Bröderna Mörk/Romanen 7

←  VI.

Bröderna Mörk av Gustaf af Geijerstam (1858-1909)

VIII.  →

VII.

I fyra år lefde Brite på detta sätt, och när hon dog, vistades sonen Erling icke i föräldrahemmet. Fadern meddelade honom händelsen i ett bref, men förbjöd honom samtidigt att komma hem.

Full af bitterhet gick Erling på gymnasiet i sin svarta dräkt, och ensammare än någonsin kände han sig bland kamraterna. När våren efter denna långa vinter bröt isarna, längtade han dock hem. Älfven, hvilken flöt strid genom den lilla stiftsstaden, steg högt i vårfloden, och isstyckena, hvilka fördes bort af det svarta vattnet, ökade ynglingens längtan.

När han ändtligen for hem, var det fadern, efter hvilken han längtade. Och när han återsåg hemmet, var det honom, som ville hans hjärta sprängas. Ty hvarje spår af modern var som utplånadt, och hennes namn blef icke ens nämndt.

Länge gick Erling hemma och väntade på, att fadern skulle bryta tystnaden dem emellan och tala vid honom om hans mor, som var död. Detta skedde emellertid icke. Så småningom upphörde då Erling att längta därefter. Och med sina sjutton år började han redan gå egna vägar.

Biblioteket på Kolsäter var rikt, och bland böckerna sökte Erling svar på de frågor hvilka vid denna tid i lifvet vakna inom oss alla. Läste gjorde han, milsvidt omkring kände han skogarnas stigar, tänkte gjorde Erling ock, så godt han det förmådde. Men böckernas värld var honom icke nog. Han längtade efter en människa.

Men människorna gingo Erling förbi och lämnade honom ensam. Fullt och fast var han öfvertygad därom, att om alla de frågor, hvilka moderns olycka och död väckt inom honom, visste alla äldre människor besked. Hur skulle de själfva kunna lefva? De ville blott icke tillåta honom att fråga, emedan de ännu ansågo honom vara för ung.

På så sätt gick det till, att Erling blef skygg för alla, hvilka voro fullväxta. Ej ens med godsets underhafvande förstod han att umgås som en jämlike. Inom honom satt skygghetskänslan öfver hans egen oerfarenhet och ungdom vaken på lur och hindrade honom att träda in i lifvet bland de andra.

På så sätt tillbragte Erling Mörk sin sommar, och först när denna led mot sitt slut och han redan börjat räkna veckorna, hvilka återstodo, innan han skulle återvändä till skolbänken, inträffade något, som med ens förändrade detta brådmogna enstöringslif.

På ett egendomligt sätt stod denna händelse i samband med »tokiga Bartel».

»Tokiga Bartel» var, som namnet angifver, en dåre, och hans bostad var fattighuset. Erling hade kommit att lägga märke till honom, därigenom att den stackars gossen spelade fiol, och emedan han syntes utstött från alla andra.

»Tokiga Bartel» var född invid landsvägen, och hans mor var en tiggerska, hvilken länge strukit bygden omkring med kryckan och tiggarpåsen. Gumman hade mycket otaldt med både länsman och präst, och det förvånade ingen, när hon en morgon hittades död i stora diket nedanför Bonga kyrka med en tömd brännvinsflaska liggande bredvid sig i gräset.

Bredvid den döda satt emellertid »tokiga Bartel», och när barmhärtiga människor ville föra honom bort ifrån liket, bet han och ref omkring sig som ett vildt djur. Då ingen fanns, som ville hysa honom, sattes emellertid Bartel på fattighuset, och många försök gjordes att sätta gossen i skola och bibringa honom undervisning.

Dessa strandade emellertid alla därpå, att gossen befanns mindre vetande. Och från denna tid gick han under namnet »tokiga Bartel».

Så småningom uppgåfvos alla försök att göra »tokiga Bartel» andra människor lik, och då han dessutom befanns oduglig äfven till de enklaste sysslor, lämnades han i ro på fattighuset, där han sof i en skrubb och var till gyckel för de gamla hjonen, hvilka hamnat här, brutna af ett helt lifs arbete och försakelse.

Ty att få vett i »tokiga Bartel», det visade sig omöjligt. Hvarken stryk eller förmaningar hjälpte det minsta. Och folk menade, att detta kom af, att han födts med den sjukan att vara rädd för allt, som lefde, både för folk och för fä. Kanske hade han alltid varit sådan, kanske hade han som barn fått tåla för mycket både af bannor och slag, köld och hunger därtill. Säkert är, att Bartel var och förblef den »tokiga Bartel», och som sådan växte han upp.

Det enda, han i lifvet brydde sig om, var en gammal fiol. Den fick Bartel, när gamle Per dog på fattighuset. Per hade i sin krafts dagar varit en stor spelman, och många sade, att hade han inte spelat så bra, hade han aldrig behöft komma på fattighuset. Där dog han emellertid, och han var den ende, som någonsin brytt sig om Bartel. Om sanningen skall fram, så såg gamle Per både råttor och flugor, innan han dog, och det kom alltsammans af det myckna brännvinet, som följer med spelandet. Men hur det var, tog han vittnen på, att Bartel skulle ha fiolen, när gamle Per var död. Ty Bartel hade han själf lärt att spela, och när gamle Per blef vild och slog omkring sig, för allt styggt han såg, var tokiga Bartel den enda, som kunde spela djäfvulen bort.

När Bartel väl fått fiolen i sin hand, lämnade han den aldrig ifrån sig. »Tokiga Bartel» hade för resten många galenskaper för sig, och om också han själf var rädd för andra människor, så voro människorna å sin sida rädda för Bartel. Ty konstigt var det ju, att så fort snön föll och det blef mörkt, kröp Bartel in i sin skrubb och kom inte fram, förrän solen sken ånyo. Likadant betedde han sig också om sommaren. Var vädret mulet och kallt, så försvann han spårlöst. Men sken solen, och sjöngo fåglarna, då kröp han fram ur sitt gömsle. Fiolen hade han då med sig. Med slutna ögon och salig min satte han sig på farstubron utanför det låga fattighuset i sina trasiga kläder och spelade för sig själf. Naturligtvis fick han inte vara i fred. Naturligtvis samlade »tokiga Bartel» åhörare omkring sig. Människorna stodo omkring honom och skrattade, så att de måste hålla sig för magen och vika sig dubbla. Fanns det något löjligare, än när »tokiga Bartel» satt ensam på farstubron midt i solbaddet och spelade, som om han hvarken hörde eller såg?

Erling mötte »tokiga Bartel» en gång ute i skogen, dit han flytt för att undgå sina belackare. Det var på vägen till Korpvattnet, där de stora, raka granarna växte utmed bäcken, hvilken porlade fram öfver stenarnas mossa. Där satt »tokiga Bartel» och spelade, medan solskenet silade ned omkring honom genom granarnas barr, och hela skogen dåsade i sommarens hetta.

Länge stod Erling stilla och hörde på »tokiga Bartels» spel, förundrande sig öfver det soliga uttrycket i dårens ansikte. Han förstod, att han fick icke närma sig. Ty då skulle förtrollningen vara bruten och tonerna tystna. Men till sist steg han ändå försiktigt fram ur skuggan och satte sig på en sten midt emot den spelande. Medan Erling satt där, märkte han till sin förvåning, hur uttrycket i »tokiga Bartels» ansikte hvilket han nyss från sitt gömställe tydligt kunnat se, liksom slocknade. Till sist slöt han äfven att spela, och med fiolen under armen försvann han under de slokande granarna.

Sedan den dagen uppstod liksom ett slags bekantskap mellan Erling och »tokiga Bartel». Och mer än en gång hade Erling hört honom spela. En gång nickade dåren till och med mot Erling och log ett besynnerligt ängsligt, kort och svagt leende, hvilket försvann som i dunklet af hans glesa, mjuka skägg.

Då hände en dag att Erling kom gående vägen fram, som ledde till Torp. Han befann sig midt ute på ett gärde. Det led mot aftonen, och solen satt blank på grantopparna, färdig att gå ned. Som ett stort gyllene klot satt solen öfver den skimrande skogen, och hela fältet glimmade i dess ljus.

Som Erling då skulle gå fram, där vägen krökte mellan stenmurarna, fick han syn på »tokiga Bartel». På stenmuren satt han med ryggen utåt vägen, och det såg ut, som stirrade han rätt in i solen, hvilken öfverstrålade hans drag, så att hela ansiktet purprades. Men »tokiga Bartel» var icke ensam. Framför honom stodo många, det var flickor med ljusa hucklen öfver hufvudena och randiga förkläden, bonddrängar i arbetsskjortor och storstöflar. Alla vände de sina ögon mot »tokiga Bartel», och i deras ansikten låg en blandning af häpnad och förakt, häpnad öfver tonerna, hvilka klingade fram, ljust och vemodigt, en afskedssång till solen, som försvann, förakt för den spelande, hvilken var en dåre och icke en at dem.

Plötsligt närmade sig en af drängarna den spelande, och i det han tog upp en mässingsdosa ur fickan, bjöd han dåren på snus. Ett gapskratt från hopen omkring belönade kvickheten, och i samma nu tystnade spelet.

Bakom »tokiga Bartels» rygg hoppade Erling öfver stenmuren, och utan att betänka sig gaf han den grinande drängen med mässingsdosan en sjungande örfil. Rundtomkring blef allt plötsligt tyst, handfallen satt »tokiga Bartel» kvar på stenmuren.

Erling kunde icke tala. Rösten stockade sig i hans hals, och han höjde redan armen till ett nytt slag. Ödmjuk och förskräckt stod drängen framför honom, bugande, med mössan i hand. Men innan Erling hann slå till för andra gången, ljödo bakom honom bullret af vagnshjul, och när han såg sig om, höll Spets med svarta vagnshästarna och suflettvagnen bakom honom på landsvägen. I vagnen satt gamla fru Olivia Krabbe på Torp. Äfven efter Brites död fortsatte den gamla frun sina vanliga sommarbesök på Kolsäter. Just nu for hon i majorens ekipage och med stora kofferten stadigt fastsurrad bakpå vagnen tillbaka till Torp. Hennes kvicka ögon uppfattade genast situationen, och i det hon höjde rösten, ropade hon Erling vid namn.

Erling lydde utan vidare, och innan han visste ordet af, satt han vid den gamla fruns sida till vänster i vagnen, och i samma ögonblick hörde han hennes fryntliga stämma ropa:

— Kör nu Spets. Och se efter, så inte de förbankade bondlymlarna kastar sten.

Kusken skyldrade med piskan och körde rätt fram utan att se hvarken till höger eller vänster. De svarta vagnshästarna gjorde sin skyldighet, och gruppen vid gärdesgården försvann i en rykande sky af damm.

Då vände sig moster Olivia till unge Erling och sade:

— Skäms du inte att slåss med en bonddräng midt på stora landsvägen?

Moster Olivia lät Erling åka med ända fram till Torp, och under åkturen bemästrade ynglingen sitt uppror. När vagnen till sist svängde in genom grindarna, erfor Erling nästan mot sin vilja samma känsla af trefnad och behag, hvilken ända från det han var liten, kommit öfver honom, så ofta han fått hälsa på hos moster Olivia. På trappan stod gamla Anna i sitt blårandiga förkläde och neg, som hon alltid brukade. På gafveln skymtade bikupornas gula halmhufvar fram, och när han kom in i det låga trefna förmaket, där de hvita mattorna bredde sig i kors öfver de nyskurade golfven, och där den gamla clavecinen hade sin plats, omgifven af hvita möbeln med de slätstrukna öfverdragen, då försvann sista resten af ynglingens misstämning.

Då kom också den öfverraskning, hvilken moster Olivia i hemlighet haft i beredskap. Som Erling satt där, hördes nämligen lätta steg från det angränsande rummet, och innan ynglingen ens hann göra en fråga, öppnades dörren, och in steg en ung flicka, som föll moster Olivia om halsen, kysste och smekte henne samt log med hela sitt öfverlyckliga, täcka lilla ansikte.

Erling satt häpen och betraktade detta lilla uppträde, förargande sig öfver, att han gjort en så tafatt bugning vid den unga flickans inträde, samt att han till på köpet icke kunnat hindra sig själf från att rodna. Den unga flickan var klädd helt i hvitt, endast ett blått band, som hon bar knutet om lifvet, bröt dunkelt af mot allt detta ljusa. I soffan bredvid moster Olivia hade hon krupit ned. Där satt hon med armen om gummans lif, och då skymningen redan fallit öfver rummet, kunde Erling ej rätt se hennes ansikte. Blott de stora, djupa ögonen såg han och därjämte slog det honom, att hon syntes så blek. Emma kallade henne moster Olivia.

Erling satt kvar på sin stol, till dess att teet kommit, och på allt hvad moster Olivia sade, gaf han tafatta svar. Han satt och väntade på, att den unga flickan skulle säga något, och när han det gjorde, rusade honom blodet till hjärtat, och han blef både varm och kall. Aldrig hade Erling hört en mänsklig stämma ljuda så. Den hade en egen klang, som var både varm och ljus, och när hon log, kom det tyst och sakta, som när en osynlig fågel kvittrar i granskogens tystnad.

Länge varade emellertid icke Erlings lycka. Ty knappt var teet drucket, förrän moster Olivia sköt tillbaka stolen och reste sig upp.

— Nu får du fara hem, min gosse, sade hon. Men du kan komma igen så ofta du vill. Hemma går du ju ändå litet ensam nu för tiden.

En stund senare åkte Erling ensam hem i den skumma augustikvällen. Och när han for, visste han lika litet, hvem den unga flickan var, som hvarför hon kommit till Torp. Inte ett ord hade han kommit sig för att tala till henne, inom sig förnam han ännu klangen af hennes stämma, och såg i inbillningen skimret af de stora allvarliga ögonen, hvilka lyste honom till mötes i det lilla förmakets dunkel. Mjukt låg hela landskapet omkring honom, där han nu åkte fram, och öfver gärdena dröjde ännu något af den blåa disen från rötmånadsdagarnas värme.

Så hemlighetsfullt och öfverraskande hade den unga flickan trädt in i rummet, att alla upplysningar, hvilka Erling sedan erhöll om hennes person, nästan störde honom. Det var, som kunde ingenting af hvad han fick veta, passa hvarken till ögonen eller skrattet, hvilket kom så lågt och så mjukt. Det enda, som passade, var förklaringen på hennes blekhet. Ty Emma var lungsiktig. Hennes far hade dött i lungsot, och läkarna hade dömt henne själf. Kring hennes hela person sväfvade något af den hemlighetsfulla skönhet, hvilken dödens närhet förlänar åt ungdomen. När Erling hörde detta, föreföll det honom, som om han först då förstått, hvad han erfarit i samma ögonblick den unga flickan trädde in i rummet.

Majoren var det, som berättade detta för Erling, och han berättade vidare, att flickans mor var moster Olivias köttsliga syster, hvilken som fattig prästänka bodde i en stad, belägen i mellersta Sverige. Med allt detta förband Erling ingen bestämd tanke. Men i två dagar gick han och drömde om den unga flickan, hvilken var bestämd att dö ung. När han icke kunde besluta sig för att genast efterkomma moster Olivias inbjudan att komma till Torp, var det därför, att hans egen längtan skrämde honom genom sin styrka.

Till sist kom dock Erling en förmiddag till Torp, och han fann då moster Olivia i full verksamhet. Hon var nämligen sysselsatt med att spjälka benet på en torpare, som kommit i olycka när han fällde timmer i skogen. En stor gran hade rasat tidigare än mannen beräknat, och därvid kom benet emellan och bröts af. Nu låg han själf på salsbordet och fördrog tåligt moster Olivias hårdhändta behandling. Ute på trappan satt hans hustru, en liten blond kvinna i utveckladt hafvandeskap och grät.

Moster Olivia var i sitt bistraste lynne öfverallt detta, och hon lät tungan löpa, medan hon med säker hand fullbordade sitt sträfva barmhärtighetsverk.

— Fanken till karl, utbrast hon för tionde gången, medan hon i sitt anletes svett sträfvade att trycka benet tillrätta. Går han inte och såsar och släpar bena efter sig, till dess han inte har så mycket som ett ben en gång, hvarken att gå på eller att bita i. Hör du, hvad jag säger dig, Ulrik. Gör du om det här, så var det inte värdt att komma till mig. Jag lappar inte ihop dig.

Därmed lade hon försiktigt ned benet på bordet för att flåsa ut, och i det hon såg ut genom det öppna fönstret, vände hon sitt ampra ansikte till hustrun och fortfor:

— Sitter inte människan och gråter, fast jag tjugu gånger har sagt åt henne att låta bli. Kom hit, säger jag.

Hustrun reste sig långsamt och for med det smutsiga förklädet öfver sitt svullna, rödgråtna ansikte. Moster Olivia böjde sig ned genom fönstret och sade:

— Begriper du inte, att om du går på så där, så gråter du dig till ett missfall? Är det kanske det du vill?

— Gud är mitt vittne, började kvinnan.

— Tyst! afbröt moster Olivia. Missbruka inte Guds heliga namn. In i köket med dig, och var glad, att Gud sändt dig till mig, så du kan få hjälp.

Därmed vände hon sig om till patienten. Blek, med slutna ögon och oredigt skägg låg han raklång utsträckt, utan att yttra ett ord af klagan. De bannor, hustrun fått uppbära, tycktes han icke hafva hört. Moster Olivia skulle just fortsätta sitt arbete, då hon hörde sitt namn ropas. Blossande efter en hastig ridt, kom Erling gående öfver gården. Hästen hade han själf sadlat af och ställt in i stallet. Men man kunde se på hela hans yttre, att han förberedt sig väl till färden. Den ljusa pikéhalsduken var sirligt knuten, det bruna håret låg uppkammadt i tupé och de smala benkläderna stramade för omsorgsfullt knäppta hällor. Halmhatten höll han i handen, och hans bugning var en smula förlägen. Moster Olivia mönstrade honom med välbehag.

— Flickungen är i trädgården, sade hon. Gå dit du och håll henne sällskap. Jag håller på med mitt vanliga. Att plåstra och lägga om sår har af ålder varit kvinnors göra.

Trädgården var helt liten och omgafs af en oerhörd hagtornshäck, hvilken så länge varit otuktad, att den nästan såg ut att växa vildt. På gafveln bakom bislaget blommade redan de stora gula solrosorna, och midt på planen under astrakanträden, där frukterna redan börjat gulna, prunkade röda och hvita stockrosor, omgifna af sin krans af reseda. Dessa stockrosor voro moster Olivias stolthet och berömda för sin fägring och utsökta form. Där fann Erling Emma. Hon satt nedhukad på marken, och på ena handen bar hon en gammal handske. När Erling kom, var hon ifrigt sysselsatt att plocka upp ogräset, hvilket under de dagar, då moster Olivia vistats på Kolsäter, skjutit god fart.

Utan att ändra ställning, nickade hon vänligt emot den unge mannen, och Erling visste icke bättre än att kasta sig ned vid den unga flickans sida och hjälpa henne med arbetet. När hela den stora blomgruppen var rensad och ren, reste sig båda upp och logo mot hvarandra.

De hade i en hast blifvit bekanta, och all förlägenhet var borta. Ifrigt samtalande följdes de åt utför den breda trädgårdsgången, till dess att de kommo fram till den djupa, tuktade lindbersån, hvilken afslutade densamma. Där satte de sig nu i skuggan. Hvarken humlor eller bin surrade längre kring lindblommorna, hvilka hårdnat till små gröna kulformiga frukter, och luften omkring dem var klar och ljum som den blir i augusti, innan hösten kommer.

Inne i bersån stod ett stort gammalt stenbord, hvilket vittrat under många regnskurar, och bakom detta satte de sig ned. På bordet låg en bok öppen, som om någon nyss läst i den och lämnat den så. Erling tog boken och läste på titelbladet. Emma gjorde en hastig rörelse som för att hindra honom. Boken var tunn och häftad, tryckt på gulaktigt, mjukt papper, och på titelbladet lästes orden: »Hanna» af Johan Ludvig Runeberg.

Utan att säga ett ord lade Eriing boken tillbaka på det gamla stenbordet. Boken var den första verkliga kärleksidyll, han någonsin läst, och orden däri, hvilka han kunde utantill, stego klara och rena upp i hans minne. Han frågade Emma, om hon läst den förr.

— Många gånger, svarade flickan.

Erling satt och bläddrade i boken. Hans blick föll på tredje sångens början. Halfhögt läste han:

Solen sänkte sig ned och skymdes av bergen i väster;
mild som en brud var aftonen dock. Guldskyar i luften
summo och strålade ljus mot jorden, och ljummade vindar
kommo från ängarne än och lekte med ångor af blomstren.

— Läs mera, bad Emma.

Men Erling lade ned boken.

— Jag läser ej nog bra, sade han.

Inom honom steg jämförelsen mellan den sunda, blomstrande hjältinnan i dikten och Emma, sådan hon satt nu med händerna i knät, hvilande i lindbersåns skugga. Liten och späd var hon, skör och bräcklig såg hon ut. Den hvita klänning, hvari Erling först sett henne, hade hon utbytt mot en mörk, men lika blek syntes hon i den, och lika stora och tänkande blickade ögonen fram under hennes mörkbruna, benade hår, som låg så mjukt utmed de insjunkna tinningarna. På båda kinderna brunno efter arbetet med rensningen små, hetsiga, röda fläckar.

Oskyldigt och lugnt tog hon boken, hvilken Erling lagt tillbaka på bordet. Bläddrande i den, som om hon sökt något, sade hon:

— Det är en dikt om sommaren. Därför har jag mest läst den om vintern. Nu ville jag läsa om den här midt ibland blommorna.

Klara blickade de djupa ögonen upp emot Erling, och han visste ej rätt, hvad han skulle svara.

— När har ni läst den? envisades flickan.

— Det minns jag icke, kom svaret. Jag tror det var en vinterkväll hemma.

— Jag har aldrig haft någon att tala med, om det jag läst, tillade Erling vemodigt.

— Talar ni aldrig med er far?

Erling undvek att besvara frågan. I stället började de att tala om, hvad de båda hade läst. Värmen steg i middagshettan. I ett bad af sol låg hela den lilla trädgården, resedorna doftade, och bakom häcken hördes ljudet af bäcken, hvilken sorlade fram.

— Jag har läst mer än mina jämnåriga, sade den unga flickan, därför att jag alltid varit så sjuk.

Erling blef allvarlig vid dessa ord. Men när hans blick föll på de röda fläckarna på flickans kinder, log han och fann, att hon såg blomstrande ut.

— Javisst, svarade Emma förtjust. Och med den lungsiktigas fasta tro på hälsan tillade hon: Jag är mycket bättre nu. I vinter blir jag kanske riktigt frisk.

Hon log ett lyckligt strålande leende, och i det hon lade Runebergs kärleksdikt tillbaka på dess plats, fortfor hon:

— Det är alls icke tråkigt och svårt att vara sjuk. Jag får läsa så mycket jag vill. Det får ingen af mina kamrater. Och så bli alla människor så goda emot den, som är sjuk.

Så fortforo de båda unga att prata, medan solen brann öfver den lilla trädgården, och bien flögo ut och in ur de gula kuporna, hvilkas hufvar reste sig upp mot gafveln, där hundrofvan klängde utefter den murkna spaljén. När moster Olivia ändtligen efter slutadt dagsverke kom för att ropa in dem till middagen, utbytte de förvånade blickar och logo åter af glädje. Ingen af dem båda hade vetat, att förmiddagen var förbi.

För första gången i sitt lif var Erling glad, att ingen på Kolsäter lade märke till, när han kom och gick. Fri var han som fågeln, och han visste också att begagna sin frihet. Nästan hvar dag red Erling till Torp, och moster Olivia var själf den, hvilken uppmuntrade honom härtill. Moster Olivia kallade numera Erling och Emma för de båda barnen, och hon hade sin stora glädje åt deras förtrolighet. Genom att den goda frun ofta var sökt af främmande, lämnades de båda barnen också nästan ständigt ensamma. Än var det en sjuk, som skulle koppas, än kom en bondhustru bärande på ett barn, som skadat sig i foten, än var det en smedspojke, som fått armen uppbränd af ett glödande järn. En gång kom en storbonde åkande i fullt sken. Löddret hängde i flagor utmed hästarnas seldon. Slängande tömmarna från sig, lät han djuren stå obundna kvar ute på landsvägen, och bärande en sanslös flicka på sina armar kom han springande öfver gården. Flickan hade blifvit ormbiten under bärplockning, och det sjuka benet var svullet och blått. Hela den dagen var moster Olivia allvarlig, och man kunde se på henne, att hon fruktade det värsta. Flickan fick stanna kvar och bo i pigkammaren, men nästa morgon var den lilla död. Och fadern, hvilken kommit för att höra om barnets tillstånd, gick långsamt tillbaka öfver gården, bärande i sina armar den lilla döda kroppen, som nedbäddades i höet bakom körstolen.

Sådana besök hade moster Olivia många, och söktes hon ej af de sjuka, så söktes hon af de friska, hvilka hon botat. Dessa kommo nämligen alla tillbaka, och så usel var ingen, att han åtminstone ej kom och visade sig för fru Krabbe och sade tack. De, hvilka så kunde, medförde också mera reella bevis på sin tacksamhet, och dessa bevis voro sådana, som hvars och ens förhållanden tilläto, från en gödkalf eller ett får till en mager höna eller ett halft tjog ägg. De allra fattigaste kommo allenast för att säga tack, skrapade, bockade eller nego och blefvo till på köpet undfägnade i köket.

Moster Olivias dagar voro alltså händelserika nog, och det var ej underligt, att de båda barnen blefvo lämnade åt sig själfva. Den omväxling de önskade, fingo de söka sig på egen hand. Och snart voro de också hemmastadda öfver allt.

Utanför trädgården låg skogsbacken, och bortom skogsbacken hagen. En vackrare skogsbacke kunde man icke gärna finna. Högst upp på kullen stod en reslig tall, och kring dess stam var byggd en bänk i rundel. I lifstiden hade detta varit farbror Jakobs älsklingsplats. Här satt han då och läste eller drömde. Ty farbror Jakob hade varit en boksynt man, hvilken in i sena åldern gladdes åt sina gamla latinska poeter. När det kom främmande, samlades gästerna här, och mer än en sommarnatt, hade farbror Jakobs sånger klingat ut öfver den skumma skogsbacken, medan han själf ackompanjerade sig på den gamla gitarren, hvilken nu i många år hängt ostämd och stum öfver sängen i moster Olivias sofrum. På sluttningen hade de små granarna växt höga, och ända ned emot bäcken reste sig smalvuxna enar. Mossiga voro stenarna där, och sorlande ilade bäcken fram under de täta albuskarna. Här voro Erling och Emma allena. Här såg dem ingen. Lyckliga gledo de ned utför sluttningen och togo plats i gräset, där de kunde se, hur bäcken försvann under brohvalfvets dunkel.

I denna omgifning upplefde dessa unga sin första kärleks saga, utan att ett ord blef taladt om det, som egentligen lyckliggjorde dem båda. Erling drömde nu icke längre. Han lefde. Aldrig hade han förr fått tala om sig själf. Nu lärde han denna konst. Om hvad han läst talade han, om de stora skogarna och sina ensamma färder i dem. Om moderns sjukdom och död, faderns melankoli och hans egen ensamhet. Allt berättade han. Större och betydelsefullare blef honom allt, därför att han icke längre behöfde bära det ensam. Lyssnande satt Emma bredvid honom, och medan Erling berättade, släppte hennes ögon icke hans ansikte. »Förunderligt,» tänkte Erling mången gång. »Hon är yngre än jag, men allting i lifvet förstår hon bättre.»

Liten var den rymd i hvilken de unga hade att röra sig, och dock blef dem tiden aldrig lång. Stockrosorna vissnade och föllo af. Rönnbären rodnade bakom de gulnade bladen. I hagen stod en hel björk röd och gul, sällsamt stickande af mot de öfriga trädens grönska. Men ingenting märkte de båda af tiden, som gick. Ett underland hade de skapat sig själfva, och inom detta underland stannade de. »Hvad har ni gjort i dag, barn?» sade moster Olivia. »Ingenting,» svarade de båda och skrattade.

Moster Olivia var god mot dem. Ty Emma var hennes enda syskonbarn, och hon hade tagit henne till sig i den djärfva förhoppningen att göra flickan frisk. När hon då såg, att Emma med hvarje dag som kom, blef kryare genom Erlings besök, uppmuntrade hon ynglingen ännu ifrigare än förut att komma tillbaka. Att majoren icke saknade sonen, visste moster Olivia väl.

Men när Erling efter en sådan dag, red tillbaka hem genom den skumma skogen, då lät han tyglarna hänga och hästen gå i skridt. Vackrare än någonsin blef honom allt, hvad han såg. Helg rådde inom honom, en helg, som icke fick störas. Leende smekte han den gamla bruna hästen och tänkte på Emma, leende öfver den öfversvinnliga lycka, som fyllde honom. Människorna och världen blefvo honom små. Högt öfver deras bekymmer och äflan gick han, och för första gången vågade han bekänna inför sig själf, att ingen människa, han någonsin sett, ägde något, af hvad han själf kallade lycka. Smått var människornas lif. Trånga och små deras tankar.

Full af en gränslös sällhet, red han fram på den hala stigen, där hästen försiktigt satte hofvarna ned för att icke snafva. Rundt om honom var skogen tyst. Under granarna stod som ett skymningsnät af kvistar och barr, dunkelt, orörligt, skugglikt. Vissheten föll öfver honom, att Emma måste tillfriskna. Det var, som höll han hennes öde i sin hand, därför att det väfts samman med hans eget. Hemkommen, lämnade han hästen åt kusken, och smög försiktigt upp på sitt rum. Ingen ville han möta. Blotta tanken på andra människor störde honom nu. Uppkommen på sitt rum, slog han upp fönstret och såg ut öfver parkens träd, nedanför hvilka Lommens vatten lyste fram. Öfver honom glänste stjärnorna bleka.

De båda barnen hade börjat att kalla hvarandra du, och detta lilla ord hade fört dem ännu närmare hvarandra.

När Erling satt hos Emma, och samtalet kommit i gång, då kunde han lyssna till hennes späda, lekfulla stämma och förvånas öfver, att han förr alltid väntat sig så mycket af de gamla. I hans inre lefde de forna frågorna kvar, de små och de stora frågorna, hvilka han icke vågat uttala, därför att ingen någonsin ville svara honom. I ro slumrade de nu allesammans, som vore de alla för länge sedan besvarade, och för hans ögon bredde sig i oändligt ljus den enkla, raka väg, hvilken han hade att gå för att nå fram.

Ingenting störde denna Erlings och Emmas vackra dröm. Under dessa veckor sken solen, och landtmannen skriade mot himlen förgäfves efter regn. Men regnet kom icke. Oföränderligt klar hvälfde sig den blåa augustihimlen öfver trädgården på Torp och skogsbacken utanför densamma. De båda barnen fingo ostörda leka sin lek till slut.

När till sist den gamla prostinnan Storck, Emmas moder, kom på besök till sin syster, ändrade detta ingenting i de båda barnens vanor. Prostinnan var ännu i sin ålder en späd liten varelse, hvilken så litet som möjligt besvärade någon med sin person. Som om hon icke tillhört denna världen, gled den lilla gumman med sitt rika gråa hår och de varma, djupt liggande ögonen ut och in genom rummen. Och när hon slog sig till ro eller satt ensam, sysslade hennes händer med ett handarbete eller ögonen med en bok.

Länge kunde hon dock sällan sitta stilla. Ty prostinnan hade en svaghet, hvilken var hennes lifs plåga. Hon var rädd för åskan, och denna fruktan sysselsatte henne så starkt, att hon flere gånger både för och eftermiddag måste gå ut och taga naturen i ögonsikte. Var himlen då molnfri och klar, återvände hon stillsamt till sin plats i det lilla förmaket. Men upptäckte hon ett moln, hvilket syntes henne det ringaste misstänkt, då kom hon tillbaka med nedslagen uppsyn och snabba steg. Då gjorde hon sin rond i huset, stängde alla fönster och alla spjäll samt återtog sedan sin vanliga plats, ängsligt spanande ut genom de små fönsterrutorna.

Aldrig skämtade någon med prostinnan Storck om denna hennes lilla svaghet. Att omgifningen i tysthet smålog däråt, därvid var hon van, och blef hon upptäckt, log hon härvid ett godsint löje, hvilket betydde, att hon bad om öfverseende för sina idéer. Själf tillät hon sig aldrig anmärkningar öfver andra, och aldrig undföll henne ett hårdt eller ett spefullt ord. I detta liksom i allting annat var hon moster Olivias raka motsats, och det föll af sig själft, att moster Olivia i denna systers närhet lade band på sin natur och blef som en annan människa. Hennes skratt blef mindre bullersamt och hennes omdömen om människor mildare. Det var, som om prostinnans närvaro dämpat hela hennes person. »Syster Jeanette är så sensibel,» plägade hon säga. »Egentligen är jag henne alldeles för bastant.»

Prostinnan störde alltså de båda unga lika litet, som hon någonsin i sitt lif med vett och vilja hade stört någon annan. Ensam gick hon ute och betraktade molnen eller satt med sin stickning i förmakets gungstol. Hvad hon tänkte, fick ingen veta mycket af. Blott någon enstaka gång hände det, att hon närmade sig de båda unga för att fråga, om Emma hostat mycket eller om hon icke gått sig för varm. Då gick Emma henne till mötes, och med armen om den gamlas lif hviskade hon lugnande ord i moderns öra. Det föreföll vid sådana tillfällen nästan som om den gamla modern varit den af de två, hvilken var sjuk och behöfde vårdas. Erling njöt af att se denna förtrolighet, hvilkens sötma han själf aldrig hade smakat.

En enda sak fanns dock, hvilken störde de unga, och det var, att dagarna för hastigt flydde sin kos. Som förkänslan af en oundviklig olycka kunde tanken härpå vakna dem emellan, lämnande efter sig ett intryck af vemod, hvilket emellertid kom dem att blott så mycket mera intensivt njuta stunden, hvilken ännu var deras. Men ju närmare afskedet ryckte dem inpå lifvet, desto pinsammare blef dem vissheten därom, att de måste lämna sitt paradis. Och när slutligen den sista dagen oåterkalleligen var inne, då var det, som upptäckte de först nu på allvar, att träden gulnat omkring dem, blommorna bitits af frosten, och september var inne.

Trädgårdsgrinden gnisslade på sina hakar, och vägen, hvilken de följde, ledde utmed den yfviga mörka hagtornshäcken ned mot bäcken. Erling gick först ut på brädan, från hvilken stigen slingrade vidare in i hagen, och räckte Emma sin hand. När Emma väl kommit öfver på andra sidan, behöll Erling hennes hand. Tigande gingo de vidare in under björkarna. Rundtom dem strålade samma outtröttliga sol, hvilken under dessa veckor aldrig hade svikit dem. Men björkarnas blad hade börjat skifta i guld, rönnbären prunkade röda bakom de gröna bladen, och under björkarnas hvita stammar rasslade ormbunkarnas bruntorkade blad för vinden. Långt borta på gärdet kunde de se, hur hafren föll för skördefolkets liar. September var inne.

Bort öfver backarna, där utsikten vidgades öfver afmejade fält och låga skogsdungar, slingrade sig vägen fram. När de slutligen stannade för att hvila, var Emma trött. Röda fläckar brunno på båda hennes kinder. Tyst satte sig Erling bredvid henne i gräset, och hans hjärta var fullt. Öfver deras hufvuden gungade björkarnas långa, hängande grenar, och på himmelen seglade guldskyar fram mellan hvita rodnande purpurmoln. Ingen förmådde säga något nu, båda visste, att de togo afsked, och känslan häraf öfverväldigade dem helt. När de till sist reste sig upp för att gå hem, böjde sig Erling ned och tog Emma om lifvet för att hjälpa henne. Därvid lutade hon sitt ansikte fram emot honom, och innan Erling hunnit sansa sig, hade han kysst hennes läppar.

Emmas ögon brunno med ny, djupare glans, och medan de vände stegen hemåt, tog hon Erlings arm och stödde sig vid den. Fritt och öppet möttes deras blickar. Ett löfte hade de växlat, ett löfte, som band för lifvet. Helig, lycksalig och allvarlig som ingenting, de förut drömt eller upplefvat, blef för dem båda denna stund. När de nalkades häcken igen, log Emma och släppte Erlings arm. Hemligheten, hvilken band dem samman, fick ingen ana. Den ville de gömma som sin dyraste skatt.

Middagen gick under glam och skämt. Och för både Erling och Emma var det, som hade de suttit allena i det ljusa rummet och talat med hvarandra utan ord. När middagen var öfver, träffades de ännu ett ögonblick ensamma. Ty moster Olivia satte värde på att få smälta maten i den breda hvilstolen, och prostinnan satt då tyst i sitt soffhörn och läste det sista numret af Familj-journalen. Då gingo Erling och Emma ut i lindbersån, där de hade suttit den första dagen. Där bad Emma Erling vänta en stund, och när hon kom tillbaka, gaf hon honom den lilla boken, som en gång legat emellan dem på det vittrade stenbordet. Den låg där också nu, och när Emma med ifriga fingrar öppnade den, visade hon Erling, att hon med sirliga bokstäfver skrifvit hans namn däri på den första sidan under sitt eget.

— Jag har ingenting att gifva dig, sade Erling bedröfvad.

Emma skakade sitt lilla hufvud och svarade:

— Du har gifvit mig mycket nog.

En liten stund därefter sade de hvarandra farväl och gingo därefter in till de gamla. Men denna gång kysstes de icke. De höllo blott länge hvarandras händer, och Emma sade:

— Nästa sommar träffar jag dig igen här. Då ska jag vara frisk. Och i morgon ska jag ligga vaken och tänka på dig, när du far.

Så skildes Erling och Emma från hvarandra, och när Erling följande morgon satt i resvagnen och rullade in emot staden, var han lycklig, emedan han visste, att i det lilla gästrummet på Torp låg en flicka vaken och följde honom med sina tankar. Han var också lycklig, därför att i innerfickan på kavajen förvarade han Emmas afskedsgåfva, hvilken ingen mera än han själf sett eller någonsin skulle få se. Det bekymrade honom föga, att regnet strömmade ned, och att den första höststormen blåste.

*

Hela den vinter, som kom, lefde Erling Mörk i denna hemliga lycka, men när maj månad var inne, gick drömmen i stycken. Då satt han en afton ensam i det rum, hvilket han bebott under skoltiden. Framför hans fönster gick älfven bred i vårflödet, och öfver taken på andra sidan gatan, hvilken skar midt igenom den lilla stiftstaden, såg han ut öfver de blånande bergen. Solen var nyss nedgången, och öfver himlen spredo sig purpurskyarna, mörknande och tätnande, ju djupare solen sjönk.

Erling stod lutad mot fönsterposten, och hans ögon voro tårfyllda, så att han ingenting såg. Hans ungdomliga kropp skakades som af frysning eller kramp. Upprepade gånger slog han i förtviflan med den knutna handen mot fönsterbrädan, som hade själfva den kroppsliga smärtan skaffat honom lindring. Slutligen vacklade han tillbaka till den smala soffan utmed långväggen. Där föll han framstupa, och hans kropp skakades af våldsam gråt.

Där fann honom den gamla skolpojksstäderskan, hvilken sett mera af ungdomens bekymmer än någonsin far och mor. Utan att låtsa märka ynglingen, gjorde hon rummet färdigt till natten. Innan hon gick, rullade hon ned gardinen för det låga fönstret och tände lampan, fastän ute ännu full vårdager rådde.

En stund efter det att gumman gått, reste sig Erling upp och satte sig till rätta i soffan. Han grät icke längre, satt blott stilla och stirrade ut öfver det lilla rummet med dess enkla möblering, som visste han icke rätt, hvar han befann sig.

Slutligen gick det upp för honom, att sängen stod bäddad. Han kunde bara icke erinra sig, när detta skett. Kanske var det tid att gå till hvila?

— Jag har säkert sofvit, tänkte Erling. Och det måtte vara sent.

Det föll honom icke in att se på klockan. Mekaniskt klädde Erling af sig. Kläderna lät han ligga som de kunde, och sedan han släckt lampan, gick han till sängs, förvånad öfver att dagern ännu lyste genom den fällda gardinen. I bädden började gråten på nytt, och som ett barn grät sig den ensamme ynglingen i sömn, sönderskakad i sitt innersta af ungdomens första ensliga sorg. Erling hade nämligen denna dag gjort en ensam promenad långt utom tullen. Öfver de våta åkrarna drillade lärkorna, genom dikena forsade vattnet brunt, och under granarna inne i skogen stod mossan grön med fläckar af snö i den djupaste skuggan. Lycklig hade han gått där och drömt, lycklig, emedan han visste, att sommaren var nära, den sommar, efter hvilken han längtat som aldrig förr. Hemkommen hade han gått in i våningen hos familjen, där han var inackorderad, och på bordet fann han en tidning. Erling läste eljest icke tidningar, men ett namn, som stod där, omgifvet af svart ram, tvang honom att närma sig bordet och försöka att läsa. Länge måste han stafva på namnet, och orden, hvilka beledsagade detta namn, innan han förmådde fatta, att hvad han läste, var sant.

Där stod, att Emma var död, och att hon ännu icke fyllt sexton år. Sedan Erling förstått detta, blef allting mörkt inom och utom honom. Ingen dager såg han omkring sig, förrän han vaknade på soffan i sitt rum och fann lampan brinnande på skrifbordet. Öde och tomt var allt omkring honom. Allting var borta, lyckan, ungdomen och sommaren, efter hvilken han längtat, med dem. Hans senare öde tillhör en annan saga.

---