Världsmarknaden/Kap 33

←  Kapitel 32

Världsmarknaden av William Thackeray Översättare: Carl Johan Backman I vilket miss Crawleys släktingar äro oroliga för henne

Kapitel 34  →

TRETTIOTREDJE KAPITLET.
I vilket miss Crawleys släktingar äro oroliga för henne.

Den värde läsaren torde vara god och erinra sig, att det, medan armén utför sina bedrifter i Flandern och marscherar för att intaga Frankrikes gränsfästningar, finnes ett antal fredligt levande personer i England, som ha att skaffa med denna historia och även måste bli omnämnda. Under denna tid av strider och faror bodde gamla miss Crawley i Brighton, föga störd av de stora händelser som försiggingo. De stora händelserna gjorde tidningarna helt intressanta, och Briggs läste bladet, i vilket Rawdon Crawleys mod omnämndes med heder och hans snara befordran till överstelöjtnant bebådades.

— Vilken skada att den unge mannen tagit ett så ohjälpligt steg i livet! sade hans tant. Med hans rang och utmärkelse skulle han kunnat gifta sig med en bryggares dotter med en fjärdedels million pund sterling i hemgift eller befrynda sig med Englands bästa familjer. Han skulle en vacker dag ha fått mina pengar, eller hans barn skulle ha fått dem — ty jag har inte någon brådska att ge mig av, Briggs, ehuru ni torde önska att bli av med mig så fort som möjligt — och nu är han i dess ställe dömd till fattigdom och har en dansös till hustru.

— Vill inte min dyra miss Crawley kasta en medlidsam blick på den tappre krigare, vars namn är inskrivet i detta lands ärorika hävder? sade miss Briggs, som var mycket uppeldad av bragderna vid Waterloo och, då tillfället så fogade, tyckte om att tala romantiskt om dem. Har inte ryttmästaren — eller översten, såsom jag nu kanske bör kalla honom — utövat bragder, som skola göra det Crawleyska namnet ärorikt?

— Ni är en enfaldig toka, Briggs, sade miss Crawley. Överste Crawley har dragit det Crawleyska namnet ned i smutsen, miss Briggs. Att gifta sig med en ritlärares dotter! — med en sällskapsdam — ty något bättre var hon inte, Briggs; hon var alldeles detsamma som ni är — endast yngre och betydligt vackrare och klokare. Jag undrar just om ni var medbrottsling åt den där gemena varelsen, för vars konster han föll offer och vars stora beundrare ni plägade vara? Jag är nästan övertygad om att ni var det. Men ni ska också finna er besviken vid öppnandet av mitt testamente, det kan jag berätta er, och var god och skriv till mr Waxy, att jag genast önskar att få tala med honom.

Miss Crawley hade nu för vana att skriva till mr Vaxy, sitt juridiska biträde, nästan varenda dag i veckan, ty alla hennes förra arrangemanger rörande hennes förmögenhet voro nu upphävda, och hon visste rakt icke hur hon skulle ställa med sina testamentariska dispositioner.

Den gamla mön hade emellertid betydligt kryat upp sig, såsom man torde märka av den förökade kraften i hennes sarkasmer mot miss Briggs, som bar allt detta med ödmjukhet och en resignation, som var halvt storsint, halvt skrymtaktig — kort sagt, med den slaviska undergivenhet, som kvinnor med hennes lynne och i hennes ställning äro tvungna att visa. Vem har icke sett hur kvinnorna tyrannisera varandra? Vilka kval ha väl män att uthärda i jämförelse med dessa dagligen upprepade nålstyng av förakt och grymhet varmed fattiga fruntimmer pinas av tyrannerna bland deras eget kön? Arma offer!… Men vad vi egentligen ville anmärka var, att miss Crawley var mer än vanligt svår och elak, då hon höll på att tillfriskna från en sjukdom — liksom sår påstås klia som värst när de hålla på att helas.

Medan miss Crawley sålunda enligt allas förhoppningar höll på att tillfriskna, var miss Briggs det enda offret, som fick komma i den gamla sjuklingens närhet — vilket likväl icke hindrade, att hennes långt bort boende släktingar alltjämt tänkte på sin älskade fränka och genom mångfaldiga vänskapliga hälsningar och presenter sökte hålla sig kvar i hennes minne.

Låt oss först och främst nämna hennes brorson, Rawdon Crawley. Några få veckor efter den ryktbara striden vid Waterloo och sedan tidningarna hade meddelat henne denne utmärkte officers tapperhet och befordran, förde paketbåten från Dieppe till miss Crawley i Brighton en låda, innehållande presenter och ett kärleksfullt brev från översten, hennes brorson. I lådan lågo ett par franska epåletter, ett hederslegionens kors och ett svärdfäste — reliker från slagfältet, och brevet skildrade med ganska mycken humor hur det senare tillhörde en befälhavande officer vid gardet, som hade svurit, att "gardet dog, men gav sig aldrig", men detta oaktat i nästa ögonblick blev tagen till fånga av en simpel soldat, som krossade fransmannens svärd med sin bösskolv, varefter Rawdon satte sig i besittning av det sönderbrutna vapnet. Vad korset och epåletterna anginge, så hade de tillhört en fransk kavalleriöverste, som hade fallit för ryttmästarens arm i striden, och Rawdon Crawley visste icke vad han skulle göra för ett bättre bruk av sitt byte, än skicka det till sin bästa och käraste gamla vän. Skulle han fortfara att skriva till henne från Paris, dit armén marscherade? Han skulle möjligen bli i stånd att meddela henne intressanta nyheter från denna huvudstad och från några av miss Crawleys gamla vänner från emigrationens dagar, vilka hon hade visat så mycken godhet under deras olycka.

Miss Crawley lät Briggs skriva ett artigt brev tillbaka till översten, i vilket hon uppmuntrade honom att fortsätta sin korrespondens. Hans första brev var så utomordentligt livligt och roligt, att hon särdeles längtade efter fortsättning.

— Naturligtvis vet jag mycket väl, förklarade hon för miss Briggs, att Rawdon inte mera är i stånd att skriva ett sådant brev än ni skulle vara, min stackars Briggs, och att det är den lilla kvicka slynan Rebecka, som dikterar vartenda ord åt honom, men detta är inte något skäl varför jag inte skulle låta min brorson roa mig, och därför önskar jag låta honom förstå, att jag är vid ett mycket gott lynne.

Jag undrar just om hon visste att det icke blott var Rebecka som skrev breven, utan att det även var mrs Rawdon som tog och skickade hem troféerna, vilka hon hade köpt för några få francs av en bland dessa otaliga kringvandrande krämare, vilka genast började att "göra i" krigsreliker. Romanförfattaren, som vet allting, vet även detta. Vare därmed emellertid hur som helst, så uppmuntrade miss Crawleys artiga svar i hög grad våra vänner, Rawdon och hans fru, vilka hoppades det bästa av sin tants påtagligen blidkade lynne och därför underhöllo henne med många muntrande brev från Paris, dit de hade dragit in med den segrande armén.

Till pastorskan, som hade begivit sig av för att sköta sin mans brutna nyckelben, i prästgården i Drottningens Crawley, var den gamla damens meddelanden för ingen del lika artiga. Mrs Bute, den livliga, styrande och ställande och despotiska damen, hade mot sin svägerska begått det svåraste av alla fel. Hon hade icke endast förtryckt henne och hennes omgivning, utan även tråkat ut henne, och om stackars miss Briggs hade varit ett fruntimmer med något ruter i sig, skulle hon utan tvivel ha blivit helt glad över det uppdrag hennes härskarinna gav henne — det nämligen, att skriva ett brev till mrs Bute Crawley och hälsa henne och säga, att miss Crawleys hälsa hade blivit betydligt förbättrad sedan mrs Bute reste samt tillägga den anhållan, att denna senare icke vidare måtte besvära sig och lämna sin familj för miss Crawleys skull. Triumfen över en dam, som hade betett sig övermodigt och grymt, skulle ha varit en njutning för de flesta av hennes kön, men sanningen är den, att Briggs var en svag och beskedlig stackare, som genast började att hysa medlidande med sin fiende, då denna var slagen.

— Så enfaldig jag var, tänkte mrs Bute och med skäl, som någonsin antydde att jag skulle komma, såsom jag gjorde i det där brevet, då vi skickade mrs Crawley rapphönsen. Jag borde ha farit utan att säga ett ord till det arma, kära kräket, som nu nästan är barn på nytt, och tagit henne ur händerna på det där enfaldiga våpet Briggs och den där harpyan till kammarjungfru. Ack, Bute, Bute, varför bröt du av dig ditt nyckelben?

Ja, varför gjorde han det? Vi ha sett hur mrs Bute rentav hade spelet i sin hand och endast spelat det alltför väl. Hon hade så fullständigt och enväldigt härskat över miss Crawleys hushåll, att hon blev lika fullständigt slagen, då ett lämpligt tillfälle till uppror erbjöd sig. Hon och hennes familj ansågo emellertid att hon hade blivit offer för en förskräcklig egoism och falskhet och att hennes uppoffringar för miss Crawleys bästa hade mötts med den svartaste otacksamhet. Rawdons befordran och hans hedrande omnämnande i tidningen fyllde även den goda, kristliga själen med oro. Skulle möjligen hans tant låta beveka sig nu, då han hade blivit överste och riddare av Bathorden? Och skulle den där förhatliga Rebecka åter bli tagen till nåder? Pastorskan skrev en predikan åt sin man rörande fåfängligheten i militärisk ära och den syndiges framgångar, vilken den hedervärde pastorn läste upp med sin bästa röst och utan att begripa ett ord därav. Han hade Fox Crawley till en av sina åhörare — Fox, som med sina två halvsystrar hade kommit till kyrkan, vilken den gamle baroneten nu för ingen del kunde förmås att besöka.

Sedan Becky Sharps avresa hade denne gamle usling helt och hållet överlämnat sig åt sina onda lustar, till stor skandal för hela grevskapet och till sin sons stumma fasa. Banden i miss Horrocks mössa blevo mera lysande än någonsin. De städade familjerna skydde herrgården och dess ägare som pesten. Sir Fox vandrade omkring och tog sig ett rus i sina underhavandes stugor och drack på torgdagarna grogg tillsammans med bönderna från kringliggande trakter.

Han körde med den fyrspända familjevagnen till Southampton med miss Horrocks vid sin sida, och folket i trakten väntade varenda vecka, såsom även hans son i mållös förtvivlan gjorde, att hans giftermål med henne skulle stå att läsa i provinsens tidning. Mr Crawley hade onekligen en tung börda att bära. Hans vältalighet förlamades på de religiösa sammankomsterna i orten, där han hade haft för vana att presidera och tala i timtal, ty han kände att församlingen sade sinsemellan, då han reste sig upp: — Det där är sonen till den där gamle utsvävande sällen sir Fox, som sannolikt i detta ögonblick sitter och super på krogen. Och en gång, då han talade om kungens i Timbucto andligt omtöcknade tillstånd och antalet av hans hustrur, vilka ävenledes levde i mörkret, frågade någon rusig vantrogen: — Hur många finns det på Drottningens Crawley, min gubbe lilla? till stor överraskning för talaren och till ohjälplig ruin för mr Fox' tal. Och de båda unga damerna på Drottningens Crawley skulle ha blivit totalt förvildade (ty sir Fox hade svurit att ingen guvernant hädanefter skulle komma inom hans dörrar), såframt icke mr Crawley medelst hotelser hade tvungit den gamle herrn att skicka dem i skolan.

Emellertid voro, såsom vi redan nämnt, vilka personliga stridigheter än kunde förefinnas emellan dem, miss Crawleys kära anförvanter enhälliga i att älska henne och sända henne bevis på sin ömhet. Sålunda sände henne mrs Bute rapphöns och några särdeles vackra blomkålshuvuden och en vacker börs eller nåldyna, virkad av de kära flickorna, som anhöllo om att få behålla en liten plats i sin älskade tants minne, medan mr Fox skickade persikor och druvor och vilt från herrgården. Southamptondiligensen plägade föra dessa ömhetsbevis till miss Crawley i Brighton; den brukade även stundom föra mr Fox dit, ty hans tvister med sir Fox förmådde honom nu att ofta vara borta från hemmet, och dessutom hade han en dragning till London i lady Jane Sheepshanks person, vars förlovning med mr Crawley redan blivit omnämnd. Den nådiga fröken och hennes systrar bodde i Brighton tillsammans med sin mamma, grevinnan Southdown, denna karaktärsfasta dam, som var så fördelaktigt känd inom den allvarliga världen.

Några få ord torde böra yttras rörande hennes nåd och hennes nobla familj. Rörande chefen för den Southdownska familjen, den fjärde greven av Southdown, är föga att säga, utom att han var en allvarlig man. Detta kan däremot icke sägas om hans son, rörande vilken hans mor strax efter hans fars frånfälle fick den förfärliga underrättelsen, att han var medlem av flera världsliga klubbar, tappade stora summor på spel hos Wattiers och på Cacaoträdet, och att han, utom andra snedsprång, höll en loge på operan, där han var omgiven av ett särdeles vådligt ungkarlssällskap. Hans namn nämndes endast med klagan och suckan inom familjekretsen.

Lady Emili var åtskilliga år äldre än sin bror och intog en framstående plats i den allvarliga världen i sin egenskap av författarinna av några högst intressanta religiösa avhandlingar och många psalmer och andliga hymner.

Vad beträffar lady Jane, vilken mr Fox Crawley hade skänkt sin ömhet, så var hon en mild, tyst och blyg ung dam. I trots av broderns moraliska förfall höll hon ännu mycket av honom och skickade honom i hemlighet små biljetter. Den enda förfärliga hemlighet, som tyngde på hennes liv, var, att hon i sällskap med en gammal hushållerska en dag hade i hemlighet varit åstad och gjort brodern ett besök, varvid hon fann honom — den kära, förskräckliga, förvillade varelsen — rökande en cigarr och med en flaska likör framför sig. Hon beundrade sin syster, tillbad sin mor och ansåg mr Crawley för den mest intagande och talangfulle man i världen, näst efter Southdown, den fallne brodern; och hennes mamma och syster betraktade och behandlade henne som ett barn och bestämde hennes kläder och böcker och tankar, och hennes nåd skulle ha låtit henne gå med barnförkläde ända till hennes nuvarande tjugusex års ålder, såframt hon icke fått lov att lägga av det, då hon skulle presenteras för drottning Charlotta.

Då dessa damer först kommo till sitt hus i Brighton, var det hos dem allena, som mr Crawley avlade besök, medan han inskränkte sig till att lämna ett kort i sin tants hus och göra hövliga förfrågningar hos mr Bowls eller hans biträde, betjänten, hur sjuklingen mådde. Då han mötte miss Briggs, när hon kom hem från boklådan med en hel packe romaner under armen, rodnade mr Crawley på ett för honom mycket ovanligt sätt och steg fram och skakade miss Crawleys sällskapsdams hand. Han presenterade därefter miss Briggs för den dam, med vilken han händelsevis promenerade, lady Jane Sheepshanks, sägande: — Tillåt mig att få för dig presentera min tants bästa vän och mest tillgivna sällskapsdam, miss Briggs, vilken du redan känner under en annan titel, såsom författarinna av "Hjärtats Lyrik", som du tycker så mycket om. Lady Jane rodnade i det hon räckte fram sin vänliga lilla hand mot miss Briggs och sade någonting mycket hövligt och osammanhängande om mamma och att hon ämnade göra miss Crawley sin visit och att hon var glad över att få göra bekantskap med mr Crawleys vänner och släktingar samt hälsade miss Briggs med en blick från sina milda, duvolika ögon, då de skildes åt, medan Fox Crawley hälsade henne med en djup, artig bugning, såsom den han plägade ägna hennes höghet hertiginnan av Pumpernickel, då han var attaché vid detta hov.

Det var denne slipade diplomat, som hade givit lady Jane det där exemplaret av stackars Briggs tidigare poemer, som han erinrade sig ha sett i Drottningens Crawley, med en dedikation från poetissan till hans fars avlidna maka, och han förde volymen med sig till Brighton och läste den i Southamptondiligensen och strök för ställen här och där med sin blyertspenna, innan han lämnade den till den milda lady Jane.

Det var även han som föreställde lady Southdown de stora förmåner, som kunde härflyta från en förtrolig bekantskap mellan hennes familj och miss Crawley — både världsliga och andliga förmåner, sade han, ty miss Crawley var nu alldeles allena: hans bror Rawdons liderliga levnadssätt och giftermål hade nämligen berövat denne utsvävande unge man hans tants ömhet; mrs Bute Crawleys tyranni och snikenhet hade fått den gamla damen att uppresa sig mot denna familjegrens oerhörda anspråk, och ehuru han själv under hela sitt liv hade med en kanske olämplig stolthet avhållit sig från att odla miss Crawleys bekantskap, ansåg han likväl nu, att man borde begagna alla tillåtliga medel för att på en gång rädda hennes själ från fördärv och förvärva honom, i hans egenskap av den Crawleyska familjens huvudman, den gamla damens stora förmögenhet.

Lady Southdown höll fullkomligt med sin blivande måg om båda dessa förslag och ville genast företaga sig miss Crawleys omvändning. I sitt eget hem, både i Southdown och Trottermore Castle, plägade denna högväxta och förfärliga sanningens apostel fara omkring i orten i sin vagn med förridare och utdela packor av religiösa broschyrer bland sina underhavande och befallde gamle fader Jones att låta omvända sig, alldeles som han befallde gamla mor Hicks att taga in ett svettdrivande medel, och det utan krus och komplimanger. Lord Southdown, hennes salig man, en epileptisk och något enfaldig herre, plägade gilla allt vad hans Mathilda gjorde eller tänkte, och medan hennes nåd sålunda styrde och ställde, fick gamle Southdown på grund av sin sjuklighet sitta i sitt eget rum och smutta på sin vintoddy och höra tidningen sig föreläsas. Lady Jane var den gamle grevens älsklingsdotter och skötte honom och älskade honom uppriktigt; vad åter beträffar lady Emili, författarinnan till "Tvätterskan på Finchleyallmänningen", så var hennes hot om de eviga straffen (vid denna tid, ty hennes åsikter blevo längre fram något modifierade) så förfärligt, att det plägade skrämma den rädde, gamle herrn, hennes far, och läkarna påstodo, att hans anfall alltid inträffade efter en av den nämnda damens predikningar.

— Ja, jag skall visst göra henne ett besök, sade lady Southdown till svar på sin blivande mågs uppmaning. Vilken är miss Crawleys läkare?

Mr Crawley nämnde mr Creamers namn.

— En högst farlig och okunnig person, sade hennes nåd. Jag har genom försynens skickelse varit i stånd att fördriva honom från åtskilliga hus, ehuru jag i ett eller par fall kom för sent. Jag kunde inte rädda den stackars general Glanders, som dog under denne okunnige varelses behandling. Han hämtade sig visserligen något litet efter intagandet av Podgers piller, som jag gav honom, men tyvärr var det för sent. Hans död var emellertid mycket uppbygglig. Creamer måste lämna er tant, min bäste Fox. Vad hennes själstillstånd beträffar, så skall jag genast skicka hans ärevördighet mr Irons till henne. Jane, skriv till honom och hälsa och säg att jag önskar hans sällskap i afton på te klockan halv sju. Och du, kära Emili, får göra i ordning ett bokpaket åt miss Crawley. Packa in "En röst ur lågorna", "En trumpetvarning åt Jericho" samt "De krossade köttgrytorna" eller "Den omvända kannibalen".

— Och "Tvätterskan på Finchleyallmänningen", sade lady Emili. Det är kanske bäst att börja varligt.

— Vänta ett ögonblick, mina nådiga damer, sade den diplomatiske Fox. Med all aktning för min älskade och vördade lady Southdowns åsikt, anser jag det vara mindre lämpligt att så tidigt börja att avhandla allvarliga frågor med miss Crawley. Kom ihåg hennes svaga hälsotillstånd och hur fasligt litet hon hittills varit van vid betraktelser rörande hennes eviga välfärd.

— Men kan man väl börja för tidigt med sådant? sade lady Emili och reste sig upp, med de sex böckerna redan i sin hand.

— Om ni börja alltför tvärt, så skrämma ni henne bara. Jag känner min tants världsliga natur så väl, att jag vet, att varje brådstörtat försök till omvändning vore det allra sämsta medel man kunde använda för denna olyckliga dams välfärd. Hon skulle mycket säkert kasta bort böckerna och avsäga sig varje umgänge med givarinnorna.

— Ni är lika världslig som miss Crawley, Fox, sade lady Emili och rusade ur rummet med böckerna i hand.

— Och jag behöver inte säga er, min bästa lady Southdown, fortfor Fox med låg röst och utan att akta på avbrottet, hur olycksbringande en liten brist på mildhet och försiktighet skulle kunna bli för de förhoppningar vi kunna hysa rörande min tants världsliga ägodelar. Kom ihåg att hon äger sjuttiotusen pund; tänk på hennes ålder och hennes nervösa och ömtåliga tillstånd! Jag vet att hon har förstört det testamente hon hade upprättat till förmån för min bror, överste Crawley. Det är genom en mild behandling av denna sårade själ, som vi måste söka att leda henne in på den rätta vägen, och inte genom att skrämma den, och därför tror jag att ni skall hålla med mig om att…

— Ja, naturligtvis, naturligtvis, inföll lady Southdown. Hör nu, min söta Jane, du behöver inte skriva något brev till mr Irons. Om hennes hälsa är sådan, att diskussioner trötta henne, så skola vi avvakta hennes tillfrisknande. Jag skall besöka miss Crawley i morgon.

— Och om jag finge råda er, min nådiga lady Southdown, sade Fox i inställsam ton, så gjorde ni kanske bäst i att inte taga med er vår dyrbara Emili, som är alltför entusiastisk, utan i stället vår milda och söta lady Jane.

— Ja visst! Emili skulle förstöra allting, sade lady Southdown, som nu mot sin vana gick in på att gå försiktigt till väga, antingen för den stackars sjuklingens hälsas skull, eller för hennes själs räddning eller för hennes pengar.

Den följande dagen körde det stora Southdowns-ekipaget (med grevekrona och vapensköld på vagnsdörren) i stor ståt fram till miss Crawleys port, och den långe och allvarlige betjänten räckte mr Bowls hennes nåds kort till miss Crawley samt likaledes ett till miss Briggs. Lady Emili, som icke gav med sig mer än till hälften, skickade på aftonen ett bokpaket till den sistnämnda damen, innehållande exemplar av "Tvätterskan" och andra milda och uppbyggliga avhandlingar till miss Briggs' eget genomläsande samt några få till tjänstepersonalens bästa, såsom: "Brödsmulor från skafferiet", "Stekpannan och elden" samt "Syndens livré", vilka voro av ett vida mera ampert slag.