Bibeln (Fjellstedts förklaringar)/Petri andra Bref

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Petri första Bref Biblia,
Det är All den heliga Skrift
Med Förklaringar

av Peter Fjellstedt

Petri andra Bref
Johannes’ första Bref  →


[band III, 642]

Petri Andra Bref.

Inledning.

Att detta bref blifwit skrifwet kort före apostelns död, kan man se af kap. 1: 13–15, och då aposteln säger (kap. 3: 1): Detta är nu det andra bref jag skrifwer till eder, så är det tydligt, att detta bref först sändes till de kringspridda kristna, som särskildt nämnas i hans första bref, 1 Petr. 1: 1. Detta är ett afskedsbref, det är liktom ett profetiskt testamente till Kristi församling af denna rikt benådade apostel, just då han står på öfwergången från tiden till ewigheten. Detta bref har i synnerhet det syftemål, att mot förförare och falska läror warna de kristna och att befästa dem i den sanna tron. I första brefwet uppmanar aposteln till stilla tålamod under de många bedröfwelser och förföljelser, som de kristna måste lida, men i detta bref förmanar han i synnerhet till waksamhet mot willoandar, förförelser och affall, som han genom den Helige Andes ljus wisste skulle uppstå ibland de kristna. Detta bref är en af de 7 skrifter i nya testamentet, mot hwilka i den äldsta kyrkan något twifwelsmål uppstod, huruwida de woro författade af de apostlar, hwilkas namn de bära. Detta härledde sig dels af den stora försigtighet och räddhåga, hwarmed de första kristna på det sorgfälligaste gjorde sig förwissade om, att en skrift war skrifwen af apostlarna eller af dem godkänd, så framt den skulle blifwa antagen; och denna warsamhet hade apostlarna sjelfwe hos församlingen inplantat, se 2 Tess. 3: 17; dels deraf, att detta bref blef senare än de flesta andra apostoliska skrifter allmänt bekant. Men äktheten af detta bref är tydlig deraf, att de första kristna församlingarne erkände dess apostoliska ursprung, så snart de hunno inhemta bewisen derom, och att det blef i det nya testamentets skriftsamling upptaget. Af många bland kyrkofäderna är det särskildt omnämndt såsom ett bref af Petrus, och detta är tydligt äfwen deraf, att författaren sjelf säger sig wara aposteln Petrus. Wore detta icke sant, så skulle han wara en grof bedragare, men det är omöjligt att någon bedragare skulle kunna skrifwa ett sådant bref som detta; ty af lögnens ande kan ej åstadkommas en skrift, som så tydligt bär den Helige Andes prägel och insegel. I detta bref innehålles ett af skriftens allra kraftigaste wittnesbörd mot alla de falska lärare och förförare, som gång efter annan i alla tider uppstått, men i synnerhet i de sista tiderna uppstå, för att om möjligt bortföra Kristi församling från Herren och i sjelfwa församlingen införa ny hedendom med en kristlig anstrykning. De upprigtiga blifwa genom nåden bewarade, men de andra låta bedraga sig. Således blifwa stora willfarelser och swåra förföljelser sammanwerkande medel att skilja agnarna från hwetet, då Herren skall rensa sin loge. Matt. 3: 12.

1 Kapitlet.

Helsning, Uppmaning till flit i helgelse. Kristi förklaring, Det profetiska ordet.

Simon Petrus, Jesu Kristi tjenare och apostel, till dem som genom wår Guds och Frälsaren Jesu Kristi rättfärdighet hafwa fått en lika dyrbar tro som wi.

2 Nåd och frid föröke sig hos eder genom Guds och wår Herre Jesu Kristi kunskap! 1 Petr. 1: 2.

Af detta brefs första ord är det tydligt, att aposteln Petrus är dess författare. Han skrifwer till sina trosförwandter, alltså till kristna, som woro delaktige af samma dyrbara tro, som han sjelf. Eftersom denna tro ar lika för alla, som äro i Kristus Jesus, så hafwa de ock samma rättfärdighet, nemligen wår Guds och Frälsaren Jesu Kristi rättfärdighet, som kommer af tron allena. Rom. 3: 22; kap. 10: 4—10. Nåden och friden förökar sig i samma mån, som Guds wår Frälsares Jesu Kristi kunskap blir rikare och mer lefwande. Denna nåds och frids försökelse tillönskar aposteln alla troende.

3 Eftersom hans gudomliga magt har skänkt oss allt som hör till lif och gudaktighet, genom hans kunskap, som har kallat oss genom sin härlighet och dygd,

4 hwarigenom de dyra och stora löftena äro oss gifna, på det att I genom dem skullen blifwa delaktiga af Guds [band III, 643]natur, undkomma det i werlden genom lusta rådande förderfwet. Joh. 1: 12. Rom. 8: 15. 2 Kor. 3: 18. 1 Joh. 3: 2.

5 så anwänden ock I derföre all flit att i eder tro ådagalägga dygd, i dygden förståndighet,

6 i förståndigheten återhållsamhet, i återhållsamheten tålamod, i tålamodet gudaktighet,

7 i gudaktighet en brödrakärlek, i brödrakärleken allmännelig kärlek.

Med lifwet förstås det nya andeliga lif, hwartill en menniska födes genom tron på Kristus, och med gudaktighet förstås det nya lifwets framträdande i ett gudeligt lefwerne. Jesus Kristus har skänkt oss allt, som härtill behöfwes, så att hwar och en, som icke emottager det, är utan ursäkt; och han har skänkt oss det genom den lefwande kunskapen om Gud Fader, som har kallat oss till salighet. Till följe af sitt ewiga rådslut om wår återlösning har han i tiden kallat oss att hafwa det bort genom sin härlighet och dygd, d. ä. genom sin gudomskraft och frälsande nåd. (V. 4) Genom evangelii dyra löften om Guds stora nåd och barmhertighet genom den i Kristus utförda försoningen kunna wi blifwa delaktige af gudomlig natur, komma i gemenskap med Gud sjelf, och, såsom frukt deraf, undkomma själaförderfwet, den inwertes döden och det förderf som genom lustarna råder i werlden. ”Detta är ett sådant språk, hwars like icke står i nya och gamla testamentet; ehuru det för de otrogna är en ringa ting, att wi skola hafwa gemenskap med den gudomliga naturen. Men hwad är Guds natur? Det är ewig sanning, rättfärdighet, wishet, ewigt lif, fröjd och lust och allt hwad man kan kalla godt. Den som nu blifwer delaktig af Guds natur, han kommer i åtnjutande af allt detta, att han ewigt lefwer, hafwer ewig frid, lust och fröjd, och är ren, rättfärdig och allsmägtig emot djefwul, synd och död. Derföre will Petrus säga alltså: så litet man kan fråntaga Gud, att han icke är det ewiga lifwet och den ewiga sanningen, så litet kan man ock fråntaga eder det; gör man eder något, så måste man ock göra honom det; ty den, som will förtrycka en kristen, måste ock förtrycka Gud.” L. (V. 5) Emedan tron består uti en sådan innerlig förening med Gud i Kristus, och de genom tron emottagit så stora gåfwor och så stor ära (v. 3, 4), så uppmanar aposteln dem, att i sitt inre och yttre lif ådagalägga hwad Gud har gifwit dem, så att deras tro bewisar sig genom sådan frukt, som ådagalägger gudomligt ursprung. Ordet dygd, hwilket här nämnes såsom trons första frukt, betyder trons kraft och frimodighet, men i denna frimodighet behöfs förståndighet eller betänksamhet, så att tron i all sin frimodighet icke går blindt åstad i motståndet mot werlden och i sitt bemödande att befrämja Kristi rike, utan frågar Herren och pröfwar allt i Andens ljus. Hos Kristi lärjungar är det icke nog med en wälment afsigt, utan de böra dagligen bedja om förstånd, ljus och andelig wishet. (V. 6) I förståndigheten behöfwes återhållsamhet, nemligen sjelfförsakelse, ty äfwen om man känner Herrens ord och wilja och har fått en början till andelig wishet, så gör man dock icke derefter, så framt man icke rätt will försaka sig sjelf. Ur sjelfförsakelsen eller sjelfbeherskningen följer tålamod eller ståndaktighet och uthållighet under lidanden, hwilket icke kan ega rum utan sjelfförsakelse, och tålamodet bewisar sig i gudaktighet, så att åtanken af Gud regerar hela lifwet, och man för hans skull och i hans kraft och till hans ära strider, lider, försakar. (V. 7) Gudaktigheten bewisar sig i kärlek till Gud och kärlek till bröderna, som äro Kristi lemmar, men den sanna kärleken stannar icke wid bröderna, som redan äro i Kristus Jesus, utan omfattar med allmännelig kärlek hela menniskoslägtet, emedan alla äro skapade af Gud, alla äro återlöste af Herren Kristus, och alla kunde blifwa Guds barn och medlemmar af det andeliga brödraskapet, se Ef. 4: 1–6. Kol. 3: 14. I synnerhet bör denna allmänneliga kärlek bewisa sig deruti, att de kristna, på allt lofligt sätt, i wishet, ödmjukhet och brinnande nitälskan bemöda sig att föra sina medmenniskor till sanningens kunskap och titt tron på Herren Jesus. Joh. 10: 16.

8 Ty om dessa stycken finnas och i rikt mått äro hos eder, så låta de eder icke wara owerksamma eller utan frukt med afseende på wår Herre Jesu Kristi kunskap.

Är den sanna tron för handen och i dessa stycken werksam, så bär Jesu Kristi kunskap sin rätta, sunda frukt. En sådan förening mellan tron och trons frukter framhålles såsom nödwändig på otaliga ställen i skriften, såsom Jak. 2: 10–26. Rom. kap. 6; kap. 8. Gal. kap. 5, m. fl.

9 Ty den som icke har dem, han är blind och kortsynt och har glömt, att han blifwit renad från sina forna synder. 1 Joh. 2: 911.

Den, som icke har eller beflitar sig om dessa frukter af Jesu Kristi kunskap, han har icke heller den sanna tron; har han haft den, så är den redan utsläckt, han är återfallen i sin synd och andeligen förblindad, så att han icke ser hwad som fattas honom, och wisar dermed, att han har glömt sina synders rening, den skänkta syndaförlåtelsen.

10 Winnläggen eder derföre, mina bröder, så mycket mer att göra eder kallelse och utkorelse fast; ty om I det gören, skolen I icke någonsin falla.

”S:t Petrus will, att wår kallelse och utkorelse äfwen hos oss skall wara fast, icke blott hos Gud, och så fast skola wi göra den med goda werk. Ty den frukten uteblifwer icke, att tron derigenom blifwer starkare och gör allt mer och mer goda werk. Således är det en helt annan kraft än den lekamliga. Ty denna aftager och förtäres, om man för mycket brukar och drifwer [band III, 644]en sak; men denna andeliga kraft blifwer desto starkare, ju mera man öfwar och drifwer densamma, och aftager, om man icke drifwer henne. Derföre har Gud i förstone så ledt, drifwit och öfwat kristenheten med trons kamp, i nesa, död och blodsutgjutelse, att han skulle blifwa rätt stark och kraftig; och ju mer han förtrycktes, ju mer uthärdade hon”. L.

11 Ty sålunda skall eder rikligen förlänas ingången i wår Herres och Frälsares, Jesu Kristi, ewiga rike.

Den, som här i lifwet haft god öfning, så att tron med goda werk blifwit drifwen och stark, han skall få en riklig ingång och med mod och tillförsigt ingå i det andra lifwet, så att han frimodigt kan dö och förakta lifwet och liksom med ståt fara dit och med fröjd inlöpa deri. Men de andra, om de annars inkomma (änskönt man icke bör förtwifla äfwen om de swaga), skola icke så med fröjd kunna fara dit, dörren skall icke stå dem så widöppen, utan skall blifwa dem trång och swår, så att de darra, och hellre wille wara swaga hela sitt lif igenom, än en gång dö”. L.

12 Derföre är det min afsigt att alltid påminna eder härom, fastän I weten det och ären befästade i den sanning, som har kommit till eder.

Fastän de kristna, till hwilka aposteln först skref, icke blott wisste sanningen, utan woro befästade deruti, så war dock widare förmaning nödig; alltså behöfwa wi fortfarande förmaning, lärdom, tröst och uppbyggelse.

13 och jag anser det wara rätt att, så länge jag är i denna hyddan, påminna och uppmuntra eder, 2 Petr. 3: 1.

14 wetande, att jag snart skall aflägga min hydda, såsom ock wår Herre Jesus Kristus har för mig uppenbarat. Joh. 21: 18.

15 Och jag will äfwen winnlägga mig derom, att I efter min bortgång städse mån funna påminna eder detta.

Genom en uppenbarelse wisste aposteln, att han skulle dö martyrdöden snart efter det han skrifwit detta bref, som derföre bör anses såsom ett högtidligt apostoliskt testamentsord, som alltid skulle påminna dem om dessa wigtiga sanningar. Snart derefter blef aposteln korsfäst i Rom, jemför Joh. 21: 18. Det berättas, att han bad att han skulle blifwa korsfäst med hufwudet wändt mot jorden, emedan han icke ansåg sig wärdig att blifwa korsfäst på samma sätt som Herren Kristus, och att hans önskan blef uppfyld.

16 Ty wi hafwa icke följt klokt uttänkta fabler, då wi hafwa kungjort för eder wår Herre Jesu Kristi magt och tillkommelses utan wi hafwa sjelfwa sett hans härlighet; Matt. 17: 1 f. Joh. 1: 14.

17 ty han fick af Gud Fader ära och pris, när från den stora härligheten kom en sådan röst till honom: ”Denne är min älskade son, till hwilken jag har ett godt behag”. Matt. 3: 17. Mark. 1: 11. {9: 7.

Såsom apostel och ögonwittne till Herren Jesu härliga underwerk, förklaring, död, uppståndelse och himmelsfärd förkunnar Petrus evangelii sanningar med den fullkomligaste säkerhet och wisshet: och evangelium har ingen likhet eller förwandtskap med afgudalärans fabler. Petrus war en af de tre lärjungarne, som ock woro med Herren Jesus på förklaringsberget och i Getsemane, och fingo höra Fadrens wittnesbörd från himmelen, som här anföres. Se Matt. 17: 5. Ebr. 8: 1. Matt. 26: 64.

18 Och denna röst hörde wi komma från himmelen, då wi woro med honom på det heliga berget.

19 Och så mycket fastare hafwa wi det profetiska ordet, och I gören wäl, att I akten derpå, såsom på ett ljus, som skiner i ett mörkt rum, till dess det dagas och morgonstjernan uppgår i edra hjertan, Ps. 119: 105.

Aposteln Johannes, som också war med på förklaringsberget, lefde ännu, då Petrus skref detta bref. Det berget kallas heligt, emedan Kristus der på detta sätt blef förhärligad. De kristna äro heliga, derföre att Kristus är i dem, och de blifwa helgade, i det Kristus blifwer fortfarande i dem förhärligad. (V. 19) Apostlarne stödde sig icke blott på alla de stora underwerk, som de hade sett, och de härliga sanningar, som de hade hört af Jesu mun, utan derjemte på det derigenom ännu mera befästade profetiska ordet, som genom Kristus gick i fullbordan. På detta fasta profetiska ord skola äfwen de kristna i alla tider beständigt gifwa akt. Äfwen det nya testamentet är ännu till betydlig del en stor och härlig profetia om det himmelrike, som är grundadt, men ännu icke uppenbaradt i hela sin segrande kraft. Under den jordiska wandringens natt i den mörka werldens och den förderfwade naturens dunkelhet skola de troende taga wara på det ord, som är deras fötters lykta, till dess de blifwa delaktige af det fulla dagsljuset och den ewiga morgonstjernan. Upp. 2: 28; kap. 22: 16. Huru nödwändigt det är för de troende att hålla sig wid det uppenbarade ordets tydliga bokstaf och taga sig till wara för alla inbillade ingifwelser och uppenbarelser, har erfarenheten wisat i alla tider. Sjelfwa apostlarne, som hade uppenbarelsens ljus i så rikt mått genom den Helige Andes ingifwelse, anföra dock oupphörligt det gamla testamentets uppenbarade ord såsom fasta bewis; och Kristus sjelf motade djefwulens frestelser med det skrifna ordet. Hwilar din tro på detta ord allena, så måste djefwulen alltid wika; och du har ett fastebref på himmelen, som gäller i lifwet och i döden och i domen.

20 framför allt wetande, att ingen [band III, 645]profetia i skriften kommer af egen utläggning.

21 Ty ingen profetia har någonsin framkommit af en menniskas wilja, utan helige Guds män hafwa talat drifne af den Helige Ande.

Likasom profetiorna omöjligen hade kunnat åstadkommas genom menniskors wilja eller naturliga krafter, utan helige Guds män talade genom den Helige Andes ingifwelse, så är det icke heller möjligt, att profetiorna hade kunnat fullbordas, såsom de i Kristus blifwit fullbordade, om icke han wore den rättfärdighetens sol, från hwilken alla profetior såsom strålar utgått, och på hwilken de alla syftade. I dessa apostoliska ord ligger för Kristi församling en fast och härlig borgen, att den heliga skrift är gudomlig, orubblig sanning, och tillika en warning mot alla försök att utlägga någon profetia eller något skriftens ord efter egen fundering, gissning eller inbillad upplysning, utan all utläggning måste ske genom den Helige Andes nåd i skriftens eget ljus, så att skriften får förklara sig sjelf; och profetiorna upplösas, uttydas och blifwa tydliga och fasta just egentligen genom sin uppfyllelse. Så äro nu profetiorna i gamla testamentet om Kristus förklarade, tydliga och fasta genom sin uppfyllelse i Jesu person; och wi hafwa nu det dubbla wittnesbördet: det apostoliska och det profetiska. Den heliga skrift är en fullkomligt sammanhängande byggnad: och nyckeln dertill ligger ej i menniskoförståndet, utan den gifwes såsom en Herrens gåfwa åt dem, som med barnslig enfald wilja lära af Herren. Se Matt. 11: 25. Luk. 10: 21. Rom. 1: 22. 2 Kor. 3: 18.

2 Kapitlet.

Om falske lärare, deras gudlöshet och straff.

Men äfwen falske profeter uppstodo bland folket, likasom äfwen bland eder skola finnas falske lärare, som skola insmyga förderfliga partier, förnekande till och med den Herre, som har köpt dem, dragande öfwer sig sjelfwa ett hastigt förderf. 5 Mos. 13: 1 f. Matt. 24: 11. Ap. G. 20: 29 f. 2 Kor. 11: 19. 1 Tim. 4: 1 f. 2 Tim. 3: 15. Jud. v. 1, 18.

2 Och många skola efterfölja deras utswäfningar, och för deras skull skall sanningens wäg blifwa försmädad.

I gamla testamentet uppträdde många andeliga förförare, såsom Kora och hans parti i öknen, och sedan oräkneliga falske profeter, ja, äfwen sådane bedragare, som utgåfwo sig för att wara Messias, ända till dess Jerusalem förstördes af Romarne. Aposteln förkunnar här, att det skall gå på samma sätt i kristenheten. Detta har inträffat och skall ännu ytterligare gå i fullbordan. Det affall ifrån tron på försoningen i Kristus, som nu är så allmänt, har aposteln här tydligen förutsagt och afmålat. Genom dessa willoandar, sam alltid få sina anhängare, blifwer sanningens wäg, salighetens evangelium försmädadt.

3 Och i girighet skola de göra sig winning af eder med bedrägliga ord; hwilkas dom längesedan är werksam, och deras förderf sofwer icke.

Af egennytta och ärelystnad söka dessa bedragare att med wackra, högtrafwande ord, såsom med klingande mynt tillwinna sig anhängare. Öfwer alla förförare är domen redan uttalad i Herrens ord, och denna doms fullbordan eller den egentliga fördömelsen kommer ganska snart. Nu, i kyrkans bedröfliga förfallna tillstånd, äro egennytta, werldsligt sinne samt andelig blindhet och likgiltighet äfwen hos lärare ganska allmänna; och detta kommer till en stor del deraf, att i församlingen är så föga allwarlig förbön för lärarne.

4 Ty om Gud icke skonade änglar, som syndade, utan störtade dem till afgrunden och öfwerlemnade dem åt mörkrets kedjor, förwarade till dom, Jud. v. 6. Upp. 20: 2.

5 och om han icke skonade den forna werlden, men bewarade Noa, sjelf åttonde, rättfärdighetens förkunnare, när han lät floden komma öfwer de ogudaktigas werld, 1 Mos. 7 kap. 1 Petr. 3: 20.

6 och om han lade städerna Sodom och Gomorra i aska och dömde dem till förstöring, sättande dem till en warnagel för de ogudaktiga, som skulle komma, 1 Mos. 19: 1 f. Jud. v. 7.

7 och frälste den rättfärdige Lot, som plågades af de tygellösas liderliga umgängelse —

8 ty den rättfärdige mannen, som bodde ibland dem, led dag efter dag i sin rättfärdiga själ af de onda gerningar han såg och hörde —

9 så wet Herren att frälsa de gudfruktiga ur frestelsen, men straffa och förwara till domens dag de orättfärdiga

10 och i synnerhet dem som wandra efter köttet i oren lusta och förakta herradömet. Egenkäre trotsare, frukta de icke att smäda härligheterna, Jud. v. 4 f.

11 ehuru änglarne, som i kraft och magt äro större, icke inför Herren fälla någon smädande dom emot dem.

Här bewisar aposteln nu med stora förskräckliga exempel, hwad han förkunnat i v. 3, att de affällige icke kunna undslippa domen och förderfwet. De änglar, som syndade, nemligen Satan och hans anhang, dem skonade icke Gud. De woro genom skapelsen helige och härlige ljusets änglar, men det hörde till förnuftiga wäsens [band III, 646]medskapade frihet, att de kunde affalla. Då de missbrukade denna frihet och uppreste sin egen wilja emot skaparens wilja, så skedde affallet; och derpå följde förkastelsen och mörkrets kedjor. Både förstånd och wilja och alla deras härliga egenskaper blefwo bundna i mörker, och dessutom äro de bundna såsom fångar och förwarade under förbidelse af den tillkommande domen. Men att djefwulen och hans änglar ännu under detta förbidelsetillstånd hafwa en stor magt, bewisa många märkwärdiga ställen i Guds ord, såsom 1 Kon. 22: 19–22. Job 1: 6, 7. Sak. 3: 1, 2. Matt. 17: 1821. Luk. 13: 16. Upp. 12: 7 o. s. w. (V. 5) Den forna werlden, det ogudaktiga slägte, som fördränktes i syndafloden, blef warnadt och kalladt till bättring genom Noa, rättfärdighetens förkunnare. Allt ifrån begynnelsen har Gud uppenbarat för menniskorna rättfärdighetens wäg, ty Kristus utlofwades redan i paradiset efter syndafallet; och alla, som icke wilja blifwa delaktige af Guds rättfärdighet genom honom, störta sig sjelfwa i rättfärdighetens dom. Noas predikan wille de icke tro och lyda, för att derigenom blifwa rättfärdige, derföre kom Guds rättfärdighets dom öfwer dem genom floden. (V. 6—8) Sodoms synder woro för den rättfärdige Lot en daglig plåga; han led deraf, han suckade deröfwer, och säkert erhöll detta ogudaktiga folk många warningar genom Herrens tjenare Abraham, som war dem så nära, och genom Lot, se 1 Mos. 14: 22. Allt detta war förgäfwes, och derpå kom slutligen straffdomen öfwer dem. (V. 9) Lika wisst som Herren straffade de fallna änglarne och det ogudaktiga slägtet, som lefde då floden kom, och omstörtade Sodom och Gomorra genom eld från himmelen och satte dem till ett warnande exempel för alla ogudaktiga i alla tider, lika wisst är det, att alla orättfärdiga förwaras till domens dag, för att då dömas till ewig pina. Matt. 25: 46. Upp. 20: 15. Men till tröst för alla, som i tron på Kristus hafwa det sanna lifwet, nämner aposteln här deras frälsning framför de orättfärdigas dom. Herren bewarar sina trogna, att de icke affalla genom de swåra frestelserna, som bestå i syndens, werldens och djefwulens förförelsen och i mångahanda bittra lidanden. Så wisst som han frälsar dem ur frestelsen, frälsar han dem också från domen och fördömelsen, se 2 Tess. kap. 1. Matt. 25: 31–46. (V. 10) Alla orättfärdiga hafwa en förskräcklig dom att wänta, men i synnerhet de köttsliga och orena menniskor, som tillika äro så öfwermodiga, att de öppet förkasta både gudomligt och menskligt herrawälde och smäda härligheterna, hwarmed förstås änglar, äfwen de onda änglarne, hwilka skaparen ursprungligen beklädt med härlighet. Olydnad och förakt mot öfwerheten är alldeles stridande emot Guds ord, se Rom. 13: 1–7. 1 Petr. 2: 13, 14. Om så illa händer, att någon mensklig lag finnes, som en kristen för samwetets skull icke kan lyda, så måste han ådagalägga sin wördnad mot lag och öfwerhet på det sätt, att han tåligt och stilla lider det straff, en sådan lag ålägger, och således lider för Herrens skull, då han icke kan lyda för Herrens skull. Helt nyligen wisade sig i talrika uppror i många kristna länder det förfärliga okristliga sinne, som aposteln här beskrifwer. Denna upprorsande går hand i hand med otron och affallet från Kristus. (V. 11) Icke ens de helige änglarne, som äro så höga i magt och wäldighet, wåga i Guds närwaro fälla någon smädande dom emot dem, åt hwilka Gud har gifwit wärdighet och magt. Öfwerängeln Mikael dristade icke att sätta någon smädelsens dom öfwer djefwulen. Jud. 9. Huru mycket mindre böra då arma, swaga, kortsynta, syndiga menniskor understå sig att förakta och försmäda den öfwerhet, som är förordnad af Gud! Rom. 13: 1, 2.

12 Men dessa skola, såsom oskäliga djur, som af naturen äro födda till att fångas och förderfwas, då de smäda hwad de icke förstå, äfwen blifwa förderfwade genom sitt förderf

13 och få orättfärdighetens lön. De hålla för wällust att lefwa i kräslighet för dagen och äro skamfläckar och styggelser, som fråssa af sina bedrägerier i sina gästabud med eder;

14 de hafwa ögonen fulla med hor och oaflåtligen rigtade på synd, locka till sig obefästade själar och hafwa ett hjerta inöfwadt i girighet, förbannelsens barn.

Men dessa orena menniskor och lösa föraktare, v. 10, hafwa genom otro, blindhet och lastbarhet nedsjunkit uti en sådan djurisk natur, att de störta sig i förderf och undergång. Öfwer sådana ogudaktiga komma stundom grufliga straffdomar redan här i tiden just genom deras egna onda stämplingar. Till upprorsstiftare kan man med skäl räkna alla försumliga själaherdar, som söka egen winning och wällefnad, såsom här antydes, v. 13, ty genom dem uppstår och wäxer otron, blindheten, lastbarheten och upprorsanden hos folket. (V. 14) Hos dessa affälliga äro lösaktighet, orenhet och ett werldsligt sinne förenade, förbannelsen är en följd af detta tillstånd i själ och hjerta.

15 De hafwa öfwergifwit den raka wägen och gått wilse och följt Balaams, Bosors sons, wäg, hwilken älskade orättfärdighetens lön, 4 Mos. 22: 1 f. Jud. v. 11.

16 men fick tillrättawisning för sin öfwerträdelse: ett stumt arbetsdjur talade med menniskoröst och förhindrade profetens galenskap. 4 Mos. 22: 23 f.

Om Balaam, se 4 Mos. kap. 22 och 31: 8—16. Balaam war en träffande förebild af alla falska profeter och oredliga lärare i alla tider. För honom war det icke blott en gruflig förödmjukelse, utan ett straffande wittnesbörd om hans blindhet, då en åsna såg mera än han och talade med förståndig menniskoröst emot den galne profeten. Många falska lärare, som yfwas öfwer sin lärdom och sin wärdighet, komma ofta på skam genom enfaldiga menniskor, som de förakta såsom åsnor, men hwilka genom Guds ord [band III, 647]blifwit upplysta, så att de i andeliga ting kunna tala förståndigare än de blinda ledarne.

17 Dessa äro källor utan watten, skyar, som drifwas af en stormwind, och åt dem är det swarta mörkret förwaradt till ewig tid. Jud. v. 13.

Hos sådana ledare söker man förgäfwes efter lifwets watten, se Jer. 2: 13, och de likna tomma molnskyar, som icke medföra något af nådens regn från himmelen. I österlanden drifwas af stormar swarta moln i luften, som innehålla het sand från de brännande öknarne men ingen droppe af regn. Ett swart mörker, fördömelse i det rysligaste mörker wäntar dessa willoandar i domen, emedan de här i tiden icke blott för sin del älska mörkret, utan med sitt mörker förföra många.

18 Ty under skrytsamt, fåfångligt tal locka de i köttets lustar med liderligheter till sig dem, som knappt hafwa undkommit de i willa wandrande, Jud. v. 16.

19 och lofwa dem frihet, fastän de sjelfwa äro förderfwets trälar; ty har man af någon låtit sig öfwerwinnas, har man ock blifwit hans träl. Joh. 8: 34. Rom. 6: 16.

Genom otro och falsk lära få werldens och köttets lustar en förökad retelse och stor kraft. (V. 19) Den falska friheten har många olika skepnader, frihet från lagen i falsk mening, frihet från borgerlig lag och samhällsordning o. s. w. Genom förespeglingar af falsk frihet från lagen, men icke frihet från synden, komma många uti en ännu swårare och farligare fångenskap än förut. Träldom under köttet och Satans lustar är den allra swåraste och farligaste träldom.

20 Ty om de genom wår Herres och Frälsares, Jesu Kristi, kunskap hafwa undkommit werldens besmittelser, men åter låta sig insnärjas i dem och öfwerwinnas, så har deras sista blifwit wärre än det första. Matt. 12: 45. Ebr. 6: 4 f.

Otroheten mot det wida större nådesmåttet, som de hade undfått, drager ett wida förfärligare straff efter sig. Se Ebr. 6: 4–6; kap. 10: 26, 27.

21 Ty det wore bättre för dem att icke hafwa känt rättfärdighetens wäg, än att, sedan de hafwa lärt känna den, wända tillbaka från det heliga bud, som blifwit dem öfwerlemnadt. Luk. 12: 47 f.

Se Luk. 12: 47, 48. Rom. 2: 12.

22 Det har wederfarits dem hwad som säges i det sanna ordspråket: ”En hund går åter till sina spyor”, och ”Ett swin, som twagit sig, går att wältra sig i träcken”. Ords. 26: 11.

Ingen yttre twagning, putsning, bildning, förfining eller någon egenrättfärdighetsprydnad kan hjelpa den menniskan, som i hjertat will behålla syndalustarna och orenligheten. Lika wisst som ett djur förblifwer ett djur, ehuru mycket det än må twå sig, så hjelper det icke en menniska, att hon kallas kristen, då hon will behålla sina orena lustar och fortfara i synden.

3 Kapitlet.

Kristi tillkommelse till domen.

Detta är nu det andra bref jag skrifwer till eder, mina älskade, och i båda uppwäcker jag genom erinran edert rena sinne, 2 Petr. 1: 13.

2 att I mån bewara i minnet de ord, hwilka förut blifwit sagda af de heliga profeterna, och det bud I hafwen fått af edra apostlar från Herren och Frälsaren,

3 framför allt wetande, att i de yttersta dagarna skola komma hånfulle bespottare, som wandra efter sina egna lustar 1 Tim. 4: 1. 2 Tim. 3: 1 f. Jud. v. 18 f.

4 och säga: Hwar är löftet om hans tillkommelse, ty från den dag, då wåra fäder afsomnade, förblifwer allt såsom det har warit från skapelsens begynnelse? Jer. 17: 15. Hes. 12: 22.

(V. 1) Det rena sinnet hos de kristna består deruti, att de uteslutande wilja tro på Herren Jesus och bygga allt sitt hopp på hans rättfärdighet allena samt af kärlek till honom wilja hålla hans bud. Joh. 14: 15. Det är denna tro på Herren Jesus, som alltid måste liksom ånyo uppwäckas, manas och lifwas genom Herrens ord. Med detta ord tala apostlarne ännu till Kristi församling. (V. 2) Aposteln syftar här särskildt på både det gamla och nya testamentets profetior angående Messias’ tillkommelse och hans rikes seger. Apostlarne hade härom åt församlingarne meddelat utförliga lärdomar, och dessa borde de troende wäl förwara och tänka derpå. (V. 3) Otrogna affällingar och bespottare, som icke frågade efter Guds ord, utan wandrade efter sitt eget godtycke och sina egna lustar, sökte redan i den apostoliska tiden att genom willfarelser och smädelser bortröfwa från de kristna det härliga hoppet om Messias’ tillkommelse och werldens ände samt den nya skapelsen. Men apostlarne förutsäga, att ännu mer skola i de yttersta tiderna dessa bespottare blifwa talrika och fräcka och winna stort anhang, se 1 Tess. 5: 3. 2 Tim. 3: 2. (V. 4) Den naturliga menniskan dömer efter sitt tycke, sin wilja och efter det, som för ögonen är. Då nu werlden har sett slägte efter slägte af kristna ingå i ewigheten, utan att hoppet om Kristi härliga tillkommelse blifwit uppfyldt, och utan att kristendomens grundsanningar wunnit någon allmän seger eller något af de stora tidstecknen wisat sig, som Kristus förutsade, så draga otrons barn häraf den slutsats, att Guds barns wäntan är en [band III, 648]fåfäng wäntan, och att werldens tillstånd och gång för alltid skall förblifwa sådan som den är. Se Jud. v. 14.

5 Ty sjelfwiljande se de icke, att himlarna hafwa warit från urtiden, och att jorden har kommit till stånd af watten och genom watten medelst Guds ord;

6 genom hwilka den då warande werlden, af watten öfwerswämmad, förgicks. 1 Mos. 7 kap.

7 Men de nu warande himlarna och jorden äro genom hans ord sparda och åt eld förwarade till de ogudaktiga menniskornas doms och förtappelses dag. 2 Tess. 1: 7 f. Es. 51: 6.

Grunden till otron ligger i hjertat, i wiljan; de otrogne wilja icke weta, de wilja icke tro på det som står i den heliga skrift. Den heliga skrifts berättelse om werldens skapelse är, lika så mycket som uppenbarelsen om werldens ände, ett föremål för tron; ty icke genom menniskoförnuft eller forskning är det möjligt att komma till någon rätt kunskap om werldens ursprung. De, som icke wilja, att Kristus skall komma, utan att allt skall förblifwa såsom det har warit från begynnelsen, besinna icke heller, att denna synliga skapelse redan en gång har undergått en stor omstörtning, nemligen genom syndafloden. De menniskor, som då lefde, trodde icke heller, att denna flod skulle komma, fastän det blef dem förutsagdt. De tänkte, att allting skulle förblifwa såsom det war; ty jorden, som i skapelsen framträdt i fast land och afsöndrat wattnen till deras bestämda rum, hade stått i 1600 år, utan att någon flod hotat, ware sig ifrån djupen eller ifrån skyarna, derföre trodde de icke på Noas warningar, under det han byggde arken, se 1 Mos. kap. 6; kap. 7. (V. 7) Likasom jorden då undergick en stor förändring genom wattenfloden, så skall den ännu undergå en stor förändring genom eld; ett wattendop har skett, ett eldsdop är att wänta; och den tid det dröjer är en wäntetid, under hwilken Gud skonar och spar werlden, på det så många, som låta beweka sig att anamma nåden, må blifwa frälste.

8 Men detta ena ware eder icke fördoldt, mina älskade, att en dag är för Herren såsom tusen år och tusen år såsom en dag.

Då wäntans tid för de troende synes lång, då utsigterna äro så mörka, att det förekommer dem, såsom om Herren hade förgätit sina löften, så böra de besinna, att en dag är för Herren såsom tusen år och tusen år såsom en dag. På en dag kan han låta komma en så stor werldsförändring, som eljest icke sker på tusen år. Deremot äro tusen år för honom blott såsom en dag, under hwilken förberedelserna i nåderiket på jorden samt den allmänna utwecklingen pågå genom hans wisa och härliga styrelse.

9 Herren fördröjer icke sitt löfte, såsom somliga mena, att det är ett fördröjande, utan han är långmodig för eder skull och will icke, att några skola förgås, utan att alla skola wända sig till bättring. Es. 30: 18. Hab. 2: 3. Ebr. 10: 37. 1 Petr. 3: 20.

Bättring: sinnesändring. Herren fördröjer icke sitt löftes fullbordan ett ögonblick utöfwer den tid, som han i sin wishet och kärlek finner wara bäst till menniskors frälsning och himmelrikets framgång. Ebr. 10: 37. Han will icke att någon själ skall förgås, han will, att så många, som kunna winnas, skola omwända sig och blifwa frälste. Se 1 Tim. 2: 4.

10 Men Herrens dag skall komma såsom en tjuf, och då skola himlarna med dån förswinna och elementen upplösas af hetta och jorden och de werk, som äro derpå, förbrännas. Matt. 24: 35, 43 f. 1 Tess. 5: 2. Ps. 102: 27.

Om Herrens tillkommelses stora dag talar den heliga skrift på många ställen, såsom Ps. 102: 27. Es. 51: 6. Matt. 24: 35–43. 1 Tess. 5: 2, 3. 2 Tess. 1: 7–10. Icke blott jorden, utan äfwen himlarna, lufthimmelen, skyhimmelen, stjernhimmelen o. s. w. skola då undergå en stor förwandling, och hela den synliga skapelsen liksom smältas och förklaras i detta stora werldsdop, hwarmed Kristus i ordets högsta mening fulländar löftet genom Johannes Döparen, att han skall döpa med den Helige Ande och med eld. Sedan detta löfte länge gått i fortfarande fullbordan genom utgjutelse af den Helige Ande och nådens heliga eld till menniskors omwändelse, pånyttfödelse och härliggörelse, så fulländar han nu detta stora dop öfwer werlden, så att en ny, förklarad och härlig, oförgänglig skapelse då fullbordas. Elementen eller sjelfwa grundämnena, hwaraf denna närwarande förgängliga skapelse består, skola då liksom smältas och renas; och då förgås allt det, som icke kan uthärda det stora eldsprofwet. Se ock Upp. 20: 11. Ps. 83: 15.

11 När nu allt detta skall upplösas, hurudana bören icke I då wara i helig umgängelse och gudaktighet,

12 medan I wänten och ifrigt åstunden Guds dags tillkommelse, för hwars skull himlarna skola upplösas af eld och elementen smälta af hetta! Luk. 12: 36. Tit. 2: 13. 2 Tess. 1: 8.

Wissheten om Herren Jesu tillkommelse och denna förgängliga werldens snart tillstundande stora förwandling bör för alla troende wara en beständig maning till fast trosförening med Herren och till helig umgängelse och gudaktighet, så att de icke må behöfwa frukta för den dagen, utan wänta derpå såsom en glädjens, förlossningens och den fullkomliga segrens härliga dag.

13 Men nya himlar och en ny jord wänta wi, efter hans löfte, i hwilka rättfärdighet bor. Es. 65: 17. {66: 22. Upp. 21: 1.

Sedan den närwarande skapelsen undergått denna stora förändring, framstå nya himlar och [band III, 649]en ny jord, en hel ny skapelse i förklaradt och fulländadt skick. I denna nya skapelse skall ingen synd, ingen orättfärdighet, ingen ohelighet finnas; der skall intet orent inkomma och ingen som gör styggelse och lögn. Upp. 21: 27. Es. 65: 17. Upp. kap. 21. Det framhålles i Guds ord såsom ett kännetecken på sann och lefwande tro, att man wäntar på Herren och på hans härlighets fullkomliga uppenbarelse i den nya skapelsen. 2 Kor. 1: 7.

14 Derföre, mina älskade, medan I wänten detta, winnläggen eder om att för honom befinnas wara obesmittade och ostraffliga, i frid, 2 Kor. 1: 8. Fil. 1: 10. 1 Tess. 3: 13. 5: 23.

I förening med kärlekens wäntan på Herren bör wara en sådan ifwer derom, att wi må befinnas obesmittade och ostraffliga inför honom och hafwa frid genant tron och en salig förtröstan.

15 och ansen wår Herres långmodighet för frälsning; såsom ock wår älskade broder Paulus, efter den wishet, som blifwit honom gifwen, har skrifwit till eder,

Att Herren är långmodig och wäntar på menniskornas bättring så länge, v. 9, bör för de troende wara en orsak till tack och lof, och denna wäntetid bör anwändas så, att deras salighet må blifwa så mycket större, då han kommer. Se Kol. 3: 4. Aposteln understödjer sin förmaning genom åberopande af Paulus, som på samma sätt talade om de yttersta tingen.

16 likasom ock i alla sina bref, då han i dem talar om dessa stycken, i hwilka åtskilligt är, som är swårt att fatta och hwilket okunniga och obefästade menniskor förwränga, såsom ock de öfriga skrifterna, till sin egen förtappelse.

Aposteln Paulus har på åtskilliga ställen skrifwit om himmelrikets seger och hela skapelsens härliga fulländning genom Kristus, se Rom. 8: 1825. 2 Kor. 15: 21–28, 51, 53. 1 Tess. 4: 15–18. De, som uppsåtligen förwränga skriftens ord, kallas här icke blott okunniga, utan obefästade, wacklande.

17 Då I således, mina älskade, förut weten detta, så wakten eder, att I icke ryckens med i de tygellösas willfarelse och affallen från eder egen fasthet,

18 utan wäxen i nåden och wår Herres och Frälsares, Jesu Kristi, kunskap. Honom ware ära både nu och till ewig tid! Amen.

Till saligheten är det hufwudsak att i lefwande tro tillegna sig Kristi försoningsnåd; men här wisar oss aposteln derjemte, huru nödwändigt det också är att alltid hafwa trons öga wändt till Herren Jesus såsom konungen, segerhjelten, domaren öfwer lefwande och döda, i hwilken skriften gifwer Guds barn detta stora löfte: när Kristus, wårt lif, warder uppenbarad, då skolen ock I uppenbaras med honom i härlighet. Detta salighetens hopp bör lända dem till stadfästelse i tron och tillwäxt i nåden genom allt klarare andeligt ljus till att (Kol. 1: 10) förhärliga honom i tro, kärlek och lydnad här i tiden och sedan i härligheten gifwa honom ära och lof ewinnerligen.