklarande: arbeten, hvilka blifvit Akademien ålagda. De svårigheter, som åtfölja dessa arbeten, behöfver jag icke uppräkna för Eder, som redan insett dem, för den upplyste allmänhet, som omgifver oss, hvilken är för billig, att icke finna huru mycken tid fordras, innan de kunna blifva öfvervundne och verket fullbordadt. Men hvad jag, som en gång skall uppteckna detta Samfunds öden och förrättningar, nu med en smickrande tillfredsställelse i förtid omnämner, är eder aktning och nit för det allmänna, eder afsky för all sjelftagen myndighet, eder föresats, att grunda edra beslut på den nogaste granskning, och deras verkställande på upplysning och öfvertygelse.

Om vi framdeles äro nog lycklige att åstadkomma visshet i stafningsfättet, gifva säkra grunder och ordning åt sammansättningen, meddela det svenska Allmänna, hvad det ännu saknar, en fullständig Ordbok: hafva vi väl då fullgjort allt hvad af en Svensk Akademi bör förväntas? Nej, mine Herrar, den äran vårt Samhälle äger, [ 240 ]att utmärkas genom samma namn, som utmärker Nationen, ålägger oss skyldigheter, som äro beständiga. Vi äro pligtige, att så mycket på oss beror, bibehålla språkets sannskyldiga art, som, lik det folk, hvilket talat detta språk, är manlig, stark, hög, allvarsam. Vi äro skyldige, att sjelfve i våra skrifter gifva efterdöme af vördnad och aktning för Gudaläran, Regeringen, Nationen, Sederne, att, så långt vår verksamhet och inflytelse kunna sträckas, förebygga det unga snillen icke öfverlemna sig åt frestelsen, att för ett flygtigt namn af qvickhet, uppoffra religion, blygsamhet, ärbarhet och medborgerliga pligter.

Öfvertygad om eder kärlek för edra skyldigheter, har jag omnämt dem. En återstår, kanhända den svåraste af alla, Smakens vård. Hvad är Smak? hvar äro dess domare? Är det allmänheten? men den kan ju förledas; om den aldrig kunnat blifva förledd, hade aldrig smaken kunnat falla. Är det författarne? men de kunna ju misstaga sig af egenkärlek, och deras misstag hafva ej sällan förvillat andra. Är det ett samhälle? hvem har gifvit det en rättighet, som ingen öfverhet äger? Är det en enskilt? hvem har gifvit honom denna förmåga? Smakens grunder äro icke dess mindre säkre, och dess tempel hvilar på tvenne hufvudpelare, Känslan, som finner, utan att behöfva efterfinna, Förnuftet som granskar. Men, säger jag, känslan och förnultet äro ofta stridiga. Nej, vågar jag [ 241 ]svara, aldrig till den grad att de icke kunna förenas, om ej hos dem, som hafva nog stor inbillning om sig sjelfva att sätta sitt eget enskilta tycke framför det allmänna vettet, eller sitt eget omdöme framför andras känslor. Hos olika folkslag kunna finnas olikheter i smak, men alla upplysta Nationer sammanstämma i det hufvudsakliga. En enskilt, hvilken blott tagit sitt eget lynne till grund, har kunnat ledsna vid Virgilius, en annan finna Ovidius för lekande; en har kunnat fördömma Boileau lör det han är kall, en annan Quinault för det han är vek; men mängden af rätta kännare har läst och skall alltid läsa, har beundrat och skall alltid beundra både Eneiden och Metamorphoserna, både Boileuaus Skrifter och Quinaults Operor. Det har händt, att Författare af elak smak en tid haft läsare, ja äfven förtjusta beundrare, till ett ej ringa antal, men efterverlden har dömt deras arbeten till en beständig glömska, och deras namn äro blott kända genom deras granskares segrande åtlöje. Tillåten mig, mine Herrar, att härvid göra en anmärkning, den tiden likväl icke medgifver att i sin vidd framställa. Vitterhetens historia visar att den rå smak, som föregått de vackra tidehvarfven, alltid blifvit af den goda öfverväldigad, men då den goda smaken varat någon tid, har en förskämd börjat smyga sig fram, hvilken småningom tilltagit och slutligen blifvit rådande. Vår vitterhet är ännu icke bringad till den höjd, hvarifrån, enligt alla [ 242 ]yrkens vanliga öde, fallet är att befrukta. Men äro vi derföre utan all fara? Vi kunna icke för oss dölja, att de vackra vettenskapernas odlande hos oss senare tagit sin början, än hos vissa nationer, hvilka därigenom fått ett slags rättighet att tjena oss till efterdöme. Om nu hos en del af dessa nationer, aftagandet vore börjadt: om hos det folkslag, hvars arbeten varit berömda för den renaste smak, den mesta prydlighet och det mesta behag, om hos detta folkslag skrifsättet skulle begynna att blifva konstladt, svassande, uppfyldt med eftersökta qvickheter och grannlåter: om den nation, som mest utmärkt sig genom starka tankar och djupsinniga uttryck, icke hos sina nuvarande vitterhets-idkare skulle igenkänna den fordna manliga smaken och tillika hafva den grämelsen att se, det man i flera land tror sig likna dess gode och berömde författare, då man härmar deras fel eller deras besynnerligheter: om hos en annan nation, som gjort naturen och känslorna till de förnämsta föremålen af sin vitterhet, författare skulle gifvas, hvilka icke utan skäl beskyllas att hafva öfverdrifvit sina målningar och sina uttryck: om allt detta vore grundadt, förtjenade icke sådant vår uppmärksamhet, eller har ingen af dessa smittor ännu trängt sig till oss? Jag är ej nog förmäten att afgöra, men frågar endast: Har man hos oss alltid gjort skillnad emellan det man sjelf känner, och de känslor man hos andra kan förvänta sig att uppväcka, emellan den mening och uttydning man har sig sjelf förbehållna, och [ 243 ]den som för läsare blifva möjliga, emellan sitt eget och allmänhetens bifall? Har man aldrig tagit toma och slösade utrop för känslornas tungomål: aldrig oreda för bevis af snille: otydlighet för djupsinnighet, svullnad för tankestyrka? Har man alltid eftersinnat hvilka tillsatser hufvudtankan och hufvudkänslan kunna tåla, om de icke skola höljas och försvagas af de bi-ord och uttryck, hvilka endast borde tjena, att sätta den ena i starkarde drag, att göra den andra lifligare? Hvem skall besvara dessa frågor? Vända vi oss till vitterhets-idkare, så torde meningarne vara delade. Men kalla vi till upplysning den konst, som med vitterheten, åtminstone skaldekonsten, har den närmaste likhet, så svarar oss målaren, att det är tillåtit på duken dölja en del af tankan, men aldrig att genom färgorna och en falsk dag förvilla åskådaren. Rådfråga vi naturen, så säger hon oss, att känslorna hafva en röst, som väcker en motsvarande sinnesrörelse, men som sårar och misshagar, om den höjes öfver måttan. Densamma naturen säger oss, att Alperna ej då väcka förundran, när molnen förtaga deras åskådande, men när ögat, som vill mäta dem, ej möter andra hinder, än deras egen höjd. För oss gifves äfven en utväg att afgöra frågan; icke att framsätta våra egna meningar såsom ojäfaktiga beslut, men att sjelfve vädja till de odödliga arbeten, hvilka, stämplade med flera seklers, med olika folkslags och olika [ 244 ]tidehvarfs enstämmiga bifall, hafva rättighet, att i alla tider tjena till mönster af Snille och Smak.


Direktören förkunnade derefter, att ibland fyra Skrifter, som inkommit det i Vältaligheten uppgifna ämne, Priset blifvit tilldömdt det Äreminne, som nu upplästes.