Tony växer upp/Kapitel 30

XXX.

Finns det någon dag på året, som är så lång som julaftons förmiddag? Det är visserligen ett faktum att den förefaller kortare, ju äldre man blir, men ännu vid fjorton år tyckte jag att kvällen var oändligt långt borta och aldrig ville komma närmare.

Vörtbrödet och syltan till frukosten, de hjärtformiga pepparkakorna och saffransbrödet till kaffet ha ju sin betydelse av förljuvande omständigheter under denna tålamodsprövande väntan, men sedan efter frukosten — — —! En ocean av tid! Klockan fyra skola vi vara hos moster Amelie, och jag fördriver tiden med att lacka om redan lackade julklappar och fundera på verser till dem, allt medan jag undrar vad kvällen kommer att medföra.

Klockan tre kommer tant Eleonora in med min vita klänning och ett nystruket blått hårband. Jag kan ej säga att mina toaletter växla mycket!

Äntligen stänger Pa porten efter oss, och Pa, tant Eleonora och jag gå nedför trädgårdsgången. Lova viftar åt oss genom mors fönster. Jag ser mors huvud därinne och fylls av med[ 156 ]lidande vid tanken på att för henne är julaftonen lik alla andra dagar.

På gatan möta vi andra familjer lastade med paket på väg till släktingar eller vänner. Vi nicka och ropa: »God jul!» åt varandra. Snöfliingorna gunga långsamt ned genom luften, och i slutet av gatan reser himlen en flammande gul mur.

Moster Amelies husjungfru som öppnar är klädd i svart med vitt spetsförkläde och mössa på huvudet. Hon ser glad och högtidlig ut. Jag känner en svag doft av lack och lutfisk. Moster Amelie väntar ej, till dess vi hunnit få av oss ytterkläderna. Hon kommer rusande och tar oss alla i famnen och får ett regn av lätt snö över sig, då Pa med pälsmössan ännu på huvudet kysser henne på båda kinderna. Morbror John står i dörren och småskrattar, och vi gå alla in i förmaket.

Där står en stor bunke röda tulpaner på bordet, och i kristallkronan hänger en mistel. Moster Amelie kysser morbror John under misteln, och fastän morbror John ser generad ut, är han ändå glad. Nu ringer det igen.

— Det där är en överraskning! säger moster Amelie. Titta inte ut i tamburen, Georg!

Men Pa är olydig, och i nästa ögonblick hör [ 157 ]jag honom ropa högt av glädje. Det är en av min fars brorsöner och hans fru och treåriga flicka, som kommit för att fira julen med oss. Pa, vilkens speciella favoriter de äro, drar förtjust in dem i förmaket och hissar den lilla ljushåriga flickan högt i luften.

Det var längesedan vi sågo dem, ty de bo i huvudstaden. Min kusin Phille Hastfehr är amanuens i ett departement och kammarjunkare. Han är ju mycket äldre än jag, men dock inte mer än ett par och trettio år. Bakom hans glasögon lysa ett par intelligenta ögon under starkt tecknade ögonbryn, det svarta håret faller ned litet i pannan, och den sällsynt vackra munnen blottar då den ler en glänsande vit tandrad. Hans fru är liten, vacker och mjuk. En persika! Hennes stora, blå ögon äro på en gång ömma och kloka, och fastän munnen är liten, har den ett uttryck, som om den med bestämdhet visste vad den ville.

Så de alla prata! Det låter alltid, som om ett femtiotal personer voro församlade, då några medlemmar av vår släkt träffas. Man skrattar högt, skriker nyheter i öronen på varandra och kysser och kramar varandra plötsligt och omotiverat.

Middagen är serverad, och vi tåga ut i köket, [ 158 ]där enligt traditionernas tradition man varje julafton doppar i grytan och äter en gående middag. På det dukade bordet i det stora prydliga köket stå grenljus i gamla ljusstakar. Allt elektriskt ljus är bannlyst, och ljuslågorna som oroligt fladdra till för varje gång någon går i dörren, sprida ett varmt skimmer över den vita damastduken och de uppdukade läckerheterna.

På ena sidan av bordet tronar julskinkan prydd med en kokard av rött och vitt silkesPapper, majestätiskt vilande på ett stort fat och omgiven av blänkande svarta katrinplommon och saftigt äppelmos. På motsatta sidan av bordet stå alla de smårätter och assietter som höra till julens smörgåsbord: metvurst och korv och salt kött och stuvningar — — — Nej! Nog! Det stockar sig i halsen, bara jag tänker på allt det där!

Morbror John skär för osten. Ingen annan än han själv får röra vid ostkniven, men så är också osten jämn och välskuren. Kokerskan som ännu är röd och varm efter de brådskande bestyren häller det mörka julölet i stora kannor och serverar det i damernas glas, medan den vita fradgan vill svämma över alla kanter. Herrarna taga den oundvikliga supen, högtidligt blickande in i varandras ögon. Skål!

[ 159 ]Ah, detta julöl! Sött och skummande och tungt! Och där på spisen står den stora grytan med »doppet». En skiva vörtbröd på en silvergaffel sänks långsamt ned i det sjudande och feta spadet. Det är gott, och det är fett! Små bruna åar simma på porslinstallriken och droppa från brödet, då man sticker det i munnen. Lilla Birgit Hastfehr hoppar runt bordet på ett ben med en brödskiva i ena handen och en käx i den andra. Hennes ansikte är upphettat, och hennes ögon blänka. Kusin Phille berättar historier, och alla skratta. Han förstör då inte en god historia genom att tala sanning! Och han har ett skratt som börjar i basen med: »Ho! Ho!» och som slutar i diskanten med: »Hi! Hi!» Moster Amelie talar om julen, då hon var barn. Hennes ögon le och stråla.

Jungfrurna komma i sin tur fram och doppa i grytan. Alla äro glada och varma. Julölet börjar redan göra mig tung i huvudet, men jag ler ändå och tycker att världen är ett enda varmt stort kök med tindrande grenljus och där glas med mörkt julöl ständigt fyllas på nytt och vörtbrödsskivor, fuktiga efter doppet i grytan, svälla ut och genomsyra luften med sin goda, feta doft!

Man är redan mätt, då man börjar med [ 160 ]skinkan, de röda kokta korvarna därefter öka inte aptiten, fastän senapen svider, lutfisken och de gröna ärterna tyckas förmera sig, ju mer man äter av dem, men då det stora fatet med varma smörbakelser sätts fram, vaknar den blaserade matlusten på nytt, och den röda hallonsylten till bakelserna tycks ännu dofta av skogssnåret, där bären plockats.

Jag dricker också scherry, eller kanske är det madera? Vinet bränner på tungan och glider som en eldorm genom strupen. Julafton! Julafton! Lilla Birgit har somnat på vedlåren, och jag har god lust att följa hennes exempel.

Efter middagen försvinna herrarna in i sitt rum, »för att skriva vers» söka de hemlighetsfullt antyda, men jag tror det närmast är för att röka och prata.

Moster Amelie säger att jag får sitta i hennes rum och läsa i en bok, om jag vill, och där somnar jag över en av Louise M. Alcotts böcker, de gamla kära med de gula pärmarna och de röda ryggarna.

Jag vaknar igen, och minns att det ännu är julafton. Lampan på skrivbordet har en lustig japansk skärm, och helt genomskinlig av det skarpa ljuset underifrån, står en liten japanska med famnen full av körsbärsblommor. Sagan [ 161 ]drömmer i rummets halvskymning och smyger sig skyggt fram till schäslongen, där jag ligger med händerna under nacken.

Den viskar om länder jag aldrig sett, om vida hav, över vilkas vatten jag aldrig seglat, om underbara fåglar, om vackra män och kvinnor med händerna fyllda av praktfulla blommor. Saga! Saga! Du är guldstoftet i solstrålarna och den hemlighetsfulla viskningen bland skogens träd. Du spinner skymningens blå slöja, och du ler emot mig i gryningens första strimma!

Med ens stiger jag upp, som om någon kallat på mig. Mors ögon! Sorgsna, bedjande betrakta de mig. Mor är ensam! Inga grenljus brinna i hennes rum! Ingen ler mot henne! Ingen talar till henne! Och det är julafton! Jag känner mig orolig och förtvivlad. De sorgsna ögonen suga mig till sig. Tyst smyger jag mig ut. Jag hittar min hatt och kappa i tamburen och går hastigt nedför trapporna. Klockan i kyrktornet börjar slå, då jag är ute på gatan. Jag tycker att den slår hela tiden, medan jag springer hemåt. Gatorna ligga öde. Men ur alla fönster lysa ljus, och ibland skymtar jag en strålande julgran.

Vårt hus är mörkt, och över det breda sluttande taket lysa alla himmelens stjärnor. Lova [ 162 ]ser förskräckt på mig. då hon öppnar, men jag skyndar förbi henne och uppför trappan. Mor har redan lagt sig, och jag faller på knä framför hennes stängda dörr och trycker mitt bultande huvud mot den svala dörrposten.

Slocknade ljusen? Brunno icke mer himmelens stjärnor? Jag snyftar till och viskar min mors namn. Men allt är tyst därinne i rummet. Mor hör mig icke. Min röst når henne icke. Även om jag tände grenljus i hennes rum, skulle de endast livlöst återspegla sig i hennes ögon och hon skulle icke se dem, icke glädja sig åt dem.

Plötsligt hör jag någon komma, och i nästa ögonblick omslutes jag av Pas armar.

— Stackars Tony! säger han bara.

Tillsammans återvända vi, mellan rader av skimrande fönster.

I salongen finner jag de andra utom moster och morbror. Ingen låtsar om min bortovaro. Kusin Phille släcker ljuset i takkronan, och medan vi sitta tysta i mörkret, kommer den förra glädjekänslan på nytt tillbaka till mig.

Nu slås salsdörrarna upp, och där strålar julgranen emot oss! Åter kyssa vi alla varandra och ropa:

— God jul! God jul!

[ 163 ]Framför julgranen stå två små julbord med var sitt tänt ljus. Julborden äro för Birgit och mig. En liten guldgul saffranskrans, en pepparkaksgubbe med gumma, en pepparkakstupp och en pepparkaksgris och en liten marsipangris ligga på borden. Birgit hoppar och skriker av förtjusning. Med röda kinder och strålande ögon och med pepparkaksgrisen i handen betraktar hon julgranen. Och snurrar sedan runt, runt med händerna lyftade över huvudet så att den vila klänningen flyger omkring henne!

Litet ifrån våra julbord står moster Amelies, smyckat med blommor: tulpaner, hyacinter, liljekonvaljer, och mitt bland blommorna är krubban med Jesusbarnet.

På salsbordet är teet framdukat. Massor av hembakade kakor fylla skålarna, och en rysk samovar sjuder och sjunger bland koppar och ljus. Jungfrurna komma in, och nu sätter sig moster Amelie vid pianot och vi andra omkring henne. Antingen vi kunna sjunga eller inte stämma vi upp: »En jungfru födde ett barn i dag», och därpå läser moster Amelie med sin vackra röst julevangeliet:

»— — — Och i den tiden — — —»

Jag sitter och ser på den strålande julgranen. Jag är så uppfylld av glädje att det riktigt gör [ 164 ]ont i hjärtat, och tårarna vilja komma mig i ögonen. Samma änglasång som en gång i tiderna tonade över herdarnas huvuden når även mig, och jag ser stjärnan, som brann i julnattens mörker. Men utanför fönstret, där mörkret susar, tycker jag mig åter ett ögonblick uppfånga en skymt av min mors ögon, döda, frånvarande; och disharmonien skär som en bristande ton genom glädjen och värmen.

Vi dricka te och äta kakor, vi skämta och skratta. Jag bara längtar efter att bordet skall bli avdukat och julklappsutdelningen börja. Äntligen! Nu bärs den stora klädkorgen fylld av paket in och placeras framför Pa. Det dröjer ändå en stund, innan vi alla kommit på våra platser kring bordet. Äpplen och nötter och punsch sättas fram, och sedan jungfrurna gått med sina julklappar, börjar Pa lyfta på paketen.

Det är en hel ceremoni, som nu vidtar. Ingen får springa upp från sin plats! Var och en skall ha sin tallrik framför sig och ordentligt knäppa nötter och helst lägga nötterna i punschglaset bredvid sig. Pa ropar upp namnen med hög röst och med en särskild uttrycksfullhet, som jag aldrig hört honom använda annat än vid julklappsutdelningar, och därpå [ 165 ]läsas verserna upp under stort jubel. Kvicka verser och mindre kvicka verser, allt mottas med samma barnsliga förtjusning. Det frasar av papper och krasar av krossade stora lacksigill. Den ena julklappen efter den andra dras fram. De nyutkomna böckerna dominera bland sagböcker, leksaker och julens tusen lustiga lapprin.

Glädjeutbrott och omfamningar! Skratt och utrop!

Birgit skjuter oupphörligt av en korkpistol i mitt öra och skrattar uppsluppet, och kusin Phille halvt ligger över bordet för att försöka läsa verserna på samma gång som Pa.

Sista julklappen! Papper ligger på golvet! Och papper ligger på bordet! Och när vi hunnit röja undan alltsammans, sätts den vita risgrynsgröten fram, och fastän ingen av oss har lust att äta, måste vi ändå för att se vem som får mandeln och först blir gift. Morbror John får mandeln, men eftersom han redan är gift, betyder det bara lycka för nästkommande år. Birgit halvsover med skeden mot kinden, och jag själv är inte mindre sömnig, och gröten fastnar mig i halsen.

Lastade med paket gå vi hem. Tant Eleonora är gladare, än jag någonsin sett henne [ 166 ]och pratar högt med Pa. Kusin Phille ropar godnatt så att det ekar i husen, när vi skiljas åt vid en gata, och jag ser honom gå bort mot hotellet med Birgit på armen och den andra handen instucken i sin frus muff.

Julaftonen är över, men julen är inte slut, ty framför mig sträcka sig en rad av helgdagar, vilka alla ha ett skimmer över sig från årets bästa kväll.