Den siste chevalieren/Förord

ALEXANDRE DUMAS D. Ä.

OM man bedömer en författare efter det antal volymer som bära hans namn, står Alexandre Dumas d. ä. otvivelaktigt i allra främsta ledet. Hans samlade skrifter, utgivna av Michel Lévy frères, omfatta ej mindre än 277 band. Och det är en ansenlig massa, då man betänker att en medelstor bokhylla med sex hyllor blott rymmer omkring 120 band. likaledes är han en av de författare som kan skryta med en avgjord publiksuccés och detta ej endast i Frankrike utan över hela världen. En del av hans romaner äro nästan ändå mera lästa i England och Sverge än i Dumas’ fädernesland och ungdomen läser ännu med förtjusning hans stora äventyrsromaner.

När hans arbeten först började komma ut fingo de en ytterst skarp kritik. De saknade enligt kritikernas mening fasthet och logisk komposition och snart avslöjade de honom såsom den store direktören för ett litterärt bolag i massfabrikation av romaner. De påvisade, att mycket som bar hans namn var skrivet av andra, vilka fingo hans namn under sina arbeten, varefter vinsten delades. Fullt på det sättet gick det inte till, men Dumas umgicks med litteratörer, med vilka han debatterade sina idéer. Han har alltid bidragit med sin fantasi och inspiration till alla verk, som bära hans namn, även om han själv icke skrivit så mycket av dem. Men Dumas popularitet förminskades icke av än så starka kritiska sakskäl. Och detta berodde till stor del på hans sätt att skriva.

I allmänhet framställa författare sina verk såsom framsprungna ur deras egen fantasi. Man känner på visst sätt igen författaren i hans hjältar. Dumas hade en verklig genialisk känsla för hur läsekretsen skulle mottapa Athos, Porthos och Aramis. Han förmådde alldeles se bort ifrån sig själv och endast laga så att läsekretsens smak tillgodosågs. Därför verka hans hjältar självstän[ förord ]diga och tilltalande på läsaren, även om den ”röda tråden” stundom är klen. Man märker i Dumas äventyrsromaner ingenting om honom själv.

När den franska litteraturen framhålles såsom den förnämsta i världen, går man allmänt med på saken. Den stora allmänheten utanför Frankrike tänker härvid minst av allt på Frankrikes klassiska författare eller akademiker utan först och främst på Dumas d. ä., vilken aldrig blev värdig att inväljas i franska akademien. Nå, ja! Vi veta ju att varken Strindberg eller Bellman kom in i svenska akademien, så vi kunna förstå, att en fransk författare, som har den litterära kritiken mestadels emot sig, även kan få stanna utanför den akademiska kretsen, ”de fyrtio odödliga”, såsom franska akademiens 40 ledamöter kallas. Men om Dumas aldrig vunnit erkännande inom de litterära finsmakarekotterierna, har han däremot alltjämt bibehållit sin ställning som en av ungdomen omtyckt författare framför andra.

★

Sex mil östnordöst från Paris i den lilla staden Villers-Cotteret varifrån de allierades anfall mot tyskarna i världskriget begynte 1918, föddes den 24 juli 1802 Alexandre Dumas d. ä. Hans farfar Alexander Davy, markis av Pailleterie, hade av franska regeringen skickats till S:t Domingo i Västindien, som då lydde under Frankrike. Han fick där med en negress, Marie Cessette Dumas, en son, Thomas Alexandre Dumas, född 1762. Modern dog 1772 och markisen tog sig an gossens uppfostran. När markisen återvände från S:t Domingo 1780, tog han sonen med sig, men då han en tid därefter gifte sig, lämnade Thomas Alexandre sin fader och tog värvning som simpel dragon i drottningens dragonregemente 1786. Thomas A. Dumas var ännu bara menig, då revolutionen utbröt 1789. Men då han hade färdighet i läsning och skrivning samt förmåga att tala till sina kamrater, steg han hastigt i graderna och valdes till divisionsgeneral 1793. En kort tid förde han överbefälet mot spanjonerna i Pyrenéerna och övertog sedan befälet över franska Alphären, varvid han gjorde sig känd, väl [ förord ]icke som någon strateg, men som en tapper officer i striderna omkring Mont Cenis. Därifrån skickades han till Vendee, men hans måttfulla och jämförelsevis humana krigföring i den olyckliga franska provinsen, ådrog honom regeringens onåd. Han återkallades och blev underbefälhavare i Italien och Tyrolen. Här kommer han i beröring med Napoleon Bonaparte, som våren 1796 blivit överbefälhavare för Frankrikes armé mot Italien.

Dumas utmärkte sig som en ovanligt äventyrslysten och tapper officer under Bonapartes glänsande fälttåg i Italien. Bland hans många äventyrliga bragder under detta fälttåg må nämnas besegrandet av österrikarne vid bryggan vid Clausen den 22 april 1797, då han kommenderade Jouberts kavalleri. Det var alltså en tämligen självfallen sak, att han skulle deltaga i Bonapartes expedition till Egypten. Men här träffade honom bara förtretligheter. Han blev sjuk en längre tid och dessutom blev han ovän med Bonapartes gunstling Berthier. Han fick därför utan svårighet avsked ur krigstjänsten och tillåtelse att vända tillbaka till Frankrike. När skeppet med honom ombord nalkades södra Italiens kust, kastades det av stormar upp på kusten i närheten av staden Tarent. Här blev han identifierad av den neapolitanska regeringens polis och, eftersom Neapel då var i krig med Frankrike, fängslad. I lång tid satt han fängslad i ett mörkt underjordiskt fängelsehål och ådrog sig en så stark reumatism att han efter utväxlingen kände sig oförmögen att vidare göra krigstjänst. Han slog sig nu till ro invid Villers-Cotteret, där han 1792 gifte sig med Marie Elisabeth Labouret till ett litet hemman på 12 hektar.

Denna historiska framställning av författaren Dumas’ fader, av hans krigsbedrifter och äventyr är i smått en bild av Dumas’ hjältar på äventyr och i fängelsehålor.

Den blivande romanförfattaren, som härstammar från äktenskapet mellan Thomas Dumas och Elisabeth Labouret var ännu icke 4 år gammal, när general Dumas dog och efterlämnade ingen annan förmögenhet än moderns lilla gård. Fru Dumas försökte att erhålla någon pension av Napoleon, men hennes avlidne makes gamle ovän [ förord ]Berthier motarbetade ansökan, så att den avslogs. Då även hennes föräldrar skulle ha sin utkomst på gården hade familjen det ganska knalt. Modern hade icke råd att skicka sonen till en skola men en välvillig präst i församlingen åtog sig att bibringa honom färdighet i läsning och skrivning. Han väckte prästens förvåning genom sin ovanligt vackra handstil och blev rätt snart skrivare på ett advokatkontor i sin fädernebygd. Men han trivdes inte med skönskrivning och dessutom hade mulatten Alexandre Dumas fått en verkligt god barndoms- och ungdomsvän, vilken liksom han själv var så att säga av främmande stam.

Måste vi gå tillbaka till 1700-talet och Västindien och negrer för att få en förutsättning för Dumas äventyrsromaner, måste vi gå tillbaka till Gustav III, hans teatervurm och adelsammansvärjningen mot honom för att få en förklaring till att Dumas redan vid 20 års ålder föresatt sig att bliva teaterförfattare. Bland de mest skyldiga i sammansvärjningen mot Gustav III var greve Adolf Ludvig Ribbing, sin konungs bittraste politiske motståndare, men intresserad av litteratur och teater liksom denne. Efter mordet på Gustav III blev han häktad, dömd till döden och förlustig adelsskapet, men blev benådad till ständig landsflykt i aug. 1792. Han vistades mestadels i Paris, där han 1799 gifte sig med en fransk dam och antog efter mostern Eva Helena Löwen namnet de Leuven. I äktenskapet föddes 1807 sonen Adolphe de Leuven, vilken redan som yngling blev bekant med Alexandre Dumas. De talade om teater och krigsäventyr och båda funno sympati för varandra i en flödande fantasi. När Dumas 1823 vid 21 års ålder besökte sin halvsvenske vän, blev han genom dennes faders förmedling presenterad för Frans Talma, Frankrikes förnämste skådespelare på den tiden och en av de allra förnämsta framställarna av tragiska roller, historien känner. Han hade varit Napoleons vän, vilket i förening med hans rykte som dramatisk skådespelare, omåttligt imponerade på Dumas, som beslöt att lämna sin skrivarsyssla i Villers-Cotteret. Han slog sig ned i Paris och [ förord ]sökte vinna hjälp och stöd hos sin faders gamla vänner. Men detta slog fel. Ingen av dem var vidare hågad att göra sig besvär för honom, som för övrigt mycket mer än fadern liknade en neger. Han kom i en mycket svår ekonomisk ställning, då han lyckades få ett introduktionsbrev till general Foy, vilken var deputerad (riksdagsman) för departementet Aisne, inom vilket Villers-Cotteret ligger. Generalen tog sig verkligen an den nödställde unge mannen och rekommenderade honom hos hertigen av Orleans, vilken utnämnde honom till sin sekreterare med en årslön av 1,200 francs (864 kronor i svenskt mynt). Hans vackra handstil hade förskaffat honom denna efter dåtida förhållanden för en sekreterare stora lön. Under sina fritider bättrade han på sin bristfälliga undervisning genom läsning av historisk litteratur, isynnerhet den franska och vad som var skrivet på franska om Sverge. Han hade troligtvis bättre reda på drottning Kristina av Sverge än någon annan fransman. Samtidigt tog han råd av Leuven, vilken var betydligt mera hemmastadd i franska språkets formella behandling.

Strax efter sin ankomst till Paris hade Dumas ingått en förbindelse med en sömmerska, Marie Catherine Labay och deras son Alexandre Dumas den yngre föddes 1824, mest känd såsom författare till ”Kameliadamen”. Dumas den äldre legitimerade sin son 1832 och fick efter en skandalös rättegång mot modern vården om sonens uppfostran 1831.

★

Dumas började sin skriftställarbana i bolagsform och han fortsatte därmed hela sin levnad. Såsom vi kunna förstå, var Leuven hans förste bolagsman och det första stycke av de båda kompanjonerna, som såg dagens ljus, hette ”La chasse et Tamour” (Jakten och kärleken). Det mesta som fanns i pjäsen var dock ”lånat” från andra författare, i vissa fall med deras medgivande. Stycket uppfördes första gången på Ambigu-Comique 22 sept 1825. Dumas hade också del i en annan vådevill, som uppfördes på teatern Porte Saint-Martin 21 nov. 1826. [ förord ]Samtidigt hade han utgivit ett band noveller, vilka icke väckte någon uppmärksamhet. Under denna tid gästade en engelsk teaterdirektör och skådespelare Charles Kembel Paris och uppförde bl. a. några av Shakespeares dramer. Detta gav anledning till att Dumas utarbetade ett versdrama över drottning Kristina, vilket han inlämnade till Odéonteatern 1827. Det kom dock icke till uppförande förrän 1830. Han behandlar häri den svenska drottningens historia och särskilt är mordet på Monaldeschi framhävt, helt naturligt för resten, då det försiggått i Fontainebleau nära Paris, och händelsen väckt stor uppståndelse i Frankrike.

Dumas’ första verkliga framgång som teaterförfattare inträffade med ”Henri III et sa cour”, (Henrik III och hans hov), vilket genast accepterades av Comédie Française och uppfördes den 11 februari 1829. Det var skrivet på prosa och blev från första stund den första stora triumfen för det romantiska dramat. Stycket förvånade och slog an genom sin olikhet mot vad man förut sett. De i dramat uppträdande personerna voro framställda såsom självständiga, fritt handlande individer. Det var så att publiken riktigt kände, att just på det sättet måste det ha gått till vid Henrik III:s hov. Verklig sensation uppstod, då Henrik III:s favoriter inträdde på scenen och spelade bilboquet (en lek med att fånga en boll, vilket tidsfördriv var på modet i Frankrike under 1500-talet). Den nya litterära stjärnan förvärvade sig genom detta stycke Victor Hugos vänskap — dock blott för en kortare tid.

Dumas’ litterära verksamhet hade emellertid ogillats av hans arbetsgivare, hertigen av Orleans och han hade måst lämna sin sekreterarebefattning hos hertigen innan han skrev Henrik III. Hertigen var likväl av nyfikenhet närvarande vid Henrik III:s uppförande och förskaffade Dumas en annan syssla som bibliotekarie, varigenom han blev fri som författare, men fick en viss säker inkomst. Under tiden hade hans skådespel Kristina fått ligga, men uppfördes nu som en romantisk trilogi i fem akter med en prolog och en epilog med underrubri[ förord ]kerna Stockholm, Fontainebleau och Rom. Författarens nyss vunna popularitet gjorde att framförandet av detsamma på Odéonteatern blev en stor succés. Men mitt uppe i sitt författarskap för scenen stördes han genom julirevolutionen 1830, som bragte hans gamle arbetsgivare hertigen av Orléans till kungadömet i Frankrike. Lafayette, de franska nationalgardernas chef och tillgiven hertigen ansåg sig böra använda Dumas i dagspolitiken. Han sändes i åtskilliga uppdrag utanför Paris, men han var — helt naturligt förresten — en mera fantasifull rapportberättare än en nykter skildrare av verkliga förhållanden. Då han även gav en väl ensidigt färgad framställning av sitt förhållande till den nye kungen och till en viss grad komprometterade denne, fick han en vink om att hans vistelse i Frankrike icke var önskvärd. På grund härav företog Dumas en resa till Schweiz, vilken försåg honom med material till det första bandet av hans synnerligen roande reseskildringar. Under tiden hade han fullbordat ”Napoleon Bonaparte”, som uppfördes på Odéon 10 jan. 1831. Men hans ovilja att göra en hjälte av den man, som visat sig hård mot hans fader, gjorde att stycket var svagt och då det icke heller motsvarade publikens uppfattning av Napoleon, måste det snart läggas ner. Under de närmaste åren fortsatte han att utgiva dramer i ökat tempo. Då han nu icke behövde befara att få någon pjäs refuserad, tog han allt fler medarbetare till hjälp. Mången obekant författare talade med Dumas om ett dramas detaljer, varefter Dumas lät sin medhjälpare skriva hela stycket, som han såg igenom och satte sitt namn under som författare. Härigenom äro vi inne på en fråga som en tid intresserade den stora publiken och förorsakade Frankrikes domarekår åtskilligt bryderi. Hur skall arbetspriset fördelas? Vi kunna förstå att Dumas inkomster alltmera växte, men samtidigt ökades också hans utgifter i ännu högre grad. Han tyckte om att leva som en slösande miljonär och Paris’ nöjesliv, då man har de största pretentioner på detsamma, var redan på 1830-talet ganska dyrt. Allt nog, trots stora inkomster var han stän[ förord ]digt i penningförlägenhet. Han uppbar själv honoraren för arbetena och när medarbetarna skulle ha sin andel fanns ofta ingenting att få. Det blev ingenting annat övrigt för dessa än att söka rättelse vid domstol. Härvid kom naturligtvis kärandeparten att framställa sig som författare och Dumas endast såsom tillfällig rådgivare. 1832 uppträdde Theodore Fréderic Gaillardet som kärande emot Alexandre Dumas svarande med yrkande att ett drama med titeln ”La tour de Nesle” skulle tillerkännas käranden och att Dumas’ namn som författare skulle strykas. Intresset för den ovanliga rättstvisten, huruvida en berömd författare, som gett ett gott råd äger rätt till arbetet, särskilt då han inte vill betala något vidare för arbetet i sin helhet, var mycket stor. Gaillardet vann processen.

Varje tidsålder har sin särskilda smak och sina särskilda tycken. Vår tid tycker om sport och kortare noveller, 1830- och 40-tals-människorna älskade långa och spännande romaner. En tidning kunde vinna 10,000-tals nya läsare genom att ha en följetong, som var i publikens smak. Man formligen slogs om varje nyutkommet nummer för att — läsa följetongen. Följetongsförfattarna på modet voro i ryktbarhet jämförliga med våra dagars filmstjärnor. Och naturligtvis var även betalningen furstlig. I varje fall var den vida större än vad någon kunde ge för ett skådespel. Dumas betraktade den nya rörelsen med kritisk uppmärksamhet ur affärssynpunkt. Han hade författat några kortare noveller, vilket publiken då icke tyckte särskilt om, då han 1839 sammanträffade men den då 26-årige Auguste Maquet.

Därmed kom Dumas in på författandet av följetongsromaner, vilket har gjort hans namn världsbekant. Maquet hade redan tidigt akademisk examen, så att han anställdes vid Charlemagneläroverket i Paris, men hans natur passade icke riktigt för punktligheten i tiderna, som en skola kräver och han fick lämna sin anställning. För att förbättra sina utsikter skrev han en doktorsavhandling, men blev kuggad. I denna bedrövelsens tid sammanträffade han med Dumas. Denne fann genast att han [ förord ]här träffat på en medarbetare, som var något vida mer än dem han förut hade. Maquet hade en vida större historisk underbyggnad än Dumas. Den förres större kunskap och den senares större fantasi och kraftiga stil skapade tillsammans de romaner genom vilka Dumas namn gått till eftervärlden. Bland dessa befinner sig också här föreliggande roman (Le chevalier de Maison Rouge). I många år gick samarbetet bra. Dumas’ oförmåga att sköta sina affärer ledde emellertid även här till brytning, då Maquet fick allt mindre och mindre för sitt arbete. 1857 måste han vända sig till domstolen i Paris för att få sig tilldelat sin andel i författandet. Paris’ domstolstidning Gazette des tribunaux för 21, 22, 28 januari och 4 februari 1858 innehöll referat av saken och domstolens utslag. Dessa tidningsnummer lästes, som om det varit en tidning med den mest omtyckta följetong. Maquets krav på ekonomisk ersättning bifölls i huvudsak.

Vi återvända nu till samarbetet Dumas—Maquet, vilket ledde till den märkvärdiga serien av historiska äventyrsromaner, i vilka Dumas ämnade framställa hela Frankrikes historia. 1844 utkom ”De tre musketörerna” i åtta band. Här skildras de äventyr som d'Artagnan och de tre musketörerna, den jättelike och omåttligt starke Porthos, den smidige Aramis och den allvarlige Athos upplevde under sin gemensamma kamp att rädda Anna av Österrikes ära gentemot Richelieu och den illfundiga Mylady. Händelseförloppet når fram till 1629 med mordet på hertigen av Buckingham. Verket fick genast en mängd beundrare först i Frankrike och snart i alla länder, framför allt i England. Ursprungligen hade väl Dumas tänkt sig det som ett avslutat helt för sig, men framgången gjorde att de fyra hjältarna fingo leva vidare och vi återfinna dem i två följande verk: ”20 år efteråt” (1845) och ”10 år senare eller vicomte de Bragelonne” (1847).

Redan medan Dumas sysslade med ”De tre musketörerna” hade han under utarbetning ”Greven av Monte Cristo”, vilket också utkom 1844 i 12 band. Härunder [ förord ]hade han utom från Maquet betydlig hjälp av italienaren Pier-Angelo Fiorentino, vilken Dumas träffat på sin italienska resa och som följde med honom till Frankrike. Bland övriga verk i den historiska samlingen märkas ”Drottning Margot” och ”Den siste chevalieren”. Trots sin glänsande litterära framgång var Dumas oavbrutet i penningknipa. För att yttermera öka sina inkomstkällor grundade han 1847 en egen teater (Théatre historique), men dess verksamhet fick ett brått slut genom februarirevolutionen 1848. Och därmed började olyckorna på allvar. Han hade i Saint Germain-en-Laye låtit bygga ett lustslott i renässansstil med en gotisk paviljong och en park efter engelskt mönster. Slottet kostade oerhörda summor och när inkomsterna började avtaga råkade Dumas i misär. Han hade aldrig stuckit under stol med sina republikanska tänkesätt och han hälsade därför revolutionen med glädje. Han uppsatte två tidningar ”La Liberté” och ”Le Mois”, båda 1848. Men Paris’ ekonomiska utveckling efter revolutionen var icke lämplig för nya tidningsföretag. De gingo med förlust och då folk ej heller i de oroliga tiderna hade råd eller lust att frekventera teatrar i större utsträckning, stod han 1851 inför fullständig ruin. För att undgå sina kreditorers efterhängsenhet, nödgades han i största hemlighet ge sig av till Belgien i början av 1832. Vid sin återkomst till Paris i slutet av 1853 grundade han en daglig tidning Le Mousquetaire, för kritik av litteratur och konst. Man må säga att det var en riktig ödets ironi: så länge han var den berömde författaren hade han fullt upp med folk, som arbetade under honom, när han blev redaktör kunde han inte betala medarbetarne och fick därför nästan uteslutande själv fylla tidningens spalter. Tidningen fylldes till stor del av hans egna inte överdrivet sanningsenliga memoarer. 1857 måste han inskränka sig till en veckotidning som han kallade Monte Cristo, som levde till 1860. Nu hade han tid till resor och 1858 begav han sig ut på en färd genom Ryssland och Kaukasus och 1860 slöt han sig till Garibaldis sicilianska expedition, ”de tusen till Marsala”, som den kallas. Här[ förord ]under blev han god vän och förtrogen med Garibaldi, vilken skickade honom till Marseilles för att anskaffa vapen åt garibaldisterna. Under tiden hade Garibaldi hållit sitt intåg i Neapel. När de båda vännerna åter träffades hugnades Dumas med plats som museichef i Neapel. Här stannade han i 4 år och återvände sedan till Paris. Efter kriget mellan Preussen—Österrike 1866 besökte han slagfälten i Böhmen och skrev en historia om ”La terreur prussienne” (den preussiska terrorn), det enda av hans alster, som visar någon politisk klarsynthet. Han varnar häri enträget sina landsmän för den hotande preussiska makten. Men han hade aldrig haft något anseende som politiker, och man hade nu i Frankrike kommit in i period, då hans författareverksamhet i övrigt ej heller var på modet. Man skrattade åt hans svartmålningar och varningar och hans nyutkomna böcker blevo alldeles förbisedda. Då ingen vidare ville läsa vad han skrev, anlade han en såsfabrik, som också inom kort gick omkull.

Han led icke någon nöd, ty han fick hjälp av sonen Alexandre Dumas d. y., men den fåfänge och en gång firade författarens sinnesjämvikt bröts fullständigt av världens likgiltighet. Åren 1869 och början av 1870 voro synnerligen dystra för honom och så kom i juli sistnämnda år kriget mot Preussen. När preussarne nalkades Paris för att innesluta det, flyttade Dumas d. y. sin fader från Paris till sin villa i Puys nära staden Dieppe i nordvästra Frankrike vid en vik av engelska kanalen. Han blev kroppsligen och andligen bruten över Frankrikes olyckor och han hade fullt medvetande av att preusarna nalkades staden då han avled den 5 dec. 1870, 68 år gammal. Fyra dagar senare intågade tyska trupper i Dieppe.

★

De skrifter som gjort Dumas’ namn känt över världen och känt av eftervärlden äro skrivna under åren 1844—48. De voro utsatta för en hätsk kritik och de skandalösa processer som fördes mot honom av de underbetalda och på sina penningar bedragna medarbetarna, bidro[ förord ]go icke att göra kritiken blidare stämd. Den läsande allmänheten har givit Dumas upprättelse. Den kan inte kritisera, men den kan med nöje läsa hans historiska romaner. Och det är mycket nog. När han skrev dem var han på sätt och vis nybörjare inom branschen, men han hade 20 års praktisk författareverksamhet bakom sig, var mycket väl bevandrad i teatertekniken, hade alltid sinne för en viss måttfullhet och hans fantasi var ännu lika frisk som i ungdomsåren.

Det är självfallet att en juridisk domstol icke kan fälla någon dom i fråga om författareäran. Den kunde endast avgöra, hur mycket hans dugligaste medarbetare borde ha betalt för sin möda, och det var rättvist. Det hade aldrig blivit någon process av om Dumas kunnat sköta sina affärer, så att andra bohemenaturer, liknande honom själv, kunnat få penningar, när de voro i knipa. Det är Dumas ande som med sin glödande fantasi helt vilar över de historiska romaner, som bära hans namn som författare.

För övrigt äro dessa verk ej blott produkten av en fjärdedels negers ohejdade fantasi, hans förmåga att utnyttja andras idéer och skriftställareförmåga eller hans av penningbekymmer förorsakade ängslan att ge akt på vad en vanlig läsande människa kan fordra av sin författare, utan även en produkt av den stora och händelserika tid, då de napoleanska örnarna gjorde sina underbara segertåg genom världen. Då Napoleons aska den 15 dec. 1840 bisattes i Invalidkyrkan i Paris efter att i högtidlig expedition ha hämtats från S:t Helena, stegrades beundran för de underbara bedrifterna under hans korta och glänsande epok. Dumas var ingen Napoleonbeundrare, men han smittades av den allmänna franska chauvinismen, att Frankrikes historia var den bragdrikaste av alla länders historia. Det är mot bakgrunden av de napoleanska krigens stora händelser, av enskild tapperhet, list och uthållighet, som man har att skåda en d'Artagnan, en Porthos, en Aramis.

Dumas bildstod är rest i hans födelsestad Villers-Cotteret och på Place Malesherbes i Paris.

Olof Örström.