Afhandling om svenska stafsättet/4
| På Wikipedia finns en artikel om Afhandling om svenska stafsättet. |
FJERDE AFDELNINGEN.
Strödda Anmärkningar.
Man har sökt att i de föregående afdelningar af detta arbete, utreda sjelfva hufvudgrunderna till stafningsläran. Den ordning man dervid följt, härleder sig från de fem förnämsta svårigheter som dervid förekomma, neml. 1:o Consonant-fördubblingen. 2:o Bruket af O i stället för Å. 3:o Bruket af E i stället för Ä. 4:o Ljudskiftet af G och J. 5:o Ljudskiftet af G och K.
Det kunde anses behörigt att nu äfven komma till de särskilta fall, hvilka synas fordra någon regel, i anseende till dels det omskiftande ljudet af flera andra bokstäfver än de nyssnämda, dels vissa brukets egenheter. Sådana äro till exempel, bruket af fv och hv såsom v; ljudet af k, såsom tj; af sk, såsom sj; m. fl. men då någon viss regel för dessa olikheter svårligen skulle kunna bestämmas, och då hvar och en litet öfvad i svensk skrifning, utan annan lag derför än brukets och minnets, redan synes vara dermed så fullkomligen bekant, att ingen skiljaktighet af denna beskaffenhet i våra allmänna skrifter någonsin låter förmärka sig, torde blifva lämpeligast att hänskjuta dessa stafningens egenheter i vissa ord, till den Ordbok, som kommer att af Akademien framdeles utgifvas.
De anmärkningar som här skola tilläggas, äro till större delen mera grammatiska, än egentligen hörande till stafningsläran. Då de likväl kunna anses nödvändiga till befordrande af öfverensstämmelse i bruket, har man ansett nyttigt att här förutsända dem, intill dess Akademien hinner att, efter sin önskan, gifva åt språket en fullständig grammatika.
Dessa Anmärkningar angå:
1. Omvexlingen af E och A.
a) i substantiva ändelser.
Ändelsen på e eller a, i Sing. anses vanligen bero af declinationen, det vill säga, huruvida pluralis har ar eller or. Likväl synes denna regel ej böra med stränghet föreskrifvas. Man synes böra, efter ljudets fordran, få säga och skrifva hjesse och hjessa, hjerne och hjerna, skugge och skugga, oaktadt dessa ord hafva or i pluralis. Om detta må anses för en oregelbundenhet efter de vanliga grammatiska begreppen, ersättes den fullkomligt genom fördelarna 1:o af rimmets frihet för Skaldekonsten, 2:o af möjligheten att derigenom undvika sammanstötningen af två e eller två a. Som i indefinit casus, bör ock i definit få skrifvas hjessen och hjessan, hjernen och hjernan. Blott måste personliga masculiner och femininer behålla e eller a, till ex. make (vir), maka (uxor.) I pluralernas definita casus finnes likväl denna generiska åtskillnad mindre nödvändig, äfven då den är personlig. Man kan säga döttrarne och döttrarna, sönerne och sönerna, herrarne och herrarna, jemväl utan afseende på den böjda casus, hvilken i vårt språk ej nödvändigt behöfver åtskiljas från den så kallade raka. Omvexlingen af e och a i substantiva ändelser blir således helt och hållit blott en ljudregel. Hvarvid likväl iakttages, att den grammatiska skillnaden mellan rak och böjd casus bör äga företräde, så ofta ljudet eller rimmet ej fordra annorlunda.
b) I adjectiva ändelser.
Man har sökt bringa under regel detta omskifte af e och a, derigenom att man velat finna i e ändelse-formen för masculinets raka casus; i a deremot den för femininet, neutrum och alla böjda casus. Det vissa är, att femininet och neutrum böra rätteligen hafva a beständigt och i alla casus. Således bör man skrifva detta vackra bord, den hushållsaktiga matmodern, o. s. v. Men det förhåller sig annorlunda med masculinet. Ty huru skulle det låta, att skrifva eller säga den långe vackre karlen, den store hvite hästen, den nye röde rocken? Flera raka casus på detta sätt sammanträffade, skulle göra språkljudet outhärdeligt. Ovissheten om ordens kön i vårt språk har dessutom gjort, att nästan alla substantiver, som icke äro personliga masculiner, antaga och likasom fordra a i adjectivet. Således måste man nödvändigt skrifva äfven i rak casus, den gröna lunden, den klara himmeln, icke den gröne lunden, den klare himmelen. Återstår således blott bruket af e, i rak casus såsom tillhörigt egentligen personliga masculiner. Likväl har, också i detta fall, användningen af denna ändelse sina svårigheter; ty först skulle två eller flera sådana adjectiver på e äfven här medföra ett lika obehagligt ljud, som hvar helst annars; t. ex. den unge, snälle betjenten; för det andra, och äfven då blott ett enda adjectif nyttjades, inträffar ej sällan att ändelsen på e alldeles strider emot öra och bruk. Man säger den tappre, den okände Riddaren, men säger man någonsin den svarte, den röde, den hvite Riddaren? säger man min vackre gosse, min lille vän o. s. v? Det är således äfven af personliga adjectiver, blott vissa som tåla e, fastän i rak casus. Några af dessa synas nödvändigt fordra den. Sådana äro till ex. de som blifvit tillnamn eller epithet, t. ex. Alexander den store, Ludvig den fromme, Erik läspe och halte. Man kan säga den lyckliga Sylla; men med det honom egnade tillnamn, kallas han rätteligen den lycklige, äfven i böjd casus. I alla öfriga personliga masculiner, som tåla e, synes e och a i rak casus kunna omskiftas efter ljudets fordran. Hvad ändelsen i böjd casus beträffar; så gäller om den i adjectiver det samma, som förut är sagdt derom i substantiva ord. Då vårt språk icke som det latinska ovillkorligt fordrar den, skulle den, alltför strängt iakttagen, blott blifva en onyttig härmning deraf, hvars enda följd vore en mängd missljud der de kunnat undvikas. Dock bör den ej derföre förkastas, eller onödigtvis försummas. Den kan och bör såsom ordningsregel alltid iakttagas, utom 1:o i vissa masculina genitiver: t. ex. den stores, den ädles, den dygdiges; 2:o vid sammanstötningen af två a. Jag läser om den oöfvervinnelige Alexander, säges tvifvelsutan bättre, än: jag läser om den oöfvervinneliga Alexander. Härvid göres likväl samma påminnelse som nyss vid den raka casus, nemligen att då icke alla personliga masculiner medgifva ändelsen på e i rak casus, bör denna ändelse ej heller för ljudvexlingens skull finna rum i böjd casus, utom i sådana adjectiver som tillåta den i rak. Man kan ej säga han umgicks med den lille Abbén; han nederlade den gröne anföraren; Diana älskade den vackre Acteon; han förföljdes alltid af nye afundsmän.
c) I Verbala ändelser.
Man har begynt skrifva: vi tänke, vi skrifve, vi vänte, vi fördrage, för att i pluralis skilja den första personen från den tredje. Men detta bruk är i grunden orätt, och skälet som dertill anföres, af ringa vigt. Ty huru åtskiljas alla tre personerna i singularis? Om man säger utan förvillelse, jag talar, du talar, han talar; hvarföre då ej äfven vi tala, de tala? Dessutom, huru åtskiljas i pluralis samma begge personer af sådana verber som förmå, förstå, bese, förströ? Man har för öfrigt ej betänkt, att den påstådda grammatiska regelbundenheten, ville här blifva snarare en oregelbundenhet, emedan det är oförnekligt, att all passif ändelse uppkommer af den activa med tilläggning af ett s. Sålunda uppkomma älskas, hördes, slogs, brutits, rörts, af älska, hörde, slog, brutit, rört, genom blotta tilläggningen af detta s. Uti ingen modus, intet tempus, ingen person, tillägger passivet någonsin mer än denna enda bokstaf, och på intet ställe ombyter det den activa slutvokalen. Skulle det nu vara rätt att skrifva i activet, vi älske, vi höre, vi tage, vi bryte, vi röre, så skulle den passiva ändelsen af dessa ord genom tilläggningen af det vanliga s, nödvändigt blifva vi älskes, vi höres, vi tages, vi brytes, vi röres, hvaraf enhvar utan svårighet lärer inse oriktigheten. Emedlertid då detta felaktiga bruk redan vunnit ett slags allmän häfd, torde det ej böra helt och hållit förkastas, utan få gälla som en, i vissa slags skrifter, eller vissa fall, tillåtlig afvikelse från den grammatiska rättheten. Det gör också ej elak verkan för örat i Påbud, Konunga-bref och andra publika handlingar. I egentligen vitter skrifart synes det deremot ej böra vinna rum, utan sparsamt och såsom ljudregel i vissa nödvändiga fall. Ett vidsträcktare bruk deraf skulle medföra en alltför tät omvexling, i den grammatiska ändelsen, hvaraf enligheten bör så mycket möjligt är bibehållas.
2:o Neutrala ändelsen i participier.
Man påstår att den bör vara gifvet, hållet, taget, skrifvet, blifvet, och det är sant, att då dessa ord i masculinet heta gifven, hållen, tagen, skrifven, blifven, icke gifvin, hållin, tagin, o. s. v. synes regeln fordra denna ändelse i neutrum framför den hittills brukligare, gifvit, hållit, tagit, skrifvit, blifvit, hvilken rätteligen är blott den af perfectet. Det är blott härvid tvenne svårigheter. Den första, att denna regelbundna ändelse på et och en är något tyngre för uttalet, hvarföre den i vanliga umgängestalet svårligen lär blifva den rådande. Man lär alltid säga: ett gifvit löfte, ett väl skrifvit arbete. Den andra svårigheten består i det antal rim, som derigenom skulle förloras för Skaldekonsten, då nemligen participiernas neutrer icke längre skulle kunna brukas såsom i rimmet motsvariga till perfectet. Det är sant att det enda ordet lifvet, får derigenom flera rim i språket, då det annars knappt äger något; men denna ringa vinst vore alltför liten ersättning för den stora svårigheten att ej kunna rimma, som hitintills, participium med perfectet, en frihet som poesien oundgängligt fordrar. Det ville blifva en elak utväg i dessa svårigheter, att föreskrifva et såsom den för prosan vanliga och rätta neutrala ändelsen, med frihet likväl för skaldekonsten att i behof åsidasätta den grammatiska riktigheten. Ingen god Skald begär någonsin denna eftergifvenhet. Skulle en gång hållet, gifvet, blifvet, börja att bli det allmänna uttalet och det vanliga skriftsättet, då blefve det också snart oundvikligt för poesien, att bortlägga den nu brukligen participiala ändelsen på it; hvilket, i ett språk som har sina mesta rim af verber, ville blifva ett nästan ofördragligt tvång. Kan hända är då bäst, att medan det gamla förmånligare bruket ännu är gängse, både i tal och skrift, stadga regeln dervid, och att i detta fall uppoffra den stränga riktigheten, för uttalets lätthet och poesiens fordringar. Det bör likväl vara skalden tillåtit, att hädanefter som hittills, när nödvändigheten fordrar, nyttja äfven den rättare grammatiska ändelsen. Och ingen ting hindrar denna frihet, så länge de begge hafva en viss grad af rätthet, den ena genom den grammatiska analogien, den andra genom brukets allmänhet.
Det finnes emedlertid en ändelse på et, redan så allmänt af bruket antagen, att den icke mera får underlåtas; det är den af adjectivernas neutrer, sådana som mulet af mulen, ledset af ledsen, eget af egen m. fl. Riktigt öfvervägd, har denna olikhet i verber och nominer, ingen stridighet och intet obehag.
3:o Ändelsen i Perfectet.
Det har varit frågan om denna bör vara lik med passiva participiernas neutrum, som har d, eller vara detta d förutan, och utslaget synes genom sjelfva bruket redan tillräckligt stadgadt. Man skrifver i verbernas perfecter, gjort, hört, sagt, stadgat, sparat, utan d; med d åter participierne gjordt, hördt, sagdt, stadgadt, sparadt m. fl., hvilket också synes vara i alla hänseenden det rättaste. Blott måste dervid anmärkas, att sådana verber, som i infinitiven hafva ett d framför slutvokalen a, när de äro af en viss conjugation, behålla d i perfectet, så att regeln således icke må anses såsom fullkomligt allmän. Gläda, tillstäda (eller som det samma är, tillstädja), blöda, föda och alla af detta slag, hafva i perfectet gladt, tillstadt, blödt, födt, icke glatt, tillstatt, blött, fött m. fl.
Vid ändelsen på dt anmärkes vidare:
- Att den icke har rum i sådana participiala neutrer, som hafva framför t antingen k, såsom stärkt, bemärkt, kränkt; eller enkelt ljudande n, såsom försynt, belönt, utrönt, förmant, (undantag vandt af vänja, hvilket likväl kanske rättare sades vant af van) eller enkelt ljudande p, såsom stöpt, döpt, köpt (hvilket orätt uttalas köppt) eller enkelt s, såsom qväst, snäst, läst, m. fl. s.
- Att den adverbiala ändelsen behåller dt, med samma undantag som den participiala; man skrifver oansedt, oaktadt, oberäknadt, men oförmärkt, oförsynt m. fl. Likaså behållas dt, i sådana ord som landtman, ändteligen, väsendteligen.
- Att orden särskilt och enskilt deremot förlora d, både som adjectiver och adverbier. Hvartill orsaken är, att då det hårda och derigenom svåra uttalet af särskild och enskild, (till exempel särskild sak, enskilda personer,) vant oss att i uttalet gemenligen byta d i t, tyckes denna lättning för uttalet kunna, utan oenlighet med språkarten, bibehållas, likasom i försynt (icke försynd), qväst (icke qväsd). Men då masculinet och femininet förlora sitt d, måste neutrum och adverbium äfven göra det. Det är sant, att vi måste behålla afskild, frånskild, åtskild; men först har uttalet i dessa ord icke bytt d i t som i de tvenne ofvannämda; för det andra äro särskilt och enskilt icke participiala adjectiver, som afskild, frånskild. Vi hafva inga verber särskilja och enskilja.
4:o Pluralis i definit casus af sådana ord som Fiskare, Domare, Röfvare.
Denna fråga har utgjort ett redan gammalt tvistämne. Den rätta moderna pluralis skulle heta: fiskarne, domarne, röfvarne, hvilket för tvetydighetens skull, synes fordra någon förändring. Fiskarne skrämdes från stranden, Domarne voro orättvisa, man såg en skymt af röfvarne, låter dels ej förstå, dels ej säga sig. Man har gifvit flera förslag till en förändring af denna pluralis. Det första, att återtaga den gamla Bibliska pluralis på ena, dock med förändrad qvantitet, så att orden i pluralis skulle komma att uttalas Dōmărĕnă, Fīskărĕnă, Rȫfvărĕnă. Skulle denna pluralis i alla sådana ord på samma sätt förändras, vore det visserligen ingen vinst för språket. Man lär dessutom aldrig komma att hvarken uttala eller skrifva: arbetarena, skomakarena, skräddarena, slagtarena, besökarena, läkarena m. fl. Denna släpning, och denna tillagda stafvelse, upprepad öfverallt hvarest den efter regeln borde finnas, ville blifva ofördraglig. Att åter blott antaga den i ofvannämde tre ord och några andra lika tvetydiga, såsom Murarena, Ringarena, Vägarena (de som väga varor), tyckes vara ett förslag som förtjenar uppmärksamhet. Det har endast den svårigheten, att så snart detta mellanstuckna e skall i uttalet utgöra en för örat märkbar och tydlig stafvelse, faller ordet in i en ganska stark likhet med den gamla bibliska pluralis. Så snart åter detta e skulle så märkeligt hastas och förkortas, som den föreslagna nyare qvantiteten synes fordra, stjäl det sig med lätthet undan örat och gör nästan alldeles ingen tjenst, utan med villkor att både talare och hörare behaga komma öfverens, att använda den största uppmärksamhet, de förra på att distinkt utsäga, de sednare på att höra med noggrannhet. Den som till exempel hade att säga inför en domstol eller en allmänhet, man har gripit en ibland röfvarena, behöfde i sanning längre hvila på det mellanstuckna e, än den nya föreslagna qvantiteten rätteligen medgifver. I skaldekonst blefve denna pluralis ej mindre brydsam. Gör man ingen stafvelse af det tillagda e, utan blott låter det höras i uttalet, så blir versen hård, till exempel:
- Mot Röfvarênas försåt.
Gör man åter en verklig stafvelse deraf, hvarpå uttalet aldrig så litet hvilar, såsom till exempel:
- Han kom till Röfvarēnas kula;
så hafva vi, åtminstone efter den vanliga taktstränga läsningen, den gamla pluralis tillbaka, och det så mycket vissare, som man gåfve sig mera möda att undvika tvetydigheten. Utom detta förslag, finnes ännu ett annat. Det vore att förbyta den definita pluralis af dessa tvetydiga ord (men välförståendes blott af dessa) till samma declination, efter hvilken man säger i pluralis kamrarne, hamrarne, af kammare, hammare. En sådan förvexling är ej i andra språk alldeles utan exempel. I allmänhet synes umgängstalets utväg vid tillfällen af sådana svårigheter alltid vara den säkraste, och denna utväg är just den nyss föreslagna. Man säger och lär ej upphöra att säga i vanligt tal: domrarne, röfrarne, fiskrarne, och denna omvexling af r, är så införlifvad i uttalet, att man i allmänt tal sätter den i nästan alla sådana ords pluralis. Således hör man öfverallt sägas Skräddrarne, Arbetrarne, Röfrarne, hvilket visserligen bevisar naturligheten af detta sednare förslag. Det är sant att ett eller två ord, t. ex. Murarne, låta ej böja sig på samma sätt; men denna svårighet är i sig sjelf föga betydlig. Den möjliga tvetydighet, som af ett eller två sådana ord skulle kunna uppkomma, är först och främst mindre än den som uppkommer af ett större antal, och är dessutom lätt att undvika genom construktionen.
5:o Ändelsen så väl i definit som indefinit casus af ord (hvilket helst deras genus ock må vara), som sluta sig i nominativen på en vokal.
Måste man till ex. skrifva: philosophi, cavalleri, poesi, eller philosophie, cavallerie, poesie? — philosophis, poesis, eller philosophies, poesies? — philosophin, cavallerit, eller philosophien, cavalleriet? o. s. v.
Måste man skrifva spös, spöt, eller spöes, spöet? bros, bron, eller broes, broen? fäs, fät, eller fäes, fäet? Man måste utan tvifvel sluta alla ord på i utan tilläggning af e, i nominativen, hvilket icke är eller kan vara stumt i någon svensk ändelse, som i fransyskan. Äfven de i svenskan naturaliserade främmande ord, böra förlora deras e i nominativen. Det enda rimliga skäl som man anför deremot, nemligen att detta tillagda e visar slutvokalens längd, som annars kunde tagas för att vara kort, gäller likväl ej, då man sällan lär kunna i svenskan uppvisa slutstafvelser på i som ej äro långa. Slafveri, bryderi, lismeri, flera att förtiga, hafva alla långt i uti ändelsen. Det vore då blott i namn hvari vi med tillagd slutändelse af a, såsom Julia, Virginia, vant oss att finna i kort, som detta e kunde synas behörigt i fransyska ändelsen, så framt vi ej skulle finna tillbörligare att antaga den svenska.
Deremot synes i alla ord, som ändas på i uti nominativen, böra tilläggas ett e, så snart en definit casus deraf uppkommer, men icke annars. Således bör man skrifva bi, genit. bis; lismeri, genit. lismeris; slafveri, genit. slafveris; tryckeri och tryckeris; philosophi och philosophis; akademi och akademis; men deremot biet, biets; slafveriet, slafveriets; philosophien, philosophiens; akademien, akademiens. En och et utgöra i dessa ord artikeln, tillagd efteråt. Alla andra ord än de som ändas på i, förlora åter detta e efter slutvokalen äfven i definit casus, så snart de icke äro neutrer. Således bron, skon, sjön, icke broen, skoen, sjöen. Blott neutrer behålla det: således spöet, boet, töet, fäet, men i indef. genitif spös, bos, tös, fäs.
6:o Utländska Neutrers ändelse i pluralis.
Man skrifver i pluralis: Manuskript, manuskripten, och manuskripter, manuskripterna; Magasin, magasinen, och magasiner, magasinerna. Det ena rättare efter grammatikan det andra efter Bruket. Det synes som intetdera kan med skäl fördömmas, hvarigenom begge böra blifva tillåtliga. Att en sådan ändelse af neutrer i pluralis blir stundom oundviklig, det kan ses af ordet partier, partiernas, hvilka ändelser tilläfventyrs ej rätt beqvämligt skulle förbytas i de efter grammatikan rättare, partien, partiens. — Vin och tyg hafva dessutom, enligt Botins redan gjorde anmärkningar, viner och tyger. Andra svenska neutrer hafva deremot ej r. Man bör skrifva ärenden icke ärender, påståenden icke påståender, och i definit. pluralis ärendena, påståendena.
7:o Mellan-ändelsen på a, o, eller u, i sammansatta ord.
Man skrifver efter gammalt bruk: själavåda, syndaträl, legohjon, läroembete, redovisning, klagoskrift, födslodag, ägotvist, sagubrott, fattigstugu-hjon, varu-pris, vattu-brist, salu-bjudning. Någre hafva begynt anse dessa mellanbokstäfver a, o och u, såsom föråldrade, och sökt förbyta dem i andra nyare, eller alldeles utesluta dem. Således skrifves nu för tiden af somliga, Läre-embete, äge-tvist, sag-brott, fattig-stug-hjon, m. fl. Emedlertid då frågan icke är om annat än en mellanbokstaf, som lättar sammanbindningen, och då man svårligen (åtminstone för det närvarande) lär kunna undvika att skrifva redovisning, varupris, känslofull m. fl. synes den i några ord nödvändiga mellanbokstafven a, o eller u, bättre behållas än med känbart tvång undvikas. Det är likväl af sig sjelf begripligt, att den må umbäras i sådana ord der den kan beqvämligen ombytas i en bättre och vanligare. Man må icke skrifva Läre-Embete, för sammanstötningen af de tvenne e, som göra ljudet ganska obehagligt; men väl klageskrift, ärerik, sysselsätta, vattenbrist o. s. v. Det är för öfrigt svårt att bestämma rätta gränsen för dessa bokstafsombyten, som bero af nästan ingen annan regel än örats vana. Man kan efter den nu rådande, omöjligen dömma om en sednare tids; och man löper alltid fara att genom reglor af detta slag, i större eller mindre mån hindra språkets utbildning. Må hända skall man med tiden skrifva äfven, känslefull, legehjon, redegörelse (likasom redebogen). På samma sätt närvara, sammanvara, i stället för närvaro, sammanvaro, som i definit casus (närvaron, sammanvaron) har, man måste tillstå det, någonting fornåldrigt, och gör nödvändiga de längre orden närvarelsen, sammanvarelsen. Der a, o eller u åter för ljudets skull nödvändigt behöfvas, synas de böra utan svårighet bibehållas.
8:o Skillnaden i bruket af opp och upp.
Man säger solens uppgång, och att solen går opp; uppstiga till äreställen och stiga opp till äreställen; uppskrifva sina utgifter, och skrifva opp sina utgifter; uppställa och ställa opp. Det förra synes således rättare i sammansättning, det sednare, när det står ensamt. Dock må härvid anmärkas, att upp i stället för opp, någon gång synes tjenligare i den högre skrifarten, särdeles i Poesi, till exempel:
- Upp Svenskar! väpnen Er m. m.
9:o Skillnaden i bruket af um och om.
Man säger ännu umgås, umgänge, umbära, umgälla. I alla öfriga ord om, till ex: omgång, omskrifva, omtala, o. s. v.
10:o Vissa bokstäfvers omflyttning, i synnerhet i pluralis.
Man tillåter sig någon gång, särdeles i vers för rimmets skull, eller äfven för ljudets sammanstötning, att förändra sådana ord som längre, hellre, bättre, mindre, till länger, heller, bätter, minder. En sådan omflyttning af en enda bokstaf i ord, hvari samma omflyttning oftast förekommer i samtalet, torde ej böra anses otillåtlig, då den nyttjas med måtta och urskillning. Om en god vers derigenom uppkommer, är det visserligen en ganska fullkomlig ersättning för denna lilla oriktighet, som kan hända icke ens bör anses för någon.
Ett annat slags omflyttning af consonant och vokal förekommer också stundom i substantiver. Man skrifver vintren och vintern, sedlen och sedeln. Det sednare är tvifvelsutan rättast. Välljudet kan dock någon gång fordra det förra, änskönt dessa tillfällen torde vara sällsynta.