Dorian Grays porträtt/Kapitel 09

←  Kapitel VIII

Dorian Grays porträtt av Oscar Wilde Översättare: Nils Selander Kapitel IX

Kapitel X  →

IX

Då han nästa morgon satt vid frukosten, anmäldes Basil Hallward.

— Jag är så glad att jag har fått tag på dig, Dorian, sade han allvarligt. Jag var här i går afton, och de sade att du var på Operan. Det förstod jag var omöjligt. Men jag tycker du borde ha sagt dem var du var. Jag hade en ohygglig afton. Jag var nästan rädd att den ena tragedin skulle följa den andra. Jag tycker du kunde ha telegraferat till mig när du först hörde det. Jag läste det tillfälligtvis i ett extranummer av Globe som jag hittade på klubben. Jag gick ögonblickligen hit och blev så ledsen över att inte träffa dig. Jag kan knappast säga dig hur hela historien gått mig till sinnes. Jag vet vad du måtte ha lidit. Men var var du? Har du varit hos hennes mor? Ett ögonblick tänkte jag söka dig där. Adressen stod i tidningen. Någonstans vid Euston Street, inte sant? Men jag var rädd att komma och störa i en sorg som jag inte kunde lätta. Stackars kvinna! Så hon måste ha det nu! Och hennes enda barn! Vad sade hon om allt detta?

— Kära Basil, hur skall jag kunna veta det? mumlade Dorian Gray och läppjade på ett blekgult vin i ett utsökt, guldbeslaget venezianskt glas. Han såg högst uttråkad ut. Jag var på Operan. Du skulle gått dit. Jag träffade Harrys syster, lady Gwendolen, för första gången. Vi var i hennes loge. Hon är verkligen förtjusande, och Patti sjöng gudomligt. Tala inte om obehagligheter. Något som man aldrig talar om har aldrig hänt. Endast orden ger tingen verklighet, säger Harry. För övrigt var hon inte enda barnet. Det är en son också, en bra pojke, tror jag. Men han är inte vid teatern. Han lär vara sjöman eller något dylikt. Men berätta litet om dig själv och vad du har för dig.

— Du gick på Operan? sade Hallward mycket långsamt och med tillbakahållen sorg i rösten. Du gick på Operan, under det Sibyl Vane låg död i något smutsigt kyffe! Du kan tala om för mig hur förtjusande andra kvinnor är, hur gudomligt Patti sjöng, innan den flicka du har älskat fått gravens ro? Å, min gosse, det återstår en massa vedervärdigheter för hennes lilla vita kropp.

— Tyst, Basil! Jag vill inte höra det! ropade Dorian och rusade upp. Du får inte tala med mig om det. Vad som hänt, har hänt. Vad som är förflutet, är borta.

— Kallar du gårdagen det förflutna?

— Ja, vad har den verkliga tidrymden att göra härmed? Det är endast enfaldiga mänskor som behöver år för att bli kvitt en sinnesrörelse. En mänska som är herre över sig själv, kan förkorta en sorg lika hastigt, som hon funderar ut ett nytt nöje. Jag tänker inte vara mina känslors slav. Jag vill bruka, njuta och behärska dem.

— Dorian, det är fasansfullt. Något har förändrat dig. Ditt utseende är icke lika underbart som då du dagligen kom i min ateljé. Men då var du naturlig, enkel och älskvärd. Du var den mest ofördärvade varelse på jorden. Nu vet jag inte vad som har skett med dig. Du talar som om du inte hade något hjärta eller något medlidande. Det är Harrys verk. Jag märker det.

Ynglingen for upp. Han gick till fönstret och såg en stund ut i den gröna, solglittrande trädgården.

— Jag har mycket att tacka Harry för, Basil, sade han slutligen — mer än jag har att tacka dig för. Du väckte endast min fåfänga.

— Det är jag straffad för, Dorian — eller blir det en dag.

— Jag vet inte vad du menar, Basil, sade den unge mannen och vände sig om. Jag vet inte vad du vill. Vad vill du?

— Jag vill ha tillbaka den Dorian Gray som jag brukade måla, sade konstnären sorgset.

— Basil, sade ynglingen i det han gick fram till ho- nom och lade handen på hans axel. Du kommer för sent. I går, när jag fick veta att Sibyl Vane hade begått självmord…

— Begått självmord? Du gode Gud! Är det sant? ropade Hallward och betraktade Dorian förfärad.

— Käre Basil! Du tror väl inte att det var ett vanligt olycksfall? Naturligtvis har hon begått självmord.

Basil dolde ansiktet i händerna.

— Så fruktansvärt! mumlade han rysande.

— Nej, sade Dorian Gray, det är inte fruktansvärt. Det är en av tidens stora romantiska tragedier. Vanligen lever skådespelarna ett helt alldagligt liv. De är goda äkta män, trogna hustrur eller något sådant tråkigt. Du vet vad jag menar — alla medelklassdygderna. Men tänk så annorlunda Sibyl Vane var. Hon levde sin härligaste tragedi. Hon var alltid en hjältinna. Den sista aftonen — när du såg henne — spelade hon illa därför att hon hade lärt känna kärlekens verklighet. När hon lärde känna dess sken dog hon som Julia skulle ha dött. Hon återvände till konstens sfär. Det är någonting av martyr hos henne. Hennes död har hela martyriets patetiska gagnlöshet och härjade skönhet. Men, som jag redan har sagt dig, du skall inte tro att jag inte har lidit. Om du hade varit här i det rätta ögonblicket i går — halv sex eller kanske en kvart senare — så hade du funnit mig i tårar. Inte ens Harry som kom hit med underrättelsen, hade en föreställning om vad jag verkligen genomgick. Jag led oerhört. Sedan var det över. Jag kan inte känna på samma sätt två gånger. Det kan ingen utom de sentimentala. Du är mycket orättvis, Basil. Du kommer hit för att trösta mig. Det var snällt av dig. Du finner att jag redan är tröstad och du blir rasande, Vad det är likt en mänskovän! Du påminner mig om en historia som Harry berättade för mig. Den handlade om en viss filantrop som använde tjugu år av sitt liv till att försöka gottgöra en eller annan oförrätt eller ändra en orättvis lag — jag minns inte precis vad det var. Slutligen lyckades han nå sitt mål och då kunde ingenting överträffa hans missräkning. Han hade ingenting mer att göra, han dog nästan av ilska och blev en obotlig misantrop. Och dessutom, käre gamle Basil, om du verkligen vill trösta mig, lär mig då hellre att glömma vad som har hänt eller att se det ur ren konstnärlig synpunkt. Har inte Gautier skrivit om la consolation des arts? Jag vill minnas att jag en gång i din ateljé fann en liten skinninbunden bok där de underbara orden stod. Men jag är inte lik den där unge mannen som du talade om när vi for till Marlow, han, som brukade säga att en bit gult siden kunde trösta honom för allt livets elände. Jag älskar vackra saker som man kan röra vid och hantera, gamla brokader, bronser, skulpterat elfenben, vackra omgivningar, lyx och prakt. Allt detta förmår mycket. Men det konstnärliga temperament som dessa ting skapar eller åtminstone utvecklar är mycket dyrbarare för mig. Att bli åskådare till sitt eget liv — som Harry säger — är att undgå livets strider. Jag vet att du blir förvånad över att höra mig tala så här. Du har inte märkt hur jag har utvecklat mig. Jag var en skolpojke när du lärde känna mig. Nu är jag en man. Jag har nya tankar, nya passioner och nya ideal. Jag är en annan, men du får inte hålla mindre av mig för det. Jag är förvandlad, men du måste alltid vara min vän. Naturligtvis tycker jag mycket om Harry. Men jag vet att du är bättre än han. Du är inte starkare — du är rädd för livet — men du är bättre. Och tänk så lyckliga vi var när vi var tillsammans! Överge mig inte, Basil, men förebrå mig inte heller någonting. Jag är den jag är. Det kan inte ändras.

Målaren kände sig djupt rörd. Han höll oändligt mycket av ynglingen, och dennes personlighet hade varit den stora vändpunkten i hans konst. Han kunde inte längre tänka sig att komma med förebråelser. Kanske var hans likgiltighet endast en övergående nyck. Det fanns så mycket gott, så mycket ädelt hos honom.

— Det är bra, Dorian, sade han med ett sorgset leende, jag skall hädanefter inte tala med dig om denna händelse. Jag hoppas bara att ditt namn inte blir inblandat. Förhöret försiggår i eftermiddag. Har du fått kallelse?

Dorian skakade förargat på huvudet vid ordet förhör. Allt det där var så rått och banalt.

— De känner inte till mitt namn, svarade han.

— Men hon gjorde det väl?

— Endast mitt förnamn, och det är jag säker på att hon aldrig har nämnt för någon. Hon berättade en gång att alla var så nyfikna att få veta, vem jag var, och att hon alltid svarade att jag var sagoprinsen. Det var vackert av henne. Basil, du måste göra en teckning av Sibyl åt mig. Jag skulle vilja ha något mer av henne att minnas än några kyssar och några flyktiga, gripande ord.

— Jag skall försöka, Dorian, om det kan göra dig någon glädje. Men du måste komma och sitta för mig igen. Jag kommer inte ur fläcken utan dig.

— Jag kan aldrig mer sitta för dig, Basil. Det är omöjligt! ropade Dorian och ryggade tillbaka.

Målaren stirrade på honom.

— Snälla Dorian, vad är det med dig? ropade han. Menar du att du inte tyckte om det porträtt som jag gjorde av dig? Var är det? Varför har du satt den där skärmen framför? Låt mig få se det. Det är det bästa, jag någonsin har gjort. Ta bort skärmen, Dorian. Det är helt enkelt oförskämt av din betjänt att dölja mitt arbete så där. Jag kände genast på mig att rummet var förändrat, när jag kom in.

— Min betjänt har ingenting med det att göra, Basil. Du inbillar dig väl inte att jag låter honom ordna här i rummet åt mig? Han sköter någon gång om mina blommor — det är allt. Nej, det har jag själv gjort. Ljuset föll för skarpt på porträttet.

— Det är omöjligt, snälla du. Det hänger utmärkt. Låt mig få se det.

Och Hallward gick mot hörnet, där det hängde.

Ett ångestskri bröt fram över Dorians läppar. Han sprang och ställde sig mellan målaren och skärmen.

— Basil, sade han och såg mycket blek ut, du får inte se det. Jag vill det inte.

— Inte se mitt eget arbete! Vad menar du? Varför får jag inte se det? ropade Hallward skrattande.

— Om du försöker att få se det, Basil, då ger jag dig mitt ord på att jag aldrig mer kommer att tala till dig i hela mitt liv. Jag ger dig ingen förklaring, och du skall heller ingen begära. Men kom ihåg: om du rör den här skärmen, är allt slut mellan oss.

Hallward stod som träffad av blixten. Han stirrade på Dorian Gray i stel fasa. Så hade han ännu aldrig sett honom. Han var ju blek av ilska. Hans händer var knutna och ögonen lyste som blå flammor. Han skakade i hela kroppen.

— Dorian!

— Tig!

— Men vad är det? Naturligtvis vill jag inte envisas att se det, när du inte vill det, sade Hallward tämligen kallt, vände på klacken och gick mot fönstret. Men sannerligen tycker jag det är besynnerligt att inte få se mitt eget arbete, så mycket mer som jag har tänkt ställa ut det till hösten i Paris. Jag måste kanske först fernissa det på nytt, och då får jag ju se det en gång. Varför då inte i dag?

— Ställa ut det! Vill du ställa ut det? skrek Dorian Gray, rysande av ångest. Skulle världen få se hans livs mysterium? Det var omöjligt! Något — han visste ej vad — måste ögonblickligen göras.

— Ja, jag trodde inte du skulle ha något emot det. Georges Petit vill samla alla mina bästa arbeten till en separatutställning som skulle öppnas den första oktober på Rue de Séeze. Porträttet blir borta endast en månad. Jag tänkte du kunde undvara det så länge. Antagligen är du då till och med bortrest. Och när du ändå döljer det bakom en skärm, kan det väl göra dig detsamma.

Dorian Gray strök sig med handen över pannan. Den var våt av svett. Han trodde sig vid branten av en fruktansvärd fara.

— Du sade mig för en månad sedan, att du aldrig skulle ställa ut det, ropade han. Varför har du nu ändrat åsikt? Mänskor som påstår att de är konsekventa, har precis lika många nycker som andra. Skillnaden är bara att deras nycker är meningslösa. Du har väl inte glömt hur högtidligt du bedyrade mig, att ingenting i världen kunde förmå dig att skicka porträttet på en utställning. Du har sagt precis detsamma till Harry.

Han tystnade plötsligt, och en ljusglimt bröt fram i hans ögon. Han kom att tänka på att lord Henry en gång till hälften på skämt, till hälften på allvar, hade sagt till honom : »Om du vill ha en intressant kvart, så be Hallward berätta för dig, varför han inte vill ställa ut porträttet av dig. Det har han gjort för mig, och det var en överraskning för mig.» Ja, kanske också Basil hade sin hemlighet. Han skulle försöka fråga honom.

— Basil, sade han, i det han gick tätt inpå honom och såg honom rätt i ögonen, vi har båda en hemlighet. Låt mig få veta din, så skall jag berätta dig min. Varför ville du inte ställa ut mitt porträtt?

Målaren ryste mot sin vilja.

— Dorian, om jag sade dig det, så höll du kanske mindre av mig och skulle säkert skratta ut mig. Jag skulle inte kunna uthärda vare sig det ena eller det andra. Om du inte önskar att jag skall se porträttet mer — så är det nog. Jag har ju alltid dig att se på. Och om du önskar att mitt bästa verk skall förbli dolt för världen, är det mig nog. Din vänskap är för mig dyrbarare än mitt anseende och rykte.

— Nej, Basil, du måste berätta det för mig, envisades Dorian Gray. Jag tror jag har rätt att få veta det.

Hans ångest var borta och hade lämnat rum för nyfikenheten. Han var fast besluten att plocka ur Basil Hallward hans hemlighet.

— Låt oss sätta oss, Dorian, sade målaren plågat. Låt oss sätta oss. Men svara först på en fråga. Har du märkt något sällsamt med porträttet — något, som troligen först inte slog dig, men som senare plötsligt uppenbarade sig för dig?

— Basil! ropade ynglingen, i det han klamrade sig fast vid stolskarmen med skälvande händer och betraktade målaren med vilda, förfärade ögon.

— Jag ser att du har märkt det. Säg ingenting. Vänta, tills du har hört vad jag har att säga, Dorian. Från det ögonblick då jag mötte dig, har din personlighet haft ett sällsamt inflytande på mig. Du behärskade mig till kropp, till själ och skaparkraft. Du var för mig inkarnationen av det där aldrig skådade idealet vars återspegling jagar oss konstnärer som en underbar dröm. Jag tillbad dig. Jag blev svartsjuk på alla som du talade med. Jag ville ha dig helt och hållet för mig själv. Jag var lycklig endast när vi var tillsammans. När du var borta, var du dock alltid närvarande i min konst. Naturligtvis ville jag aldrig låta dig veta det. Det skulle ha varit omöjligt. Du skulle aldrig förstått det. Jag förstod det knappast själv. Jag visste bara att jag hade skådat fullkomligheten ansikte mot ansikte och att världen hade blivit underbar för mina ögon — kanske för underbar. Ty i en sådan vanvettig dyrkan ligger en fara, faran att förlora den likaväl som faran att behålla den. Vecka efter vecka förflöt och jag gick mer och mer upp i dig. Då följde en ny utveckling. Jag hade tecknat dig som Paris i en härlig rustning och som Adonis i jägardräkt och med bländande vildsvinsspjut. Du hade, krönt med tunga lotusblommor, suttit i förstäven av Hadriani båt och spejat ut över den gröna, gyttjiga Nilen. Du hade lutat dig över den stilla källan i ett grekiskt landskap och i vattnets orörliga silver skådat din egen skönhets underverk. Och allt hade varit vad konsten bör vara: omedvetet, ideellt och fjärran. En dag — jag tror ibland det var en olycklig dag — beslöt jag att måla ett underbart porträtt av dig, sådan du verkligen var, inte i döda tidsåldrars omhölje utan i din egen dräkt och i din egen tid. Jag vet inte, om det berodde på det realistiska i metoden eller på din underbara personlighet som nu avslöjade sig för mig. Men jag vet, att medan jag arbetade på porträttet tyckte jag att varje penseldrag uppenbarade min hemlighet. Jag blev rädd att andra skulle få reda på mitt avguderi. Jag kände att jag hade sagt och givit för mycket i porträttet. Det var då jag beslöt att aldrig utställa det. Du blev en smula missräknad, men du kunde ju inte veta vad det beydde för mig. Jag talade med Harry om det — han skrattade åt mig. Men det brydde jag mig inte om. När porträttet var färdigt och jag var ensam med det, kände jag att jag hade rätt. Men när det några dagar senare var borta och jag kände mig fri från dess förhäxning tyckte jag det var dumt att se mera i det än att du var vacker och att jag kunde måla. Inte ens nu kan jag låta bli att tycka att det är ett misstag att tro att man i det färdiga verket visar den lidelse man känner, när man skapar det. Konsten är abstraktare än vi tror. Form och färg visar oss form och färg — ingenting mer. För mig verkar det som om konsten dolde konstnären fullkomligare än den uppenbarar honom. Och när jag så fick detta anbud från Paris, beslöt jag låta ditt porträtt bli utställningens clou. Det föll mig aldrig in att du skulle neka. Nu inser jag att du har rätt. Porträttet kan inte utställas, Dorian. Du får inte bli ond på mig för vad jag har berättat för dig. Som jag sade en gång till Harry: du är skapad att tillbedjas.

Dorian Gray drog djupt efter andan. Färgen återvände till hans kinder, och ett leende lekte kring hans läppar. Faran var över. För tillfället kände han sig säker. Men han tyckte oändligt synd om målaren som hade gjort denna oväntade bekännelse, och han frågade sig, om även han någon gång skulle komma att i så hög grad behärskas av en väns personlighet. Lord Henry hade den charmen att vara mycket farlig. Men det var också allt. Han var för klok och cynisk för att man verkligen skulle hålla av honom. Skulle Dorian någonsin träffa en människa som han skulle ägna denna sällsamma dyrkan? Var detta ett av de ting som livet hade i beredskap åt honom?

— Det är märkvärdigt, Dorian, sade Hallward, att du har kunnat se detta i porträttet. Har du verkligen sett det?

— Jag har sett något, svarade han, något som jag inte kunde förklara.

— Nå, då kan jag i alla fall få se det nu. Dorian skakade på huvudet.

— Du skall inte be mig om det. Jag kan omöjligt låta dig se porträttet.

— Men en annan dag?

— Aldrig.

— Du har kanske rätt. Och nu adjö, Dorian, Du är den enda mänska som har haft inflytande på min konst. Vad jag nu har gjort för bra saker så har jag dig att tacka för dem. Å, du vet inte, vad det har kostat på mig att berätta dig allt detta.

— Käre Basil, sade Dorian, vad har du berättat för mig? Helt enkelt att du kände att du beundrade mig för mycket. Det är inte ens en komplimang.

— Det var inte avsett som en komplimang. Det var en bekännelse. Nu, när jag har avlagt den, tycker jag att jag har förlorat något. Man skulle kanske aldrig uttrycka sin dyrkan i ord.

— Det var en bekännelse som gjorde mig mycket besviken.

— Så, vad hade du väntat, Dorian? Du har väl inte sett något annat i porträttet, eller hur? Där var ju ingenting annat att se?

— Nej, där var ingenting annat att se. Varför frågar du det? Men du skall inte tala om dyrkan. Det är dumt. Vi är två vänner och skall förbli det.

— Du har ju Harry, sade målaren sorgset.

— Å, Harry, ropade Dorian med ett porlande skratt. Harry tillbringar hela dagarna med att säga orimligheter och hela aftnarna med att göra det otroliga. Precis det slags liv som jag skulle tycka om att föra. Men jag tror inte jag gick till Harry, om jag behövde hjälp. Jag kom hellre till dig, Basil.

— Du kommer tillbaka och sitter för mig igen?

— Omöjligt.

— Du förstör min tillvaro som konstnär om du vägrar, Dorian. Ingen människa träffar på två ideal. Få träffar på ett.

— Jag kan inte förklara det för dig, Basil, men jag törs inte vidare sitta för dig. Det är något ödesdigert med ett porträtt. Det har sitt eget liv. Jag skall komma och dricka te hos dig. Det blir lika trevligt.

— Trevligare för dig, tyvärr, mumlade Hallward beklagande. Och nu adjö. Det gör mig ont att aldrig få återse porträttet. Men det kan inte hjälpas. Jag förstår hur du känner det.

När han hade lämnat rummet, smålog Dorian Gray för sig själv. Stackars Basil! Så litet han anade den verkliga orsaken. Och hur konstigt var det inte att han i stället för att ha nödgats prisge sin hemlighet nästan genom en slump hade lyckats få veta vännens. Vad denna märkvärdiga bekännelse förklarade mycket för honom! Målarens löjliga svartsjukeanfall, hans våldsamma tillgivenhet, hans överdrivna lovtal, hans underliga tystlåtenhet — nu förstod han allt och blev sorgsen. Han tyckte det var något tragiskt i en vänskap, färgad av sådana känslor.

Han suckade och ringde. Porträttet måste i varje fall skaffas undan. Han ville inte riskera att bli avslöjad. Det hade varit vanvettigt av honom att låta det stanna kvar, om också endast en timme i detta rum dit alla hans vänner hade tillträde.