En försvunnen värld/Kapitel 10

←  Vem hade kunnat förutse det?

En försvunnen värld av Arthur Conan Doyle Översättare: Hanny Flygare De underligaste saker ha hänt

För en gång var det jag som var hjälten  →

TIONDE KAPITLET.
»DE UNDERLIGASTE SAKER HA HÄNT.»

DE UNDERLIGASTE saker ha hänt och hända oss alltjämt. Jag har inte tillgång till mera papper än fem anteckningsböcker och en bunt breda pappersremsor och jag äger blott en enda stylografpenna, men så länge jag kan röra handen, ämnar jag fortsätta med att nedskriva mina erfarenheter och intryck, ty då vi äro de enda människor hela världen, som fått skåda dylika företeelser, är de av oerhörd vikt, att jag beskriver dem då jag ännu har dem i färskt minne och innan det öde, som ständigt hotar, verkligen drabbar oss. Huruvida Zambo till sist skall föra dessa brev med sig till floden eller om jag själv på något underbart sätt skall komma hem med dem eller om en gång någon djärv forskningsresande kommer oss på spåren, möjligen medelst de fördelar ett fullkomnat monoplan har att bjuda på, och finner denna manuskriptpacke, vet jag icke — säkert är dock, att vad jag skriver skall gå till eftervärlden som en klassisk insats i äventyrens annaler.

Morgonen efter sedan vi tillföljd av den nedrige Gomez’ list blivit avstängda på platån betecknade ett nytt skede i våra erfarenheter. Den första tilldragelen däruti var icke ägnad att ingiva mig något särdeles fördelaktigt begrepp om den plats dit vi förirrat oss. Då jag ruskade upp mig efter en liten lur i dagbräckningen, föllo mina blickar på någonting mycket konstigt på mitt eget ben. Byxen hade kavat upp sig, så att några tum av huden syntes ovanför kortstrumpan. Och på denna blottade hud låg en stor, purpurfärgad druva. Förvånad lutade jag mig fram för att taga den, men till min fasa brast den mellan fingrarna och sprutade ut blod åt alla håll. Milt utrop av vämjelse hade kommit de båda profeskörerna att skynda till.

»Högst intressant», sade Summerlee som böjt sig ned över min vad. »En kolossal fästing, som visst ännu ej fått något namn.»

»Förstlingen av våra mödor», förklarade Challenuer på sitt skrytsamt pedantiska sätt. »Vi måste hedra den med namnet Ixodes Maloni. Det lilla obehaget att ha blivit stungen kan för visso icke, min unge vän, motväga den ärofulla utmärkelsen att få sitt namn inskrivet i zoologiens odödliga rullor. Olyckligtvis krossade ni detta vackra exemplar i det ögonblick då han sugit sig mätt.»

»Den gemena otäckingen!» utbrast jag.

Professor Challenger höjde protesterande på de buskiga ögonbrynen och lade tröstande sin ena labb på min axel.

»Ni borde odla det vetenskapliga ögat och det frigjorda vetenskapliga sinnet», sade han. »För den i likhet med mig filosofiskt anlagde är fästingen med sin lansettlika sugmun och tänjbara mage ett lika skönt naturens verk som påfågeln eller till och med som norrskenet. Det smärtar mig att höra er tala om den på ett så förringande sätt. Jag hoppas dock, att vi, om vi äro riktigt ihärdiga, skola lyckas komma över ännu ett exemplar.»

»Ja, det är alldeles säkert», sade Summerlee bistert, »ty ett sådant försvann just nu innanför er skjortkrage.»

Challenger hoppade upp, bölande som en tjur, och slet ursinnigt i rock och krage för att få dem av sig. Summerlee och jag kommo i ett sådant skratt att vi knappt kunde hjälpa honom. Till sist lyckades vi avkläda den oerhörda torson, som enligt skräddarens måttband höll femtiofyra tum. Hela hans kropp var betäckt med svart hår och i denna djungel lyckades vi infånga den kringvandrande fästingen, innan den bitit honom. Men alla de omgivande buskarna voro fulla av dessa avskyvärda insekter och det låg i öppen dag, att vi måste ändra läger.

Men först och främst var det nödvändigt att träffa avtal med den trogne negern, som snart uppenbarade sig på pelarklippan med en massa kakaoburkar och kexlådor, som han kastade över till oss. Av förråden som funnos kvar därnere skulle han enligt order behålla tillräckligt för honom själv att leva på i två månader. Indianerna skulle få återstoden som lön för de tjänster de gjort oss och som betalning för att de togo våra brev tillbaka till Amazonområdet. Några timmar därefter sågo vi dem i gåsmarsch tåga fram långt ute på slätten, var och en med sitt knyte på huvudet, sökande sig tillbaka på den väg vi nyligen vandrat. Zambo slog sig ned i vårt lilla tält invid pelarklippan och där förblev han, bildande vår enda föreningslänk med den nedanför oss liggande världen.

Och nu måste vi fatta beslut om vad som skulle göras. Vi ändrade lägerplats och förflyttade oss från de fästingstyngda buskarna till en ett stycke längre bort belägen liten kjusa, som på alla sidor var tätt omringad av träd. Kjusans mitt upptogs av några stora flata stenar med en förträfflig källa i närheten, och där sutto vi nu lugnt och tryggt under det att vi uppgjorde våra första planer för vårt infall i det nya landet. Fåglar kvittrade i lövverket — särskilt var det en, vars locktoner voro oss obekanta — men förutom dessa ljud gavs intet tecken till liv.

Vår första omsorg var att göra en förteckning över förråden, så att vi fingo klart för oss vad vi hade att tillgå. Vad vi själva fört med oss jämte det som Zambo kastat över på repet utgjorde sammanlagt inte så litet. Det viktigaste av allt, med hänsyn till de faror som möjligen omgåvo oss, var att vi voro i besittning av våra fyra gevär och dithörande ett tusen tre hundra patroner. Därtill kom en hagelbössa, men till den hade vi ej mer än ett hundra femtio patroner. Vad matvaror beträffar, hade vi tillräckligt för åtskilliga veckor, fullt upp med tobak och några vetenskapliga instrument, bland vilka ett stort teleskop och en god kikare. Alla dessa saker samlade vi på planen och vårt första försiktighetsmått bestod i att med vår yxa och våra knivar avhugga en mängd törnbuskar, som vi sedan staplade upp i en cirkel, som höll omkring femton alnar i genomskärning. Detta skulle för tillfället bli vårt högkvarter — vår tillflyktsort i händelse av plötslig fara och vårt magasin för förråden. Fort Challenger kallade vi det.

Det hade blivit middag innan vi betryggat vår ställning, men hettan var icke tryckande och platåns beskaffenhet i det stora hela så väl med avseende på klimat som vegetation var nära nog tempererad. Bok, ek och till och med björk funnos bland de träd som omgärdade oss. Ett väldigt gingkoträd^[1] reste sig över alla de andra och sträckte ut sina stora grenar och sitt rika Venushår över den fästning vi byggt upp. I dess skugga fortsatte vi våra förhandlingar, under det att lord Roxton, som i aktionens stund genast tagit befälet, meddelade oss sin uppfattning.

»Så länge varken människa eller djur sett eller hört OSS, äro vi i säkerhet», sade han. »Från den stund de få veta, att vi äro här, börja våra bekymmer. Intet tyder på, att de ännu upptäckt oss. Det bästa vi nu kunna göra är att hålla oss tysta och bespeja landet. Det vore bra om vi kunde riktigt noga få betrakta våra grannar innan vi börja umgås med dem.»

»Men vi måste draga framåt», dristade jag anmärka.

»Naturligtvis måste vi det, min gosse. Vi skola draga framåt. Men vi få aldrig gå så långt, att vi ej kunna retirera till våra förskansningar. Framför allt få vi akta oss för att avskjuta våra bössor, så vida det ej gäller liv eller död.»

»Men ni sköt själv i går», sade Summerlee.

Iguanodonernas kjusa.
(Utförd av mr Pat. L. Forbes efter en skiss av E. D. Malone.)

»Visst gjorde jag det, men det kunde icke undvikas. Det blåste dock bra då, och vinden låg utåt. Det är inte troligt, att skottet hördes långt på själva platån. Apropå, vad skola vi kalla platsen? Det tillkommer väl oss att ge den namn?»

Flera förslag — mer och mindre lyckade — framställdes, men Challengers vann gehör.

»Den kan inte kallas på mer än ett sätt», sade han »Den måste bära sin upptäckares namn. Det är Maple Whites land.»

Och Maple Whites land fick den heta — så kallas den på den karta jag fått i uppdrag att rita och så kommer den nog också att benämnas i framtidens atlas.

Ett fredligt inträngande i Maple Whites land var den uppgift som förelåg oss. Vi hade våra egna ögons bevis på att platsen var bebodd av några okända varelser och Maple Whites skissbok vittnade om, att än hemskare och farligare odjur torde finnas där. Att landet även var bebott av människor och dessa av en illvillig natur, därpå tydde det på bamburören spetsade skelettet, som omöjligt kunnat komma dit om det icke fallit ovanifrån. Som vi utan möjlighet till flykt hänvisats till ett sådant land, var vår belägenhet synbarligen full av faror och förståndet manade oss att skriva under alla de försiktighetsmått lord Roxton på grund av sin erfarenhet hade att föreslå. Omöjligt var det i alla fall för oss att stanna i utkanten av denna hemlighetsfulla värld, då vi alla ända in i själen darrade av otålighet att rycka framåt och avvinna den dess innersta väsen.

Vi blockerade följaktligen ingången till vårt förskansade läger genom att täppa till den med åtskilliga taggiga buskar och så hade vi vår lilla fristad och våra förråd helt och hållet omgärdade av törnhäcken. Långsamt och försiktigt begåvo vi oss därefter ut i det okända, följande den från vår källa utgående lilla bäckens lopp, som också skulle tjäna oss till ledning vid återvändandet.

Knappt hade vi brutit upp förrän vi anträffade tecken till att underbara ting väntade oss. Efter att ha genomströvat några hundra alnars tät skog, som innehöll många för mig alldeles obekanta trädslag, i vilka dock Summerlee, sällskapets botanist, igenkände former av barrträd och cykas-artade plantor, som för länge sedan upphört i den kända världen, beträdde vi ett område där bäcken vidgade sig och bildade ett ansenligt kärr. Framför oss växte ymnig vass av egendomlig typ, som förklarades vara Hippuris vulgaris eller hästsvans, blandad med ormbunkträd, alla vajande för en frisk vind. Plötsligt stannade lord Roxton, som gick först, och lyfte upp handen.

»Se på detta!» sade han. »Sannerligen tror jag inte, att vi anträffat spåren av alla fåglars fader.»

Ofantliga tretåade märken tecknade sig verkligen i den mjuka marken framför oss. Djuret — av vad slag det nu var — hade gått över träsket och försvunnit i skogen. Alla stannade vi för att undersöka det kolossala spåret. Om det verkligen var en fågel — och vilket annat djur hade kunnat lämna dylika märken? — var dess fot så mycket större än strutsens, att dess höjd efter samma skala måste vara oerhörd. Lord Roxton såg sig ivrigt omkring och lade in två patroner i sin elefantbössa.

»Jag sätter mitt rykte som jägare i pant på att spåret är alldeles färskt. Djuret har gått fram här för mindre än tio minuter sedan. Se bara hur vattnet ännu bubblar sig i det djupare fotavtrycket. Vid Jupiter — här ha vi märken efter en unge.»

Utan tvivel gingo här mindre spår av samma form parallellt med de stora.

»Men hur skall detta tydas?» utbrast professor Summerlee helt triumferande och pekade på någonling som liknade det väldiga avtrycket av en femfingrad människohand, mitt ibland de tretåade märkena.

»Valdformationen!» utbrast Challenger alldeles förtjust. »Jag har sett dem i valdenleran. Det är ett djur som går upprätt på tretåade fötter och emellanåt sätter en av sina femfingrade framtassar i marken. Det är inte någon fågel, min käre Roxton — visst inte någon fågel.»

»Ett fyrfota djur?»

»Nej, ett kräldjur — en dinosauria. Endast ett sådant har kunnat lämna dylika spår. För omkring nittio år sedan satte de myror i huvudet på en Sussexdoktor — men vem i all världen hade väl kunnat hysa det förmätna hoppet att få skåda en syn lik denna?»

Hans ord dogo bort i en viskning, och alla stodo vi nu förstummade av häpnad. Ledda av spåren, hade vi lämnat moraset och passerat genom en förlåt av ris och träd. Bakom denna låg en öppen kjusa, varuti befann sig fem de besynnerligaste djur jag någonsin sett. Nedhukade bakom buskarna, observerade vi dem helt makligt.

De voro, som jag sagt, fem till antalet — två fullvuxna och tre ungar. Deras storlek var kolossal. Till och med ungarna voro som elefanter och de båda föräldrarna voro större än några djur jag tillförene sett. Deras hud var skifferfärgad, fjällig, lik ödlans, och skimrande i solljuset. Alla fyra sutto de och balanserade på sina breda, kraftiga svansar och sina väldiga tretåade bakfötter, under det att de med sina små femfingrade framfötter drogo ned de grenar de mumsade på. Jag tror mig inte kunna ge er en klarare föreställning om deras utseende än då jag säger, att de sågo ut som jättekänguruer, höllo tjugo fot i längd och hade skinn som krokodiler.

Jag vet inte hur länge vi förblevo orörliga och betraktade detta märkvärdiga skådespel. Vinden låg starkt emot oss och vi voro väl gömda, så att vi riskerade ej att bli upptäckta. Emellanåt lekte ungarna och gjorde otympliga krumsprång kring sina föräldrar. De stora djuren hoppade högt i luften och föllo sedan dunsande till marken. Föräldrarnas slyrka föreföll obegränsad, ty då den ene av dem haft svårt att nå en lövrik gren, som växte på ett ganska ansenligt träd, lade han frambenen kring stammen och bräckte den som om den varit en ung telning. Gärningen tycktes mig vittna icke allenast om musklernas kraftiga utveckling utan även om hjärnans brist på sådan, ty trädets hela tyngd träffade, då det föll, huvudet och framkallade en serie av gälla tjut, som bevisade, att hur stort djuret än var, fanns det en gräns för dess förmåga att uthärda smärta. Tilldragelsen kom det troligen att misstänka, att platsen var farlig, ty det lunkade nu långsamt in i skogen, följt av honan och de tre ofantliga ungarna. Mellan trädstammarna sågo vi hur djurens skifferfärgade hud glänste och hur deras huvuden guppade högt över småskogen. Och så försvunno de ur sikte.

Jag såg på mina kamrater. Lord Roxton stod på lur med fingret på elefantbössans tryck och ur hans skarpa blick framlyste jägarsjälen. Vad hade han inte velat ge ut för att ha ett sådant huvud att sätta mellan de korslagda årorna över spiseln i rökrummet på Albany? Och dock trädde förnuftet hindrande emellan, ty hela vårt utforskande av detta okända lands under berodde av att vår närvaro därstädes hemlighölls för landets invånare. De båda professorerna befunno sig i ett tillstånd av stum hänryckning. I sin iver hade de omedvetet tagit varandra i hand och stodo som ett par små barn inför ett underverk. Challengers kinder hade vidgats av ett serafiskt leende och Summerlees sardoniska ansikte mildrades för stunden av häpnad och vördnadskänsla.

»Nunc dimittis!» utbrast han till sist. »Vad skola de väl säga om detta i England?»

»Min bäste Summerlee, jag kan med full visshet tala om för er vad de skola säga om det i England», sade Challenger. »De skola säga, att ni är en förb—d lögnare och en vetenskaplig charlatan — alldeles precis som ni och andra sagt om mig.»

»Då vi ha fotografier att uppvisa?»

»Förfalskade, Summerlee! Otympligt förfalskade.»

»Men om vi ha exemplaren med oss?»

»Det är därpå det hänger! Det kan nog hända att Malone och de andra murvlarna vid Fleet Street nödgas skrävla vårt beröm snart nog. Den tjugoundra augusti var den dag vi sågo fem levande iguanodoner i ett glad i Maple Whites land. Skriv upp det i er dagbok, unge vän, och skicka det till er avisa.»

»Och bered er på att till tack få göra bekantskap med redaktörens stövelspets», sade lord Roxton. Sakerna te sig litet annorlunda sedda på Londons latitud, min gosse lilla. Det är mången, som inte berättar sina äventyr, emedan han saknar förhoppning att bli trodd. Och vem klandrar honom för del? Inom en eller ett par månader kommer nog detta att förefalla oss själva som en dröm. Vad kallade ni djuren?»

»Iguanodoner», sade Summerlee. »Märken efter deras fötter finner ni överallt i Hastings sandsten, i Kent och i Sussex. Hela södra England vimlade av dem på den tid då det fanns gott om sådant mjällt grönt, som de tyckte om. Förhållandena ha ändrats, och de bestarna ha dött ut. Här tyckas förhållandena icke ha ändrats och här fortleva bestarna.»

«Om vi komma ifrån detta med livet, måste jag ha ett sådant där huvud med mig», sade lord Roxton. »Jag tänker mig att de där medlemmarna av Somaliland-Ugandasällskapet skulle bli gräsgröna av avundsjuka, om de finge se det. — Jag vet inte vad ni, go’ vänner, tänka om saken, men nog förefaller det mig, som om vi nu befunne oss på ganska tunn is.»

Jag erfor samma känsla av mystik och omgivande fara. I trädens skugga dvaldes ett ständigt hot och då vi blickade upp mot lövverket, kunde vi icke undgå att gripas av fasa för det okända. Det är sant, att de kolossala vidunder vi sett voro klumpiga, beskedliga djur, som väl icke ville skada någon, men i denna det underbaras värld kvarlevde kanske andra — möjligen funnos där vilda, rovlystna djurarter, färdiga att från sina lyor bland klipporna eller i småskogen kasta sig över oss. Jag visste ganska litet om det förhistoriska livet, men jag hade ett tydligt minne av en bok jag läst, vari det talades om djur, som levt av lejon och tigrar liksom katten lever av råttor och möss. Tänk om även dylika voro till finnandes i skogarna i Maple Whites land!

Det var skrivet i Ödets bok, att vi samma morgon — vår första i det nya landet — skulle komma underfund med de sällsamma risker, som omgåvo oss. Det var ett vederstyggligt äventyr — ett som jag med avsky tänker på. Om — som lord Roxton sade — iguanodonernas kjusa kommer att förefalla oss som en dröm, skall för visso pterodaktylernas myr te sig för vårt minne som en mara. Låt mig skildra det hela såsom det verkligen tilldrog sig.

Vi drogo mycket långsamt fram genom skogarna, dels emedan lord Roxton gjorde tjänst som spejare innan han tillät oss att gå vidare, dels emedan nästan vid vartannat steg endera av professorerna med ett rop av förundran föll ned bredvid någon blomma eller insekt, som erbjöd honom en ny typ. Vi hade väl inalles tillryggalagt två eller tre eng. mil, hållande oss på vattendragets högra sida, då vi kommo till en ganska stor öppen plats mellan träden. Ett bälte av småskog förde till ett virrvarr av klippblock och hela platån var beströdd med rullsten. Vi närmade oss långsamt de där klipporna, mellan buskar som nådde oss till midjan, då vi plötsligt fingo höra ett underligt lågt kraxande och visslande ljud, som oavbrutet fyllde luften och tycktes utgå från en punkt mitt framför oss. Lord Roxton lyfte upp handen som signal till oss att stanna, varefter han själv — nedlutad och springande — snabbt banade sig väg till blocken. Vi sågo honom blicka ned mellan dem och göra en åtbörd av förvåning. Hela hans hållning lät mig förstå, att någonting underbart men farligt låg framför oss.

Smygande oss fram till honom, tittade vi ned mellan de stora stenarna. Vi upptäckte då en djup grop, som möjligen i urtiden varit ett av platåns vulkaniska spruthål. Den var skålformig och i dess botten, några hundra alnar från den plats där vi lågo, syntes pölar av grönskummigt, stillastående vatten, kantade med säv. Platsen var i och för sig ganska trolsk, men dess bebyggare kommo den att likna en scen från Dantes sju kretsar. Stället var ett hemvist för pterodaktyler. Hundratals sådana voro här samlade inom synhåll. Hela bottenområdet kring pölarna vimlade av deras ungar och av vederstyggliga mödrar, som ruvade på sina läderartade, gulaktiga ägg. Från denna krälande, flaxande massa av avskyvärt reptiliskt liv utgick det obehagliga ljud, som fyllde luften, samt den stinkande, ohyggliga, unkna lukt, som gjorde oss sjuka. Men där ovanför, uppflugna var på sin sten, sutto de ohyggliga hannarna, stora, grå och som förkrympta, mera lika döda, torkade exemplar än levande. De sutto alldeles orörliga, blott de röda ögonen rullade och någon gång snappade de till med sina råttfällenäbbar, då någon slända flög förbi. Deras stora, hinnartade vingar sammanfälldes genom böjning på underarmen, så att de sutto där som ett slags jättegummor, insvepta i fula, spindelvävsfärgade schalar med de avskyvärda huvudena framskjutna. Stora och små sammanräknade befunno sig ej mindre än ett tusental av dessa frånstötande djur därnere i hålan.

Våra professorer hade gärna stannat där hela dagen, till den grad tjusande var för dem detta tillfälle att studera en förhistorisk tidsålders liv. De fäste uppmärksamheten på de rester av fisk och döda fåglar, som lågo kringströdda bland stenarna och som antydde arten av den föda dessa varelser intogo. Jag hörde dem lyckönska varandra till att ha klarerat frågan varför just denna flygande »drakes» ben så ymnigt förekomma inom vissa begränsade områden, som till exmpel på Cambridge Greens sandrevlar, enär det nu syntes, att den liksom pingvinen lever i flockar.

Till sist hände det sig dock att Challenger i sin iver att bevisa någon av Summerlee bestridd sats sköt fram huvudet över klippan och nära nog bragte oss alla till undergång. I minuten uppgav den närmaste hannen ett gällt, visslande anskri och flaxade med sina tjugo fot upptagande, läderaktiga vingar, i det den höjde sig i luften. Honorna och ungarna kröpo ihop invid pölarna under det att hela cirkeln av vaktare, den ene efter den andre, seglade av mot höjden. Det var en underbar syn att skåda minst ett hundratal varelser av så enorm storlek och så vederstyggligt utseende likt svalor lyfta sig med snabba, skärande vingslag högt uppöver oss; men vi upptäckte snart att av den synen kunde vi icke bestå oss långvarig njutning. I början kretsade de stora djuren i en stor ring för att förvissa sig om farans verkliga vidd. Men så sänkte sig flykten mer och mer, ringen blev trängre och till sist cirklade de tätt omkring oss, så att det torra, rasslande flaxet av deras stora skifferfärgade vingar fyllde luften med en volym av ljud, som förde min tanke på Hendons aerodrom en kappseglingsdag.

»Styr kurs på skogen och håll ihop!» skrek lord Roxton och svängde gevärskolven. »De baddarna mena allvar.»

I samma ögonblick vi försökte retirera, trängde virkeln ihop sig om oss, tills de närmaste vingspetsarna nästan rörde vid våra ansikten. Vi slogo åt dem med bössorna, men det fanns intet fast eller sårbart att komma åt. Plötsligt stack nu en väsande lång hals fram ur den skiffergråa ringen och en vilt gapande näbb sköt ut emot oss. Och så följde en till och ännu en. Summerlee skrek och förde handen till ansiktet, från vilket blodet forsade. Jag kände som om en syl stuckit in i nacken på mig och blev yr i huvudet av stöten. Challenger föll omkull och då jag böjde mig för att hjälpa honom att komma upp, fick jag åter ett slag bakifrån och föll över honom, I samma ögonblick hörde jag braket från lord Roxtons elefantbössa och då jag lyfte på huvudet, flck jag se ett av djuren med knäckt vinge kräla på marken, fräsande och väsande åt oss med vidöppen näbb och blodsprängda, utåtstående ögon, likt en avgrundsande i en medeltidsmålning. Dess kamrater hade flugit högre, skrämda av det plötsliga ljudet och kraxade nu över våra huvud.

»Nu!» skrek lord Roxton. »Nu gäller det att rädda livet!»

Vi stapplade fram genom buskskogen, men just som vi hunnit till träden hade vi åter harpyorna över oss. Summerlee blev nedknuffad, men vi ryckte upp honom igen och drogo honom med oss in bland stammarna. Väl ditkomna, voro vi räddade, ty de där väldiga vingarna hade icke svängrum mellan grenarna. Då vi sedan linkade hemåt, mörbultade och modstulna, sågo vi dem länge tecknade mot den djupblå himmeln, där de, flygande högt uppöver oss, ej större än skogsduvor, tvivelsutan med ögonen följde vår färd. Då vi äntligen kommo in i den tätare skogen, uppgåvo de emellertid jakten och vi sågo ej mer till dem.

»En högst intressant och övertygande erfarenhet», sade Challenger då vi gjorde halt vid bäcken och han baddade sitt svullna knä. »Vi ha blivit särdeles väl underrättade, min käre Summerlee, om den uppretade pterodaktylens vanor.»

Summerlee torkade blodet från en skåra i pannan, under det att jag förband ett obehagligt sår i nackmuskeln. Lord Roxton hade fått axelstycket på sin rock avslitet, men odjurets tänder hade endast snuddat vid skinnet.

»Det torde observeras», fortfor Challenger, »att vår unge vän obestridligen fått en stöt i nacken, då däremot lord Roxtons rock blivit söndersliten medelst ett bett. Vad mig beträffar, örfilades jag upp av deras vingar, så att vi ha fått diverse prov på deras olika sätt att angripa sina fiender.»

»Vi ha med knapp nöd kommit undan med livet», sade lord Roxton allvarligt, »och jag kan inte tänka mig ett avskyvärdare dödssätt än att bli förgjord av sådana odjur. Det kostade på mig att avskjuta bössan, men jag hade verkligen inte något val.»

»Om ni inte gjort det, funnes vi icke nu här», sade jag med full övertygelse.

»Kanske vållar det ingen skada», sade han. »I dessa skogar förekomma nog ofta brakande ljud av splittrade eller fallande träd, som låta ungefär som bösskott. Men om ni tycka som jag, ha vi nu haft nog av skakningar för en dag och göra klokast i att skynda till förbandslådan i lägret efter litet karbol. Vem vet vilket farligt gift de där bestarna kunnat ha i sina avskyvärda käkar?»

Men säkert ha sedan världens skapelse inga människor upplevat en dag som denna. Någon ny överraskning väntade oss alltid. Då vi, följande bäckens lopp, till sist kommo fram till vår kjusa och fingo se den törniga barrikaden kring vårt läger, antogo vi, att det var slut med våra äventyr. Men vi fingo mera att tänka på innan vi gingo till vila. Ingången till Fort Challenger var orörd, vallarna obrutna, och likväl hade det under vår frånvaro blivit besökt av någon underlig och stark företeelse. Intet fotspår angav dess beskaffenhet, det var endast gingkoträdets framskjutande gren som gav oss en aning om hur den kommit och gått. På dess illvilja och styrka gav oss dock förrådens tillstånd otvetydiga bevis. Våra tillhörigheter voro huller om buller kringkastade på marken och en stor konservburk hade blivit sönderbruten och berövad sitt innehåll. En låda med patroner hade blivit alldeles söndersmulad och en av metallprojektilerna låg krossad bredvid den. Åter injagades en svävande känsla av fara i våra själar och med förskrämda ögon blickade vi omkring oss på de mörka skuggor, som möjligen kunde dölja några hemska varelser. Hur lugnande var det icke då vi ropades an av Zambos röst och, närmande oss platåns utkant, fingo se honom sitta och grina så vänligt åt oss på toppen av den motliggande pelarklippan.

»Allt väl, massa Challenger, allt väl!» ropade han. »Jag stanna här. Inte vara rädda. Ni alltid finna mig, när ni vilja det.»

Hans redliga svarta ansikte jämte den storartade utsikten, som förde oss halvvägs till Amasonflodens biflod, erinrade oss kraftigt om att vi ännu voro här på jorden i det tjugonde århundradet och icke genom något trolleri blivit förflyttade till någon ociviliserad planet i dess tidigaste och vildaste skede. Hur svårt var det icke att fatta, att den violetta linjen vid synranden icke låg så långt från den stora flod, som trafikerades av väldiga ångare, där folk talade om sina små angelägenheter, under det att vi, landsatta bland en förgången tids underliga djur, blott kunde se dit bortåt och längta efter allt vad livet därstädes hade att bjuda på.

Ännu ett minne står mig åter av den underliga dagen och med det avslutar jag mitt brev. De båda professorerna, vilkas lynnen utan tvivel lidit men av deras yttre skador, hade börjat disputera om huruvida våra angripare varit av pterodaktylernas eller dimorfodonernas art och det hade kommit till skarpa utfall. För att inte behöva höra på dem, gick jag litet avsides och hade satt mig att röka på ett kullfallet träd, då lord Roxton kom gående åt mitt håll.

»Hör nu, Malone», sade han, »minns ni platån där de där odjuren hade sitt tillhåll?»

»Ja, visst gör jag det.»

»Det var ju ett slags vulkanisk grop, eller hur?»

»Ja visst», sade jag.

»Gav ni akt på jordens beskaffenhet?»

»Det var ju klippblock och stenar.»

»Men kring vattnet, där säven växte?»

»Där var jorden blåaktig. Den såg ut som lera.»

»Alldeles riktigt. En vulkanisk tub, fylld med blå lera.»

»Vad är det mer med det?» frågade jag.

»Åh, ingenting, ingenting», sade han och gick med långa steg tillbaka till de disputerande männen, vilkas röster underhöllo en långvarig duett. Summerlees höga, gälla toner bröto sig mot ackompanjemanget av Challengers sonora bas. Jag skulle inte vidare fäst mig vid lord Roxtons anmärkning, om jag inte åter under natten hört honom mumla för sig själv: »Blå lera — lera i en vulkanisk tub!» De orden voro de sista jag hörde innan jag sjönk i den uttröttades djupa sömn.

1. Salisburia adiantifolia.