Afhandling om svenska stafsättet/Betänkande

←  Fjerde Afdelningen. Strödda Anmärkningar.

Svenska Akademiens handlingar ifrån år 1796. Första delen. Afhandling om svenska stafsättet av Carl Gustaf af Leopold med företal av Nils von Rosenstein Akademiens Betänkande, angående stafningen af de utländska ord, som i språket upptagas.

Alfabetisk Förteckning på de i Svenskan redan af bruket upptagna främmande ord, hvilka böra, genom stafningen, förenas med det öfriga språket.  →

På Wikipedia finns en artikel om Afhandling om svenska stafsättet.

AKADEMIENS BETÄNKANDE,
angående stafningen af de utländska ord, som i Språket upptagas.

---

Det gifves kan hända bland alla dessa Språkfrågor, icke någon svårare att afgöra än denna. Icke derföre, att den ankommer på något obekant eller inveckladt förhållande af sjelfva språkarten, men derföre att den synes bero till större delen af ett blott tycke, af ögats vana, och i synnerhet af olika tankar om behofvet af utländska ord.

Innan man kan hafva någon på skäl grundad mening i detta ämne, måste man hafva fastställt eller vederlagt nödvändigheten af utländska ords upptagande i vårt språk. Ty det är af sig sjelf klart, att om alla dessa kunna i språket umbäras; om ingen ting tvingar till deras antagande; om de kunna med lika fördel för språket antingen saknas eller öfversättas, så äro och blifva alla de som ännu i allmänt tal och vanlig skrift nyttjas, ingenting annat än blotta lån, hvilka man ej bör räkna på att behålla; som man derföre blott nyttjar i väntan på egna, hvarefter deras bruk af sig sjelf förfaller; och hvilka således bättre bibehållas vid hela deras främmande utseende, än genom svensk stafning ännu närmare införlifvas i ett språk, hvarur de dock äro ämnade att bortkastas.

Hvad nu angår detta behof af vissa utländska ord, så har denna fråga en dubbel sida: en ganska lätt för urskillningen, och en mycket svårare. Det är lätt att uppräkna en mängd ord, hvilka, fast ännu ansedda för utländska och i skrift ofta tecknade med deras främmande stafning, likväl troligen skola hvarken blifva ur språket någonsin bortlagda, eller kunna umbäras. Man skall förmodligen aldrig upphöra att nyttja i tal och skrift: Capitaine, Directeur, Commendeur, Secretaire, Lieutenant, action, acte, acteur, bal, secte, comedie, scene, tragedie, compagnie, cavallerie, credit, charta, collegium, spectacle, supplique, ceremonie, caractere, cabale, contant, Excellence, reflexion, raisonnera, prestera, sublime, maxime, litterature, philosophie, poesie, epoque, periode, paragraphe, att förtiga hundrade andra, af lika lätt insedd oumbärlighet.

Det svåra af denna fråga är deremot, att bestämma gränsen för dessa utländska lån. Så nödig denna gräns synes vara, om språket ej skall blifva slutligen ett löjligt brokverk af svenska och osvenska ljud, så omöjligt synes det likväl vara att i förhand och genom några allmänna reglor fullkomligt utstaka den. Orsaken dertill ligger icke ensamt i mängden af sådana ord, hvarigenom många af dem lätteligen undfalla minnet: den ligger fast mera, dels i antalet af sina betydelser, hvilka ofta först när behofvet är för hand, röja otillräckligheten af all försökt öfversättning; dels äfven i sjelfva tyngden, stelheten, obehaget af vissa påstådda försvenskningar; men framför allt i sjelfsvåldigheten af det allmänna umgängstalet, som för större beqvämlighet nästan alltid behåller de fransyska orden, och gör derigenom de i svenskan motsvariga, äfven för skrift, särdeles i familjär styl, obrukliga. Ty hvem finner ej att de måste blifva det, genom den tröghet, den osmidighet, med ett ord, det anseende af pedantism, som alltid åtföljer ord undflydda af det allmänna umgängs språket, aldrig upplifvade af samtals-snillet, och endast gömda, för att i skrift nödfallsvis utbytas emot främmande?

Man kunde uppfylla hela sidor med exempel härpå. Ett och annat torde göra tillfyllest. Man kan öfversätta Journal med Dagbok, men är en Journal alltid en bok? Ville man bruka Dagskrifter, Veckoskrifter, Månadsskrifter, så frågas: är det ingen åtskillnad af betydelse dem emellan? Argus var en Veckoskrift, och var ej en Journal. Låtom oss då föreslå lärda dagskrifter, veckoskrifter, månadsskrifter; men sjelfva Journalisten, huru nämner man honom på god svenska, utan en släpande vidlyftighet?

Älskare, medälskare, medtäflare, äro ofta försökta öfversättningar af amant och rival. Men hvem brukar dem i umgängstalet? eller hvem kunde då vid alla tillfällen bruka dem utan en viss ton af tvång och stelhet? Hvem säger om en dam samtalsvis, att hon har älskare, i stället för att hon har amanger? eller att någon höll envig med sin medälskare, i stället för att han duellerade med sin rival? Hvem skulle då, i familjär skrift, kunna betjena sig af dessa uttryck utan löjlighet? Sjelfva detta uttryck familjär styl, huru skall det försvenskas? Skall man säga förtrolig, hvardaglig, lägre skrifart? Intetdera uttrycker ordets hela vidsträckta mening. Intetdera låter vid alla tillfällen bruka sig i umgängs-språket.

Huru skall man med fullkomlig motsvarighet öfversätta orden, proposition, pretention, frondeur, fantaisie, physionomie, compliment, fatal, methode, appel, parti, sottise, reflexion, billet, affectation; att förtiga en mängd af samma beskaffenhet, öfverallt antagna af umgängs-talet, men i skrift fördömda af det strängare språk-nitet? Hvilka nya ordskapelser skall man framkalla, som likväl från sjelfva deras födslostund synas fullkomligt bekanta för läsaren, och fast aldrig tillförene sedda, likväl tyckas vara de samma, som han alltid nyttjat? Ehuru gåtlikt detta låter, är det likväl just hvad man fordrar af sådana försvenskningar, hvaraf man också ser orsaken hvarföre de nästan aldrig lyckas. Hvar ord-bok har tvifvelsutan sådana; men hvad är sällsyntare, än att kunna betjena sig af ord-böckernas öfversättningar? Billet till exempel, betyder litet bref eller breflapp; men kan man säga: jag har fått Er Nåds lilla bref eller breflapp? Pretention är fordran, påstående, anspråk; men en Dame af pretention, är det ett fruntimmer med fordringar eller med anspråk? Talar man på det sättet? Hon dansar med pretention, säges det med lika liflighet i svensk öfversättning: hon dansar med fordringar eller med anspråk? Fronder betyder, enligt ordboken, klandra, yttra missnöje; fantaisie, inbillning; physionomie, ansigte, ansigtsdrag; men kan man säga: han klandrar i hemlighet; han yttrar missnöje i hemlighet, i stället för han fronderar i hemlighet? Kan man säga: han har blifvit klandrare, i stället för, han har blifvit frondör? Hon har mycket ansigte, hon har intet ansigte, i stället för, hon har mycken fysionomi, hon har ingen fysionomi? Hvar och en har sin inbillning, i stället för, hvar och en har sin fantasi? — Presentera är utan tvifvel, detsamma som framlemna, frambära, öfverlemna, framställa, föreställa; men säger man någonsin: är ni framställd, eller föreställd? i stället för, är ni presenterad? och hvad man ej säger, huru skall man förmås att säga det? Alla dessa öfversättningar, fastän i en ord-bok oklanderliga, man ser likväl, huru litet de passa för alla tillfällen och betydelser; huru litet de hafva umgängs-talets liflighet, och, om det uttrycket tillåtes, själen af de främmande orden. Man ser huru det är möjligt, att hafva en ord-bok, utan att hafva ett språk, åtminstone för umgänget, eller för skrifter som skola skillra samtalet; och man borde deraf sluta till omöjligheten, att någonsin måla detta sednare med andra ord och uttryck, än dem det sjelf brukar.

Det är annat med all högre skrifart; och man kan icke från språkets möjliga tillräcklighet för denna, bevisa de främmande ordens onödvändighet för brefstylen, komedien, kort sagdt, för alla skrifter af mera hvardaglig ton. Så snart stylen höjer sig, så snart fältet derigenom öppnas för känslan och bildningen, då öppnas det äfven på samma gång för alla slags nya ord-skapelser, endast de äga kraft, välljud och klar betydelse. Som det just är egenskapen af denna skrifart att undfly det allmänna, det hvardagliga, och att gifva åt uttrycken en viss nyhet, en viss högtidlighet, så blifva derigenom alla de ord, hvilka blott tillhöra umgängstalet, och deribland i synnerhet de främmande, icke allenast af mindre nödvändighet för sådana arbeten, de måste äfven i dem till och med undvikas. Men ännu en gång, slutom icke från lättheten, att i dessa skrifter undfly bruket af utländska ord, till möjligheten att helt och hållit umbära dem. Ingen slutsats vore falskare; ty icke allenast sjelfva den högre stylen, ja sjelfva skaldekonsten behöfver dem någon gång, ehuru sällsynta fallen ock må vara; men de blifvit fullkomligt oundvikliga, så snart stylen sänker sig till afhandlings-tonen, i synnerhet till umgängets, hvaraf orden och uttrycken måste nödvändigt bära brukets lätt kända stämpel, medföra sin redan bestämda betydelse, och hafva likasom gångbarheten af ett allmänt gällande mynt. Det är häri, som den en gång inrotade språkvanan gäller med en oemotståndlig makt, och som äfven de rikaste språk måste erkänna dess välde. Visserligen, säger Cicero, kunde sådana ifrån Grekiskan lånade ord, som filosofi, geometri, musik, grammatik, dialektik, retorik utbytas emot egna ur vårt språk härledda; men då de blifvit från ålder införda, och genom allmänt bruk redan gångbara, såsom nu mera latinska ord, låtom dem äfven för framtiden bibehålla anseendet deraf, och räknas såsom vårt språk verkligen tillhöriga ^[1]. Se der, i fall auktoritet behöfdes, utan tvifvel den största som kan sökas, för att i denna fråga leda och stadga våra omdömen.

Af allt detta synes följa, att en mängd utländska ord, nästan oåterkalleligen antagna af bruket, och derigenom att anse såsom redan införlifvade i vårt språk, icke kunna utan alltför stor svårighet, nu mera afsöndras derifrån. Men när detta medgifves, så uppkommer naturligen den frågan: bör deras främmande stafning dervid också bibehållas? eller måste de, antagna och brukade såsom svenska ord, på svenskt sätt äfven stafvas?

Det kommer an på att här jemföra skälen med och mot, för att deraf finna hvilka som blifva öfvervägande. Låtom oss begynna med dem som yrka den främmande stafningens bortläggande. Och då af dessa förändringar från utländsk till svensk stafning, ombytet af det utländska c till vårt inhemska k, träffar på en gång både den talrikaste klassen af ord, och synes, åtminstone i vissa fall, ännu motsägas af det allmännare bruket, blir det nyttigt att framställa våra anmärkningar med ett mera särskilt hänseende till detta bokstafs-ombyte.

Den första frågan härvid blifver: då ritningen af en bokstaf, med rakt strek som k, eller med en krokig som c, visserligen är i sin natur en fullkomlig likgilltighet, så snart begge uttrycka samma ljud, huruvida, i sådant fall, bruket af det ena eller andra tecknet, icke måste anses bero af hvilketdera tecknet som blifvit i språket antagit, att uttrycka det ifrågavarande ljudet? Och då ljudet k i svenskan aldrig tecknas med c, utom blott vid fördubblingar af detta ljud; då det för öfrigt aldrig finner rum hvarken i början eller på något ställe inuti ord, antingen verkeligt svenska, eller som vi redan räkna för våra: så synes, om skäl följas, ojäfaktigt, att det icke heller bör finnas i något ord, af hvad ursprung det må vara, som blifvit, eller måste blifva i svenska språket antagit såsom oumbärligt, och till beständigt bruk dermed införlifvadt.

Hafva vi nog misstroende till vårt eget omdöme, att ännu tveka om gilltigheten af denna lättgjorda och tydliga slutsats; välja vi att hellre ledas af andras urskillning, andras bruk, så uppkommer frågan, hvilka efterdömen vi häri hafva att följa, och huruvida något annat af de mest odlade språken, lemnar oss exemplet af en sådan oenlighet i stafningen, en sådan sammanblandning af egna och främmande stafnings-grunder? Grekiskan lästes, taltes, skrefs i Rom, alldeles på samma sätt som fransyskan hos oss. En mängd ord, lånade ur detta forna språk för vitterheten, lärdomen och de finare sederna, gingo öfver i det ännu rå latinska, och begynte att grundlägga odlingen, rikedomen deraf. Romarn bytte dervid det grekiska k, alltid utan minsta betänkande i sitt c, efter sådant var i latinen skriftecknet för detta ljud. Det behöfs ej, att genom exempel härom öfvertyga någon, som äger med begge språken den ringaste bekantskap. För dem som icke äga den, må några allmänna ord, tagna, som de uppfalla i ord-boken, och endast såsom prof för ögat, framläggas med deras jemförda grekiska och latinska stafning:

Akademia	- - Academia.
Bibliothäkä	- - Bibliotheca.
Komodìa	- - Comœdia.

|- |Kolossos ||- - Colossus ||(colosse.) |- |Krokodilos ||- - Crocodilus. |- |Krystallos||- - Crystallus. |- |Krokos||- - Crocus||(saffran.) |- |Kycklos||- - Circulus ||(cirkel). |- |Kyknos||- - Cygnus ||(Cygne.) |- |Komä||- - Coma ||(hår.) |- |Klangä||- - Clangor || (dån, ljud, hvaraf vårt Klang.) |- |Kontos||- - Contus||(båtshake.) |- |Kranon||- - Cranium ||(crâne.) |- |Kokkys||- - Cuculus||(Kuku. hvarifrån cocu.) |}

Grekiskan var, som nyss sades, Roms fransyska, latinska språket deremot ännu i sin första grad af uppodling; emedlertid ansågs af ingen för orimligt eller olärdt, att skrifva de antagna grekiska orden med det latinska språkets egna staf-tecken, och att undvika en främmande bokstaf, som ej vanligen brukades i den latinska stafningen. Man gjorde detta ej allenast i ord, som lånades af grekiskan, men äfven i personers och orters namn, så snart de i romersk skrift förekommo. Kimon skrefs Cimon; Kallimachus, Callimachus; Kyklades, cyclades; Kilikeia, cilicia; Kypris, cypris. På detta sätt blef snart det latinska språket icke mera, som vårt, ett brok-verk af inhemska och främmande ord, åtskilda för ögat genom olika stafnings-sätt. Det antog öfver allt ett eget och enstämmigt utseende, hvaraf hände, att de främmande orden utan svårighet blandade sig med de inländska, och sammansmälte slutligen till ett enda rikt, harmoniskt och i allt slags skönhet, allt slags odling med sjelfva grekiskan täflande språk. Det skulle vara sällsamt, om efterföljden af sådana mönster borde hos oss anses för orimlig. Ännu sällsammare om bokstafven k, hvarmed detta ljud beständigt tecknades, i det vackraste, finaste, mest odlade språk i verlden, skulle derföre, att den blifvit nu senare äfven vår, finnas för olärd och barbarisk, att brukas i vissa ord, lånta från det fransyska eller latinska språket, ja äfven då dessa ord verkligen hafva just samma k, i sjelfva deras grekiska ursprung.

Ifrån de äldre språken, låtom oss komma till de nyare. Italienskan upprunnen af latinen, och, om så må sägas, skapad af dess ämne, skulle om något annat språk synas böra vörda den romerska stafningen. Men man behöfver blott påminna sig dess allmänna uteslutande af ph såsom f, af th såsom t, likasom dess bruk af z såsom ti, o. s. v. för att finna huru litet den låtit hindra sig af sjelfva moderspråket, att lämpa sig efter sitt eget förändrade lynne, och att införa i sitt nya stafnings-sätt, öfverallt en fullkomlig enlighet. Fransyskan, likasom latinen, har ej k, den byter likväl ofta latinska ordens fordna c i sitt eget qu, när språkets art fordrar det. Och om den tilläfventyrs nödgats låna en mängd ord ifrån främmande språk, till ex. från sjelfva våra nordiska, månne den väl skulle hafva bibehållit, i dessa främmande ord, äfven deras främmande bokstafs-tecken, för att på sådant sätt föreviga minnet af deras utländska natur? Detta nyssnämda fall, är ej en blott förutsatt möjlighet. Det har verkeligen inträffat. Det är bevisadt genom lärda mäns undersökningar, så mycket någonting kan bevisas i dessa mörka ämnen, att sjelfva fransyskan, detta nu för tiden så odlade språk, likasom nästan alla nyare, utgör ursprungligen intet annat än en sammangjutning af flera främmande. Men huru skulle det ej nu falla oss orimligt i ögonen, att se skrifvas Koisir^[2] (i stället för Choisir.) Kravatte^[3] Kompagnon^[4] Kourtois^[5] ekaille^[6] Kalotte^[7] Mareskal^[8] med hundrade sådana ord, lånade från våra egna språk-källor? Man har visserligen gjort ganska rätt, att strax omkläda eller hellre sagdt försticka dessa lån under drägten af ett allmänt och enformigt stafnings-sätt. Och om detta skett redan i äldre tider, hvarigenom det utländska utseendet af alla dessa ord fullkomligen försvunnit, och sjelfva spåren af deras främmande ursprung blifvit länge sedan tillhöljda, hvad bevisar det annat, än att man i fransyskan följt, från långt tillbaka, en grundsats, hvilken vi skulle hafva så mycket större orätt att aldrig antaga?

Det kunde invändas häremot, att engelskan icke följt detta efterdöme, och att den, fastän likasom vårt språk till stor del af göthiskt ursprung, likväl icke förbytt c till k i de upptagna latinska eller fransyska orden. Men man iakttage dervid, att c äger i sjelfva det engelska språket ljud af k, både framför och efter vokalerna; hvarigenom de främmande orden genast och lätteligen förenat sig med sjelfva stam-språket, utan att, såsom hos oss, genom olika stafnings-grunder för alltid åtskilja sig derifrån. Detta exempel blir således icke ett för oss. Om vi deremot rådföra våra närmare grannar tyskarne, hvilkas språk äger en med vårt enligare natur, så finna vi deras bästa författare redan temmeligen öfverens, att teckna med k detta utländska c, i sådana ord som de nödgats låna ur främmande språk.

Men utom andra nationers efterdöme, återstår ännu ett, att här anföra, som synes förtjena all vår uppmärksamhet; och detta efterdöme, det är vårt eget, hvarmed bör förstås, våra närmaste förfäders. Just det, hvarom vi strida, var hos dem vidtagit; hvad vi tveka att våga, det hafva de längesedan verkställt. De som ej känna eller ej gifvit akt till ordens vanliga öfvergångar från det ena tungomålet i det andra, och alla språks behof af hvarandra, likasom sjelfva nationernas, förställa sig vanligen, att, de utländska ord undantagna, om hvilka det är nu bland oss fråga, hela det öfriga språket tillhör oss sjelfva och uppväxt, att så må sägas, från egen grund. Kan hända skola desse med någon förundran erfara, att om det stafningssätt, hvilket här föreslås, varit i den äldre svenskan så bestridt, som man sökt i sednare tider göra det, skulle språket i denna stund sakna en högst betydlig del af sjelfva de ord, hvaraf man nu betjenar sig såsom fullkomligt svenska, utan att ihågkomma eller kanske ens misstänka deras utländska ursprung. Att ej nämna alla öfriga lån af denna beskaffenhet, gjorda från äldre och nyare språk, kunde lätteligen flera sidor uppfyllas endast med sådana ord, tagna ur latinen, i hvilka det främmande c lemnat, redan från ålder, sitt rum åt vårt inhemska k. För att likväl hvarken falla i vidlyftighet eller brista i bevis, skola vi inskränka oss till det möjligast ringa antal, hvari man skall finna de nu mera fullkomligt svenska orden ställda, för jemförelses skull, bredvid deras latinska ursprung.

Kalk	af	Calx.
Kammare		Camera.
Koppar		Cuprum.
Kanna		Cantharus.
Kysk	af	Castus.
Källare		Cella.
Kampe		Campus. (häst.) G. L.

|- |Kap. ||rowspan=2|af||rowspan=2|Capere. |- |Kapare. |- |Karda|| ||Cardo. B. L. |- |Kär|| ||Carus. |- |Karp|| ||Carpio. |- |Katta|| ||Catta. |- |Klafben|| ||Clavicula. |- |Klang|| ||Clangor. |- |Klar|| ||Clarus. |- |Kista|| ||Cista. |- |Kärra|| ||Carrus. |- |Kasse|| ||Cassis. |- |Katig|| ||Catus. |- |Koppel|| ||Copula. |- |Kort|| ||Curtus. |- |Karm||af||Carmentum. |- |Kork|| ||Cortex. |- |Kloster|| ||Claustrum. |- |Krona|| ||Corona. |- |Ankar|| ||Anchora. |- |Riktig|| ||Rectus. |- |Täckt|| ||Tectus. |- |Trakt|| ||Tractus. |- |Koka|| ||Coqvere. |- |Kratta|| ||Cratire. |- |Klifva||af||Clivus. |- |Kalla|| ||Calare. G. L. |- |Skrifva|| ||Scribere. |}

Man skulle kanhända föga bedraga sig, i fall man på lika sätt härledde kopp ifrån coupe, koftan ifrån caffetan, koller ifrån colère, kerfvel ifrån cerfeuille, kagge ifrån caqve, klapper ifrån clapier, klocka ifrån cloche, att ej uppräkna alla öfriga som kunde tilläggas. Men då i det mörker, som höljer språkens ursprung och spridningar, det ofta är svårt att med visshet afgöra, hvilketdera af de nyare språken lånat från det andras stam-grunder, och till hvilketdera ett ord således ursprungligt hör; utelemnom alla exempel som kunde göras på sådan grund stridiga. Anmärkom blott i allmänhet, att hvilken ovisshet som må kunna invändas emot det ena eller andra deribland, blir det likväl alltid oförnekligt, att svenskan äger en mängd ord, lånade äfven från de moderna språken, och hvarvid en sådan stafningsförändring, som den ifrågavarande, nödvändigt föregått.

Hade nu i alla dessa fordom främmande ord, samma stafning blifvit beständigt nyttjad som man ännu, när man vill visa sig rätt purist, bibehåller i class, cabal, canon, camererare, caliber, controll, canzli, camerad, credit, calas, carduan, canel, cattun, cassa, contant, med oändeligt flera, så ser en hvar utan svårighet, huru stor del af vårt nuvarande språk derigenom förblifvit beständigt utländsk och oss otillhörig. Den princip man således tror sig böra följa, att genom deras utländska stafning samvetsgrant utmärka alla sådana ord, som ej ursprungligen tillhöra vårt eget språk, är väl derföre, så snart den följes utan undantag, af alla språk-principer, den minst kloka, sägom fritt ut, den mest skadliga som någonsin kunnat upptänkas. Man skulle ej behöfva en annan, för att göra nästan all nyare språk-ökning omöjlig. Ty det tål ej tvifvelsmål, att dessa främmande ord, så ofrånskiljeligen de må nu mera tillhöra vårt språk, skola likväl genom bibehållandet af deras osvenska bokstafs-drägt, alltid blifva främmande för ögat och tanken, och aldrig rätt införlifva sig med det öfriga språket. Deremot om den utländska stafningen ombytes till svensk, skall icke allenast vinnas derigenom en öfverensstämmelse i stafnings-grunder, som synes blifva, mer och mer, ett slags ordnings fordran i hvart och ett odladt tungomål; utan sjelfva de främmande orden skola innan kort upphöra att synas främmande och skola antaga, man tillåte detta uttryck, samma inhemska ansigte med de öfriga. Detta skäl, redan tillräckligt genom sin blotta förnufts-riktighet, bestyrkes äfven till öfverflöd genom erfarenhet och exempel, hvaraf ett temmeligt antal blifvit anfördt nyss ofvanföre. Ingen, i främmande språk okunnig, misstänker att han skrifver latin eller fransyska när han skrifver, betäckt, riktig, trakt, klifva, kammare, dans, flöjt, lans, med flera sådana ord. Emedlertid är ingenting vissare. Behåll blott den utländska stafningen, och ordet skall aldrig blifva svenskt.

Om vi nu ifrån alla dessa äldre efterdömen, vända oss till oss sjelfva, och rådföra, icke våra meningar eller hvilken sats vi antaga såsom gällande, utan hvad vi i sjelfva verket göra, så torde deraf finnas, huru mycket vi redan i sjelfva skrifningen verkeligen närma oss till hvad vi likväl, i sin princip ogilla. Just under det att vi påstå bibehållandet af de främmande ordens utländska stafning, aflägsna vi oss oförmärkt mer och mer derifrån. Sålunda skrifva vi redan ej mera så allmänt som tillförene diete, maxime, principe med deras fransyska e. qu. är nästan allmänt bortlagdt i supplique, tactique, rubrique och alla sådana ord. Men dessa afvikelser från sjelfva grundsatsen, som blifva dagligt talrikare, hvad bevisa de om ej att vi hemligen erkänna rättheten af hvad vi likväl af vana, och fördom ännu bestrida? Det kommer då blott an på att fortfara, som vi begynt i utöfningen, och att blifva med oss sjelfva fullkomligt enliga. Om vi redan skrifva trakt med k af tractus, hvarföre ej äfven contrakt, abstrakt, traktamente, o. s. v. efter de likväl komma alla från just samma ord? Då vi likaså skrifva längesedan med k, riktig af rectus, hvarföre ej äfven Rektor, direkt, correktur, o. s. v. Efter vi stafva på samma sätt med k, ordet skrifva af scribere, hvarföre ej äfven skribent, reskript, manuskript, med alla öfriga. Hvarföre ej architekt (af tekton) likaså väl som betäckt af tectus? Då vi skrifva tactik, practik med k i slutet, hvarföre ej äfven taktik, praktik med samma bokstaf inuti ordet? Är det mera orimligt, att byta i k det ena c än det andra? mera orimligt, att i samma ord bruka denna bokstaf på det ena stället än på ett annat? och består ej orimligheten snarare i att vara sig inom samma stafvelse fullkomligt olik. Men om vi töras bruka k, på detta sätt, både i slutet af orden och äfven inuti, och om detta blir slutligen ett slags nödvändighet, huru skulle det vara löjligt, att bruka det äfven i början af sådana ord, hvilka måste antagas såsom tillhörande vårt språk, och måste blifva svenska slutligen? Hvarföre ej kapiten, kanal, kalender, kammerer, kapitel, kardus, kalott, kasern, kastell, katalog, kantor, kavalleri, karrikatur, katastrof, klaver, kokard, koffert, kolik, kollektör, koloni, kommendör? att ej nämna hundrade andra af samma beskaffenhet? Vi skrifva temmeligen allmänt med ö, directör, actör, tractör; hvarföre icke äfven då med k, efter dertill är just samma skäl; och efter ingenting synes orimligare, än att icke våga följa skäl mer än till hälften eller tredjedelen? Ändteligen, efter vi skrifva med s, lans, dans, hvarföre ej äfven med s, ballans, existens, konferens, exellens? Efter vi skrifva flöjt, och icke flute, hvarföre ej löjtnant, familj, biljett med j, enligt samma stafningsgrund?

Men det är tillbörligt, att nu äfven höra försvararne af den motsatta meningen. Deras första och mest berömliga skäl är, tvifvelsutan, nitet för språkets renhet och heder: det vill säga, hedern att draga allt från egen grund, och att låna ingenting af främmande. Men man har kunnat sluta af det föregående, huruvida något språk, att begynna från latinen, kunnat någonsin berömma sig af denna ära, och det vore ej svårt att visa genom talrika exempel, huru litet sjelfva fransyskan kan tillegna sig den. Det är dessutom för oss något sent, att eftersträfva denna heder, sedan vårt språk redan består af en ofantlig mängd äldre utländska lån. Men detta nit för språkets så kallade renhet och heder, är till öfverflöd i många afseenden stridande mot både möjligheten och språkets större fördelar; och det är detta som här återstår att bevisa. Ty det bör vetas och besinnas: att om den nation som först uppstiger till höjden af odling, drar i småningom, tillika med begreppen och uppfinningarna, äfven alla orden och uttrycken från egen grund, sker detta aldrig med de öfriga, som vid skenet af den förras upplysning, springa, att så må sägas, på en gång fram ifrån råheten till en rikedom af begrepp, en förfining af känslor och lefnadssätt, hvartill, efter sakernas naturliga gång, seklers tid annars fordrades. En sådan nation har ej i sitt språk, och kan ej hafva den oafbrutna slägt-följd af begrepp, som gör, för hvar sak, egna hemfödda uttryck möjliga. De nya orden skulle derigenom nödvändigt blifva mera främmande, än sjelfva de utländska. Ty alla nya ord måste göras af andra, närgränsande till dem i betydelse. Hvarje sådan språk-skapelse, när den ej är ett rent lån, kan blott vara ett slags nydaning eller hopsättning af det som redan finnes. Sjelfva skapelse-ämnet måste då ligga förut i språket, och det kan, vid en genom främmande litteratur fortskyndad odling, svårligen finnas der. De på en gång öfversprungna graderna äro för många, för att ej hafva lemnat bakom sig tomheter i språket, hvarifrån ingenting kan dragas. Men blefve också tillverkningen af nya ord i stället för främmande efter hand möjelig: de skola likväl alltid hos oss mötas eller åtföljas af två stora svårigheter, hvilka låta sällan öfvervinna sig: först umgängs-talets redan antagna bruk af de utländska; för det andra det tyngre, osmidigare, obeqvämare ljudfall, som inträffar nästan vid all ordfogning, hoptvungen genom blott öfversättning af främmande ord; särdeles i ett språk som vårt, så litet beräknadt i sjelfva sina stamgrunder, för harmoniska stafvelseskiften eller något slags metrisk sammansättning.

Det andra skälet emot den i fråga varande stafningen, består i dess föregifna obehörighet i anseende till ordens utländska natur, och i det för ögat stötande utseende, som man påstår finna deri. Man kan ej glömma, heter det, så länge man ännu dagligen talar, läser, skrifver det fransyska språket, att de flesta af dessa ord tillhöra ursprungligen detta språk, icke vårt eget; och skall man således ej genom svensk bokstafvering deraf, utan att göra dem mera svenska, blott gifva dem ett mera ovanligt och besynnerligt utseende?

Svar: det som gör orden af ett språk, egna, och detta språk verkeligen tillhöriga, det är mindre sjelfva deras inhemska stamgrunder (i hvilket fall hvarken fransyskan eller engelskan kunde göra anspråk på att bestå af egna dem tillhöriga ord) än uttalet, ändelsen, böjningarna. Hvart och ett ord, som undergått denna omskapelse, tillhör det språk hvari det upptages, och bör efter dess grunder tecknas i skrifningen. Och hvilken besynnerlighet ligger väl deri, att de som känna fransyskan, finna vissa ord af detta språk äfven antagna i svenskan, med en efter dess art lämpad förändring af böjningar och bokstafstecken? De som känna både grekiskan och latinen och italienskan och fransyskan och engelskan, förundra de sig, att i alla dessa fem språk, samma ord någon gång återkommer med nästan likaså många särskilta förändringar af stafsätt och böjningar? Huru vande man sig i Rom, att se grekiska ord tecknas med latinsk stafning? Huru hafva vi kunnat glömma, att lans, flöjt, dans, lyster, äfventyr, port, m. fl. äro rena fransyska ord? Måste man då, i fråga om skäl, aldrig se annat, aldrig tänka på mera, än blott på effekten för det första ögonblicket? icke på sakens verkliga grunder, icke på behofvet, icke på alla redan gifna efterdömen, icke på den nytta för språket, som skall deraf i en framtid uppkomma?

Tilläggom ett ord om det ovanliga för ögat. Det skulle se underligt ut, säger man, och nästan barbariskt, att se skrifvas med k, en hop sådana ord, som kampera, kommando, konstituera, korsett, kornett, kuliss, kritik, kredit, kassera, klass, kantor, karta, kronisk, klavér, o. s. v. Men då förnuftsskälet dertill synes vara utan motsägelse, och då frågan således uppkommer om stafningens ovanlighet för ögat, så frågas hvarföre det må hållas för mer underligt, mer barbariskt, att se stafvas med k, kampera än kampe; kommando än kommande; konstituera än konstig; korsett än korset; kornett än kornet; kuliss än kula; kritik än krita; kredit än kreatur; kassera än kasse (fisk-kasse); klass än klase; kantor än kanter; karta än kart; kronisk än krona; klaver än klafve; att förtiga oändeligt flera? hvaraf man ser att nästan alla de utländska orden hafva i sjelfva svenskan, redan förut, hvart och ett sina likljudande, i hvilka alldeles samma stafning förekommer, utan att ögat deraf på minsta sätt stötes. Alla de ord, dessutom, nu ansedda som svenska, hvilka likväl blifvit lånade, antingen från latinen eller andra språk, hafva de ej varit för några ögonblick, för några dagar, för några veckor, lika så litet vanliga för ögat? och skulle ej deras främmande stafning hafva bort, med lika goda skäl, för alltid bibehållas?

Men det sanna skälet emot denna stafning, är i grunden intetdera af de två anförda. Det är ej språk-nitet; ty de fleste bland dem som derpå hitintills beropat sig, skulle i sådant fall hafva bevisat detta nit bättre och nyttigare, med att hafva beflitat sig om en närmare kännedom af modersmålet än i allmänhet skett; med att mindre utesluta bruket deraf från de högre eller finare umgängskretsar; med att ej, när det någon gång brukats, ända till ytterlighet vanställa det genom uppblandning af utländska ord och talesätt; ändteligen med att hafva gifvit, likasom engelsmännen längesedan gjort, ett inhemskt uttal åt de utländska ord, som blifvit för oss oumbärliga.

Likaså litet är det sanna skälet mot denna stafning, något verkligen stötande för ögat i ett bokstafsombyte, som bruket redan till en stor del infört, och som har ingenting mera sällsamt i sitt utseende, än sammanställningen af samma bokstäfver i en mängd fullkomligt svenska ord. Den rätta orsaken, om det må tillåtas att här våga en gissning derom, torde snarare igenfinnas i den benägenhet, som varit rådande hos oss, mer än hos någon annan samtidig nation, att finna mindre ädelt, mindre hyfsadt, till och med i språkljud och språkstafning, allt som framställt ett fullkomligt svenskt utseende, allt som ej behållit för ögat eller örat någon färg, någon form, någon böjning, kort sagdt, någon likhet af utländsk natur. Denna svaghet har ej varit så ny och ensamt vår, som man väl skulle förmoda. Det fans redan i Rom, säger Cicero, en mängd fint folk, som hellre ville anses för Greker än Romare^[9], och för hvilkas öron Lucretii språk och Ciceros behöll alltid det stora felet, att ej vara det som taltes bortom Joniska hafvet. Detta rådande tycke, sägom hellre, denna ovillkorliga högaktning för allt främmande, såsom någonting mer värdigt, mer prydligt, mer åtskiljande från den lägre hopen, var det ej den som gjorde att våra lärde fordom talte eller skrefvo latin på svenska? var det ej den, som gjorde att icke rätt länge sedan hela vårt svenska samtals-språk, åtminstone för vissa umgängs-klasser, hade kunnat beqvämligen bringas till en kort lista af förenings-ord, hvarigenom de fransyska orden och talesätten sammanbundos i meningar? Och hvarföre skulle det hafva förhållit sig med skrifningen annorlunda, än med talet? Det företräde man gaf i samtalet åt de fransyska orden, ehuru bekanta och brukbara de svenska varit, huru skulle man ej gifva samma företräde, äfven i skrift, och af samma grunder, åt ordens fransyska målning för ögat? Döljom det ej: man har funnit ädlare, prydligare, af mera fin odling, den utländska teckningen, likasom det utländska ljudet. Man har ej velat att denna likasom förnämare drägt, afkläddes orden; och man har derföre envisats, att så långt möjligt varit, hålla för utländska alla ord som kunnat bära den: ehuru oförnekligt svenska de också längesedan blifvit, genom svensk böjning, allmänt bruk, och erkänd oumbärlighet. Således, och just derföre, att denna stafning varit utländsk, har man hellre skrifvit camerad än kamrat; claver än klaver; canon än kanon; class än klass; acteur än aktör; capitaine än kapiten; lieutenant än löjtnant; secretaire än sekreter; famille än familj; billet än biljett; comedie än komedi; spectacle än spektakel, o. s. v. på samma sätt, som man i val mellan de fransyska och svenska orden, just derföre, att de sednare varit svenska och allmännare, hellre sagt raffraichera än förfriska; conservera än bevara; confirmera än bekräfta; desapprouvera än ogilla; facilitera än lätta; comparera än jemföra; partagera än dela; rapprochera än närma; reprochera än förebrå; rapportera än berätta; exponera än blottställa; plaisantera än skämta; indiquera än utmärka; excusera än ursäkta; repetera än upprepa; restituera än återställa; encouragera än uppmuntra; remarquera än anmärka; desistera än afstå; repondera än ansvara; explicera än förklara; o. s. v. hela språket igenom.

Man må härvid ej invända, att Akademien, genom upptagande af en mängd utländska ord, gör sig sjelf skyldig till samma förebråelse. Det är tvenne olika saker: att antaga till bibehållande ett visst antal utländska ord, som språket ej mera kan hvarken umbära eller ombyta, och att i samtal eller skrift med flit undvika det egna inhemska ordet, så bekant, så lämpeligt det än må vara. Alla nationer hafva gjort det förra; knappast någon har, till den grad som vi, gjort det sednare. Men att det hos oss länge och vanligen skett, hvaraf har det kommit, om ej af den rådande fördom som satt kännetecknet, af bättre uppfostran, bättre stånd, bättre umgängen förnämligast i bruket af det fransyska språket, i detta tankens och tungans införlifvande dermed, i följd hvaraf de fransyska uttrycken alltid löpa framom de svenska, och ställa sig i deras rum, såsom af ädlare natur och bättre sällskapston? Denna omsorg, att vid alla tillfällen röja sin hemvana, sin förtrolighet med det fransyska tungomålet, såsom moder-språket för hofven och den högre verlden; denna fordna affektation hos mången, att med svårighet finna det inhemska ordet, att knappt veta huru något heter eller säges på svenska, huru skulle den hafva varit utan inflytande äfven på stafningen? Huru skulle den hafva mer älskat språkets målning för ögat, än dess ljud för örat? ja, hvad mer är, fördragit, att till och med fransyskt ljud kläddes i våra nordiska bokstafstecken, och förringades till svenskt utseende? Förgäfves hade man sökt visa, för några år sedan, att fransyskan förhållit sig på samma sätt med sina lån ur andra språk. Man hade svarat dertill: att göra till fransyskt hvad helst annat, det är att upphöja och försköna det; men att göra till svenskt det förut fransyska, det är att förderfva det i sig sjelf ädla och fullkomliga.

De som ej mera styras af denna fördom, finna andra betänkligheter. Man fruktar det likasom olärdare utseendet af svensk bokstafvering; man fruktar att misstänkas för okunnighet om ordens rätta fransyska stafning. Hvar handtverkare, säger man, hvar person af hopen, skulle ungefär stafva orden på detta sätt: då vore det otillbörligt, att en väl uppfostrad person icke gåfve dem i skrift ett mera främmande utseende! Men skall då vårt språk hafva inga egna, inga allmänt gällande stafnings-grunder, derföre att man ej vill synas okunnig om ett främmandes? Skall den svenska skrifningen tjena oupphörligt, blott till bevis derpå, att hvar och en hos oss kan fransyska? Antingen lägg bort, ur tal och skrift, hvart enda till sitt ursprung främmande ord, eller en gång antagit, gångbart, oumbärligt, håll det för svenskt, och bruka och skrif det i enlighet dermed. Dessutom, detta anseende af okunnighet, som man vill undvika, faller man ej deri genom sjelfva fruktan derföre? Ty man svare blott: kan det påstås med rimlighet, att alla ord, fransyska eller ej, måste dock af oss skrifvas med fransysk stafning, så snart fransyskan en gång ur andra språk tillegnat sig dem? Men om intet påstående kan vara orimligare, så följer åtminstone deraf, att ett ords stafning i det språk hvarur det blifvit från början tagit, borde visserligen af oss föredragas framför den fransyska, så ofta denna första rättare stafning bättre öfverensstämmer med vår egen. Ingen ting synes mer otvifvelaktigt: och likväl har detta ej skett. Man har aldrig, förr än helt nyligen, stafvat hos oss med k, som i grekiskan, akademi, komedi, kolonn, kristall, koloss, att ej uppräkna alla öfriga ord af lika ursprung. Hvarföre? derföre att fransyskan stafvar alla dessa ord med c, och derföre att vi dels föga känna något annat urspråk för våra ordlån än detta nyssnämda, dels äfven från ålder mindre efterfrågat, huruvida något öfverensstämt med vårt behof, vårt klimat, vårt språk, än huruvida det varit enligt med fransysk sedvana. Men det är i sanning svårt att begripa, hvarföre det ej skulle vara svenskan tillåtit att göra sina lån rakt ifrån samma källor som latinen eller fransyskan, och att hellre behålla ordens rätta stafning, när den instämmer med dess egen, än att antaga ett sednare språks, tvert emot naturen af sina egna stafnings-grunder.

Näppligen lär således, då allt detta öfverväges, något enda antagligt skäl finnas, hvarföre, då både latinen och fransyskan utan minsta svårighet omskapa, efter sitt eget språklynne, en främmande stafning som ej kommer öfverens dermed, samma nödvändiga frihet ej skulle vara äfven oss medgifven, då vi likväl föras dertill både af lika förnufts-orsaker och af sjelfva dessa språks efterdömen.

Akademien tror på alla dessa grunder, att i de utländska ord, hvilka nu mera icke kunna från vårt språk afsöndras, den främmande stafningen både kan och bör ombytas till enlighet med våra egna stafnings-lagar. Hon har ej underlåtit att dervid förutse de motsägelser, som i alla sådana ämnen, blifva, genom olika tycken och meningar, till någon tid oundvikliga. Men hon förmodar, att de skäl hvarpå hon stadgat sin öfvertygelse, och hvaråt hon sökt gifva all nödig tydlighet, skola icke allenast, hos den förnuftigare delen, fullkomligt rättvisa hennes beslut, men äfven blifva efter hand allmänt antagna och gällande.

Det hufvudsakligaste som torde kunna invändas emot allt det föregående, är Akademiens egen fastställda grundsats, att lägga det allmänna bruket till grund för stafningen, och att så litet möjligt vore, afvika derifrån. Men hvar tänkande läsare finner tvifvelsutan med lätthet, att om denna princip må anses såsom den bästa och visaste i afseende på stafningen af de inhemska orden, hvarförutan sjefva massan af språket skulle hafva blifvit underkastad en mängd förändringar, kan den icke med lika förnufts-riktighet utsträckas äfven till de utländska orden, och till en annan främmande nations bruk att stafva dem. Denna stafning tillhör ej vårt språk, är ej vårt sätt att skrifva, utan ett annat folkslags, och kan, fastän hittills bibehållen i vissa ord, så länge de varit ansedda för främmande, med allt skäl bortläggas, så snart de måste erkännas såsom egna och med vårt språk införlifvade. Långt ifrån, att deraf uppkommer någon stridighet med våra svenska af bruket antagna stafnings-grunder, tjenar en sådan förändring tvertom att göra enligheten dermed öfver hela språket allmännare och fullkomligare.

Att Akademien, i anseende till ord af främmande ursprung, ej följt sjelf i hela dess vidd denna stafnings-princip, hvarken i detta föregående ortografiska arbete, eller i det första bandet af sina äldre handlingar, som nu tillika utgifves, sådant härleder sig derifrån, att frågan om de utländska orden, ehuru ett äldre öfverläggnings-ämne, likväl ej hunnit blifva fullkomligt utredd och afgjord, förr än efter fullbordandet af sjelfva den svenska ortografien, och till en del under sjelfva tryckningen deraf. Men Akademiens grundsatser och beslut i detta mål, ändteligen fastställda, komma att hädanefter utan undantag följas i alla hennes påföljande arbeten och handlingar.

De främmande ordens stafning efter svenska språk-grunder sålunda rättvisad, återstår att veta efter hvilka lagar detta stafnings-ombyte kan verkställas, så att en allmän öfverensstämmelse i bruket derigenom erhålles, och de skiljaktigheter undvikas, som kunde härleda sig från olika sätt att uttrycka de utländska ljuden. Det är detta hvaröfver Akademien har att ännu yttra sig, och hvarvid hon föreslår, till iakttagande, följande allmänna påminnelser, hvilka hon till egen efterföljd föreskrifvit sig.

1:o Att c, i de antagna främmande orden, bibehålles vid dess vanliga ljud och bruk såsom s; till ex. citadell, civil, centner, ceder, cytheren, producera, citera, o. s. v. Emedan då både latinen, fransyskan och engelskan hafva samma s som vi, och likväl nyttja c i en mängd ord såsom tecken för s, synes någon förändring af detta, med nästan alla språks gemensamma stafnings-bruk, blifva äfven för oss mindre trängande. Att likaså g och j, uti några ord bibehållas vid deras utländska ljud, till ex. tragedi, geni, jurnal; emedan då teckningen af detta ljud annars nödvändigt fordrade flera bokstäfver, af hvilka det ändå svårligen skulle fullkomligt uttryckas, och dessutom antalet af dessa ord är högst obetydligt; synes olägenheten af ett sådant ombyte från en enda bokstaf till två eller tre, och ovanligheten deraf för ögat, icke ersättas genom den ringa fördel som deraf kunde uppkomma^[10]. Att ändteligen äfven ch för samma orsak bibehålles i ett ringa tal af ord, till ex. charm, chokolad, charlatan; emedan detta ljud äfven i svensk stafning, icke kunde uttryckas utan genom samma bokstäfver, med ett tillagdt s framföre, som, åtminstone i början af orden, skulle utan nödvändighet, föröka bokstafstalet. Det är annat i slutet af stafvelser, t. ex. marsch, affisch, hvarest ch, genom utelemnandet af det fransyska e skulle få ljud af k.

2:o Att deremot i alla ord, som blifva svenska språket tillhöriga, ljudet k tecknas med denna bokstaf, icke med det utländska c, utom i tvenne fall, hvilka synas böra undantagas. Det första: när ordet är latinskt, och behåller icke allenast i nominativen utan äfven i genitiven dess latinska ändelse, till ex. Consistorium — ii, Collegium — ii, så framt man, i anseende till det sistnämda, ej ville öfverenskomma att hellre deklinera Kollegie, giet, gier; likasom redan sker i maskulina ord, Notarie, Referendarie, o. s. v. det andra: när tvenne cc följa hvarandra inuti ordet, och det sednare c derigenom får ljud af s, t. ex. accis, accessit, accent, i hvilket fall ett k framför c skulle blifva, emot allt språk-bruk, nödvändigt. Då dessa ord dessutom äro i språket öfvermåttan sällsynta och knappast lära i antalet öfverstiga åtta eller tio, har Akademien ansett dem kunna bibehållas vid deras vanliga stafning, utan olägenhet. Det lär knappt behöfva nämnas, att denna stafning med k i stället för c icke förändrar det vanliga bruket af qv; likasom att der tvenne ljud af k följa hvarandra i samma ord, det förra, enligt från ålder antagit bruk, alltid uttryckes med c, till exempel icke, ack, ackompanjera.

3:o Att den fransyska stafningen efter en viss beständig analogi ombytes i svensk, till ex.

Inuti orden: stafvelse-ljudet ai i ä eller e, såsom mätress, resonnera; — ou i u, såsom jurnal, kurage, kupp; — eu, û ieu i öj, såsom flöjt, löjtnant; — oeu i ö, såsom manöver; — gu i g, såsom harangera, bagett, o. s. v.

I slutet af orden: ändelsen aire i är, ar, eller er, såsom arbiträr, korsar, sekreter; — eur i ör, såsom direktör, aktör, frondör; — ille eller aille i lj, såsom familj, flottilj, batalj; — re i er, såsom massaker; le i el, såsom kapabel, o. s. v., hvarvid i allmänhet påminnes, att alla fransyska slut-e utelemnas, såsom uti: intermed, sublim, habil, recett, merit, symbol, sofism, princip, med alla öfriga af samma slag.

Men det gör ej tillfyllest, att på detta sätt genom stafningen förvandla de främmande orden till egna. Detta ändamål sökes förgäfves, om ej uttalets förändring kommer efter hand till hjelp, och om ej svensk stafning, i talet, äfven med svenskt ljud uttryckes. Man bör således både skrifva och uttala audiens, auspicer, aulid likasom auktor; — kadans, balans likasom dans; — sentens, reverens, konferens, existens likasom exellens; — kompliment, indifferent, present likasom patent; — briljant likasom kontant o. s. v. Men fransyskan har i synnerhet tvenne stafvelse-ljud, hvilka troligen skola medföra någon större villrådighet i skrifningen, och hvaröfver Akademien således finner nödvändigt att särskilt yttra sig. Dessa äro de på ng och på y, till ex. amant, entrepreneur, enthousiasme, envoyé, encadrera, endossera, ballon, sallon, bassin, clavessin, blessure, parure, allure, rhûme, statue, buste med flere af samma beskaffenhet. Att efter deras nuvarande fransyska uttal, teckna i stafningen alla de förstnämda med ang, ong, äng, och alla de sednare med y, ville tilläfventyrs synas vågsamt, och för långt afvikande från ögats ännu rådande vana. Likväl ligger det största hindret derföre dock ej i detta skäl. Det ligger i den mängd ord af samma stafvelse-ljud, som i kraft af att hafva varit länge och allmänt brukade, alldeles afvikit ifrån det fransyska uttalet, och antagit ett fullkomligen svenskt. Sådana äro till exempel galant, kontant, emfas, entusiasm, baron, dragon, portion, reson, bataljon, konfusion, legion, million, patron, kanton, pardon, fason, satin, latin, fin, vin, jakobin, gredelin, kusin, natur, figur, kreatur, ruptur, karrikatur, asur, korrektur, litteratur, statur, kultur, sublim, posthum, supponera, konsumera, produktion, allusion, illumination, med många flera, som en hvar lätteligen tillägger. Då man deraf tydligen ser den förändring till svenskt uttal, som så många af dessa främmande stafvelse-ljud, genom ett allmännare bruk, redan undergått, och då det kan förmodas, att äfven de öfriga af detta slag torde med tiden närma sig till samma inhemska uttal, (hvilket vore för språket utan tvifvel det förmånligaste), anser Akademien sig icke tillåtit, att genom bokstafvering efter deras ännu vanliga fransyska språkljud, fastställa för alltid det främmande uttalet deraf. Hon företäller sig såsom icke otroligt, att åtminstone många deribland torde, likasom så många föregående, efter handen draga sig närmare det rätta svenska bokstafsljudet; att t. ex. endossera, enlevera, entreprenör, embuskad, torde antaga samma uttal som entutiast, emfas, entologi; — balkon, sallon, ballon, samma uttal som gallon, pardon, fason; — bassin, klavessin samma uttal som satin, kusin, gredelin; — blessur, armur, samma uttal som figur, partitur, kultur, frisur, ruptur; — bust, kostum, debutt samma uttal som suplik, lakun, latitud, allusion, o. s. v. Om detta än icke skulle inträffa, tror Akademien sig dock böra tillsvidare förutsätta möjligheten deraf. Den visaste medelvägen synes henne således den, att för närvarande hvarken införa i sådana ord någon stafning som uttrycker deras fransyska ljud, eller föreskrifva för uttalet någon sträng lagbundenhet till de svenska bokstafsljuden. På denna grund fastställer hon, att så mycket enligheten med det öfriga språket fordrar, blott aflägsna från ögat den fransyska stafningen; lemnande uttalet emedlertid sin fullkomliga frihet, till dess det fått med tiden stadga sig. Akademien torde derefter blifva i stånd, att i den Ordbok hon framdeles kommer att utgifva, närmare lämpa stafningen af dessa ord efter deras då mera faststäldta svenska eller fransyska uttal: i fall, oaktadt allt, detta sednare skulle då befinnas det ännu rådande. De få undantag härifrån, som redan för det närvarande synas kunna med trygghet vågas, skola finnas på sina behöriga rum antecknade.

Att införandet af accenter i språket, blir genom allt detta, i ett och annat fall, nödvändigt, torde ej behöfva påminnas.

Dessa fall äro, 1:o ändelsen på e i orden armé, elysé, fé, fojé, spondé, kommité med öfriga af samma ändelse, i hvilka tonvigtens rum bör utmärkas genom en akut; 2:o några få ord sådana som dôm, rôl, med flera, hvari ögat synes behöfva till sin rättelse, att uttalet genom en cirkumflex tillkännagifves. I alla öfriga ord, (skulle också någon förvillelse om tonvigtens rum blifva någon gång möjlig,) synes likväl bättre, att hänskjuta undervisningen derom till vanan och bruket, än att införa i språket en vidsträcktare användning af dessa främmande tecken. Anmärkes likaledes, att då ljudlagarne för f, m, n, o, i de från andra språk upptagna ord, stundom något åtskilja sig ifrån dem som gälla i de ursprungligt inhemska, till ex. i strof, dam, (dame) entusiast, ekonomi, måste denna obetydliga skiljaktighet, på lika sätt, åtminstone tills vidare, af bruket inhämtas.

Akademien tillägger till dessa smärre påminnelser, att då ph såsom f, och th såsom t, icke allenast äro i sig sjelfva fullkomligt onödiga, men äfven begynt, att af andra nationer bortläggas, har hon icke kunnat anse dem såsom för vårt språk mera omistliga än för sjelfva italienskan, hvilken redan längesedan upphört att bruka dem. Akademien har derföre trott dem kunna, jemväl i svensk skrift, utan saknad umbäras. På lika sätt har hon äfven ansett bruket af bokstafven z, inuti orden eller i slutet deraf. Ändteligen må äfven ihågkommas, i anseende till utländska namn, att Akademien ansett de äldre folkslagens, (orters eller personers) kunna och böra tecknas efter våra egna stafnings-lagar. Hon förstår här med de äldre folkslagens namn, sådana, som vanligen och allmännast kännas, genom de romerska häfderna, och således blott i latinsk omstafning. Akademien tror hvar nation kunna, med lika goda grunder af förnuft och smak, nyttja till sådana namn, sina egna bokstafstecken. Att de i fransyskan, italienskan, engelskan m. fl. sådana språk, stafvas på det latinska sättet, har sin fullkomligt gilltiga orsak deri, att dessa språk nyttja antingen beständigt eller i allmänhet det latinska stafsättet. Det förhåller sig med vårt på ett mycket olika sätt. Den som skulle finna sällsamt att se skrifvas Kartago, Kastor, Kreon, m. fl. bör påminnas, att dessa namn i sjelfva det grekiska språket icke skrefvos annorlunda.

Hvad åter angår de latinska namnen, de må vara i detta språk ursprungliga, eller blott romerska genom de personer och orter som dem burit, tror Akademien dem böra lemnas till deras stafning orubbade. Så snart det är frågan om ett namns verkligt sanna stafning, hos det folk till hvilket det hört, eller ännu anses hörande, är det Akademiens mening att den bör bibehållas, så långt den kan uttryckas genom kända och brukade bokstafstecken.

En annan och svårare fråga uppkommer om våra egna, äldre och nyare. Visserligen borde dessa, framför alla andra, rättas efter vår egen språkstafning, så snart de nemligen icke äro tillnamn, det vill säga, beroende af enskilt behag och nästan icke underkastade några allmänna språklagar. Men sådant är i den delen brukets och vanans välde, att Akademien vågar ännu i detta mål ingenting afgöra. Det är redan ej alldeles ovanligt att se skrifvas Albrekt, Erik, Knutson; men ögat skulle kanhända svårligen väna sig vid att se skrifvas på samma sätt; Karl, Kristina, Kristoffer m. fl. Troligen skall ett allmännare bruk af vårt eget inhemska k, småningom införa denna rättare stafning; och Akademien skall för sin del icke vara, i sådant fall, den sista att antaga den.

Slutligen, och då Akademien räknar för särdeles pligt omsorgen att dessa föreslagna förändringar vid de upptagna främmande ordens stafning, icke må genom missbruk och illa förstådd användning, leda till skada för språket, och till införande af främmande ord, öfver behof och mått, har hon varit betänkt på, att i tid möta denna olägenhet, och att sätta, så långt på henne ankommer, en gräns för öfverdriften.

Det gifves först och främst några främmande ord, hvilka, ehuru i tal och skrift allmänt antagna och äfven i flera fall behöfliga, likväl skulle till deras stafning mindre lyckligen förändras och låta, under denna nya bokstafsdrägt, mindre igenkänna sig. Sådana äro t. ex. orden grace, cour, chor, rhume, corps, med några flera. Akademien anser dessa kunna så mycket hellre nyttjas med deras brukliga utländska stafning, som de behålla i allmänna talet, äfven deras utländska ljud, icke, som ordet lieutenant, helt och hållit förlorat sitt främmande uttal: en omständighet, hvarigenom (i förbigående sagdt,) bokstafveringen af detta sistnämda ord, lika så mycket motsäger det svenska uttalet deraf, som om man till ex. uttalade memorier, fastän man skref memoires, eller ännu fortfor att skrifva etât och Episcopus, fastän man uttalar stat och Biskop. Det högst ringa antalet af dessa till stafningen oföränderliga ord, gör dessutom, att de kunna, såsom erkända främmande lån, tålas utan svårighet, och kunna ej, (hvad genom hela den öfriga mängden nödvändigt skulle ske) gifva åt språket ett, af utländsk och inhemsk stafning, hopflickadt utseende.

På det för öfrigt ingen må anse sig genom Akademiens råd eller efterdöme, bemyndigad, att, i upptagandet af utländska ord och deras nystafning, förfara efter ett alldeles enskilt och egenvilligt godtycke, hvilket kunde slutligen blifva för språket föga förmånligt, har hon vidtagit, att till närvarande ortografiska arbete bifoga en förteckning på de ord af främmande ursprung, i hvilka någon förändrad stafning synes böra införas eller bibehållas. Blott egentliga vettenskaps-ord, mod-termer, och andra ord af lika slag, hafva blifvit deri, till större delen, förbigångna; såsom dels ledande till vidlyftighet, dels ej svåra att rätta i stafningen efter analogien med de öfriga. Akademien påminner ännu, för tydlighets skull, att denna förteckning icke innehåller alla de främmande ord, hvilka kunna och böra anses såsom vårt språk redan tillhöriga; utan blott dem, (så långt några deribland icke undfallit uppmärksamheten) hvari någon skiljaktighet från den utländska stafningen, synes blifva nödvändig. Som likväl det fullkomligt bestämda antalet af sådana ord, beror af en mycket noggrann och oändeligt svår pröfning, kan Akademien väl icke ogilla, om af goda författare, några flera ord öfver denna förteckning, skulle med förändrad stafning ännu till bruk införas. Hon önskar likväl, att man ville i allmänhet, så mycket möjligt är, inskränka sig dervid, och hellre, än att öfver behof utvidga antalet af främmande lån, försöka dessa lyckliga skapelser af egna uttryck, hvaraf det nyare språket lemnar några efterdömen. Om det är sällsynt, att dessa försök göra det utländska ordet fullkomligen umbärligt, är sådant dock ej en omöjlighet, och förtjenar alltid det bemödande som derpå användes. Akademien skall å sin sida ej försumma, att både efter förmåga bidraga till detta goda ändamål, och att i den Ordbok hvarpå hon arbetar, när den kommer att framdeles utgifvas, tillägga alla de förmodligen få ord af främmande slag, hvilka i närvarande ordlista kunna vara, möjligtvis, förbigångna.

---

1. De finib. bonor. et malor. Lib. III.
2. af Kiora, Isl. ord, vårt kora;
3. af Krav, Isl. ord, vårt kräfve, och vad, duk, vårt vadd;
4. af Kompan, stallbroder, Isl. ord;
5. af Kurteis, Isl. ord skicklig, höflig, artig;
6. af Skaljos hos Ulph. vårt skal;
7. fordom escallotte, af skalle (Ihre efter Menage);
8. af skalk, tjenare, hos Ulph. och mar eller mär häst; vårt Marskalk; derifrån marechal ferrant, Hofslagare.
9. Qvi se Græcos qvam nostros haberi malunt. De finib. bonor. et malor. L. M.
10. Vårt språk har dessutom, redan förut detta samma g i fastage, lastage med flera ord af lika beskaffenhet.