Talismanen/Kapitel 08
| ← Sjunde kapitlet |
|
Nionde kapitlet → |
ÅTTONDE KAPITLET.
För allmänt väl av mera nytta är
en skicklig doktor än en väldig här. —
Popes Iliad.
»Detta är en besynnerlig historia, sir Thomas», sade den sjuke konungen; sedan han hört baronens av Gilsland berättelse; »är du säker på, alt denna skotte är en redlig och trofast man?»
»Jag vet ej, vad jag skall säga, mylord», svarade den misstänksamme gränslorden. »Jag bor litet för nära skottarne för att sätta stor lit till dem, då jag alltid funnit dem falska och hala. Men denne mannen ser ut för att vara en hederlig karl, det måste jag på samvete säga om honom, om han också vore en djävul, så visst som en skotte.»
»Och vad säger du om hans uppförande som riddare, de Vaux?» frågade konungen.
»Ers majestät kan bättre än jag bedöma en riddares uppförande, och jag är säker på, att ni nog bemärkt, huru riddaren av Leoparden uppfört sig, Han har ett gott namn om sig.»
»Och med skäl, Thomas», sade konungen. »Vi ha själva givit akt på honom. Det är också vår avsikt, då vi alltid ställa oss främst i drabbningen, att se, huru våra vasaller och tjänare uppfylla sin skyldighet, och ej, som många förmenat, av begär att åt oss själva förvärva en förgänglig ära. Vi känna fåfängligheten av människors beröm, vilket blott är såsom en dunst, och ikläda oss vår rustning för andra ändamål än för att vinna det.»
De Vaux blev helt förskräckt, då han hörde konungen avgiva en med hans lynne så oförenlig förklaring, och trodde i början, att ingenting mindre än dödens annalkande kunde förmått honom att i så förklenande ordalag tala om krigisk ryktbarhet, som eljest var hans livsluft. Men då han erinrade sig, att han träffat konungens biktfader i yttre tältet, var han slug nog att tillskriva den vördige mannens förmaningar denna självförnedring och lät utan någon invändning konungen fortfara.
»Ja», sade Richard, »jag har verkligen märkt det sätt, varpå denne riddare fullgjort sin skyldighet. Min kommandostav vore ej mer värd än en narrskramla, om han undfallit min uppmärksamhet — och han skulle långt före detta erfarit bevis på vår ynnest, om jag ej även märkt hans inbilska och djärva förmätenhet.»
»Nådig herre», sade baronen av Gilsland, som såg att konungen skiftade färg, »jag fruktar mig hava brutit emot er vilja, då jag på visst sätt gynnat hans överträdelser.»
»Huru, de Multon? Du?» sade konungen i vred förvåning och drog ihop ögonbrynen. — »Du gynna hans oförskämdhet! — Det är omöjligt.»
»Jo, ers majestät täcktes erinra sig, att jag i kraft av mitt ämbete kan giva män av ädel börd tillstånd att hava ett par hundar inom lägret, blott för att öva den ädla jaktkonsten, och för övrigt skulle det varit synd att hava skadat eller stympat ett så ädelt djur, som denne riddares hund.»
»Är den då så vacker?» sade konungen.
»Det fullkomligaste kreatur under solen», svarade baronen, som var en entusiastisk jägare, »av den ädlaste nordiska ras — stark över korset, bred i bringan, svart till färgen, med strimmigt bröst, och ben, som ej äro vitfläckiga, utan schatterade i grått — styrka att slå omkull en tjur — snabbhet att springa fatt en antilop.»
Konungen skrattade åt hans entusiasm. »Gott, du har givit honom lov att behålla hunden, och därmed väl. Men var likväl ej för frikostig med dina tillåtelser åt dessa äventyrarriddare, som ej lyda under någon chef eller furste — de äro oregerliga och skola förstöra allt villebråd i Palestina. — Men för att återkomma till denne lärda hedning: säger du, att skotten träffade honom i öknen?»
»Nej, nådig herre — skottens berättelse lyder sålunda: — Han var skickad till den gamle eremiten av Engaddi, om vilken folk talar så mycket…»
»Död och helvete!» sade Richard och spratt upp. »Vem har skickat honom, och för vad ändamål? Vem vågade skicka någon dit, när vår drottning var i klostret Engaddi på sin pilgrimsfärd för vårt återställande?»
»Korstågets stora råd skickade honom, mylord», svarade de Vaux; »men för vad ändamål vägrade han att säga mig. Jag tror knappt det är bekant i lägret, att ers majestäts gemål var på någon pilgrimsfärd. — Jag åtminstone visste det ej — och furstarne måtte ej heller ha vetat av det, emedan hennes majestät ej sett något sällskap, sedan ers majestät, av fruktan för smitta, undanbett sig hennes besök.»
»Gott, Jag skall göra mig närmare underrättad om saken. — Således träffade denne skotte, detta sändebud, en kringvandrande doktor uti Engaddis grotta — vad?»
»Inte så, nådig herre; men jag tror att han nära det stället träffade en saracensk emir, med vilken han försökte sig i en envigeskamp, och då han fann honom värdig en käck karls sällskap, färdades de tillsammans, som vandrande riddare pläga göra, till Engaddis grotta.»
Här tystnade de Vaux, ty han var ej av det folket, som kunna berätta en lång historia i ett andetag.
»Och träffade de läkaren där?» frågade konungen otåligt.
»Nej, nådig herre», svarade de Vaux; »men då saracenen fick höra, att ers majestät var illa sjuk, lovade han, att Saladin skulle skicka sin egen läkare till er, med många försäkringar om hans stora skicklighet, och han kom till följd härav till grottan, sedan den skotske riddaren väntat på honom. Han har ett följe, som om han vore en prins, med pukor och trummor, samt tjänare till häst och fot, och medför ett kreditiv från Saladin.»
»Är det granskat av Giacomo Loredani?»
»Jag visade det för tolken, innan jag tog det hit med mig, och se här en engelsk översättning därav.»
Richard tog emot en pergamentsrulle, som innehöll följande skrivelse:
»Allahs och Mahomets, hans profets, välsignelse.» — Anfäkta den hunden, sade Richard och spottade föraktligt. — »Saladin, konungars konung, sultan av Egypten och Syrien, jordens ljus och beskärm, till den stora Melek Ric, Richard av England, hälsning. — Som vi blivit underrättade, att sjukdomens hand lagt sig tung på dig, vår konungslige broder, och att du hos dig blott har sådana nazarenska och judiska läkare, som verka utan Allahs och vår heliga profets välsignelse» — Förbannelse över hans huvud! mumlade åter den engelske monarken — »så skicka vi nu, för att sköta och uppvakta dig, vår egen läkare, Adonebek el Hakim, inför vars ansikte ängeln Azrael utbreder sina vingar och flyktar ifrån sjukrummet; som känner örters och stenars kraft, solens, månens och stjärnornas väg, och kan frälsa människan från allt, som ej står skrivet på dess panna. Och detta göra vi, bedjande dig hjärtligen att hedra och begagna dig av hans kunskap; och det ej blott på det vi må göra en tjänst åt ditt värde och din tapperhet, vilka äro en ära för alla Frangistans nationer, utan på det vi må kunna göra. ett slut på den tvist, som är emellan oss, antingen genom en hederlig överenskommelse, eller genom en öppen kamp med våra vapen på strdsfältet; ävensom i betraktande av, att det varken vore värdigt din ställning och ditt mod att dö som en slav, vilken blivit utarbetad av sin pådrivares stränghet, eller förenligt med vår ära, att en så käck motståndare skulle undanryckas våra vapen genom en sådan sjukdom. Och därför bedje vi den helige…»
»Håll, håll», sade Richard, »jag vill ej höra något mer om hans hund till profet! Det gör mig ont, att tänka, att den tappre och hedervärde sultanen skall tro på en död hund. — Ja, jag skall tala med hans läkare. Jag skall anförtro mig åt denne Hakim — jag skall svara emot den ädle sultanens ädelmod. — jag skall möta honom på det stridsfält, som han så värdigt föreslagit, och han skall ej få skäl att kalla Richard av England för otacksam. Jag skall slå honom till marken med min stridsyxa — jag skall omvända honom till den heliga kyrkan med sådana hugg, som han sällan känt — han skall erkänna och återkalla sina villfarelser, inför korset på mitt goda svärdsfäste, och jag skall låta döpa honom på slagfältet ur min egen hjälm, om det renande vattnet också skulle vara blandat med bådas vårt blod. Skynda, de Multon. Varför uppskjuter du ett så angenämt slut? Skaffa genast hit Hakim.»
»Mylord», sade baronen, som kanske förmodade, att detta överdrivna förtroende härrörde av någon feberyra — »betänk, att sultanen är en hedning, och att ni är hans fruktansvärdaste motståndare…»
»Just därför är han så mycket mer förpliktad att tjäna mig i denna sak, på det ej en eländig feber må slita tvisten emellan två sådana konungar. Jag säger dig, han älskar mig, som jag älskar honom — som ädle motståndare alltid älska varandra — vid min heder, vore det ej synd att tvivla på hans redlighet.»
»Det oaktat, mylord, vore det kanske bäst att avvakta verkan av hans läkemedel på den skotska vapendragaren», sade lorden av Gilsland. »Mitt eget liv beror därpå; ty jag förtjänte att dö som en hund, om jag i detta fall förhastade mig och läte hela kristenhetens väl lida skeppsbrott.»
»Jag har aldrig förr sett dig tveka av fruktan för döden», sade Richard, förebrående.
»Och jag skulle ej heller göra det nu, nådig herre», svarade den käcke baronen, »om det ej gällde ert liv lika väl som mitt eget.»
»Nå väl, du misstänksamma människa, gå då och se verkan av läkemedlet. Jag skulle nästan önska, att det måtte antingen kurera eller döda mig; ty jag är trött vid att ligga här och dö, som en oxe av fäsjuka, då trummor skrälla, hästar stampa och trumpeter blåsas utanför.»
Baronen avlägsnade sig hastigt, men beslöt likväl att under vägen rådfråga någon andlig man; ty det liksom tyngde på hans samvete, att hans herre skulle skötas av en otrogen.
Ärkebiskopen av Tyrus var den förste, åt vilken han meddelade dessa sina skrupler, emedan han kände hans inflytande på Richard, som både älskade och ärade denne skarpsinnige prelat. Biskopen åhörde de tvivelsmål, de Vaux anförde, med den skarpsinnighet, som utmärker det romerskt-katolska prästerskapet. Han behandlade de Vaux' religiösa betänkligheter med all den lätthet, som anständigheten tillät honom att i sådant ämne ådagalägga inför en lekman.
»Läkare», sade han, »liksom de läkemedel, de använda, kunna ofta vara oss nyttiga, om de förra också till födsel och seder äro de sämsta bland människor, liksom de senare ofta beredas av de orenaste ämnen. Människan», tillade han, »må i sin nöd begagna hedningars och otrognas biträde, och det är skäl att tro, att en bland orsakerna, varför Gud tillåtit dem kvarbliva på jorden, är, att de må tjäna de sanna kristna till nytta. Därför göra vi ock lagligen hedniska fångar till slavar. — Vidare», fortfor prelaten, »är det intet tvivel underkastat, att de första kristna begagnade de oomvända hedningarna. Sålunda voro matroserna på det skepp, varpå den helige aposteln Paulus seglade från Alexandria till Italien, otvivelaktigt hedningar, och likväl, vad sade ej det välsignade helgonet, när deras biträde tarvades? — ”Nisi hi in navi manserint, vos salvi fieri non potestis” — ’Så framt dessa män ej kvarbliva på skeppet, kunnen I ej frälste varda’. — Vidare äro judar, om man ser saken ur kristlig synpunkt, lika väl otrogna, som mohamedanerna; men vi ha få läkare i lägret, som ej äro judar, och likväl använda vi dem utan förargelse eller betänkande. Därför kunna mohamedaner även användas i samma egenskap — quod erat demonstrandum.»
Detta resonemang undanröjde fullkomligt alla skrupler hos Thomas de Vaux, som i synnerhet övertygades av den latinska citationen, varav han ej förstod ett ord.
Men biskopen yttrade sig ej så flytande, när han kom att överväga möjligheten av, att det kunde ligga något svek under saracenens beteende, och här kom han ej till så skyndsamt beslut. Baronen visade honom kreditivet. Han läste och återläste det, samt jämförde översättningen med originalet.
»Det är en väl tillagad rätt för konung Richards gom», sade han, »och jag kan ej kväva de misstankar, jag hyser mot den listige saracenen. De äro skickliga att tillblanda gifter och förstå att avmäta dem så väl, att de långsamt verka hela veckor i ända, och under tiden kan förbrytaren få tillfälle att undkomma. De kunna impregnera kläde och skinn, ja, till och med papper och pergament med de finaste gifter — Vår fru förlåte mig! — Och jag, som vet detta, håller det här kreditivet så nära mitt ansikte! — Tag det, sir Thomas — tag det fort.»
Han sträckte med detsamma brevet på armslängd ifrån sig och gav det hastigt åt baronen. »Men kom, mylord de Vaux», fortfor han, »och låt oss bege oss till den sjuke vapendragarens tält, där vi skola erfara, om denne Hakim verkligen besitter den läkekonst, som han påstår, innan vi överväga, om det är rådligt att tillåta honom utöva sin konst på konung Richard. — Men håll! Låt mig först ta min svampdosa, ty dessa febrar äro smittsamma. Jag skulle råda er, mylord, att nyttja torr rosmarin, fuktad med ättika. Jag känner också något till läkarekonsten.»
»Jag tackar er, högvördige herre», svarade Thomas av Gilsland; »men om jag varit mottaglig för smitta, hade jag för länge sedan fått feber vid min herres sjuksäng.»
Biskopen av Tyrus rodnade; ty han hade nästan undvikit den sjuke konungen, och han bad blott baronen visa vägen.
Då de kommo till den eländiga hydda, där Kenneth av Leoparden bodde med sin sjuke tjänare, sade biskopen till de Vaux: »nå, min själ, mylord, bekymra sig inte de där skotska riddarne mindre om sina tjänare, än vi om våra hundar. Här är en riddare, som sägs vara tapper i striden och anses skicklig till att hedras med viktiga värv under stilleståndstider, och hans livväpnare har en sämre boning, än den sämsta hundkoja i England. Vad säger ni om edra grannar?»
»Att en herre sörjer tillräckligt väl för sin tjänare, då han ej ger honom en sämre boning än sin egen», sade de Vaux och ingick i hyddan.
Biskopen följde honom, ej utan synbar motvilja; ty ehuru han ej saknade mod i vissa fall, var det likväl dämpat av ett starkt och livligt avseende på hans egen trygghet. Han påminte sig likväl nödvändigheten av att personligen bedöma den arabiska läkarens skicklighet, och inträdde därför i hyddan med en ståtlighet i sitt skick, som, åtminstone i hans tankar, var ägnad att ingiva en främling vördnad.
Prelaten hade verkligen en vördnadsbjudande och befallande gestalt. I sin ungdom hade han varit utmärkt vacker och ville på ålderdomen ännu gärna gälla därför. Hans biskopsdräkt var ytterst praktfull, fodrad med det dyrbaraste pälsverk och betäckt med en kardinalskrage av de utsöktaste spetsar. Ringarna på hans finger voro värda ett gott baroni, och kapuschongen, som han nu, i anseende till hettan, bar öppen och tillbakakastad, visade spännen av renaste guld för dess hopfästande. Hans långa, av åldern försilvrade skägg räckte ned över bröstet. Han åtföljdes av tvenne unga acolyter, eller korgossar, av vilka den ene, enligt österländska bruket, förskaffade honom en konstlad skugga genom att bära en parasoll av palmlöv över hans huvud, medan den andre medelst en solfjäder av påfågelsfjädrar fläktade svalka på sin högvördige herre.
Då biskopen av Tyrus inträdde i den skotska riddarens hydda, var dess ägare borta, och den moriske läkaren, som han kommit för att se, satt ännu i samma ställning, som då de Vaux för några timmar sedan lämnat honom, med benen korslagda på en matta av hopflätade löv, bredvid patienten, som tycktes sova tungt, och vars puls han då och då undersökte. Biskopen förblev några minuter stående framför honom under tystnad, liksom han väntat någon vördnadsfull hälsning, eller åtminstone, att saracenen skulle visa, att han rönt något intryck av hans ärevördiga utseende. Men Adonebek El Hakim kastade blott en flyktig blick på honom, och då prelaten slutligen hälsade honom på det i landet allmänt gängse lingua franca, svarade han endast med den vanliga österländska hälsningen, »Salem aleikum — frid vare med eder.»
»Är du en läkare, otrogne?» sade biskopen, litet sårad av detta kalla emottagande. »Jag skulle vilja tala litet med dig om din konst.»
»Om du känner något av läkarekonsten», svarade El Hakim, »borde du veta, att läkare ej hålla några rådplägningar eller överläggningar i sin patients sjukrum. Hör», tillade han, då vinthundens låga morrande hördes från det inre rummet, »själva hunden kan giva dig en lärdom, Ulema. Hans instinkt lär honom att icke skälla, så att den sjuke hör det. — Kom ut ur tältet», fortfor han, i det han steg upp och gick förut, »om du har något att säga mig.»
Oaktat enkelheten av den saracenska läkarens dräkt och hans underlägsenhet i kroppsstorlek, i jämförelse med den reslige prelaten och den jättelike engelske baronen, hade han dock något vördnadsbjudande i sitt skick och utseende, som avhöll biskopen av Tyrus från att giva något starkare uttryck åt sitt missnöje över denna tämligen obesvärade tillrättavisning, och när han befann sig utanför hyddan, betraktade han Adonebek några minuter under tystnad, innan han kunde bestämma sig för bästa sättet att börja samtalet. Intet hår syntes under arabens höga skinnmössa, vilken tillika dolde en del av pannan, som tycktes vara hög och bred, slät och utan skrynkor, liksom kinderna, där de syntes under skuggan av hans långa skägg. Vi hava förut omnämnt, hur genomträngande skarp denna blick var, som framljungade ur hans svarta ögon.
Den över hans synbara ungdom förvånade prelaten bröt slutligen tystnaden genom att fråga araben, huru, gammal han var.
»En vanlig människas ålder», sade saracenen, »räknas efter dess skrynkor, den vises efter hans studier. Jag vågar ej kalla mig äldre, än hundra skiften av hegira[1].»
Baronen av Gilsland, som tolkade detta bokstavligt såsom ett påstående att hans ålder var ett sekel, såg tvivlande på prelaten, som, ehuru han bättre förstod El Hakims mening, besvarade hans blick med en hemlighetsfull skakning på huvudet. Han tog åter på sig en viktig min och frågade igen i en myndig ton, vad bevis Adonebek kunde förete på sina medicinska kunskaper.
»I haven den mäktige Saladins ord», svarade den vise och vidrörde vördnadsfullt sin mössa med handen, »ett ord, som aldrig bröts av vän eler fiende — vad vill du väl begära mera, nazaren?»
»Jag vill ha ögonskenliga bevis på din skicklighet», sade baronen, »och utan dem får du ej nalkas konung Richards säng.»
»Läkarens skicklighet», sade araben, »bevisas bäst av den sjukes tillfrisknande. Se denne soldat, vars blod var förtorkat av den feber, som överstrött ert läger med benrangel, och mot vars härjningar edra nazarenska läkares konst varit som en sidenjacka mot en stållans. Se hans finger och armar, som äro så avmagrade, att de likna tranans klor och ben. Döden hade denna morgon lagt sin hand uppå honom; men om även Azrael varit på ena sidan om hans säng, då jag stod på den andra, skulle hans själ likväl ej blivit ryckt från kroppen. Stören mig ej vidare med frågor, utan avvakten det kritiska ögonblicket och beskåden med tyst förvåning den underbara utgången.»
Läkaren tog nu sin astrolab, de österländska vises orakel, och avvaktade med allvarlig noggrannhet den för aftonbönen bestämda tiden, då han nedföll på knä, med ansiktet vänt emot Mekka, och upprepade de böner, varmed muselmännen sluta dagens mödor. Biskopen och den engelske baronen sågo under tiden på varandra med uttryck av harm och förakt; men ingendera ansåg det lämpligt att störa El Hakim i hans andakt, huru gudlös de än ansågo den.
Araben uppsteg från jorden, på vilken han nedfallit, och ingående i hyddan, där den sjuke låg utsträckt, framtog han utur en liten silverdosa en svamp, som förmodligen var doppad i någon aromatisk vätska; ty då han höll den under den sovande patientens näsa, nös denne, vaknade och blickade omkring sig med förvirrade ögon. Han var ryslig att åskåda, då han nästan naken satte sig upp i sängen; ty hans ben och brosk voro synliga genom skinnet, liksom de aldrig varit betäckta av kött; hans ansikte var långt och skrynkligt, men hans ögon, som oroligt irrade omkring, blevo småningom lugnare. Han tycktes märka de förnäma herrarnes närvaro, ty han gjorde ett svagt försök, att, såsom ett tecken av sin vördnad, lyfta mössan av huvudet, i det han med dämpad och ödmjuk röst frågade efter sin herre.
»Känner du oss, vasall?» sade lorden av Gilsland.
»Ej fullkomligt, mylord», svarade vapendragaren matt. »Min sömn har varit lång och uppfylld av drömmar Likväl ser jag, av det röda korset, att ni är en förnäm engelsk lord, och att detta är en helig prelat, vars välsignelse jag arma syndare utber mig.»
»Du har den — Benedictio domini sit vobiscum, sade prelaten och gjorde korstecknet, men utan att gå närmare patientens säng.
»I sen med edra egna ögon», sade araben, »att febern lagt sig — han talar med lugn och sansning — hans puls går lika ordentligt som er — känn själv dess slag.»
Prelaten undanbad sig experimentet; men Thomas av Gilsland, som var mera behjärtad, kände på pulsen och övertygade sig, att febern verkligen upphört.
»Detta är högst underbart», sade riddaren och såg på biskopen; »karlen är säkerligen botad. Jag måste genast ledsaga denne läkare till konung Richards tält. — Vad tror ers högvördighet?»
»Håll, låt mig sluta en kur, innan jag börjar en annan», sade araben. »Jag skall följa er, sedan jag givit min patient ännu en dosis av detta allraheligaste elixir.»
Med dessa ord framtog han en liten silverbägare, och sedan han fyllt den med vatten ur en kalebass, som stod vid sidan av sängen, framtog han en liten av silke och silver virkad pung, vars innehåll åskådarne ej kunde upptäcka, neddoppade den i bägaren och fortfor under djup tystnad att giva akt på den i omkring fem minuter. En jäsning tycktes under denna operation försiggå i valtnet; men om så var, avstannade den inom ett ögonblick.
»Drick», sade läkaren till den sjuke mannen, »sov och vakna fri från krankhet.»
»Och med denna efter utseendet enkla dryck vill du åtaga dig att bota en kung?» sade biskopen av Tyrus.
»Jag har botat en tiggare, som ni ser», svarade den vise. »Äro Frangistans konungar skapade av en finare lera än den ringaste av deras undersåtar?»
»Låt oss genast föra honom till konungen», sade baronen av Gilsland. »Han har visat sig äga hemligheten att återställa hans hälsa. Om han underlåter att använda den, skall jag sätta honom ur stånd att någonsin mer utöva läkarekonsten.»
Då de skulle lämna hyddan, höjde sjuklingen sin röst så mycket som hans mattighet tillät, och utropade: »högvördige fader, ädle riddare, och ni, gode läkare, om I viljen, att jag skall sova och bli frisk, så sägen mig av barmhärtighet, vad har det blivit av min käre herre?»
»Han är på en långväga förrättning, min vän», svarade prelaten — »på en hedrande beskickning, som kanske kvarhåller honom några dagar.»
»Nej», sade baronen av Gilsland, »varför bedraga den stackars karlen? — Min vän, din herre har återkommit till lägret, och du får snart råka honom.»
Den sjuke sträckte tacksamt sina magra händer mot himmeln, och ej längre motstående elixirets sömngivande verkan, sjönk han i en ljuv slummer.
»Ni är en bättre läkare än jag, sir Thomas», sade prelaten; »en lugnande osanning är lämpligare för ett sjukrum än en obehaglig sanning.»
»Vad menar ers högvördighet?» sade de Vaux häftigt. »Tror ni jag skulle vilja säga en osanning för att frälsa livet på ett dussin sådana som han?»
»Ni sade», svarade biskopen med märkbara tecken till oro, »ni sade att vapendragarens herre var återkommen — jag menar riddaren av Leoparden.»
»Och så är han verkligen», sade de Vaux. »Jag talte med honom för blott några timmar sedan. Denne lärde doktor kom i hans sällskap.»
»Heliga jungfru! Varför berättade ni mig ej hans återkomst?» sade biskopen med synbar bestörtning.
»Sade jag ej, att riddaren av Leoparden återkommit i sällskap med denne läkare? Jag trodde jag hade gjort det», svarade de Vaux likgiltigt; »men vad har hans återkomst att göra med doktorns skicklighet. eller hans majestäts botande?»
»Mycket, sir Thomas — mycket», sade biskopen, i det han knöt händerna, stampade med foten på marken och röjde liksom ofrivilliga tecken till otålighet. »Men vart kan denne riddare nu ha tagit vägen? Gud förbarme sig över oss! Här måtte vara något olyckligt misstag.»
»Den där trälen i yttre rummet», sade de Vaux, ej utan en viss förundran över biskopens sinnesrörelse, »kan troligen säga oss, vart hans herre tagit vägen.»
De ropade gossen, som på ett nästan obegripligt språk slutligen lät dem förstå, att en officer kort före deras ankomst kallat hans herre till konungens tält. Biskopens ängslan syntes nu stiga till en så hög grad, att den till och med blev uppenbar för de Vaux, ehuru han varken var misstänksam eller någon skarpsinnig iakttagare. Men med hans ängslan tycktes även hans önskan att dämpa oeh dölja den stegras. Han tog ett hastigt avsked av de Vaux, som förvånad blickade efter honom och, efter att i tyst förundran hava ryckt på axlarne, med läkaren begav sig på väg till konung Richards tält.
- ↑ Han ville härmed säga, att han ägde de kunskaper, som kunnat förvärvas på hundra år.