Ängelsborgen

Från Wikisource, det fria biblioteket.
 
Hoppa till: navigering, sök
←  Tolstoy och konsten Samlade skrifter
Tankar och teckningar

av Verner von Heidenstam

Ängelsborgen
Akademisten och hans skyddsling  →


[ 74 ]
Ängelsborgen.

Ur en tecknares dagbok.


I.


Rom, Rom, städernas stad, den eviga — den enda, till vilken man kan längta som till ett landskap! Så blev jag då ännu en gång nog lycklig att få trampa din mark.

Jag vet, att för mitt minne skall Rom alltid fortfarande framträda som ett landskap, som först vid närmare betraktande sönderfaller i en stads många olika byggnader. Kyrkornas och ruinernas storlek och den vida utsikten från hustakens lövsalar bidraga att skärpa detta intryck. Kullarna, de många öde och gräsbevuxna platserna innanför murarna, getskällornas pinglande tidigt om morgonen, de som fjällbäckar dag och natt brusande fontänerna, den starka lukten från blomsterkorgarna på Piazza di Spagna, rosorna och murgrönan djupt nere på gårdarna — allt omslingrar mitt i stadens sköte de uråldriga palatsen med ett klassiskt [ 75 ]landskaps vilda rankor. Mer homeriska lunder än pinjeskogarna vid Villa Doria och Villa Borghese äro ingenstädes att finna, och vinterluften, solskensmättad och dock sval, påminner om höglandets och vederkvicker som iskylt vatten med pärlande kolsyra.

Härtill kommer att främlingen vid sina utflykter till avlägsna kyrkor eller osterior nästan beständigt ser fri himmel och stora linjer. Skuggande ögat med handen vänjer han detta att även på avstånd göra sig förtroget med de olika höjderna och murmassorna. När han långt fjärran mot Campagnans och snöbergens blånande grund igenkänner statyerna på Laternens fasad, gripes han av samma upptäckarefröjd som bland Alperna vid igenkännandet av Finsteraarhorn eller Die Jungfrau, och jag har aldrig förstått varför ett verk av mänsklig anda skall skattas lägre än den blinda naturens. Det ädelt sköna landskap av en stad, som överblickas från San Pietro in Montorio, får tvärtom just själ och innehåll därigenom att det är ett verk av världshistoria och triumfatorisk människovilja. Även i detta landskap kunna vi stiga ned i djupa gruvor och betrakta de olika avlagringarna under jordytan, men det är inga kolade sigillariastammar, som här synas i ljusskenet, utan kolonner och fresker. Det är ingen skridande is, som slipat de nedersta platta stenarna, utan vagnshjul och fotsteg av ett utdött folk, och fossilierna, som hämtas i dagen, äro icke benskärvor av flygödlor och stora grodor utan ben av människor.

[ 76 ]Därigenom att Rom bildar en avrundad inåtvänd värld för sig, finner man emellertid knappast någon ort som tillika gör ett så starkt och nästan forntidsaktigt intryck just av stad, av de gamles »urbs». Särskilt vi nordbor ha ingenting liknande, ty våra städer blicka merendels utåt mot sina omgivningar. I äldre tider förde vår odling ett splittrat vandrareliv allt efter som hovet flyttade eller olika kloster växte i anseende, och, omgivna av en maktägande lantbefolkning, synas våra huvudstäder än i dag icke hysa någon verkligt levande åstundan att på fullt allvar anlägga en härskarinnas purpur. Redan blotta namnet Rom leder däremot tanken på en ytterlig koncentration, som där också ännu kvarlever i mycket. Omhägnad av sina murar vänder den eviga staden alla sina ögon inåt mot de förnämsta platserna, och när på Capitolium en talare nämner orden »romerska medborgare», förstår man att han menar ett särskilt undantagsfolk mitt bland alla övriga italienare. De många statyerna av lokala storheter, kransarna som till frejdade stadsborgares minne i talrik mängd pryda murar och enskilda hus och vilkas torkande lagerkvistar rassla för nattvinden — det är allt ständiga påminnelser om ett inom sig självt slutet samhälle, som sätter sin stolthet i att förhärliga sitt namn och sina söner. Denna stadspatriotism, som man, om också i blygsammare former, återfinner allestädes i den italienska och franska landsorten, är till sitt lynne helt och hållet latinsk och har hos oss sin motsvarighet i kärleken till torvan och gården.

[ 77 ]Det är dock först när mörkret faller på, som nutidens Rom åter blir den äkta konstnärsstaden från fordom — en stad för drömmande nattvandringar och filosofiska samtal. Det är när gitarren tystnar på vinstugan, när den sista hästen står sovande framför droskan och när högt från Vatikanens byggnadsmassor den ensamma lampan glimmar i Leo XIII:s bönkapell. Då är timmen att vaka och vandra. Särskilt älskar jag att styra mina steg ned till floden och Ängelsborgen. En ruin, en kejsargrav, ett fäste, ett fängelse — och dock en tempelliknande rotunda med konstnärligt sirade loggior! Sluten inom sig själv och sina minnen och överst krönt av svärdets kerub, synes mig i stjärnljuset den väldiga borgen en samlad bild av hela Rom.


II.


Henrik! I stället att tillskriva dig ett eller annat brev om likgiltiga ting, gör jag varje afton flitiga anteckningar i min dagbok och dem vill jag skicka dig. På pärmen har jag med stora bokstäver skrivit namnet »Ängelsborgen», ty det är nästan alltid efter en av mina nattliga vandringar till floden och det gamla fästet, som jag ett ögonblick vid skrivbordet samlar dagens tankar och intryck.

Det lönar icke att dölja det, Henrik, jag har genom ensamheten och vistelsen här nere råkat i ett häftigare inre uppror än på många och långa [ 78 ]år. Från att vara ung blir människan äldre — att börja med; det är sant. Och ändå måste jag försäkra dig, att jag aldrig känt mig yngre än just nu, aldrig mer hågad att slåss med utspärrade klor. Det klingar och spelar för örat som takter ur en dansande hexameter och det börjar plåga och trycka mig att skriva prosa. Det är en känsla av lycka att icke längre kunna hålla samman meningarna på ett ark prosa därför att själen vill upp och dansa. Men jag är tecknare och icke diktare och därför får du nöja dig med en prosa, som känner marken gunga och rämna under sina fötter. Själv däremot är jag oförnöjsam i min längtan efter rytmer och det finns något inom mig, som törstar och som min samtid icke alltid tillfredsställer. Halva min själ är ett bäcken, till vilket jag får leda vattnet från ganska avlägsna höjder. Kan du ana vartill dessa dagar tvungit mig? Jag har börjat längta efter åtskilliga av våra egna gamla svenska klassici och flera av dem har jag slutligen efterskickat. Om nätterna ligger jag och läser icke blott Lidner, Creutz och Oxenstjerna, utan Choræus och Vitalis, ja, till och med Silfverstolpe och Grafström och ofta finner jag strofer, till vilka jag längtar att återvända. Jag måste dock bekänna, att en av dessa diktare redan långt tillförene alltid troget brukat följa mig på mina strövtåg. Du anar redan vem jag menar. Som gosse fick jag en gång av en ren tillfällighet hans dikter i mina händer och från den stunden begynte jag vallfärda till hans gravsten och bedriva en hel liten avgudakult med hans minne. Kanske [ 79 ]styrktes jag också därvidlag i min känsla genom att märka den ironiska likgiltighet, med vilken andra oftast nämnde honom. Du vet, hur ett dylikt motstånd utifrån kan verka, och kanske behöver jag icke tillägga, att jag menar Lidner. När man talar om realismens betydelse för konsten, finner jag ett sådant tal ganska förståndigt, men dock endast under den bestämda förutsättningen, att även det reella fattas som något oändligt och icke som en trång motsättning till det ideella. Inför Lidners alexandriner måste jag nämligen utbrista: Detta är för mig realism; så känner jag, så är mitt inbillningsliv!

Jag kallar icke Lidner den störste bland våra store, ty ingen är den störste, men Lidner är heller icke den andre eller tredje eller femte. Du brukar kalla Bellman den störste. Jag beundrar Bellman likasom du, men en så skygg och stilla natur som du, Henrik, skulle säkerligen aldrig komma till ett sådant påstående, om icke Bellman råkat att vara en mästare även i det drastiska och om icke denna hans egenskap händelsevis sammanfallit med smakriktningen i din egen ungdom. På samma sätt — för att taga en jämförelse från världslitteraturen — utnämner de Goethe till den allra störste huvudsakligast av den grunden, att det ironiserande och naturvetenskapliga elementet i »Faust» och trotset i »Prometevs» stå i nära frändskap med din egen tid. Däremot beaktar du föga så härliga strofer som »Alles gaben die Götter» eller därmed besläktade. Av det tillfälliga gör du alltså ett axiom. Det är en svaghet, vilken särskilt [ 80 ]i litterära spörsmål sedan gammalt brukar känneteckna varje generation, men som vi måste tänka på att befria oss ifrån, och jag skall efter hand försöka att visa dig ett av medlen. Att börja med måste vi dock först enas om att ett verkligt kärleksfullt inträngande i konstens väsen vid vart steg framåt blott dubbelt bekräftar den satsen, att alla äkta konstnärer måste betraktas »som inkommensurabla storheter» och långt snarare som en krets av kamrater än som kappspringare. Att förstå var och en för sig, det är tjusningen, det är meningen i det hela; alla försök att efter egen nyck uppsätta rangrullor leda bort från det egentliga till tomma intet. Det lönlösa i dylika värdesättningar framgår bäst därav, att de lika skonslöst som regelbundet stjälpas på huvudet av nästa skede. En gängse smak är ingenting annat än en gängse fördom, ty den underkänner och överskattar med stöd i gårdagen och misstror rörelse och förändring. När Apollon en gång på de elyseiska fälten skall giva galataffel för sina trogna, får han duka gående bord, ty det skall icke bli honom möjligt att uttänka en placering efter rang. Vare det nog sagt om Lidner, att om en konstnär någonsin skall nämnas stor, så måste det vara den, över vars huvud man liksom tycker sig skymta något av evighetens stjärnhimmel. En diktning utan idealitet är som en lampa utan skruv: hon kan både flamma och explodera, men lyser icke vägen för någon — icke ens för den, som själv bär henne i sina händer. Redan i ämnesvalet har Lidner manligare och stoltare än någon annan [ 81 ]svensk skald tagit steget fullt ut mot det upphöjda. Det låga vinner alltid ett visst gehör, ty åtskillig låghet finns hos oss alla, men kring trappan mot det upphöjda är det trängsel av skrattare och skeptiska flanörer. Lidners snille har dock varit nog mäktigt att uthärda gycklets pilskott. Hans lynne är musikaliskt, hans formgivning stor orkester med orgel. Hans lyrik är lågande, hans naturskildring vilt storartad, och kring hans sångartempel brusar och skummar världshavet.

Låt mig nu gå vidare och förklara dig, varför just en vistelse i Italien riktar tankarna åt detta håll. Jag förgrymmas här på mig själv därför att jag i min ungdom så ofta gjorde Italien orätt. Jag återfann icke där söderns himmel och folkliv, icke Greklands eller Egyptens bevarade tempel, allt detta må ju vara riktigt. Kanske blandade också en droppe hemlängtan sin malört i bägaren. Hur kunde likväl den droppen så grumla min syn och göra mig blind för det italienska landskapets oftast bleka och diskreta skönhet? Tiden har ilat och nu går jag här som en nykommen, vilken aldrig varit här tillförene. Hur gäckande beträdde jag icke fordom de florentinska uffizierna! Även denna gång hade jag på förhand rustat mig mot Botticellis rödögda fruntimmer och den slätkammade oskuld från pigkammaren, som på Cranachs duk heter Eva. Hur gjorde jag mig icke förr lustig över denna jungfru Eva, som med de sjåpigaste åtbörder i världen gick och bjöd ikring frukt utan att ens ha ett förkläde på [ 82 ]sig! Nu såg jag allt med nya ögon. Tystad och övervunnen inom mindre än en timme, begynte jag blygas över mitt främlingsskap och min okunnighet. Jag går här mer hänryckt vid fyrtio år än vid tjugu. Redan i Museo Brera i Milano märkte jag förvandlingen. Till och med Rafaels »Sposalizio», inför vilken jag annars alltid brukade säga, att en fattig människa skulle vara glad att ha madonnans misstecknade hals till ben, erövrade mig genom kompositionens ädla linjer. Endast Mantegnas »Pietà» — som hans skickliga perspektivstudie ju nu en gång heter — lämnade mig alltjämt lika kall. Jag skulle icke vilja erhålla den i gåva, om icke möjligen för att sälja den till första engelsman och i stället köpa Boltraffios. »Due devoti che pregano». Med denna duk framglänste för mig en ny stjärna, och jag måste om kvällen begiva mig till Leonardo-stoden för att i lärjungarnas ring uppsöka Boltraffios idealiserade gestalt. Jag känner mig som en adept, vilken brådskande tager tiden i akt för att lära och för att bli förtrogen med denna nya värld av djup och innerlig konst, och när jag nu skämtar, är det med mig själv och vår egen medfödda nordiska råhet. Framför den stränga skönheten i de dansande kvinnorna på Botticellis Primavera måste jag spörja: Är det då verkligen så nödvändigt att tänka och känna och leva och dö som en mongol?

Detsamma spörjer jag även någon gång, när jag skär upp en bok. Det synes mig att litteraturen alltför brådstört rivit upp bryggorna bakom sig. Det har skett i en naturlig längtan efter [ 83 ]ursprunglighet, men formerna äro och förbli få och begränsade, och det verkligt nya är merendels att finna i smärre och jämförelsevis obestämbara särdrag. För de medspelande själva kan visserligen ett skede tyckas jämförelsevis rikt på nyhet, ty de förnimma den personliga insats av energi, som varje enskildhet kostat, men betraktat utifrån av den främmande och kalla granskaren, som framletar de många olika trådarna, ter sig det hela väsentligt annorlunda. Det nya, varom ständigt varje skede talar med ungdomlig och fullt berättigad förkärlek, består alltså till en del av ett befruktande faktiskt plus av energi, men i övrigt av något relativt. Även åttiotalets vitterhet var huvudsakligast en addition av idéer, som långt tillförene djupare eller grundare rört sig inom århundradet, och en alltför stor ängslan för äldre skeden berövar oss dessas vunna erfarenheter samt hindrar vår andning i stället för att göra den friare. Var viss, inom några få år skola i Sverige de klassiska skalderna framletas som en ny befruktande upptäckt och läsas högt i de litterära kretsarna och avhandlas i tidningar och tidskrifter. Detta kommer att ske i följd av samma lag om förnyelse och föryngring, som tvingat målarna att studera de gamla gallerierna. Vi måste arbeta för att även i vidare kretsar få till stånd en mer allsidig uppfattning av litteraturen. Från våra egna klassici går vägen till de utländska och de bland dessa, som stå det närvarande fjärmast, ha därmed också mest att lära oss. Det kan ej längre fördöljas, att till och med de mest uppriktigt intresserade [ 84 ]för ögonblicket känna en viss trötthet vid litteraturen som konstform och på ett helt annat sätt låta sinnet fyllas av musik och tavlor. Varpå skulle väl detta bero, om ej på den enkla orsaken, att under de sista decennierna har först och främst musiken, men även målarekonsten spänt bredare vingar och på så sätt hållit jämnare takt med vårt inbillningsliv. Var har litteraturen sin pompösa Wagnermusik, eller det fria skönhetssinnet hos en Klinger, en Böcklin, en Puvis de Chavannes? Enklare talat, litteraturen håller på att bli efter — och när höll hon på med annat! Jag rår icke för, men hon påminner mig oftast om ett gammalt fruntimmer, som av iver att hinna till tåget så länge vänder på sina hattaskar och väskor, att hon slutligen just anländer lagom för att se tåget gå. Nej, vi äro listiga, vi tecknare och målare, listiga som ormar. Det finns ingen kyrka, intet palats, där vi icke skaffa oss in för att tillgodogöra oss våra föregångare, och åratals vistelse i utlandet öppnar våra ögon. Riva vi upp bryggorna till det förflutna, så spika vi snart åter ihop dem, och det är vår livskraft. Det är hårflätan, i vilken vår styrka sitter.

När det däremot gäller de litterära föreställningarna, då är människan i alldeles särskild grad upplagd till ett omedvetet litet självbedrägeri, och hon tror sig tycka, vad hon i grund och botten alldeles icke tycker. Gå till dig själv, Henrik. Du författar visserligen inga böcker, men du har en mycket bestämd smak. Inom musiken älskar du Bach och Handel, inom måleriet tjusas du som [ 85 ]jag av Botticellis tre dansande kvinnor, men när det gäller litteratur, då hissar du upp dig i en liten trång bur för att hungra ihjäl med hela den stora rika världen runt omkring dig. Det var annars fordom ett straff för falska vederdöpare. På sådana halvheter kan man svälta sig fram därhemma i tio till femton år, men här ute i konstens hemland blir själen rovgirig som ett ungt lejon. Table rase!


*


Endast Jerusalem kan mäta sig med Rom i rikedom på sanna och tvivelaktiga sägner. Man får slutligen för mycket av det goda och börjar rensa agnarna från vetet, medan samtidigt vissa tilldragelser utan att egentligen kanske vara de betydelsefullaste och utan att man rätt själv vet varför, dagligen och nästan på sina bestämda klockslag dyka upp i minnet. Sålunda går jag aldrig på Corson vid solnedgången, när galavagnarna rulla förbi med sina oförlikneligt högtidliga kuskar, utan att jag i min inbillning regelbundet återkommer till samma syn. Det är »madame mère» som i en kolossal vagn och en nästan lika kolossal fjäderhatt åker ut ur sitt palats. De olyckor, som hon alltid väntat, ha omsider splittrat hennes familj, och hon riktar till sin sällskapsfröken några ord om den store sonen, som ligger döende på S:t Helena.

Hur ha icke i alla tider personligheter med de mest olika öden dragits till Rom som till en [ 86 ]evärdlig vallfartsort, förnämligare än alla andra! Hur många män och kvinnor, vilka ristat sina namn i vår svenska odlings Gyllene bok, ha icke trampat den gata, som leder fram mot Lateranens klocktorn! Om de ännu mäktade att församlas där, skulle vi stå mitt bland bekanta. Där skulle komma sjungande pilgrimer med kåpan vävd i Alvastra och staven skuren under Ombergs ekar. Vi skulle igenkänna konstnärer, lärde och statsmän. Hälsande skulle vi stiga åt sidan för den livliga gruppen av herrar i svenska dräkten och slutligen fördjupa oss i ett långt samtal med en liten spenslig kvinna, vilkens stickmuddar förskrevo sig från den surrande spinnrocken på Årsta.

Vilken främling har icke någon afton dröjt vid Keats’ ödsliga grav eller plockat några av violerna invid den mur, där Byron nedsatte Shelleys aska, eller en stund betraktat den sten, som bär de stolta orden Goethe Filius. Vi behöva endast fortsätta vandringen under cypresserna, där kamelior och rosor lysa i tusenvis, för att på grav vid grav läsa svenskt språk och svenska namn. Hur mången har icke så förälskat sig i Rom, att han aldrig kunnat förmås att återvända utan stannat där till sitt livs slut!

Ingen annan stad har så många palats och så mäktiga gatuperspektiv med trappor och obelisker och även de moderna byggnadsverken vittna om sinne för det monumentala. I vilken grad Rom lyckats bevara sin glans märker man först under påsken, då alla hotell äro överfyllda, alla [ 87 ]rum upptagna och en tvåspänd vagn ibland knappast står att erhålla. Främlingsskaran är dock icke alldeles densamma som på den parisiska boulevarden eller vid Rivierans spelbord. Den är i regeln andligen förnämare. Särskilt konstnärer, skriftställare och vetenskapsmän samlas där ännu med förkärlek, men icke som i en stad utan som på en klostergård eller ett tyst berg. Än i dag är Rom världens huvudstad, om icke genom sina egna invånare, så dock genom sina byggnadsverk och sina gäster.

En fläkt av gamla dagar genombrusar också hela påskens vecka, då de nu levande kompositörerna själva fatta taktpinnen på konserterna och då kyrkorna under orgelns och korsångens djupt religiösa predikan öppnar sina armar för både katoliker, protestanter och fritänkare. Ingenting besitter heller en sådan allmakt över mitt sinne som musiken. Är jag överansträngd eller lider jag av huvudvärk, botar jag mig merendels på en kort stund genom att åhöra musik. När jag arbetar, vill jag gärna att någon i min omgivning skall spela. Jag älskar icke att höra musik offentligen och i stort sällskap, men det oaktat måste jag på en konsert alltid ha papper och penna i fickan för att under en paus eller på hemvägen taga fasta på den mängd av idéer som strömmat över mig. Nästan alla mina teckningar stamma från sådana ögonblick, och utan musiken skulle jag vara en stackare med tomma händer. Hur väl förstår jag icke Nietzsche, när han vid åhörandet av Carmen stimuleras till skarpt filosofiskt [ 88 ]tänkande. Däremot förstår jag härvidlag icke Tolstoy, ty musikens inverkan på mig är framför allt intellektuell och medför avsmak för den sensuella. Sutte jag som en sultan i Yildizkiosken, omgiven av tusen tillbedjerskor, de skulle bli mig likgiltiga, om icke förhatliga, i samma stund man uppspelade Kreutzer-Sonaten. Jag kan endast likna musikens verkan på min hjärna vid ett kraftigt slag över ögat. Jag ser sol, måne och stjärnor och det gäller blott att hastigt nog hinna insamla eldregnet i säckar och såll, innan gnistorna redan äro slocknade och borta.

De romerska påskfesterna besitta i följd av allt detta för mig en särskild tjuskraft, men det är ganska säkert, att vore icke musiken, skulle hela främlingsskaran utebli och kyrkorna stå så gott som tomma. Så snart en talare stiger i predikstolen, begynner ett ivrigt slamrande med stolarna, och det blir endast de bigotta som stanna kvar. Det bigotta lynnet åstundar att ända till ytterlighet försinnliga religionen och popularisera den i enkla praktiska påtagligheter och kan därför ej undvara ordet. För oss andra åter har ordet för liten spännvidd och måste i alldeles särskild grad besitta filosofisk klang för att icke ögonblickligen kväva den religiösa känslan.

Det som icke minst bidrager att giva dessa romerska påskfester karaktär av något mer allomfattande än blott och bart katolska ceremonier är själva de ädla basilikorna och de ljust välvda kupolkyrkorna. Fulla av skönhet och ro giva de liksom en bild av den harmoni, som, trotsande [ 89 ]individers och folks tillfälliga smärta, väl likafullt är världsalltets grundton. Ingenting är för människan så stolt och så svårt att lära som detta, att hon är ensam i sin smärta och att livet omkring henne sitter försjunket i samma hänryckta betraktande av sitt narkissosansikte, även den timme, då hon själv kvidande förgås.

Allra mest är det dock utan tvivel just den filosofiskt historiska bredden över några av dessa kyrkfesters ritus, som kommer främlingen att i sin tanke aningsfullt bygga en kyrka, lika vid som jorden och med bänkrum för alla. Visserligen röjer sig för ögonblicket snarare hos tänkande människor en tydlig lust att i fråga om vars och ens världsåskådning slippa all påträngande gemenskap och allt apostoliskt förkunnande. Vi få dock icke alldeles förbise, att även om det ständigt kommer att finnas enstöringar, är vårt släkte likväl i grunden rustat med så okuvliga böjelser för sociala kristalliseringar, att de bredare lagren aldrig kunna upphöra att behöva vissa samlande faktorer. Den ständigt växande upplysningen måste därför hos det stora flertalet icke blott medföra en stegrad håg för fritt tänkande utan också förena människorna kring nya grundpåståenden, som i sinom tid åter avlösas av nya. Därav följer att de nuvarande religionssystemen i sin undergång icke komma att efterlämna ett tomrum utan ersättas av nya, och under påverkan av den moderna bildningens likformighet och det vidsträckta samarbetet måste dessa med snabbhet hopflyta till en mer omfattande helhet. Slutligen lära människorna [ 90 ]icke upphöra att högtidlighålla stora händelser och minnesdagar med fester, och skola icke dessa nedsjunka till en lika intetsägande platthet som de flesta folkfester i våra dagar, måste skönhetssinne och filosofi träda emellan och fylla dem med en strävan mot det upphöjda. I och med detsamma erhålla de även mer eller mindre en religiös karaktär. Det centrala i all religiositet är nämligen en okuvlig åstundan att närma sig det upphöjda för att därmed brädda hela världen.

När på skärtorsdagens afton högaltaret tvättas i Sankt Peter, sammansmälta hedniska och kristna element så fullständigt, att man knappast längre vet huruvida man ser en dröm om framtiden eller om det förflutna; men just denna fylliga dubbelsidighet skänker det hela styrka. Människomassor på kanske femtio tusen personer röra sig fram och åter genom den mörka kyrkan, som endast svagt upplyses av enstaka vaxfacklor. Lamporna äro släckta, orgelpiporna stumma, klockorna bundna. Medvetandet om att de döda ligga begravna någonstädes nere i kryptan och icke i sina sarkofager och monument verkar dock i någon mån alltid störande i de latinska kyrkorna. Med sina liggande och sittande marmorpåvar ter sig emellertid Peterskyrkan i fackelskenet och röken som en grotta, befolkad med cykloper och michelagnioliska jättar, och under den i skymning försvinnande kupolen höjer sig det nu på alla prydnader fullständigt blottade högaltaret som en offersten. Efter avsjungandet av ett klagande miserere framträder till denna offersten en procession med [ 91 ]vinkrukor, handdukar och fjädervippor. Sedan vinet utgjutits på altarskivan, bli fjädervipporna använda som svampar. En efter en närma sig på trappstegen de ömsom unga, ömsom vithåriga och stapplande prelaterna för att deltaga i denna akt, som så otvetydigt blottar sitt förvantskap med äldre ceremonier och symboler. Om jag möjligen bortser från en stilla och enkel skördefest, som jag en gång bevittnade i en kyrka på svenska landsbygden, tror jag knappast någonsin att en ceremoni i lika grad har satt min inbillning i svallning. Jag försökte tänka mig människorna om tusen år församlade till en högtid på ett berg eller i någon av sina äldsta byggnader. Även där ljöd musik och bloss lyste. Det är nämligen icke ensamt musiken som på ett alldeles särskilt och obeskrivligt sätt står i beröring med de religiösa förnimmelserna. Det är två ting: musiken och elden. Man kunde till en liknelse sätta denna formel: I begynnelsen var elden, och musiken brusade genom lågorna, och se, där föddes levande anda. — Minns du, Henrik, när vi som gossar tände risbål på hällarna, hur tysta vi kunde sitta och med en nästan andaktsfull känsla betrakta de stigande och sökande flammorna? Hela timmar kan jag försjunka i tankar på de översinnliga frågorna, när jag stirrar in i en eldslåga, detta evighetens barn, som leker och fladdrar och störtar uppåt till att försvinna och återförenas med sin moder.


*


[ 92 ]Påskaftonens morgon är kommen och kyrkgolven stå beströdda med rosenblad. Cellinis och Michelagniolos silverljusstakar rullas på vagnar från sakristian för att åter ställas på altaret, och klockorna, som så länge varit tysta, spela över hela Rom. Till avsked har jag ännu en gång företagit min sedvanliga vandring utefter floden, men denna gång i vårdagens fulla solsken. Det är en så strålande dag, att det lyser ända in i själen, och liksom för att dela med sig av sitt solglitter flyr tankens svala långt långt till den grå vinterhimmeln och de insnöade gårdarna. Du svenska folk! Ditt bröst har blivit tomt och din påse full och Roms vårsol skulle icke mäkta att samla dig i återföryngrad kraft. Vad du behöver, det är norrmännens och finnarnas nationella idealitet, om icke en ännu bredare — en sådan fulltonig och klockklar idealitet, då luften sjunger över landet och man väntar att var hustru skall föda en Messias.

Det ideella är det mänskligt naturliga och omedelbara; cynismen är förkonstlingen. Därför är och förblir också hos både individer och folk en oförställd idealitet den enda kraft, som kan fylla ett skede med verklig livsvärme. Om en sådan guldålder diktar sinnet, när Roms alla klockor ringa och bilden på det gamla kastellet ljungar som en frihetsgud.

Du är ett av jordens underligaste byggnadsverk, Ängelsborg. Ibland förefaller du mig som ett väsen eller en stor och sällsynt planta, vilken med de taggigaste kaktusblad skyddar sin blomma. Ibland åter måste jag tänka på ett helleniskt [ 93 ]tempelberg eller på en evmeniderkor, över vars mörka strofer en skinande Olymp sträcker sin hämnande glaven. Med blicken riktad på keruben upprepar jag dessa ord ur Johannes’ Uppenbarelse: »Och jag såg en ängel stå i solen, och han ropade med hög röst, sägande till alla fåglar, som flögo mitt över himmelen: kommen hit och församlen eder till Guds stora gästabud, att I mån äta konungars kött och krigshövdingars kött och hjältars kött och kött av hästar och av dem som sitta på dem och kött av alla trälar och fria och små och stora!»

Jag ser romarna från murkransen nedstörta urnor och stöder över de framstormande goterna. Jag ser Beatrice Cencis förgråtna ögon och hör den fångne Cagliostro, utmagrad och bruten, förbanna sina forna livselexir. Jag ser Cellini knäböja framför solstrimman på fängelseväggen och mitt öga följer honom, när han överst under själva ängelsbilden hjälper den belägrade påven att nedsmälta regalierna, men själv smyger en del av guldet i sin egen ficka. Ängelsborg! Du fyller mig med fasa om natten, men med klang och glättighet, när dagen lyser in på Pierono del Vagas fresker och glindrar kring hela den skönhetsstad av pelare och fönsterbågar, som du på din barbariskt tunga sockel lyfter mot solen. Då är du icke längre blott och bart en sinnebild av Rom utan av hela den mänskliga odling, som bygger sitt himmelstorn fientligt förskansat åt alla sidor, med gravar och fängelser i källrarna och ljusa arkader därovan; men överst är huvudet, förnuftet, [ 94 ]keruben, som, utan saknad för den mull, vilken stöder hans fot, redan höjer sig för att taga ut språnget.

Några månader än — och Ängelsborgens tolvslag ropa sitt farväl till det århundrade, som var vårt, till Austerlitz’ sol och till den vitskäggige gamle, som vid arbetslampan stilla hopfogade länkarna i sin härstamningslära. Hur måste icke gräset den natten skälva på gravarna och hur mången ännu levande måste icke stänga sig inne i mörker och ensamhet för att hålla rannsakning med sig själv! Likväl bebåda de tolvslagen, att vi tillryggalagt ännu ett steg på den långa trappan uppåt, och över hela jorden borde varje lyckligt hem den natten pryda sig med ljus och grönt. I min dröm vill jag föreställa mig att unga kvinnor, som ännu icke blivit mödrar, den natten församlas på Ängelsborgen för att hälsa gryningen med palmkvistar och hosiannarop. Jag ser dem stiga allt högre och högre, från dörr till dörr, från trappa till trappa, och slutligen inbränna på kerubens svärd detta språk: Det finns ingen idealitet så hög, att hon icke blir ett mänskligt mål i samma stund hon kan tänkas.

1899