Trollsländan som förlovad/Kapitel 05

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Översvämningen
Trollsländan som förlovad
av Bertha Clément
Översättare: Oscar Nachman

En överraskning
Ett muntert bröllop  →


[ 79 ]

V.
EN ÖVERRASKNING.

Hilly satt inne hos sig och betraktade med dyster och fundersam min ett brev, som låg på sybordet framför henne. Det var en inbjudan från Klara att under sommarferierna komma och hälsa på henne i Hamburg. »Vi glädja oss så åt att få träffa dig», skrev hon, »och i all synnerhet jag, så jag hoppas, att du inte har något trevligare för dig, lilla Syrsa. Jag skall hälsa dig från Heinz och tala om för dig, att han kommer att skicka dig respengarna. Så nu har du ingen giltig anledning att avböja min inbjudan.

Hilly suckade tungt. Om Klara endast hade en aning om vilken giltig anledning som tvingade henne att avböja denna inbjudan! Hon kunde ju omöjligt resa till Hamburg med endast en snygg ylleklänning och en vit, som hon redan haft två somrar. Här hemma tvättade hon sin vita varje vecka och strök den, men det gick ju inte för sig i Hamburg. Hon hade så oändligt gärna antagit denna inbjudan, i all synnerhet just nu när Hilde skulle resa på några veckor till farfar Born, som också bodde i Hamburg, men naturligtvis måste hon åter avstå från detta nöje.

Den lilla Syrsan gjorde sig all upptänklig möda att dölja sin sorg, men hennes goda mor märkte den dock, och då måste hon omtala allt.

— Vet du någon råd, mamma? frågade lilla Hilly ängsligt.

Fru Regnier strök ömt dotterns kind. Jag fruktar, att jag icke gör det, mitt hjärta, ty för ögonblicket kan jag inte med bästa vilja köpa dig någon klänning, och du måste ju ovillkorligen ha en till resan.

[ 80 ]Hilly nickade dystert. Ja visst! Det blir bäst, att jag skriver till Klara, att jag inte kan komma, och ber henne att inte vara enträgen.

— Åh, det brådskar inte med det, svarade modern. Låt oss fundera i lugn och ro på saken, ty jag unnar dig så gärna denna resa.

Fram mot kvällen kom Hilde, mycket upprörd och inte alls så glad som vanligt. Då hon var ensam med Hilly, utbrast hon ivrigt:

— Jag måste tala om för någon vad som hänt mig, fast Hugo strängeligen förbjudit mig det. Jag inser ju också själv, att jag inte får säga något till mamma därom, ty hon skulle bli förskräckligt upprörd. Och farbror — nej tack! Jag hade gärna talat om det för mormor, men Hugo förbjuder mig det helt bestämt. Om dig skriver han ingenting annat, än att han ber mig framföra de vanliga hälsningarna. Han kan inte heller begära, att jag ska behålla det helt och hållet för mig själv, och han vet ju mycket väl, att jag talar om allting för dig.

— Men Hilde, vad är det egentligen med Hugo?

— Kan du tänka dig, Hilly, han har åter gjort skulder och bett mig om pengar. Han skriver så ömt och kärleksfullt, att jag verkligen är riktigt rörd. Jag trodde verkligen inte, att Hugo höll av mig så mycket.

— Och du, Hilde? Och du? frågade Hilly andlöst.

— Lyckligtvis hade jag ännu mina månadspengar orörda, så jag gick med ens på posten med dem. Jag är så glad, att jag kunde hjälpa honom ur klämman.

Hilly såg mycket ängslig ut och sade dröjande:

— Ack, Hilde, jag tror inte, att du borde ha gjort det.

— Vad för slag? Du tror väl inte, att jag lämnar min enda bror i sticket?

— Nej — men jag menar, att du bort omtala det för din farbror.

— Ange Hugo? O, Hilly, hur kan du tilltro mig något så lumpet?

[ 81 ]Hilly rodnade och sänkte sitt lilla huvud. Det menar jag egentligen inte heller, försvarade hon sig dröjande. Men Hilde, nu fruktar jag verkligen själv, att Hugo är mycket lättsinnig. Tror du inte, att han fortsätter att göra skulder, om du för var gång så beredvilligt uppfyller hans bön?

— Det har jag verkligen inte kommit att tänka på, svarade Hilde bestört.

— Ja, förstår du, just därför borde du inte skicka honom pengar, för du stärker honom endast i hans lättsinne.

— Du har rätt. Redan i kväll ska jag skriva till honom, att han inte vidare ska vända sig till mig, ty jag kan inte hjälpa honom en gång till, för då skulle jag själv råka i förlägenhet. Till all lycka ger farbror mig pengar till resan, och jag hoppas alldeles bestämt på ett litet tillskott av mamma och mormor,

Sedan berättade Hilly om Klaras inbjudan och sitt bekymmer, och Hilde utbrast helt förtvivlad:

— Det är ju riktigt gräsligt, att du inte ska kunna resa för en dum klännings skull! Om jag inte hade givit Hugo alla mina pengar, skulle jag ha skänkt dig en.

— Du kära lilla Trollslända! sade Hilly rörd. Den hade jag ändå inte kunnat ta emot.

— Varför inte det? Jo, naturligtvis!… Men nu måste jag gå. Men först ska du lova mig att inte säga ett enda ord till någon om Hugo.

— Det är ju alldeles självklart, försäkrade Hilly ivrigt, och sedan skildes de åt. Under de följande dagarna var det stortvätt, och dessutom hade Hilly sina franska och engelska lektioner att ge, så hon fick inte tid att skriva till Klara. Dagen för Hildes avresa kom allt närmare, och Hillys hjärta blev riktigt tungt vid tanken på vad hon måste avstå från.

Men så en morgon ropade modern in henne i farfaderns rum. Den unga flickan blev helt nyfiken, ty mamma och tant Marie sågo så glatt på henne, och även farfar myste helt förnöjt. Vad var det med dem? [ 82 ]En varm rodnad strömmade långsamt upp till det unga ansiktet, när hennes blick föll på en vacker, ljusgrå klänning, som låg utbredd på en stol. Hilly såg helt förvirrad från den ena till den andra.

— Det där är ju din klänning, tant Marie? sade hon osäkert.

— Har varit, liten — från och med i dag tillhör den dig, löd det muntra svaret. Jag kunde visserligen inte förvandla den till ljusblått, men jag gissar, att den alltid är bättre än ingen alls, eftersom den möjliggör din resa till Hamburg.

— O, tant Marie, så snällt av dig! Tack, tack så hjärtligt! utropade Hilly och omfamnade fastern. Men — kommer du inte själv att sakna den?

— Nej, den var för ljus för mig, så jag har låtit ändra den åt dig.

När Hilly litet senare kom hem till Trollsländan och förkunnade sitt glädjebudskap, slogo de armarna om varandra och virvlade omkring i rummet, och sedan slogo de sig ned i soffan för att ingående diskutera sin, gemensamma resa och redan nu utmåla för sig alla de nöjen, den stora staden hade att bjuda dem på.

De närmast följande dagarna ägnade Hilly sig med största iver åt förberedelserna till resan, och när äntligen den dag var inne, då de sutto tillsammans på snälltåget till Hamburg, kramade de varandras hänoch sågo på varandra, strålande av lycka.

Under glatt samtal gick tiden så fort för dem, att de blevo helt förvånade, när tåget körde in på stationen i Hamburg.

— Där står farfar Born! jublade Hilde och viftade med näsduken genom kupéfönstret.

— Men ingen är här och tar emot mig, sade Hilly helt bestört.

— Då följer vi dig hem, eller, ännu bättre, vi enleverar dig!

— Nej, nej, Heinz skulle bli förskräckligt ängslig, avböjde Hilly och såg sig ivrigt omkring efter brodern, [ 83 ]farbrodern eller Klara, under det att Hilde glatt hälsade på den gamla herrn och sedan presenterade Hilly för honom.

— Vi enleverar henne! utbrast Hilde och grep lilla Syrsan under armen.

— Nej, nej, det går inte an! Ni är mycket vänlig, herr Born, men jag måste vänta på min bror — Heinz! ropade hon plötsligt, varpå hon slet sig lös och sprang fram till en ung man, som kom framskyndande. En sådan tur, att du kommer, Heinz. De ville just enlevera mig.

— Vem då? frågade Heinz och såg sig stridslystet omkring. Jaså — lilla Trollsländan — nåja, det hade ju inte varit farligt! Hjärtligt välkommen till Hamburg, lilla syster! Han kysste henne och följde sedan med henne fram för att hälsa på Hilde och herr Born. Denne förde sin unga gäst till ett väntande ekipage och Heinz sin lilla syster till en spårvagn.

— Så förnämt kan jag tyvärr icke avhämta dig, barn, sade han.

— Ack, Heinz, det är mig alldeles likgiltigt! Jag är ju överlycklig, att jag över huvud kunde resa alls. Hon såg sig omkring med glänsande ögon och åhörde ivrigt broderns förklaringar. Här var det ändå mycket storslagnare än i Schwerin, och hon blev alldeles yr i huvudet av livet och rörelsen. Onkel Ludwig bodde i Eimsbüttel, så hon fick njuta tillräckligt av nöjet att åka i spårvagn. Till sist voro de dock framme vid sitt mål. En stilla gata med två rader lindar upptog dem, och från en balkong högt uppe fladdrade en vit näsduk som välkomsthälsning. Hillys hjärta dunkade av förväntansfull glädje, när hon gick uppför de tre trapporna.

I sista trappan kom Klara springande henne till mötes och slog armarna om hennes hals. Välkommen, lilla Syrsa! Tusende gånger välkommen! Så jag längtat efter dig! utropade hon.

— Barn, gör mig den enda tjänsten att i er sällhet [ 84 ]inte ramla nedför trappan, sade Heinz och ställde sig med utbredda armar på trappsteget nedanför dem.

— Något vidare graciös tar du dig inte ut som skyddsängel, gode Heinz, sade Klara ironiskt och lade armen om Hilly för att föra henne in i våningen till modern, som hjärtligt hälsade den unga flickan välkommen.

Sedan Hilly intagit några förfriskningar och Heinz, som hade tjänstgöring, gått sin väg, gingo de båda flickorna in i Klaras lilla rum, som de nu skulle dela. Medan de packade upp kofferten, pratade de ivrigt; Klara ville ha noggranna upplysningar om varje enskild medlem av svärmen, och sedan gjorde Hilly kusinen frågor om hennes liv och verksamhet. Klara ryckte på axlarna.

— Det är inte mycket att berätta, goda Hilly. Jag stiger upp klockan sex var morgon, kokar kaffe och lagar, att gossarna kommer i väg till skolan, och sedan håller jag mina föräldrar sällskap vid frukosten. Vardagsrummen städar jag genast på morgonen, och sedan hjälper mamma mig med sovrummen. Så har jag middagen att laga till, såvida det inte är något särskilt arbete i hushållet, som jag har att utföra.

— Och din mamma?

— Åh, hon har tillräckligt göra med sömnad och dylikt. Du kan inte tänka dig, vad tre vilda pojkar sliter sönder mycket!

— Men har du ingen, som hjälper dig, Klara?

— Jo, när vi har stortvätt och rengöring, tar jag en fru till hjälp, men det andra arbetet utför jag själv.

— Nu ska jag hjälpa dig, sade Hilly ivrigt.

— Tack, men du ska vila ut här och roa dig, fastän vi naturligtvis inte har mycket i den vägen att bjuda dig på. Dessa ord åtföljdes av en så djup suck, att Hilly lade armen om kusinen och sade i deltagande ton:

— Saknar du nöjen, Klara? Är du icke lycklig? Du gladde dig ju så åt att få leva för de dina och göra livet lyckligt för dem.

[ 85 ]Klara såg med fundersam min rätt framför sig.

— Mången gång förstår jag inte mig själv, Hilly, men jag vet, att jag inte skulle vilja leva för alltid i så små, inskränkta förhållanden. Förstår du, jag arbetar ju gärna, och det gläder mig, när pappa någon gång säger till mamma: »Klara förstår sig utmärkt på att inrätta allt sparsamt; sedan hon börjat sköta hushållet, reder jag mig mycket bättre.»

— O, Klara, så trevligt!

— Ja, men när jag tänker, att det alltid ska fortgå på samma sätt, så ryser jag. Tro mig, Hilly, det ligger nu en gång inte i min natur att vända tre gånger på slanten, innan jag ger ut den; jag står endast under nödvändighetens tvång, under vilket jag kan foga mig lättare och bättre än mamma. Jag vinnlägger mig ivrigt om att hon icke ska känna vårt armod alltför bittert. Kan pappa någon gång erbjuda en av oss ett nöje, så förstår jag alltid att inrätta det så, att det blir hon, som kommer i åtnjutande därav. Nej, beundra mig icke, avvärjde Klara, när Hilly ville kyssa henne. Det förtjänar jag ej, ty jag är ingalunda så osjälvisk, som du tror. Jag längtar innerligt efter den dag, då pappa åter intar en bättre ställning och vi kan inrätta vårt liv behagligare och röra oss friare. Det kommer dock att dröja år, ty gossarnas uppfostran kostar alltjämt pengar, och när det äntligen kommit så långt, är jag en gammal mamsell, slöt hon skrattande.

På middagen — d. v. s. för den lilla småstadsflickan var klockan tre redan eftermiddag — kommo de tre friska, hurtiga gossarna, och då blev det liv och rörelse i den tysta våningen. En timme senare kom även farbror Ludwig, trött och förbi, hem från kontoret. Han visade sig emellertid mycket ovänlig mot niecen, och Hilly blev förvånad, när hon såg, med vilken kärlek och ömhet Klara såg till, all han vid middagen fick allt, han behövde, och efteråt kunde vila sig en stund.

— Ja, förstår du, sade hon sedan till Hilly, i den [ 86 ]omedelbara omsorgen om de mina glömmer jag vårt armod, men ögonblicket efteråt pinar det mig åter, att han ska behöva anstränga sig så på sina gamla dagar. I det praktiska livet ser allt helt annorlunda ut, än man föreställt sig det; jag hade tänkt mig det vida mer idealiskt att dra försorg om de mina. Och hon skrattade smått ironiskt. Så tillade hon: Lilla Syrsa, inte för allt i världen skulle jag vilja gifta mig med en fattig man!

— Inte ens om du älskade honom?

— Nej, inte ens då.

— O, Klara! Alldeles överväldigad satte Hilly sig med tallriken, hon just höll på att torka, på kökspallen. I samma ögonblick ringde det. Klara smålog litet ironiskt.

— Om du kanske hämtat dig litet, Hilly, blir det nog bäst, alt du går och öppnar. Men se efter, vem det är.

— Bara Heinz, sade Hilly glatt, när hon stuckit sin lilla näsa ut genom dörröppningen.

— Bara? upprepade han släpigt. Är inte mitt besök tillräckligt för dig, liten?

— Jo, fullkomligt! Jag är så glad, att det är du, Heinz. Men du måste komma med ut i köket, om du inte vill gå in till gossarna, för både onkel och tant sover middag.

— Visst inte! Ett rum att ta emot besök i har vi åtminstone, ropade Klara med rynkad panna. Jag ber dig, Hilly, för din bror dit in!

— Varför så'na omständigheter? frågade Heinz och satte sig. Jag har redan många gånger åsett ditt arbete som köksfe, lilla kusin, så varför inte i dag också? Seså, Hilly, hjälp Klara, så att hon snart är färdig.

Uppfylld av häpnad, såg Hilly att vecket i Klaras panna blev allt djupare och att hon pressade ihop läpparna. Var det möjligt, att hon blygdes för att visa Heinz, att hon arbetade?

— Vad har ni uppgjort för planer till i dag? frågade han.

[ 87 ]— Vi kan ju gå ut och gå med Hilly, så att hon får beundra butiksfönstren; det är ju mycket uppbyggligt, svarade Klara sarkastiskt.

Hilly såg helt förskräckt på brodern. Var det möjligt, att armodet gjort Klara så bitter? Heinz förblev alldeles lugn.

— I så fall är mitt program något rikhaltigare, även om ditt kanske är intressantare för unga damer. Jag tycker, att vi ska gå till Alstern och företa en båtfärd. Senare på kvällen blir det fyrverkeri på Uhlenborst, och det kommer nog att roa vår lilla.

— Ack ja! utbrast Hilly glatt. Men så frågade hon med sänkt röst: Men är det inte mycket dyrt, Heinz?

— En sådan fråga gör en väluppfostrad flicka inte en herre. Och för övrigt är det alldeles självklart, att den broderliga plånboken är späckad, när det gäller lilla systers nöje.


⁎              ⁎


Följande morgon emottog Hilly ett kort från Hilde, som skrev:


Ȁlskade lilla Syrsa!

Håll er färdiga, du och Klara, klockan tio. Jag kommer då och hämtar er på en åktur och tar er sedan med mig hem. Farfar Born inbjuder er högtidligen att vara hans gäster hela dagen. Jag gläder mig förskräckligt. Heinz kommer också. Med hälsningar och kyssar på ett glatt återseende

Din Hilde.»

Hilly såg riktigt förklarad ut, när hon läste upp denna biljett för Klara.

— O, vad jag är glad! I all synnerhet för din skull, Klara! Nu får du dock äntligen ett riktigt nöje!

Och det blev en munter färd på tre man hand. [ 88 ]De klara flickögonen strålade av förtjusning, och till och med Klara hängav sig helt och hållet åt stundens tjusning.

Gamla herr Born bebodde sitt eget hus i Wandsbeck; det låg mitt inne i en liten trädgård och var ganska enkelt men mycket komfortabelt inrett. Hushållet förestods sedan flera år tillbaka av en äldre dam, en fröken Augustin, med vilken Hilde för länge sedan blivit god vän. Hon tog vänligt emot de unga flickorna, och sedan de med strykande aptit ätit lunch, förde Hilde sina båda väninnor genom hus och trädgård.

— Vad här är vackert! sade Klara med en lätt suck, när hon tänkte på föräldrarnas trånga bostad, och de tre trappor, som ledde upp till den.

— Jag är ju också förfärligt gärna hos farfar Born, svarade Hilde, men jag tror, att tiden blir mig mycket lång, om jag ska stanna här i fyra veckor. Fröken Augustin är ju mycket rar, men hon har inte mycken tid över att ägna sig åt mig, och farfar Born far in till staden klockan nio och kommer inte tillbaka hit förrän klockan fyra.

— Men du kan ju komma ofta till oss, sade Klara. Även om jag har arbete att utföra, så står dock Hilly alltid till ditt förfogande.

— Det skulle jag också göra förfärligt gärna, men farfar tycker inte om att jag inte är hemma, när han kommer från kontoret, och det är ju egentligen för hans skull, som jag är här.

— Ja, men Hilde, från nio till fyra måtte du väl hinna hälsa på hos oss, inföll Hilly.

— Ack, vad tänker du på! Avståndet är alldeles för stort, och när jag väl är hos er, vill jag inte genast ge mig i väg igen. Då är det mycket bättre, att ni kommer ofta ut till mig — det ser farfar Born mycket gärna. Och förresten, Hilly, blir det allra bäst, att du de sista fjorton dagarna flyttar över helt och hållet till oss. Det tycker farfar också.

Klara såg förskräckt på kusinen, öppnade hastigt [ 89 ]munnen men pressade så ihop läpparna och teg. Hilly fick göra, som hon ville; här bleve hon säkert bjuden på mera nöjen än hemma hos dem, och samlevnaden med den muntra Hilde var nog mera lockande än den med henne. Hon såg i största spänning på Hilly.

Denna skakade på huvudet och svarade:

— Det kan jag inte, Hilde. Vad skulle väl Heinz säga och tant och farbror, om jag helt enkelt ville smita ifrån dem, sedan de inbjudit mig så älskvärt och tagit emot mig så vänligt?

— Åh, genera dig inte för oss! inföll Klara kallt. Men Hilly slog armarna om henne och sade skrattande:

— Men jag går inte, Klara. Du blir allt tvungen att behålla mig, ty jag har huvudsakligen kommit hit för att få vara tillsammans med dig! Tyck inte illa vara, Hilde, vi har varandra så gott som hela året, men Klara får jag endast ha den korta tiden.

— Ja, det har du rätt i, svarade Hilde, under det att Klara böjde sig ned och ömt kysste lilla Syrsan. Det går kanske ändå att ordna det så, att vi träffas ofta, för jag tänker verkligen inte avstå helt och hållet från er. Nåja, jag ska nog komma på någon idé.

— Räkna inte alltför ofta på mig, ty det överensstämmer inte med mina plikter, att jag latar mig hela dagen, såsom jag gör i dag, sade Klara.

— Ack, det där dumma ordet kan mången gång bli riktigt otrevligt för en.

— Fy skam, lilla Trollslända! bannade Hilly skrattande. Som om vi inte alla älskade våra plikter! Eller skulle kanske du vilja leva för dagen, utan några plikter, du muntra lilla insekt?

— Nej, det skulle jag verkligen inte vilja, ty jag tror, att jag av idel tråkighet skulle ställa till en förfärlig massa dumheter. Men kom nu med in, så ska vi musicera. Farfar har en underbar flygel.

Sålunda fördrevo de tiden på ett mycket angenämt sätt ända till den gamla köpmannens ankomst, [ 90 ]och hans vänliga ansikte lyste upp, då de unga rösterna klingade honom till mötes.

Snart anlände även Heinz, och man gick till bords. Där gick det mycket livligt till; det drogo Heinz och Hilde försorg om, men även Hilly övervann snart sin blyghet gentemot den gamla herrn, och också Klara var livlig och glad. Herr Born blev förtjust i de glada ungdomarna och blev själv ung i sällskap med dem. Hans unga gäster måste lova honom, att detta icke skulle bli den enda kväll, de tillbringade hos honom under Hildes vistelse där. Klara trodde sig visserligen icke kunna lova det, men det ville de andra inta höra talas om.

Och på så sätt blev det också några trevliga veckor, som Klara fick uppleva med väninnorna. Med förfäran tänkte hon på deras avresa och hur sedan hennes forna enformiga liv åter skulle börja.

Nu hade man redan hunnit till den tredje veckan. Herr Born hade just dragit sig tillbaka för att taga en liten siesta, och Hilde flanerade genom trädgården, då betjänten lämnade henne ett brev från Hugo. Till svar på hennes penningsändning hade han endast skickat några rader till tack, och sedan hade han inte låtit höra av sig. En känsla av ängslan grep henne, när bon slet upp kuvertet. Det innehöll endast några som hastigast kluttrade rader:


»Kära Hilde!

Av ditt senaste brev ser jag, att du för närvarande är i Hamburg. Det passar mig utmärkt, ty, Hilde, du måste hjälpa mig ut ur en svår klämma, och det kan du bäst göra därifrån. Du måste skaffa mig femhundra mark och det så fort som möjligt. Var nu en förståndig flicka och gör ej något väsen för en sådan lapprisaks skull. Du vänder dig således till farfar Born och ber honom förskottera dig summan. Du hittar nog själv på någon anledning till att du behöver pengarna, ty flickor äro i allmänhet så på[ 91 ]hittiga. Du kan ju säga, att du i vintras gjorde skulder nere i Gardone, som mamma inte vet av och som du ville avbetala i hemlighet. Farfar vet, att farbror alltid håller oss så knappt. Och förresten är det ju inte någon sådan svår osanning, ty när allt kommer omkring, kan det väl vara den gamla herrn likgiltigt, om skulderna skola betalas här eller i Gardone.

Jag anförtror mig således åt din klokhet, Hilde. Kan du förresten skaffa mig litet mer, så blir jag dig mycket tacksam, ty med de femhundra klarar jag endast av de allra värsta skulderna. Gör alltså ditt bästa, men utan att nämna mitt namn hör du det? Det är riktigt skamligt av farbror att hålla mig så knappt. På så litet kan man inte reda sig, om man vill föra ett hyggligt liv, och jag vill dock njuta litet av min ungdom. Det måtte väl du ha förståelse för, du muntra lilla Trollslända! Kom alltså din stackars bror till hjälp. Farfar Born är rik, han ger dig med nöje pengarna, och tänk, vad det måtte kännas härligt för dig att veta, att du har hjälpt mig!

Icke sant, kära syster, du uppfyller min bön? Jag vet, alt du inte kan vara glad och lycklig, när du vet, att din bror befinner sig i nöd och sorg och måste lida umbäranden. Du kommer att hjälpa honom med glädje, eftersom det endast beror på dig. Det hoppas med tillförsikt

Din Hugo.


Hilde satt stel och orörlig. All färg hade försvunnit ur hennes ansikte, och ångest och förfäran talade ur de eljest så muntra ögonen. Hade Hugo redan sjunkit så djupt, så fruktansvärt djupt? Hon läste hastigt igenom brevet ännu en gång. Nej, hon hade icke misstagit sig, med grym tydlighet trängde vart och ett av hans ord in i hennes själ. Tårar strömmade över hennes kinder. Hon hade alltid ansett brodern lättsinnig, men att han så kallblodigt skulle taga henne i anspråk för sitt lättsinne, hade hon icke [ 92 ]kunnat tro. Djupt upprörd rusade hon upp och skyndade genom trädgården. Hon måste hämta råd, tröst, hjälp, fastän på ett helt annat sätt, än Hugo hade menat.

Herr Born for förskräckt upp ur sin halvslummer, när Hilde, utan att knacka, trädde in i hans rum, slog armen om hans hals och brast i lidelsefull gråt.

— Hilde — barn! Helt bestört såg han på flickan, men så observerade han brevet. Har du fått sorgliga underrättelser angående din mamma? frågade han förskräckt.

Hon skakade på huvudet. Ack, farfar, utbrast hon, jag är dödligt olycklig — Hugo har —

— Har det hänt honom en olycka?

— Nej — men — ack, farfar — Jag kan ju icke förråda honom, men jag kan icke heller ljuga för dig. Den gamla herrns uppsyn blev plötsligt mycket allvarlig. Han tog brevet ur flickans motsträviga hand och tryckte ner henne på en stol.

— Men du får inte tänka illa om Hugo — och du hjälper honom väl? sade hon i bönfallande ton.

— Först och främst måste jag veta, vad det är fråga om, kära Hilde, och då förefaller det mig nödvändigt, att jag läser det här brevet. Och han ögnade hastigt igenom brevet, under det att Hilde iakttog honom med ängsligt forskande min. Då han slutat, strök han ömt hennes bleknande kind och sade:

— Hur djupt beklagar jag icke, att du måste lära känna din bror från denna sida. Jag hoppas emellertid, alt det är första gången, du från honom mottar en dylik epistel.

Hon blev blossande röd och sänkte huvudet. Nej, farfar, Hugo har redan en gång förut skrivit och bett mig om pengar.

— Och du? frågade den gamla herrn.

— Jag hade just fått mina fickpengar, så jag skickade honom dem. Jag kunde inte förmå mig till att lämna honom i sticket, och jag kunde inte heller förråda honom. Hilly sade visserligen, att det inte [ 93 ]var rätt, att jag endast styrkte Hugo i hans lättsinne, men det hade jag inte alls tänkt på.

— Det förstår jag, mitt barn, och dock bade det varit bättre, om du den gången genast hade gått till din farbror. Det gläder mig mycket, att du nu kommit till mig.

— Vad ska jag nu göra, farfar?

— Ingenting alls, kära barn. Angelägenheten vilar nu i mina händer, och jag ska vidta de erforderliga måtten och stegen.

— Du tänker skicka honom pengarna, icke sant, du endaste, käraste farfar? Det visste jag nu! Hon slog armarna om halsen på den gamla herrn, men han skakade med allvarlig min på sitt vita huvud.

— Tänk efter själv, Hilde, om det vore rätt av mig att skicka honom pengarna med en vänlig förmaning. Nej, det finns ingen hjälp, din farbror måste få veta av det, ty jag är fast övertygad om att han kommer att resa dit själv och betala räkningarna. Han vill och måste se allt klart.

Hilde brast åter i tårar.

— Det kommer Hugo aldrig att förlåta mig!

— Låt mig dra försorg om den saken, mitt goda barn. Dig träffar icke den minsta skuld — du har endast gjort, vad du måste. Kom nu med, så låter jag spänna för; då kan du följa med in till staden och hämta dina väninnor; jag har mycket att göra i dag och kan icke hålla dig sällskap.

Tröstad endast till hälften, följde Hilde farfar Borns uppmaning. Hon träffade Klara mitt i en stortvätt, med vilken Hilly hjälpte henne. Båda förklarade, att de inte hade tid, men det höll Hilde inte till godo med.

— Jag inser, att Klara inte kan komma med, medgav hon, men du, Hilde, kan gärna följa med mig, ty annars måste ju Klara också reda sig ensam. Det blir bäst, att du inrättar det så, att du kan stanna hos mig till i morgon, så skjutsar jag dig in till [ 94 ]staden. Hilly, om du visste, i vilket stort behov av tröst jag är, skulle du inte besinna dig så länge!

— Vad fattas dig, lilla Trollslända? Du ser verkligen inte så glad ut som annars.

— Jag kan inte omtala det nu för dig, men jag har bekymmer och behöver dig verkligen.

Klara såg forskande på Hilde. Framåt marsch, lilla Syrsa! Trollsländan behöver dig riktigt, och då tillhör du henne. Men Hilde, om det går för sig, måste du komma tillbaka med henne i morgon.

— Jag håller naturligtvis ord! Ack, Hilly, så underbart, att jag får behålla dig till i morgon!

— Men vad ska Heinz säga? invände Hilly.

— Åh, Klara skickar honom efter oss. När han hör, att du är ute hos oss, kommer han alldeles självmant. Han sade helt nyligen, att han trivs utmärkt ute hos farfar Born.

Efter ett ömt avsked avlägsnade sig Hilly med väninnan, och Klara var ensam. Föräldrarna togo en promenad, gossarna voro ute och lekte, och omkring henne rådde djup tystnad. Det tycktes ej vara några vänliga tankar, som sysselsatte den unga flickan, ty hon såg så missmodig och missnöjd ut. Att hon alltjämt måste göra jämförelser mellan sitt forna och sill nuvarande liv! Hon ville så gärna vara lycklig och belåten, ty Hillys inflytande de senaste veckorna hade icke varit utan resultat, men för ögonblicket befann hon sig i en riktigt dyster sinnesstämning.

Det ringde. Det var säkerligen en av gossarna eller också Heinz, som nog skulle bli mycket förargad, när han icke träffade systern. Hon hoppades, att han i dag icke var upplagd för att gnabbas, ty hon skulle inte ha tålamod med att höra på något sådant. Mycket riktigt! Där stod han och nickade åt henne med sitt förnöjdaste småleende.

— God dag, Kläre. Här är jag. Men du ser ju ut, som om du helst läte mig stanna i farstun. Vad är det?

— Ingenting annat än det, att du finner mig all[ 95 ]deles ensam, svarade hon och omtalade sedan, var Hilly var. Han följde med henne in i köket, där hon genast fortsatte med sitt arbete.

— Ursäkta mig, Heinz, men jag kan inte låta min tvätt ligga, för då skulle den genast torka, förklarade hon. Det är verkligen bäst, att du följer Hildes inbjudan och far ut till Wandsbeck.

— Du vill visst gärna bli av med mig? sade Heinz och sjönk lugnt ner på en stol.

— Jag kan verkligen inte underhålla dig, för jag har så bråttom, och det dröjer nog en bra stund, innan pappa och mamma kommer hem.

— Då ska jag inte störa dig längre, sade han och reste sig upp. Adjö! Hälsa tant och farbror!

— Adjö! Roa dig duktigt!

Han rusade nedför trappan. Hon stängde dörren och återvände långsamt in i köket och tog upp ett nytt plagg. Samtidigt ryckte det smärtsamt kring de vackert tecknade läpparna. Helt plötsligt satte hon ned strykjärnet, sjönk ner på stolen och brast i lidelsefull gråt.

Under tiden steg Heinz på en spårvagn och åkte ut till Wandsbeck. Sällsamt nog såg han nu lika dyster ut som strax förut Klara, och hans uppsyn ljusnade inte ens, när han gick genom herr Borns trädgård. och Hilly, helt glad i hågen, sprang och mötte honom.


⁎              ⁎


De få dagar, väninnorna ännu fingo vistas i Hamburg, förflöto fort och angenämt. Hilde hade nog kunnat stanna ännu längre, men hon ville helst ha sällskap hem med Hilly. Så båda lämnade Hamburg, visserligen med beklagande, men samtidigt mycket belåtna.

Hanna, Lisbeth och Emmy togo emot väninnorna [ 96 ]med stor förtjusning och omtalade bland andra nyheter, att Marie rest till Lübeck för att vårda sin syster, som brutit ena benet.

— Det kan dröja veckor, innan hon kommer tillbaka, anmärkte Hanna. Det blev mycket svårt för henne att bege sig av, men hon gläder sig åt att kunna vara sin syster till nytta.

— Ja, vi insekter är ett utomhussläkte, utbrast Lisbeth. Kommer en lyckligt och väl tillbaka, så flyger genast en annan bort. Hur länge dröjer det, innan vår Trollslända åter fladdrar mot södern?

— Åh, det blir kanske inte alls av, för mamma har känt sig mycket starkare i sommar. Jag önskar också, att vi finge stanna hemma, sade Hilde. Hon tyckte, att modern föreföll jämförelsevis frisk, och hyste icke den minsta oro för framtiden.

Om Hugo hade Hilde icke hört något mer. Herr Born hade endast talat om för henne, att överste Hermsdorf skulle resa ned till honom och ordna hans affärer. När hon för första gången var på besök hos släktingarna, sade översten vänligt men allvarligt:

— Jag vill be dig, kära barn, att aldrig mer skicka pengar till Hugo, utan i nödfall vända dig till mig. Jag är visserligen övertygad om att han inte vidare vänder sig till dig, men jag vill ändå varna dig. Hugo är en mycket lättsinnig människa, och jag vill skydda dig mot hans inflytande.

— Farbror, han var väl mycket ond på mig?

— Det hade han inte den minsta anledning till. Du hade inte kunnat handla annorlunda, än du gjorde, och vi ska hoppas, att han kommit till insikt om det.

Hilde såg forskande på farbrodern, och hans allvarliga uppsyn oroade henne.

— Är du mycket ond på Hugo, farbror? frågade hon ängsligt.

— Ja, det måste jag tyvärr vara, ty han gör mig stora bekymmer. Men säg ej ett ord därom till din mor, Hildegard, ty jag hoppas ännu att kunna hålla bekymren borta från henne.

[ 97 ]Hilde lovade att inte säga ett ord därom till stackars mamma. Hon kände sig så bestört över vad hon hört, att hon med ens skrev till Hugo och bönföll honom att för moderns skull bättra sig. Sedan hon avsänt brevet, kände hon sig mycket lättare om hjärtat, ty hon betvivlade ej, att hennes ord skulle göra intryck på brodern.

Doktorinnan Hermsdorf kände sig denna höst så mycket starkare, att hon bad doktorn och svågern att få stanna hemma över vintern, ty en gång måste hon ju dock göra försöket att uthärda en tysk vinter. Detta försök föreföll alla mycket vågat, men den sjuka förklarade så bestämt att hon ville stanna hemma, att man icke vågade göra henne upprörd i onödan, utan lät henne få sin vilja fram. Ingen kände sig gladare däröver än svärmen och i all synnerhet Hilly, som var riktigt lycklig över att icke behöva avvara sin älskade Trollslända en så lång tid.

Men de, som icke voro lyckliga över att det icke bar av till den soliga södern, voro Valentine och Helene, som redan i förväg glatt sig så åt att få vara tillsammans med Hilde några veckor i Gardone, något de för övrigt tydligt sade ifrån i sina brev till såväl Hilde som Hilly.

I dag hade svärmen åter sammankomst hos Lisbeth, och medan de nu sutto och pratade, kom en tjänare in med ett brev till Lisbeth.

— Från Biet i Lübeck! utbrast hon efter att ha kastat en blick på utanskriften. Vad för slag? Det är inte ens tillslutet! Vad kan det betyda? Hon tog hastigt upp kortet ur kuvertet, under det att de övriga insekterna betraktade henne med spänt intresse.

— Det tycks vara en överväldigande underrättelse! utbrast Hilde skrattande. Titta, lilla Humlan är alldeles stel av förfäran!

— Så tala då, Lisbeth! Det är inte alls snällt av dig att hålla oss på sträckbänken så här, utbrast Emmy otåligt.

— Vad har hänt vår Mieze? frågade Hilly ängsligt.

[ 98 ]— Har systerns tillstånd försämrats? tillade Hanna.

Lisbeth drog ett djupt andetag, såg sig omkring med strålande min och utbrast:

— Hon har förlovat sig! Kan ni förstå det? Förlovat sig!

Djup tystnad följde på dessa ord, men så bröt en sannskyldig storm lös.

— Med vem, Lisbeth?

— Får vi se på kortet!

— På det kan ni inte se mer, barn, än att han är köpman i Lübeck och heter Hans Müllenthien.

— Så underbart! Jag undrar just, hur Mieze känner sig som fästmö?

— Nu blir det ett trevligt bröllop, som, ska vi hoppas, vi alla blir bjudna på.

— Ack, och förberedelserna till kvällen före bröllopet, barn! Det blir förfärligt roligt! Något förståndigare hade Biet inte kunnat ta sig för i Lübeck.

— Den stygga Mieze, utan att ge oss den minsta antydan i förväg!

Sålunda pratade alla på en gång, och ingen av flickorna hörde, att det knackade på dörren. Så öppnades denna försikligt, och ett av lycka strålande, rosigt flickansikte med skälmska bruna ögon kikade in. Hilly såg det först.

— Där är hon ju! utbrast hon, i det hon sprang upp och drog den lyckliga fästmön in i rummet. Under oerhört jubel blev Marie omringad och lyckönskad. Till sist satt hon mitt ibland väninnorna. beredd att tillfredsställa den allmänna vetgirigheten.

— Låt henne först hämta andan och äta litet frukt, sade Lisbeth.

— Åh, seså, utsvulten har hon inte kommit hit! utbrast Hilde otåligt. Först ska hon berätta allt, hon vet om sin Hans. Varför har hon lämnat oss i okunnighet om en sådan högviktig angelägenhet?

— Barn, alltsammans gick ju så fort, att jag själv inte vetat av det, försvarade Marie sig.

— Men en liten smula måtte du väl ändå ha märkt [ 99 ]i förväg? sade Hilde ivrigt. Han är väl inte en vilt främmande människa för dig? Allmänt skratt.

— Tyst! ropade Lisbeth. Den, som ännu en gång avbryter Biet, får med anledning av sakens vikt plikta fem pfennig.

— Det är dock oerhört! utbrast Emmy, men under allmänt jubel måste hon betala plikt, ty alla funno Lisbeths förslag gott.

Nu inträdde äntligen ro, och Marie började:

— Redan i fjol, när jag efter min konfirmation vistades i min svågers hem, umgicks Hans där. Jag tog ingen vidare notis om honom, och han har numera erkänt, att han då endast tänkte om mig: »En söt backfisch, med vilken man underligt nog kan prata ganska förståndigt…»

— Storartat! inföll Hilde. Som om…

— Fem pfennig, Hilde! Fem pfennig! Barn, i dag gör vår kassa lysande affärer!

Hilde betalade skrattande, men gjorde i gengäld anspråk på att få tala ut och sade:

— Skapelsens herrar, inklusive din Hans, är verkligen förskräckligt anspråksfulla; det låter på dem, som om en backfisch vore halvidiot och inte kunde räkna till fem.

— Men vi kan egentligen inte känna oss träffade, eftersom ingen av oss längre är någon backfisch, sade Emmy i värdig ton, och det lät Hilde sig nöja med, ehuru hon behöll sin portmonnä uppe, »ty», viskade hon till Milly, »jag får nog offra ännu flera fempfennigslantar.

Marie svarade skälmskt:

— Hans blir otröstlig, lilla Trollslända, när han får höra, i hur hög grad han ådragit sig din onåd. Om han haft tillfälle att göra din bekantskap som backfisch, hade nog hans omdöme låtit helt annorlunda.

Ett glatt skratt och ett: »Bravo, Marie! Låt dem inte vara elaka mot din Hans!» belönade hennes muntra ord, och sedan fortsatte hon: Jag var från den tiden [ 100 ]van vid att Hans ofta kom hem till min svåger, i all synnerhet om kvällarna, så till en början fäste jag mig inte särskilt vid, då det hände allt oftare. Jag tillskrev det helt enkelt hans deltagande med min sjuka syster.

— Ja, vem kan också genast tänka sig något särskilt därvid, inföll Hilde och erlade villigt fem pfennig i böter.

— Han var en mycket gärna sedd gäst. Barnen var alldeles förtjusta i farbror Hans, och snart började även jag sakna honom, när han inte kom på sina bestämda dagar. Han var alltid så snäll och vänlig mot barnen och gav mig många goda råd i fråga om deras uppfostran, ty mången gång visste jag inte, vad jag skulle ta mig till, för jag ville inte besvära min sjuka syster, och min svåger var trött och utschasad, när han kom hem. Hans däremot var alltid munter och livlig och blev mig till en verklig tröst under denna svåra tid. Det insåg jag först riktigt, när han en gång reste bort i affärer på fjorton da'r. Så långa dagarna blev utan honom; jag trodde, att tiden aldrig skulle ta slut, och jag kände mig emellanåt riktigt betryckt och ledsen, utan att veta varför.

En kväll kom barnen rusande uppför trappan och jublade. Jag stod inne i matsalen och skar bröd. Jag kan inte säga er, hur jag kände mig till mods, när hela skaran kom inrusande och det ena barnet ropade högre än det andra: »Farbror Hans är här! Farbror Hans är här!» Mitt hjärta dunkade, och mina händer darrade så, att jag släppte brödet. Ett tu tre stod han framför mig, såg på mig med sina goda, vänliga ögon, fattade min hand och räckte mig en bukett härliga rosor.

— Nu kommer det! utbrast Hilde. O, barn, vad en förlovning dock är förfärligt intressant!

— Jag föreslår, att plikten höjes med fem pfennig, föreslog Hanna skrattande, men det ville Hilde inte höra talas om. Då gör jag ju helt hastigt konkurs i kväll, förklarade hon.

[ 101 ]— Du får inte avbryta, Hilde, tillrättavisade Hilly otåligt. Berätta vidare, Mieze! Vad kände du?

— Det kan jag verkligen inte beskriva, lilla Syrsa. Jag var överlycklig. Försvunnen var all min sorgsenhet och betryckthet, jag kände mig så säll som ännu aldrig förr, utan att tänka efter vidare, vilken anledningen väl kunde vara. Det var för fyra veckor sedan, och sedan dess kom han dagligen och hade alltid med sig vackra blommor åt mig, och för tre dar sedan, när vi var ensamma i rummet, då — då frågade han mig, om jag ville bli hans hustru, slöt hon hastigt.

— O, det måste du berätta litet utförligare, ropade Hilde. Inbilla dig inte, att du slipper undan så lätt.

— Det kan du verkligen inte begära, bästa Hilde, svarade Marie skrattande. Jag vet inte ens riktigt, vad han sade och vad jag svarade.

— Kom det således som en överraskning för dig? frågade Hilly.

— Nej, inte det. Jag hade ju så småningom märkt, varför han kom så ofta. Min syster och svåger var mycket lyckliga. Vi skrev med ens alla tre till föräldrarna, och i går kom pappa dit, för han kände inte alls Hans och ville ha närmare upplysningar om honom av min svåger. Han måtte ha blivit mycket belåten med dem, han fick, för han gav med glädje sitt samtycke, tog mig med sig hem, och i morgon kommer Hans hit till förlovningskalaset.

Hon såg så lycklig ut, den lilla fästmön, att Hilly måste kyssa henne en gång till.

— När ska bröllopet stå? frågade Hilde.

— O, det dröjer ännu länge. Pappa säger, att vi måste vänta allra minst till nästa höst. Men jag kan redan nu bjuda er allesammans, det har mamma redan sagt mig. Och nu vill jag be er komma hem till mig i nästa vecka: Hans har lovat mig en glasstårta, som jag ska bjuda er på.