Hoppa till innehållet

Unga kvinnor/Kapitel 13

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Camp Laurence
Unga kvinnor
av Louisa May Alcott
Översättare: Okänd

Luftslott
Hemligheter  →


[ 189 ]

TRETTONDE KAPITLET.
Luftslott.

En varm septembereftermiddag låg Laurie och gungade makligt fram och tillbaka i sin hängmatta, undrande vad hans grannar hade för sig, men alltför lat att gå och själv ta reda på det. Han var vid dåligt lynne, ty dagen hade gått utan att ha blivit väl använd, och han önskade att han kunde leva om den igen. Värmen gjorde honom slö, han hade försummat sina läxor, prövat Brookes tålamod till det yttersta, ådragit sig farfaderns missnöje genom att spela piano halva eftermiddagen, hade nästan skrämt livet ur jungfrurna genom sin elakhet att söka inbilla dem att en av hans hundar var på väg att bli galen; och efter att slutligen ha överhopat stalldrängen med orättvisa förebråelser för att han skulle försummat se efter hans häst, hade han kastat sig i sin hängmatta för att förarga sig över hur dumma människorna i allmänhet äro, tills naturens ro lugnade honom mot hans vilja. Stirrande upp i kastanjeträdens dunkla grönska, drömde han alla slags drömmar och tyckte sig som bäst kastas omkring på oceanen under en världsomsegling, när ljudet av röster hastigt förflyttade honom åter till landbacken. Tittande ut genom maskorna i hängmattan, såg han systrarna March komma ut från det gamla huset, som om de ämnade företa någon utflykt.

[ 190 ]Vad i all världen ha flickorna för sig nu? tänkte Laurie och öppnade de sömniga ögonen för att se efter bättre, ty det låg något besynnerligt i hans grannars uppträdande. Alla buro var sin stor slokig hatt, hade en linnepåse kastad över ena axeln och i handen en lång stav; Margret bar en kudde, Hanna en bok, Betty en slev och Amy en portfölj. Alla passerade tyst trädgården, gingo ut genom den lilla bakporten och började streta uppför den lilla kulle, som låg mellan herr Laurences hus och floden.

— Jo, det är just hyggligt! sade Laurie för sig själv. De gå ut och roa sig och fråga inte om jag vill vara med. De kunna inte ämna sig ut på floden, då de inte ha fått nyckeln till båten. Kanhända ha de glömt den. Jag skall taga den med mig och springa efter för att se vad som står på.

Ehuru Laurie väl hade ett halvt dussin hattar drog det ut på tiden innan han hann få reda på en av dem, och sedan blev det ett letande efter nyckeln, vilken han slutligen fick reda på i sin ficka, vilket allt gjorde att flickorna voro alldeles ur sikte, när han väl kom ner och skyndade efter dem. Tagande genaste vägen till båtskjulet, stannade han där för att invänta dem, men då inga systrar syntes till, sprang han upp på en kulle i närheten för att rekognoscera terrängen. En dunge av granar och buskar prydde en av dess sidor, och därur hörde han ett ljud som icke kunde förväxlas med granarnas sus eller syrsornas livliga sång.

Nå, men här är ju riktigt vackert! tänkte Laurie, tittande fram ur buskarna och seende sig omkring, ty nu var han fullkomligt vaken och vid gott humör igen.

Det var också en vacker liten tavla han såg, ty systrarna sutto tillsammans i ett skuggrikt hörn, medan de genom lövverket nedsilande solstrålarna kämpade emot den svaga skymningen omkring dem. Den välluktande luften spelade genom deras hår och svalkade deras heta [ 191 ]kinder, och skogens små invånare läto sig ej störas alldeles som om flickorna för dem voro icke främlingar utan gamla bekanta. I sin skära klänning satt Margret bland den rika grönskan på sin kudde och sydde, rar och frisk som en törnrosknopp, så vackert med sina vita händer. Betty satt och sorterade kottar, som det var gott om under odörtblommorna bredvid henne, och av vilka hon sedan gjorde vackra saker. Amy ritade av en grupp ormbunkar och Hanna stickade, medan hon läste högt ur boken hon haft med sig. En skugga for över Lauries ansikte då han betraktade dem, ty han kände att han såsom ej inbjuden, borde avlägsna sig; men han dröjde i alla fall kvar, ty därhemma tyckte han det var så ödsligt och det lilla sällskapet i skogsdungen förekom honom så inbjudande. Han stod så stilla, att en ekorre, som var ivrigt sysselsatt med sitt skördearbete, kilade ner utför en gren alldeles bredvid honom, men då det lilla djuret plötsligt fick syn på gossen, gjorde det genast helt om och uppgav därvid ett så gällt skri, att Betty såg upp, upptäckte det nyfikna ansiktet bakom buskarna och nickade med ett småleende, som lugnade Lauries farhågor att han kunde vara ovälkommen.

— Får jag stiga på eller skall jag gå hem och ha tråkigt? frågade han och närmade sig långsamt.

Margret sköt upp ögonbrynen, men Hanna gav henne en förebrående blick och sade genast:

— Ja, visst får ni det! Vi tänkte be er göra oss sällskap, men vi trodde att ni inte skulle vara road av sådana här flicknöjen.

— Jag tycker alltid om era nöjen, men Margret vill inte ha mig här, och därför måste jag väl gå min väg.

— Jag har ingenting att invända, bara ni skaffar er något att göra, ty lagen bjuder att ingen får sitta sysslolös här, svarade Margret allvarsamt men vänligt.

— Mycken tack. Jag skall mer än gärna göra någonting, bara ni låta mig få stanna här en stund, ty därhemma [ 192 ]är det så dystert som i självaste Sahara. Skall jag sy, läsa högt, plocka kottar eller rita? Se så, säg bara ifrån, nu är jag i ordning! sade Laurie och satte sig ned med ett uttryck av undergivenhet i ansiktet, som det verkligen gjorde en gott att se.

— Läs ut den här berättelsen, medan jag slutar min strumpa, sade Hanna och räckte honom boken, varur hon läst högt.

— Ja, var Lauries undergivna svar, innan han började, görande sitt bästa för att bevisa sin tacksamhet för den ynnest man bevisat honom genom hans intagande i »Flitiga Bisamfundet».

Berättelsen var inte lång, och när Laurie slutat den, vågade han framställa några frågor såsom belöning för sitt goda uppförande.

— Törs jag fråga om denna högeligen nyttiga och förtjusande inrättning är någonting nytt?

— Skola vi säga honom det? frågade Margret sina systrar.

— Han kommer bara att skratta åt oss, sade Amy varnande.

— Vem bryr sig om det! inföll Hanna.

— Jag gissar det skulle roa honom, tillade Betty.

— Naturligtvis! På min heder lovar jag er att jag inte skall skratta. Gå på och berätta, Hanna lilla, och var inte rädd för mig.

— Skulle jag vara rädd för er? Det kan ni väl aldrig tro! Jo ser ni, vi bruka leka »Kristens och Kristinnans resa» och ha hållit på med det på fullt allvar hela vintern och sommaren.

— Ja, jag vet det, sade Laurie och nickade helt allvarsamt.

— Vem har talt om det för er? frågade Hanna.

— Andar.

— Nej, det har jag gjort. Jag ville roa Laurie en kväll, då ni voro borta allesammans och han inte var vid [ 193 ]gott lynne. Det gjorde honom så gott, och därför får du inte gräla på mig, Hanna, inföll Margret i bevekande ton.

— Du kan aldrig tiga med en hemlighet. Var lugn, du skall slippa bannor nu.

— Var snäll och fortsätt, sade Laurie, då Hanna fördjupade sig i sitt arbete och såg en smula misslynt ut.

— Men har hon inte talat något om vårt »Flitiga Bi-samfund» för er? Nå, då skall jag göra det. Vi ha kommit överens om att inte förspilla våra söndagar, utan i stället ha vi var och en skaffat oss något att göra och arbetat flitigt på det. Snart är det slut med ledigheten, vi ha allt färdigt och tycka att det är så roligt att vi inte gått och slagit dank.

— Ja, den som bara kunde säga så! sade Laurie och tänkte med saknad tillbaka på den tid han låtit gå förlorad.

— Mamma vill att vi skola vara ute i det fria så mycket som möjligt, och därför ta vi med oss vårt arbete hit, där det är så vackert och trevligt. Vi roa oss med att bära våra saker i de här knytena, ta på oss våra gamla hattar, ha störar som stavar när vi streta uppför backarna och leka pilgrimer, som vi gjorde för några år sedan. Kullen där kalla vi De ljuvliga bergen, ty därifrån kunna vi se långt bort och betrakta det land där vi hoppas få leva någon tid.

Hanna visade nu med fingret för Laurie vart han skulle vända blicken, och han reste sig upp för att se bättre, ty genom en öppning mellan träden hade man en vidsträckt utsikt över den breda blå floden, ängarna på andra stranden, de avlägsna konturerna av den stora staden och de gröna höjder, som där bakom tornade upp sig mot himmelen. Solen stod lågt och himmelen glödde av all den prakt, som om hösten förskönar det mäktiga klotets nedgång. Moln av guld och purpur simmade över höjderna, och resande sig högt upp i den purpurfärgade [ 194 ]rymden, syntes silvervita bergspetsar, vilka glänste såsom de luftiga tornspirorna i den Himmelska staden.

— Så härligt! utbrast Laurie med rörd stämma, ty han var snabb i att fatta och erkänna allt som var skönt.

— Ofta går solen ned lika mycket som nu, och vi stanna så gärna kvar till dess, ty vi få aldrig se ett och detsamma, fastän det alltid är mycket vackert, sade Amy, som önskade att hon kunnat måla av den härliga tavlan.

— Hanna talar om det land där vi hoppas få leva någon tid; men hon menar landet med dess grisar och höns och höstackar. Det skulle vara bra roligt, men jag önskar att det vackra landet därborta vore riktigt och att vi kunde komma dit, sade Betty begrundande.

— Det finns ett land som är mycket vackrare än det därborta, och dit få vi komma en gång, om vi äro snälla, inföll Margret med sin veka röst.

— Det är så långt att vänta och så svårt att bli snäll; jag skulle vilja flyga dit nu genast, som svalorna där.

— Var inte rädd för det, Betty: förr eller senare kommer du dit, sade. Hanna. Jag är den enda som tycker om att streta och arbeta, klättra och vänta, och kanhända kommer jag ändå aldrig dit.

— Ni skall få mig till sällskap, om det kan trösta er. Jag måste vandra långt innan jag får se er Himmelens stad. Om jag kommer för sent, så lägger ni ju ett gott ord för mig, Betty? Vill ni det?

Det var någonting i Lauries ansikte som bedrövade hans lilla väninna, men hon sade vänligt, med sina milda, klara ögon fästa på molnen, som oupphörligt växlade form:

— Vill man verkligen hinna till det landet och allvarligt bemödar sig allt vad man kan, så tror jag att man kommer dit, ty jag kan inte föreställa mig att det är några lås för porten eller att där stå några väktare. Jag tänker mig alltid att det är som på tavlan i boken, där [ 195 ]man ser de skinande männen sträcka ut sina händer för att välkomna den stackars Kristen, när han nalkas från floden.

— Skulle det inte vara roligt, om alla de luftslott vi nu bygga bleve riktiga slott och vi finge bo i dem! frågade Hanna efter en liten stunds tystnad.

— Jag har byggt så många, att det skulle bli svårt att välja mellan alla, sade Laurie, som låg på ryggen och kastade kottar på ekorren som förrått hans närvaro för flickorna.

— Ni skulle få taga det ni tyckte mest om. Vad är det? frågade Margret.

— Talar ni om vad ni helst önskar, om ni får veta vad jag vill ha?

— Ja, det skall jag göra, om systrarna också vilja det.

— Ja, det vilja vi. Börja nu, Laurie.

— Sedan jag sett så mycket av världen jag behöver, skulle jag vilja slå mig ned i Tyskland och få höra så mycket musik jag orkar. Jag ville vara en berömd musiker, och alla människor skulle komma och höra mig spela, men jag skulle aldrig bry mig om pengar eller affärer, utan bara roa mig själv och leva för vad jag tyckte om. Så ser det luftslott ut jag helst vill ha! Hur ser ert ut, Margret?

Det tycktes falla sig litet svårt för Margret att berätta hur hennes luftslott såg ut, och hon viftade framför ansiktet med en ormbunke för att bortjaga myggor, som det var omöjligt att upptäcka, under det hon långsamt sade:

— Jag skulle vilja ha ett vackert hus, fullt av alla möjliga saker: god mat, fina kläder, vackra möbler, snälla människor och mycket pengar. Jag skulle vara husfru där, allt gå som jag ville och jag skulle ha en mängd tjänare, så att jag aldrig behövde göra ett enda dugg själv. Vad det vore roligt! Sysslolös skulle jag inte vara [ 196 ]i alla fall, ty jag skulle göra så mycket gott och laga så att jag blev älskad av alla.

— Skulle ni inte vilja ha en liten man i ert luftslott också? frågade Laurie spetsigt.

— Ni hörde väl att jag sade »snälla människor»! svarade Margret och drog vid dessa ord fastare till sitt ena kängband, varvid hon böjde huvudet så djupt ned, att man ej kunde se hennes ansikte.

— Varför säger du inte att du vill ha en vacker, förståndig och snäll karl till man och många små änglasöta barn, då du i alla fall vet att ditt slott därförutan blir ofullständigt? frågade den rättframma Hanna, som ännu icke råkat ut för några ömma svärmerier och nästan avskydde allt vad som stötte på romantik, såvida det icke förekom i böcker.

— Du vill naturligtvis inte veta av något annat i ditt luftslott än hästar, bläckhorn och romaner, svarade Margret något stött.

— Ja, det kan du lita på! Jag önskar mig ett stall fullt av arabiska hästar, rum alldeles fullproppade med böcker, och när jag skrev, skulle jag doppa pennan i ett magiskt bläckhorn, så att mina arbeten skulle bli lika berömda som Lauries musik. Innan jag toge mitt luftslott i besittning, skulle jag vilja uträtta någonting storståtligt, någonting heroiskt och underbart, som inte skulle förgätas efter min död; Jag vet inte vad det kommer att bli, men jag går och väntar och tänker slå er med häpnad endera dagen. Jag tror jag skall ta mig till att skriva böcker, bli rik och vinna rykte; det skulle vara i min smak, och det är också min älsklingsdröm.

— Min är att i lugn och ro få stanna hemma hos pappa och mamma och hjälpa dem att sköta om huset, sade Betty förnöjsamt.

— Vill ni inte ha någonting annat? frågade Laurie.

— Nej, sedan jag fått mitt lilla piano, är jag full[ 197 ]komligt belåten. För övrigt önskar jag bara att vi skola vara friska och få vara tillsammans jämt.

— Jag önskar mig en mängd saker, men mest av allt att bli konstnär och få resa till Rom, måla vackra tavlor och bli den största artist i hela världen, var Amys blygsamma åstundan.

— Äro vi inte bra ärelystna allesammans, eller hur? Alla, utom Betty, vilja vi bli rika, vinna rykte och ha allting präktigt! Jag undrar just om någon av oss får se sina önskningar gå i fullbordan, sade Laurie och tuggade på några grässtrån som om han varit en mäkta lugn, filosofiskt reflekterande kalv.

— Jag har nyckeln till mitt luftslott, men ännu återstår att se om jag kan låsa upp porten, anmärkte Hanna hemlighetsfullt.

— Jag har också nyckeln till mitt, men jag får inte försöka den förrän jag gått igenom gymnasiet, mumlade Laurie och suckade otåligt.

— Här är min! sade Amy och svängde sin blyertspenna i luften.

— Jag har inte fått någon nyckel än, inföll Margret nedslaget.

— Jo, det har ni visst! sade Laurie genast.

— Var är den då?

— I ert ansikte.

— Så ni pratar. Det duger ingenting till.

— Vänta bara så få vi väl se om det inte skaffar, er något som kan vara gott att ha, svarade gossen och skrattade vid tanken på den förtjusande lilla hemlighet, som han trodde sig ha kommit underfund med.

Margret rodnade bakom ormbunkssolfjädern, men, gjorde inga frågor och såg bort över floden med samma uttryck av längtan i ögonen som man kunde läsa i herr Brookes, då han började historien om riddaren.

— Om vi alla äro i livet tio år härefter, så låt oss stämma möte och se för hur många av oss våra önskningar [ 198 ]gått i fullbordan eller hur mycket vi kommit dem närmare då än nu, sade Hanna, som alltid var främst, när det blev fråga om att göra upp planer.

— Gud tröste mig, så gammal jag då är — tjugusju år! utbrast Margret, som med sina sjutton år på nacken tyckte sig vara gamla människan.

— Laurie och jag bli då tjugusex, Betty tjugufyra och Amy tjugutvå! Vilket vördnadsvärt sällskap! utropade Hanna.

— Jag hoppas, att jag vid den tiden skall ha uträttat något som jag kan vara stolt över, men nu är jag en sådan latmask, så jag är rädd att jag inte gör något annat än slår dank, Hanna, sade Laurie.

— Det fattas er bara ett bestämt mål, som mamma säger, och när ni väl fått det, så är hon säker på att ni kommer att arbeta, så det står härliga till.

— Är hon det? Vid Jupiter, då vill jag det, bara jag visste vad jag skulle ta mig till! utbrast Laurie och satte sig plötsligt upp i ett anfall av energi. Jag borde vara nöjd med att kunna göra farfar till viljes och jag skall försöka det, men jag vill inte bli vad han vill ha mig till, och det är så påkostande. Farfar tycker, att jag skall bli köpman och handla med indiska varor som han gjort; men det har jag inte alls lust för, ty jag kan inte med te, silke och kryddor och allt sådant där skräp hans gamla fartyg komma hit med, och det skulle göra mig detsamma om de gingo till botten, ifall de voro mina. Han skulle känna sig nöjd, om jag kom in på gymnasiet, och vore jag där i fyra år, så slapp jag nog höra talas om att bli köpman, men nu är han omedgörlig och jag har lust att bli alldeles som han, såvida jag inte rymmer min väg som pappa gjorde. Om det bara funnes någon som stannade kvar hos honom skulle jag göra det i morgon dag.

Laurie talade häftigt och såg ut såsom om han skulle vara färdig att sätta sin hotelse i verket vid första miss[ 199 ]hällighet med sin farfar, ty han växte upp mycket fort och kände, trots sitt något dåsiga sätt, en ynglings hat mot att vara beroende av en annan, en ung mans brinnande längtan att bryta sig en egen bana.

— Jag råder er att segla bort med ett av hans skepp och inte komma hem förrän ni blivit er egen, sade Hanna, vars inbillningskraft blossade upp vid tanken på en så djärv bedrift och som hyste det varmaste deltagande för Laurie, därför att man »förorättade» honom, såsom han sade.

— Det är inte rätt gjort av dig, Hanna, att tala så där, och Laurie får inte lyssna till ditt dåliga råd. Ni skall göra som er farfar vill, snälla Laurie, inföll Margret i sin allra moderligaste ton. Gör ert bästa på gymnasiet, och när han märker att ni rättar er efter hans önskningar, så är jag säker på att han inte skall vara sträng och orättvis mot er. Som ni sade, finns det ingen annan som kan vara hos er farfar och älska honom, och ni skulle aldrig kunna förlåta er själv om ni övergav honom utan hans tillåtelse. Var inte elak och missnöjd utan gör er plikt, och ni skall finna er belöning i den aktning och kärlek alla skola visa er, liksom herr Brooke gör.

— Vad vet ni om honom? frågade Laurie, tacksam för det goda rådet, men missnöjd med den läxa han fått och glad att få vända samtalet från sig själv efter detta ovanliga utbrott.

— Inte mer än vad er farfar har talt om för mamma: hur han tog hand om sin mor ända till hennes död och inte ville resa utrikes som informator åt en ung gosse, därför att han inte kunde skiljas från henne, och hur han nu hjälper en gammal kvinna, som varit hans mors amma. Han talar aldrig om det för någon och är så ädel, uppoffrande och god som någon kan vara.

— Ja, det är han, min gamle kamrat, sade Laurie hjärtligt, då den rodnande Margret tystnade. Det är likt [ 200 ]farfar att ta reda på allting om Brooke, utan att han får veta det, och att sedan för andra berätta allt det goda han fått höra, så att de skola tycka om honom. Brooke har inte kunnat förstå hur det kommer sig att er mor är så vänlig mot honom, då hon bett honom titta över med mig, och behandlar honom på sitt vackra, vänliga sätt. Han tycker att hon är fullkomligheten själv och det hör jag honom säga dag ut och dag in, och han vet inte hur han skall kunna berömma er alla nog. Gå någonsin mina önskningar i fullbordan, så skola ni få se vad jag skall göra för Brooke.

— Börja då med litet nu strax genom att inte plåga honom till döds, inföll Margret i vass ton.

— Hur vet ni, att jag gör det?

— Det kan jag alltid se på honom, när han går bort. Om ni varit snäll, ser han glad ut och går fort; men då ni plågat honom, är han allvarsam och går långsamt, som om han ville vända om och göra sin sak bättre.

— Det tycker jag om. Jaså, Brookes uppsyn hjälper er att föra bok över mina fel och förtjänster. Jag ser honom bocka sig och ta av sig hatten, när han går förbi era fönster, men jag visste inte att ni hade skaffat er en telegraf.

— Det har jag visst inte! Bli nu för all del inte ond och låt honom inte få veta vad jag sagt! Jag ville bara visa hur mycket jag intresserar mig för er, och vad jag nu talat om, det har jag sagt er i förtroende, förstår ni väl, utbrast Margret, i hög grad orolig vid tanken på vad som kunde bli följden av hennes obetänksamma ord.

— Jag springer visst inte med skvaller, svarade Laurie med ett visst uttryck i ansiktet som Hanna brukade kalla »värdigt och majestätiskt». Håller Brooke på att bli en barometer, så måste jag akta mig och alltid laga så, att han visar vackert väder.

— Se så, bli nu inte häftig, Laurie! Det var inte min mening att läxa upp er eller bära mig enfaldigt [ 201 ]åt. Jag tyckte bara, att det var illa gjort av Hanna att uppmana er till någonting som ni sedan skulle komma att ångra. Ni är så snäll mot oss, det är alldeles som vore ni vår bror, och därför säga vi åt er vad vi tänka. Förlåt mig, jag menade så väl med er, sade Margret och räckte Laurie sin hand på ett sätt som förrådde både tillgivenhet och blyghet.

Skamsen över sitt tillfälliga misshumör, tryckte Laurie vänligt den lilla handen och sade öppenhjärtigt:

— Det är jag som bör be om förlåtelse; jag är häftig och har varit på dåligt humör hela dagen. Jag vill så gärna höra er som en syster säga mig mina fel och därför skall ni inte bry er om, att jag bär mig dumt åt ibland. Än en gång tack skall ni ha för vad ni sagt mig.

Ansträngande sig att visa att han inte var stött längre, sökte Laurie att göra sig så älskvärd som möjligt; han nystade tråd åt Margret, läste vers för Hanna, skakade ner kottar åt Betty och hjälpte Amy med hennes ormbunkar — sålunda visande sig vara en värdig medlem av »Flitiga Bisamfundet». Mitt under en livlig diskussion om sköldpaddornas husliga vanor — en sådan hade letat sig väg upp till dem från floden — påminde dem det avlägsna ljudet av en ringklocka att Elsa satt på teet och att det var tid för dem att vända hem till kvällsvarden.

— Får jag följa med er hit nästa gång? frågade Laurie.

— Ja, om ni är snäll och tycker om era böcker, som andra ordentliga gossar göra, svarade Margret leende.

— Jag skall försöka.

— Då får ni följa med, och jag skall lära er hur man stickar strumpor i Skottland. Det har just nu kommit en beställning på sådana, tillade Hanna och svängde sin strumpa såsom ett stort blått yllebaner, när man skildes vid porten.

Samma afton, då Betty spelade för herr Laurence i skymningen, stod Laurie i skuggan bakom en gardin och lyssnade på den lille David, som med sina enkla toner [ 202 ]alltid lugnade hans häftiga lynne. Därunder betraktade han den gamle mannen, som satt med huvudet lutat i handen, uppfylld av tankar på det döda barn han älskat så högt. Erinrande sig samtalet på eftermiddagen, beslöt Laurie att för honom uppoffra sina önskningar och sade för sig själv: Jag får låta mitt luftslott ramla och stanna hos min gamle farfar så länge han behöver mig, ty jag är hans allt!