Tokmatthis

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Presten och klockarn
Tokmatthis
av Peter Christen Asbjørnsen och Jørgen Moe
Översättare: Herman Hörner
Mickel ville smaka hästkött  →
ur boken: Nio norska Folksagor och äfventyr


[ 7 ]

Tokmatthis.

Det var en gång en käring som hade en son, som hette Matthis, men han var så bortkommen, att han icke hade förstånd på någonting; icke tog han sig stort till heller, men det lilla han gjorde blef alltid bakvändt och aldrig riktigt; derföre kallade de honom aldrig annat än Tokmatthis.

Detta tyckte käringen vara illa, och ändå värre tyckte hon det var, att sonen gick der och aldrig tog sig annat till, än släpade sig utefter väggarna.

Tätt invid der de bodde gick en stor elf, och den var strid och svår att komma öfver. Så sade käringen en dag till gossen, att det inte var ondt om timmerskog der, den växte ju nästan in på stuguväggen; han fick hugga, köra fram och försöka bygga en bro öfver elfven och taga tull, så hade han både något att göra och något till lifsuppehälle också.

[ 8 ]Ja, det tyckte Matthis också, eftersom hans mor hade sagt det; det hon bad honom om, det skulle han göra, det var säkert, sade han, och det hon sade, det skulle vara så och icke annorlunda. Han högg timmer och körde fram det och byggde bro. Det gick icke så förfasligt fort med arbetet, men så hade han då något att taga sig till, medan det pågick.

Då bron var färdig, skulle gossen stå nere vid den och taga tull af dem, som ville färdas öfver, och mor hans sade, att han icke skulle släppa någon öfver, med mindre de betalt tull; det fick vara detsamma, om det icke alltid var pengar; varor voro också god betalning, sade hon.

Den första dagen kommo tre karlar med hvar sitt hölass och ville öfver bron.

“Nej,“ sade gossen, “I fån inte fara öfver förrän jag har fått tull.“

“Vi ha ingenting att betala med,“ sade de.

“Ja, då kommen I inte öfver; men det får vara detsamma, om det inte är pengar; varor äro också god betalning,“ sade gossen.

Så gåfvo de honom hvar sin bundt hö, så att han hade ett litet kälklass, och då fingo de lof att fara öfver bron. Så kom der en kringvandrande krämare, som hade synålar och tråd och annat kram, och ville öfver.

“Du får inte fara öfver förrän du betalt tull,“ sade gossen.

“Jag har icke något att betala med,“ sade krämaren.

“Du har väl varor?“ sade gossen.

Då tog krämaren fram ett par synålar och gaf honom, och då fick han fara öfver bron. Gossen stack nålarna in i höet, och så reste han. Då han väl hade kommit hem, sade han: “Nu har jag fått tull och något till lifsuppehälle.“

[ 9 ]“Hvad fick du då?“ sade käringen.

“Åh, der kom farande tre karlar med hvar sitt hölass; de gåfvo mig en höbundt hvar, så att jag fick ett litet kälklass, och så fick jag ett par synålar af en kringvandrande krämare,“ sade gossen.

“Hvar gjorde du af höet?“ frågade käringen.

“Jag tuggade på det, jag; men det smakade bara gräs, och derföre kastade jag det i elfven,“ sade gossen.

“Det skulle du ha bredt ut öfver ladugolfvet,“ sade käringen.

“Det skall jag göra en annan gång det, mor,“ sade gossen.

“Hvar gjorde du af synålarna då?“ frågade käringen.

“Jag stack dem i höet,“ svarade gossen.

“Åh, du är en stolle!“ sade käringen, “du skulle ha stuckit dem in och ut i mössan din.“

“Ja, var lugn, du mor, det skall jag göra en annan gång,“ sade gossen.

Dagen derpå, då gossen var nere vid bron igen, kom en man ifrån qvarnen med en mjölsäck och ville öfver.

“Du kommer icke öfver förrän du betalar tull,“ sade gossen.

“Jag har inga pengar att betala med,“ sade mannen.

“Ja, då kommer du inte öfver,“ sade gossen; “men varor äro god betalning,“ sade han. Så fick han en mark mjöl, och så slapp mannen öfver.

Det dröjde ej länge förrän der kom farande en smed med en låda smidesarbete och ville öfver; men det gick sammalunda.

“Du får inte komma öfver förrän du betalar tull,“ sade gossen. Men han hade heller inga pengar att betala med; i stället gaf han gossen en nafvare, och så slapp han öfver.

[ 10 ]Då gossen kom hem till mor sin, så var tullen det första hon frågade om. “Hvad fick du i tull i dag?“ sade hon.

“Jo, der kom en karl från qvarnen med en mjölsäck, han gaf mig en mark mjöl; så kom der en smed med en låda smidesarbete, han gaf mig en nafvare,“ sade gossen.

“Hvar gjorde du af nafvaren då?“ frågade käringen.

“Jag gjorde som du bad mig, jag, mor,“ sade gossen; “jag stack den in och ut i mössan min.“

“Ja, men det är för galet,“ sade käringen; “den skulle du inte ha stuckit in och ut i mössan din, utan du skulle ha stuckit den i tröjärmen din?“

“Ja, ja, var tyst du, mor, det skall jag göra en annan gång,“ sade gossen.

“Hvar gjorde du af mjölet då?“ frågade käringen.

“Åh, jag gjorde som du bad mig, jag, mor,“ sade gossen; “jag bredde ut det på ladugolfvet.“

“Jag har aldrig hört så galet,“ sade käringen, “du skulle ha gått hem efter ett spann och burit det uti,“ sade hon.

“Ja, tyst du, mor, det skall jag göra en annan gång,“ sade gossen.

Följande dagen var gossen vid bron och skulle taga tull. Så kom der en med en bränvinstunna och ville öfver.

“Du kommer inte öfver förrän du betalar tull,“ sade gossen.

“Jag har inga pengar,“ sade karlen.

“Ja, då får du inte komma öfver; men du har väl varor?“ sade gossen. Ja, så fick han en half kanna bränvin, och den slog han i tröjärmen sin.

En stund efteråt kom der en med en getdrift och ville öfver bron.

[ 11 ]“Du kommer inte öfver förrän du betalar tull,“ sade gossen. Ja, han var icke rikare, han, än de andra; han hade inga pengar, men så gaf han gossen en liten getabock, och så kom han öfver med driften sin. Men gossen tog bocken och trädde ned honom i ett ämbar, han hade tagit med sig.

Då han kom hem, frågade käringen åter:

“Hvad fick du i dag?“

“Åh, der kom en med en bränvinstunna; honom fick jag en half kanna bränvin af,“ sade gossen.

“Hvad gjorde du med det?“ sade käringen.

“Åh, jag gjorde som du bad mig, jag, mor,“ sade gossen; “jag slog det i tröjärmen min.“

“Ja, men det var galet det, sonen min, du skulle ha gått hem efter en flaska och slaget det uti,“ sade hon.

“Ja, var lugn du, mor, det skall jag göra en annan gång det,“ sade gossen. “Så kom der en karl med en drift getter, han gaf mig en liten getabock, och den trädde jag ned i ämbaret," sade han.

“Nej, det var då det galnaste jag någonsin hört, sonen min,“ sade käringen; “du skulle ha bundit en vidja om bocken och ledt den hem,“ sade mor hans.

“Ja, var lugn du, mor, det skall jag göra en annan gång,“ sade gossen.

Dagen derpå begaf han sig ned till bron igen och skulle taga emot tull. Så kom der en man med en smörfjerding och ville öfver bron. Men gossen sade, att han fick icke komma öfver förrän han betalt tull.

“Jag har ingenting att betala med,“ sade mannen.

“Ja, då får du inte komma öfver,“ sade gossen; “men har du varor, så kan jag ta dem som god betalning,“ sade han.

Så gaf karlen honom en smörklimp; då fick han fara öfver bron, och gossen gick upp i vidjeskogen, vred en [ 12 ]vidja, satte den omkring smörklimpen och drog den hem utefter vägen, men hvar han gick, blef der alltid något liggande qvar af smöret, och då han kom hem, hade han ingenting mera igen deraf.

“Hvad fick du i dag?“ frågade mor hans.

“Det kom en man med en smörfjerding, han gaf mig en klimp smör,“ sade han.

“Hvar har du det då?“ frågade käringen.

“Jag gjorde som du bad mig, jag, mor,“ sade gossen, "jag band en vidja om smöret och ledde det hem, men det kom bort på vägen,“ sade han.

“Ja, en stolle är du och en stolle blir du,“ sade käringen. “Nu har du ju platt intet för allt sträfvandet, men hade du varit som annat folk, så kunde du nu haft både mat och bränvin, både hö och redskap. Är du inte menniska att ställa bättre till, så vet jag inte hvad jag skall taga mig till med dig. Kanske du kunde bli likare och få en smula vett, om du blef gift och fick en menniska som kunde styra och ställa för dig; jag tänker du gör bäst, om du begifver dig åstad och söker finna en bra flicka, men då måste du bete dig hyggligt på vägen och helsa när du träffar folk.“

“Hvad skall jag säga då?“ frågade gossen.

“Skall du fråga om det?“ sade modern. “Guds fred! skall du säga, må veta.“

“Ja, jag skall göra som du säger,“ sade gossen. Och så begaf han sig å väg och skulle ut på frieri. Då han hade kommit ett stycke på vägen, mötte han en varg med sju ungar, och då han hade kommit jemnsides med dem, stannade han och helsade: “Gudsfred!“ Då han hade sagt det, gick han hem igen. “Jag sade som du bad mig, jag, mor,“ sade han.

“Hvad sade du då?“ frågade modern.

“Guds fred! sade jag,“ svarade gossen.

[ 13 ]“Hvem mötte du då?“ frågade modern.

“Jag mötte ett gråben med sju ungar, jag,“ svarade gossen.

“Jo, du är dig lik, du,“ sade modern. “Hvarför skulle du säga gudsfred till gråbenet? Du skulle ha klappat i händerna och sagt: “Usch, usch! din raggracka! skulle du ha sagt.“

“Ja, var lugn du, mor, det skall jag säga en annan gång, det,“ sade gossen och begaf sig åter på väg, och då han hade kommit ett stycke på vägen, mötte han ett brudfölje. Så stannade han, då han var kommen midt för bruden, och brudgumen, slog ihop händerna och sade: “Usch, usch! din raggracka!“ Så gick han hem till mor sin. “Jag gjorde som du bad mig, jag, mor,“ sade han; “men stryk fick jag för det.“

“Hvad gjorde du då?“ frågade käringen.

“Jag slog ihop händerna och sade: “Usch, usch! din raggracka!“ sade gossen.

“Hvem mötte du då?“ frågade käringen.

“Jag mötte en brudefärd,“ svarade gossen.

“Ja, du är ett nöt, och du förblir dig lik!“ sade modern. Hvarföre skulle du säga så till brudefärden? “Rid lustigt, brud och brudgum!“ skulle du ha sagt,“ sade käringen.

“Ja, var lugn du, mor, det skall jag säga en annan gång!“ sade gossen och begaf sig af hemifrån igen. Så mötte han en björn, som red på en häst. Gossen väntade tills han kom jemnsides med dem. “Rid lustigt, brud och brudgum!“ sade han, och så gick han hem igen och omtalade, att han hade sagt det som mor hans hade bedt honom.

“Hvad sade du då?“ frågade mor hans.

“Rid lustigt, brud och brudgum! sade jag,“ svarade gossen.

[ 14 ]“Hvem mötte du då?“ frågade mor hans.

“Jag mötte en björn, som red på en häst,“ svarade gossen.

“Kors, sådant nöt du är!“ sade modern. “Åt fanders med dig!“ skulle du ha sagt,“ sade hon.

“Ja, var lugn du, mor, det skall jag göra en annan gång!“ sade gossen.

Så begaf han sig på väg igen, och nu mötte han en likprocession; då han kom midt för liket, helsade han och sade! “Åt fanders med dig!“ Så gick han hem till mor sin igen och omtalade, att han hade sagt som hon bad honom.

“Hvad sade du då?“ frågade käringen.

“Åt fanders med dig, sade jag,“ svarade gossen.

“Hvem mötte du då?“ frågade mor hans.

“Jag mötte en likprocession,“ sade gossen; “men stryk fick jag,“ sade han.

“Ja, det skulle du haft mera af,“ sade käringen. “Gud vare din arma själ nådig! skulle du ha sagt,“ sade hon.

“Ja, var lugn du, mor, det skall jag göra en annan gång, det,“ sade gossen, och så begaf han sig af hemifrån igen. Då han kom ett stycke till vägs, fick han se ett par fula tattare, som flådde en bock. Då han kom fram till dem, så helsade han och sade: “Gud vare din arma själ nådig!“ — och då han hade sagt det, gick han hem igen och omtalade, att han hade sagt det mor hans bad honom; men stryk fick han, så att han knapt orkade släpa sig hem.

“Hvad sade du då?“ frågade käringen.

“Gud vare din arma själ nådig! sade jag,“ svarade gossen.

“Hvem mötte du?“ frågade mor hans.

“Det var ett par tattare, som flådde en bock,“ svarade gossen.

“Ja, du blir dig lik, du,“ sade käringen. “Det är både synd och skam, så du bär dig åt. En skulle aldrig [ 15 ]kunnat tänka sig slik galenskap,“ sade hon. “Men nu får du bege dig å väg en gång till och inte bry dig om hvem du möter, ty du måste bort och gifta dig, och se till om du kan få en, som bättre begriper timliga ting och är klokare att styra och ställa än du. Men då får du skicka dig som folk, och går det väl, så får du önska dig lycka till och ropa hurra,“ sade hon.

Ja, gossen gjorde allt det, som mor hans bad honom om. Han gaf sig i väg och friade till en flicka, och hon tyckte att gossen kunde inte vara så tokig ändå, och så sade hon ja, att hon ville ta honom.

Då gossen kom hem, ville käringen veta hvad flickan hans hette. Då blef käringen ond och sade, att han fick gå åstad igen, ty nu ville hon veta hvad flickan hans hette. Med detsamma gossen skulle resa hem igen, tänkte han sig icke så mycket omkring, att han frågade hvad hon hette. Jo, hon hette “Sölvi“, sade hon. Gossen sprang hem och mumlade för sig sjelf:

« Sölvi, Sölvi,
Tösa mi'!
Sölvi, Sölvi,
Tösa mi'!«

Men rätt som han rände så fort, för att han skulle hinna hem innan han hade glömt det, stupade han öfver en tufva, och så glömde han namnet igen. Då han kom på benen, började han leta rundt omkring tufvan, men han träffade icke på annat än en spade. Den tog han, och till att gräfva och leta allt hvad han orkade. Som han stod och grof, kom der en gammal man.

“Hvad är det du gräfver efter?“ frågade mannen. “Har du tappat något här?“

“Åh ja, åh ja, jag har tappat namnet på tösa mi’,“ sade gossen; “men jag kan inte hitta det igen,“ sade han.

[ 16 ]“Jag tror hon hette Sölvi,“ sade mannen.

Då gossen hörde det, satte han i väg med spaden i handen och ropade:

« Sölvi, Sölvi,
Tösa mi'!«

Men då han hade sprungit några steg, kom han ihåg att han hade tagit spaden med sig, och så kastade han den tillbaka, rakt på benet på mannen. Mannen till att skrika och jämra sig, som om han hade fått knifven i sig, och så glömde gossen namnet och sprang hem det fortaste han kunde, och då han kom hem, var det första mor hans frågade: “hvad heter tösen din?“ Gossen var lika klok; han visste det icke bättre nu än första gången.

“Du är samma vettvilling, du,“ sade käringen. “Du kommer nog inte ur fläcken med detta heller, du. Men nu får jag sjelf gå åstad och hemta tösen din hit hem och få dig gift. Under tiden får du ösa vatten på den femte väggen[1], och så får du taga något af lägg och något af bog[2], och det grönaste i kåltäppan får du ta och koka allt, och när du det har gjort, får du sprätta upp dig som en tupp med nya fjädrar, så att du är en söt gosse, när tösen din kommer, och sedan kan du sätta dig på huggekubben.“

Ja, det lofvade gossen, att han nog skulle göra; han bar in vatten och slog ut det i stugan, så att det var lust och glädje deråt; men han kunde icke få det att stå högre än på det fjerde bjelklaget; när det kom högre, rann det ut. Så måste han upphöra med det. Men nu hade de en hund, som hette Lägg och en katt som hette Bog: dem tog han och stoppade i soppgrytan. Det [ 17 ]grönaste, han fann i kåltäppan, var en grön kjol, som käringen hade ämnat åt sonhustrun sin; den hackade han fint och lade också dit; men grisen, som hette Allt, den kokade han för sig sjelf i bryggepannan. Då gossen väl hade gjort ifrån sig detta, sökte han upp en kruka med sirup och ett fjäderbolster; först insmorde han sig med sirupen och sedan sprättade han upp bolstret och vältrade sig i fjädern, och så satte han sig på huggekubben ute i köket, tills modern och tösen kommo.

Det första käringen saknade, då hon kom hem, var hunden, ty den plägade alltid möta henne utanför gårdsgrinden. Det nästa hon saknade var katten, ty den mötte henne alltid på förstuqvisten, och när det var riktigt godt väder och solsken, så kom den ut på gården och mötte henne vid grinden. Den gröna kjolen, som hon hade ämnat åt sonhustrun sin, såg hon heller icke till, och grisen, som grymtade och följde henne hvar hon gick, den var icke heller synlig. Hon skulle just till att fråga derom; men i detsamma som hon lyfte på dörrklinkan, stod vattnet ut igenom dörren som en fors, så att det var nära att de hade blifvit bortsköljda af strömmen, både käringen och tösen.

De måste gå omkring till köksdörren, och då de kommo in, satt den befjädrade figuren der.

“Hvad är det du har gjort?“ frågade käringen.

“Jag gjorde som du bad mig, jag, mor“ svarade gossen; jag bar vatten på den femte väggen, men lika så fort som jag bar in, rann det ut, så jag fick det inte högre än på den fjerde.“

“Ja, men Lägg och Bog då?“ sade käringen och ville slå bort det med något annat, — “hvar har du gjort af dem?“ sade hon.

“Jag gjorde som du bad mig, jag, mor,“ sade gossen, “jag tog och lade dem i soppgrytan. De skreko och [ 18 ]väsnades, och de beto och klöstes, och Lägg var stark och sparkade emot, men till sist måste han ändå deran, och Allt, han kokar i bryggpannan i brygghuset, ty honom fanns det icke rum för i soppgrytan,“ sade han.

“Men hvad har du gjort af den nya gröna kjolen, jag hade ämnat åt sonhustrun min?“ sade käringen och ville åter slå bort galenskaperna hans.

“Åh, jag gjorde som du bad mig, jag, mor,“ sade gossen. “Den hängde i kåltäppan, och den var det grönaste som fanns der, derföre tog jag den och hackade den fint och lade den i soppgrytan.“

Käringen bort till spiseln, ryckte af grytan, slog ut alltsammans och fick på en ny gryta. Men då hon fick sigte på gossen, blef hon rent förskrämd.

“Hur kommer det till, att du ser så der ut?“ frågade hon.

“Jag gjorde som du bad mig, jag, mor,“ sade gossen; “först så smorde jag in mig med sirup och gjorde mig söt, och sedan så sprättade jag upp bolstret och befjädrade mig väl,“ sade han.

Ja, käringen slog bort det så godt hon kunde, fick fjädrarna rifna af gossen, tvättade honom och fick på honom kläder igen.

Så skulle de hålla bröllop; men först skulle Matthis gå till staden och sälja en ko och köpa till bröllops för. Käringen sade honom huru han skulle bära sig åt, och både det första och det sista var, att han ändtligen måtte söka att få något för kon. Ja, gossen mente, att han skulle nog få något för den. Då han kom på torget med kon och de frågade hvad han skulle ha för den, kunde de icke få annat svar af honom, än att han skulle ha “något“ för den. Så kom der en slagtare, och han bad honom taga kon och följa med hem, så skulle han få “något“ för den. Ja, gossen tog med kon, och då han [ 19 ]kom hem till slagtaren, spottade denne i näfven på gossen och sade: “Der har du något för kon din, men akta det väl!“ — Gossen gick så varligt, som om han hade gått på ägg, och höll igen näfven, men då han var kommen så långt som på bygdevägen, mötte han presten, som kom åkande.

“Öppna grinden åt mig, min gosse!“ sade presten.

Gossen skyndade sig att öppna, men glömde det han hade i handen, och grep uti med bägge händer, så att det blef sittande qvar på grinden. Då han kände att det var borta, blef han ond och sade, att “far“ hade tagit “något“ ifrån honom. Men då presten frågade, om han ej var rätt klok, och sade att han icke hade tagit något ifrån honom, blef gossen så förbittrad, att han slog ihjäl presten och gräfde ned honom i en myr invid vägen. Då han kom hem talade han om det för modern, och hon slagtade en getabock och lade ned der gossen hade lagt ned presten, men presten gräfde hon ned på ett annat ställe. Då hon det hade gjort, ställde hon sig att hänga öfver en gryta grynvälling, och då den var kokt, lät hon Matthis sätta sig i spiseln och spinta stickor. Under tiden gick hon upp på taket med grytan och hällde grynvällingen ned igenom skorstenen, så att den svämmade öfver gossen.

Dagen derpå kom länsmannen. Då han frågade, nekade icke Matthis för att ha slagit ihjäl presten, och han sade att han gerna skulle visa länsmannen, hvar han hade lagt far också. Länsmannen frågade hvilken dag det var. “Det var den dagen, då det regnade grynvälling öfver all verlden,“ svarade gossen. Då han sedan kom med länsmannen dit, der han hade gräft ned presten, drog han fram getabocken och frågade: “hade eran prest horn?“ Men då höga vederbörande hörde det, trodde de att gossen var rent ifrån förståndet, och [ 20 ]så slapp han undan. Så skulle bröllopet stå, och käringen predikade både vackert och väl för gossen och sade, att när de kommo till bords, skulle han bära sig skickligt åt; han skulle icke se för mycket på bruden, men kasta ett öga på henne då och då; ärterna kunde han äta sjelf, men äggen måste han dela med henne, och benen skulle han icke lägga utmed sig på bordet, utan dem måste han lägga väl tillsammans på tallriken.

Ja, Matthis skulle så göra, och göra det väl också; han gjorde allt det mor hans bad honom om, han, och ingenting annat. Han gick ut i fårkätten och stack ut ögonen på alla får och getter, som der funnos, och tog dem med sig. Då de kommo till bords, satte han sig med ryggen vänd mot bruden; men bäst han satt, så kastade han ett fåröga, så att det klibbade sig fast i ansigtet på henne: om en liten stund kastade han ett till, och sålunda for han fort. Äggen åt gossen upp allesammans, så att bruden icke fick smaka ett enda, men då ärterna kommo, delade han med henne. Då de sålunda hade spisat en stund, lade gossen fötterna sina tillsammans, och upp på tallriken med dem och benen.

Om qvällen, då de skulle lägga sig, var bruden ledsen och upptröttad vid honom och tyckte det var ringa fröjd att ha en sådan stolle till man. Så sade hon, att hon hade glömt något och ville gå ut litet. Men det kunde hon omöjligt få lof till; gossen ville följa henne, ty han var rädd, att hon icke skulle komma in igen.

“Nej, ligg stilla du!“ sade bruden; “här är ett långt bastrep; det skall jag binda omkring mig, och så skall jag låta dörren stå öppen. Tycker du då att jag blir för länge borta, så behöfver du bara draga i repet, så drar du mig in igen.“

Ja, det var Matthis med om. Men då flickan kom ut på gården, träffade hon på en getabock, löste af sig repet och band det om bocken.

[ 21 ]Då gossen tyckte att hon blef för länge ute, började han draga i repet, och så drog han getabocken upp i sängen till sig. Då han hade legat en stund, ropade han:

“Mor, mor! bruden min har horn som en getabock!“

“Fy du dumma pojke, som ligger och pratar dumheter!“ sade mor hans; “det är hårflätorna hennes små, vet jag!“

Rätt som det var skrek gossen igen:

“Mor, mor! bruden min har ragg som en get!“

“Fy, du stygga pojke, som ligger och gal!“ sade käringen.

Men det var ingen ro att få, ty rätt som det var skrek och gol gossen om, att tösen hans var som en getabock både i ett och annat. Då det led på morgonen, sade käringen:

“Klif upp nu, sonen min, och gör upp eld!“

Gossen klef upp på en bjelke under taket och tände eld i åtskilligt halm och stubb och annat rusk, som låg der; men så blef der en sådan rök, att han icke kunde härda ut inne; han måste ut och det var i detsamma som dagen grydde. Käringen måste också taga till benen, och då de kommo ut, brann stugan, så att lågan stod högt upp igenom taket.

“Skönt, skönt! Hurrah, hurrah!“ skrek gossen. Det märktes, att han var bröllopsyr.

  1. Tvätta de fem nedersta bjelklagen i stugan.
  2. «Länd och bog« = fläsk och fårbog.