Trollhätte canalfartens historia/7

←  Carl XII

Trollhätte canalfartens historia av Per Adolf Granberg 1742 års projekt

Deputationen för Trollhätte-Canalen  →

Den 1 Febr. 1742 utfärdades Kammar-Collegii kungörelse att igenom entreprenad bringa genomfarten förbi Trollhättan i stånd. Öfversten och Riddaren Carlberg och Kammarherren Polhem, förordnades att afmäta fallen och lämna sitt omdöme huruvida det vore möjligt att genom en canal undvika dem. Af den berättelse desse Herrar ingifvit til Konungen finnes att åtskilliga planer kommit i öfvervägande, hvaraf man blott vill anföra de tre som förtjena at nämnas. 1 Den förut beskrifne Krusens väg af ungefär 114 mils längd. 2 Att leda segelfarten igenom Carls graf och sedan Götha-elf utföre til Stallbacka å, upåt til Hållsjön, förbi Fristorps säteri, igenom Skalltorps å, och vidare utföre til Fors å, i Götha elf nedanför Trollhättan: Denne väg är 3+1⁄2 mil, och löper genom åtskilliga små sjöar, hvilka, så väl som de tilstötande strömmar och bäckar, äro så grunda att fartyg icke på många ställen kunna framkomma utan sprängning och uprensning. 3 Att leda canalen utur Wenern, genom Skaraborgs Län och Flo Pastorat, genom det låga landet öster om Hunne- och Hallebergen, förbi Björkö kyrka til Skalltorps å, och vidare samma väg som förut är nämd. Denna Canal hade, utom en längd af 6 mil, den olägenheten att vid dess utgång ur Wenern icke fanns någon tjenlig och säker hamn. Herrar Carlberg och Polhem ingåfvo däremot en annan plan^[1] hvars möjlighet och företräde framför de ofvannämde icke kunde sättas i fråga; men kostnads förslaget ansågs att vara nog drygt emedan det uptogs til 5 à 6 tunnor Guld; likväl blef saken föredragen vid riksdagen 1747 och styrelsen af verket anförtroddes åt Grefvarne Carl Gustaf Tessin och Clas Ekeblad. Commerce-Rådet Polhem anmodades äfven att lämna sitt yttrande, och gjorde det i ett förslag som år 1748 inlämnades till Directionen. Vi erindre likväl at Polhems höga ålder^[2] icke tillät honom att sjelf resa ned til Trollhättan. Den längd af tid som förflutit sedan hans öfverenskommelse med Konung Carl blef bruten, hade til större delen utplånat ur hans minne sjelfva belägenheterne, och för att fullborda sin plan måste han nu begagna sig af de Cartor och beskrifningar hvilka de deputerade ingifvit.

Vi få snart tillfälle att mera omständeligen granska detta förslag, emedan det sedermera följdes så långt möjligheten ville tillåta. Man vill endast i förhand anmärka att canalen skulle föras på östra sidan om Götha elf, genom jettéer och slussar som till större delen vore belägne i sjelfva elfven; att vid Flottberget skulle hele strömmen updämmas, så att helfvetes fallen försvunno, och lugnvattnet räckte nedifrån dammen til Hojoma varp; och sluteligen, att man borde, under sommarmånaderna, tildämma Venerns båda utlopp med en förlorad damm som efter några månader åter kunde uptagas; härigenom skulle fallen på en tid blifva torra, och det vigtigaste arbetet under den tiden företagas. Hela omkostnaden beräknades til ungefärligen 2 tunnor Guld.

Människjorna hafva alltid varit älskare af det förvånande, äfven i de saker där allmänna nyttan är ändamålet; antingen att snillets djerfhet äger ett behag som vi icke kunna emotstå, eller att vi af alla ting hälst eftersträfva dem som motsäga öfvertygelsen om vår svaghet. Man beundrade således Polhems plan, som tycktes närmast följa naturen, och begagnade sig af de öar och berg som voro i sjelfva elfven, för att dels mota vattnet, dels tjena till anläggningar för slussarne hvars canaler voro helt korrta och således icke kunde kosta så mycket i sprängning och gräfning. Man ville att åskådaren, med nöjets och häpnadens blandade känslor, skulle betrakta de brusande fallen som följde elfvens västra sida, under det den östra framvisade ett lugnvatten där fartygen obehindrade kunde framsegla; ändteligen efterräknade man äfven att ett mindre antal slussar skulle fordra mindre betjening, och omkostnaden för dess underhållande äfven blifva mindre. Polhem låfvade ock att förfärdiga modeller och, styckevis, gifva ritningar till de byggnader som kunde förekomma. Elvius, Secreterare vid Vettenskaps-Academien, fick befallning att resa ned till Trollhättan och göra nya afvägningar, och planen blef, efter någon jämkning, antagen för att sedan orubbad följas.

En mängd af författningar blefvo nu gjorde, och kungörelser utfärdades hvilka äfven i sammandrag skulle blifva för vidlyftige att anföra, så mycket mer som de sednare ändra de förra. De läsare som ogilla alla dessa stadgars uteslutande finna de flästa i Modei verk; men hvad som egenteligen rörer canalfartens historia är följande.

Emedan ständerna icke anslagit någon viss penningefond till at bestrida kostnaden vid slussbyggnaden, tillätos enskildte att deltaga deruti; detta skedde likväl icke som ett bolag, där vinsten delas emellan hvarje särskildt lottägare; man var alt förmycket säker om kronans stora fördelar att iagttaga ett sådant försigtighets mått, kan hända äfven att intressenterne icke blifvit så många om man tagit det. I det stället uptogos de insatte penningarne såsom ett lån till kronan, för hvilket icke skulle betalas mindre än 12 procent. Ständerna gingo i borgen för detta lån, med den högtidliga försäkran att räntan skulle oafkorrtad tillställas Lotternas innehafvare, utan att någon slags beskattning, af hvad namn den måtte vara, borde förminska den. Intressenterne skulle icke eller vara förbundne att på 100 år låta kronan inlösa sina insättnings-summor, hvilka omsidor stego till 200,000 Dal. Kronan deltog tillika i arbetsfonden för 50000 Dal. och af dessa båda summor gjordes 250 Actier, eller Lotter, hvardera af 1000 Daler; de femtio voro för kronans räkning, de tvåhundrade tillhörde dels enskildta personer dels publika verk. Emedan man var fullkomligt säker att arbetet inom tre år skulle blifva färdigt, ansågos de trenne första, såsom arbets-år, under hvilken tid endast 6 procent betaltes. Insättningen var hvarje gång en femtedel af Capitalet, och skedde på vissa terminer, emellan d. 1 Mars 1750 och den 1 Julii 1752. Räntan betaltes, på nämnda sätt, för hvarje insatt femtedel ett år efter insättningsdagen; och d. 1 Mars 1754 fingo således intressenterne 12 procent för sin första femtedel. Intressenterne hade däremot frivilligt underkastat sig utmätning i fall de försummade inbetalningen, hvilken skedde dels i Banken dels på ränteriet i Götheborg.

Hela canal-arbetet lämnades sedermera under entreprenad till Konstmästaren vid Sala silfververk Gustaf Adolf Wiman, och Styckjunkaren Lars Moëll; den förre skulle hafva upsigt öfver byggnaden, och den sednare öfver sprängningen. I det contract som d. 11 September 1749 uprättades med dem, och hvaruti kostnaden för hvarje arbetsdel särskildt uptogs, förbundo de sig att på tre år göra canalen och slussverket färdige, emot en summa af 203,385 Dal. oberäknat en uprensning i Åkers och Stallbacka strömmar, som troddes skola kosta omkring 4000 Daler. Men som entreprenörerne upgjort sitt kostnads förslag efter de mätningar och afvägningar som af andra förut voro verkställde, låfvade kronan att hålla dem skadeslösa i fall omkostnaden öfversteg den utsatta summan. Några andra förmåner beviljades äfven, såsom att få uttaga krut til krono pris, utsyning af Ekevirke och annat timmer på krono-skogarne, arbets-manskap från något infanteriregemente, o. s. v. Hvarje karl af arbetscommenderingen skulle de likväl betala 12 à 16 styfver om dagen.

Arbetet börjades samma år. Baron Hårleman anförtroddes att därvid hafva öfverinseendet, och Baron Ollonberg förordnades att hafva närmare tillsyn på stället.

Efter den plan som Polhem upgifvit och Wiman förbundit sig att följa, skulle slussarne sprängas genom berget, hvaruti lämnades ett hvalf, eller så kallad stollgång.^[3] Det var således nödvändigt att fartygen, som gingo därigenom voro försedde med master hvilka kunde fällas ned. Slussarnes storlek var ej uptagen till mer än 66 fots längd, 19 fots bredd, 8 fots djup under nedra vattenbrynen, och 12 fots höjd ofvan densamma i stollgången. Man hade uträknat att de fartyg som byggdes efter denna storlek skulle kunna bära 504 Skeppund järn. Arbetet var likväl knapt börjadt innan man öfvertygades att planen måste ändras, emedan en nogare undersökning visade att Wenerns afdämning hade allt för många svårigheter med sig. Det är visst möjligt att de omkring Wenern boende posessionater bidragit härtill, och vi skola straxt granska om de icke ägt all anledning att frugta en öfversvämning på sina ägor; men utom dessa hemliga driffjädrar funnos andra hinder, som kan hända gjort försöket omöjligt, eller åtminstone onyttigt, äfven i den händelsen att man kunnat göra sig försäkrad på en så långvarig torrka, som var nödvändig om en otrolig skada icke skulle förordsakats.

Wi hafva anmärkt att Wenern äger tvänne utlopp hvilka sedan draga sig tillsammans och utgöra en elf. I det ena af dessa utlopp, som går på östra sidan om staden Wennersborg och är något ofvanför hufvudnäs-ön vid Källshagen, var Commercie-Rådet Polhems mening att en damm skulle updragas, af sådan beskaffenhet att den sedermera, och när man ville, i hast måtte kunna uptagas.

Afsigten härmed var att på någon tid likasom uttappa Götha elf, när en i Carlsgraf, vid Brinkebergs kulle, föreslagen bröstdamm tillika blef färdig; hvarefter man hade tillfälle att, utan hinder af strömfallet, nedsätta de svåraste dammarne, som voro vid prästskedet och flottberget, oberäknadt några flera verk hvilkas byggnad härigenom blifvit ansenligen lättad. Men på det Wenern ej förlänge skulle hållas innestängd, och en öfversvämning därigenom upkomma, borde imedlertid allt hvad som behöfdes till de andra dammarnes byggnad vid Trollhättan vara färdigt, så att nedsättningen hastigt kunde ske. Dessa förmåner syntes nog betydeliga, isynnerhet innan man af erfarenhet kände Götha elfs beskaffenhet vid Trollhättan; men den svåraste fördämningen, som var vid flottberget, hade därigenom icke blifvit mycket lättad. Man hade väl på detta ställe vunnit flera alnars lägre vattenhorizont, emedan lugnvattnet nedanför flottbergs-strömmen är 13 fot högre än lugnvattnet nedanför Edsfallen, utom den fördelen att det öfriga af flottbergs-strömmen blifvit förbytt i ett stillastående vatten; men man hade då äfven blifvit föranlåten att lita på en grund som sedermera befanns osäker, och när fördämningen i Wenern uptagits hade förmodeligen flottbergs-dammen blifvit borrtsköljd. Denna sednare omständigheten var då likväl icke ännu känd, och ordsakerne hvarföre Wenerns afdämning lämnades voro egenteligen dessa: Man tviflade visst icke på möjligheten, men man trodde att omkostnaden skulle öfverstiga nyttan, emedan bredden där dammen borde nedsänkas var 130 alnar, och djupet 18, 15, 12 à 9 alnar. Svårigheten hade dessutom tilltagit ju närmare man hunnit till sjelfva ådrans igendämning, emedan det vatten som förut varit bakom dammen flöt borrt utför Trollhättan, hvarigenom ett vattenfall nödvändigt skulle upkomma vid öpningen, och ökas ju mera den förminskades. Man fann äfven att grunden, där fördämningen skulle anläggas, var upfylld af lösa stenar, och ovisst om berg fanns därunder; det var icke eller säkert om dammen, på en så ojämn och hålig botten, kunnat göras så tät att man icke likafullt varit besvärad af vattendrag i Trollhättan. Svårigheten att uptaga en sådan damm hade dessutom varit nästan så stor som att nedsätta honom, sedan vattenhorizonten nedanföre blifvit 12 à 14 alnar lägre än i Wenern, och en så stor vattentryckning följagteligen gjort dammen så fast att den nedsatta pålningen torde funnits orörlig, isynnerhet som man då skulle varit sysslosatt dermed under vattnet.

Faran af en öfversvämning var icke eller så liten som man vanligen föreställer sig. Det är icke sällsynt att människor anklagas för egennytta då de neka att för det allmänna bästa upoffra hvad de äga, äfven när deras enskildta förlust skulle öfverstiga värdet af den allmänna fördelen. Hundrade gånger har man påyrkat dessa upoffringar såsom skyldigheter; men det är endast af andra vi fordra dem. Likgiltige åskådare vid deras lidande är det icke så mycket samfundets nytta vi åsyfte, som den enskildta del vi kunna äga däruti, och om detta deltagande uphörde skulle vår patriotism försvinna. Dömmom derföre med mera mildhet i fall någre medborgares inflytande förekommit Wenerns afdämning, och granskom i stället den förödelse som däraf kunnat förordsakas.

Sedan man vid flottberget funnit strömmens transversal section kan man deraf dömma att 3600 Cubik alnar vatten på en secund strömma förbi. Allt det vatten som således ur Wenern söker sitt utlopp genom Götha elf utgör årligen 113529,600000 cubik alnar. Om vi nu antaga Wenerns rymd til 40 svenska quadrat mil, hvartill den rätteligen bör räknas, så borde Wenern på ett år stiga 83 alnar i det närmaste, och följagteligen 4 fot 412 tum på tre månader, om den igenom fördämningen så lång tid skulle hållits instängd. På alla sidor om Wenern äro lågländta fällt och marker; landet skulle således på flera mils afstånd blifvit satt under vatten, och då man erindrar de klagomål som förut blifvit anförde öfver den skada denna insjö gjort genom öfversvämningar, bör man därefter dömma hvad en så ovanlig höjd kunnat förordsaka. Det är sant att om det berott på Entreprenörerne att förskaffa en 3 månaders torrka hade man icke haft så stor fara at frugta; men äfven denna tiden hade knapt varit tillräcklig att uträtta någon ting betydligt; emedan de höga och branta bergen, som omgifva Trollhätte-fallen, icke tillåta en så stor mängd af människor att arbeta, som behöfts för att hastigt fullborda en pålitlig damm. Att åter inrätta någon konstig fördämning vid källshagen, så att Wenern kunde få sitt tillräckliga utlopp när man ville, och i hast tiltäppas, torde varit svårt, eller snarare ogörligt. Man hade genast funnit att de först projecterade järnstänger och segelduk icke kunde tillbakahålla en sådan vatten-tryckning; en del af detta misstroende sträckte sig äfven till Polhems paraboliske bågar, hvars bruk och misslyckande vi genast få tillfälle att nämna. Polhem hade äfven sjelf medgifvit att Wenerns afdämning var äfventyrlig, och, vid nogare öfverläggning, tillstyrkt att lämna den.

Om hösten 1749 begyntes sprängningen på alla ställen, och fortsattes med all drift. Emedan canalen skulle gå genom Carlsgraf anlades där en sluss som fick namn af Gref Tessin. Denna sluss är insprängd på västra sidan af strömmen till 36 alnars längd och 10 alnars bredd; höjden ifrån öfra till nedra vattenhorizonten var 9+1⁄2 alnar, efter fallens höjd i grafven som genom bröstdammen blefvo updämde. Vattnets djup inuti slussen var 4 alnar och berget ofvanför vattenbrynen 4 alnar. Framföre slussen utsprängdes en canal af 10 alnars bredd, 16 alnars längd och 4 alnars djup, samt en vid slussens andra ända, genom stollgången, 4+1⁄2 alnar hög öfver vattnet, 15 alnar lång, 4 alnar djup och 10 alnar bred. Öpna canalen var af lika bredd och djup med de öfrige, och dess längd 17 alnar. Hela sprängningen vid slussen var 465 cubik famnar.

I anseende till slussarnes djup, och vattnets tryckning som ökar sig efter djupet, kunde man ej begagna sig af de modeller till portar, vid slussarnes nedre ingång, som vanligen nyttjas.^[4] Polhem föreslog således andra hvilka skulle hissas up eller ned, efter som slussen borde urtappas eller fyllas. Men anstalterne härvid hade äfven olägenheter. Slussportarnes uplyftning skulle lättas genom vigter, men dessa förslogo icke, emedan en tyngd som uphissas ur vattnet alltid växer då den kommer i luften; en ny inrättning måste således göras därvid. Till portarnes uphissning fordrades 6, minst 5 man, och som underhållandet af så mycken betjening var för kostsam, föreslog konstmästaren Wiman ett spelhjul som skulle drifvas med vatten och byggas med dubbla skofvel-lag, så att det fick en motsatt gång när vattnet ur rännan släpptes på dess ena sida, emot den det hade då vattnet verkade på den andra, och således porten, genom dessa dubbla rörelser, både lyftas och sänkas.

Men för att begagna denna sluss borde de långsluttande fallen få en annan belägenhet, och hela grafven tömmas innan man kunde anlägga den bröstdamm hvarigenom updämningen skulle ske. Den rensning som borde företagas gjorde äfven en aftappning nödvändig; båda delarne verkställdes äfven, ehuru svårigheterne pröfvade byggmästarens skicklighet. Grunden til dammen måste läggas af rustverk, emedan bottnen icke tillät någon pålning, och sjelfva dammen murades ofvanpå. Hela arbetet i Carlsgraf räckte til Augusti 1753, hvarefter segelfarten kunde verkställas ifrån Wenern till emot Trollhättan.

Det första som vid Trollhättan skulle företagas var att dämma kafvelströms-fallet för att leda canalen genom Malgö, där en sluss til den ändan måste utsprängas. Men innan det var möjligt att på detta ställe bygga en damm skulle man först afleda den häftiga strömmen som kom ifrån Prästskeds-fallen, hvilka voro 4 alnar höga och lågo ofvanföre. Det bredaste af dessa fall var 50 alnar; djupet kunde icke mätas; de smärre voro tillsammans 250 alnar, och hade, 3, 6, 9 à 12 alnars djup, vid detta tillfälle ämnade man försöka den Paraboliska båge^[5] som Polhem föreslagit till Wenerns afdämning; och emedan Polhem uträknat dess styrka att vara tillräcklig emot tryckningen af den vattencolumn som i denne sjö skulle upkomma, förmodades att en lika så fast, och efter samma reglor byggd, parabolisk båge, skulle äga dubbel styrka när dess basis var dubbelt korrtare, och att styrkan skulle ökas 4 gånger i anseende till den olika vattencolumnen, hvilken vid prästskeds-fallet var endast hälften så bred som den i Wenern. Men oagtat alla dessa uträkningar, oagtat man valde ännu fastare bjelkar än till den förre voro antagne, misslyckades den, och knapt hade man hunnit fästa en ända på hvarje sida om fallet innan bågen, tillika med dess axis, böjdes af strömmen, drogs under vattnet och bröts sönder.

Wiman måste nu försöka andra dämningssätt^[6] och lyckan understödde hans snille; alla prästskeds-fallen blefvo tillstängde, och som kafvelströms-fallet härigenom tillika försvann, byggdes på detta sednare stället en damm, emellan Malgö och fasta landet, af 120 alnars längd och 15 alnars höjd.

Hela Götha elf måste nu taga sitt lopp genom Gull- och Nolströmmen, hvarigenom vattenhorizonten, ofvanför dessa strömmar, steg till 3 fots större höjd än den efter Elvii afvägning hade, hvarföre också slussen som skulle sprängas i Malgön fick 26 fots vattensänkning. Inrättningen af portarne, i denna sluss, var gjord af Wiman, och vida bättre än den förra. Öfre Canalen var 219 alnar, slussen 36 alnar, falsen 3 alnar, taket 16 alnar, nedre canalen 162 alnar, och vattentryckningen på hvardera porten räknades till 836 skeppund. 935 cubik famnar berg var här sprängdt, och ifrån slussen gick en gråstens mur, 150 alnar lång och 5 alnar hög. Slussen med hela sin inrättning var färdig 1754 och fick namn af Gref Ekeblad.

Genom Jettéer, härifrån, sökte man nu att skydda fartygen för bakidor, och genom updämningar att göra farvattnet djupare. Farten skulle ske genom Öjebro håla, där tvänne fartyg kunde komma förbi hvarannan, och fortsättas innom jettéen till slussen Polhems öfre Canal. I sjelfva slussen skulle fartygen nedsänkas 53 fot, som här utgör skildnaden emellan öfre och nedre vattenhorizonten, och är lika med den höjd som Tjufvefallet och Stampströmmen tillsammans äga.

Slussen Polhem blef aldrig inredd. Dess öfre canal var 435 alnar, sjelfva slussen 36 alnar lång och 32 alnar djup, Stollgången 30 alnar, nedre canalen 96 alnar. Härtil har fordrats 1820 Cubik famnars bergsprängning samt en stenmur af 200 famnars längd, vattentryckningen på hvardera af de nedra portarne var uträknad till 1635 skeppund.

I slussen Elvius var öfra canalen 15 alnar, sjelfva slussen 36, Stollgången 22 och nedra canalen 101 alnar. 760 Cubik famnar berg var utsprängdt, 80 cubik famnar återstodo. Inrättningen borde blifvit aldeles lika med slussen Gref Ekeblad, ehuru höjden var något drygare; men vattentryckningen på hvardera porten kom ej att öfverstiga 922 skeppund.^[7]

Det arbetet som fordrade mästa mödan var likväl Flottbergs-strömmens fördämning. Denna fördämning hade man förut ämnat undvika på det sättet, att Elfven skulle obehindrad få hafva sitt lopp på västra sidan, och canalen fortsättas genom slussar och jettéer. Således skulle en sidodamm i Hojomavarp skydda fartygen för idan, och en sluss anläggas i berget, utmed helfvetes-fallen, hvars nedre canal leddes i Olidehåla nedanför dessa fall. På samma samma sätt borde en jettée, nedsänkt i Olidehåla, afhålla den starka idan och sträcka sig till slussen Elvius, genom hvilken fartygen skulle föras i lugnvattnet nedanför Flottbergsströmmen. Men utom kostnaden härvid trodde man Olidehåla vara så djup att nedsättningen af en damm där skulle blifva lika så besvärlig som fördämningen vid Flottberget, hvars svårigheter man då ännu icke försökt.

Olidehåla är belägen på östra sidan nedanför helfvetes fallen, hvilka där förordsaka en stark hvirfvel. På västra sidan löper sjelfva strömmen; men så att dess hastighet småningom aftager, tills den å nyo ökes genom en långsluttning, af ungefär en fots lodrätt höjd, ofvanför sjelfva flottbergsfallet som har 4 fots höjd. På östra sidan om detta fall, straxt nedanför Olidehåla, utskjuter berget och gör strömmen smalare. Nästan öfverallt vid Trollhättan, på båda sidor om Elfven, är berget af den beskaffenhet att det på östra sidan är lägre och sluttar til 42 à 43 graders inclination emot horizonten, då det på västra är merendels verticalt.

Af strömmens hastighet kunde man döma om fallets höjd, men dess djup måste man allenast gissa till; emedan pejling var omöjlig. Elvii och Polhems förmodan att djupet var allenast 8 fot^[8] lärer varit grundad på de stora hällar som på västra sidan om strömmen kunde ses genom vattnet; men man viste icke att dessa voro lösa innan de verkeligen blefvo borrtförde.

De arbeten, som företogos vid Flottbergs-strömmen lämna onekeliga bevis af Wimans rådighet och snille. Verkställare af en annans plan, från hvilken han icke i det ringaste fick afvika, hade han att strida emot hinder som ingen förutsett, som ingen kunde föreställa sig; icke nog att en våldsam ström gjorde fördämningen svår, icke nog att det berg hvarvid han med all trygghet tycktes kunna fästa sin damm var inuti så sköligt^[9] att hela stycken däraf nedrasade: bottnen sänkte sig efter hand, ifrån 8 til 12, 16, 18 och sluteligen till 20 alnars djup. Oagtat alla dessa missöden, som skulle nedslagit hvar och en byggmästare af medelmåttiga talanger, vågar man påstå att Wiman skulle fullbordat sitt företagande, om främmande händelser icke mellankommit.

Där elfven är smalast skulle sjelfva dammen anläggas; men de så kallade grundfästen, som skulle stödja hela byggnaden, börjiade något öfver hundrade alnar ofvanföre. Afsigten var den, att småningom sammandraga strömmen tills den på en gång kunde stängas. Imedlertid sprängdes, i västra stranden, tvänne nya utlopp af 24 alnars bredd tillsammans; genom dessa skulle sjelfva elfven ledas, under det att fartygen passerade Elvii sluss, som var belägen på östra sidan. Det var ett af dessa grundfästen som då det sönderbröts af strömmen förde med sig en del af berget. Stenkistorne, som utsattes, sönko eller utgingo efter hand, ett slags fördämningar som Wiman upfunnit, och kallade stolar, voro de som gjorde mästa nyttan, men äfven dessa blefvo ofta borrtförde eller måste utsläppas, när bottnen sönk eller berget rasade. Dammens bredd anlades sluteligen till 45 alnar, man arbetade på fördämningen åren 1751, 52, 53, 54, 55; man hade redan hunnit sammandraga elfven så att arbetsfolket kunde gå öfver strömmen, på de stockar som utlades emellan båda fördämningarne, och i den yttersta af de utsatte stolarne återstod endast att nedkrana tvänne pålar, men en ny olyckshändelse gjorde hela arbetet om intet.

Flera gångor hade slussarbetet lidit skada genom stockar och plankor, som oförsigtigt blifvit nedsläppte öfverst vid Trollhättan; ett strängt förbud var äfven utfärdadt emot alla dylika företagande, som icke skedde med konstmästaren Wimans tillåtelse. Men oagtat detta förbud hade, utan att Wiman därom blifvit underrättad, inemot 900 tolfter bräder blifvit nedsläppte. Om natten upkom ett starkt nordanväder, som dref en stor del af dessa emot fördämningen, och isynnerhet framför den nyss utsatte stolen. Emedan strömmen altid går ifrån västra til östra sidan, och tillbaka, med en ebb nästan af 5 à 6 qvarters höjd, måste de plankor som först laggt sig framför stolarne, på vissa tider, uplyftas genom strömmens stigning, hvarvid de andra, som efter hand drefvos dit, alltid hade tillfälle att tränga sig under, när vattenhorizonten höjdes af ebben. Således fann man, vid arbetets början, om morgonen den 20 Sept. 1755, att en myckenhet plankor samlat sig ifrån vattenbrynen ned på djupet. Härigenom lossades och sönderbrötos omsidor hållmasterne, stolens framdel uplyftades, rycktes ifrån utbyggnaden och följde med strömmen. Sjelfva lösryckningen skedde så hastigt att af ungefärligen 60 man, som då arbetade på honom, ganska få hunno springa på dammen, de fleste borrtfördes af vattnet, och måste söka att rädda sina lif på blockar och plankor. 9 man af Västgötha-dahls regemete blefvo likväl borrta, utom åtskilliga som skadades.

Man anställde väl en undersökning för att uptäcka rätta ordsakerne til denna olycka, men inga uplysningar vunnos. Man påstår äfven att plankornas nedsläppning skedt i full afsigt att förstöra dammbyggnaden; om så är blir det ett nytt bevis på den stora sanningen att det är straffets visshet, men icke dess stränghet som förekommer brotten.^[10] Men hvarföre skall man alltid tillräkna människjornas ondska hvad som oftast förordsakas genom deras obetänksamhet? De händelser som vanhedra vårt slägte äro de icke så förödmjukande för oss sjelfva att vi endast borde antaga dem då bevisens gilltighet nekar oss att tvifla? Om ock allmänna omdömet därigenom skulle frikänna en brottsling, hvad förlora vi därvid annat än den plågande känslan att nödgas föragta en like.

Imedlertid hade flottbergs fördämningen förlorat det allmänna förtroendet. Mängden, som alltid dömmer hastigt, fann nu endast orimligheter i ett företagande som den nyss beundrat, och ehuru en Committée blifvit satt af Sveriges kunnigaste män, för att undersöka huruvida fördämningen var möjlig; ehuru de alla jakat därtill, hade den öfvertygelsen likväl blifvit herrskande, att en så stor vattencolumn som flöt fram vid flottberget,^[11] icke genom någon konst kunde tyglas, och följakteligen att hela arbetet var onyttigt^[12].

Den annalkande Riksdagen förordsakade ett nödvändigt upskof; dels emedan omkostnads-förslaget till arbetet för 1756 fordrade 35000 Daler, och man icke hade tillgång på halfva summan, dels emedan Directionen skulle göra Ständerna redo för hela förvaltningen. Innehållet af den relation som då ingafs skall straxt anföras, imedlertid finner jag mig förbunden att omnämna några andra omständigheter, som under denna perioden förefallet.

Emellan 1720 och 1772 gjorde erfarenheten den anmärkningen, att de flesta näringar och inrättningar hafva i Sverige haft likasom en viss tid då de blifvit upmuntrade, och en annan då de blifvit försummande; merendels har likväl båda delarne skett omåttligt. Detta öde träffade äfven canalinrättningar; lyckligtvis för statsfonden kunde de icke anläggas af enskildta så lätt som fabriker. Man ville nu göra segelfart emellan Alingsås och Götheborg, man anställde undersökningar öfver belägenheten, och Ständerna tyckte att Ostindiska compagniet kunde ganska väl bestrida omkostnaden därvid, i anseende till de många förmåner som blifvit beviljade, och, kanske ännu mer, i anseende till den betydeliga vinst som denna handel, den tiden, gaf. Men undersökningen lämnade icke det utslag man förmodade; det fanns att omkostnaden skulle blifva betydelig och nyttan ringa, emedan vattendragens krökning gjorde vägen altför lång. Af denna ordsak afgjordes i Rådet att Compagniet skulle, i det stället, gifva till Trollhätte-byggnaden en summa af 60,000 Dal.; hvaraf hälften skulle betalas 1754 och andra hälften 1755, eller och 15000 Dal. årligen i 5 år. Compagniet valde det förra; men emedan det förmodeligen icke ville låta allmänheten veta att dess förtjenst var nog betydelig att tåla dylika bevillningar, kanske ock emedan samtelige Actieägarnes samtycke därtill icke kunde, eller fick, inhämtas, begärdes att denna utbetalning skulle ske under tysthets-löfte, hvilket Rådet äfven biföll.

Att häfva det hinder som fallet vid Åkersström förordsakade sjöfarten, var man sinnad att göra en updämning vid lilla Edet; detta förslag väckte naturligtvis mycken oro hos alla jordägare vid den tracten af Göthaelf, och åtskilliga föreställningar däremot blefvo gjorde; fluteligen bevisade konstmästaren Wiman att dämningen och uprensningen skulle kosta lika så mycket som en sluss, hvarefter den planen afstadnade.

Emedan de upgifter af mätningar, planer och profiler hvarpå förslagen grundades, befunnos, til större delen, origtiga, och måste ändras, lärer man icke undra att omkostnaden öfversteg vida den summa som entreprenadscontractet utsatte. Wiman, som, nedkallad ifrån en annan ort, efter dessa upgifter måst göra sina förslager, hade äfven gjort det förbehåll att få ersättning därföre. Redan 1753 märktes en brist af 100000 Dal.; att till en del afhjelpa den, ämnade man väl att sälja de 50 Lotter som Kronan ägde i slussverket, men vågade icke, emedan Ständerne ingen ting stadgat därom; det var icke eller rådligt att antaga nya intressenter i anseende till den dryga räntan, utan statscontoret måste, efter hand, förskjuta de erforderliga penningesummor.

Directionen blef äfven under denna tiden ökad med några nya ledamöter, och Baron Ollonberg fick ensam tillsynen vid sjelfva arbetet efter Baron Hårlemans död.

Af den omnämde berättelsen, som Directionen ingaf till Riksdagen, kan man inhämta att Konungen beviljat 1753 ett förskott af Statsmedlen till 44000 Dal., och nästföljande år 40000 Dal. Dessa summor, tillika med den som Ostindiska Compagniet betalt, och sjelfva fonden, göra tillsammans 394000 Dal.; hvaraf, till årets slut 1755, åtgått 380584 Daler 2412 styfver, utom den skuld verket häftade för hos Krigs-Collegium, till ungefär 9000 Dal. för krut som blifvit användt till sprängningen.

Emedan Canalfarten emellan Wenern och Östersjön var i en nära förening med den vid Trollhättan, hade Öfver-Directör Faggot (1755) inlämnat till Directionen plan och cartor öfver vattenledningarne till Hjelmarn och till Mälarn. Den förre, ifrån Wenern genom sjön Skagern och Let Elfven, upföre till stora Björken, och sedan genom Toften och Teen til Hjelmarn, befanns aldeles omöjlig, i anseende till vattenbrist. Däremot den andre, ifrån Skagern , genom Let elfven, Mörken, vattendragen till Svartelfven, och sedan genom en graf därifrån till sjön Elflången, utföre till Vikern, Åhsbo och Nora sjöarne samt Veringen, ända ned till Arboga och Mälarn, fanns, i anseende till vattendragen, som ifrån Svartelfven slutta ned emot Mörken så väl som emot Elflången, beqvämlig til inrättning af en segelfart; den syntes äfven så mycket snarare böra antagas, som den gick igenom Carlskoga, Nora, och flera bergslager.

Äfven voro till Directionen nyss inkomne afvägningarne öfver vattendragen emellan Wenern och Skagern, så väl som emellan Wenern och Wettern genom Tidån, sjöarne Wiken och Bottn, samt sedermera, Motala elf utföre, genom sjöarne Boren, Norrby, Roxen, Glan, och förbi Norrköping till Bråviken, denna vägen syntes både möjelig och för en drägelig kostnad kunna verkställas.

1. Enligt denna, skulle farten ske genom Carlsgraf, och de öfverste fallen vid Trollhättan fördämmas; vattnet således ledas åt Nolströmmen, och segelleden gå genom en sluss på östra sidan om Prästskedsfallet. I Kafleströmmen skulle på fasta berget anläggas två slussar med tre par portar, och halfva fallet lämnas til vattnets aflopp. Wid Öjebro skulle antingen anläggas en sluss eller en updämning. Ifrån Öjebro håla borde Canalen föras öfver land genom en stenig backe, och utföre ett brant berg (Håkans hamn) til Hojoma varp; en sträcka af 250 alnar var således här att genombryta, och fordrade fyra slussar med fem par portar, hvilka kunde insprängas i sjelfva berget. För att undvika vattenhäfningen i Hojoma varp borde man antingen spränga sig en Canal dår förbi, eller genom stensänkningar framföre, göra farten utmed berget säker. Härifrån syntes ingen annan utväg än att föra Canalen öfver land, genom jordbackar och berg, i en längd af 1937 alnar. Denna väg går först ifrån Hojoma varp upföre en hög jordbacke, sedan öfver en jämn och något skogbevuxen mark, till et berg kalladt Oxeliden som skulle genomsprängas; och borde Canalen hela vägen sänkas til samma vattenhorizont som i Hojoma varp. Berget är brant utföre och marken sedan långsluttande till ändan af Olidehåla. Canalen skulle icke föras genom hålan utan bredevid. Ifrån ändan af Olidehåla borde Canalen dragas åt flottberget, och genom fasta hälleberget böjas långs utmed strömmen till lugnvattnet i Götha elf där tre slussar, med deras fyra par portar, skulle insprängas i berget.
2. Han var född 1661.
3. Dessa hvalf, som nödvändigt borde vara till mycket hinder för en väl inrättad segelfart, voro nödvändige i slussar af ett så orimmeligt djup; de tjente dessutom till stöd för slussportarne, som eljest varit utsatte för en vattentryckning hvilken ingen styrka kunnat emotstå.
4. Den vattentryckning hvardera porten här skulle uthärda, svarade emot 984 skeppunds tyngd, när man afräknar det motstånd som berget ofvanföre, och det på andra sidan qvarstående vattnet, hvardera af 4 alnars höjd, gjorde.
5. Denna båge skulle efter ritningen så byggas: att 4 starka masteträd sammanfogades, och deraf gjordes en bjelke, om en aln i fyrkant, hvilken var sjelfva bågens basis, och hundrade alnars längd, efter bredden af det ställe där Wenern skulle afdämmas. Axis till bågen, eller abscissa tagen uppå axis, utsattes till 15 alnar, så att dess latus rectum borde vara 166+2⁄3 alnar. Bågen skulle byggas af tvänne fasta ihopfogade bjelkar, 1⁄2 aln i fyrkant, och andra bjelkar skulle binda den ihop med sjelfva basis. Då bågen således var ganska fast ihoptimrad skulle den fästas med ena ändan vid landet, och dess andra ända föras af strömmen till andra stranden, allenast han med linor styrdes rätta vägen, där, vid andra fästet, iakttogs att bågens basis kom att ligga emot, och dess convexitet med strömmen. Under sjelfva bågen, tillika med dess basis, borde sedan sättas tvänne stolpar; desse skulle genom stänger, som med öglor voro fästade vid sjelfva stolparne, föras ned til bottnen, så snart bågen hade fått sin rätta ställning ofvanpå vattnet, och hindra honom ifrån at sjunka. Då bågen på detta sätt blifvit nog stadgad, borde starka bjelkar läggas med sin ena ända emot dess basis, och med den andra släppas ned i vattnet för att af strömmen föras till bottnen. Några korrtare stolpar skulle likväl förut sättas under bjelkarne, att vara dem till stöd emot vattentryckningen, och, sedan de således fått sin rätta hvilande ställning, tjocka plankor nedsänkas emot dem, och dammen sluteligen genom fyllning göras så tät som man åstundade.
6. Dämningen skedde med en stenkista, 12 alnar i fyrkant, hvilken nedsänktes ofvanföre, och med linor fördes till det utsatta stället; man trodde i början att försöket skulle misslyckas, men kistan stadnade midt i fallet, förmodeligen uppehållen af någon bergklint, och ehuru ställningen var något lutande, lyckades det likväl att genom den fullborda dammen.
7. Vattentryckningen på dessa slussars öfre portar skulle ej blifva öfver 96 skepp. på hvarje port.

   Efter uträkning borde slussarne kunna uttappas på följande tider: Slussen Gref Tessin på 6 min. 3 secund. Gref Ekeblad på 6 min. 36 secund. Polhem på 11 min. 11 secund. Elvius på 8 minuter 27 secunder. Den skildnad i tid som, vid olika tillfällen, härvid upkom berodde på luckorna, hvilka ej alltid kunde få den horizontala ställning som man vid uträkningen antagit.

8. En läsare som högagtar Polhems och Elvii förtjenster, kan det icke annat än förefalla besynnerligt att desse verkeligen store Män kunnat begå ett så betydeligt misstag. Utan att känna stället borde man hafva funnit att detta djup och 40 alnars bredd, som flottbergsströmmen den tiden hade, kunde omöjligt gifva ett tillräckligt utlopp åt Wenern i hvars sköte så många stora Elfver tömma sitt vatten. Det samma kunde slutas af de öfre fallen vid Trollhättan, såsom Nol- och Gullströmmen, hvilka voro flera gångor högre än fallet vid flottberget, och således genom sin häftighet borde gifva långt mera vatten än som kunde framkomma i ett sund af 40 alnars bredd och 4 alnars djup, med den hastighet som upkommer genom ett fall af 5 fots höjd. Bergets opålitlighet och de däraf förordsakade olyckor voro tillfälligheter hvilka ingen mensklig varsamhet kunde förutse, ännu mindre förekomma.
9. Skölar kallas dels de remnor eller öpningar som finnas i berg emellan dess lager, dels svaga och osäkra lager som kunna bestå af lera eller lösa sten-arter, och därigenom förordsaka ras. Ett berg hvaruti finnas mer eller mindre af dylika skölar kallas sköligt.
10. I Kongl. förordningen af d. 1 Martii 1756, stadgas, "att den som begår våld å de vid Trollhätte slussverk varande slussar, grafvar och dammar, eller, i upsåt att skada detta verk, det med någon åtgård förvärrar eller fördärfvar, skall utan allt skonsmål straffas med 40 par spö och i 8 år på någon kronans fästning till arbete hållas, samt med sin ägendom, så långt den räcker skadan gälda."

    Samma straff blef äfven, genom Kongl. förord. den 15 Julii 1778, ålagdt dem som skadade den sedermera upbyggda träbron. Bro-intressenterne ville väl att Häradet skulle tillika ersätta skadan, på samma sätt som Lagen stadgar om dulgadråp, men regeringen fann icke för godt att bevillja en så orimmelig begäran.

11. En calcul öfver denna vattencolumn torde icke vara obehagdig för vissa läsare. — Innan bergrasen skedde, och några utstående bergsskölar blefvo undanröjde, kunde strömmens transversal section räknas till 260 alnar: då var äfven fallet vid flottberget 4 fot, som gifver 8 alnars hastighet på en secund. När denna hastighet lägges till den som vattnet förskaffat sig på en lång sluttning, och den lilla som behölls ifrån Helfvetes fallen, hvilken blifvit afmätt och funnen vara 5 alnar på secunden, så är hela den hastigheten hvarmed strömmen forrsade straxt nedanför fallet lika med 13 alnars hastighet: och således 13 × 260 = 3380 Cubik alnar vatten som på en secund skulle gå fram. Men emedan något vatten nödvändigt trängt sig emellan det berg-ras som låg på bottnen, kan man säkert antaga 3600 cub. alnar. De båda utloppens bredd gjorde tillsammans 24 alnar, och deras höjd öfver nedra vattenhorizonten 4 alnar. Under det man gick öfver strömmen med sänkverken, och innan stenfyllningen kunde läggas framför stolarne, hvarigenom dammen skulle få sin fullkomliga täthet, borde vattnet i utloppen stiga minst till 9 alnar, och genom fyllningen till 13. Men efter denna räkningen felades ännu 4 alnar i den önskade höjden; för att vinna den, och tillika göra utloppen säkrare, hade man beslutit att igenfylla det yttre och utvidga det inre, på det sättet att det vid början fick samma bredd som båda tillsammans ägde, men aftog smånigom; härigenom skulle strömmen förlora en del af sin våldsamhet, emedan dess tryckning blef mer på utloppets sidor, och hastigheten tilltog ju närmare det hann emot utloppets nedre ända.
12. Det torde fordras att Författaren skall yttra sin mening öfver möjligheten af flottbergs fördämningen. Jag är fullkomligt öfvertygad att denna damm icke allenast var möjlig, utan äfven blifvit verkställd om man fortfarit. Om jag misstager mig delar jag detta misstag med en Wargentin, en Triewald, en Palmstjerna och flera förtjenta män, hvilkas kunskaper åtminstone kunna upväga deras, som i sednare tider velat förlöjliga försöket. Till bevis att det dämningssätt Wiman nyttjade var det rätta behöfver man endast anföra, att de stolar som genom den nyssnämde händelsen icke borrtfördes, blefvo stående till 1763, då Directionen ändteligen fann att de kunde uptagas, sedan planen långt förut var ändrad. Dessa stolar stodo likväl i starkaste strömmen och på 20 alnars djup. Att det parti som styrde 1756 års riksdag fann fördämningen vara en dårskap, bevisar ingen ting, vid samma riksdag fann man flera saker oförnuftiga dem sednare tider antagit för grundsanningar, och, tvärtom, ansåg åtskilligt såsom lagligt hvilket vi nu skulle föragta och ogilla. Men ehuru jag vågat försvara görligheten af flottbergs fördämningen, har jag likväl aldrig ämnat sträcka detta försvar till hela planen för Canalfarten; den var — icke orimlig som man påstått — men alltför mycket inskränkt att kunna vara af allmän nytta; man hade dervid haft så mycket afseende på transporten att man glömt segelfarten, hvilken aldrig skulle vinna genom pråmar med fällmaster, de enda som kunde framkomma, emedan slussarnes oformliga djup gjorde stollgången nödvändig, och ingen byggningskonst i verlden kunnat upfinna slussportar som uthärdat vattentryckningen utom hjelp af berget ofvanföre hvalfvet: De djupa och smala slussarne tyckas icke eller hafva varit rätt pålitliga. Med ett ord: Polhems canal, om den blifvit färdig, hade aldrig upfyllt sitt ändamål mer än till hälften, hade alldrig kunnat befordra den rörelse för städerne vid Wenern, som en obehindrad sjöfart emellan dem och hafvet bör och måste åstadkomma.