En försvunnen värld/Kapitel 09

←  Förposterna till en ny värld

En försvunnen värld av Arthur Conan Doyle Översättare: Hanny Flygare Vem hade kunnat förutse det?

De underligaste saker ha hänt  →

NIONDE KAPITLET.
»VEM HADE KUNNAT FÖRUTSE DET?»

NÅGONTING FÖRFÄRLIGT har hänt oss. Vem hade kunnat förutse det? Jag ser intet slut på våra bekymmer. Det är möjligt, att vi äro dömda att tillbringa hela livet på denna underliga otillgängliga plats. Jag är ännu så förvirrad att jag knappt kan tänka klart, vare sig på det närvarandes fakta eller det tillkommandes möjligheter. För mina häpna sinnen synas de förra alldeles förfärliga och de senare nattsvarta.

Aldrig ha några människor befunnit sig i en svårare belägenhet och det tjänar ingenting till att för er avslöja platsens geografiska läge och uppmana våra vänner att utsända en undsättningsexpedition. Även om de kunde göra det, skulle vårt öde enligt all mänsklig beräkning vara avgjort långt innan expeditionen kom till Sydamerika.

Uppriktigt sagt äro vi lika fjärran från all mänsklig hjälp, som om vi befunne oss i månen. Bli vi räddade, så beror det uteslutande på våra personliga egenskaper. Till följeslagare har jag tre framstående män, män med skarpt huvud och orubbligt mod. I denna omständighet ligger vårt enda hopp. Det är bara när jag betraktar mina kamraters obekymrade ansikten, som jag ser någon ljusning i mörkret. Till det yttre hoppas jag, att jag förefaller lika sorglös som de. Invärtes är jag dock full av farhågor.

Låt mig så detaljerat som det är mig möjligt meddela er den följd av händelser, som lett till denna katastrof.

Då jag slutade mitt sista brev berättade jag, att vi befunno oss sju mil ifrån en ofantlig sträcka av rödaktiga klippor, som utan tvivel omgåvo den platå professor Challenger talat om. Deras höjd tycktes mig, då vi kommo dem närmare, på somliga ställen överstiga det av honom uppgivna måttet, ty delvis rände de upp ända till tusen fot, och de voro underligt refflade, på ett sätt som, efter vad jag tror, lär vara utmärkande för basaltiska höjningar. Någonting i samma väg återfinner man i Salisbury Crags vid Edinburgh. Toppen företedde alla tecken till yppig växtlighet — randen kantad med buskar och en mängd höga träd längre in. Så vitt vi kunde se, fanns där intet som tydde på animalt liv.

Den kvällen tältade vi omedelbart nedanför klippan på en vild och ödslig plats. Stalpen över oss voro icke blott lodräta utan böjde sig utåt i toppen, så att det kunde icke bli tal om att bestiga dem. I vår närhet var den höga, smala pelarklippa, som jag visst redan omnämnt i denna berättelses början. Den liknar en bred röd kyrkspira. Toppen är i jämnhöjd med platån, men det är ett stort svalg emellan dem båda. Överst på pelaren växte ett högt träd. Såväl pelarklippan som den egentliga klippa voro jämförelsevis låga — jag antar att de höllo fem- till sexhundra fot.

»Det var på det där», sade professor Challenger och pekade på trädet, »som pterodaktylen flugit upp. Jag klättrade halvvägs uppför klippan innan jag sköt honom. Jag skulle nästan tro, att en så övad bergbestigare som jag skulle kunna klättra ända upp till toppen, ehuru han naturligtvis inte skulle vara närmare platån då han kom dit.»

Då Challenger talade om sin pterodaktyl såg jag på professor Summerlee och för första gången trodde jag mig hos honom finna några tecken till gryende tillit och ånger. Hans tunna läppar formade sig icke till hån, tvärtom vittnade hans ansikte om spänning och förvåning. Även Challenger såg det och fröjdade sig över en försmak av seger.

»Naturligtvis», sade han på sitt klumpigt sarkastiska sätt, »anser professor Summerlee, att när jag talar om en pterodaktyl, menar jag en stork — likväl en stork av det slaget som är utan fjädrar, har läderaktigt skinn, membranartade vingar och tänder i käkarna.» Han grinade och blinkade och bugade sig till dess hans kollega vände honom ryggen och gick sin väg.

Sedan vi morgonen därefter intagit en enkel frukost av kaffe och maniok — vi måste spara på förråden — höllo vi krigsråd angående bästa sättet att bestiga platån uppöver oss.

Challenger förde ordet med en högtidlighet som om han varit president i hovrätten. Föreställ er honom sittande på en stor sten med sin löjliga lilla halmhatt på nacken och med den högdragna blicken dominerande oss under de halvslutna ögonlocken, medan hans stora svarta skägg vaggade då han långsamt formulerade vårt nuvarande läge och våra framtida rörelser.

Nedanför honom skulle ni ha sett oss tre, — jag, solbränd, ung och kraftig efter fotvandringen och friluftslivet; Summerlee högtidlig men ännu kritisk, med den eviga pipan i munnen; lord Roxton, skarp som en rakkniv med sin smärta, spänstiga gestalt stödd mot bössan och sin falkblick ivrigt fäst vid talaren. Bakom oss stodo i skilda grupper de båda mörka halvbloden och den lilla klungan indianer, under det att framför och uppöver oss tornade dessa väldiga, rödaktiga klippväggar, som höllo oss från vårt mål.

»Jag behöver inte säga», sade vår anförare, »att jag vid mitt sista besök härstädes uttömt alla medel att bestiga klippan och där jag misslyckats tror jag inte, att det är sannolikt att någon annan lyckas, ty jag är övad bergbestigare. Då hade jag inga av de verktyg med mig som underlätta klippklättrandet, men nu har jag försiktigtvis medfört sådana. Med dessas tillhjälp vet jag mig bestämt kunna nå toppen av den fristående klippelaren, men som den stora klippan skjuter fram mot toppen är det fåfängt att söka bestiga den. Jag påskyndades förra gången av regntidens annalkande och förrådens otillräcklighet. Dessa omständigheter begränsade min tid och jag vill bara nämna, att jag har genomforskat bergväggen på ett område av sex mil öster om oss och icke funnit någon väg ditupp. Vad skola vi väl nu göra?»

»Det tycks inte finnas mer än en förståndig utväg», sade professor Summerlee. »Om ni har genomforskat östra delen av berget, böra vi följa dess fot västerut och söka en möjlighet att komma ditupp.»

»Alldeles riktigt», sade lord Roxton. »Antingen är denna platå inte särdeles stor och vi skola gå omkring den tills vi antingen finna en väg som med lätthet för oss dit eller också komma tillbaka till vår utgångspunkt.»

»Jag har redan sagt den här unge vännen», sa Challenger, som alltid talade om mig som om jag varit en tio års skolpojke, »att det är alldeles omöjligt att det någonstädes finnes en väg som med lätthet för dit, av det enkla skäl, att om en sådan funnes, skulle toppen icke vara isolerad och icke sådana villkor göra sig gällande som så märkvärdigt inverkat på de allmänna fortlevningslagarna. Jag medger likväl, att det nog kan finnas ställen varifrån en skicklig klättrare kan komma upp till toppen och dit likväl ett klumpigt och tungt djur omöjligt kan komma ner. Det är alldeles säkert, att det finns en punkt, varifrån uppklättrande är möjligt.»

»Hur kan ni veta det, sir?» frågade professor Summerlee med skärpa.

»Emedan min företrädare, amerikanen Maple White, verkligen klättrat ditupp. Hur hade han väl annars kunnat få se det vidunder han ritade i sin skissbok?»

»Ert resonemang går där kontrollerade fakta i förväg», sade den envise Summerlee. »Att er platå existerar medger jag, efter jag sett den, men ännu har jag inte övertygat mig om att den har att bjuda på någon form av liv.»

»Vad ni, sir, medger eller icke medger är av så oändligt liten vikt. Det gläder mig att iakttaga att själva platån har påtvingat sig er fattningsgåva.» Han såg uppåt den och till vår bestörtning hoppade han därefter ned från stenen, högg Summerlee i kragen och vände hans ansikte uppåt. »Nu, sir», skrek han, hes av iver. »Har ni nu klart för er, att platån har att uppvisa något animalt liv?»

Jag har nämnt, att en yvig krans av gröna buskar klädde klippans kant, Ur dessa buskar stack nu ett svart, glänsande föremål fram. Då det långsamt sköt ut och hängde ned över svalget, sågo vi att det var en mycket stor orm med ett egendomligt platt, spadformigt huvud. Den rörde sig skälvande uppöver oss en minut och morgonsolen glänste, på dess glatta, buktiga slingor. Men så drog den sig långsamt tillbaka och försvann.

Summerlee hade blivit så intresserad att han utan motstånd låtit Challenger vända hans huvud uppåt. Men nu sköt han ifrån sig sin kollega och återtog sin värdighet.

»Det skulle glädja mig, professor Challenger», sade han, »om ni kunde säga vad som faller er in utan att taga mig under hakan. Icke ens förekomsten av en mycket vanlig pytonorm synes mig berättiga till en sådan frihet.»

»Men liv är det på platån i alla fall», svarade den andre helt triumferande. »Och sedan jag nu på ett för alla — de må vara hur fördomsfulla och enfaldiga som helst — fattligt sätt demonstrerat denna viktiga slutsats, anser jag, att det bästa vi kunna göra är att bryta upp härifrån och draga västerut tills vi finna något medel att bestiga klippan.»

Marken vid klippans fot var stenig och ojämn, så att det var svårt och gick långsamt att komma fram. Helt plötsligt anträffade vi dock någonting som verkade uppmuntrande. Det var märkena efter ett gammalt läger, åtskilliga tomma konservburkar, märkta i Chicago, en butelj med »Konjak» på etiketten, en trasig burköppnare och en mängd andra lämningar, som vittnade om att resenärer besökt platsen. En skrynklig sönderriven tidning visade sig vara Chicago Democrat, men den saknade datum.

»Den är inte min», sade Challenger. »Den är säkert Maple Whites.»

Lord Roxton hade med intresse betraktat ett stort ormbunkträd, som skuggade lägret. »Se bara på de här», sade han. »Jag tror det är ämnat till vägvisare.»

En kvist av ett hårt träslag hade blivit fastspikad på trädet så att den pekade åt väster.

»Visst är det en vägvisare», sade Challenger. »Vad skulle det annars vara? Som vår pioniär befann sig ute i ett farligt ärende, lämnade han detta tecken här, på det att de som möjligen följa efter honom må veta vilken väg han tagit. Kanhända träffa vi framdeles på andra upplysningar.»

Det gjorde vi verkligen, men de voro av en hemsk och mycket oväntad beskaffenhet. Strax nedanför klippan växte en betydlig sträcka bamburör, lik den vi under vår färd genomträngt. Många av dessa rör voro tjugo fot höga med skarpa uddar i toppen, så att de, där de stodo, bildade farliga spjut. Vi följde bambudungens utkant, då min blick föll på någonting vitt inuti den. Då jag stack in huvudet, fann jag, att det var en köttlös huvudskalle. Hela skelettet fanns där, men huvudet hade lossnat och låg några fot närmare slätten.

Medelst några slag av våra indianers stora knivar eller macheter röjde vi platsen och kommo i tillfälle att studera detaljerna av detta gamla sorgespel. Endast några obetydliga klädtrasor kunde ännu urskiljas, men på de förmultnade fötterna sutto skodonen kvar och det syntes tydligt, att den döde var en europé. Bland benen hittade vi ett ur, tillverkat av Hudson i New-York och en kedja med ett pennstift. Där fanns också ett cigarrettfodral av silver med »J. C. från A. E. S.» graverat på locket. Metallens glans tycktes angiva, att den sorgliga tilldragelsen ägt rum för icke så länge sedan.

»Vem kan det vara?» frågade lord Roxton. »Stackars man, vartenda ben i hans kropp tyckes vara sönderslaget.»

»Och bambun växer mellan hans krossade revben», sade Summerlee. »Visst växer den fort, men ofattligt synes det mig, att denna döda kropp kunnat ligga här tills rören nått en höjd av tjugo fot.»

»Vad mannens identitet angår», sade professor Challenger, »hyser jag alls inga tvivel. Då jag färdades uppför floden, innan jag kom till er i haciendan, anställde jag mycket noggranna förfrågningar rörande Maple White. I Para visste de ingenting. Lyckligtvis hade jag någonting att gå efter, ty i hans skissbok fanns det ett blad som föreställde honom, intagande lunch i sällskap med en andlig i Rosario. Denne präst lyckades jag få reda på och ehuru han var mycket fallen för att disputera och illa upptog då jag påpekade den förgörande verkan den moderna vetenskapen måste utöva på hans trosläror, gav han mig i alla fall vissa positiva upplysningar. Maple White passerade genom Rosario för fyra år sedan eller två år innan jag såg hans döda kropp. Då var han inte ensam utan han hade en vän med sig, en amerikan vid namn James Cover, som stannat i båten och inte träffat prästen. Jag anser därför, att det är ej något tvivel underkastat, att vi här ha James Covers kvarlevor framför oss.»

»Och det är inte heller något tvivel om sättet hur han dog. Han har fallit eller blivit nedstött från klippans topp och på så sätt blivit spetsad. Hur skall man annars förklara de krossade benen och hur kunde han ha blivit genomstungen av dessa rör, vilkas spetsar äro så högt över hans huvud?»

Det blev så tyst bland oss då vi stodo kring dessa splittrade kvarlevor och insågo sanningen av lord Roxtons ord. Klippans hotfulla bryn sköt fram över bambusnåret. Visst hade han fallit ned där uppifrån. Men hade han fallit? Hade det varit en olyckshändelse? Eller — redan började hemska och olycksdigra möjligheter samla sig kring detta okända land.

Vi gingo vidare under tystnad och fortforo att kryssa kring klipporna, som voro lika jämna och obrutna som vissa av dessa antarktiska isfält, vilka jag sett framställda som sträckande sig från horisont till horisont, upptornade högt över fartygets masttoppar. På fem mil sågo vi varken rämna eller klyfta. Men så blevo vi på en gång varse någonting som ingav oss nytt hopp. I en urholkning av klippan, oåtkomlig för regn, var med krita ritad en stor pil, även den visande åt väster.

»Återigen Maple White», sade professor Challenger. »Han hade nog en aning om att värdiga steg skulle följa honom i spåren.»

»Han hade således tillgång till krita?»

»En låda med kulörta kritor var bland de effekter jag fann i hans kappsäck. Jag minns att av den vita var det endast en liten stump kvar.»

»Det är ett talande bevis på saken», sade professor Summerlee, »Vi kunna ej annat än följa hans ledning och gå vidare i västlig riktning.»

Vi hade gått omkring fem mil till då vi åter fingo se en vit pil på klippväggen. Detta var på en punkt där bergytan för första gången delade sig i en smal klyfta. Inuti klyftan funno vi ännu ett ledande märke, som pekade rakt framåt med något höjd spets, som om det antydda stället legat något högre än den mark på vilken vi befunno oss.

Det var en högtidlig plats, ty bergväggarna voro så jättelika och strimman av blå himmel så smal och så förmörkad av de grönskande klippkanterna, att endast ett dunkelt och skuggat ljus nådde bottnen. Vi hade ej ätit något på flera timmar och vi voro mycket trötta av den steniga vägen och den oregelbundna färden, men våra nerver voro i en sådan spänning, att det var oss omöjligt att göra halt. Vi gåvo emellertid order om att slå läger, och överlämnande detta åt indianerna drogo vi fyra, åtföljda av de båda halvbloden, in i det trånga passet.

Vid mynningen var det endast. fyrtio fot brett och smalnade hastigt av tills det slutade i en skarp vinkel, för brant och hal att bestiga. Inte var det detta som vår pioniär sökt påvisa. Vi vände om — hela passet var ej mer än en fjärdedels mil långt — och plötsligt föll lord Roxtons snabba blick på det som vi sökte. Högt uppöver oss i mörk skugga syntes en rundning av djupare mörker. Det kunde naturligtvis ej vara annat än ingången till en grotta.

Klippans botten var just här täckt av en massa lösa stenar och det var alls inte svårt att klättra dit upp. Då vi nådde hålet, skingrades alla tvivel. Det bildade icke endast öppningen till en gång i berget, utan på dess ena sida funno vi återigen den där pekande pilen. Här hade vi platsen från vilken Maple White och hans olyckliga kamrat anträtt sin bergbestigning.

Vi voro alldeles för ivriga att kunna återvända till lägret — första forskningsfärden måste börja genast. Lord Roxton hade en elektrisk lykta i sin ränsel och denna fick tjäna till fackla, Lorden gick i täten och kastade sin lilla klara ljusring framför sig, vi följde efter i gåsmarsch.

Grottan var påtagligen nött av vatten, ty dess sidor voro blanka och golvet täcktes av runda stenar. Den var så hög att en man nätt och jämnt kom fram däri genom att kröka ryggen. På en längd av femtio alnar löpte den nästan rakt in i berget, men sedan steg den i 45 graders vinkel. Snart nog blev sluttningen än brantare och vi måste på händer och fötter krypa fram bland lösa stenar, som halkade undan då vi rörde oss. Plötsligt ropade lord Roxton till.

»Grottan är täppt!» sade han.

Då vi nu trängdes bakom honom, sågo vi vid det gula ljusskenet en mur av krossad basalt, som steg ända till taket.

»Taket har störtat in!»

Förgäves lossade vi några av de smärre styckena. Den enda verkan detta hade var, att de större lossnade och hotade att rulla ned för sluttningen och krossa oss. Det var alldeles påtagligt, att hindret var av den beskaffenhet, att det översteg vår förmåga att undanröja det. Den väg på vilken Maple White nått målet var icke längre tillgänglig.

Allt för nedstämda stapplade vi utför den mörka tunneln och sökte oss tillbaka till lägret.

Emellertid inträffade, innan vi lämnade passet, en omständighet av vikt med hänsyn till det som följde efter.

Vi hade samlats i en liten klunga nere i klyftan, omkring fyrtio fot nedanför grottans mynning, då en väldig sten plötsligt rullade ned och for förbi oss med hisklig fart. Det var med knapp nöd vi blevo räddade. Själva kunde vi inte se varifrån blocket kom, men våra tjänare, halvbloden, som stodo kvar vid ingången till grottan, sade, att det flugit förbi dem och därför måst falla ned från toppen. Då vi blickade uppåt, varsnade vi ingen rörelse i den gröna djungeln uppe på klippan. Det kunde dock icke betvivlas, att stenen var riktad mot oss, så att händelsen antydde, att det fanns människor — illvilliga människor — uppe på platån.

Vi retirerade skyndsamt från klyftan, livligt upptagna av denna nya erfarenhet och dess inflytande på våra planer. Situationen var kinkig nog förut, men om med naturhindren förenade sig avsiktligt motstånd från människors sida var vårt fall alldeles hopplöst. Och likväl — då vi nu blickade upp till den där härliga grönskan några hundra fot över våra huvuden, föll det ingen av oss in, att vi skulle kunna återvända till London utan att ha genomforskat dess djup.

Under det att vi avhandlade vår belägenhet, kommo vi överens om att det bästa vi kunde göra var att fortsätta vårt kretsande kring platån i hopp att finna något medel att nå toppen. Klippranden, som betydligt avtagit i höjd, hade redan börjat vika av från väster åt norr och om vi kunde antaga att det hela representerade en cirkels böjning, kunde omkretsen icke vara synnerligen stor. I värsta fall skulle vi om några dagar åter befinna oss på vår utgångspunkt.

Den dagen marscherade vi väl sammanlagt tjugotvå mil utan någon förändring i våra utsikter. Jag bör kanske nämna, att vår aneroidbarometer utvisar att vi, till följd av att vi oupphörligt stigit uppför sedan vi övergåvo våra kanoter, nu nått en höjd av tretusen fot över havsytan. Följden är en betydlig förändring i temperatur och växtlighet. Vi ha delvis kommit ifrån det där förskräckliga insektlivet, som är den tropiska resenärens värsta plåga. Några palmer finnas ännu kvar och en mängd ormbunkträd, men Amasontrakternas träd ha vi lämnat bakom oss. Det var roligt att se konvolvler, passionsblommor och begonior — alla minnen från hemmet — bland dessa ogästvänliga klippor. Där fanns en röd begonia av alldeles samma färg som en som står i en kruka i fönstret på en villa i Streatham — men nu märker jag, att jag råkat in på alltför enskilda iakttagelser.

Den kvällen — jag talar fortfarande om första dagen av vårt kringnavigerande av platån — väntade oss en betydelsefull erfarenhet av den beskaffenhet, att den för alltid upphävde alla våra tvivel på de oss omgivande undren.

Då ni nu får läsa om det, min bäste mr Mc Ardle, skall ni inse, möjligen för första gången, att tidningen icke skickat ut mig i ogjort väder, som man säger, och att världen kan vänta sig att få höra mycket märkvärdigt så fort vi fått professorns tillåtelse att uppenbara det. Jag vågar inte offentliggöra dessa artiklar, så vida jag inte kan föra bevisen med mig till England. I annat fall bleve jag nog för alla tider brännmärkt som en journalistikens Münchhausen. Jag är övertygad om att ni tänker som jag och att ni inte vill sätta in Gazettens hela anseende på detta äventyr, förrän vi kunna bemöta den storm av kritik och skepticism som slika artiklar med nödvändighet måste framkalla. Denna underbara tilldragelse, som skulle kunna få en så uppseendeväckande rubrik i den gamla tidningen, måste således ligga i redaktörens låda och avvakta sin tid.

Och alltsammans kom och gick som en blixt och hade ingen följd — utom i allas vår personliga övertygelse.

Vad som hände var det följande. Lord Roxton hade skjutit en ajouti — ett litet djur ej olikt ett svin — och sedan indianerna fått hälften, stekte vi den andra hälften över elden. Det blir litet kyligt i luften då mörkret fallit på, och vi hade alla dragit oss nära brasan. Något månsken fanns det icke, men stjärnorna lyste och man kunde se ett litet stycke utåt slätten. Bäst det var kom från mörkret, från den svarta natten, någonting svepande, som susade som ett aeroplan. Hela vår lilla flock överskuggades ett ögonblick som av ett omhänge av läderaktiga vingar och jag såg helt hastigt en lång, ormlik hals, ett par vilda, röda, hungriga ögon och en stor nafsande näbb, till min förvåning besatt med små glänsande tänder. I nästa ögonblick var han borta — tillika med vår aftonmåltid. En stor svart skugga, tjugo fot i genomskärning, svävade uppe i luften; ett par sekunder skymde de ofantliga vingarna bort stjärnorna, men så försvann djuret över klippans bryn däruppe. Alla sutto vi under häpen tystnad kring elden, alldeles som hjältarna hos Virgilius då harpyorna kommo över dem. Summerlee var den som först tog till orda.

»Professor Challenger», sade han med bruten, av rörelse skälvande stämma, »jag måste be er om förlåtelse. Sir, jag har haft mycket orätt och jag ber er glömma det förflutna.»

Det var vackert talat och för första gången skakade de båda männen hand med varandra. Så mycket är åtminstone vunnet på denna uppenbarelse av vår första pterodaktyl. Det var värt en förlorad kvällsmat att se två sådana män försonade.

Men om förhistoriskt liv var till finnandes på platån, måste det icke varit i någon synnerlig myckenhet, ty under de följande tre dagarna sågo vi ingenting till. Under denna tid genomvandrade vi ett ofruktbart och frånstötande stycke land, som växlade mellan stenig öken och ödsliga kärr, fullt av en mängd vildfågel på klippornas norra och östra sidor. Från det hållet är platsen verkligen oåtkomlig och om icke en tämligen hård avsats lupit invid stalpens bas, hade vi nödgats vända om. Många gånger stego oss dyn och slammet ända till midjan i något gammalt, halvt tropiskt träsk. Vad som ytterligare förvärrade saken var, att platsen tycktes vara ett särdeles kärt tillhåll för jaracaca-ormen — den giftigaste och farligaste i hela Sydamerika. Gång på gång kommo dessa förskräckliga djur slingrande och buktande sig emot oss över det stinkande kärrets yta och vi måste ständigt hålla våra bössor i beredskap för att kunna vara trygga för deras anfall. En trattlik fördjupning i moraset, bjärtgrön till färgen av någon lavart som frodades där, kommer alltid att hägra som ett hemskt minne för mig. Det måtte ha varit ett riktigt näste för dessa odjur och sluttningarna vimlade av dem. Alla krälade de åt vårt håll, ty det är utmärkande för jaracaca-ormen att han alltid angriper människor. De voro alldeles för mångtaliga att ihjälskjutas av oss, därför togo vi till fötter och sprungo tills vi blevo alldeles uttröttade. Jag glömmer aldrig hur, då vi sedan sågo oss om, våra hemska förföljares huvuden och halsar långt bakom oss höjde och sänkte sig i säven. Jaracaca-träsket ha vi kallat platsen på den karta vi hålla på att upprätta.

Klipporna hade på baksidan förlorat den rödaktiga färgen och voro chokladbruna; vegetationen på topparna var mindre yppig och de höllo här endast tre eller fyrahundra fot i höjd, men ingenstädes funno vi någon punkt där de kunde bestigas. Om möjligt voro de än mera otillgängliga här än där vi först anträffat dem.

»Men det är väl säkert», sade jag, då vi avhandlade situationen, »att regnet på något sätt måste söka sig ner. Det måste finnas vattenkanaler i klipporna.»

»Vår unge vän har sina ljusa ögonblick», sade professor Challenger och klappade mig på axeln.

»Regnet skall väl någonstädes ta vägen», upprepade jag.

»Han vill inte släppa sin övertygelse. Det enda ledsamma härvidlag är, att vi med ögonsynliga bevis ådagalagt, att inga vattenkanaler leda ned från klipporna.»

»Vart tar då vattnet vägen»? frågade jag.

»Jag tror att man med säkerhet kan antaga, att då det inte får avlopp utåt, måste det rinna inåt.»

»Då finns det en sjö i mitten?»

»Jag förmodar det.»

»Det är mer än sannolikt att sjöbäckenet är en gammal krater», sade Summerlee. »Hela formationen är naturligtvis högst vulkanisk. Men hur det må vara med den saken, väntar jag mig finna, att platåns yta sluttar inåt och att den har en ansenlig sjö i mitten, som dräneras medelst någon underjordisk kanal, vilken leder till Jaracaca-träskets dyiga marker.»

»Eller också torde avdunstningen begränsa vattenståndet», anmärkte Challenger och så övergingo de båda lärde till en av sina vanliga vetenskapliga dispyter, som för lekmannen voro lika obegripliga som kinesiska.

På sjätte dagen kompletterade vi vårt kringgående av klipporna och befunno oss åter i vårt första läger, bredvid den fristående pelarklippan. Vi voro nu ganska melankoliska, ty vår undersökning hade varit ytterst noggrann och det var absolut säkert, att det icke fanns någon enda punkt, varifrån ens den allra vigaste människovarelse kunde med hopp om framgång bestiga klippan. Det ställe Maple Whites kritmärken betecknat och varifrån han klättrat upp var nu alldeles otillgängligt.

Vad skulle vi då göra? Vårt matförråd, understött av vårt jaktbyte, var ännu i gott skick, men den dag måste komma, då det behövde påfyllas. Om ett par månader kunde man vänta regnen och då blevo vi bortsköljda från vårt läger, Klippväggen var hårdare än marmor och försöket att hugga något slags trappa av en sådan höjd var mera än vår tid och våra tillgångar medgåvo. Intet under om vi den kvällen sågo dystert på varandra och kröpo ned i våra filtar utan att växla många ord. Jag kommer ihåg att då jag så småningom dåsade av och somnade den kvällen var mitt sista minne Challenger, som satt nedhukad framför elden som en kolossal groda, med det väldiga huvudet stött mot händerna, synbarligen försjunken i tankar och fullkomligt glömsk av det »god natt» jag tillönskade honom.

Men det var en helt annan Challenger, som mötte oss följande morgon — en Challenger, vars hela varelse strålade av belåtenhet och självförtroende. Då vi samlades till frukosten, såg han på oss med en avvärjande, hycklad blygsamhet i blicken, som om han velat säga: »Jag vet nog, att jag förtjänar allt det beröm jag kan få, men uttala det inte, för då rodnar jag». Hans skägg yvde sig, han sköt fram bröstet och handen höll han instucken innanför rocken. I sin fantasi ser han sig väl ibland i denna ställning, intagande den lediga piedestalen på Trafalgar Square och med ännu en ökande antalet av Londons vederstyggliga statyer.

»Heureka!» ropade han och tänderna glänste genom skägget. »Mina herrar, gratulera mig och gratulera varandra! Problemet är löst.»

»Ni har funnit en väg ditupp?»

»Jag vågar tro det.»

»Och var?»

Till svar pekade han på den upptornande pelaren till höger om oss.

»Men vi komma aldrig över», flämtade jag.

»Vi kunna åtminstone nå toppen», sade han. »När vi kommit dit, torde jag vara i stånd att visa er, att en uppfinningsrik hjärnas resurser ännu icke äro uttömda.»

Efter frukosten packade vi upp det bylte vari vår anförare förvarade sina bergbestigningsverktyg. Han tog fram en rulle av det starkaste och lättaste tåg, etthundrafemtio fot i längd, jämte järnkrampor,

Platån.
(Fotograferad av F. D. Malone från den steniga slätten.)

klossar och annat tillbehör. Lord Roxton var en erfaren bergbestigare och Summerlee hade också klättrat i sina dagar, så att jag var verkligen den i sällskapet, som var minst erfaren i konsten. Men min styrka och vighet fingo ersätta min brist på erfarenhet.

Uppgiften var verkligen inte så svår, ehuru det gavs ögonblick då mitt hår reste sig på ända. Första hälften gick riktigt lätt, men sedan blev det allt brantare och brantare och under de sista femtio foten höllo vi oss bokstavligen med fingrar och tår fast på små avsatser och fördjupningar i stenen. Det hade aldrig gått för mig och inte för Summerlee heller, om inte Challenger kommit upp på toppen — det var riktigt märkvärdigt att se en så klumpig karl till den grad vig — och surrat fast tåget kring det stora trädet därstädes. Med tåget till stöd gick det fort nog att komma uppför den skrovliga väggen och snart befunno vi oss på den lilla gräsbevuxna plattformen söm bildade toppen och som på båda hållen höll omkring tjugofem fot i diameter.

Det första intryck jag fick efter att ha hämtat andan var av den utomordentligt vackra utsikten över det land vi genomvandrat. Hela den brasilianska slätten tycktes ligga nedanför oss, sträckande ut sig allt längre och längre tills den längst bort vid horisonten slutade i dunkla blå dimmor. I förgrunden låg den långa sluttningen, översållad med väldiga stenar och beströdd med ormbunkträd; längre bort på mittelplanet, framstickande över den sadelformiga kullen, skymtade jag den gula och gröna massan av bamburör, genom vilka vi banat oss väg, och sedan tilltog så småningom växtligheten tills den bildade en ofantlig skog, som sträckte sig så långt ögat kunde nå och säkert två tusen mil längre.

Jag njöt alltjämt av detta underbara panorama då professorns tunga hand föll på min axel.

»Hitåt, min unge vän», sade han. »Vestigia nulla retrorsum. Blicka aldrig tillbaka, ständigt framåt mot vårt härliga mål.»

Då jag vände mig om fann jag, att platån var alldeles i jämnhöjd med den plats där jag stod och de gröna buskarna och spridda träden föreföllo mig så närstående, att det var svårt att fatta att det fortfarande var lika omöjligt att nå dem. Avståndet mellan oss och platån kunde väl vara omkring fyrtio fot, men lika gärna kunde det varit fyrtio mil. Jag slog ena armen om trädstammen och tittade ned i avgrunden. Där nere stodo våra tjänares små svarta gestalter och blickade upp till oss. Klipppväggen var här alldeles lodrät och detsamma var förhållandet med den motliggande.

»Det här är verkligen kuriöst», sade professor Summerlee med sin knarriga röst.

Jag vände mig om och fann att han med stort intresse betraktade trädet jag höll mig fast vid. Den släta barken och de små goffrerade löven föreföllo mig välbekanta. »Åh», ropade jag, »det är ju en bok.»

»Alldeles riktigt», sade Summerlee. »En landsman på utrikes ort.»

Inte bara en landsman, min bästa sir», sade Challenger, »men även, om ni tillåter mig att fullfölja er liknelse, en bundsförvant av högsta värde. Detta bokträd skall bli vår räddare.»

»För tusan!» utbrast lord Roxton. »En bro!»

»Alldeles, min vän, en bro. Det var inte förgäves jag i går kväll använde en timme att koncentrera min intelligens på vår belägenhet. Jag tycker mig minnas att jag en gång gjorde den anmärkningen till vår unge vän här, att G. E. C. är mest till sin fördel när han råkat i klämma. Och i går kväll voro vi allesammans i klämma — det kan väl inte förnekas? Men där viljekraft och intelligens förena sig, finner man alltid en utväg. En vindbrygga måste anskaffas, som kunde fällas ned över svalget, Där står den!

Det var i sanning en briljant idé. Trädet höll gott sina sextio fot och om det bara föll på rätta sättet, räckte det mycket väl över gapet. Challenger hade kastat lägeryxan över axeln då vi bestego klippan. Nu räckte han den till mig.

»Vår unge vän har både muskler och senor», sade han. »Han är nog den mest lämplige för den här uppgiften. Jag anhåller emellertid, att ni är så god och avstår från att tänka själv och att ni gör precis som man säger er.»

Under hans ledning satte jag in huggen i trädet på ett sätt som gjorde det fullt säkert, att det skulle falla så som vi önskade, Dess växt var sådan att det hade en naturlig lutning mot platån, så att saken var inte svår. Till sist arbetade jag av alla krafter på stammen och lord Roxton och jag avlöste varandra. Efter något över en timme hördes ett starkt brakande, trädet sviktade och föll, begravande sina grenar bland buskarna på andra sidan. Den avhuggna stammen rullade ned till randen av vår plattform och en sekund trodde vi att den skulle glida över den. Men den stannade några tum från kanten och där låg nu vår bro till det okända.

Utan att säga ett ord skakade vi alla hand med professor Challenger, som lyfte på halmhatten och bugade sig djupt för var och en särskilt.

»Jag gör anspråk på äran att vara den förste som går över till det okända landet», sade han. »Ett lämpligt motiv för en framtida historisk målning.»

Han hade närmat sig bron, då lord Roxton lade sin hand på hans arm.

»Min kära vän», sade han, »detta kan jag verkligen inte tillåta.»

»Kan ni inte tillåta det, sir?» Huvudet kastades tillbaka och skägget sköt fram.

»Så snart det är fråga om vetenskap vet ni väl att jag följer er ledning, emedan det ej kan förnekas, alt ni är en vetenskapsman. Men det tillkommer er att lyda mig, när ni träder inom mitt område.»

»Ert område, sir?»

»Alla ha vi våra yrken och militäryrket är mitt. Enligt mitt begrepp göra vi nu infall i ett nytt land, som kan vara proppfullt av alla slags fiender, ehuru det visst inte är säkert att så är. Att rusa blint in i det av brist på litet sunt förnuft och tålamod överensstämmer alls icke med min taktik.»

Protesten var alltför förståndig att lämnas obeaktad. Challenger slängde på huvudet och ryckte på sina väldiga axlar.

»Nå, sir, vad har ni då att föreslå?»

»Det är alls inte omöjligt att en kannibalstam ligger där bland buskarna och väntar på sin frukost», sade lord Roxton med en blick över bron. »Det är bättre att taga reson innan man kommer i grytan. Vi skola därför glädja oss åt hoppet att intet ledsamt väntar oss, men på samma gång handla som om förhållandet vore det motsatta. Malone och jag skola åter begiva oss ned och hämta våra fyra bössor jämte Gomez och det andra halvblodet. Sedan kan en gå över och de andra skola skydda honom med sina bössor under det att han undersöker, huruvida det är rådligt att hela sällskapet kommer efter.»

Challenger satte sig på trädstubben och klagade högt av otålighet, men Summerlee och jag voro eniga om att lord Roxton borde taga ledningen när det gällde praktiska detaljer. Klättrandet gick lättare för sig nu, då repet dinglade över den svåraste biten. Inom en timme hade vi fått upp våra gevär och en hagelbössa. Även halvblodet hade klättrat upp och under lord Roxtons befäl hade de fört upp en packe matvaror för den händelse expeditionen skulle bli långvarig. Alla voro vi försedda med fyllda patronkök.

»Och nu, Challenger, om ni verkligen yrkar på att bli förste mannen på platsen», sade lord Roxton, sedan förberedelserna voro fullbordade.

»Jag är er mycket tacksam för er nådiga tillåtelse», sade den vrede professorn och aldrig har väl någon människa ställt sig mera fientlig mot varje form av myndighet. »Efter ni är så god och tillåter det, åtager jag mig visserligen att vid detta tillfälle tjänstgöra som pioniär.»

Med yxan slängd över ryggen satte sig Challenger gränsle över trädstammen, hoppade framåt och var snart på andra sidan. Han kravlade sig upp och svängde armarna i luften.

»Äntligen!» ropade han. »Äntligen!»

Jag betraktade honom med ängslan och väntade nästan att något hemskt föremål skulle störta fram genom lövverket och döda honom. Men ingenting hände, utom att en underlig brokig fågel flög upp vid hans fötter och försvann bland träden.

Summerlee var den andre i ordningen. Den sega energien i det bräckliga omhöljet är i sanning underbar. Han ville nödvändigt att vi skulle förse honom med två bössor över ryggen, så att då han kommit över, voro båda professorerna beväpnade. Därefter var det min tur och jag försökte att inte se ned i det hemska svalg jag överskred. Summerlee räckte ut sin bösskolv mot mig och sedan fick jag tag i hans hand. Vad lord Roxton beträffar, gick han helt lugnt över — gick utan stöd. Han måtte ha nerver av stål.

Och så befunno vi oss nu, vi fyra, i det drömland, den förlorade värld, Maple White återfunnit. För oss alla syntes detta ögonblick ett den högsta triumfens. Vem hade väl kunnat ana, att det var inledningen till vår största olycka? Låt mig med några ord beskriva hur det förkrossande slaget föll.

Vi hade vänt ryggen åt bron och trängt igenom vid pass femtio alnar av tät småskog då vi fingo höra ett förfärligt brak bakom oss. Drivna av en gemensam impuls rusade vi tillbaka den väg vi kommit. Bron var borta!

Långt nere vid klippans fot upptäckte jag inom kort en oredig massa av grenar och en splittrad stam. Det var vårt bokträd. Hade väl plattformens utkant givit efter och bron störtat in? Först förklarade vi alla saken så, men i nästa ögonblick stack halvblodet Gomez’ mörka ansikte långsamt fram från bort sidan av klippelaren. Ja, visst var det Gomez, men icke längre Gomez med det inställsamma leendet och det vänliga uttrycket. Här sågo vi ett ansikte med blixtrande ögon och förvridna drag, ett ansikte vanställt av hat, strålande av den tillfredsställda hämndens vilda glädje.

»Lord Roxton!» skrek Gomez. »Lord John Roxton!»

»Vad är det?» svarade denne. »Här är jag.»

Ett skriande skratt kom över svalget.

»Ja, där är ni, ni engelska hund, och där får ni också stanna! Jag har bara väntat och väntat, och så yppade sig tillfället. Ni tyckte det var svårt att komma upp. Än svårare torde det bli att komma ner. Ni förb—de narrar, nu äro ni i fällan varenda en!»

Vi voro så häpna, att vi ej kunde tala. Vi stodo där bara och stirrade av bestörtning. En stor avbruten gren, som låg i gräset, utvisade varifrån han fått hävstången, som överändakastat bron. Ansiktet hade försvunnit, men bäst det var tittade det upp igen, än mera hatfullt än förut.

»Vi hade så när dödat er med det där stenblocket vid grottan», skrek han, »men det här sättet var bättre. Det är långsammare och rysligare. Era ben skola vitna däruppe och ingen skall veta var ni ligger, ingen komma och täcka dem. När ni ligger för döden, så tänk på Lopez, som ni sköt för fem år sedan på Putomayofloden. Jag är hans bror och, komma vad det vill, dör jag lycklig, ty hans minne är hämnat.» Ursinnig skakade han sin knutna hand åt oss och så blev det tyst.

Om halvblodet helt enkelt utkrävt sin hämnd och försvunnit, hade allt gått lyckligt för honom. Men det var hans narraktiga, oemotståndliga latinska benägenhet att uppträda dramatiskt, som vållade hans undergång. Roxton, som i tre länder förvärvat sig namn av »ett Herrens gissel», var icke den som utan fara kunde okvädas. Halvblodet klättrade ned på klippans bortre sida, men innan han hunnit till marken, hade lord Roxton sprungit till en punkt på platåns utkant, varifrån han kunde se mannen. Ett enda bösskott lossades och fastän vi ingenting kunde se, hörde vi skriket och dunsen av den fallande kroppen. Roxton kom tillbaka med ett ansikte av granit.

»Jag har varit en blind dumbom», sade han bittert. »Det är mitt oförstånd som har ådragit er det här eländet. Jag borde ha kommit ihåg, att dessa människor ha gott minne i fråga om blodsfejder och jag skulle ha varit mera på min vakt.»

»Hur gick det med den andre? Det behövdes två för att hyva ned det där trädet.»

»Jag kunde ha skjutit honom, men jag lät honom vara. Det är möjligt, att han inte hade någon del i det. Kanske hade det varit bättre, om jag dödat honom, ty — som ni säger — han hjälpte nog till.»

Sedan vi nu fått nyckeln till hans uppförande, fanns det ingen ibland oss som inte särskilt erinrade sig någon olycksbådande handling å mannens sida — han hade ständigt varit angelägen att få del av våra planer, stannat och lyssnat utanför tältet då vi talat med varandra och tid efter annan hade vi alla beträtt honom med blickar av förstulet hat. Vi avhandlade alltjämt saken och sökte anpassa oss till våra nya förhållanden, då en underlig tilldragelse nere på slätten väckte vår uppmärksamhet.

En man i vita kläder — utan tvivel det kvarlevande halvblodet — sprang som man springer då man är eftersatt av döden. Bakom honom på endast några fots avstånd sågs Zambos — vår hängivna negers — ebenholtsfärgade jättegestalt komma framrusande. Vi sågo hur han upphann flyktingen och bakifrån slog armarna om hans hals. Båda tumlade nu över varandra på marken, Ett ögonblick därefter reste sig Zambo upp, betraktade den på marken utsträckte, vinkade helt glatt med handen åt oss och började springa åt vårt håll. Den vita figuren låg orörlig mitt på den stora slätten. »Våra båda förrädare voro nu döda, men den skada de tillfogat oss överlevde dem. Det fanns ingen möjlighet att återvända till pelarklippan. Vi hade varit världsborgare och nu var vår värld inskränkt till denna platå. Världen och platån voro skarpt åtskilda. Därnere låg slätten, som förde till kanoterna, Där, bortom den violetta, dimmiga horisonten, låg den lilla floden, som förde tillbaka till civilisationen, Men mellanlänken saknades. Intet mänskligt snille kunde uttänka ett sätt att slå bro över det svalg som gapade mellan oss och våra förflutna liv. Ett ögonblick hade ändrat vår tillvaros alla villkor.

Det var då jag lärde mig av vilket stoff mina tre kamrater voro sammansatta. De voro allvarsamma, det är sant, och tankfulla men av ett obetvingligt lugn. Tills vidare kunde vi bara slå oss ned bland buskarna och tåligt avvakta Zambos ankomst. Snart nog höjde sig hans ärliga svarta ansikte över klippkanten och hans herkuliska gestalt svängde sig upp på klipptornets spets.»

»Vad jag göra nu?» ropade han. »Ni mig säga och jag göra.»

Den frågan var lättare att framställa än att besvara. Ett hade vi dock klart för oss. Han var vår enda pålitliga föreningslänk med den utomliggande världen.

På inga villkor fick han lämna oss.

»Nej, nej», skrek han. »Jag inte lämna er. Vad som sker, ni alltid finna mig här. Men inte kunna hålla de indianer kvar. De säga redan för mycket. Curupuri leva på denna plats och de gå hem. När ni lämnat dem, jag inte kunna hålla dem kvar.»

Faktum var att våra indianer under sista tiden på många sätt visat, att de tröttnat på resan och gärna ville vända om. Vi insågo, att Zambo talade sanning och att det skulle vara honom omöjligt att kvarhålla dem.

»Bed dem vänta tills i morgon, Zambo», skrek jag. »Då skall jag skicka ett brev med dem.»

»Det går för sig, sir! Jag lova de vänta tills i morgon», sade negern. »Men vad jag göra för er nu?»

Det var mycket han fick att göra och den trogne mannen gjorde det på ett utmärkt sätt. Först och främst lossade han efter vår anvisning tåget från trädstubben och kastade ena änden över till oss. Det var inte tjockare än ett klädstreck, men ofantligt starkt och ehuru vi inte kunde förvandla det till bro, vore det ovärderligt i händelse vi komme att klättra. Sedan fäste han den andra tågänden vid matförrådspacken, som förts ditupp, och vi lyckades få den över till oss. Detta försåg oss med livsmedel för en vecka, i händelse vi icke komme över något annat. Till sist klättrade han ned och hämtade ytterligare två packor med blandat gods — en ammunitionslåda och åtskilligt annat, som vi lyckades få över genom att kasta till honom repet och hala det tillbaka igen. Det var afton då han slutligen klättrade ned efter ätt ha försäkrat oss att han nog skulle hålla kvar indianerna till följande morgon.

Och därav kommer det sig att jag använt snart sagt hela första natten på platån till att vid en lyktas sken nedskriva vad som hittills hänt oss.

Vi superade och slogo läger invid klippans utkant, släckande vår törst med ett par flaskor apollinaris, som lågo i en av lådorna. Det är av högsta vikt för oss att upptäcka vatten, men jag tror nästan att själve lord Roxton haft äventyr nog för en dag och ingen av oss var hågad för en första vandring i det främmande landet. Vi avstodo från att göra upp eld och undveko alla onödiga ljud.

I morgon — eller rättare sagt i dag, ty dagen gryr då jag skriver detta — skola vi begiva oss på vår första expedition i det okända. När jag åter skall komma i tillfälle att skriva — om jag någonsin gör det — vet jag inte. Emellertid ser jag, att indianerna ännu äro kvar där nere och jag är säker på att den trogna Zambo snart inställer sig för att hämta mitt brev. Måtte det komma riktigt fram!

P. S. Ju mera jag tänker på vår ställning, desto mera förtvivlad synes den mig. Jag ser ingen möjlighet att komma tillbaka. Om det växte något högt träd på platåns utkant, kunde vi fälla det och begagna det som återvändsbro, men intet sådant träd växer på mindre än femtio alnars avstånd från klippranden. Våra förenade krafter äro otillräckliga för en dylik transport. Repet är naturligtvis alldeles för kort att sänka sig ned på. Nej, vår ställning är hopplös — hopplös!