Ekonomi och historia/I

←  Förord

Ekonomi och historia av Eli Heckscher Ekonomi och historia

Om orsakerna till ekonomiska olikheter  →

I

EKONOMI OCH HISTORIA

1

Det ligger nära till hands att tänka sig den ekonomiska historien som något sidoordnat med de andra slagen av forskningsområden för utvecklingen av särskilda sidor i människolivet, t. ex. litteratur-, konst-, religions- och krigshistoria. Men saken förhåller sig ej i verkligheten på det sättet, det ekonomiska är icke ett särskilt mänskligt verksamhetsområde utan en sida av nästan allt mänskligt liv. Långt ifrån att vara sidoordnat med de andra mänskliga livsyttringarna är det ekonomiska ett drag hos både litteratur, konst, religion, krig och övriga slag av verksamhet, och utvecklingen av det ekonomiska kan då ej heller avskiljas från de andra slagen av historia såsom ett med dem sidoordnat område.

Till en början innebär detta, att ekonomien ej har det minsta att göra med själva föremålet för eller syftet med mänsklig verksamhet; de mest upphöjda mål, sådana som människans frälsning i andlig eller lekamlig måtto, ha en ekonomisk sida lika väl som de mest jordbundna uppgifter. Intet kan därför anses mer misslyckat än att kalla en riktning som vill framhålla det ekonomiska inslagets betydelse i utvecklingen ”materialistisk historieuppfattning”. Ludwig Feuerbachs beryktade sats, ”der Mensch ist was er isst”, har sålunda ej samband med den specifikt ekonomiska sidan av livet; den uttrycker i stället en materialistisk eller närmare bestämt näringsfysiologisk förklaring av människan, alldeles på samma sätt som en på människors vanor i fråga om kroppsvård byggd förklaring av historien skulle utgöra en hygienisk historieuppfattning och en som lade hälsotillståndet till grund vore en medicinsk historieuppfattning. Ekonomiskt skulle intet av detta vara, i högre grad än en förklaring som sökte nyckeln till utvecklingens gåta exempelvis i kyrkobyggnader eller försvarsorganisation.

Närmare till hands kunde det då ligga att söka det ekonomiska i den mänskliga verksamheten själv, i stället för i dess föremål, och sålunda tänka sig den ekonomiska historien ägnad åt människornas yrkesverksamhet genom tiderna. Också detta vore emellertid ett misstag. Verksamheten som sådan är icke en ekonomisk utan en teknisk fråga, detta ord taget i sin vidsträcktaste mening; och lika litet som någon kunde komma på den idén att se något specifikt ekonomiskt i det sätt varpå man under olika tider skriver vers eller målar tavlor, har man rätt att uppfatta sättet för jordens skötsel eller för råvarornas förvandling till användbara föremål såsom tillvarons ekonomiska sida. Därför är också den maskinella driftens inverkan på människorna en teknisk och icke en ekonomisk fråga, principiellt likställd med verkan av impressionism eller dysmorfism. En industriell metod och en konstriktning tillgodose olika mänskliga uppgifter, den förra som regel materiella behov, den senare konstbehovet, men det andrar ej i och för sig deras förhållande till ekonomien.

I stället ligger ekonomien i sambandet mellan de två sidorna av människolivet, å ena sidan vad man önskar uppnå och å den andra sidan vilka medel man har för att uppnå det. Den ekonomiska vetenskapen betecknar dessa två sidor med de kanske något för begränsade uttrycken ”efterfrågan” och ”tillgång” samt ser sin uppgift i att förklara förhållandet dem emellan. Sättet att täcka efterfrågan av alla slag, anpassningsuppgiften mellan mål och medel är vad det gäller, medan målen alldeles särskilt, men i grund och botten också medlen, ligga utanför det ekonomiska livets område. Om människorna böra sätta sitt materiella välbefinnande framför sin själs frälsning är en fråga som aldrig kan besvaras från ekonomiska utgångspunkter, och lika litet låter sig detta göra med den frågan, om riklig tillgång på bostad, på kläder eller på mat är att föredraga, eller om vegetabilisk näring är lämpligare än animalisk, rågbröd än vetebröd. Och liksom alltså efterfrågan (eller de bakom denna liggande mänskliga behoven) undandrager sig ett bedömande från ekonomisk synpunkt, är detsamma fallet med tillgången. Om åttatimmarsdagen i och för sig är lämplig kan ej vara en rent ekonomisk fråga, men väl det förhållande mellan tillgång och efterfrågan som den åstadkommer.

Ingen som klargjort för sig ekonomiens innebörd kunde därför komma på den idé som förfäktas av en tysk filosof, nämligen att samhället skulle ”tredelas” och en av dess delar omfatta ekonomien. Denna kommer in i all samhällets liksom i all den enskilda människans verksamhet; ingen välgörenhet, ingen religionsform, ingen försvars- eller förvaltningsorganisation kan komma till stånd utan att man samtidigt sörjer för anpassning av medlen till de mål som därvid uppställas. Å andra sidan ligger häri, att så gott som ingenting är uteslutande ekonomiskt. Finanser ha t. ex. sin ekonomiska sida i anpassningen mellan mål och medel, varjämte medlen (beskattning o. s. v.) här i sin ordning ha ekonomiska återverkningar; men vid sidan därav ha finanserna en annan och i sista hand utslagsgivande sida, nämligen de offentliga utgifterna själva, den statsverksamhet det gäller att tillgodose.

Det kan därnäst lätt visas, varför anpassningsuppgiften i hög grad trycker sin prägel på hela människolivet, varför alla handlingar i hög grad påverkas av nödvändigheten att sörja för medel för de uppställda målen. Orsaken är vad man kallat knappheten, medlens otillräcklighet i förhållande till alla de mål man skulle önska tillgodose. Om och när så icke är fallet, föreligger tydligen ingen anpassningsuppgift alls, då uppstår intet problem i fråga om att rätt disponera medlen för målen.

I detta enkla sammanhang har ekonomien sin utgångspunkt. Ekonomi, som också etymologiskt betyder hushållning (οἰκονομία), innebär att rätt fördela knappa tillgångar, d. v. s. på det sätt att de täcka mänskliga behov så långt som möjligt. Detta är vad som kallas den ekonomiska principen eller minsta medlets lag: att uppnå det bästa resultatet med en viss uppoffring eller ett visst resultat med minsta uppoffring. Det är den ekonomiska vetenskapens utgångspunkt. Vad som ligger bakom minsta medlets lag, denna i viss mån formala sats, med andra ord vilka behov människorna ha, hur de värdesätta olika slags uppoffringar o. s. v., hör i verkligheten ej till ekonomien — under inga förhållanden direkt och blott delvis indirekt; det beror av religiösa, etiska, politiska och alla möjliga andra sociala faktorer, men ej i och för sig av de ekonomiska.

Man är nu bättre i stånd att se vad den ekonomiska historien är: undersökningen av hur behovstäckningens problem i vidsträcktaste mening lösts genom tiderna. Det är därför allt annat än lyckligt, när särskilt den vida kände tyske forskaren Werner Sombart begagnar ordet ”behovstäckningsekonomi” (Bedarfsdeckungswirtschaft) som uttryck för ett särskilt slag av ekonomisk organisation; ty de två led varav ordet skapats betyda samma sak, och till följd härav är också all ekonomi ett system för behovstäckning.^[1]

Vad som framför allt behöver understrykas i fråga om ekonomiens utgångspunkt, knappheten, är i detta sammanhang dess enkelhet och allmängiltighet. Ingen betvivlar väl ett ögonblick, att tillgångarna varit knappa i förhållande till behoven i äldre tider lika väl som nu, ja, på många områden i äldre tider ännu mycket mer än nu; men då följer också omedelbart den viktiga slutsatsen, att det alltid på ett eller annat sätt måste ha sörjts för deras fördelning och därmed att ekonomiens och den ekonomiska vetenskapens utgångspunkt historiskt sett är mer eller mindre allmängiltig.

Det egendomliga och strängt taget svårförklarliga är nu, att en hel stor tankebyggnad, vad man kallar den ekonomiska vetenskapens teori eller den teoretiska ekonomien, har kunnat byggas på en så enkel, allmängiltig och nästan självklar sats som knappheten eller anpassningsbehovet. Det är detta som givit den ekonomiska vetenskapen dess egendomligt abstrakta, halvt matematiska prägel, varom den står ganska ensam bland själs-, kultur- eller samhällsvetenskaperna. Den utgår från så elementära mänskliga karaktärsdrag, att slutsatserna ofta bevara sin giltighet under mycket olikartade yttre förhållanden. Därför blir uppgiften i stor utsträckning icke att fastställa tillvaron av dessa mänskliga egenskaper, ty de falla till stor del av sig själva, utan i stället att klart genomtänka de slutsatser i fråga om anpassningens maskineri, vartill egenskaperna föranleda; och dessa slutsatser äro så långt ifrån självklara, att de tvärt om ständigt på nytt väcka förvåning och motsägelse hos flertalet människor samt ställa de största anspråk på forskarnas tankeförmåga.

Å andra sidan bli de senare leden i det ekonomiska tänkandet mindre allmängiltiga än det första ledet. Att de knappa tillgångarna på något sätt måste ha fördelats är, med andra ord, allmängiltigt; men på vad sätt är en fråga som kan besvaras olika. Dessa svar, de följande leden i det ekonomiska tänkandet, utgå i stigande grad från mänskliga egenskaper som tillhöra särskilda kulturperioder eller kulturkretsar och — vilket djupare sett är samma sak — tillämpas på samhällsföreteelser, som äro frukter av en mängd politiska, sociala, religiösa och andra mänskliga krafter, samt förlora därför i betydelse, när flere eller färre bland dessa drag fattas.

Den ojämförligt viktigaste slutsatsen ur minsta medlets lag och över huvud taget den viktigaste delen av nationalekonomiens teori, näst dess grundval. är läran om prisbildningen. Nödvändigheten att på något sätt fördela de knappa tillgångarna leder till att man åsätter dem ett pris, som avskräcker de mindre ivriga eller får dessa att åtminstone sänka sina krav på förrådet, samt därigenom begränsar efterfrågan i förhållande till det förråd som finns, d. v. s. sörjer för dess fördelning. Samtidigt medför priset i en mycket stor del av fallen, att människornas ansträngningar fördelas på det rätta sättet, d. v. s. inriktas på att öka de befintliga förråden av olika förnödenheter i den mån det är ont om dem, d. v. s. i den mån deras pris är högt. Allt detta och en mängd annat, som därav följer, åstadkommer alltså prisbildningen; men likväl innebär det icke, att prisbildningen är nödvändig, d. v. s. att den alltid har funnits och alltid kommer att finnas. Icke blott i tanken utan också i verkligheten förekomma samhällen, som till större eller mindre del fungera utan prisbildning, därför att man sörjer för tillgångarnas fördelning och efterfrågans begränsning på andra vägar. Vår egen generation har ett alldeles färskt och ytterst intressant exempel därpå i ransoneringen. I den mån ransoneringen kom till effektiv tillämpning, begränsades nämligen därigenom människors efterfrågan tvångsvis, fördelningen av förråden skedde genom påbud, och prisbildningen hade därmed förlorat sin huvuduppgift — om till gagn eller skada hör ej hit. Det enda man varken kan upptäcka i verkliga livet eller ens tänka sig är att den uppgift som vanligen tillgodoses genom prisbildningen skulle förbli olöst.

Detta slags problem hör till de vanligaste bland dem man möter inom den ekonomiska historien, emedan den är fylld av försök att med tvång från samhällets sida ändra det resultat som prisbildningen skulle ha skapat om den överlämnats åt sig själv. Vad det då framför allt gäller är att ej tappa bort det ekonomiska problemet, knapphetsproblemet. Mest renodlade får man vanligen dessa fall, när det gäller löne- och pristaxor, sådana som funnits icke blott sedan kejsar Diokletianus’ beryktade påbud år 301 e. Kr. utan t. o. m. långt dessförinnan. Det ligger intet teoretiskt omöjligt i att dylika taxor skulle ha varit effektiva samt att löner och priser för särskilda tjänster och varor hållit sig konstanta trots ändring (t. ex. ökning) i knappheten, trots att mängden arbetare eller varor t. ex. minskats eller efterfrågan på dem ökats. Arbetarnas och säljarnas villighet att underordna sig dylika påbud beror av många faktorer, den makt som stod bakom påbudet, den laglydnad som utmärkte dessa klasser o. s. v.

Men vad det gäller att i första rummet förklara, och vad teorien i första hand skall hjälpa till att klargöra, är intet av allt detta utan sakens — ekonomiskt sett — positiva sida, detta: hur skapades jämvikt mellan tillgång och efterfrågan, hur begränsades efterfrågan så, att den ej blev större än den minskade tillgången, om ej priset fick fullgöra denna funktion? Ett typiskt fall härav erbjuder digerdöden exempelvis i England; den medförde stark minskning i tillgång på lantarbetare, men dess tendens till lönestegring sökte man besegra genom lönetaxor. Många forskare anse, att detta också delvis lyckades, och möjligheten härav kan ej a priori avvisas på teoretiska grunder. Men den fråga det skulle ha ålegat forskarna att ställa på materialet är den: hur hindrades då godsägarna att konkurrera om den arbetskraft, som var erkänt mindre än den de ansågo sig behöva, hur fördelades denna otillräckliga arbetskraft mellan sina olika, sammanlagt för stora uppgifter? Något mer allmängiltigt än denna problemställning kan väl svårligen tänkas. Det är möjligt, att andra medel än lönestegring då skulle visa sig ha kommit till användning, och den rent elementära ekonomiska teorien har i så fall gjort gagn genom att leda undersökningarna in på frågan, vari dessa medel skulle ha bestått. Men kan man ej göra sannolikt, att sådana medel kommit till användning, lär man ej undgå slutsatsen, att lönerna, alla lönetaxor och all laglydnad till trots, faktiskt höjts i realiteten lika mycket som om ingen lagstiftning förekommit, om också kanske ej i form av ökad betalning i penningar.^[2]

Något analogt gäller om det bland historiker vanliga sättet att anse ett ekonomiskt läge förklarat helt enkelt genom hänvisning till traditionens makt. Vare sig traditionen kännes förpliktande eller icke, måste en viss ekonomisk situation vara möjlig, och det kan traditionen ensam aldrig åstadkomma. Det är tänkbart, att vanan att åtnöjas med en traditionell lön har avhållit t. ex. dagsverkarna från att höja sina löneanspråk, liksom motsvarande tradition i fråga om arrendeavgifternas höjd kan ha hindrat godsägarna från att pressa upp fordringarna på arrendatorerna. Men det är redan långt mer osannolikt än detta, att vare sig de ena eller de andra skulle ha avböjt anbud om högre betalning än den vanliga, i fall sådana framställts, och det senare måste i stor utsträckning ha varit fallet. Tänker man sig emellertid alla parter moraliskt bundna vid de traditionella beloppen, trots att dessa ej längre skapade jämvikt mellan tillgång och efterfrågan, så skulle en allmän disproportion inom verksamheten ha blivit resultatet. Somliga jordbrukare skulle ha nöjt sig med färre lantarbetare än de med fördel kunnat sysselsätta, ty enda sättet att få tillräcklig arbetsstyrka skulle ha varit att erbjuda större fördelar (därför ej nödvändigt högre penninglön) än den traditionella; och av motsvarande skäl skulle andra jordbrukare ha fått behålla proportionsvis mer arbetskraft än som motsvarade den nytta deras ägendomar kunde göra. På samma sätt i fråga om arrendena; mindre dugliga arrendatorer skulle ha blivit sittande, om de dugligare av hänsyn till traditionen skulle känt sig hindrade att bjuda högre arrendeavgifter. Sålunda är det väl möjligt — om än redan under tidigare förhållanden ofta osannolikt — att traditionen hindrat prisbildningen från att fungera; men man måste i så fall fullfölja tankegången och undersöka, hur tillgången (i exemplet: tillgången på lantarbetare resp. arrendegårdar) i så fall blev fördelad.

Ett exempel på hur man kommer på villovägar genom att förbise prisbildningens betydelse återfinnes i en nyligen publicerad redogörelse för den antika prispolitiken.^[3] Det uppges där ha rått spannmålsbrist i Aten vid ett tillfälle (år 387 f. Kr.), och det är i ett dylikt läge minst av allt överraskande att priserna stego, då efterfrågan var oförändrad men tillgången hade minskats. I stället har som yttersta orsak till prisstegringen anförts något helt annat, nämligen en lag i Aten, som förbjöd stadens köpmän större inköp från importörerna än ett visst belopp åt gången. I verkligheten skulle konsumenterna emellertid ha fått betala alldeles samma priser för sin spannmål oavsett detta påbud, vars verkan på sin höjd kan ha varit att överflytta vinsten av den ofrånkomliga prisstegringen från de lokala köpmännen till importörerna.

Från sin lära om prisbildningen kommer den moderna ekonomiska teorien till sin principiella förklaring av det stora flertalet ekonomiska problem: arbetslön, kapitalränta samt priset på naturtillgångarna och deras avkastning (”jordränta”), ävensom inkomstfördelningen i samhället. Det är egentligen blott en komplex av grundläggande ekonomiska företeelser som ej i allmänhet förklaras ut ifrån prisbildningen, nämligen lagarna för det vari alla priser mätas: penningen. Visserligen möter det intet hinder att även här lägga prisbildningens lagar till grund: är penningmängden stor, så ha människorna en stor, i penningar uttryckt köpkraft, och följaktligen inträder då en stor, likaledes i penningar uttryckt, efterfrågan, varav följer att de i penningar uttryckta priserna allmänt stiga; tvärt om blir förhållandet vid liten penningmängd. Vanligen formulerar man visserligen icke saken så, utan ger sin framställning den s. k. kvantitetsteoriens form, d. v. s. lägger till grund förhållandet mellan penningmängd och varumängd. I sak innebär detta emellertid blott att säga direkt vad den nyss angivna formuleringen uttryckte indirekt. Mer fylligt kommer penningteoriens grundval då att lyda: den allmänna prisnivån, varornas genomsnittliga pris — som är det omvända (inverterade) uttrycket för penningens köpkraft eller penningvärdet — beror av penningarnas mängd multiplicerad med det antal gånger varje penningstycke går i byte (den s. k. omloppshastigheten), i förhållande till den mängd varor och prestationer som därigenom omsättes. Om möjligt ännu viktigare och svårare är penningteorien slutligen, i den mån den framhåller såväl skillnaden som sammanhanget mellan allmänna bytesmedlet ”penningen” och det i penningar uttryckta ”sparandet” eller ”kapitalet”, som utgör förutsättningen för all ekonomisk verksamhet som arbetar för framtiden.

Det ligger i sakens natur, att behovet av insikt i de teoretiska sammanhangen är särskilt stort, när man kommer in på penningväsendets område, som på visst sätt är den ekonomiska teoriens allra heligaste och där å andra sidan de populära missförstånden av ålder kanske varit allra störst. Även med allt erkännande åt den positiva insats merkantilismen har gjort kan man aldrig rättvisligen förbise, att den även i sin mest förädlade form, såsom hos Locke, hade till förutsättning en missuppfattning av penningens innebörd — en missuppfattning som ej klarlades förrän långt in på 1700-talet av Hume. I nyare tid äro historikernas misstag kanske vanligast förknippade med förbiseende av själva penningvärdets innebörd. Sålunda förväxlar eller sammanblandar den framstående klassiske arkeologen prof. Martin P:n Nilsson i en uppsats, som redan citerats i en föregående not, ständigt den fullständigt obegränsade allmänna prisstegring, som beror av penningväsendets försämring, d. v. s. av ökad penningmängd, med den som regel till vissa varor begränsade prisstegring, som utgår från varusidan.^[4] Det förbises sålunda ständigt, av historiker liksom av deltagare i nutidens ekonomiska debatter, att en genom penningmängdens ökning vållad ”dyrtid” ej med någon rimlighet kan väntas övervunnen genom ökad produktion av varor, eftersom den ej har sin orsak i varubrist. Men detta är blott ett exempel bland otaliga på betydelsen av kännedom om penningteorien för den ekonomiske historikern. Så t. ex. är det en vanlig missuppfattning, varåt också prof. Nilsson skattar, att priserna först då kunna stiga genom försämrat penningväsende, när det börjat gå upp för folk att penningen försämrats. Samtidens insikt i vad som sker är i detta fall en betydelselös eller åtminstone obehövlig förutsättning; själva den ökade penningmängd, som försämringen medför, ökar nämligen den i penningar uttryckta ”köpkraften” och framkallar därför prisstegringen om ej andra, motverkande krafter samtidigt äro i rörelse.

Dessa antydningar kunna sammanfattas därhän, att man under alla förhållanden måste söka klargöra för sig, hur ett visst, antaget sammanhang är ekonomiskt möjligt. Om man exempelvis vill göra sannolikt, att ett land vid en viss tidpunkt haft överskott i import eller export, så bör den närmaste uppgiften vara att undersöka, ej hur detta verkat, utan just hur det varit möjligt. Ty ingen exporterar i normala fall utan att få något för de exporterade varorna, och ingen importerar utan att få lämna motprestation; det första problemet att lösa är alltså, i vilken form saldot utgick, hur ”betalningsbalansen” utjämnades.

Möjligen får man det intrycket av vad som nu sagts, att den ekonomiska historien skall behandlas som en stor exempelsamling för de ekonomiska teorierna. Så till vida är detta också fallet, som den ekonomiska vetenskapen verkligen i stor utsträckning har behov av århundradens eller årtusendens samlade erfarenhetsmaterial, och ingen bör förtänka denna vetenskap, om den på detta sätt söker verifiera sina teorier. En sådan verifikation får emellertid under inga förhållanden ta den populära formen av ett ”post hoc, ergo propter hoc” — efter detta, alltså på grund av detta; ty sambandet mellan orsak och verkan på det ekonomiska området är sällan vad det vid första påseendet förefaller. Dessutom begränsas möjligheterna att lära av det förflutna ofta i sorgligt hög grad av den ofrånkomliga ovissheten om vad som faktiskt förekommit på det ekonomiska området i äldre tider, och då blir läget i viss mån omkastat: det blir i stället teorien som får tas till hjälp för att förklara den historiska utvecklingen. Men någon verklig skillnad råder ej mellan dessa båda sätt att studera sammanhangen, ty teori och erfarenhet måste alltid till sist bringas i överensstämmelse med varandra. Flere av de följande uppsatserna i denna samling sträva mot detta mål på särskilda punkter.

Å andra sidan är det en stor fara att betrakta den ekonomiska historien enbart ur synpunkten av material för jämförelse med de teorier som avse att förklara de nutida ekonomiska sammanhangen, ty det måste i stor utsträckning vara ett annat slags teori som skall förklara äldre tiders förhållanden än den som gäller för nutiden. Den ekonomiska teori, som utbildats företrädesvis under det senaste halvtannat århundradet, utgår från en hel rad förutsättningar såväl i fråga om samhällsorganisation — rättssäkerhet, regelbundna transportmöjligheter, noteringar, marknadsorganisation etc. — som i fråga om själsläggning förmåga att räkna, att skaffa sig upplysningar, att tillvarataga sina intressen o. s. v. — som ingalunda alltid förekommit i äldre tider eller ens alltid förekomma i nutiden. Redan i fråga om aktuella, problem har man därför att noga se upp med, om det aktuella fallet företer de drag som utgöra resonemangets förutsättning; världskrigets ekonomi har varit det senaste stora exemplet härpå. Men ju längre tillbaka i tiden man kommer, desto farligare är det att blint gå löst på uppgifterna med den doktrin man har, utan att ha undersökt, om och i vad mån förutsättningarna för deras giltighet träffa in.

Delvis är den ekonomiska historien, just på grund av dessa synpunkter, en framställning av hur det slag av ekonomiskt liv blivit verklighet som utmärker nutiden och som gjorts till föremål för dess teoretiska forskning. Den som framför andra inriktat sitt arbete på att framställa just ”den moderna ekonomiska människans utvecklingshistoria” är den förut nämnde Sombart, och han har gjort mycket för att få fram de många motsatserna mellan förr och nu i ekonomisk motivskala eller psykologi. Då dessa motsatser äro så stora som de faktiskt äro, går det tydligen ej heller att utan prövning av de särskilda fallen hämta exempel från äldre tider som bidrag till moderna problem. Man måste i varje ögonblick söka klargöra för sig, om de slutsatser man vant sig att draga bygga på förutsättningar, som voro till finnandes också i dessa tider eller icke. Det gäller med ett ord att noga hålla reda på sina premisser. Och detta är ingalunda alltid en enkel sak, i synnerhet som de ekonomiska teoretikerna ofta försumma att klargöra för sina läsare samt ibland t. o. m. för sig själva, på vilka premisser de i verkligheten bygga sina slutsatser — en hel del av den tidigare, s. k. klassiska nationalekonomiens ofta överklagade doktrinarism bottnade just däri.

Den fråga det nu gäller, den ekonomiska teoriens allmänna tillämplighet, har givit anledning till ändlösa diskussioner. Den tyska historiska skolan inom nationalekonomien, och därvid i synnerhet den s. k. yngre historiska skolan med den nyligen avlidne Gustav Schmoller i spetsen, kom därvid till att (från och med 1800-talets sista fjärdedel) mer eller mindre fullständigt kasta all ekonomisk teori över bord och ersätta den med en ren hopsamling och upplagring av ekonomiska fakta. Det var den upplysningsfilosofiska grundvalen för den klassiska engelska teorien som drev denna riktnings målsmän att nästan söka göra sig urarva i fråga om alla tidigare försök till principiell förklaring av de ekonomiska sammanhangen, och ganska få vetenskapsmän på området även utanför Tyskland ha hållit sig helt fria från inverkan av dessa tendenser. I vissa hänseenden har också riktningen åtminstone i sin äldre form otvivelaktigt gjort nytta, nämligen genom att öppna ögonen för den klassiska ekonomiska teoriens begränsning; men likväl torde man nu efter femtio år ha lov att säga, att få stora och dyrbara vetenskapliga riktningar åstadkommit mindre i positiv riktning för sin egentliga uppgift. Vad som sammanförts är nämligen knappast i nämnvärd mån byggnadsstenar för en helhetsuppfattning utan i stället en nära nog oanvändbar hop av isolerade fakta, på sin höjd sammanhållna av de olika forskarnas — visserligen ofta mycket sympatiska — förutfattade meningar på det politiska eller sociala livets områden. Anpassningsuppgiftens ofrånkomlighet förlorades därigenom till stor del ur sikte, och man nöjde sig med att förklara hur det ena och andra borde vara, i stället för att klargöra hur det måste eller kunde vara.

Detta gäller ej blott det surrogat för en på nutiden användbar ekonomisk teori som man trott sig kunna finna genom hopsamling av faktiska upplysningar; även den ekonomiska utvecklingen och äldre tiders ekonomiska förhållanden förblevo till stor del en sluten bok, när man ej visste vad man skulle fråga om eller hur man skulle begagna vad man fått veta. Redan för nära trettio år sedan (1893) myntade den stridbare Lujo Brentano, som dock i mycket stod denna riktning nära, namnet ”Begeisterung-verbrämte Archivauszüge” på en produktion som trott sig vara nationalekonomisk eller ekonomisk-historisk endast därför att den, under uttryck av beundran för allt statsingripande, okritiskt återgav blott vad urkunderna direkt råkade ha att förmäla.^[5]

För att komma ur denna svårighet, utan att likväl acceptera den allmänna teorien såsom giltig för äldre tider, föll då en annan och kanske rikare begåvad tysk forskare, Karl Bücher, på den idén att tänka sig ett särskilt ekonomiskt system som giltigt för varje särskild tid; denna uppfattning ligger i huvudsak till grund för hans ungefär trettio år gamla, mycket fängslande och fortfarande läsvärda bok Die Entstehung der Volkswirtschaft, som utkommer i ständigt nya upplagor. Det är emellertid svårt att se något framsteg i denna Büchers grunduppfattning; den förefaller nämligen lika opsykologisk som ohistorisk, eftersom den för sin riktighet skulle förutsätta, att ett visst slags samhälle och ett visst slags människa uppstå med ens. Bücher måste därför också röra sig med schematiska tillstånd, som avlösa varandra, och uttryckligen avvisa all hänsyn till ”övergångsperioder”, trots att alla tider för ett äkta historiskt betraktelsesätt äro övergångsperioder. Ty i verkligheten står ingenting någonsin stilla, utan allt förändrar sig kontinuerligt, så att karaktären aldrig är fullt densamma ett år som året förut men heller aldrig fullt olikartad ett århundrade eller ens ett årtusende mot århundradet eller årtusendet förut.

I stället förefaller det rätta vara att behandla den ekonomiska teorien som vad den är, bunden vid en mängd tysta eller uttalade förutsättningar, och att ändra slutsatserna med dessa förutsättningars förändring. En stor hjälp i detta mödosamma arbete har man däri, att det mest grundläggande, nämligen knappheten, anpassningsuppgiften, nödvändigheten att skapa jämvikt mellan tillgång och efterfrågan — vilket uttryck man föredrar — är i allt väsentligt allmängiltigt; och att se det ekonomiska problemet i företeelserna, att tänka nationalekonomiskt, är i första rummet just att anlägga denna synpunkt samt så till vida något allmängiltigt. I övrigt gälla förutsättningarna, såsom vi redan sett, endast för begränsade tidrymder, och vissa moment i den vanliga teorien äro ej ens i dag fullt tillämpliga på andra än de ekonomiskt mest framskridna samhällena, medan andra tvärt om äro på väg att förlora sin tillämplighet genom monopoliseringens framsteg. Men intet kan vittna om mindre insikt i vetenskapens sammanhang än att tro en teori som helhet vara oanvändbar därför att något, likgiltigt vad, i den omgivande verkligheten har ändrat sig. Av samma anledning skulle man då kasta geometrien som helhet över bord, därför att den nyare forskningen visat möjligheten av en s. k. utomeuklideisk geometri, inom vilken Euklides’ s. k. parallelaxiom icke gäller.

Ibland, förefaller det, utgår den här kritiserade tankegången mer eller mindre omedvetet från den föreställningen, att man ej kan tillämpa den moderna ekonomiska teorien på tider då den ej var skapad. Det barocka i en sådan uppfattning faller väl emellertid genast i ögonen. Lika gärna kunde man anse sig förhindrad att använda logaritmer för behandling av sifferuppgifter, som äro äldre än 1600-talet, därför att logaritmerna på deras tid ej voro uppfunna. Man skulle tro, att den som menade något sådant uppfattade de ekonomiska ”lagarna” som rättsliga föreskrifter, vilka det vore orättvist att ge retroaktiv kraft.

Vid lösning av uppgiften att ställa ekonomiska frågor på de historiska företeelserna har knappast någon inlagt så stora förtjänster som Sombart. Hans huvudarbete Der moderne Kapitalismus, som till sin förra del 1916/17 utkommit i en ny upplaga (vilken i verkligheten är en ny bok, på mer än 2 000 sidor), erbjuder visserligen i problemställningar och därvid kanske främst i teoretiskt hänseende så otroligt stora blottor, att få böcker måste läsas med samma aldrig vilande kritik. Men trots detta kan man sätta i fråga, om boken ej hör till den ekonomiska historiens hälsosammaste arbeten, nämligen så länge den endast faller i händerna på verkligt kritiska läsare, ty den tvingar var och en bland dem att tänka över fakta just i deras egenskap av ekonomiska problem. För att nämna blott ett enda exempel: Sombarts egen förklaring av stadsväsendets uppkomst lämnar mycket övrigt att önska, men han sätter fingret på en huvudsvaghet i de vanliga förklaringarna, när han framhåller orimligheten av föreställningen om stadsgrundningar genom maktbud mitt ute i en obebodd trakt — ty varmed skulle de arma stadsborna då livnära sig?

Givetvis kräves det emellertid att vara rustad till att ej blott uppställa frågor utan också besvara de frågor man uppställer, och detta går svårligen utan att ha förvärvat förtrogenhet med ekonomisk teori. Men långvariga och omfattande litteraturstudier är knappast vad som här är huvudsaken, utan den består i tankens inträning på det ekonomiska i problemen. Med rätta har det sagts, att få vetenskaper ställa sådana anspråk på läsarens självverksamhet som nationalekonomien; men just därför blir också denna självverksamhet det primära, litteraturläsningen det sekundära. Finns blott den allmänna träningen, blir det en jämförelsevis enkel sak att hämta råd ur speciallitteraturen i fråga om problem som ligga vid sidan av de centrala. Men däremot måste man avråda historiker, som vilja bereda sig för ekonomiskt historiska uppgifter, från att söka förvärva förtrogenhet med de nationalekonomiska tankegångarna genom populära skrifter. Det är tvärt om endast genom att ge sig på svårfattligare arbeten, vilka föra in i tankegångens centrala delar, som över huvud något står att vinna. Men sådana saknas icke.

Givetvis är nationalekonomien även i sina bästa representanters händer långt ifrån en färdig vetenskap, och dess brister kunna ibland vara hindersamma också för dess användning i ekonomisk-historiska syften. Det förefaller dock icke som om den ekonomiska teoriens oftast överklagade ofullkomligheter, sådana som obekantskapen med konjunkturväxlingarnas orsaker, skulle vara vad som egentligen vållar svårighet vid ekonomisk-historiska studier. Viktigare är därvid kanske vad som mindre ofta beröres, nämligen de ekonomiska studiernas statiska karaktär, deras inriktning på uppgiften att förklara ekonomiska jämviktslägen samt den däremot svarande likgiltigheten för de dynamiska frågorna eller de företeelser som framträda vid varaktiga förskjutningar i det ekonomiska läget. Några hithörande frågor behandlas emellertid i nästa uppsats.

2

Den som känner något till historiens metod inser utan vidare, hur olikartat det nu skildrade sättet att nå till resultat på de ekonomiska studiernas område skall vara från den historiska metoden. Det är då en svag tröst, att historia och nationalekonomi båda äro samhällsvetenskaper, båda ha människoandens skapelser till föremål och båda därför ytterst bygga på psykologi — att det ekonomiska ej är något utvärtes, materiellt eller tekniskt utan i stället något inre eller mänskligt, nämligen behovstäckning. Ty trots detta får den ekonomiska vetenskapens metod ett abstrakt drag, som trots all djupare olikhet närmar den särskilt till matematikens och de på matematiken byggda naturvetenskapernas, fysikens (mekanikens) och astronomiens. Orsaken härtill ligger i vad som förut framställts: att det ekonomiska bygger på så enkla psykiska sammanhang, att huvuduppgiften ofta består i att draga de rätta slutsatserna därur. Den klyfta, som i metodiskt hänseende skiljer det ekonomiska tänkandet från det historiska, är därmed utan vidare given men förtjänar dock belysas närmare.

Det är en ganska mödosam uppgift både att åskådliggöra och framför allt att teoretiskt förklara, varför de slutsatser, som nationalekonomien kommer till ur sina avgjort enkla premisser, skola vara så svåra att fatta utan särskild träning, utan att hjärnan direkt upparbetats till ekonomiskt förstånd. Det vore värt undersökning av en psykolog, som samtidigt behärskade den ekonomiska teorien, vad som gör den normala, endast med sitt oskolade förstånd arbetande människan nära nog immun emot ekonomisk uppfattning, ja, föranleder henne att på en mängd punkter instinktivt komma till slutsatser, som äro raka motsatsen av de rätta. En av anledningarna är sannolikt, att problemen icke blott äro svåra utan samtidigt ofta se mycket enkla ut och därför ha alldeles särskilt lätt att leda den oerfarne på villospår. Då det nu förhåller sig så, inser man emellertid utan vidare, att utsikterna till en riktig tolkning av samhällsutvecklingens ekonomiska sida ej skola vara stora för en historiker utan nationalekonomisk träning.

Alla dylika problem söker nationalekonomen klargöra för sig och andra genom en diskussion under mer eller mindre förenklade förutsättningar, med närmare eller fjärmare anslutning till den starkt sammansatta verkligheten. Risken ligger därvid främst i att de under givna förutsättningar riktiga slutsatserna bli otillämpliga på det faktiska läget, utan att nationalekonomen tillräckligt beaktar skillnaden. Hans frestelse är sålunda att förenkla problemen för mycket, att ej draga in under sin betraktelse tillräckligt många av det faktiska livets faktorer, att ej verifiera sina teoretiska resultat ens i de fall då detta kan ske. Särskilt frestas han lätt att förbise eller bagatellisera verkan av individualföreteelser, sådana som en patriotisk offervillighet eller ovanlig altruism, ej därför att deras verkan är omöjlig att indraga i betraktelserna — ty det är ingalunda fallet — utan blott därför att tillvaron förefaller honom enklare än den är. T. o. m. en sådan faktor som stora ändringar i penningvärdet kan det hända en i lugnare och mindre revolutionerande tider än vår uppvuxen nationalekonom att lämna ur räkningen.

En historiker, särskilt när han ej specialiserat sig på någon särskild sida av samhällslivet utan är verklig allmän historiker, går, i starkaste motsats härtill, med sin första tanke till den oerhörda mångsidigheten i utvecklingen, hans strävan är att få med så många inverkande faktorer som möjligt, för att därigenom nå en syntetisk förklaring av tillvaron i dess konkreta mångfald. Historikern har alltså ingen tanke på att avsiktligt utesluta ur sin betraktelse något som faktiskt har förelegat, utan han gör det blott av nödtvång, i den mån hans grepp eller hans kunskaper ej förmå omspänna allt. Därför renodlar han det minsta möjliga, abstraherar och deducerar så vitt möjligt icke alls.^[6] Medan nationalekonomen på ett mycket tidigt stadium börjar använda sitt sönderdelande logiska sinne, strävar historikern i det längsta att bygga upp en totalbild på grundval av så mycket och så mångsidigt faktiskt material som möjligt, med hjälp av sitt konstruktiva sinne, sin förmåga att fatta helheten. Macaulay är icke idealhistorikern, men det ligger något i hans egen förklaring till sin förmåga som historieskrivare, nämligen att han var ”incessantly castle-building”, ständigt sökte att med hjälp av sin fantasi sammanföra sitt stora vetande till byggnader, helheter. Som typen för en historiker från föreliggande synpunkt kunde man mycket väl peka på den moderna historiska vetenskapens skapare Ranke, men hellre skulle jag dock vilja nämna en oss i tid och rum närmare stående forskare: Hjärne. Vare sig man tänker på hans Karl XII:s-studier, på hans behandling av franska revolutionen och Napoleon eller på hans framställning av sambandet mellan stat och kyrka, blir totalintrycket av hans metod strävandet att visa den oändliga mångfalden av de faktorer som samverkat till att skapa den obrutna helhet samhällsutvecklingen utgör; och svårigheten att sammanhålla och till en helhet sammanföra så många skilda utvecklingskedjor är vad som i första rummet ställer krav också på hans läsare.

Hur exakt en historiker än arbetar i fråga om fastställande av själva fakta, ligger det nästan oundgängligen något subjektivt i det urval av orsaker han framlägger och framför allt i den relativa vikt han tillmäter var och en bland dem. Just därför att tillvaron ej upp- löses i sina ingredienser utan tas som en helhet, just emedan ingen del av dess innebörd renodlas, är det till stor del omöjligt att bindande bevisa den roll de olika faktorerna ha spelat. Ty detta skulle ha kräft en undersökning av utvecklingens gång under förutsättning av olika kombinationer av de olika faktorernas till- och frånvaro, något som är oförenligt med historikerns sätt att arbeta, även om det i och för sig vore möjligt, vilket sällan är fallet. Följden av detta läge är emellertid, att historieforskningen i viss mån alltid måste upptas på nytt av varje ny generation, alldeles oberoende av om nya objektiva fakta kommit i dagen, nämligen av det skäl att varje generation genom sin egen samhällserfarenhet antingen har fått blicken öppnad för nya orsaker till utvecklingen eller åtminstone har kommit till en omvärdering av de olika orsakernas relativa betydelse. Exempelvis just en sådan disciplin som den ekonomiska historien, eller kanske riktigare uppfattningen om de ekonomiska faktorernas betydelse för samhällsutvecklingen, har för sin uppkomst att tacka nya föreställningar om vårt eget samhälles drivande krafter.

Vad som nu har sagts är så långt ifrån att vilja nedsätta vare sig det historiska studiet eller dess idkare, att det snarare betyder motsatsen. Till största delen är den osäkerhet historiens metod innebär nödvändig, den är det pris man får betala för att äga en vetenskap som verkligen söker förstå det hela som den helhet det är, om vars resultat det icke gäller: dann hat er die Teile in seiner Hand, fehlt leider nur das geistige Band. Ingen analytisk metod kan rekonstruera tillvaron i hela dess brokiga mångfald, därtill fordras en metod sådan som den historiska, med utrymme för de särskilda vetenskapsmännens individuella uppfattning. Och detta gäller ej blott om den egentliga, så att säga centrala historien, den som söker förstå utvecklingen som en helhet; i högre eller lägre grad gäller det också historien om utvecklingens särskilda sidor. Tillvaron förekommer ej i vattentäta skott utan alla dess olika delar påverka varandra, inom dem alla verka otaliga krafter. Några av dem tillåta kanske en objektiv mätning i fråga om styrka och verkningsgrad, men sannolikt betydligt flere måste även specialhistorikern uppskatta mer eller mindre enligt sin subjektiva föreställning, förutsatt att han verkligen ser sin uppgift i att förklara själva den faktiska utvecklingen.

Det är då ej underligt, att den ekonomiska historien skall erbjuda särskilt stora svårigheter. Å ena sidan bör den som ägnar sig däråt vara förtrogen med den teoretiska ekonomiens abstrakta metod och vana att resonera ut ifrån förenklade förutsättningar, ty därförutan är det ej stor utsikt att han skall kunna urskilja sammanhangen mellan orsak och verkan inom äldre tiders ekonomiska liv men däremot stor fara att han skall missförstå dessa sammanhang. Men å andra sidan måste han också ha historikerns syntetiska förmåga och sinne för tillvarons mångfald, hans känsla för den obrutna helheten i utvecklingen. Det är små utsikter, att så olikartade, ja, t. o. m. motsatta egenskaper skola vara förenade hos samma person, och det är knappast möjligt att i denna stund nämna någon enda som lyckats skapa harmoni emellan båda. Det övervägande flertalet bland dem som tagit upp ekonomiskt-historiska forskningar har i verkligheten varit främmande för ekonomisk teori; som framgår av det föregående gäller detta framför allt den tyska s. k. yngre historiska skolan inom nationalekonomien. Men från den ekonomiska historiens synpunkt ha resultaten snarast som regel blivit ännu mindre tillfredsställande i de jämförelsevis fåtaliga fall, då nationalekonomer utan historisk utbildning och läggning sökt konstruera utvecklingssammanhang; den klassiska riktningen inom den ekonomiska vetenskapen har här visserligen ej många men ganska avskräckande exempel att uppvisa.^[7] Och likväl är detta ej allt. Ty ej ens forskare som starta med en dubbel utbildning och som alltså under i övrigt lika förhållanden borde ha största utsikten att lyckas, gå fria från följderna av denna djupt liggande motsats. De kunna nämligen aldrig undgå att känna, hur de båda sidorna i deras vetenskapliga varelse skära sig, hur de slitas mellan behovet av å ena sidan abstraherande teoretiska analyser, som ej göra verkligheten rättvisa, och å andra sidan en syntetisk framställning, som lämnar det principiella orsakssammanhanget dunkelt och oförklarat.

Följden av dessa svårigheter kan utan vidare avläsas i den hithörande historiska litteraturen. Redan de rena beskrivningarna på ekonomiska tillstånd och företeelser lida av att den som gjort dem ej vetat vad han ville veta. För senare perioder äro ekonomiska fakta nästan oräkneliga, och ett urval bland dem blir nästan en slump, så länge man ej klargjort för sig vad som har betydelse. Men detta är alltid en ”teoretisk” fråga, det förutsätter kännedom om hur det ekonomiska livet fungerar. Även då de betydelsefulla fakta meddelas, föreligger dessutom risken att man av samma skäl försummar att insätta dem i det sammanhang som tillåter en riktig tolkning av deras innebörd.

I detta sammanhang bör kanske också ett ord sägas om den ekonomiska historiens förhållande till vad som plägar kallas kulturhistoria. Detta vackra ord skulle väl enligt bokstaven innebära syntesen av all historisk forskning, men vad jag nu åsyftar är ej något dylikt utan den disciplin som vanligen går under kulturhistoriens namn, forskningen om det dagliga livets förhållanden i äldre tider. Dess faktiska material sammanfaller i stor utsträckning med den ekonomiska historiens, men två discipliner som ställa mer olikartade frågor på samma material förefalla svåra att tänka sig. Kulturhistorien — som skild från exempelvis konsthistorien — förefaller åtminstone ofta begränsa sin uppgift till att lägga fram de intressanta gamla sakerna till beskådande, medan den ekonomiska historien söker förklara utvecklingens sammanhang ur en bestämd synpunkt, synpunkten av mänsklighetens behovstäckning. Ehuru detta naturligtvis ej i och för sig utgör någon kritik av kulturhistoriens metod från dess egna utgångspunkter, är det därför ett beklagligt faktum, att den ekonomiska historien ofta har alltför litet att lära av den förra disciplinens framlagda material och ännu mindre av dess slutsatser.

När man övergår från beskrivningar av ekonomiska tillstånd till framställningar av själva utvecklingen, ökas behovet av nationalekonomiska insikter uppenbarligen i hög grad. Man kan svårligen komma ifrån, att de större översikterna av den ekonomiska utvecklingen med mycket få undantag verkställts utan starkare blick för verkliga ekonomiska sammanhang och därför dels blivit betydligt oorganiska, dels i stor utsträckning undgått att förklara vad det borde varit deras väsentliga uppgift att klargöra, och dels slutligen ofta verkat direkt missledande.

Det vanligaste är dock kanske en annan, ganska karakteristisk förskjutning av de ekonomiskt historiska studierna. På grund av de ifrågavarande forskarnas inträning på politiska, institutionella och i egentlig mening sociala förhållanden komma många av dem nämligen i verkligheten att hålla på med något helt annat än de tro sig göra, i det att de taga författnings-, institutions- och socialhistorien för ekonomisk historia. Den kanske främste bland de nu levande i denna stora skara, Georg von Below, är härvid ett mycket belysande exempel. I sin stora bok, ”Der deutsche Staat des Mittelalters” (1914), framhåller han liksom i tidigare framställningar på goda grunder de historiska studiernas behov av precision och klarhet i föreställningarna, men den häpnadsväckande slutsatsen lyder, att det behövliga följaktligen är juridiska begrepp medan den tanken ej ens tycks ha fallit honom in, att det är nationalekonomisk tankereda som behövs för ekonomiska studier. Detta blir dock fullt förklarligt när man ser, hur pass undantagslöst han själv bedriver institutionshistoria i den tron att det är ekonomisk historia. I det nyss nämnda arbetet ägnas sålunda ett kapitel, som enligt sin titel skall handla om den tyska författningens ekonomiska förutsättningar, nästan helt och hållet åt befolkningens juridisk-sociala status, graden av dess personliga frihet eller bundenhet; och detsamma gäller om Belows med rätta högt skattade studier över skråväsendets historia, frågan om hantverksämbetenas uppkomst ur gårdsrättsliga korporationer av ofria o. s. v. Dylik institutionshistoria är i bästa fall ett viktigt förarbete till den ekonomiska historien men behöver ej vara ens det: sålunda har Sombart sannolikt rätt i att lantarbetarnas och hantverkarnas ekonomiska ställning och funktioner voro sig tämligen lika oberoende av skiljaktigheter i deras socialrättsliga status.

Otvivelaktigt finnas samma slags svårigheter som de flesta bland de nu skildrade även för andra specialhistoriska discipliner än den ekonomiska. Vilken roll de där spela tillkommer det endast dessas egna representanter att yttra sig om, men åtminstone a priori är det svårt att i fråga om dem tänka sig fullt lika starka motsatser mellan den vanliga historiens och fackhistoriens krav som i det nu föreliggande fallet. Ty då nationalekonomien obestridligen är den bland kultur- eller samhällsvetenskaperna, som har mest av naturvetenskapernas studiemetoder, så måste olikheten mot historieforskningens arbetssätt där också framträda starkast.

Om man trots allt skall våga sig på en parallel med ett område som man mycket litet behärskar, ligger en jämförelse med rättshistorien nära till hands. Det är då uppenbart, att rättshistorikern förmår ställa helt andra frågor på materialet än den vanlige historikern och kan följa utvecklingskedjor som äro denne alldeles främmande; han har ett system av begreppsbestämningar, som bringa helt annan reda i vetandet än eljest vore möjligt. Men trots detta arbetar han i fråga om sammanhangen mellan orsak och verkan, så vitt jag förstår, ej med andra slags hjälpmedel än vilken annan historiker som helst. På samma sätt som denne kan han visa sannolikheten eller osannolikheten t. ex. av ett visst antagande om representationsidéns rötter eller om uppkomsten av den medeltida gästrättens processuella bestämmelser ur den gamla germanska främlingsrätten, nämligen genom sin kännedom om de fakta det gäller och deras observerade sammanhang. Men han har ej behov av och ej heller tillfälle till någon ”teoretisk”, d. v. s. abstraherande och allmängiltig behandling av problemen, han skulle sannolikt avböja att lämna något som helst bidrag till ett svar på motsvarande frågor inom en kulturkrets, som vore honom främmande. När den ekonomiske historikern ställes inför sådana frågor som exempelvis den huruvida den höga räntefoten framkallats av penningbrist, eller om en s. k. ogynnsam handelsbalans varit orsaken till ekonomisk misär, så är det däremot just en teoretisk analys han först och främst verkställer; han säger åtskilligt om saken även oavsett de individuellt historiska former varunder den uppträder. För ett definitivt resultat är kännedomen om dessa konkreta förhållanden vanligen oumbärlig, men det hindrar ej, att slutsatsen delvis vunnits med metoder, som fundamentalt avvika från dem som tillämpas i flertalet historiska discipliner.

Av de teoretiska slutsatsernas betydelse för tolkning av ekonomiskt historiska sammanhang följer, att nationalekonomerna vanligen ha på en gång större och mindre anspråk på bevisning än historiker, i det att de i stor utsträckning bygga på inre kriterier. Å ena sidan äro de nämligen av detta skäl mindre nogräknade på yttre belägg eller samtida uppgifter om ett sammanhang, de anse sig ofta kunna konstatera det därförutan; och å andra sidan kunna de av samma skäl komma att underkänna även de mest allmänt omfattade meningar av samtida iakttagare. I fråga om slutsatser gäller detta i all synnerhet, ty en lång och sorglig erfarenhet har lärt dem, hur litet bevänt det är med sådana på det ekonomiska området, när den som drar dem ej skolat sin hjärna till att följa ekonomiska sammanhang. Det finns därför sällan någon tvekan om att underkänna dylika slutsatser vid en mer påtaglig oöverensstämmelse med teoriens resultat. Ingen nationalekonom kunde sålunda dela exempelvis den i vissa hänseenden utmärkte engelske ekonomiske historikern Cunninghams respektfulla förvåning över 1500-talets enhälliga mening om den allmänna prisstegringen som monopolisternas verk,^[8] ty dels ligger denna uppfattning mycket nära till hands, såsom våra egna erfarenheter visat, dels är saken i sig själv högst osannolik, dels slutligen finns en alldeles naturlig förklaring i den stora ökningen av ädla metaller. Detsamma gäller otaliga merkantilistiska författares bevis för arbetslöshet inom alla näringar som verkan av utländsk konkurrens; utrikeshandelns teori visar, att den utländska konkurrensen leder till en omläggning av den ekonomiska verksamheten, däremot frånsett själva övergångstiden ej till allmän arbetslöshet.

Men nationalekonomen är nog böjd att gå längre än så, nämligen att för det andra draga själva de omvittnade yttre fakta i tvivelsmål, framför allt deras allmängiltighet men i stor utsträckning även själva individualiakttagelserna, när dessa ej stämma med vad man känner om det ekonomiska livet. Ett dylikt medvetande om en högre insikt, som tillåter forskaren att välja och vraka bland samtida vittnesbörd, har obestridligen sina stora faror och förutsätter en mycket klar insikt om de premisser varpå man byggt sina slutsatser; men det är i själva verket en ofrånkomlig nödvändighet. Vad som skiljer detta slags källkritik från den som varje historiker övar är enbart, att de principiella sammanhangen här ej äro lika lättfattliga som vanligt. Ingen historiker accepterar ett påstående som strider mot naturlagarna, även om det är fullt lika mycket omvittnat som många tveklöst godtagna upplysningar; för att tala med historikerna Langlois och Seignobos erkänner ej en historiker djävulens uppträdande, fastän det finns få historiska fakta som bestyrkas av ett så stort antal sinsemellan oberoende ögonvittnen.^[9] Det är blott en tillämpning härav, när nationalekonomerna i både positiv och negativ riktning sätta sig över ”källornas vittnesbörd”.

Medan deras källkritik sålunda ofta kan förefalla och ibland även faktiskt kan vara betänkligt slapp i dessa hänseenden, äro deras slutsatser i andra hänseenden långt försiktigare än flertalet historikers, nämligen när det gäller att fastställa särskilda faktorers andel i ett resultat av många samverkande krafter. Vilket resultat den ifrågavarande faktorn ensam för sig skulle ha medfört i ett ”tillstånd av ekonomisk jämvikt”, kan ofta fastställas med full bestämdhet, och därför kan det också ofta sägas, i vilken riktning den påverkat utvecklingen, även om denna är mycket sammansatt; men i fråga om de olika faktorernas andel i resultatet under denna senare förutsättning kan det i vanliga fall knappast falla en nationalekonom in att uttala en bestämd mening. En sådan skulle därför sannolikt ej ha fällt exempelvis J. A. Fridericias anmärkning, att navigationsaktens betydelse för Englands ekonomiska utveckling ”ännu” är mycket omtvistad,^[10] ty han känner sig ganska övertygad, att en på bindande bevisning grundad slutsats i en dylik fråga är nästan omöjlig att uppnå ej blott nu utan också i framtiden. Jag har redan antytt, att den ekonomiske historikern, trots detta, lika litet som någon annan historiker kan undgå att ta ståndpunkt till ett sådant problem, om ej på annat sätt så genom det utrymme han i sin framställning bereder de olika faktorerna; men det är särskild anledning för honom att markera det starkt subjektiva moment som ett svar på sådana frågor måste innefatta.

3

Det är alltså många svårigheter som sambandet mellan ekonomi och historia har att övervinna, och det kan därför vara lämpligt att som avslutning taga en överblick av frågan varför det sambandet över huvud behövs, vilken nytta historikerna och nationalekonomerna kunna ha av ekonomisk historia.

I fråga om historikerna ligger svaret på den frågan i öppen dag för nutidens människor, och det är kanske rent av viktigare att varna för överskattning av det ekonomiska momentet i historien än att framhålla dess betydelse. Viktigare t. o. m. än båda dessa synpunkter är möjligen att, såsom här redan skett, framhålla själva innebörden i det ekonomiska, emot de många missförstånd det ständigt föranleder.

Medlens otillräcklighet har alltid och allestädes till den grad tryckt sin prägel på människors handlande, att all framställning av den mänskliga utvecklingen blir betänkligt ofullständig därförutan; hur samhället ordnats från synpunkten av sin behovstäckning måste alltid ha varit ett huvudmoment i dess organisation. Men å andra sidan följer härav ingalunda, att all historia bestämts av ekonomiska moment. Detta måste alltid vara mer eller mindre en filosofisk fråga, och bindande bevisning är därvid som regel omöjlig att förebringa; men däremot är det ej svårt att visa på viktiga moment, där andra än ekonomiska faktorer förefalla ha betytt långt mer än de ekonomiska. Några exempel förtjäna nämnas.

Ingen som studerat Medeltidens historia torde vara i okunnighet om att den västeuropeiska kulturkretsen då utgjorde en mycket starkare enhet än efter reformationen och nationalstaternas konsolidering. Orsaken är lätt att finna: arvet från den romerska universalmonarkien i förening med en härskande universalreligion, båda förkroppsligade i den medeltida kyrkan, som företedde långt starkare sammanhållning än de mer eller mindre ofullgångna territoriella staterna. Likväl voro de medeltida ekonomiska förhållandena, med hinder för samfärdsel och handel till både lands och sjöss, långt mindre ägnade att skapa sammanhållning än fallet blev efter de geografiska upptäckterna och handelns utveckling mot Medeltidens slut. Här ha alltså de ekonomiska krafterna varit ur stånd att hindra ett resultat, som politiska och religiösa krafter befordrat. Ofta finner man också, hur samhällsföreteelser på andra områden återverka på det ekonomiska livet fullt lika mycket som detta på de förra: korstågen, kyrkan, upplysningstidens frihetsidéer, skråväsendets korporationsanda — det sistnämnda enligt exempelvis en tysk och en engelsk forskares uppfattning i så hög grad, att storindustri och storhandel skulle ha spelat en viktig roll redan under Medeltiden, om ej skråväsendet hade varit, och att den industriella revolutionen å andra sidan ej kunde ha blivit verklighet i England, om ej den medeltida organisationen där tidigast fått försvinna.^[11] Visserligen torde det icke vara möjligt att bindande bevisa, att icke de ifrågavarande faktorerna — korstågen, kyrkan etc. etc. — i sin ordning helt och hållet voro en skapelse av ekonomiska faktorer, men lika litet kan det bevisas att så varit fallet, och det må väl sägas bära den stora osannolikhetens kännemärke.

Särskilt viktigt förefaller det vara att minnas, att klassmotsatserna ej med någon rimlighet helt och hållet kunna förklaras ur ekonomiska orsaker. Den historiefilosofiska uppfattning av nutidens sociala motsatser, som har Marx till sitt upphov och som kanske redan gått flertalet i blodet, söker förklaringen till den moderna arbetarfrågan och de moderna klasstriderna i att kroppsarbetarna icke längre, såsom under Medeltiden, med tilltagande levnadsålder bliva sina egna; av denna ”skilsmässa från produktionsmedlen” skulle följa det ofrånkomliga motsatsförhållandet mellan arbetsgivare (falskeligen kallade ”kapitalister”) och arbetare samt därmed hela vår tids sociala oro, som alltså skulle ligga i det moderna produktionssättets natur. Nu alldeles frånsett om detta verkligen med rätta kan kallas en ekonomisk och icke en teknisk orsak, samt till en början även frånsett om äldre tiders ekonomiska organisation därvid är rätt uppfattad, måste man bestrida, att de ifrågavarande faktorerna skulle vara i stånd att restlöst förklara sammanhanget. Antikens och särskilt senantikens produktionssätt med slavar och ofria arbetare beredde uppenbarligen oändligt mycket mindre möjligheter för uppryckning inom yrket än nutidens system — berövade arbetarna, i den mån de voro slavar, i ojämförligt högre grad tillgången till produktionsmedlen; och likväl ledde ej slaveriet i antiken till något tillnärmelsevis likartat med nutidens arbetarfråga. Denna förutsätter sålunda i verkligheten något annat vid sidan av en särskild produktionsmetod, nämligen en särskild uppskattning av människovärdet, vilken framför allt antiken men också långt senare tider saknade. I själva verket har västerlandet under större delen av sin moderna historia känt arbetarskaror, som ej rimligtvis kunde påräkna att rycka upp till självständiga yrkesutövare — tänk exempelvis på den svenska brukshanteringen sedan 1600-talet — utan att likväl någon arbetarfråga i modern mening uppstått. De två marxistiska satserna ”all historia är klasstridernas historia” och ”det materiella livets produktionssätt betingar den sociala, politiska och andliga livsprocessen” ha därför i verkligheten intet nödvändigt inbördes sammanhang, alldeles oavsett det tvivelaktiga i deras riktighet var för sig.

Nu har jag i det senast sagda avsiktligt underlåtit att använda uttrycket ”den materialistiska historieuppfattningen”, för att icke onödigtvis väcka strid om innebörden av detta mångtydiga uttryck. Utan tvivel kan däri inläggas något rimligare än uppfattningen att det ekonomiska är så att säga det grundämne varav hela den mänskliga utvecklingen uppbyggts. Man kan i stället mena, att utvecklingen icke bestämmes av, utan blott finner sin begränsning i, de resurser den har till sitt förfogande, vilket givetvis är både riktigt och viktigt; möjligen är detta också vad Marx har menat. I så fall försvinner emellertid utan vidare sambandet mellan de ekonomiska förutsättningarna och själva produktionssättet, ty det senare beror ej särskilt av förhållandet mellan mål och medel utan närmast av teknikens ståndpunkt; det kan ej förklaras enbart eller ens övervägande ur mängden av tillgängliga resurser utan är en följd av hur man förstått att nyttja resurserna.

Om möjligt än viktigare är, att man ej från begränsningen i tillgängliga resurser kan sluta till någonting som helst i fråga om den omfattning vari ett särskilt ändamål tillgodoses. En tid med mycket knappa totala resurser, sådan som exempelvis Medeltiden, kan därför mycket väl komma att offra långt mer exempelvis på religiösa ändamål än en annan tid med långt större möjligheter, helt enkelt därför att den förra periodens ”behov” av katedraler, kloster, påvemakt o. s. v. var ojämförligt större än den senare periodens. Att andra behov än de religiösa då i dubbel måtto måste träda tillbaka under den tidigare ordningen, är en viktig slutsats, som just bekräftar att det ekonomiska, anpassningen mellan mål och medel, aldrig kan vara eller ha varit det som ger utslaget inom människolivet. Det grundläggande kan ej sökas annat än i vad människorna anse sig behöva, eller — med ett större ord — i deras ideal.

När man söker förklara det ekonomiska momentets betydelse i historien, så har man alltså att stanna vid den uppgift som tillhör ett (andligt) maskineri, en samhällsorganisation, för realisering av mål som nåtts på helt andra vägar. Ekonomien har alltså obevekligen en tjänande uppgift, men inom denna gräns kanske den viktigaste bland alla.

Detta alltså om den ekonomiska historiens betydelse för historikern. Dess betydelse för nationalekonomen är ej lika gripbar men kanske i grund och botten lika stor. Det är nämligen på den ekonomiska historiens väg som nationalekonomen lättast kommer i kontakt med de allmänt sociala sammanhangen, med samhällsförhållandena som helhet, samt därigenom räddas från de yrkessjukdomar som följa av hans vetenskaps starka begränsning och abstrakta natur. Det är historiens syntetiska prägel, i motsats till nationalekonomiens analytiska, som här kommer till nytta. Särskilt har den ekonomiska historien ovanligt goda förutsättningar att ge nationalekonomerna ledtrådar i fråga om den mycket viktiga sociala faktor som heter människors uppfattning om de ekonomiska sammanhangen och den ekonomiska politik samhällena på grund härav — ej böra men — kunna väntas bedriva. Sedan tillkomma de två, mycket skilda moment som redan behandlats i det föregående: det ena omöjligheten att förstå nutiden utan att veta hur den uppkommit och det andra möjligheten att kontrollera de teoretiska resultaten med hjälp av den historiska erfarenheten. De följande uppsatserna i denna samling åsyfta bland annat att ge exempel på dessa den ekonomiska historiens olika uppgifter.

1. Vad Sombart tänker på är ett system som har till uppgift att blott skaffa yrkesutövarna deras bärgning, i motsats till att bereda dem vinst — en mycket tvivelaktig distinktion (jfr nedan sid. 148).
2. En livlig och intressant sammanställning av den vanliga diskussionen om denna lönepolitik kan man finna hos G. Brodnitz, Englische Wirtschaftsgeschichte I (Jena 1918), sid. 75—81.
3. Martin P:n Nilsson, Dyrtid och dyrtidsorganisation i forntiden (Statsvetenskaplig tidskrift 1919, sid. 8 f.). Härtill min kritik: Nationalekonomien och ”dyrtiden” i antiken (samma tidskrift o. årg., sid. 328 f.).
4. I prof. Nilssons senare utgivna bok, Den romerska kejsartiden (Sthlm, Norstedt, 1921, närmast 3:e boken, 3:e kap.) ha spåren härav dock till stor del bortarbetats.
5. Über den grundherrlichen Charakter des hausindustriellen Leinengewerbes in Schlesien (Zeitschrift für Social- und Wirtschaftsgeschichte, I, 1893, sid. 322).
6. Det bör kanske påpekas, att frågan om hur visshet uppnås om själva de yttre fakta, vad som plägar kallas historisk (käll-) kritik, alls ej tas i betraktande i detta sammanhang.
7. Ett ovaniigt exempel på vad teoretiskt skarpsinne kan åstadkomma i fråga om ekonomisk-historiska problem erbjuder å andra sidan en uppsats av prof. Davidson om Riksbanken under 1600-talet (Ekonomisk Tidskrift 1919).
8. The Growth of English Industry and Commerce during the Early and Middle Ages § 155 (4:e uppl., sid. 544 not).
9. Introduction aux études historiques (Paris 1898), sid 177 f.
10. Det syttende og attende Aarhundrede (Kbhvn 1910—11), sid. 132 not.
11. Below, Probleme der Wirtschaftsgeschichte (Tübingen 1920), sid. 598 not. G. Unwin, The Gilds and Companies of London (London 1908), sid. 328.