Världsmarknaden/Kap 42

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 7
Världsmarknaden
av William Thackeray
Översättare: Carl Johan Backman

Som handlar om Osborneska familjen
Kapitel 9  →


[ 105 ]

ÅTTONDE KAPITLET.
Som handlar om Osborneska familjen.

Ansenlig tid har förflutit, sedan vi sist sågo vår respektable vän, gamle mr Osborne vid Russell Square. Han har just icke varit den lyckligaste bland dödliga, sedan vi senast träffade honom. Händelser ha inträffat, vilka icke förbättrat hans lynne, och i flera fall än ett har han icke fått lov att få sin vilja fram. Att bli hindrad i denna resonabla önskan föreföll alltid den gamle herrn såsom en stor förnärmelse, och motstånd blev dubbelt retsamt, då gikt, ålderdom, enslighet och många gäckade förhoppningar förenade sin tyngd för att nedtrycka honom. Hans styva, svarta hår började gråna kort efter sonens död, hans ansikte blev mera rött, och hans händer skälvde alltmera, då han slog i sitt glas portvin. Han gjorde livet ättikssurt för sina kontorister i City, och hans familj därhemma var just icke mycket lyckligare. Jag tror knappast, att Rebecka, vilken vi ha sett fromt bedja om denna världens skatter, skulle velat byta sin fattigdom och sitt äventyrliga liv mot mr Osbornes pengar och den enformiga dysterhet, som omgav honom. Han hade friat till miss Swartz, men fått ett föraktfullt avslag av denna dams närmaste, som gifte henne med en ung ättelägg av skotsk adel. Han var man till att ha gift sig med en kvinna av lågt stånd för att sedan göra henne livet odrägligt, men han träffade icke på någon, som överensstämde med hans smak, och i stället tyranniserade han sin ogifta dotter därhemma. Hon hade en vacker vagn och vackra hästar och satt vid övre ändan av ett bord, som var belastat med det tyngsta silver; hon hade pengar i banken, en ståtlig betjänt, som följde henne när hon gick ut, oinskränkt [ 106 ]kredit, bugningar och artigheter av alla dem, hos vilka hon handlade, samt alla en arvtagerskas tillhörigheter, men förde detta oaktat ett bedrövligt liv. De små fattiga flickorna i hittebarnshuset, gatsoperskan, den fattigaste och ringaste pigslinka i köket — alla dessa voro lyckliga varelser i jämförelse med denna olyckliga, nu medelåldriga dam.

Frederick Bullock, i firman Bullock, Hulker och Bullock, hade gift sig med Maria Osborne, icke utan en hel hop knot och prut å mr Bullocks sida. Då George var död och utesluten ur faderns testamente, yrkade Frederick på att hälften av den gamle herrns förmögenhet skulle anslås till hemgift åt Maria och nekade att "klottra på" (detta var mr Fredericks eget uttryck) på några andra villkor. Osborne sade, att Fred hade gått in på att taga hans dotter med tjugutusen pund, och att han icke ämnade förbinda sig till mera. "Fred kunde taga henne på dessa villkor eller också gå för hin i våld." Fred, vars förhoppningar hade stigit, då George gjordes arvlös, ansåg sig på det skamlösaste lurad av den gamle köpmannen och gjorde under någon tid min av att vilja bryta förlovningen. Osborne tog sina pengar från Bullock och Hulkers bank och gick på börsen med ett ridspö i hand, vilket han svor att han skulle lägga över ryggen på en viss skurk, som han icke ville nämna, samt uppförde sig på sitt vanliga våldsamma sätt. Jane Osborne tröstade och beklagade sin syster Maria under denna familjefejd.

— Jag sade dig alltid, Maria, att det var dina penningar han älskade och inte dig, sade hon lugnande.

— I alla händelser valde han mig och mina pengar i stället för dig och dina pengar, svarade Maria med en knyck på nacken.

Brytningen var emellertid endast tillfällig. Freds far och äldre kompanjoner i firman rådde honom att taga Maria även med de tjugu tusen, av vilka hälften betaltes kontant och den andra hälften skulle utfalla vid mr Osbornes död, helst han ändå alltid hade utsikt på att få dela den övriga förmögenheten. Han slokade sålunda [ 107 ]svansen (åter hans eget uttryck) och skickade gamle Hulker med fredsförslag till Osborne. Det var hans far, sade han, som icke hade velat partiet och till följd därav gjort svårigheter; han för sin egen del hade däremot aldrig tänkt på att slå upp. Ursäkten blev buttert antagen av mr Osborne. Hulker och Bullock voro en hög familj inom börsaristokratien och besläktade med "nobbarna" i West End. Det var alltid något för den gamle herrn att kunna säga: "min måg i firman Hulker och Bullock" eller: "min dotters kusin, lady Mary Mango, dotter till högvälborne greven av Castlemouldy". I fantasien såg han sitt hus befolkat av "nobbarna", och så förlät han unge Bullock och samtyckte till att bröllopet finge försiggå.

Detta var riktigt storartat, och brudgummens släktingar gåvo bröllopsfrukosten, eftersom de bodde i närheten av det ställe, där affären arrangerades. "Nobbarna i West End" voro bjudna och många av dem tecknade under kontraktet. Mr Mango och lady Mary Mango voro där, med unga Gwendoline och Gwinever Mango som brudtärnor, överste Bludyer vid dragonerna (äldste sonen av huset Bröderne Bludyer, Mincing Lane), kusin till brudgummen, samt hennes nåd Bludyer, välborne George Boulter, lord Levants son, samt hans hulda maka, f. d. miss Mango, lord Viscount Castleytoddy, välborne James Mc Mull och mrs Mc Mull (f. d. miss Swartz) samt en skara fint och fashionabelt folk, som allasammans hade gift sig inom börsaristokratien.

Det unga paret hade ett hus nära Berkeley Square och en liten villa i Roehampton, inom bankirkolonien därstädes. Fred ansågs ha så tämligen gjort en mesallians av damerna i hans familj, vilkas farfar hade gått i fattigskolan och som nu genom sina män voro befryndade med några av Englands äldsta släkter, och Maria var tvungen att ersätta bristen i sin börd genom den stränghet, varmed hon valde sitt umgänge, och fann det sålunda vara en plikt att se sin far och syster så litet som möjligt.

Att hon helt och hållet skulle bryta med den gamle mannen, som ännu hade många tusen pund att giva bort, [ 108 ]kunde naturligtvis icke komma i fråga. Frederick Bullock ville aldrig tillåta henne att göra detta. Men hon var ännu ung och ur stånd att dölja sina känslor, och genom att bjuda sin pappa och syster till sina tarvligaste tillställningar och bemöta dem mycket kallt, då de infunno sig, och genom att undvika Russell Square och litet ogrannlaga be fadern lämna detta otäckt simpla ställe, gjorde hon större skada än all Freds diplomati kunde reparera, och utsatte sig för faran att gå miste om sin andel i återstoden av arvet, likt en lättsinnig och tanklös varelse, som hon var.

— Jaså, Russell Square är inte gott nog åt Maria, kan tänka! sade den gamle herrn, i det han häftigt drog upp vagnsfönstren medan han och hans ogifta dotter en kväll foro hem från mr Frederick Bullocks efter en middag. Hon bjuder sin far och syster på kvarlevor efter föregående dagens kalas (om inte de där så kallade "angträerna" voro från i går middags, vill jag bli fördömd!) och att sällskapa med köpmän och litteratörer, men behåller grevarna och nåderna och de välborna för sig själv! Välborna? Åt fanders med alla välborna! Jag är en enkel brittisk köpman, det är vad jag är, och jag skulle kunna väga upp allt det där tiggarföljet. Lorder, kan tänka! Såg jag inte en av dem på en av hennes "såaréer" tala med en fördömd fiolgnidare — en simpel fattiglapp, som jag föraktar! Och de vilja inte komma till Russell Square, kan tänka! Men jag vill hålla vad tusan som helst på att jag har ett bättre och dyrare glas vin och kan visa en vackrare silverservis och servera en bättre middag på mitt bord, än de någonsin se på sina — de krypande, krumbuktande, krävstinna påfåglarna! Kör på fort, James! Jag vill fara tillbaka till Russell Square — hahaha! och så sjönk han tillbaka i vagnshörnet med ett ursinnigt skratt. Med sådana reflexioner rörande sina egna överlägsna förtjänster hade den gamle herrn icke sällan för vana att trösta sig.

Jane Osborne kunde icke annat än instämma i dessa omdömen rörande hennes systers beteende, och då mrs [ 109 ]Fredericks förstfödde, Frederick Augustus Howard Stanley Devereux Bullock, kom till världen, nöjde sig gamle Osborne, som hade blivit bjuden till kristningen och till att stå fadder, att skicka gossen en guldbägare med tjugu guinéer inuti åt amman. — Det är mer än någon av de där lorderna ger, det kan jag slå mig i backen på! sade han och nekade att övervara ceremonien.

Gåvans storhet och glans förorsakade emellertid huset Bullock stor tillfredsställelse. Maria trodde, att hennes far var särdeles belåten med henne, och Frederick spådde det bästa för sin lille son och arvinge.

Man torde kunna föreställa sig de smärtor, med vilka miss Osborne i sin ensamhet vid Russell Square läste "Morning Post", där hennes systers namn alltemellanåt förekom och där hon även hade tillfälle att läsa en beskrivning på mrs Fred Bullocks dräkt, då denna dam presenterades på hovet av lady Frederika Bullock. Janes eget liv tillstadde icke någon sådan storhet, såsom vi förut ha nämnt. Det var ett bedrövligt liv hon förde. Hon måste stiga upp de mörka och ruskiga vintermorgnarna för att laga till frukosten åt sin buttre gamle far, som skulle ha kört hela huset på porten, om hans te icke hade varit i ordning klockan halv nio. Hon satt mittemot honom, utan att säga ett ord, lyssnande till tekökets puttrande och darrande av fruktan, medan fadern läste sin tidning och förtärde sin vanliga portion te med tillbehör. Klockan halv tio reste han sig upp och begav sig till City, och hon var nu nästan ända till middagstiden fri och ledig att göra besök i köket och gräla på pigorna, att åka ut och göra besök i bodarna, där herrarna voro utomordentligt artiga, att lämna sitt och sin pappas kort i deras Cityvänners stora, dystra, respektabla hus, eller att sitta allena i den stora salongen och vänta på besök och arbeta på ett ofantligt tapisseri, på soffan vid kaminen, strax invid den stora Ifigeniaklockan, som knäppte och slog med sorglig högljuddhet i det dystra rummet. Den stora spegeln över kaminen samt den mittemot befintliga stora trymån i andra ändan av rummet ökade och fördubblade sins[ 110 ]emellan den bruna lärftspåse, i vilken ljuskronan hängde, till dess man såg dessa bruna lärftspåsar förtona i ändlösa perspektiv, och detta miss Osbornes rum tog sig ut som medelpunkten i ett system av salonger. Då hon tog karduansfodralet av det stora pianot och vågade slå an några toner på detta, ljöd det med ett melankoliskt ljud och skrämde upp de dystra ekona i huset. Georges porträtt var borta och låg i en skräpkammare på vinden, och ehuru man hade ett visst medvetande av honom och far och dotter ofta instinktlikt kände att de tänkte på honom, talade man dock icke ett ord om den käcke och en gång älskade sonen.

Klockan fem kom mr Osborne tillbaka till sin middag, vilken han och hans dotter intogo under en tystnad, som sällan avbröts, utom då han svor och var ursinnig, ifall anrättningen icke föll honom i smaken, eller då den de två gånger i månaden delades med ett sällskap av buttra och tråkiga vänner av mr Osbornes ålder och samhällsställning: gamle doktorn Gulp och hans fru från Bloomsbury Square, gamle mr Frowzer, sakföraren, från Bedford Row, en mycket stor man och till följd av sitt yrke mycket förtrolig med "West Endnobbarna", gamle överste Liveremore vid Bombayarmén och hans överstinna, gamle advokaten Toffy och hans fru och stundom även gamle sir Thomas Coffin och lady Coffin från Bedford Square. Sir Thomas var berömd för att vara en domare, som icke sparade på hängning, och då han dinerade hos mr Osborne, kom det allra bästa röda portvinet fram på bordet.

Dessa och deras likar gåvo den skrytsamme Russell Squareköpmannen skrytsamma middagar tillbaka. De spelade högtidliga robbertar whist, då de kommo en trappa upp efter middagen, och deras vagnar kommo till hämtning klockan halv elva. Många rika personer, vilka vi fattiga satar pläga avundas, föra belåtet ett liv sådant som det vi ovan skildrat. Jane Osborne träffade knappast tillsammans med en man under sextio år, och nästan den [ 111 ]ende ungkarl, som uppträdde i deras societet, var mr Smirk, den berömde fruntimmersläkaren.

Jag kan icke säga, att ingenting hade hänt, som kunde störa entonigheten i detta dystra liv, ty ett faktum är, att det hade varit en hemlighet i stackars Janes liv, som hade gjort hennes far mera arg, butter och sur än även natur, stolthet och alltför stark diet hade danat honom. Denna hemlighet stod i samband med miss Wirt, som hade en kusin, artisten mr Smee, sedan mycket berömd som porträttmålare och ledamot av kungliga målarakademien, som en gång var rätt glad att få ge lektioner åt fina damer. Mr Smee har nu glömt var Russell Square ligger, men var rätt glad att få besöka det år 1818, då miss Osborne tog lektioner av honom.

Smee, som var en kusin till miss Wirt och av henne blivit introducerad hos miss Osborne, vars hand och hjärta ännu voro fria efter åtskilliga ofullbordade kärleksaffärer, hade fattat en stark böjelse för besagda dam och troddes även ha väckt en motsvarande känsla i hennes bröst. Miss Wirt var den förtrogna i denna intrig. Jag vet icke om hon plägade lämna rummet, där läraren och lärjungen målade, för att giva dem tillfälle att utbyta dessa löften och känslor, vilka icke med fördel kunna uttalas i tredje persons närvaro, jag vet icke, om hon hoppades, att hennes kusin, ifall han lyckades att knipa bort den rike köpmannens dotter, skulle giva henne (miss Wirt) en del av de pengar, som hon satte honom i tillfälle att förvärva sig — allt vad som är säkert är, att mr Osborne fick någon nys om saken, en dag helt plötsligt kom tillbaka från City och trädde in i salongen med sitt spanska rör, fann målaren, lärjungen och sällskapsdamen där, alläsammans mycket bleka, körde läraren på dörren med hotelser om att krossa vartenda ben i hans kropp och en halvtimme därefter likaledes avskedade miss Wirt, sparkande hennes koffertar utför trappan, trampande på hennes hattaskar och skakande sin knutna näve åt hyrvagnen, då den förde bort henne.

Jane Osborne kom icke på flera dagar ur sin säng[ 112 ]kammare. Hon måste sedan undvara en sällskapsdam, och hennes far svor, att hon icke skulle få ett öre av hans pengar, ifall hon gjorde ett parti utan hans medgivande, och som han behövde en kvinna, som skötte hans hus, behagade det honom icke att hon skulle gifta sig — så att hon var tvungen att avstå från alla förslag, i vilka Cupido hade någon andel. Hon underkastade sig därför att under sin pappas livstid föra en tillvaro sådan som den vi nyss skildrat och att bli en gammal mö. Under tiden fick hennes syster barn med vackrare namn för varje år — och umgänget mellan dem båda blev alltmera sällsynt.

— Jane och jag röra oss inte i samma levnadssfär, sade mrs Bullock. Jag betraktar henne naturligtvis som en syster, vilket betyder — ja, vad betyder det, då en dam säger, att hon betraktar Jane som en syster?

Det har blivit beskrivet, hur de unga damerna Dobbin bodde tillsammans med sin pappa i en vacker villa vid Denmarks Hill, där det fanns sköna druvor och persikor, som gladde lille George Osborne. De nämnda damerna, som ofta foro till Brompton för att besöka vår kära Amalia, kommo stundom över till Russell Square för att göra ett besök hos vår gamla bekanta, miss Osborne, med vilken de talade om Amalia, om hur hon bodde tillsammans med sin far och mor, hur fattiga dessa voro, hur de undrade, vad män sådana som deras bror och kapten Osborne kunde finna hos en sådan där obetydlig liten varelse, hur hon ännu alltjämt var en sjåpa och en gås — men hur däremot gossen verkligen var den vackraste och raraste pojke man någonsin kunde se — ty alla kvinnors hjärtan bliva uppvärmda vid åsynen av små barn, och den suraste gamla mö är vänlig mot dem.

En dag lät Amalia efter många böner å de unga damerna Dobbins sida lille George fara och tillbringa en dag hos dem vid Denmarks Hill — medan hon själv sysselsatte sig med att skriva till majoren i Indien. Hon lyckönskade honom till de glada nyheter, som hans systrar nyss hade meddelat henne. Hon tackade honom för [ 113 ]tusende sinom tusende goda tjänster och bevis på trogen vänskap i hennes sorg och bedrövelse. Hon berättade honom de senaste nyheterna om lille George och hur han hade farit för att tillbringa just denna dag hos majorens systrar ute på landet. Hon strök under en hel hop ställen i brevet och undertecknade sig hjärtligt såsom hans vän Amalia Osborne. Hon glömde att sända någon hälsning till lady O'Dowd och nämnde icke Glorvina vid namn, utan talade endast om hans brud, över vilken hon nedkallade många välsignelser. Men nyheterna om giftermålet undanröjde den blyghet och förbehållsamhet, som hon hittills hade iakttagit mot honom. Hon var glad över att kunna erkänna, vilken varm tacksamhet hon hyste för honom — och vad det beträffade att vara svartsjuk på Glorvina, skulle Amalia ha avvisat det med förakt, om också en ängel från himlen hade häntytt därpå.

Då lille George denna afton kom tillbaka i det åkdon han tyckte så mycket om och i vilket han kördes av sir William Dobbins gamle kusk, hade han omkring halsen en vacker guldkedja, vid vilken hängde ett ur av samma metall. Han sade att han hade fått det av ett gammalt fruntimmer, som icke var vackert och som hade gråtit och kysst honom mycket. Men han tyckte icke om henne. Han tyckte mycket om druvor och tyckte icke om någon annan än sin mamma. Den stackars Amalia blev helt förskräckt och kände rädda aningar, då hon fick höra, att barnets släktingar på farssidan hade sett honom.

Miss Osborne kom tillbaka för att giva sin far hans middag. Som han hade gjort en god affär i City, var han vid tämligen gott lynne den dagen, och då han händelsevis kom att märka sin dotters starka sinnesrörelse, värdigades han fråga: — Vad står på, miss Osborne?

Härvid brast hon ut i tårar och svarade:

— Ack, jag har sett lille George. Han är så vacker som en ängel — och så lik honom!

Den gamle mannen mittemot henne sade icke ett ord, men blossade häftigt upp och började skälva i alla leder.