Trollsländan som förlovad/Kapitel 04

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Vid Gardasjön
Trollsländan som förlovad
av Bertha Clément
Översättare: Oscar Nachman

Översvämningen
En överraskning  →


[ 66 ]

IV.
ÖVERSVÄMNINGEN.

Elbes vattenstånd hade aldrig varit så högt som i år, påstodo med största bestämdhet de äldsta invånarna i Dömitz och hela trakten.

Det var emellertid ingenting att oroa sig för. Så fort regnet upphörde, skulle Elbe åter falla, tänkte alla, och dessutom lugnade de sig med den tanken, att fördämningarna voro goda; så vad hade de egentligen att frukta? Detsamma tänkte även jägmästare Keil, när han i början av april rustade sig att tillsammans med sin hustru övervara sin enda brors bröllop i Güstrow. Den unga frun däremot betraktade med hemlig oro den väldiga floden och ryste till för var gång hon hörde isflaken knaka. Vid avskedet kysste hon gång på gång sina små älsklingar och anförtrodde dem åt flickornas särskilda omsorger. Marie, som barnen voro mycket förtjusta i, lovade modern att se till dem, som om de vore hennes egna syskon. Så avreste man och hustru, han glad och vid gott mod, hon betryckt och ängslig, ty det var ju första gången, hon lämnade sitt lyckliga hem. De unga flickor[ 67 ]na och barnen följde den bortrullande vagnen med blickarna.

— Så där ja, sade Olga, nu ska vi göra vårt bästa, så att fru Keil blir belåten med oss, när hon kommer hem igen. Det är riktigt roligt att få hushålla på egen hand en och annan gång.

— Fru Keil har ju ordnat allt så bra, att det inte blir mycket över för oss att göra, sade Meta.

— Åh, vi ska göra mycket! utbrast Marie. Vi ska klä huset med grönt och baka en god kaka, tills de kommer hem.

— Ja, det ska vi! utropade Emmy. Du har alltid så'na goda infall, Marie. De andra skrattade, ty ingen i huset var okunnig om Kackerlackans förkärlek för sötsaker och dylikt. Även barnen jublade vid dessa lockande utsikter, och lilla Karl ropade:

— Och sen kommer farmors födelsedag! Hurra!

De unga flickorna nickade glatt, ty den av alla omtyckta och vördade gamla damens åttionde födelsedag skulle detta år firas alldeles särskilt festligt.

— Det ser svårt ut, sade herr Köster, när han på eftermiddagen kom hem från Dömitz, där han varit för att uträtta några ärenden. Isflaken har tornat sig vid den stora Elbebron och trycker våldsamt mot pelarna. Man försöker visserligen spränga isen och föra den fram under bron, men det kommer alltjämt nya flak, som fastnar. Och när jag lämnade Dömitz, hade det just kommit ett meddelande om att floden åter är i stigande, och på himmeln hotar dystra regnmoln.

— Måtte den gode Guden nådigt stå oss bi! sade farmor och knäppte ihop händerna i knät.

— Är du rädd, farmor? frågade lilla Karl, och även flickorna sågo ängsligt på den gamla damen.

— Nej, mitt barn, inte för egen räkning, endast för alla de människors skull, som kanske förlorar liv och ägodelar.

— Fruktar även ni det, herr Köster? frågade Emmy ängsligt. Den unge mannen ryckte på axlarna. Vem [ 68 ]kan veta det, fröken Lippoldi? Även om man inte fruktar något bestämt, kan alltsammans förändras på ett ögonblick. Men, fortsatte han, när han såg flickornas förskrämda uppsyner, ännu ges det ingen anledning till verklig oro. Om det bara inte ville regna!

Denna önskan gick emellertid icke i uppfyllelse, ty Emmy och Marie vaknade på natten av att regnet plaskade mot fönsterrutorna. Därtill lät vattnets brus och isflakens knakande riktigt hemskt.

Mörk och grå steg den unga dagen upp i öster, när invånarna på Dömitz helt plötsligt väcktes ur sin sömn av dånande kanonskott. Emmy satte sig darrande upp.

— Marie, för Guds skull, vad kan detta betyda? Marie stod redan framme vid fönstret. Stig upp, Emmy! Det ser förskräckligt ut där ute — vattnet forsar och stormen piskar det mot fördämningen.

— Rinner det redan över? frågade Emmy och drog med darrande händer på sig strumporna.

— Nej, svarade Marie och kastade hastigt på sig litet kläder. Då knackade det på dörren. Stig fort upp! Fara hotar!

Marie sprang in till barnen för att väcka och klä dem. Emmy började gråta och jämra sig. O, om jag ändå hade stannat hemma! Pappa, mamma, jag vill komma till er! Här dör jag av ängslan! Hon sjönk snyftande tillbaka mot kuddarna. Då lades en darrande hand på hennes axel, och när hon tittade upp, blickade hon in i gamla farmors bleka, vänliga ansikte.

— Var förståndig, mitt barn. Tänk nu endast på vad ögonblicket kräver, och överlämna allt annat i Guds händer. Det lät så tröstande, att Emmy steg upp och klädde sig, medan den gamla damen hjälpte till att klä på barnen.

Nu kommo även Olga och Meta, båda bleka och darrande, och gingo ned i vardagsrummet. Även Sophie, tjänstflickan, smög sig dit in, och alla trängdes kring gumman, som om hon kunnat skydda dem.

[ 69 ]— Vad gör vi nu? frågade Olga.

— Vi ge Gud äran, liksom alla andra morgnar, svarade den gamla damen och tog sin psalmbok. Ingen av flickorna kunde sedermera glömma denna morgonandakt, till vilken storm och vågor sjöngo en dyster sång.

— Och nu, barn, sade gumman, när amen förklingat, ska ni göra såsom jag säger. Du, Sophie, packar ner barnens sängkläder i en säck och bär ner dem i förstugan. Ni, Olga, stoppar ner så mycket bröd, ägg och korv, ni får tag i, uti en korg och ställer den i närheten av ytterdörren. Ni, Meta, kokar mycket kaffe och häller det på tomma vinbuteljer, som vi ävenledes packar ner i en korg. Ni, Marie, går efter en skinka, och ni, Emmy, stannar så länge hos barnen.

Utan invändningar gjorde var och en, såsom hon blivit tillsagd. Gamla fru Keil tog sin sons papper och några värdesaker och gömde dem i en väska. Sedan plockade hon ihop alla schalar och filtar, som funnos i huset.

Nu var allt gjort, och alla inväntade vad som komma skulle. Så kom herr Köster springande och berättade: Trots alla försök att hindra det, har isflaken tornat sig ännu högre vid bron och till sist brutit av en bropelare. Men den största faran hotar oss, om fördämningen icke håller stånd. Brister den, så kommer hela dalsänkan under vatten. För oss är nog faran inte så stor, därför att Brumkow ligger litet högre, men det blir alltid bäst, att vi låter föra livsmedel, täcken och filtar upp på Bokberget, så att vi i nödfall kan ta vår tillflykt dit upp. Jag har redan bett våra grannar göra det, ty i sista ögonblicket måste vi tänka på våra djur. Kom, Sophie, så bär vi upp allt, vi behöver.

— Jag hjälper också till, sade Marie. Vill ni andra dra försorg om frukosten?

— Det kan Emmy och Meta göra, sade Olga, för jag följer också med. Båda satte upp sina kjolar, [ 70 ]togo på sig regnkappor och en schal om huvudet och grepo var sin korg.

Under tystnad gingo de genom stormen och regnet över ängarna upp till Bokberget, bakom vilken en härlig, milsvid bokskog sträckte sig. På den lilla höjden hade några år tidigare uppförts en liten paviljong, i vilken tolv människor i nödfall kunde finna skydd. Herr Köster lade beslag på ett hörn för familjen Keils räkning och lät lägga ned sakerna där. Sedan stodo alla och betraktade Elbes skummande, gulaktiga vågor ett ögonblick.

— Tror ni, att fördämningen håller, herr Köster? frågade Olga sakta.

— Vi måste vara beredda på allt, svarade han undvikande, och sedan anträdde de under tystnad hemfärden. På vägen mötte de familjer, som bodde på smågårdarna och ville rädda så mycket som möjligt av sina ägodelar.

— Släpa inte upp för mycket, ropade herr Köster varnande till dem. Glöm inte, alt det måste finnas plats för kvinnor och barn.

På jägmästarbostället stod redo ångande kaffe, som hastigt dracks. Sedan gingo jägaren och Sophie ännu en gång upp till berget, enär de första gången icke kunnat taga med sig allt, som behövdes; dessutom fick drängen bära upp hö och foder åt kreaturen. Sedan inväntade alla i största ängslan, vad de närmaste timmarna skulle medföra.

— Kommer det stora vattnet inte snart? frågade lilla Karl, då de ätit frukost, ty han tyckte förmodligen, att nu var det lämpligaste ögonblicket inne. I detsamma dånade ett kanonskott genom tystnaden. Förfärade sprungo alla upp och sågo sig omkring; endast lilla Karl klappade i händerna och ropade jublande: Elbe kommer! Så sprang han samtidigt med de vuxna fram till fönstret och sade i djupt besviken ton: Den är ju inte alls där!

Olga och Marie, de båda modigaste, sprungo efter herr Köster, då han skyndade bort till fördämningen. [ 71 ]Där stodo redan byborna, och under tystnad pekade en av männen på den grågula vattenmassan, som mellan Dömitz och Brumkow utgöt sig över slättlandet. Alltså hade det inträffat, vad alla sedan gårdagen fruktat men icke ansett möjligt — fördämningen, som hittills alltid stått rycken, hade brustit!

— Upp på Bokberget! kommenderade den unge jägaren med hög röst. Men lugnt och sansat! För Brumkow är det än så länge ingen fara, för det ligger för högt. Men man kan inte veta vad som kommer och hur högt vattnet stiger.

Farmors rullstol stod redo, ty hon hade icke kunnat gå till Bokberget. Hon slog sig hastigt ner i den och tog barnen i knät, under det att Marie täckte över dem med schalar. Herr Köster åtog sig att skjuta rullstolen. Under tiden hjälpte Olga Sophie och Johann, drängen, att släppa ut korna, som Emmy trots sin motvilja för boskap måste driva framför sig. Till all lycka var det godmodiga, fromma djur, som voro lätta att driva på. Det blev svårare med grisarna, som först måste bindas vid bakbenen, för att de inte skulle springa sin väg. Sophie, som de kände bäst, drog bort med dem, och den kloka Tyras, som snart förstod, vad det var fråga om, hjälpte henne, under det att taxen Waldmann muntert sprang bredvid.

Under vägen stötte de på många bybor, som drevo sin boskap framför sig, männen tysta och allvarliga, kvinnorna gråtande. Det kändes så tungt att behöva överge det kära hemmet och överlämna det åt elementens raseri.

När de kommo fram till Bokberget, tog Marie lilla Minna på armen, Karl klättrade själv upp, och herr Köster bar farmor, under det att en av männen sköt upp rullstolen. Uppe i paviljongen sköts den fram till fönstret, ty det var en alldeles självklar sak, att den äldsta i byn skulle ha den bästa platsen.

Männen och kvinnorna drogo först försorg om boskapen, som bands fast vid bokarna, med vilka berget var bevuxet. Som det inte fanns mycket plats [ 72 ]uppe på toppen, måste djuren delvis bindas fast nere på sluttningen. Sedan gjorde kvinnorna det så bekvämt som möjligt åt sig inne i paviljongen, under del att männen stannade utanför, därför att det inte fanns plats inne för så många. Det var redan förut trångt nog, enär de i paviljongen voro sjutton personer med barnen inberäknade.

Darrande av köld och sinnesrörelse sutto flickorna hopkrupna framför farmors fötter. Några av småbarnen gräto av obestämd fruktan, lilla Minni satt tyst och ängslig i farmoderns knä, och lilla Karl stod bredvid henne och betraktade med stora, nyfikna ögon det grymma skådespel, som utspelades utanför. I jublande ton rapporterade han, att det stora vattnet kom allt närmare och närmare men att Elbe alltjämt var kvar på sin plats.

Emmy grät tyst för sig själv och frågade gång på gång farmor, om hon säkert trodde, att de voro trygga där, även om vattnet steg ännu högre.

— Samla dig, viskade Marie till henne. Du pinar farmor, och vad ska människorna tänka om dig! Så reste Marie sig upp och gick fram till dörren. Olga och den enda unga flickan i de övriga familjerna följde efter henne och betraktade ängsligt det forsande vattnet, som nu närmade sig Brumkow.

— Ser ni — vattnet gör ej vår by någonting! utbrast jägaren. Egentligen hade vi lugnt kunnat stanna hemma. Byn ligger för högt —

Ordet dog på hans läppar, och skrin av förfäran hördes från alla håll. Fördämningen hade brustit på ett annat ställe, alldeles framför byn! Snabbare än tanken utgöt sig det skummande vattnet över åker och äng, trängde in i trädgårdarna och omspolade de två lägst belägna husen.

Alla hade skyndat ut ur paviljongen, och kvinnorna började gråta och veklaga. Inom några ögonblick såg man, så långt blicken nådde, endast en skummande vattenyta, som ryckte med sig allt, som kom hindrande i dess väg.

[ 73 ]— Måtte Gud ha förbarmande med alla de många människor, som detta träffar alldeles oförberett, sade med darrande röst farmodern, som stod vid dörren.

— Tror ni, att vi är alldeles trygga här? frågade Olga herr Köster.

— Låt oss hoppas det, svarade han. I nödfall har vi träden kvar.

— Det är en klen tröst, viskade hon, ty i dem kan endast männen komma upp.

— Tror ni, fröken Olga, att jag skulle låta er omkommo inför mina ögon? Jag har lovat jägmästaren att beskydda er alla, och jag tänker hålla mitt ord, om jag också ska duka under själv.

Bleknande betraktade hon de skummande vågorna.

— Nu har det även nått vårt hus! utbrast en av smärta skälvande röst bakom henne. Olga vände sig hastigt om och tryckte deltagande kvinnans hand. Bredvid henne stod ett ungt förlovat par, som sorgset blickade ned till det hus, som om några veckor skulle ha blivit hemvist för deras unga lycka.

Nu stod även jägmästarbostället under vatten, och floden steg alltjämt. Uppfyllda av den största förfäran, betraktade alla den skummande vattenmassan, som icke längre liknade en sjö, utan snarare påminde om ett hav, ur vilket kyrktorn och röda tegeltak döko upp här och var som små öar. Vilken skada det lössläppta elementet redan ställt till, utvisades av avbrutna bräder, stolar och andra möbler, som fördes bort av vattnet. I det vildaste raseri forsade floden fram, starka träd knäcktes som halmstrån, och helt plötsligt skreko till och med männen till av förfäran. I bonden Ewers hus måste dörrar och fönster ha tryckts in, ty husgeråd kom utsimmande. Om en stund störtade huset in med ett dovt dån och begravde under sina spillror det, som ännu fanns kvar. Så störtade ännu ett in. För det tredje och för jägmästarbostället, som lågo högre, var än så länge icke något att frukta, men vattnet steg alltjämt. Nu slickade vågorna redan fönst[ 74 ]ren. De små kullarna stodo redan under vatten, och detta hade nu trängt ända fram till Bokberget.

Och alltjämt högre steg vattnet; den på sluttningen fastbundna boskapen blev nu så orolig, att männen måste föra upp den. Men även de andra djuren ryckte så oroligt i sina rep, att de måste frigöras, och darrande trängdes alla djuren kring människorna, som om de sökt skydd hos dem. Långsamt släpade dagen sig fram, och de stackars människorna tänkte knappast på att äta litet.

Då natten inbröt, lade kvinnorna och barnen sig till vila inne i paviljongen, under det att männen höllo vakt utanför. På jägarens inrådan tändes på den mot vinden skyddade sidan en eld, som kastade sitt röda sken över vattnet och visade, hur det långsamt steg. En sådan ändlöst lång natt i djupaste ängslan för vad nästa dag skulle bringa!

När morgonen inbröt, plaskade vattnet redan halvvägs upp på berget. Skulle det alltjämt stiga? Jägmästarbostället och det andra huset stodo redan till hälften under vattnen. Hur länge skulle de väl kunna motstå vågornas anfall?

Farmodern samlade alla till morgonandakt, och under tystnad lyssnade män och kvinnor till hennes ord. Nu hade alla endast en bön på läpparna, nämligen att deras liv måtte bli bevarade.

Alla upplivades av nytt hopp, när herr Köster fram mot middagen förklarade, att vattnet icke stigit på några timmar. De mörka molnen drogo bort, himmeln klarnade — men över vilken förstörelsens hemska bild spände den sig ej!

Fram mot kvällen blev himmeln åter överdragen med moln, och stormen började åter. Det regnade hela natten, som om himmelens slussar stått öppna. Nu steg naturligtvis vattnet åter, och när morgonen kom, slickade det på några ställen paviljongen. Flyktingarnas belägenhet blev allt betänkligare. Hur skulle det bli, om det lilla huset icke längre kunde hålla stånd mot stormen? Om floden nådde bergets topp, voro trä[ 75 ]den den enda räddningen, men hur länge skulle man kunna hålla ut uppe i dem, om det ej kom någon hjälp? Elden, som tänts såsom nödsignal, kunde icke underhållas till följd av det strida regnet, och om man icke kom ihåg dem, skulle de vara förlorade. Men varifrån skulle för övrigt hjälpen komma? Befann sig icke hela trakten i samma stora nöd?

— Herr jägare, sade helt plötsligt unga Evers till Köster, titta dit bort! Om jag inte misstar mig, är det en båt, som kommer där borta.

— Ja, verkligen! utbrast denne jublande. Vifta med näsdukarna, gott folk, så att de präktiga männen ser oss!

Det skedde även, alla började ropa högt, och nu sköt båten hastigt fram över vattnet. Nu kunde man urskilja dem, som sutto i den — det var pionjärer, som voro ute för att rädda de nödställda. Snart var båten framme vid Bokberget, och en av soldaterna kom i land. Män och kvinnor trängdes omkring honom och tryckte under glädjetårar hans händer.

— Ja, det är en otäck historia, sade han. Vi blev i går kommenderade hit från Schwerin och har sedan dess arbetat nästan oavbrutet i ett sträck. Men ni här uppe har det inte värst, för i de andra byarna har vi hämtat ner människor ur träden och från hustaken. Vi kom överallt i sista stunden, men intet människoliv har gudilov gått förlorat. Men kom nu — kvinnorna och barnen först! Och han fattade den närmast stående kvinnan och förde henne fram till båten, där en annan soldat tog hand om henne.

Båten var tillräckligt stor att taga med alla kvinnorna och barnen; lilla Karl bar taxen Waldmann, men trots alla tillrop stannade Tyras kvar hos jägaren och blickade upp till honom med sina kloka ögon. Nu stötte båten ut.

— Vi kommer snart tillbaka! ropade en av soldaterna. Ni är jämförelsevis trygga här, för vattnet stiger inte mer.

[ 76 ]Kvinnorna gräto och jämrade sig, när de foro förbi sina hus och sågo all ödeläggelse. Varifrån skulle de få pengar till nybyggnader, till möbler och dylikt, när de näppeligen kunde räkna på skörden?

— Den gode Guden kommer att dra försorg om oss nu som alltid, sade farmor tröstande, och vi skola tacka honom, för att han bevarat våra liv.

I Dömitz såg det också svårt ut; nedra delen av staden hade övergivits av invånarna, enär alla hus stodo under vatten ända upp till andra våningen och några till och med störtat in. Många människor hade tagit sin tillflykt till fästningen och andra till den högre belägna delen av staden, där vattnet endast trängt in i de undre rummen. Hus, som inte föreföllo riktigt säkra, stodo övergivna och andra åter voro överfyllda med människor. All trafik sköttes med båtar, som rodde av och an på gatorna och på detta sätt försågo invånarna med livsmedel.

Nu stannade båten, i vilken kvinnorna och barnen befunno sig, utanför ett större hus, ett fönster öppnades i en av de övre våningarna, pionjärerna gjorde fast en med hakar försedd stege och uppmanade fyra av kvinnorna att klättra uppför den. Det biev inte så lätt, men hjälpande händer sträcktes ut där uppifrån, och då gick det bra. Även de andra blevo så småningom placerade i olika hus, så att båten till sist var tom och kunde återvända till Brumkow och hämta männen och en del av boskapen, som tills vidare fördes till fästningen.

Farmor jämte barnen och de unga flickorna blev upptagen hos bekanta, och de tackade Gud, när de åter befunno sig på det torra. Huset låg i den högsta delen av staden, och dock voro även där rummen i bottenvåningen obeboeliga, ehuru vattnet icke stod så högt i dem. Alla möbler hade burits upp i övre våningen, och från porten hade man lagt bräder fram till trappan.

Då de väl kommit in i rummet, skyndade Olga fram till fönstret och inväntade ängsligt den återvän[ 77 ]dande båten, och under tiden utmålade hennes fantasi för henne de hemskaste saker, som kunde ha hänt på Bokberget. Marie gick fram till henne, lade armen om henne och viskade.

— Var inte orolig, Olga. Pionjärerna sade ju, att människorna på Bokberget befinner sig i fullkomlig trygghet.

Olga nickade och sade:

— Ja, men du ska få se, Marie, att herr Köster stannar till sist. Och eftersom all boskapen ska med, finns det inte plats i båten för alla. Marie tryckte med deltagande hennes hand, ty hon visste ju, att Olga hyste ett mer än vanligt intresse för jägaren.

Dagen gick till ända, regnet upphörde, vinden drev undan de mörka molnen, enstaka stjärnor tindrade, och nu tittade även fullmånen fram. Olga satt tyst och blek bredvid farmodern, som höll flickans hand i sin och då och då viskade ett uppmuntrande ord till henne. Barnen hade redan gått till vila, så det var alldeles tyst, och några båtar syntes icke heller till längre.

Helt plötsligt nådde ett svagt plaskande Olgas öra; hon sprang fram och öppnade fönstret, och i detsamma ropade en välbekant röst:

— Det är jägaren från Brumkow. Kan han få komma in här? Han är belåten med en stol för natten.

— Han är hjärtligt välkommen, ropade frun i huset till svar. Ögonblicket efteråt hördes steg i trappan, under ett glatt skall kom Tyras springande in i rummet, och jägaren följde efter honom med en hjärtlig hälsning.

— Alla i trygghet gudilov — till och med boskapen, utropade han med sin friska röst, i det han lät blicken ila omkring, tills den stannade hos Olga. Olga! sade han sedan med sänkt röst och sträckte ut båda händerna mot henne.

Rodnande gick flickan fram till honom, lade sin hand i hans och drog honom med sig fram till den gamla damen.

[ 78 ]— Farmor! utbrast hon med tårarna strömmande över kinderna, och sedan sjönk hon på knä framför gumman.

— Vi håller av varann, farmor, välsigna ni oss i våra föräldrars ställe, sade den unge jägaren, sedan han sjunkit på knä bredvid Olga.

Djupt rörd lade gumman sina darrande händer på de båda ungas huvuden, och rörda blickade alla på det unga paret, som funnit varandra i ångest och nöd.

Sedan trängdes de unga flickorna kring väninnan för att lyckönska henne, under det att herrn i huset gick efter en butelj vin, för att de skulle kunna dricka för deras lyckliga framtid.

Följande morgon kom den tröstande underrättelsen, att Elbe börjat falla. En frisk vind drev undan de sista regndigra molnen, solen tittade fram, och de upprörda själarna fingo nytt mod. Jägaren följde med den första båtlägenheten till posten och hämtade brev och telegram från jägmästaren och de unga flickornas föräldrar. Alla skrevo i största ängslan och oro.

Jägmästaren och hans fru hade brutit upp redan vid den första underrättelsen om katastrofen, men inte kommit längre än till närmaste by, som förblivit skonad av vattnet. Även de unga flickornas fäder voro där och inväntade otåligt det ögonblick, då de skulle kunna skynda vidare till Dömitz och sluta sina barn i sina armar. Etter två dagar var vägen äntligen passerbar och ett återseende möjligt.

Just på farmors födelsedag, som skulle ha firats så festligt, avreste de unga flickorna efter ett hjärtligt avsked från alla de människor, som blivit dem så kära.