Unga kvinnor/Kapitel 12

←  Experimentet

Unga kvinnor av Louisa May Alcott Översättare: Okänd Camp Laurence

Luftslott  →

TOLFTE KAPITLET.
Camp Laurence.

Betty var postmästarinna, ty då hon var den av systrarna som mest var hemma, kunde hon regelbundet sköta tjänsten, och hon tyckte om det dagliga bestyret att låsa upp den lilla dörren och dela ut posten. En julidag kom hon in med båda händerna fulla av brev och paket, som hon tillställde sina ägare överallt i huset.

— Här har mamma sin blombukett. Laurie glömmer aldrig bort den, sade hon och satte en frisk bukett i vasen som stod i »mammas vrå» och som aldrig var tom, tack vare den uppmärksamme gossen.

— Mamsell Margret March, ett brev och en vante, fortfor Betty och lämnade sakerna åt systern, som satt hos modern och stickade manschetter.

— Besynnerligt, jag glömde kvar ett par därborta, och här är bara en, sade Margret och betraktade den grå bomullsvanten.

— Tappade du inte den andra i trädgården?

— Nej, det gjorde jag inte, det är jag säker på, ty det fanns bara en på posten.

— Jag kan inte med att ha omaka vantar! Men lika gott, den andra kommer nog till rätta. Brevet jag fått är bara en översättning av den tyska visan jag bad Laurie om. Förmodligen har herr Brooke gjort den, ty det är inte Lauries handstil.

Fru March kastade en blick på Margret, som tog sig mycket bra ut i sin morgonklänning av gingham, med de små lockarna fläktande omkring pannan, och som såg så kvinnlig ut där hon satt och sydde vid sitt lilla arbetsbord, varpå lågo en mängd fina vita linneremsor. Utan minsta aning om vad hennes moder tänkte, sydde hon och sjöng, under det fingrarna voro i full verksamhet och hennes tankar upptagna av flickfantasier, lika oskyldiga och rena som penséerna i hennes skärp. Vid denna anblick måste fru March le och kände sig belåten med dottern.

— Två brev till doktor Hanna, en bok och en löjlig gammal hatt, som inkräktat nästan hela utrymmet i postkontoret, sade Betty skrattande, då hon kom in i studerkammaren, där Hanna satt och skrev.

— En sådan filur den Laurie är! Jag sade åt honom att jag tyckte det vore bra mycket bättre om man begagnade större hattar än de som nu äro moderna, ty solen bränner mig varenda dag, när det är varmt. Då svarade han: Vem bryr sig om modet! Begagna en stor hatt och genera er inte. Jag sade att jag skulle göra det, om jag bara hade någon, och så skickar han mig den här för att fresta mig. Jag skall ta den på mig för ro skull och visa honom att jag inte bryr mig om modet.

Sedan Hanna hängt upp den antika, bredskyggiga hatten på en Platobyst, började hon läsa sina brev.

Det från hennes mor kom hennes kinder att rodna, och hennes ögon att fyllas av tårar då hon läste:

»Mitt barn!

Jag skriver några rader för att säga dig med vilken tillfredsställelse jag följer dina bemödanden att behärska ditt lynne; du säger ingenting om de strider du kämpar, dina misslyckade bemödanden eller framgångar och tror kanhända att ingen annan än den vän, som du dagligen anropar om hjälp, ser dem, såsom jag tyckt mig finna av det nötta papperet omkring din vägvisarebok. Även jag har sett dem alla och är av hela mitt hjärta övertygad om uppriktigheten av ditt beslut, sedan det börjat bära frukt. Fortsätt med tålamod och energi på denna väg och var alltid förvissad om, att ingen tar ömmare del i ditt strävande än din tillgivna

Moder.»

— Det gör mig gott! Detta är värt många tunnor guld och lika många beröm! Ack, mamma, jag skall försöka! Jag skall bli allt bättre och bättre och inte ge upp hoppet, då jag har dig som hjälper mig.

Läggande ned huvudet på sina armar, fuktade Hanna sin lilla roman med några glädjetårar, ty hon hade trott att ingen märkt och uppskattat hennes bemödanden att bli god, och det bevis hon nu fått om motsatsen var dubbelt dyrbart, dubbelt uppmuntrande, därför att det kom oväntat och från den på vars bifall hon satte högsta värdet. Kännande sig starkare nu än någonsin förut att möta och övervinna sin Apollyon, fäste hon med en knappnål brevet innanför sin klänning såsom en sköld och ett varningstecken att hon ej skulle bli anfallen oförvarandes och gick att bryta sitt andra brev, fullkomligt rustad att mottaga vare sig goda eller dåliga nyheter. Med stor och brådskande stil skrev Laurie:

»Snälla Hanna!

Några gossar och flickor från England komma och hälsa på mig i morgon, och då skola vi ha riktigt roligt. Om vädret blir vackert, har jag tänkt slå upp mitt tält på Långängen, dit vi ro och äta frukost och spela krocket, och så skola vi på zigenarmaner leva lägerliv och ha en stor eld och allt annat roligt vi kunna hitta på. De äro mycket hyggliga och tycka om sådant där. Brooke följer med för att hålla gossarna i styr, och Kate Vaughan skall spela förkläde åt flickorna. Var snälla och kom allesammans; Betty släpper jag inte på några villkor och ingen skall vara obeskedlig mot henne. Tänk inte på att taga matsäck med er. Det skall jag styra om liksom allt annat — kom för all del, jag bjuder på livat sällskap.

I flygande fläng,
er evigt tillgivne
 Laurie.»

— Här ska levas lusteliga! utbrast Hanna och skyndade in att förkunna den stora nyheten för Margret. Vi få naturligtvis fara, mamma? Det blir ett gott handtag åt Laurie, ty jag skall ro och Margret hjälpa till med frukosten och åt barnen kunna vi väl alltid hitta på något att göra.

— Måtte bara inte Vaughans vara fint folk och fullvuxna människor. Vet du något om dem, Hanna? frågade Margret.

— Bara att de äro fyra. Kate är äldre än du, Fredrik och Frank äro tvillingar, ungefär jämnåriga med mig, och så ha de en liten flicka, Grace, som är nio eller tio år. Laurie blev bekant med dem när han var utrikes och kom då bra sams med gossarna. Av vad han sagt mig om Kate lät det som om han inte vore särdeles förtjust i henne.

— Vad det är väl att jag har min kattunsklänning tvättad och struken, den skall jag ha på mig och den passar så bra! anmärkte Margret förnöjd. Har du också någon klänning som passar, Hanna?

— Min röda och grå, den duger nog åt en roddare; som jag tänker ro och skala omkring, vill jag inte ha något fint på mig. Du följer väl med, Betty?

— Ja, om jag slipper bli tilltalad av någon av gossarna.

— Ja, det skall du visst slippa.

— Jag vill gärna göra Laurie till viljes, och herr Brooke är jag inte rädd för, ty han är så vänlig; men jag vill varken leka, sjunga eller säga någonting. Jag skall göra nytta för mig med besked och inte besvära någon, och om du, Hanna, tar hand om mig så följer jag med.

— Du är ändå min snälla flicka! Du försöker att övervinna din blyghet, och det tycker jag om dig för. Det är inte lätt att övervinna sina fel, det vet jag nog, och ett vänligt ord hjälper under mycket.

— Tack, mamma, sade Hanna och tryckte på fru Marchs insjunkna kind en tacksam kyss, som för modern var av större värde än om hon därigenom fått tillbaka ungdomens fylliga rosor.

— Jag har fått en flaska chokladdroppar och den tavla jag ville kopiera, sade Amy och visade sin post.

— Och jag har från herr Laurence fått ett brev däri han ber mig att komma över och spela för honom i kväll innan lyktorna tändas, och det skall jag göra, tillade Betty, vars vänskap för den gamle herrn blev allt större för var dag.

— Låtom oss nu sätta liv i spelet och arbeta dubbelt så ivrigt i dag, så att vi kunna roa oss med gott samvete i morgon, sade Hanna och gjorde sig i ordning att utbyta sin penna mot en kvast.

Då solen tidigt följande morgon blickade in i flickornas rum utlovande en vacker dag, såg hon en tavla av komisk effekt. Var och en hade gjort de förberedelser till utflykten, som ansetts nödvändiga och lämpliga. Margret hade en extra rad av papiljotter över pannan; Hanna hade frikostigt gnidit in sitt illa medfarna ansikte med coldkräm; Betty hade tagit Juanna med sig i sängen för att trösta henne över den stundande skilsmässan, men Amy var ändock den som tog priset, ty hon hade på den lilla uppnäsan anbragt en stålklämmare för att få en smula bukt på dess förargliga form. Det kostliga skådespelet tycktes roa solen, ty hon brast ut i en sådan flod av strålar, att Hanna vaknade och, uppgivande ett hjärtligt skratt åt Amys prydnad, därmed väckte systrarna.

Solsken och skratt voro goda förebud för den stundande utfärden, och snart var man i livlig verksamhet i de båda husen. Betty, som blev först i ordning, stod vid fönstret och rapporterade vad som skedde mittemot och påskyndade sina systrars toalett genom tätt på varandra följande telegram:

— Där går drängen med tältet! Jag ser fru Barker stuva in frukosten i en stor och en liten korg. Nu ser herr Laurence på himlen och väderflöjeln; det vore bra roligt om han också följde med. Där står Laurie alldeles lik en sjöman! Nej, men se bara! Där kör en vagn fram, full av folk — ett långt fruntimmer, en liten flicka och två otäcka pojkar. En av dem är ofärdig. Stackars gosse, han går på krycka! Det talade Laurie inte om. Skynda er, flickor, annars komma vi för sent! Där ha vi Edvard Moffat. Kom och se, Margret! Var det inte den där herrn som hälsade på dig en dag då vi voro ute och handlade?

— Jo, det var det. Så besynnerligt att han kommer med; jag trodde att han hade rest till bergstrakten. Där ha vi Sally. Är jag bra nu, Hanna? utbrast Margret brådskande.

— Du är en riktig tusensköna. Drag upp klänningen litet och sätt hatten rätt, det ser så sentimentalt ut som den nu sitter och den blåser av dig vid första vindfläkt. Men så kom då nån gång!

— För all del, Hanna, tänker du ha den där rysliga hatten? Det blir alltför galet. Du vill väl inte göra dig till en fågelskrämma heller! sade Margret i föreställande ton, då Hanna ämnade sätta på sig den med ett rött band utstyrda bredskyggiga och gammalmodiga hatten, som Laurie skickat henne på skämt.

— Jo, det tänker jag visst, den skyddar så bra mot solen och är dessutom lätt och stor. Man kommer att skratta åt den, men det gör mig ingenting att jag ser ut som en fågelskrämma, bara jag känner mig fri och ledig.

Därpå satte sig Hanna i spetsen för tåget och de andra följde efter henne, bildande en liten ljus syskontrupp i sina glada sommartoaletter, med glädjestrålande ansikten under de i mjuka vågor gående hattbrättena.

Laurie skyndade för att möta och på det hjärtligaste sätt presentera dem för sida vänner. Gräsplanen fick tjänstgöra såsom förmak, och under några minuter utspelades där en mycket livlig scen. Det gladde Margret att Kate Vaughan, ehuru tjugu år gammal, var klädd med en efterföljansvärd enkelhet, och hon kände sig mycket smickrad av unge herr Edvards försäkringar, att han kommit enkom för att få återse henne. Hanna förstod nu varför Laurie varit så njugg på lovord när han talade om Kate, ty i hela hennes sätt spårades ett bemödande att söka hålla folk på avstånd, vilket kontrasterade starkt mot de andra flickornas glättighet och tillgänglighet. Betty kastade forskande blickar på de främmande gossarna och fann att den av dem som var ofärdig inte var så motbjudande som hon först tyckte, utan av ett milt lynne och klen till hälsan, och därför beslöt hon att visa sig vänlig mot honom. Amy märkte att Grace var en väl uppfostrad liten flicka och sedan de under ömsesidig tystnad stått och tittat på varandra, blevo de helt plötsligt mycket goda vänner.

Då tältet, frukosten och krocketpjäserna skickats i förväg, hade sällskapet snart embarkerat, och de två båtarna lade ut på samma gång, under det herr Laurence stod på stranden och viftade med hatten. Laurie och Hanna rodde den ena båten, Brooke och Edvard Moffat den andra medan Fredrik Vaughan, den okynnige tvillingen, gjorde sitt bästa att hindra de två båtarna genom att vricka omkring dem i en ökstock, lik en konfys vattenlöpare. Hannas komiska hatt gjorde sig förtjänt av sällskapets synnerliga tacksamhet, ty det var den som bröt isen i början genom att framkalla ett allmänt skratt. Dess fläktande fram och tillbaka uppväckte nästan en liten svalkande bris då Hanna rodde och skulle, såsom hon försäkrade, kunna tjänstgöra såsom ett ypperligt paraply åt hela sällskapet, om man fick en regnskur över sig. Kate såg något häpen ut över Hannas sätt, isynnerhet då denna utropade: »Kristoffer Columbus!» i detsamma hon tappade sin åra och då Laurie sade: Förlåt, kamrat, gjorde jag er illa? när han, intagande Hannas plats, råkade trampa henne på tårna. Sedan Kate Vaughan tagit upp sin lornjett några gånger för att närmare skärskåda den besynnerliga flickan, förklarade hon att Hanna var en »festlig men inte så dum» flicka, varefter hon smålog åt henne på vederbörligt avstånd.

Margret, som befann sig i den andra båten, hade fått en ypperlig plats där hon satt mittemot roddarna, vilka båda beundrade utsikten och skötte sina åror med ovanlig skicklighet. Herr Brooke var en allvarsam, tystlåten ung man med vackra bruna ögon och ett behagligt tonfall i rösten. Margret tyckte om hans lugna sätt och ansåg honom som en vandrande encyklopedi av nyttiga kunskaper. Han sade icke många ord åt Margret, men betraktade henne i stället desto mer, och Margret kände inom sig att han ej såg på henne med oblida ögon. Då Edvard gick på gymnasium, tog han naturligtvis på sig en min som varje gymnasist anser såsom sin ovillkorliga skyldighet att visa; han var visserligen icke så särdeles hemma i sina stycken, men mycket snäll och gladlynt samt, över huvud taget, en förträfflig arrangör av små utflykter. Sally Gardiners hela uppmärksamhet upptogs av att akta sin vita pikéklänning och prata med den allestädes närvarande Fredrik, som höll Betty i ständig förskräckelse genom sina upptåg.

Det var ej långt till Långängen, och tältet stod uppslaget, när man kom fram. En vacker slätt med tre skuggrika ekar i mitten hade utvalts till lekplats och en jämn gräsmatta vinkade såsom en förträfflig plats för krocketspelet.

— Välkommen till Camp Laurence! sade den unge värden, då de landstego och högljutt gåvo sin förtjusning fritt lopp. Brooke är general, jag överste, de andra herrarna stabsofficerare och ni, mina unga damer, gemenskapen. Tältet har uppslagits enkom för er skull, och den här eken är er salong, den här matsalen och den här lägerköket. Låt oss nu ta ett parti krocket innan det blir för varmt, och sedan skola vi tänka på middagen.

Frank, Betty, Amy och Grace satte sig för att se på spelet, vari de åtta andra deltogo. Herr Brooke valde Margret, Kate och Fredrik; Laurie tog Sally, Hanna och Edvard. Engelsmännen spelade bra, men amerikanerna ännu bättre och gjorde motståndarna varje tum av terrängen stridig med en envishet som om de besjälats av 76 års anda^[1]. Hanna och Fredrik hade åtskilliga skärmytslingar och en gång uppstod en häftig ordväxling. Hanna var genom den sista bågen, men hade icke lyckats träffa pinnen, vilket något rubbade hennes goda lynne. Fredrik var tätt bakom henne och hann nu om henne; han gjorde ett slag och hans klot träffade själva bågen och stannade en tum på orätta sidan. Ingen befann sig särdeles nära honom och då han sprang fram för att undersöka, gav han klotet oförmärkt en spark med foten, så att det kom just en tum på rätta sidan.

— Jag är genom! Nu, mamsell Hanna, skall jag komma in först, utbrast den unge herrn, i det han svängde sin klubba till ett nytt slag.

— Ni sparkade till klotet, jag såg det nog. Det är min tur nu, sade Hanna vasst.

— På min ära jag rörde det; det rullade en smula kanske, men det är tillåtet; var därför så god och låt mig slå.

— Vi bruka inte fuska i Amerika, men ni kan få göra det, om ni vill, sade Hanna ond.

— Yankees äro, som man vet, de största bedragare i hela världen. Så där ja, adjö med den, svarade Fredrik och krockade hennes klot, så att det rullade långt bort.

Hanna öppnade sina läppar för att giva honom ett dräpande svar, men hejdade sig i tid, rodnade ända upp till hårfästet, och sysslade några ögonblick med att med all sin kraft bulta ned en kullfallen båge, medan Fredrik träffade pinnen och jublande förklarade sig vara ute. Därefter gick Hanna att leta reda på sitt klot, som hon slutligen fann bland buskarna, och när hon kom tillbaka, var hon kall och lugn samt avvaktade tålmodigt att hennes tur skulle komma. Det behövdes åtskilliga slag för att återvinna den plats hon förlorat, och när hon kommit dit, hade motpartiet nästan vunnit, ty Kates klot var det sista utom ett, och låg nära pinnen.

— Vid S:t Georg, vi äro i rappet ute allihop! Adjö, Kate! Mamsell Hanna är skyldig mig ett slag, och så är det slut med er, utropade Fredrik häftigt, då alla skyndade till för att se vem som skulle vinna.

— Yankees ha den fula vanan att vara ädelmodiga mot sina fiender, sade Hanna med en blick som kom ynglingen att rodna, isynnerhet om de slå dem, tillade hon, i detsamma hon, lämnande Kates klot orört, vann spelet genom ett skickligt slag.

Laurie kastade upp sin hatt i luften, bad därpå sina gäster ej taga illa upp att de tappat och passade sedan på att viska i sin väninnas öra:

— Det var bra, Hanna, jag såg hur han fuskade. Vi kunna inte säga honom det, men han skall inte få göra om det, lita på det.

Margret drog Hanna avsides under förevändning att med en nål fästa igen en uppsluppen söm i hennes klänning och sade i gillande ton:

— Det var ljuvt av dig att utmana honom så där, men det gläder mig att du tyglade ditt humör.

— Beröm mig inte, Margret, ty jag skulle vilja ge honom en örfil i detta ögonblick. Det hade bestämt kokat över för mig, om jag inte stannat en stund bland nässlorna därborta tills jag fått makt med mitt sinne och kunde hålla munnen på mig. Det puttrar ännu, så jag hoppas att han aktar sig att komma i min väg, svarade Hanna och bet ihop läpparna, alltjämt betraktande Fredrik med glödande blickar under den stora hatten.

— Nu är det frukostdags, sade herr Brooke och såg på klockan. Herr överste, behagar ni göra upp eld och skaffa vatten, medan fröknarna March, Sally och jag duka bordet. Vem av er kan koka gott kaffe?

— Det kan Hanna, svarade Margret, som med begärlighet omfattade det erbjudna tillfället att få rekommendera sin syster.

Hanna, som visste med sig själv att hennes sista lektioner i kokkonsten skulle göra henne heder, gick att presidera vid kaffekannan medan de yngre flickorna plockade torra stickor samt gossarna gjorde upp eld och hämtade vatten från en källa i grannskapet. Kate påbörjade några skisser i sitt album och Frank slog sig i samspråk med Betty, som flätade små mattor av vass, vilka skulle tjänstgöra såsom tallrikar.

Överbefälhavaren och hans biträden dukade snart bordet, som de prydde med löv och varpå de framsatte lockande mat- och dryckesvaror. Hanna anmälde att kaffet var färdigt och alla beredde sig att göra heder åt vad som bjöds på, ty ungdomen är sällan besvärad av dålig aptit och motion ger god matlust. Det var en mycket munter frukost, ty maten var ypperlig och man var vid bästa lynne, så att de på varandra följande skrattsalvorna skrämde en vördnadsvärd gammal häst, som betade i närheten. Bordet var dock tämligen ojämnt, varav förorsakades åtskilliga missöden med glas och tallrikar, ekollon föllo ned i mjölken, små svarta myror läto sig anrättningarna väl smaka utan att vara inbjudna, och några lövmaskar kunde ej styra sin nyfikenhet utan kommo nedsättande ur den stora eken för att se vad som stod på. Tre linhåriga barn slukade med lystna blickar den lockande måltiden genom gärdesgården, och en över sällskapets brist på takt att ej ha inbjudit honom förgrymmad dogg skällde allt vad han orkade på dem från andra flodstranden.

— Där står salt, om ni hellre vill ha sådant, sade Laurie och räckte Hanna ett tefat med smultron.

— Nej, tack, jag tycker mer om spindlar, svarade Hanna, i det hon fiskade upp ett par oförsiktiga sådana som ljutit döden i grädden. Hur vågar ni påminna mig om den där olycksaliga middagen, då den ni bjuder på är så ypperlig i alla avseenden? tillade hon, medan båda skrattande åto ur samma tefat, ty man hade ont om porslin.

— Vi ha fått ett riktigt förtjusande väder i dag och det tycks komma att hålla i sig. Att vi ha trevligt är inte min förtjänst utan Margrets och Brookes, och jag vet inte hur jag skall kunna tacka er nog. Men vad skola vi göra, när vi inte orka äta mer? frågade Laurie, som kände att hans trumf voro utspelta, sedan frukosten var slutad.

— Göra lekar tills det blir svalare. Jag tror att fröken Kate kan några nya och roliga. Gå och fråga henne. Hon hör till manskapet, och ni bör visa henne också någon uppmärksamhet.

— Hör ni inte också till manskapet? Jag tycker att hon kunde passa åt Brooke, men han håller på och talar med Margret, och Kate stirrar just nu på dem genom sin löjliga lornjett. Jag skall gå, så behöver ni inte försöka lära mig vad som passar sig, ty det kan ni inte, Hanna.

Kate kunde åtskilliga nya lekar, och då flickorna inte ville, och gossarna inte orkade äta mer, samlades alla i salongen för att leka »Rigmarole».

— Någon av sällskapet börjar en historia — vad som helst man behagar — och berättar så länge han vill, endast med det villkoret att han stannar tvärt vid något spännande ställe, då den närmast sittande skall ta vid och fortsätta. Gör man det bra, är det mycket roligt och blir en väldigt lustig blandning av tragiska och komiska ämnen. Var så god och börja nu, herr Brooke, sade Kate med en befallande gest, som förvånade Margret, vilken bemötte informatorn med samma aktning som om han varit en vanlig främmande herre.

Liggande i gräset vid de två flickornas fötter, började herr Brooke lydigt historien, med de vackra bruna ögonen envist fästa på den i solskenet glittrande floden:

— Det var en gång en riddare som drog ut i världen för att förvärva förmögenhet, ty han hade ingenting annat än sitt svärd och sin sköld. Han vandrade länge, väl tjuguåtta år, och hade svåra dagar tills han kom till ett palats, som ägdes av en gammal konung, vilken utlovat en belöning åt den som kunde tämja och dressera en vacker men obändig fölunge, varpå han satte stort värde. Riddaren beslöt att våga försöket, och det gick långsamt men säkert framåt för honom, ty fölungen var ett präktigt djur och lärde sig snart att älska sin nye husbonde, ehuru han var egensinnig och vild. Varje dag, då riddaren gav konungens favorit en lektion, red han på den genom staden, varunder han såg sig om åt alla sidor i förhoppning att för honom skulle visa sig ett vackert ansikte, som han många gånger sett i drömmen, men aldrig skådat i verkligheten. En dag, då han red utför en folktom gata, såg han ett älskligt ansikte i ett av fönstren i ett förfallet slott. Han blev intresserad och frågade vem som bodde i det gamla slottet, varpå man svarade honom att några prinsessor sutto fängslade där genom förtrollning och spunno dagarna i ända för att samla pengar att köpa sig friheten. Riddaren önskade livligt att befria dem, men han var fattig och kunde endast rida förbi slottet varje dag, försökande att upptäcka det ljuva ansiktet och längtande att få se det i solskenet. En dag bultade han på porten; den flög upp och han såg —

— en hänförande skön dam, vilken med ett anskri av förtjusning utropade: Äntligen! Äntligen! fortfor Kate, som läst franska noveller och intagits av beundran över stilen i dem. Det är hon utbrast greve Gustav och störtade i ett anfall av förtjusning till hennes fötter. O, stig upp! sade hon och räckte honom en hand, bländande vit såsom den skönaste marmor. Aldrig, förrän ni säger mig hur jag skall kunna befria er! bedyrade riddaren, liggande kvar på knä. Ack, mitt grymma öde dömer mig att kvarstanna här tills min tyrann är förgjord. Var är den uslingen? I Gula salen. Gå, tappra hjärta, och rädda mig från förtvivlan. Jag lyder och återvänder som segrare eller dör! Med dessa gripande ord störtade han bort, och kastande upp dörren till Gula salen, ämnade han inträda, men i detsamma fick han —

— ett bedövande slag av det stora grekiska lexikonet, vilken en gammal gubbe i svart dräkt slungade mot honom, inföll Edvard. Genast hämtade sig herr Vad-heter-han, kastade ut tyrannen genom fönstret och skyndade att segrande återvända till sin dam, men han fann dörren stängd, slog sig för pannan, rev ned gardinerna, gjorde därav en repstege, kom halvvägs ned, då stegen brast, så att han med huvudet förut nedstörtade i slottsgraven, som han hade sextio fot under sig. Kunde simma som en anka, plaska sig omkring slottet tills han kom till en liten port, som bevakades av två grova karlar, knackade ihop deras huvuden tills de krakade som ett par nötter, slog därefter igen porten genom en futtig ansträngning av sin övernaturliga styrka, gick uppför ett par stentrappsteg, betäckta med en fot tjockt damm, grodor så stora som knytnävar och spindlar, som skulle skrämt er till hysteriska konvulsioner, fröken March. Kommen uppför trappstegen, såg han — ett, tu, tre — en syn som hämmade hans andedräkt och isade hans blod —

— en lång och smärt gestalt, alldeles vitklädd med en slöja över ansiktet och en lampa i den avtärda handen, fortfor Margret. Hon nickade åt vår riddare, skred ljudlöst framför honom inåt en korridor, lika kall och mörk som en grav. Dammiga bilder i rustningar stodo på båda sidor, en dödstystnad rådde, lampan brann med blå låga, den spöklika gestalten vände då och då sitt ansikte mot honom, och dess skräckinjagande ögon lyste genom den vita slöjan. De kommo så till en tapetdörr, bakom vilken hördes en ljuvlig musik. Riddaren sprang fram för att öppna dörren, men spöket ryckte honom tillbaka och svängde hotande framför honom en —

— snusdosa, tog Hanna i med en gravlik stämma, som kom nästan hela auditoriet att kikna av skratt. Tackar, sade riddaren artigt, i det han tog sig en pris och nös sju gånger efter varann. Ha! Ha! skrattade spöket, varefter det genom nyckelhålet tittade på prinsessorna, som sutto och spunno för brinnande livet, sedan fattade det tag i sitt offer och stoppade det i en stor tenndosa, varest elva andra riddare utan huvuden lågo sammanpackade likt sardiner. De reste sig alla och började —

— dansa polka, inföll Fredrik, då Hanna stannade för att hämta andan, och medan de dansade förvandlades det gamla ruskiga slottet till ett örlogsskepp under fulla segel. Upp med klyverten, reva toppseglen, ror i lä, alle man vid kanonerna! röt kaptenen, då en portugisisk sjörövare kom i sikte med en flagg svart som bläck svajande från fockmasten. Till strid mina gossar! utropade kaptenen, och nu började en förfärlig fäktning. Engelsmännen segrade naturligtvis, såsom de alltid gjort, och efter att ha tillfångatagit sjörövarekaptenen, anställde de ett förfärligt blodbad bland fienden, så att liken lågo i högar på däcket och blodet rann i strömmar ur läspygatten, ty ordern lydde: Ingen pardon! Högbåtsman, tag ett rep och hala upp den stackarn i fockmasten, om han inte genast bekänner sina synder, sade den engelske kaptenen. Portugisen teg som en mur och besteg bordläggningen, under det matroserna skrattade som om de varit från förståndet. Men den listige sjörövarkaptenen hoppade över bord, dök ned i vattnet och sam under skeppet, borrade det i sank, så att det sjönk under fulla segel och gick till botten där —

— Herregud, vad skall jag säga? utropade Sally, då Fredrik slutade sin bit, vari han rört ihop alla sjötermer som han läst i en av sina älsklingsböcker. Nåja, de gingo till botten, där en vacker havsnymf välkomnade dem, men hon blev mycket bedrövad vid åsynen av de huvudlösa riddarna i dosan och försökte återkalla dem till livet genom att lägga dem i saltvatten, ty som hon var kvinna, brann hon av nyfikenhet att få veta något om deras öden. Så kom en dykare ned, och åt honom sade nu havsnymfen: Jag vill giva dig denna dosa med alla pärlorna som ligga i den, om du kan skaffa upp den, ty hon ville återgiva de stackars människorna livet och kunde inte själv reda sig med den tunga lådan. Nu förde dykaren upp lådan och blev mycket snopen, då han öppnade den och inte fann några pärlor. Han lämnade den på ett stort, ödsligt fält, där den påträffades av en —

— liten gåsvakterska, som vaktade hundra feta gäss, fortfor Amy, när Sallys uppfinningsförmåga svek. Den lilla flickan frågade en gammal gumma vad hon skulle göra för att hjälpa dem. Det kunna dina gäss säga dig, ty de veta allt, svarade gumman. Då sporde hon gässen vad hon skulle göra för att skaffa riddarna nya huvuden och nu öppnade de alla hundra sina näbbar och skreko —

— kål, fortfor Laurie genast. Just det, sade flickan och skyndade efter tolv vackra kålhuvuden i trädgården. Dem satte hon nu på riddarna, vilka genast fingo livet åter, tackade henne och gingo förnöjda sin väg utan att märka skillnaden mellan sina gamla och nya huvuden, ty i världen finnes det så många andra huvuden liknande deras, att ingen av dem tänkte därpå. Den riddare för vilken vi intressera oss mest återvände för att finna det vackra ansiktet och fick så veta att prinsessorna spunnit sig fria och allesammans blivit gifta utom en. Han blev i högsta grad upprörd vid denna underrättelse, och efter att ha kastat sig upp på fölungen, som troget följt med honom trots alla hinder, sprängde han av till slottet för att se vem av prinsessorna som var kvar. Tittande över häcken, såg han sitt hjärtas härskarinna plocka blommor i trädgården. Vill ni ge mig en ros? frågade han. Ni måste hämta den, ty jag kan inte komma ut till er, vilket inte heller passar sig, svarade hon, ljuv såsom honung. Han försökte att klättra över häcken, men den tycktes honom bliva allt högre och högre, då han ville tränga sig genom den, och blev allt tjockare och tjockare, så att han greps av förtvivlan. Nu bröt han tålmodigt av gren efter gren, tills han lyckades göra ett litet hål, varigenom han kikade in, sägande i bedjande ton: Släpp mig in! Släpp mig in! Men den vackra prinsessan tycktes inte förstå honom, ty hon fortfor helt lugnt att plocka sina rosor och lät honom själv försöka bana sig väg in till henne. Huruvida han gjorde detta eller inte, det får Frank berätta för er.

— Det kan jag inte och tycker inte heller om sådana där dumma historier, sade Frank, förskräckt över det sentimentala predikament varur han skulle rädda det orimliga paret.

Betty var försvunnen bakom Hannas rygg och Grace hade somnat.

— På det här viset blir således den stackars riddaren lämnad i sticket i häcken? frågade Brooke, alltjämt betraktande floden och lekande med den vilda törnrosen i sitt knapphål.

— Jag gissar att prinsessan gav honom en bukett och öppnade porten efter en stund, sade Laurie småleende för sig själv, i det han kastade tre ekollon på sin informator.

— Ett sådant gallimatias vi rört ihop! Hade vi bara haft någon vana, skulle vi nog kunnat göra något riktigt bra. Känner ni fru Sanning? frågade Sally, sedan man skrattat åt historien.

— Jag hoppas det, svarade Margret allvarsamt.

— Det är leken som kallas så, som jag menar.

— Hur går den till? sporde Fredrik.

— Jo, ni lägger edra händer över varandra i en hög, välja ett tal och draga ut händerna i tur, och den som drar ut sin hand vid detta tal måste sanningsenligt svara på några frågor som göras av de övriga. Det är en mycket rolig lek, det.

— Låt oss leka den då, sade Hanna, som tyckte om nya försök.

Kate, Brooke, Margret och Edvard ville icke vara med, men Fredrik, Sally, Hanna och Laurie lade sina händer tillsammans i en hög och drogo sedan ut dem, och lotten föll först på Laurie.

— Vilka äro edra hjältar? frågade Hanna.

— Farfar och Napoleon.

— Vilken flicka tycker ni är vackrast? sporde Sally.

— Margret.

— Vilken tycker ni mest om? inföll Fredrik.

— Hanna, naturligtvis.

— Så enfaldigt ni fråga! utbrast Hanna och ryckte föraktligt på axlarna, medan de övriga skrattade åt Lauries tvärsäkra och öppenhjärtiga svar.

— Låtom oss göra om det igen. »Sanning» är inte en så tokig lek ändå, menade Fredrik.

— Den är alltför god för er, svarade honom Hanna med låg röst.

Nu var det Hanna som skulle svara.

— Vilket är ert största fel? frågade Fredrik för att pröva om hon ägde den dygd han själv saknade.

— Ett häftigt lynne.

— Vad är det ni mest önskar? sporde Laurie.

— Ett par kängband, svarade Hanna gäckande, som gissat varåt han syftade.

— Nu svarade ni inte uppriktigt. Ni måste säga vad ni helst vill ha.

— Snille. Skulle ni inte önska att kunna giva mig det, Laurie? genmälde Hanna och smålog listigt åt det uttryck av bedragen väntan som stod att läsa i hans ansikte.

— Vilka äro de dygder ni mest beundrar hos en man? frågade Sally.

— Mod och heder.

— Nu är det min tur, sade Fredrik; då hans hand kom sist.

— Låt honom få sin vilja fram, viskade Laurie till Hanna, som nickade och genast frågade:

— Fuskade ni inte, då vi spelade krocket?

— Jo, en liten smula.

— Gott! Tog ni inte er historia ur »Sjölejonet»? sade Laurie.

— Jo, till en del.

— Tycker ni att engelsmännen äro fullkomliga i alla avseenden? sporde Sally.

— Jag skulle blygas över mig själv, om jag inte gjorde det.

— Han är en äkta John Bull. Nu, mamsell Sally, nu skall turen få vara hos er utan att ni behöver draga ut handen. Jag skall röra upp edra känslor genom att först fråga, om ni inte tycker att ni är en smula kokett, sade Laurie, då Hanna vänligt nickade åt Fredrik såsom en underpant av att fred var sluten dem emellan.

— Ni näsvise gosse, det är jag naturligtvis inte, utropade Sally med en min som bevisade motsatsen.

— Vad är det värsta ni vet? frågade Fredrik.

— Spindlar och rispudding.

— Vad tycker ni mest om då? inföll Hanna.

— Dansa och franska handskar.

— Nu kan det vara nog. Jag tycker att »Sanning» är en högst enfaldig lek. Låt oss ta en förståndigare för att friska upp oss, föreslog Hanna.

Edvard, Frank och de små flickorna voro med på det, och medan de lekte sutto de tre äldre systrarna på något avstånd och språkade med varandra. Kate tog åter fram sin skissbok, Margret betraktade henne och herr Brooke låg i gräset med en bok, som han inte läste i.

— Så vackert ni ritar. Ack, om jag kunde det också! sade Margret, varvid rösten på en gång uttryckte beundran och saknad.

— Varför lär ni er då inte? svarade Kate nådigt.

— Jag har inte tid.

— Er mor vill väl att ni skall skaffa er andra talanger i stället. Så var det också med mamma, men genom att taga några lektioner enskilt visade jag henne att jag hade fallenhet för att rita, och då lät hon mig fortsätta. Kan ni inte göra på samma sätt för er guvernant?

— Jag har ingen guvernant.

— Förlåt, jag kom inte ihåg det. Här i Amerika är det mera brukligt än hos oss att flickorna gå i skola. Jag har hört pappa säga att era skolor äro mycket bra. Ni går i någon privat antar jag?

— Jag går inte alls i någon skola, jag är min egen guvernant.

— Å, verkligen! sade Kate, men hon kunde lika gärna ha sagt: Bevars, så rysligt! ty tonen i hennes ord innebar det i alla fall, och det var något i hennes ansikte som kom Margret att rodna och önska att hon ej varit så uppriktig.

Brooke såg nu upp och sade:

— Amerikanska flickor älska oberoende lika mycket som deras förfäder, och man beundrar och högaktar dem därför att de försörjer sig själva.

— Ja, det är naturligtvis mycket vackert och rätt gjort. I England finns det många högst aktningsvärda unga flickor som göra på samma sätt och få plats i de adliga familjerna, emedan de, såsom döttrar av bättre folk, äro både väl uppfostrade och talangfulla, som ni vet, sade Kate med en beskyddande ton, som sårade Margrets stolthet och gjorde att hon nu tyckte sin befattning vara inte bara ännu mer obehaglig än förut, utan även förnedrande.

— Var den där tyska visan i er smak, fröken March? frågade Brooke, brytande den pinsamma tystnaden.

— Ack ja! Den var mycket vacker, jag är den som översatt den åt mig mycket tacksam, svarade Margret, varvid hennes nedböjda ansikte ljusnade.

— Kan ni inte läsa tyska? frågade Kate och kastade en förvånad blick på Margret.

— Inte går det så värst bra för mig. Pappa läste med mig innan han for bort, och nu får jag ta mig fram så gott som på egen hand, ty jag har ingen som hjälper mig med uttalet.

— Försök litet nu, här är Schillers »Maria Stuart», och ni skall i mig få en lärare som älskar att undervisa andra, sade Brooke och lade med ett inbjudande leende sin bok i hennes knä.

— Jag törs inte, sade Margret i tacksam men blyg ton, orsakad av medvetandet om att vid hennes sida satt den talangfulla fröken Kate.

— Jag skall läsa en bit för att ge er mod, inföll Kate och läste upp ett av de vackraste ställena alldeles korrekt, men fullkomligt uttryckslöst.

Brooke gjorde ingen anmärkning, då hon lämnade boken åt Margret, som helt naivt sade:

— Jag trodde att det var poesi.

— Det ligger också poesi i den här boken; försök det här stället.

Ett egendomligt leende krusade Brookes läppar, då han slog upp det ställe där den olyckliga Maria ger fritt lopp åt sin sorg.

Lydigt följande det långa grässtrå varmed läraren pekade för henne, läste Margret långsamt och osäkert, omedveten om att hon gjorde poesi av vad hon läste genom det vackra tonfallet i sin musikaliska stämma. Den gröna pekpinnen var snart vid slutet av sidan, och glömmande åhörarna för den sorgliga scenens skönhet, läste hon nu som om hon varit ensam, därvid givande en liten tragisk fläkt åt den olyckliga drottningens ord. Om hon då sett upp i Brookes bruna ögon, skulle hon ha tvärtystnat, men nu tog hon ej sina blickar från boken och därför gick det bra för henne.

— I sanning, mycket bra! utropade Brooke, då hon tystnade, fullkomligt okunnig om de många fel hon begått, varvid han såg ut som han älskade att undervisa, vilket han också gjorde.

Kate tog fram sin lornjett, och efter att ha tagit en överblick av sin ritning, slog hon igen albumet och sade i nedlåtande ton:

— Ni gör det inte så illa och kommer nog att bli en skicklig föreläserska med tiden. Jag råder er att ta lektioner, ty det är mycket nyttigt för guvernanter att kunna tyska. Men jag får lov att se efter Grace, så att hon inte gör sig illa under leken.

Med dessa ord avlägsnade sig Kate, sägande för sig själv med en axelryckning: Jag tänker inte introducera en guvernant, så ung och vacker hon än är. Sådant besynnerligt folk dessa yankees äro! Jag är rädd för att Laurie blir alldeles fördärvad bland dem.

— Jag glömde bort att engelsmännen rynka litet på näsan åt guvernanter och inte behandla dem såsom det är brukligt hos oss, sade Margret och såg efter den bortgående unga damen med missbelåten uppsyn.

— Även informatorer ha inga glada dagar hos dem efter vad jag med ledsnad erfarit. I England finnes ingen plats för oss arbetare, mamsell Margret, sade Brooke och såg så glad och belåten ut, att Margret blygdes att beklaga sig över sin hårda lott.

— Då är det väl bäst att jag är nöjd med att stanna i Amerika. Jag tycker inte om min plats, men jag känner i alla fall tillfredsställelse över att uppfylla min plikt, och därför bör jag inte beklaga mig. Jag skulle bara vilja kunna undervisa med samma glädje som ni.

— Det tror jag ni skulle göra, om ni hade Laurie till lärjunge. Det kommer att kosta på mig mycket att skiljas från honom nästa år, sade Brooke, ivrigt sysselsatt med att borra ett hål i marken.

— Skall han börja på gymnasiet då? frågade Margrets läppar och hennes ögon tillade: Hur skall det sedan bli för er?

— Ja, det är hög tid att han börjar där, ty han är nästan färdig till inträde, och när jag skilts från honom ger jag mig till soldat.

— Det gläder mig! utbrast Margret. Jag tycker att varje ung man borde handla på samma sätt, fast det är svårt för mödrar och systrar, som få stanna hemma, tillade hon sorgset.

— Jag har ingendera delen och bara några få vänner som bekymra sig om huruvida jag är död eller levande, sade Brooke nästan bittert, medan han av tankspriddhet lade den vissnade rosen i det hål han gjort och myllade igen det som om det varit en grav.

— Laurie och hans farfar komma att sakna er mycket, och det skulle göra oss mycket ont, om vi finge höra att någon olycka hänt er, sade Margret hjärtligt.

— Tack för era vänliga ord, började Brooke och gav henne en varm blick, men innan han hann tala till punkt, kom Edvard framguppande på den gamla hästen för att visa sin ryttarskicklighet för de unga damerna, och så yppades ej något mer tillfälle den dagen för Brooke att fortsätta samtalet med Margret.

— Tycker ni inte det är roligt att rida? frågade Grace Amy, medan de vilade sig, sedan man sprungit fältet runt med Edvard i spetsen.

— Jag är förtjust i det. Då pappa var rik, brukade syster Margret och jag rida, men nu ha vi inga hästar — utom Trädgrålle, tillade Amy skrattande.

— Vad är Trädgrålle för något? Är det en åsna? frågade Grace nyfiket.

— Jo, ser ni, Hanna är tokig i hästar, och det är jag med, men vi ha bara en fruntimmerssadel och ingen häst. Ute i trädgården står ett äppelträd med en stadig gren helt nära marken. På den spänner jag sadeln, binder fast ett par tyglar på den del som går uppåt, och så här det i väg för oss på Trädgrålle när vi vill.

— Så skojigt! utbrast Grace skrattande. Jag har en ponny och rider nästan varenda dag i parken med Fredrik och Kate; det är mycket roligt, ty mina vänner komma och hälsa på mig, och Row är fullt av både herrar och damer.

— Ack så förtjusande! Jag hoppas att jag kommer att resa utrikes någon gång, men då vill jag hellre resa till Rom än till Row, sade Amy, som ej hade den avlägsnaste aning om vad Row var och ej för allt i världen ville fråga det.

Frank, som satt bakom de små flickorna, hörde allt vad de sade och kastade från sig sin krycka med en åtbörd av otålighet, då han såg de lekande gossarna genomgå en hel serie av lustiga gymnastikrörelser. Betty, som letade efter något på marken, såg nu upp och sade på sitt skygga, men likväl vänliga sätt:

— Ni är visst trött. Kan jag inte hjälpa er med något?

— Tala litet med mig. Det är så tråkigt att sitta ensam, svarade Frank, som synbarligen var van att man sysselsatte sig mycket med honom i hemmet.

Om han bett Betty att hålla tal på latin, skulle det ej ha förefallit mera omöjligt för den blyga flickan, men hon kunde inte springa sin väg och hade icke Hanna att krypa bakom ryggen på, och den stackars gossen betraktade henne med så bönfallande blickar, att hon tappert beslöt att våga försöket.

— Vad vill ni helst tala om? frågade hon och såg sig oroligt omkring efter de andra systrarna.

— Jo, om krocket, rodd och jakt, svarade Frank, som ännu ej lärt sig att lämpa sina nöjen efter sina krafter.

Min Gud, vad skall jag göra! Det vet jag ingenting om, tänkte Betty, och i sin förlägenhet glömmande gossens olycka, sade hon i förhoppning att förmå honom att tala, jag har aldrig sett någon jakt, men jag antar att ni varit med om allt sånt där.

— Förr var jag det, men nu får jag aldrig jaga mer, ty jag föll en gång på en jakt av hästen och bröt mitt ena ben, så att nu finnes det varken hästar eller hundar mer för mig, sade Frank med en suck, som kom Betty att avsky sig själv för att hon ofrivilligt sårat honom.

— Era rådjur äro mycket vackrare än våra otäcka bufflar, sade hon, och tog prärierna till hjälp, glad över att hon läst en av de böcker, som Hanna var så förtjust i.

Talet om bufflarna gjorde god verkan, och i sin iver att roa Frank glömde Betty sig själv och var fullkomligt okunnig om sina systrars förvåning och förtjusning över det ovanliga i att se Betty prata med en av de »rysliga gossar», mot vilka hon bett om deras beskydd.

— Gud välsigne hennes goda hjärta! Hon tycker det är synd om den stackarn och är därför så vänlig mot honom, sade Hanna, med glädjestrålande blickar betraktande systern från den plats där man spelat krocket.

— Jag har ju alltid sagt att hon är ett litet helgon, tillade Margret, som om det icke kunde vara något tvivel mer om den saken.

— Jag har inte hört Frank skratta så gott på länge, sade Grace till Amy, under det de sutto och pratade om dockor och gjorde tekoppar av ekollon.

— Syster Betty kan vara mycket älskvärd, när det faller henne in, sade Amy, som gladde sig över att Betty lyckats övervinna sin vanliga blyghet.

En improviserad cirkus, katt och råtta och ett i bästa endräkt spelat parti krocket avslutade eftermiddagens nöjen. I solnedgången togs tältet ned och allt packades åter in i korgarna, vilka buros ned i båtarna, varefter hela sällskapet rodde utför floden, sjungande av hjärtans lust. Edvard, som kände sig sentimentalt stämd, sjöng en serenad med det smäktande omkvädet:

»Ensam, ensam, jag klagar,»

och när han kom till:

»Unga vi äro, hjärta vi hava,
o, varför skall då så hård du vara?»

betraktade han Margret med ett så tillgjort smäktande uttryck, att hon brast ut i ett gapskratt och sålunda gjorde ett plötsligt slut på hans sång.

— Hur kan ni vara så grym mot mig? viskade han, under skydd av en livlig kör av sällskapet. Ni har knappt ett ögonblick lämnat den där tillgjorda engelskan, och nu driver ni med mig.

— Det var inte min mening, men ni såg så komisk ut, att jag verkligen inte kunde låta bli att skratta åt er, svarade Margret, hoppande över den första delen av hans förebråelser, ty det var fullkomligt sant att hon hade undvikit honom, ihågkommande sitt besök hos Moffats och vad man sedan pratat om henne.

Edvard blev stött och vände sig till Sally för att få tröst, sägande till henne i nästan snarstucken ton:

— Det finns inte ett tecken till koketteri hos den där flickan, eller hur?

— Inte ett dugg, men hon är bra söt, genmälde Sally, försvarande sin väninna, fastän hon medgav hennes brister.

Det lilla sällskapet skildes åt på samma gräsplan där det samlats med hjärtliga »god natt» och »adjö», ty Vaughans skulle dagen därpå resa till Kanada. Då de fyra systrarna återvände hem genom trädgården, såg Kate efter dem och sade, nu utan den beskyddande tonen:

— De amerikanska flickorna äro ju mycket söta, bara man väl lär känna dem, fast de verka litet påflugna i början.

— Jag instämmer fullkomligt med er, inföll Brooke.

1. Avser år 1776, då amerikanerna avgåvo sin självständighetsförklaring, sedan de gripit till vapen och utkämpat striderna vid Lexington och Trenton.