David Copperfield/Del II/Kapitel 21

←  Martha

David Copperfield av Charles Dickens Översättare: Carl Johan Backman Ett husligt kapitel

Jag invecklas i mystiska förhållanden  →

TJUGUFÖRSTA KAPITLET.
Ett husligt kapitel.

Jag arbetade strängt på min bok, utan att likväl låta den göra ingrepp i det punktliga uppfyllandet av mina plikter som tidningsreferent, och den kom ut och gjorde mycken lycka. Jag dövades icke av det bifall, som ljöd i mina öron, ehuru jag var mycket mottaglig därför och säkerligen tänkte högre om min produkt än någon annan gjorde. Jag har ständigt vid mina iakttagelser av människonaturen lagt märke till, att den, som har något skäl att tro på sig själv, aldrig blåser upp sig för att andra skola tro honom vara något stort. Av detta skäl bibehöll jag min blygsamhet av aktning för mig själv, och ju mera bifall jag skördade, desto mera ansträngde jag mig för att förtjäna det.

Det är icke min avsikt att i denna berättelse skriva mina litterära arbetens historia, ehuru den i alla andra väsentliga avseenden utgör mina i skrift avfattade levnadsminnen. De tala för sig själva, och jag överlåter dem åt sig själva. Då jag händelsevis nämner dem, är det endast som en del av min utveckling.

Som jag vid denna tid hade fått ett visst skäl att tro, att naturen och slumpen hade gjort mig till författare, ägnade jag mig förtröstansfullt åt min kallelse. Utan denna övertygelse skulle jag utan tvivel ha slagit hela saken ur hågen och använt mina krafter på en annan verksamhet. Jag skulle ha sökt upptäcka vad naturen och slumpen verkligen hade danat mig till och att bli detta och ingenting annat.

Vad jag hade skrivit i tidningen och annorstädes hade gjort så mycken lycka, att jag, då jag hade vunnit denna nya framgång, ansåg mig fullt berättigad att slippa ifrån de tråkiga parlamentsdebatterna. En vacker afton nedskrev jag därför för sista gången musiken till de parlamentariska säckpiporna och har sedan aldrig hört den, ehuru jag ännu under hela sessionen känner igen det gamla surret i tidningarna, utan några egentliga variationer, möjligen med undantag av att det nu är ännu längre än förut.

Jag skriver nu om den tid då jag hade varit gift i halvtannat år eller så vid pass. Efter åtskilliga växlande försök hade vi avstått från alla hushållsexperiment. Hushållet fick sköta sig självt, och vi höllo en betjäntpojke. Dennes förnämsta göromål bestod uti att gräla med köksan, i vilket avseende han visade de allra största anlag.

Han förefaller mig ha levat under ett hagel av grytlock. Hela hans tillvaro var ett handgemäng. Han kunde ropa på hjälp vid de mest olämpliga tillfällen — till exempel då vi hade en liten middagstillställning eller några få vänner hos oss till kvällen — och komma tumlande ut ur köket med järnprojektiler flygande efter sig. Vi skulle gärna velat bli av med honom, men han var så innerligt fäst vid oss och ville icke lämna oss. Han var en gråtmild yngling och bröt ut i så ömkliga jeremiader, så snart han fick en vink om att vår förbindelse skulle upphöra, att vi voro tvungna att behålla honom. Han hade icke någon mor eller något slags anförvant, som jag kunde upptäcka, med undantag av en syster, som flydde till Amerika i samma ögonblick som vi befriade henne ifrån honom, och så fingo vi honom på halsen som en ohygglig ung bortbyting. Han hade en livlig föreställning om sin olyckliga ställning och gned alltjämt sina ögon med ärmen på sin jacka eller böjde sig ned för att snyta sig i yttersta hörnet av en liten näsduk, vilken han aldrig kunde förmå sig att helt och hållet taga upp ur fickan, utan ständigt gömde och sparade på.

Denne olycksalige pojke, som i ett olyckligt ögonblick hade blivit stadd i vår tjänst mot sex pund och tio shillings om året, var en källa till ständiga obehag för mig. Jag observerade honom allteftersom han växte till — och han växte som en störböna — med plågsamma farhågor för den tid då han skulle börja raka sig, ja, till och med för den då ban skulle bli flintskallig eller gråhårig. Jag såg ingen utsikt till att någonsin bli av med honom, och ofta, då jag grubblade över framtiden, tänkte jag på vilken börda han skulle bli, då han blev gammal.

Aldrig förekom mig någonting så oväntat som det sätt varpå han befriade mig ur min förlägenhet. Han stal Doras klocka, vilken i likhet med allt annat, som tillhörde oss, icke hade någon bestämd plats, förvandlade den till pengar och förstörde dessa (han var alltid en gosse med klena förståndsgåvor) på att oupphörligt åka fram och tillbaka mellan London och Uxbridge uppe på diligenstaket. Han avfördes till poliskammaren, sedan han, så vitt jag erinrar mig, hade tillryggalagt sin femtonde resa, då fyra shillings och sex pence samt en flöjt, vilken han ej kunde blåsa på, funnos i hans fickor.

Denna överraskning och dess följder skulle ha varit vida mindre obehagliga för mig, om han icke hade visat sig ångerfull. Men han var särdeles ångerfull och det på ett egendomligt sätt — icke i klump eller på en gång, utan, så att säga, i små avbetalningar. Så till exempel kom han dagen efter den, då jag nödsakades att inför rätten uppträda emot honom, fram med vissa uppenbarelser rörande en i källaren befintlig buteljkorg, som troddes vara full med vin, men i vilken det icke fanns något annat än buteljer och korkar. Vi förmodade, att han nu hade lättat sitt samvete och berättat det värsta han visste om köksan, men ett par dagar därefter kände hans samvete en ny beklämning, och så yppade han att hon hade en liten flicka, som varje morgon tog bort vårt bröd, samt att han själv hade blivit mutad att hålla mjölkbudet med kol. Två eller tre dagar senare underrättades jag av myndigheterna om att han hade lett till upptäckten av oxstekar i soplåren och lakan i traspåsen. Kort därefter togo hans angivelser en alldeles ny riktning, och nu bekände han sig vara medveten om en hos oss tillämnad inbrottsstöld, vartill planen hade uppgjorts av pojken, som bar till oss vårt öl och som genast häktades. Jag skämdes till den grad över att ha varit ett sådant offer, att jag gärna skulle velat giva honom vad som helst för att få honom att tiga eller bjudit en rund summa för att han skulle få tillåtelse att rymma sin väg. En försvårande omständighet i hans sak var den, att han icke hade den ringaste aning om detta, utan inbillade sig att han gav mig upprättelse och ersättning genom varje ny upptäckt han gjorde, ja, till och med satte mig i en större tacksamhetsskuld hos honom.

Till slut rymde jag själv varje gång jag såg en polisbetjänt närma sig med ett nytt budskap och levde ett smygliv, till dess han hade blivit dömd att deporteras. Till och med då kunde han icke hålla sig tyst och stilla, utan skrev oupphörligt brev till oss och ville så gärna se Dora innan han reste, att Dora gick för att besöka honom och svimmade, då hon såg honom innanför järngallret. Jag hade, kort sagt, icke någon frid eller ro förrän han blivit förd utom landet och (efter vad jag sedan fick höra) gjord till fåraherde någonstans »inåt landet», utan att jag har någon geografisk föreställning om var detta kunde vara.

Allt detta ledde mig till vissa allvarliga betraktelser och visade våra misstag i en ny dager, något som jag, trots min ömhet för Dora, en afton fann mig föranlåten att meddela henne.

»Vet du, min älskling», sade jag, »att det är plågsamt för mig att tänka, att vår brist på ordningssinne och förmåga att sköta ett hushåll invecklar inte endast oss (vi äro redan vana därvid), utan medför även obehag och ledsamheter för andra.»

»Du har varit tyst och beskedlig en lång tid», sade Dora, »men nu tänker du börja bli stygg igen.»

»Nej, visst inte, söta Dora. Låt mig förklara för dig vad jag menar.»

»Det tror jag att jag helst skulle vilja slippa att veta», sade Dora.

»Men jag vill att du skall veta det, min älskling. Släpp ned Jip.»

Dora satte hans nos mot min mun och sade »buh!» för att jaga bort mitt allvar, men då hon icke lyckades göra det, befallde hon honom att gå in i sin pagod och satt med hopknäppta händer och såg på mig med det mest lilla undergivna uttryck i sitt ansikte.

»Saken är den, min söta vän», började jag, »att det ligger någonting smittosamt hos oss. Vi smitta alla med vilka vi komma i beröring.»

Jag skulle kanske ba fortfarit att uttrycka mig på detta bildlika sätt, om jag icke av uttrycket i Doras ansikte hade märkt, att hon av alla krafter undrade huruvida jag ämnade föreslå något nytt slags ympning eller annat medicinskt botemedel för detta vårt osunda tillstånd. Jag hejdade mig därför och försökte uttrycka mig tydligare.

»Ser du, min älskling», sade jag, »det är inte nog med att vi förlora pengar och trevnad och stundom även vårt goda lynne, därför att vi inte kunna lära oss att vara mera uppmärksamma, utan vi ådraga oss även ett tungt ansvar för att vi fördärva envar som kommer i vår tjänst eller har något att skaffa med oss. Jag börjar frukta, att skulden inte uteslutande är på den ena sidan, utan att dessa människor uppföra sig illa därför att vi själva inte uppföra oss så särdeles väl»

»O, vilken beskyllning!» utbrast Dora med vitt uppspärrade ögon. »Att säga att du någonsin sett mig stjäla guldklockor! Å, å!»

»Men, mitt söta barn, tala då inte sådana där påtagliga orimligheter! Vem bar väl gjort den ringaste hänsyftning på guldklockor?»

»Du gjorde det», genmälde Dora. »Du vet att du gjorde det. Du sade, att jag inte hade uppfört mig väl och jämförde mig med honom.»

»Med vem?» frågade jag.

»Med betjäntpojken», snyftade Dora. »Ack, du grymma varelse, att jämföra din tillgivna hustru med en deporterad betjänt! Varför sade du mig icke din tanke om mig innan vi gifte oss? Varför sade du inte, du hårdhjärtade varelse, att du var övertygad att jag var sämre än en deporterad betjänt? O, att du kan ha en så förskräcklig tanke om mig! Å, herre Gud!»

»Men, min söta Dora», genmälde jag och försökte att taga undan näsduken, som hon tryckte till sina ögon, »det här är inte endast löjligt av dig, utan även orätt. Först och främst är det inte sant.»

»Du sade alltid att han brukade narras», snyftade Dora; »och nu säger du detsamma om mig! O, vad ska jag göra? vad ska jag göra?»

»Min söta flicka», sade jag, »jag får verkligen be dig vara förståndig och lyssna till vad jag sade och vad jag säger. Min snälla Dora, om vi inte lära oss själva att uppfylla våra plikter mot dem som vi ha i vår tjänst, skola dessa aldrig lära sig att uppfylla sina plikter mot oss. Jag fruktar att vi ge folk sådana tillfällen till att göra ont, som aldrig borde givas. Även om vi avsiktligt — vilket nu inte är fallet — vore så försumliga i alla våra anordningar, som vi verkligen äro — ja, även om vi tyckte om det och funne ett nöje däri — vilket vi inte göra — är jag övertygad att vi inte skulle ba något slags rättighet att fortfara på detta sätt. Vi rent av fördärva folk. Vi äro tvungna att tänka på detta. Jag kan inte låta bli att tänka på det, Dora. Det är en betraktelse, som jag inte är i stånd att avvisa, och den gör mig stundom mycket orolig. Se detta, min vän, är alltsammans. Seså, var nu inte lägre barnslig!»

Dora ville icke på en lång stund tillåta mig att taga undan näsduken. Hon satt och snyftade bakom den och mumlade, att ifall jag var orolig, varför hade jag då någonsin gift mig med henne? Varför hade jag inte sagt, till och med på själva dagen före vårt bröllop, att jag visste att jag skulle bli orolig och att jag helst ville slippa ifrån alltsammans? Om jag inte kunde tåla henne, varför skickade jag då inte bort henne till hennes tanter i Putney eller till Julia Mills i Ostindien? Julia skulle bli glad över att få se henne och inte kalla henne en deporterad betjänt, Julia hade aldrig kallat henne någonting dylikt. Kort sagt, Dora var så bedrövad och gjorde även mig så bedrövad genom den sinnesstämning, vari hon befann sig, att jag insåg, att det icke tjänade till någonting att, om än aldrig så milt, förnya ett sådant försök och att jag måste gå annorlunda tillväga.

Vad hade jag väl då att göra? »Bilda hennes förstånd?» Detta var ett allmänt talesätt, som hade en god och lovande klang, och jag beslöt därför att bilda Doras förstånd.

Jag började genast. Då Dora var mycket barnslig och jag skulle haft vida större lust att instämma med henne, sökte jag att vara allvarlig — och försatte både henne och mig i dåligt lynne. Jag talade med henne om de ämnen, som sysselsatte mina tankar och läste Shakespeare för henne — och tröttade henne till den yttersta grad. Jag tog för vana att liksom rent tillfälligtvis meddela henne små bitar av nyttig undervisning eller sunt omdöme — och då jag drog fram med dem, ryckte hon häftigt till, som om de varit svärmare. Huru oavsiktligt och naturligt jag än sökte utbilda min lilla hustrus förstånd, kunde jag likväl icke undgå att se, att hon alltid hade en instinktlik föreställning om vad jag hade i sinnet och ständigt var rädd för mig. I synnerhet var det klart för mig, att hon ansåg Shakespeare för en riktig buse. Det gick därför mycket långsamt med utbildningen.

Jag begagnade mig för detta ändamål av Traddles och lät varje gång han besökte mig mina minor springa mot honom till indirekt uppbyggelse för Dora. Den massa praktiskt förstånd, jag sålunda bibragte Traddles, var ofantlig och av bästa kvalitet, men hade ingen annan verkan på Dora, än att den gjorde henne nedstämd och ständigt orolig av fruktan att det nästa gång skulle bli hennes tur. Jag tyckte mig vara förvandlad till en skolmästare, en fälla eller en snara; det förekom mig som om jag ständigt lekte spindel med Doras fluga och alltjämt störtade ut ur mitt hål till hennes stora förskräckelse.

Detta oaktat höll jag ut i flera månader, i det jag lät min blick sväva ut över denna mellanrymd till den tid då sympatien mellan Dora och mig skulle vara fullständig och jag till min fulla belåtenhet hade »bildat hennes förstånd». Men då jag slutligen märkte att jag, ehuru jag under hela denna tid hade varit så full av beslutsamhet, som ett piggsvin eller en igelkott med taggar, likväl ingenting uträttat, började det att falla mig in att Doras förstånd redan var utbildat.

Vid närmare eftersinnande syntes mig detta så sannolikt, att jag avstod från min plan, som haft ett mera lovande utseende i orden än i verkligheten, och beslöt att från detta ögonblick vara belåten med mitt hustrubarn och icke på något sätt försöka förvandla henne till någonting annat. Jag var själv innerligt led vid att spela vis och förståndig och vid att se min älskling lida av detta tvång, och så köpte jag en dag ett par vackra örringar åt henne och ett halsband åt Jip och begav mig hem för att göra mig angenäm.

Dora blev förtjust över de små presenterna och kysste mig, full av glädje, men det låg likväl ännu en, om också lätt, skugga emellan oss, och jag hade föresatt mig att ingen sådan skulle få finnas. Om det nödvändigt måste finnas en skugga någonstans, sknlle jag hädanefter gömma den i mitt eget bröst.

Jag slog mig ned bredvid min hustru på soffan och satte örringarna i hennes öron och sade henne, att jag fruktade att vi på sista tiden icke hade haft så trevligt tillsammans som vanligt, och att detta var mitt fel — vilke jag uppriktigt trodde och vilket det även verkligen var.

»Saken är den, älskade Dora», sade jag, »att jag försökt att vara vis.»

»Och att göra mig vis också, inte sant, Doady?» sade Dora blygt.

Jag nickade samtyckande till de höjda ögonbrynens täcka fråga och kysste de ljuva läpparna.

»Det lönar alls inte mödan», sade Dora och skakade på huvudet, så att örringarna klingade. »Du vet vilken liten obetydlig varelse jag är och vad jag från början ville att du skulle kalla mig. Kan du inte det, så fruktar jag att du aldrig kommer att tycka om mig. Är du säker på att du inte stundom tänker att det skulle ha varit bättre att ha…»

»Ha vad för slag, min älskling?» frågade jag, ty hon gjorde icke något försök att fortsätta.

»Ingenting!» svarade Dora.

»Ingenting?» upprepade jag.

Hon slog sina armar om min hals och kallade sig vid sitt favoritnamn »en gås» och gömde sitt ansikte vid min axel i ett sådant svall av lockar, att det blev ett riktigt arbete att rödja undan dem för att få se det.

»Om jag inte tänker att det skulle varit bättre att ha gjort ingenting, än försöka utbilda min lilla hustrus förstånd?» sade jag och skrattade åt mig själv. »Var det detta du ville fråga? Jo, det gör jag.»

»Är det detta som du försökt?» utbrast Dora. »O, vilken förskräcklig gosse!»

»Men jag ska aldrig mera försöka det», sade jag, »ty jag älskar henne ömt sådan hon är.»

»Är det inte någon historia — är det sant?» frågade Dora och smög sig närmare intill mig.

»Varför», svarade jag, »skulle jag försöka förändra det som i så lång tid varit mig så dyrbart? Du tar dig aldrig bättre ut än som ditt eget naturliga jag, min söta Dora, och vi skola inte göra några flera dumma försök, utan återvända till vårt gamla sätt och vara glada.»

»Och vara glada!» upprepade Dora. »Ja, hela dagen i ända! Och du ska inte bry dig om ifall det ibland går en liten smula på tok?»

»Nej, nej», sade jag. »Vi skola söka att reda oss så gott vi kunna.»

»Och du kommer ju inte vidare och säger mig att vi göra andra människor elaka?» sade Dora inställsamt. »Ty du vet nog att det är så förskräckligt styggt.»

»Nej, nej», svarade jag.

»Det är ju bättre att jag är dum än att jag är ledsen?» sade Dora.

»Det är bättre att du är den naturliga Dora, än någonting annat i världen.»

»I världen! Ack, Doady, det är en stor plats!» sade Dora och skakade sina lockar, vände sina förtjusta, glada ögon mot mina, brast ut i ett hjärtligt skratt och sprang bort för att sätta det nya halsbandet på Jip.

På detta sätt slutade mitt första försök att åstadkomma någon förändring hos Dora. Jag hade misslyckats; jag kunde icke uthärda min egen ensamma vishet; jag kunde icke förena den med hennes förra vädjan till mig i egenskap av mitt hustrubarn. Jag beslöt att i all tysthet göra allt vad jag kunde för att förbättra vårt husliga förhållande, men jag förutsåg, att jag endast skulle komma att uträtta mycket litet, om jag icke åter ville urarta till spindel och ständigt ligga på lur.

Och den där omnämnda skuggan, som icke längre skulle få vara mellan oss, utan vila på mitt hjärta — huru föll den?

Den gamla olyckliga känslan genomträngde mitt liv. Den hade blivit djupare, ifall den alls hade förändrats, men den var lika dunkel som någonsin och tilltalade mig som en sorgsen musik, svagt hörd om natten. Jag älskade min hustru innerligt och var lycklig, men den lycka, jag en gång dunkelt hade anat, var icke den lycka jag njöt, och alltid var det någonting som fattades.

För att uppfylla den överenskommelse, jag gjort med mig själv om att låta min själ avspegla sig på dessa blad, undersöker jag den åter noggrant och bringar dess hemligheter i dagen. Det jag saknade, såg jag ännu, såg jag ständigt som en dröm av min ungdomliga fantasi, såsom något som jag icke kunde ernå och som jag nu med en viss smärta, liksom alla andra människor, insåg vara oupphinneligt. Men att det skulle ha varit bättre för mig, om min hustru kunde ha hjälpt mig och delat de många tankar, i vilka jag ej hade någon deltagare, och att detta hade kunnat låta sig göra, det visste jag.

Mellan dessa två oförenliga slutsatser — den ena, att det jag kände, var allmänt och oundvikligt, den andra, att det var egendomligt för mig och kunde ha varit annorlunda — mellan dessa båda slutsatser vacklade jag på ett besynnerligt sätt, utan någon bestämd insikt om deras motsats till varandra. När jag tänkte på de ungdomens luftiga drömmar, som icke kunde gå i fullbordan, tänkte jag på det bättre tillstånd, som föregår mannaåldern och som jag nu hade vuxit ifrån, och då uppträdde för min inre syn de glada dagarna med Agnes i det kära gamla huset, likt spökande andar, som kanske skulle återfödas i en annan värld, men aldrig mera kunde upplivas i denna.

Stundom uppstod den betraktelsen hos mig: vad kunde eller skulle ha hänt, om Dora och jag aldrig hade känt varandra? Men hon var så införlivad i min tillvaro, att denna var den onyttigaste av alla fantasier och snart försvann för min blick likt en spindelväv, som svävar i luften.

Jag älskade henne alltjämt. Det, som jag beskriver, slumrade, vaknade till hälften och slumrade åter in i min själs innersta gömmor. Det märktes icke på mig, och jag vet icke av att det utövade något inflytande på vad jag sade eller gjorde. Jag har bördan av alla våra små sorger och alla mina planer; Dora höll i pennorna, och vi kände båda, att vår andel var avmätt såsom omständigheterna krävde. Hon höll innerligt av mig och var stolt över mig, och då Agnes skrev några få allvarliga ord i sina brev till Dora om den stolthet och det deltagande varmed mina gamla vänner följde mitt tilltagande rykte och läste min bok såsom om de hörde mig uttala dess innehåll, läste Dora upp dem för mig med glädjetårar i sina klara ögon och sade, att jag var en kär gammal kvick och ryktbar gosse.

»Det ouppfostrade hjärtats missledande röst.» Dessa ord av mrs Strong runno mig vid denna tid ständigt i hågen och lågo mig nästan alltid i tankarna. Jag vaknade ofta med dem om natten; jag erinrar mig till och med ha läst dem i drömmen, skrivna på husväggar. Ty jag visste nu att mitt hjärta hade varit ouppfostrat då det först hade älskat Dora och att det, om det hade varit uppfostrat, aldrig, sedan vi blivit gifta, kunde ha känt vad det hade känt i sin hemliga erfarenhet.

»Ingen skiljaktighet i äktenskapet kan jämföras med brist på överensstämmelse i tankar och syften.» Även dessa ord erinrade jag mig. Jag hade sökt att lämpa Dora efter mig och funnit det omöjligt. Det återstod nu att lämpa mig själv efter Dora; att dela med henne vad jag kunde och vara lycklig; att på mina axlar taga den börda jag måste bära, men detta oaktat vara lycklig. Detta var den tukt och uppfostran jag underkastade mitt hjärta, då jag började att tänka. Det gjorde mitt andra äktenskapsår lyckligare än det första och vad än bättre var, det gjorde Doras liv till idel solsken.

Men under loppet av detta år började Dora att bli klen. Jag hade hoppats att lättare händer än mina skulle lyckats att forma hennes karaktär och att ett vid hennes bröst leende barn skulle förvandla mitt hustrubarn till kvinna. Men det skulle icke bliva så. Anden svävade ett ögonblick på tröskeln till sitt lilla fängelse och därefter bort, utan att ha känt till någon fångenskap.

»När jag kan springa omkring igen såsom jag brukade, tant», sade Dora, »ska jag lära Jip springa i kapp. Han börjar bli så trög och lat.»

»Jag fruktar», sade min tant, som satt bredvid henne med sitt arbete, »att han lider av ett värre ont än så. Han börjar bli gammal, Dora.»

»Tror ni att han är gammal?» sade Dora förvånad. »Å, så underligt det förekommer mig, att Jip skulle vara gammal!»

»Det är en sjukdom som vi alla äro underkastade, kära liten», svarade min tant muntert. »Jag känner mig inte mera fri från den än förr, det försäkrar jag dig.»

»Men Jip», sade Dora och betraktade honom medlidsamt, »även lilla Jip! Ack, stackars gosse!»

»Jag är övertygad att han ännu har lång tid kvar, blomman min», sade min tant och klappade Dora på kinden, då hon böjde sig ned ifrån sin bädd för att se på Jip, som svarade henne med att stå på bakbenen och göra åtskilliga vanmäktiga, flämtande försök att klättra upp till henne. »Han måste ha ett stycke flanell i sitt hus i vinter, och det skulle inte förvåna mig om han bleve alldeles frisk igen till våren, då blommorna komma. Gud signe den lilla hunden!» utbrast min tant, »om han hade lika många liv som en katt och vore på väg att förlora dem alla, tror jag att han skulle skälla på mig i sitt sista andetag.»

Dora hade hjälpt honom upp i soffan, där han verkligen trotsade min tant på ett så ursinnigt sätt, att han icke kunde hålla sig rak, utan skällde sig alldeles krokig. Ju mera min tant såg på honom, desto argare blev han, ty hon hade på sista tiden lagt sig till med glasögon, och av något outgrundligt skäl ansåg han dessa glasögon som en personlig förnärmelse.

Efter många övertalningar fick Dora honom att lägga sig vid hennes sida, och då han åter hade blivit lugn, drog hon upprepade gånger ett av hans långa öron genom sin hand och sade tankfullt: »Till och med till Jip. Ack, stackars gosse!»

»Hans lungor äro goda nog», sade min tant muntert, »och hans antipatier ännu inte det ringaste försvagade. Han har säkert ännu många år på sig. Men om du vill ha en hund att springa i kapp med, Liten Blomma, så har den här levat för väl till det, och jag ska ge dig en annan.»

»Tack, tant!s sade Dora. »Men det skulle jag inte vilja.»

»Inte?» sade min tant och tog av sig glasögonen.

»Jag skulle inte kunna ha någon annan hund än Jip», sade Dora. »Det skulle vara så ovänligt mot Jip. För övrigt skulle jag inte kunna bli så god vän med någon annan hund som med Jip, ty en annan skulle inte ha känt mig innan jag blev gift och skulle inte ha skällt på Doady första gången han kom i vårt hus. Jag fruktar att jag inte skulle kunna bry mig om någon annan hund än Jip, tant.»

»Ja visst, det har du rätt uti!» sade min tant och klappade henne åter på kinden.

»Ni är väl inte ond, eller hur?» sade Dora.

»Å, vilken känslig liten älskling!» utbrast min tant och lutade sig ömt ned över henne. »Kunde du väl tro att jag skulle bli ond?»

»Nej, nej, Jag trodde det verkligen inte», svarade Dora, »men jag är litet trött, och detta gjorde mig för ett ögonblick enfaldig — jag är alltid en liten enfaldig varelse, som ni vet, men jag blev det ännu mera då jag talade om Jip. Han har känt mig under allt som hänt mig, har du inte, Jip? Och jag skulle inte kunna uthärda att tänka sämre om honom för att han blivit litet förändrad — skulle jag, Jip?»

Jip kröp närmare intill sin härskarinna och slickade trögt hennes hand.

»Du är inte så gammal, Jip, att du redan vill lämna din matmor», sade Dora. »Ännu en liten tid kunna vi ju hålla varandra sällskap!»

Min vackra Dora! Då hon den följande söndagen kom ned till middagsbordet och var så glad över att se gamle Traddles, som alltid åt middag hos oss på söndagarna, trodde vi, att hon om några dagar skulle »springa omkring som förr». Men så hette det: Vänta ännu ett par dagar, och så, ytterligare ett par dagar, och likväl varken sprang eller gick hon. Hon såg mycket söt ut och var mycket glad och munter, men de små fötterna, som brukade vara så lätta, då de dansade omkring Jip, voro nu tunga och orörliga.

Jag började att bära henne ned varje morgon och upp varje afton. Hon slog då armarna kring min hals och skrattade, som om jag gjorde det på vad. Jip skällde och dansade omkring oss och gick förut och vände sig om i trappan och flämtade och såg sig om, för att se om vi skulle komma efter. Min tant, som var den bästa och gladaste sköterska i världen, släpade sig efter som en rörlig massa av schalar och kuddar. Mr Dick skulle icke till någon människa velat avstå sin plats som ljusbärare. Traddles stannade ofta vid foten av trappan för att se på och mottaga hälsningar från Dora till den sötaste flicka i världen. Vi gjorde det till en riktigt munter procession, och Dora var den muntraste av oss alla.

Men stundom, då jag lyfte upp henne och kände att hon låg lättare i mina armar, överfölls jag av en död, tom känsla, som om jag nalkades någon okänd, frusen trakt, som isade mitt liv. Jag undvek att beteckna denna känsla med något namn eller att inom mig själv söka göra mig reda för den, till dess jag en afton, då den hade gripit mig mycket starkt, och min tant hade lämna henne med avskedshälsningen: »God natt, Liten Blomma!» satte mig allena ned vid mitt skrivbord och grät vid tanken på vilket olycksdigert namn det var och huru blomman i sin blomstring vissnade på trädet.