Den gäckande nejlikan/Kapitel 23

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Ämbetsbröder
Den gäckande nejlikan
av Emma Orczy
Översättare: Elisabeth Lilljebjörn

Ett oväntat besök
Villkoret  →


[ 176 ]

XXIII.
ETT OVÄNTAT BESÖK.

Då Collot d’Herbois äntligen lämnade honom, drog Chauvelin en djup suck av lättnad.

Han lyssnade, till dess ljudet av de tunga stegen dött bort i fjärran. Därpå lutade han sig tillbaka i stolen och hängav sig åt den åvägabragta situationens triumferande fröjd.

Marguerite var i hans våld. Sir Percy Blakeney skulle nödgas underhandla om hennes frigivande, såvida han icke ville se henne dö en fasansfull död.

— Nu, min svårfångade, gäckande hjälte, mumlade han för sig själv, nu skola vi äntligen bli kvitt med varandra.

Där utanför hade det blivit alldeles tyst och stilla. Till och med vindens vemodiga susning i träden hade tystnat. Han var ensam med sina tankar.

[ 177 ]Han kände sig trygg och lugn. Viss om seger avvaktade han förnöjd det kommande dygnets händelser.

På andra sidan dörren stod vakten, som han valt ut bland de svagare och mera undernärda av den lilla stadens garnison för att vakta hans egen person, redo att hörsamma hans kallelse.

— Vanära och löje! Förakt och begabberi! mumlade han, njutande av själva ljudet av dessa ord, vilka inneburo allt vad han hoppades kunna åstadkomma — fullständig förnedring och därefter antagligen en självmördares grav.

Tystnaden omkring honom tycktes honom ljuvlig, ty han kunde yttra dessa ord för sig själv och höra dem återkastas av de kala stenväggarnas eko liksom viskningar från alla de hatets andar, vilka voro redo att lämna sitt bistånd.

Han visste knappast hur länge han suttit där, försjunken i sina tankar; kanske högst ett par minuter hade han suttit tillbakalutad i stolen och njutit sina egna tankars sötma, då tystnaden plötsligt bröts av ett högljutt, godmodigt skratt och av en släpig röst, som i munter ton yttrade:

— Gud signe er, monsieur Chaubertin, men säg mig då, hur tänker ni åstadkomma alla dessa angenäma saker?

I en blink hade Chauvelin sprungit upp från sin plats och stirrade i förfärad överraskning bort mot det öppna fönstret, ty där, grensle över fönsterplattan med det ena benet inne i rummet och det andra utanför och med månljuset klart belysande den fina dräkten, den vida kragkappan och en elegant chapeaubras — satt den oförbrännelige sir Percy.

— Jag hörde er mumla sådana älskvärda ord, monsieur, fortfor Blakeney lugnt, att jag greps av frestelse att deltaga i konversationen. En människa, som talar för sig själv, befinner sig nästan alltid i en sorglig belägenhet … hon är antingen en galning eller en dumbom …

[ 178 ]Han skrattade sitt vanliga egendomliga, själlösa skratt och tillade i urskuldande ton:

— Vare det långt ifrån mig att tillämpa någondera benämningen på er, sir … förbannat ohyfsat att kalla en annan person vid öknamn … just när han inte är riktigt sig själv, inte sant? Jag tror inte ni är riktigt er själv just nu … eller hur, monsieur Chaubertin … hm … förlåt, Chauvelin?

Han satt där helt lugn och obesvärad med sin ena hand vilande på det utsökt formade fästet på sin värja — Lorenzo Cencis värja — och den andra handen hållande upp en guldbågad lornjett, genom vilken han betraktade sin svurne fiende. Han var klädd liksom till bal, och ett oföränderligt älskvärt leende spelade kring hans fasta läppar.

Chauvelin hade tydligen för ögonblicket förlorat sin sinnesnärvaro.

Han tänkte icke ens på att kalla in sin utvalda vakt, så förbluffad och överraskad var han över detta oförutsedda tilltag av sir Percy.

Vid närmare eftertanke insåg han dock, att han borde varit beredd på att detta skulle kunna hända. Hade han icke själv låtit utroparen högljutt förkunna över hela staden, att om en viss kvinnlig fånge lyckades rymma ur Gayoles fästning, så skulle Boulognes hela arbetsföra befolkning få sota därför.

Så snart sir Percy trätt in genom stadens portar, hade han icke kunnat undgå att höra denna kungörelse och samtidigt erfara att den kvinnliga fånge, som var så dyrbar, var maka till den engelske spionen »Den Röda Nejlikan».

Var det för övrigt inte ett faktum att närhelst och varhelst »Den Röda Nejlikan» minst väntades, där uppenbarade han sig alltid? Och det var ju helt naturligt att han, när han väl fått veta att det var hans hustru, som satt fängslad i Cayoles fästning, skulle ströva omkring fängelset och gå och speja i allén, som löpte på de södra vallarnas krön och var tillgänglig för allmänheten.

[ 179 ]Utan tvivel hade han hållit sig gömd mellan träden och kanske även hört något av det samtal, som han, Chauvelin, nyss fört med Collot.

Ja, det var ju så naturligt, så enkelt! Underligt att det kunde ha verkat så oväntat!

Rasande på sig själv för att han ett ögonblick visat sig vara överväldigad av bestörtning, gjorde han nu en våldsam ansträngning för att bemöta sin oförsynte fiende med samma kallblodighet, varav denne hade ett sådant outtömligt förråd.

Han gick långsamt fram mot fönstret, i det han tvang sina nerver till fullständigt lugn och sitt sinne till likgiltighet. Situationen hade upphört att förvåna honom. Han skarpa hjärna hade redan insett dess möjligheter och dess bistra humor, och han var fullt redo att njuta dessa tillfullo.

Sir Percy höll nu på att damma av sin rockärm med en spetskantad näsduk, men just som Chauvelin hade kommit nästan fram till honom, sträckte han ut sitt ena ben och vände spetsen av sin eleganta stövel mot ex-ambassadören.

— Kanske ni skulle ha lust att taga fast mig i benet, monsieur Chaubertin? sade han muntert. Det är säkrare än att hålla i axeln, och er utvalda vakt av sex stora, starka karlar kunna ju hålla i det andra benet … För all del, stirra inte på mig på det sättet! Jag svär på, att det är jag själv och inte min vålnad. Men om ni ännu tvivlar på att det är jag, så ber jag er att kalla på vakten — innan jag flyger bort igen hän mot den där nyckfulla månen …

— Åhnej, sir Percy, sade Chauvelin med stadig röst, Jag tror inte, att ni just nu ämnar ta till flykten. Ni önskar säkert språka med mig, eljest hade ni nog inte glort mig ett så oväntat besök.

— Nej, sir, luften är alldeles för tryckande för något långvarigt samtal … Jag gick och vankade här på vallarna och tänkte på vårt angenäma möte i morgon vid Angelus … Då fick jag syn på ljusskenet från [ 180 ]fönstret här … Jag var rädd att jag hade gått vilse och klättrade upp i fönstret för att be om upplysningar.

— Om vägen till närmaste fängelsecell, sir Percy? frågade Chauvelin torrt.

— Vart som helst, där jag kan få sitta litet bekvämare än på det här förbaskade fönsterbrädet … Det är säkert mycket dammigt, och jag försäkrar att det är rysligt hårt …

— Jag förmodar, att ni har gjort min ämbetsbroder och mig den äran att lyssna på vårt samtal, sir Percy.

— Om det är så, att ni önskade tala om hemligheter … monsieur, hm … Chaubertin, så borde ni ha stängt det här fönstret … och spärrat av allén för obehöriga.

— Vad vi sade var ingen hemlighet, sir Percy. Det är känt över hela staden i kväll.

— Ja visst, så är det. Ni blottade bara er själs tankar för djävulen, vasa?

— Jag har också haft en liten konversation med lady Blakeney. Hörde ni något av det samtalet, sir?

Sir Percy tycktes ej ha hört denna fråga, ty han var fullständigt upptagen av att gnida bort en dammfläck från sin eleganta hatt.

— Sådana här hattar har man en riktig vurm för i England just nu, sade han i lätt konverserande ton, men deras tid är snart slut, tror ni inte det, monsieur? Då jag kommer tillbaka till staden skall jag ägna hela min uppfinningsförmåga åt att utfundera en ny huvudbonad …

— När tänker ni återvända till England, sir Percy? sporde Chauvelin sarkastiskt.

— Vid flodtiden i morgon kväll, monsieur, svarade Blakeney.

— I sällskap med lady Blakeney?

— Ja visst, sir — och med er också, om ni vill göra oss äran av ert sällskap.

— Om ni återvänder till England i morgon, sir Percy, fruktar jag, att lady Blakeney inte kan göra er sällskap.

[ 181 ]— Ni förvånar mig, sir, genmälde Blakeney, vad skulle väl hindra henne; det kan jag just undra.

— Alla de, vilkas död skulle bli en följd av hennes flykt, om hon lyckades rymma från Boulogne.

Sir Percy stirrade på honom med vidöppna ögon, som uttryckte ytterlig häpnad.

— Bevare mig väl! Det där låter fasligt olyckligt …

— Har ni inte hört talas om de åtgärder jag har vidtagit för att förhindra lady Blakeney att lämna denna stad utan vårt tillstånd?

— Nej, monsieur Chaubertin … nej … jag har ingenting hört, svarade sir Percy älskvärt. Jag lever mycket tillbakadraget, när jag vistas utomlands, och …

— Önskar ni höra dem nu?

— Jag försäkrar er att det är alldeles onödigt … Det börjar bli sent …

— Sir Percy, är ni medveten om att om ni inte lyssnar till vad jag har att säga, kommer er maka att ställas inför Välfärdsutskottet i Paris inom de närmaste tjugufyra timmarna? frågade Chauvelin i fast ton.

— Vilka snabba hästar ni måtte ha, sir! anmärkte Blakeney glatt. Tänk bara! Jag har alltid hört att de där förbaskade franska hästarna inte kunde tävla med våra.

Chauvelin lät sig emellertid inte längre störa av sir Percys skenbara likgiltighet. Han var en skarp iakttagare av människors känslostämningar och sinnesrörelser och hade ej undgått att märka en viss förändring i rösten, en skymt av något hårt och skärande i det muntra, tanklösa skrattet alltifrån det ögonblick då Marguerites namn först nämndes. Blakeneys hållning var skenbart lika vårdslös och djärv som förut, men Chauvelins skarpa ögon hade icke undgått att märka att han nästan omärkligt bet ihop tänderna och hastigt slöt ena handen om värjfästet, medan den andra lättjefullt och graciöst lekte med den luftiga spetshalsduken.

[ 182 ]Sir Percy höll huvudet tillbakalutat och de bleka månstrålarna föllo på hans profils regelbundna kontur, på den låga, breda pannan och de sänkta ögonlocken, under vilka den oförvägne konspiratören nu med slö likgiltighet betraktade den man, som hade i sitt våld icke blott hans eget liv utan även den kvinnas, som var honom så gränslöst kär.

— Jag är rädd för — fortfor Chauvelin kallt — att ni lever under det intrycket att lås och bommar skola ge vika för er vanliga stora tur nu, då ett så dyrbart liv som lady Blakeneys står på spel.

— Jag har en stark tro på intryck, monsieur Chauvelin.

— Jag sade henne nyss att om hon lämnade Boulogne, innan »Den Röda Nejlikan» har fallit i våra händer, skulle vi skjuta ned en medlem av varje familj] i staden — familjeförsörjaren.

— En angenäm plan, monsieur … som gör oändlig heder åt er uppfinningsförmåga.

— Därför ha vi lady Blakeney tämligen säkert i vår hand, fortsatte Chauvelin utan att längre fästa sig vid sin motståndares hånfulla anmärkningar. Vad »Den Röda Nejlikan» beträffar …

— … behöver ni bara ringa eller ropa, så kommer också han att befinna sig inom lås och bom om två minuter, inte sant? Passons, monsieur … ni dör av längtan att säga något mer … Jag ber er att fortsätta … er tilldragande uppsyn börjar bli riktigt intressant i sitt allvar.

— Vad jag önskar säga er, sir Percy, är ett förslag till en villkorlig uppgörelse, ett friköpande.

— Verkligen? Åh, monsieur, ni är som alltid full av överraskningar … som en vacker kvinna … Nå, säg mig, vilka skulle villkoren i den där affären vara?

— Er del av uppgörelsen, sir Percy, eller min? Vilken önskar ni höra först?

— Er, monsieur … er, jag ber … Sade jag inte att ni är lik en vacker kvinna? Place aux dames, sir — alltid!

[ 183 ]— Min del av uppgörelsen skulle vara enkel nog. Lady Blakeney skall — ledsagad av er — få lämna Boulognes hamn i morgon kväll, fri och oskadd, om ni å andra sidan uppfyller er del …

— Ännu vet jag inte vad min del i denna intressanta affär skall bli, sir, men låt oss, bara för att dryfta saken, antaga att jag icke uppfyller villkoren. Vad skall då ske?

— Då, sir Percy — om vi för ögonblicket skola åsidosätta frågan om »Den Röda Nejlikan» — då kommer lady Blakeney att föras till Paris och inspärras i det fängelse i Temple, som Marie Antoinette nyligen lämnat — och där kommer hon att behandlas på precis samma sätt som den forna drottningen nu behandlas i Conciergeriet. Vet ni vad det betyder, sir Percy? Det betyder icke en kort rannsakning och snabb död, det betyder dagar, veckor, kanske månader av pina och förödmjukelse, det betyder att hon aldrig kommer att tillåtas en enda sekunds ensamhet vare sig dag eller natt, det betyder den ständiga närheten av soldater, rusiga av grymhet och hat … förolämpningar, skymf och skam …

— Usling! Gemena kreatur! Förstår ni inte, att jag måste strypa er för detta …

Angreppet var så plötsligt och så våldsamt att Chauvelin ej hann uppgiva ett enda rop på hjälp.

Endast en sekund förut hade sir Percy suttit på fönsterbrädan och skenbart helt lugnt lyssnat till vad hans motståndare hade att säga. Och nu höll han sin fiende om strupen och pressade med sina långa, smala händer andan ur kroppen på denne, medan hans vanligen så lugna ansikte förvreds till en mask av hat.

— Usling, usling! upprepade han. Jag dödar er, om ni inte tar tillbaka de orden!

Men plötsligt släppte han sitt hårda grepp. Ett helt livs vanor kunde ej ens i denna stund övervinnas. För en sekund sedan hade hans ansikte varit dödsblekt av hat och raseri, men nu övergöts det hastigt av en rod[ 184 ]nad som om han skämdes över att han förlorat sin självbehärskning.

Han slängde den lille fransmannen ifrån sig likt ett djur, som morrat åt honom. Därpå strök han med handen över sin panna.

— Nå, Gud förlåte mig, sade han med tillkämpat lugn. Jag hade så när förlorat humöret.

Chauvelin behövde ej lång tid för att återvinna fattningen. Han var en modig och oförskräckt man, och hans hat mot Blakeney var dessutom så starkt, att han i själva verket upphört att vara rädd för honom.

Nu ordnade han helt lugnt sin halsduk, gjorde en kraftansträngning för att återfå andan och sade därpå, så snart han överhuvudtaget kunde få fram ett ord:

— Och om ni också strypte mig, sir Percy, så skulle ni inte ha någon nytta därav. Det öde, som jag nyss har beskrivit, skulle då oåterkalleligt drabba lady Blakeney, ty hon är i vårt våld, och ingen av mina ämbetsbröder är hågad att erbjuda er den möjlighet till räddning, som jag är villig att skänka er.

Blakeney stod nu mitt i rummet, med händerna i byxfickorna och en min och hållning, som åter voro lugna och godmodiga och endast uttryckte högdragen självbehärskning och fullständig likgiltighet. Han gick tätt intill sin lille magre fiende, som stod där jublande, och tvang därigenom denne att se upp på honom.

— Åh, jaså, javisst, sade han i lätt ton, jag hade så när glömt det … ni talade om en uppgörelse … ett friköpande … min andel däri, eller hur? Är det mig ni vill ha? Vill ni se mig i ett av era fängelser i Paris? Jag försäkrar er, sir, att närvaron av druckna soldater visserligen skulle verka motbjudande på mig, men den skulle på intet sätt störa mitt sinneslugn.

— Det är jag alldeles säker på, sir Percy — och jag kan endast upprepa vad jag nyss hade äran att säga till lady Blakeney — jag eftersträvar ingalunda en så perfekt gentlemans död.

[ 185 ]— Underligt, monsieur, genmälde Blakeney med en anstrykning av sin vanliga nonchalans. Jag eftersträvar i allra högsta grad er död — alltid litet mindre ohyra på jorden … Men förlåt mig — jag avbröt er … Vill ni vara så älskvärd och fortsätta?

Chauvelin hade icke förändrat en min vid denna förolämpning. Hans motståndares hållning lämnade honom nu fullständigt likgiltig. Han hade sett den behärskade världsmannen, den elegante och kräsne snobben, gripen av överväldigande lidelse. Han hade sånär fått betala med sitt liv för glädjen att ha väckt det överlägsna, sömniga lejonet. I själva verket var han redo att smälta vilka förolämpningar som helst från sir Percy nu, eftersom dessa blott skulle vara ytterligare bevis för att engelsmannen ännu ej lyckats bemästra sin vrede.

— Jag skall försöka fatta mig kort, sir Percy, sade Chauvelin, i det han försökte härma sin motståndares nonchalanta sätt. Vill ni inte sitta ned? Vi måste försöka diskutera dessa angelägenheter som världsmän … För min del trivs jag bäst vid ett bord, överlastat med papper … Jag är ingen atlet, sir Percy … och tjänar mitt land med pennan hellre än med knytnävarna.

Medan han talade, hade han kommit fram till bordet och slog sig ånyo ned i den stol, där han tidigare suttit, medan han drömde de drömmar, som nu voro så nära sin uppfyllelse. Med en behagfull åtbörd pekade han på den andra lediga stolen, och Blakeney slog sig ned utan ett ord.

— Ah, sade Chauvelin med en suck av tillfredsställelse, jag märker att vi äro på god väg att förstå varandra rätt. Jag har alltid tyckt, att det har varit stor skada, att inte ni och jag på ett angenämt sätt ha kunnat dryfta vissa saker med varandra, sir Percy. Vad nu särskilt denna beklagansvärda plan med avseende på lady Blakeneys inspärrning beträffar, så hoppas jag ni tror mig, då jag säger er, att jag inte har någon del i de arrangemang, som ha gjorts för hennes fängelsevistelse i Paris. Mina kolleger ha arrangerat alltsam[ 186 ]mans … och jag har förgäves protesterat mot det hårda behandlingssätt, som hon kommer att bli underkastad i Temple-fängelset. Men denna behandling har visat sig vara så utomordentligt verkningsfull i fråga om ex-drottningen — den har så fullkomligt nedbrutit hennes mod och stolthet — att mina kamrater äro övertygade om, att den skall visa sig vara likaså verksam till att bringa »Den Röda Nejlikan» — genom hans hustru — till en ödmjukare sinnesstämning.

Han tystnade, synnerligen nöjd med sin vältaliga harang, och han undrade vad intryck denna tämligen långa inledning gjort på sir Percy, som hela tiden, medan Chauvelin talat, förhållit sig märkvärdigt lugn och stilla.

Ex-ambassadören beredde sig nu på att göra än större effekt på sin åhörare, och han sökte just efter de lämpligaste orden, då han plötsligt ryckte till vid ett lika oväntat som förbryllande ljud.

Det var ljudet av en kraftig och utdragen snarkning.

Han sköt ljuset litet åt sidan och kastade en hastig blick på sin fiende, med vars liv han höll på att leka liksom katten leker med råttan — och han fann då att denna samma råtta tydligen fallit i sömn.

En otålig svordom undslapp Chauvelins läppar, och han slog sin knutna hand så hårt i bordet att ljusstakarna skramlade, varvid sir Percy sömnigt öppnade ena ögat.

— Ber tusen gånger om ursäkt, sir, sade Blakeney med en kvävd gäspning. Jag är så fördömt trött, och ert företal var över hövan långt … Tusan så opassande att somna mitt under predikan, det förstår jag nog … men jag har inte sovit en blund på hela dagen. Jag ber så mycket …

— Vill ni vara god och nedlåta er till att höra på, sir Percy? sporde Chauvelin i befallande ton, eller skall jag kalla på vakten och uppge all tanke på att underhandla med er?

[ 187 ]— Gör vad tusan ni helst behagar, sir, genmälde Blakeney, i det han sträckte ut sina långa ben, körde ned händerna i byxfickorna och beredde sig på att taga sig ännu en lur.

Chauvelin betraktade honom otåligt och i hög grad irriterad över vad han var fast övertygad om var idel spel från Blakeneys sida och undrade vad han borde företaga sig. Ehuru han brann av otålighet att få framlägga villkoren för den planerade uppgörelsen framför denne man, skulle han föredragit att bli utfrågad, att få framlägga sitt »antingen — eller» med anslående stränghet och bestämdhet i stället för att på detta sätt behöva tilltvinga sig initiativet i denna diskussion, där han borde varit lugn och likgiltig, medan hans motståndare borde varit nervös och orolig.

Sir Percys uppförande hade emellertid bragt honom ur den rätta stämningen. En anstrykning av löjlighet hade kastats över denna spännande och viktiga stund. Det kändes fruktansvärt bittert för ex-diplomatens stolthet att det med denne gäckande motståndare, trots att han själv alltid var beredd på varje eventualitet, ständigt var det oförutsedda, som inträffade.

Efter ett ögonblicks begrundan beslöt han sig för ett nytt sätt att behandla saken. Han reste sig och gick genom rummet, medan han såvitt möjligt höll ett öga på sir Percy. Denne satt emellertid helt lugnt och sov och gjorde sig tydligen ingen brådska med att röra sig. När Chauvelin kom fram till dörren, öppnade han den ljudlöst och viskade hastigt till anföraren för vakten utanför:

— Fången i nummer 6! Låt två man av ert folk genast föra henne tillbaka hit till mig.