Talismanen/Kapitel 07
| ← Sjätte kapitlet |
|
Åttonde kapitlet → |
SJUNDE KAPITLET.
Ej någonsin de möttes än
på gränsen, skottar och engelsmän
att ej, som på gatan regnets flod,
I strömmar rann det röda blod.
Slaget vid Otterbourne.
En ansenlig hop skotska krigare hade förenat sig med korsfararne och naturligtvis ställt sig under den engelske konungens befäl, emedan de, liksom hans egna trupper, voro av sachsisk och normandisk härkomst, samt talade samma språk, ävensom flere av dem ägde gods i England och i några fall voro genom blodsband och äktenskap befryndade med engelska familjer. Under denna period hade ej heller hatet mellan de båda nationerna stigit till den höjd, som sedermera under Edvard I, vars omättliga ärelystnad gav en förbittrad, oförsonlig karaktär åt deras krig, då engelsmännen stredo för att underkuva Skottland, och skottarne kämpade för försvaret av sin självständighet, och det med den stränga, okuvliga beslutsamhet, vilken alltid utmärkt deras nation, samt med användandet av de våldsammaste medel, under de ofördelaktigaste omständigheter och den största fara. Dittills hade likväl fejderna mellan de båda nationerna, ehuru häftiga och täta, likväl blivit förda enligt krigets ädlare grundsatser och företett dessa vackra drag av artighet och aktning för uppenbara, men högsinta fiender, varigenom krigets rysligheter förmildras. Detta hade till följd, att i fredstider, och i synnerhet när båda, såsom nu var fallet, voro invecklade i ett krig, vilket fördes för en gemensam sak och genom deras religionsbegrepp gjordes lika dyrbart för dem båda, äventyrarne från båda länderna ofta stridde i samma leder, varvid deras nationaltävlan endast tjänade till att egga dem att överträffa varandra i sina bemödanden emot den gemensamma fienden.
Som Richard, med sin öppna, krigiska karaktär, ej gjorde någon annan skillnad mellan sina egna och den skotske Alexanders undersåtar, än som var en följd av deras uppförande på stridsfältet, bidrog detta mycket till att vidmakthålla det goda förståndet mellan de båda nationernas krigare. Men under hans sjukdom och i de ofördelaktiga omständigheter, vari korsfararne befunno sig, började nationalhatet mellan de särskilda kårer, varav korsfararhären bestod, att yppa sig, liksom gamla sår ånyo bryta upp i människokroppen, då den råkar i ett sjukdoms- eller svaghetstillstånd.
Skottar och engelsmän, lika avundsjuka, högsinta och känsliga för oförrätter — de förra detta så mycket mer, som de voro den fattigare och svagare nationen — började att med inbördes misshälligheter uppfylla den tid, då vapenvilan hindrade dem att låta sin förenade hämnd utbryta mot saracenerna. Liksom fordomdags de tävlande romerska generalerna, ville skottarne ej erkänna något överherrskap och deras sydliga grannar ej medgiva någon jämlikhet. Man hörde ständigt ömsesidiga beskyllningar och motbeskyllningar, och så väl den simpla soldaten, som dess befälhavare och anförare, vilka varit goda kamrater i medgången, kastade fientliga blickar på varandra under motgången, liksom enigheten då ej varit väsentligare än någonsin, så väl för den gemensamma sakens framgång, som för deras ömsesidiga välfärd. Samma oenighet hade börjat visa sig mellan engelsmän och fransmän, italienare och tyskar, samt även mellan danskar och svenskar; men det är blott tvedräkten mellan de två nationer, vilka sett dagen på samma ö, och som just av denna orsak tycktes mest uppbragta på varandra, vår berättelse egentligen åsyftar att skildra.
Av alla de engelska ädlingar, som åtföljt sin konung till Palestina, var de Vaux den, som var mest ovänligt stämd mot skottarne; de voro hans närmaste grannar, med vilka han under hela sin levnad varit invecklad i enskilda och allmänna fejder, och vilka han tillfogat mycken skada, liksom han å sin sida haft att lida åtskilligt genom dem. Hans trohet och kärlek till konungen liknade den tillgivenhet, en gammal engelsk gårdvar hyser för sin herre; den gjorde honom frånstötande i sitt sätt och otillgänglig för alla andra, till och med för dem, som voro honom likgiltiga, samt uppbrusande mot och farlig för var och en, mot vilken han hyste någon fördom. De Vaux hade aldrig utan avund och missnöje märkt sin konung visa det elaka, bedrägliga och barbariska släkte, som bodde på andra sidan om en liten ström, eller en inbillad linje, dragen över öknar och vildmarker, någon artighetsgärd eller något ynnestbevis, och han betvivlade till och med framgången av ett korståg, där man tillåtit dem bära vapen, emedan han i sin själs innersta ansåg dem föga bättre än dessa saracener, vilka han kom för att bekämpa. Vi kunna även tillägga, att som han själv var en öppen, rättfram engelsman, ovan att dölja såväl sin tillgivenhet som sin motvilja, ansåg han den förbindliga artighet, som skottarne antingen lärt av sina ständiga bundsförvanter, fransmännen, eller som kunde leda sitt upphov från deras eget stolta, förbehållsamma lynne, såsom ett kännetecken på den list och falskhet, varunder de dolde de farligaste anslag mot sina grannar, över vilka han med äkta engelsk egenkärlek trodde, att de aldrig kunde vinna några fördelar genom öppen mandom.
Men ehuru de Vaux hyste dessa tänkesätt rörande sina nordliga grannar och med föga förmildring utsträckte dem även till de skottar, som antagit korset, avhöll honom likväl vördnaden för kungen och känslan av hans plikt som korsfarare från att visa dem annorlunda, än därigenom, att han så mycket som möjligt undvek allt umgänge med sina skotska vapenbröder och iakttog en trumpen tystnad, när han någon gång nödgades sammanträffa med dem, och föraktligt såg på dem, då de möttes på marscher eller i lägret. De skotska baronerna och riddarne voro ej personer, som tålte hans förakt, utan att märka och besvara det, och det kom slutligen så långt, att de ansågo honom som en avgjord och verksam fiende till en nation, vilken han på det hela blott ej tyckte om och på visst sätt ringaktade. Noggranna iakttagare hade till och med anmärkt, att han, om han ej för skottarne hyste den skriftens människokärlek, som fördrager länge och dömer milt, likväl ingalunda saknade den underordnade och begränsade dygd, som lättar och avhjälper andras behov. Thomas av Gilsland var rik och kunde således förskaffa sig förråd av livsförnödenheter och läkemedel, och något därav flöt alltid genom hemliga kanaler till skottarnes kvarter, i det hans trumpna välgörenhet handlade enligt den grundsatsen, att näst en människas vänner, äro hans fiender honom närmast, och alla övriga däremellan befintliga förhållanden man och man emellan förbigick han, såsom allt för likgiltiga för honom för att ens förtjäna en tanke. Denna förklaring är nöd- vändig, för att sätta läsaren i tillfälle att fullkomligt fatta, vad vi nu komma att anföra.
Thomas de Vaux hade ej gått många steg ifrån det kungliga tältet, förrän han varseblev vad den i ministrelernas konst ingalunda oskickliga engelska monarkens skarpa öra genast upptäckt, att nämligen de musikaliska ljud, de hört, åstadkommos genom saracenska pipor, skalmejor och pukor, och vid bortre ändan av den breda tältgata, som från Richards tält ledde nästan till medelpunkten av lägret, kunde han se en hop sysslolösa soldater församlade kring det ställe, varifrån musiken hördes, och till sin stora förvåning varseblev han bland de hjälmar av olika former, vilka buros av de särskilda nationernas korsfarare, även vita turbaner och långa pikar, som, jämte de stora huvudena av åtskilliga kameler och dromedarer, vilka medelst sina långa, oproportionerliga halsar sköto upp över folkhopen, vittnade om beväpnade saraceners närvaro.
Förundrad och missnöjd över en så oväntad och besynnerlig syn — ty det var vanligt att alla meddelanden med fienden skedde på en anvist plats utom lägret — såg baronen sig omkring efter någon, som kunde underrätta honom om orsaken till denna oroande nyhet.
Den första person, han såg komma emot sig, tog han på grund av hans stolta, gravitetiska gång för att vara en spanjor eller en skotte, och strax därefter mumlade han för sig själv: »och en skotte är det — han av Leoparden. — Jag har sett honom slåss bra nog för att vara från det landet.»
Obenägen att ens i förbigående göra honom en fråga, höll han på att gå förbi sir Kenneth med det mulna, trumpna skick, som tycktes säga: »jag känner dig, men jag vill ej ha något med dig att skaffa», då denna hans föresats omintetgjordes av skotten, vilken gick rakt emot honom och tilltalade honom med kall hövlighet, sägande: »mylord de Vaux av Gilsland, jag önskar få tala med er.»
»Ha!» genmälde den engelske baronen, »med mig? Men säg er önskan, bara det sker kort; ty jag är stadd i konungens ärenden.»
»Vad jag har att meddela er, rör konung Richard ännu närmare», svarade sir Kenaeth. »Jag medför, som jag hoppas, hälsan åt honom.»
Lorden av Gilsland mätte skotten med misstrogna ögon och svarade: »du är ej någon läkare, skulle jag tro, herr skotte — lika gärna skulle jag trott, att ni medförde rikedomar åt konungen av England.»
Ehuru harmsen över det sätt, varpå baronen svarade honom, fortfor sir Kenneth lugnt: »hälsa åt Richard är ära och rikedom åt kristenheten. — Men jag har bråttom; var därför god och säg, om jag kan få tala med konungen?»
»Nej, det kan ni inte, min gunstig herre», sade baronen, »förrän ni tydligare sagt ert ärende. Furstars sjukrum öppnas ej, liksom edra nordiska värdshus, för alla som klappa på deras dörrar.»
»Mylord», sade Kenneth, »korset, som jag i likhet med er bär på min axel, och vikten av vad jag har att säga, föranlåta mig att för närvarande överse med ett beteende, som jag under andra omständigheier ej skulle tåla. Rent ut sagt därför, jag medför en morisk doktor, som åtar sig att bota konung Richard.»
»En morisk doktor!» sade de Vaux; »och vem går i god för, att han ej medför gift i stället för läkemedel?»
»Hans eget liv, mylord — hans huvud, vilket han erbjuder som en borgen.»
»Jag har känt mången behjärtad spetsbov», sade de Vaux, »vilken värderade sitt liv så litet som det förtjänade, och som skulle trippat av till galgen lika muntert, som om skarprättaren bjudit upp honom till en dans.»
»Ja, men så förhåller det sig i alla fall, mylord», svarade skotten. »Saladin, vilken ingen lär neka vitsordet att vara en ädel och tapper fiende, har hitsänt sin läkare med en hedersvakt och en svit, som bevisar det höga värde sultanen sätter på El Hakim. Han skickar tillika frukter och förfriskningar för konungens tält och en sådan hälsning, som kan växlas mellan redliga fiender, i det han ber honom att låta bota sin feber, så att han bättre måtte bliva i stånd att emottaga ett besök av sultanen, som ämnar hälsa på honom med sin dragna sabel i handen och hundra tusen ryttare i sitt följe. Täckes ni, som är en medlem av konungens hemliga råd, draga försorg om, att dessa kameler avlastas och att den lärde doktorn på ett värdigt sätt mottages?»
»Förunderligt!» sade de Vaux liksom talande för sig själv. — »Och vem vill gå i god för Saladins redlighet, då en trolöshet med ens skulle befria honom från hans fruktansvärdaste motståndare?»
»Jag vill själv gå i borgen för honom med liv, ära och gods», sade Kenneth.
»Besynnerligt!» utbrast de Vaux ånyo. »Norden går i god för södern — skotten för turken! — Får jag lov att fråga er, herr riddare, hur ni blivit inblandad i denna sak!»
»Jag har varit borta på en pilgrimsfärd», svarade sir Kenneth, »och under vägen hade jag ett budskap att avlämna hos den heliga eremiten av Engaddi.»
»Kan ni ej meddela mig det, sir Kenneth, både det och den helige mannens svar?»
»Det låter sig ej göra, mylord», svarade skotten.
»Jag är medlem av Englands hemliga råd», sade engelsmannen högdraget.
»Vilket land jag ej är skyldig någon undersåtlig lydnad», sade Kenneth. »Ehuru jag under detta krig frivilligt ställt mig under dess konungs fana, har jag blivit skickad av de konungar, furstar och högsta befälhavare för det välsignade korsets här, som utgöra dess allmänna råd, och blott dem är jag redo skyldig för mitt uppdrag.»
»Ha, säger du det?» sade den stolte baronen. »Men vet då, du konungars och furstars sändebud, som du väl torde vara, att ingen läkare får nalkas Richards av England sjukbädd, utan Thomas av Gilslands samtycke, och de taga sig oråd före, som skola våga tränga sig dit det förutan.»
Han vände sig stolt ifrån honom, då skotten trädde ännu närmare honom och ställde sig rakt i hans väg samt med en lugn röst, som likväl ej saknade sin portion stolthet, frågade, om lorden av Gilsland ansåg honom för en ädling och god riddare.
»Alla skottar äro ädlingar till följd av sin bördsrätt», svarade Thomas de Vaux något ironiskt, men fann genast sin orättvisa, och då han märkte, huru blodet steg Kenneth uppåt ansiktet, tillade han: »det vore synd att neka er vara en god riddare, åtminstone av mig, som sett er väl och tappert uppfylla er skyldighet.»
»Nå väl», sade den skotske riddaren, tillfredsställd av öppenheten i det sista medgivandet, »jag svär er då, Thomas av Gilsland, att, så sant jag är en redlig skotte, vilket jag anser för en lika hög företrädesrätt som mitt gamla adelskap, och så sant jag är en dubbad riddare och kommit hit för att vinna ära och ryktbarhet i detta dödliga livet, samt förlåtelse för mina synder i det tillkommande — så sant, och vid det välsignade korset, jag bär, bedyrar jag er, att jag blott önskar Richard Lejonhjertas väl, då jag ber honom anförtro sig åt den muselmanska läkarens vård.»
Denna högtidliga försäkran gjorde intryck på engelsmannen, som med mera hjärtlighet, än han dittills visat, svarade: »antaget — vilket jag ej betvivlar — herr riddare av Leoparden, att du själv är säker på saken, så säg mig, om jag gör rätt i, att i ett land, där förgiftningskonsten är lika allmän som kokkonsten, låta denne okände läkare använda sina medel på en furste, vars liv är så dyrbart för kristenheten?»
»Mylord», svarade skotten, »härtill kan jag blott svara, alt min vapendragare, den enda av mitt följe, som kriget och sjukdomar lämnat mig övrig, nyligen varit farligt angripen av samma feber, som i den tappre kung Richards person förlamat den förnämsta medlemmen av vårt heliga företag. Denne läkare, El Hakim, har blott för två timmar sedan givit honom in, och redan har han fallit i en vederkvickande sömn. Att han kan bota denna sjukdom, som visat sig så farlig, betvivlar jag ej, och att han vill det, tror jag bevisas därav, att han skickats av den kunglige sultanen, vilken är uppriktig och redlig, för så vitt en förblindad otrogen kan kallas så; och för övrigt synes mig, att vissheten om belöning, ifall han lyckas, och om straff, ifall han uppsåtligen misslyckas, är en tillräcklig borgen för hans slutliga framgång.»
Engelsmannen åhörde honom med nedslagna ögon, liksom han tvivlat, men gärna velat bliva övertygad. Slutligen såg han upp och sade: »kan jag få se er sjuka vapendragare, sir?»
Den skotske riddaren tvekade och rodnade, men svarade slutligen: »gärna, mylord av Gilsland; men då ni ser min enkla boning, måste ni erinra er, att Skottlands riddare och ädlingar ej äta så kräsligt, ej ligga så mjukt och ej bry sig om att bo så praktfullt, som deras sydliga grannar. Min boning är torftig, mylord av Gilsland», tillade han med stolt eftertryck på detta ord, under det han med någon motvilja gick förut för att visa vägen till sin bostad.
Vilka fördomar de Vaux än hyste emot sin nye bekantas nation, och ehuru vi ej vilja förneka, att de till en stor del härledde sig från dess till ordspråk blivna fattigdom, hade han likväl ett alltför ädelt sinnelag för att njuta av den förödmjukelse, en tapper man måste känna, då han nödgas yppa en fattigdom, som hans stolthet gärna velat dölja.
»En skam vore det för en korsets stridsman», sade han, »om han tänkte på världslig prakt eller yppiga bekvämligheter, då han rycker fram till den heliga stadens erövring. Hur illa vi än må fara, skola vi likväl må bättre, än alla dessa helgon och martyrer, som före oss vandrat i dessa trakter och nu hålla i händerna gyllne lampor och evigt grönskande palmer.»
Detta var det mest metaforiska tal, Thomas av Gilsland någonsin var känd för att hava yttrat, i synnerhet som det kanske — vilket understundom händer — ej fullkomligt uttryckte hans egna tänkesätt, emedan han till en viss grad tyckte om vällevnad och praktfulla bekvämligheter. Emellertid hade de nu hunnit till det ställe i lägret, där riddaren av Leoparden uppslagit sina bopålar.
Efter allt utseende bröt man ej här emot de återhållsamhetsregler, vilka korsfararne, enligt lord Gilslands yttrade åsikt, borde underkasta sig. En plats, som, enligt de regler korsfararne följde, då de uppslogo ett läger, kunnat rymma trettio tält, var dels tom — emedan riddaren av ett slags skryt fordrat ett utrymme, svarande mot det följe han från början haft — dels upptagen av några eländiga hyddor, som i hast blivit uppförda av kvistar och täckta med palmlöv. Dessa boningar tycktes vara övergivna och åtskilliga alldeles förfallna. Den mellersta hyddan, som föreställde anförarens tält, utmärktes av en kluven vimpel på ändan av en lans, varifrån dess långa flikar nedhängde orörliga mot jorden, liksom de förtvinat under den asiatiska solens brännande strålar. Men inga pager eller vapendragare, ej en gång någon enslig skiltvakt, stod på post vid denna sinnebild av feodal makt och ridderlig värdighet. Om icke dess eget anseende skyddade den för förnärmelser, någon annan vakt hade den icke.
Sir Kenneth kastade en sorgsen blick omkring sig, men kvävande sina känslor, ingick han i hyddan, i det han tecknade åt baronen av Gilsland att följa sig. Denne såg sig även omkring med en forskande blick, som antydde medlidande, ej alldeles obemängd med förakt, varmed det kanske är lika nära besläktat, som det påstås vara med kärleken. Han nedböjde därpå sin höga hjälmprydnad och inträdde i den låga hyddan, som nästan uppfylldes av hans väldiga gestalt.
Möbleringen i den inre delen av hyddan bestod huvudsakligen av två sängar. Den ena var tom, tillredd av hopsamlade löv och täckt med en antilophud samt tycktes vara riddarens, att döma av de rustningspersedlar, som lågo bredvid den, och det silverkrucifix, som sorgfälligt och vördnadsfullt var uppställt vid huvudgärden. Den andra intogs av sjuklingen, vilken sir Kenneth omtalat, en starkt byggd man, vars sträva anletsdrag tycktes antyda, att han hunnit något över medelåldern. Hans säng var bäddad med mera omsorg, och det syntes tydligt, att sir Kenneth för sin sjuka tjänares bekvämlighet använt den vida livrock och de högtidskläder, riddarne buro till hovs och vid andra fredliga tillfällen, då de ej nyttjade rustning. I yttre delen av hyddan, dit den engelska baronens blick ännu kunde nå, låg en pojke, torftigt klädd i halvstövlar av hjortskinn, en blå mössa samt en tröja, vars forna grannlåt var mycket försliten, på knä vid ett fyrfat, uppfyllt med träkol, och bakade på en järnplåt de kornmjölskakor, vilka då, liksom nu, voro det skotska folkets käraste spis. Ett stycke av en antilop hängde på en av hyddans huvudbjälkar, ej heller var det svårt att se, huru det blivit anskaffat; ty en stor vinthund, ädlare till skapnad och utseende, än till och med de, som bevakade konung Richards sjukbädd, låg vid fyrfatet och åsåg kakornas bakning. Då riddarne först inträdde, lät det kloka djuret höra ett doft morrande, som ljöd ur hans djupa bröst liksom en avlägsen åskas mullrande. Men då han varseblev sin herre, viftade han sakta med svansen och lade ned huvudet, men avhöll sig från varje bullersammare eller glättigare hälsning, liksom hans ädla instinkt lärt honom, att det borde vara tyst i ett sjukrum.
Bredvid sängen, på en av hudar bäddad kudde, satt, med benen korslagda efter österländska bruket, den moriska doktor, vilken sir Kenneth omnämnt. Till följd av det svaga ljuset i hyddan såg man ej synnerligen mera av honom än nedre delen av ansiktet, som var betäckt av ett långt, svart, över bröstet nedhängande skägg, en hög tolpatsch eler tartarisk mössa av svarta astrakanska lammskinn, och en vid kaftan, eller turkisk rock, även av mörk färg. Två genomträngande ögon, som strålade med ovanlig glans, voro de enda drag av hans ansikte, som kunde urskiljas i det mörker, vari han var insvept. Den engelske lorden stod tyst, intagen av ett slags aktningsfull vördnad; ty oaktat hans vanliga sträva sätt, gjorde dock alltid anblicken av en utan klagan uthärdad brist på fattigdom mera intryck på Thomas de Vaux, än all den lysande prakten i ett kungligt audiensrum, så framt nämligen ej detta audiensrum var konung Richards. Intet ljud hördes på en stund, utom de tunga, avmätta andetagen av sjuklingen, som tycktes försänkt i djup sömn.
»Enligt vad gossen, som uppassat honom, försäkrat mig», sade sir Kenneth, »har han ej sovit på sex dygn.»
»Ädle skotte», sade Thomas de Vaux och fattade den skotske riddarens hand, vilken han tryckte med mera hjärtlighet, än han muntligen tilltrodde sig att yttra, »er hyddas tillstånd måste förbättras. — Er vapendragare måste ha bättre föda och skötsel.»
De sista orden yttrade han med sitt vanliga, starka och högljudda målföre, varvid sjuklingen stördes i sin slummer.
»Min herres, sade han, liksom talande i sömnen, »ädle sir Kenneth — tycker ej ni, liksom jag, att Clydes vatten smakar kallt och förfriskande, sedan man druckit av de saltaktiga källorna i Palestina?»
»Han drömmer om sitt fosterland och är lycklig i sömnen», viskade sir Kenneth till de Vaux; men knappt hade han yttrat dessa ord, förrän läkaren, efter att varligt på bädden hava nedlagt patientens hand, som han hållit för att iakttaga pulsslagen, steg upp, från sin plats bredvid sängen, gick fram till de båda riddarne och förde dem till hyddans framsida, i det han fattade dem i var sin hand och tecknade ål dem att vara tysta.
»I Issa Ben Mariams namn», sade han, »vilken vi hedra liksom ni, ehuru ej med samma förblindade vantro, förstören ej verkan av det välsignade läkemedel, han intagit. Att nu väcka honom, vore att beröva honom livet eller förståndet; men återkom vid den timmen, då meuzzin ifrån moskéns minaret kallar de trogna till aftonbönen, och om han lämnas ostörd till dess, lovar jag er, att denne frankiske soldat skall vara i stånd att, utan skada för sin hälsa, kortligen besvara de frågor, som ni båda, men i synnerhet hans herre, kunna hava att göra honom.»
Riddarne avlägsnade sig på denna myndiga befallning av läkaren, som tycktes fullt fatta vikten av det österländska ordspråket, att den sjukes kammare är läkarens konungarike.
De tego och förblevo stående tillsammans vid dörren till hyddan — sir Kenneth med utseendet av en person, som väntar, att hans gäst skall taga avsked, och de Vaux, liksom han haft något på sinnet, vilket avhöll honom ifrån att göra det. Hunden hade emellertid följt dem utur hyddan och stack nu sitt långa, raggiga huvud i sin herres hand, liksom han ödmjukt begärt något bevis på hans välvilja; och knappt hade han i form av ett vänligt ord och en obetydlig smekning erhållit den uppmärksamhet, han åstundat, förrän han, ivrig att visa sin tacksamhet och betyga sin glädje över sin husbondes återkomst, i full kariär och med utsträckt svans sprang hit och dit, fram och tillbaka, i många krokar och bukter, mellan de förfallna hyddorna och på den plats vi ovan beskrivit, men utan att en enda gång överskrida de gränser, vilka hans skarpsinnighet tycktes säga honom vara försvarade av hans herres fana. Sedan hunden sålunda sprungit några varv, återvände han till sin herre, i det han med ens avlade sitt lustiga lynne och återtog sitt vanliga, allvarsamma, stadgade skick och uppförande, så att det såg ut, liksom han skämts över, att någonting skulle kunnat få honom att så mycket avvika från sin lugna självbehärskning.
Båda riddarne betraktade honom med nöje; ty sir Kenneth var stolt över sin ädla hund, och den engelska baronen var naturligtvis en stor älskare av jakten och förstod sig förträffligt på att bedöma djurets förtjänster.
»En verkligt duktig hund», sade han. »Jag tror, min bästa herre, att kung Richard knappt har hans make, om han är lika uthållig, som han är snabb. Men ursäkta mig — jag talar i all ära och vänlighet — har ni ej hört kungörelsen, att ingen, som är under grevlig värdighet, utan kungligt tillstånd får hava jakthundar i konung Richards läger, och jag tror, att ni, sir Kenneth, ej fått något sådant? — Jag talar som hovstallmästare.»
»Och jag svarar er som en fri, skotsk riddare», sade sir Kenneth tvärt. »För närvarande följer jag Englands baner; men jag kan ej erinra mig, att jag någonsin underkastat mig dess jaktstadgar, ej heller hyser jag någon sådan aktning för dem, som kunde göra mig böjd att lyda dem. Då trumpeten blåser till strids, är min fot i stigbygeln, lika fort som någon annans — när den ljuder till anfall, har min lans hittills ej varit den, som sist fällts. Men på mina fria och lediga stunder har kung Richard ingen rättighet att förhindra mig i mina nöjen.»
»Icke desto mindre», sade de Vaux, »är det en dårskap att icke hörsamma konungens befallning, så att jag, såsom varande bemyndigad i denna sak, med ert benägna samtycke skall skicka er ett skyddsbrev för min vän här.»
»Jag tackar er», svarade skotten kallt; »men han känner det mig tilldelta området, och därinom kan jag beskydda honom själv. — Dock», sade han och ändrade hastigt ton, »detta är ett tämligen kallt svar på en välment godhet. Jag tackar er av allt mitt hjärta, mylord. Konungens stallbetjänter och hingstridare kunde vid något tillfälle komma över Roswal oförhappandes och tillfoga honom någon skada, som jag kanske ej skulle bliva sen att hämnas, och varigenom ledsamheter möjligen torde uppstå. Ni har redan sett så mycket av min hushållning, mylord», tillade han småleende, »att jag ej behöver skämmas över att tillstå, att Roswal är vår förnämsta skaffare, och jag är förvissad om, att vår Lejon-Richard ej liknar lejonet i fabeln, som gick på jakt och behöll hela fångsten för sig själv. Jag kan ej föreställa mig, att han skulle missunna en fattig adelsman, som troget följer honom, hans lilla jaktnöje och ett stycke vilt, i synnerhet då det är svårt nog att komma över någon annan mat.»
»Vid min själ, ni gör konungen ej mer än rättvisa — och likväl», sade baronen, »finnes det något i orden skog och villebråd, som gör våra normandiska furstar yra i huvudet.»
»Vi ha nyligen hört av ministreler och pilgrimer», sade skotten, »att edra fågelfria bönder hemma i grevskaperna York och Nottingham bildat sig till stora band, anförda av en behjärtad bågskytt, kallad Robin Hood, samt hans löjtnant, Lilla John. Jag tycker det vore bättre, att Richard mildrade sin jaktstadga i England, än att han försökte giva den kraft i det heliga landet.»
»Ett farligt tilltag, sir Kenneth», svarade de Vaux och ryckte på axlarna, liksom han velat undvika att yttra sig i ett så farligt eller obehagligt ämne — »en galen värld, sir. — Men jag måste nu säga er farväl och genast återvända till konungens tält. Efter aftonbönen vill jag, med er tillåtelse, åter besöka er och tala med denne otrogna doktor. Under tiden skall jag, om ni ej tar illa upp, skicka er något till förbättrande av er husmanskost.»
»Jag tackar er, sir», sade sir Kenneth; »men det behövs inte. Roswal har redan fyllt mitt visthus för ett par veckor; ty om Palestinas sol också är skadlig för hälsan, är den åtminstone bra för att torka vilt.»
De båda krigarne åtskildes mycket bättre vänner än de råkats; men innan de Vaux tog avsked, gjorde han sig nogare underrättad om alla de omständigheter, som stodo i samband med den österländska läkarens beskickning, samt mottog av den skotska riddaren det kreditiv, han medfört till konung Richard från Saladin.