En gammal stockholmares minnen/Del 1/Den sociala frågan
| ← I teatersalongen |
|
I den litterära världen → |
DEN SOCIALA FRÅGAN.
Det är icke först under senare tid som studenter och arbetare, om också icke under den benämningen, förenat sig till gemensam båtnad. Redan på den tid, då handtverksgesäller och studenter i våra universitetsstäder lågo i strid med hvarandra samt till och med levererade blodiga bataljer sins emellan, började några frisinnade och människovänliga personer i Stockholm ifra för ett närmande mellan dessa samhällsklasser.
Bland följderna af sådana bemödanden var den år 1845 uppkomna Bildningscirkeln, hvilken sökte hos medlemmarne af »handtverks- och fabriksklasserna väcka och underhålla håg och sinne för tanke- och sedebildande sysselsättningar» samt att bringa dessa medlemmar i förädlande beröring ej blott med hvarandra, utan äfven med personer ur andra samhällsklasser.
Många hade nog tänkt på detsamma, men egentliga stiftare voro dåvarande skräddargesällerna sedan mästarne O. Renhult och S. Trägård samt med. doktor J. Ellmin.
Dessa tre vände sig till några andra för arbetsklassens upplysning och förädling nitälskande personer af de bildade klasserna, och så uppkommo de under några år lifligt eftersökta söndagsunderhållningarna i De la Croix’ salong vid Brunkebergstorg.
Bildningscirkeln var ett för sin tid förträffligt företag[1], och många unga bildade män insågo dess betydelse samt deltogo gärna i de nämnda aftonunderhållningarna. Andra af de klasser som kallades de »bättre» lärde sig likväl aldrig inse företagets stora vikt, utan hånade »cirkeln» och sökte förlöjliga dess syften. Detta begabberi hindrade dock icke, att medlemmarnes antal under en tid steg till 800 och ännu flere samt att liknande sällskap uppstodo i andra delar af landet.
Bildningscirkeln ansågs dock af många inom det liberala eller radikala partiet icke fullt tillfredsställa arbetarnes behof. Den som i synnerhet sträfvade att åstadkomma en ny förening med i hans tycke mera frisinnad uppgift var den från Lund till Stockholm öfverflyttade studenten Fredrik Borg, kring hvilken såväl studenter och extra ordinarie statstjänstemän som arbetare samlades, ett fullgodt sällskap »studenter och arbetare».
Det har uppgifvits, att Borg började sin verksamhet i Stockholm under inverkan af februarirevolutionen 1848. Verkliga förhållandet var dock, att Borg i sällskap med sina studentkamrater C. W. Bergman och Nils Persson verkade här redan före ingången af nämnda revolutionsår. Hösten 1847 sammanträffade jag med dem i P. A. Götreks, den gamle bokhökarens, lilla skrubb i Stora Gråmunkegränd. Att februarirevolutionen sedan icke var utan inflytande på dessa skånska radikaler är obestridligt, men det var icke den som gaf uppslaget.
I Stockholm öppnade Borg och Persson en skola i n:o 3 Odensgränd (nu Brunkebergsgatan). Undervisningen var otvifvelaktigt byggd på en grund som skulle vara frisinnad, men slog öfver till radikalism, och förtroendet, som i början visat sig ganska rikligt från föräldrars och målsmäns sida, kunde icke bibehållas. Skolan måste, efter icke synnerligt lång verksamhetstid, först inskränkas och sedan upphöra. Borg motarbetades från många håll och gaf väl äfven i åtskilligt giltig anledning till obenägenhet. Men en ärlig man var han. Det måste den som i grund och botten kände honom sanningsenligt erkänna.
Hans radikalism hade sannolikt ej heller gått så långt, om han icke retats af oförsonliga motståndare. »Förryckt» benämndes han af somliga. Andra nöjde sig icke med mindre än »niding». Han var ingendera, men han var kanske alltför hänsynslös, då det gällde att blotta hvad han ansåg dåligt och att taga den tillbakasatta och lidande i försvar. Han hade kanske gjort mera nytta åt den sak för hvilken han kämpade, om han uppträdt fogligare. Detta ansåg han dock icke öfverensstämmande med en ärlig kämpes uppgift, och så skaffade han sig en mängd fiender, hvilka ingalunda mot honom använde bättre vapen än hans egna. Smädelsen och hånlöjet voro dessa motståndares mest brukade redskap.
Fredrik Borg var född i Landskrona 1824 och son till en skräddarmästare i den staden. Då han, efter studieåren i Lund och enskild lärarverksamhet på olika ställen, började uppträda som radikalismens apostel i Stockholm, var han tjugutre år. Hans yttre visade en högväxt man med kraftigt utseende, en nordisk kämpagestalt, ur hvars frimodiga och öppna, men milda blick öfvertygelsen och ärligheten talade i förening med varm människokärlek.
Så såg han ut, då jag första gången såg honom i Götreks lilla skrubb, och om åldern också sedan strött sin snö i hans hår, var dock intrycket af detta mäktiga hufvud lika tilltalande, när jag sista gången tryckte hans hand, hvilket skedde 1878, då vi en natt sammanträffade hos Gambetta i Paris.
Mellan dessa tillfällen lågo mera än tre årtionden, under hvilka jag då och då hade glädjen att återse Borg, och han var alltid densamma, i med- och motgång trogen sin ungdoms åsikter, vare sig att han satt på sin redaktionsbyrå (Öresundspostens) i Helsingborg eller i riksdagens Första kammare eller deltog i något möte här och där i världen, t. ex. på det märkliga prästmötet i Lund 1858, hvarom jag sedan ämnar meddela ett och annat.
Under sin Stockholmstid hade Borg vid sin sida en af sina studentkamrater, Nils Persson, af bondesläkt, en man med förmåga, men ej utan fallenhet för en löjeväckande snobbism. Han lade sedan namnet Nordin till sin ursprungsbenämning, gifte sig till förmögenhet, bodde i många år uti Helsingborg, men försvann slutligen, skäligen misstänkt för oredlighet. Långt innan han försvann, hade han, från att ha varit Borgs varmaste ungdomsvän, blifvit hans mest förbittrade fiende.
⁎
Borg och de som stodo honom närmast stiftade Stockholms första Arbetarförening, hvilken ej må förblandas med den i hufvudstaden ännu bestående, som räknar sin tillvaro endast från 1866. Det var i synnerhet Borg som gaf lif åt den första föreningen och i samverkan med åtskilliga kroppsarbetare sökte gifva praktisk betydelse åt sina idéer.
I december 1849 utkom den hufvudsakligen af Borg redigerade tidningen Reform, som, efter åtskilliga förändringar, på våren 1850 tillkännagaf sig vara »tidning för Arbetarföreningen» och hvars förnämsta syfte angafs af mottot »Hvad är penningen? — Allt. Hvad bör den blifva? — Intet. Hvad är arbetet? — Intet. Hvad bör det blifva? — Allt.»
Tidningen, som utdelades hvarje onsdagsmorgon och kostade i årsprenumeration först 4, sedan 3 rdr banko, väckte visserligen uppseende samt betraktades till och med icke utan fruktan af många bland de konservativa, men uträttade föga hos arbetarne och var onekligen något tung. Efter ett trettiotal nummer upphörde den, och prenumeranterna, i fall det ens fanns några sådana, godtgjordes för hvad som fattades i års- eller halfårsprenumerationen.
Af större verkan voro kanske de föredrag som Borg och några andra folkvänner höllo dels i Arbetarföreningens lokal vid Klara Södra Kyrkogata, dels i det närbelägna Kirsteinska huset. Vid föreningens i sist nämnda lokal hållna första allmänna sammankomst, den 12 maj 1850, som bevistades af tre hundra personer och hvars ordförande var destillatoren eller »arraks-raffinadören, anisette- och curaçao-likörtillverkaren» Michaelsson, höll Borg ett socialt—religiöst föredrag, hvarefter bokhandlaren Götrek meddelade en förklaring öfver Matteus sextonde kapitel och sökte visa, att kristendomen i sitt ursprungliga skick icke hade varit annat än den rena kommunismen. Man hade, sade Götrek, endast gifvit ett nytt namn åt en gammal sak.
Borg var icke kommunist, men tillät gärna att olika åsikter sökte göra sig hörda i arbetarföreningen. Själf blef han åtalad för sitt föredrag den 12 maj, hvilket af allmänna åklagaren, stadsfiskal de Berg, förklarades innehålla gudsförnekelse och hädiskt angrepp på bibelns lära.
Då målet först förekom i poliskammaren, hade ett stort antal personer samlats på Gamla Norrbro, där polisen fortfarande innehade de två sista husen på vänster hand. Man var i hög grad intresserad af detta mål, men ingenting störde den offentliga ordningen.
De hvilka inkallats som vittnen, bland hvilka jag befann mig, fingo i poliskammaren redogöra för sin uppfattning af det åtalade föredraget. De allra flesta hade icke kunnat finna något hädiskt i Borgs yttrande. Ej heller voro de af honom uttalade åsikterna mycket annorlunda än hvad som sedan såväl i tryck som tal yttrats många gånger, utan att sådant väckt någon uppmärksamhet, allra minst föranledt åtal.
Emellertid begagnade Borg tillfället för att under förhöret upprepa det hufvudsakliga innehållet af föredraget, hvilket tycktes förorsaka polismästaren Bergman mycket bryderi. Då målet sedan förekom vid kämnarsrätten, sökte stadsfiskalen de Berg ådagalägga, att den tilltalade vore en fräck gudsförnekare och yrkade dödsdom på honom, hvilket yrkande godkändes af rätten. Borg skulle således mista hufvudet, men af Svea hofrätt frikändes han.
Numera torde icke många erinra sig detta märkliga mål, hvilket dock för femtio år sedan väckte så stort uppseende. Visst är, att det i våra dagar icke kunnat förekomma.
Af en eller annan orsak utträdde Borg ur Reforms redaktion, och därmed var tidningens undergång oundviklig. Den kunde ej taga sig fram ens under Borgs ledning, så mycket mindre, då han ej deltog i redigerandet. Ej heller Arbetarföreningen stod på säkra fötter. »Arracks-raffinadören» var visserligen en lika frisinnad som välmenande och oförarglig person, men några ledaregenskaper besatt han icke. Andra ledare fann man ej heller, och arbetarne klagade öfver att »herremännen» icke vore nog intresserade af kroppsarbetarnes sak. Det vackra förhållandet mellan »studenter» och »arbetare» började att i betänklig grad försvagas.
⁎
Under sådana förhållanden sökte Borg att jämte kroppsarbetare, för hvilka han aldrig upphörde att känna deltagande, kring sig samla en ny krets af bildade och erkändt frisinnade personer, i synnerhet på det litterära området, och inbjöd till sin och Perssons gemensamma bostad åtskilliga i det afseendet bekanta stockholmare. Dessa infunno sig där vissa aftnar till ganska välmenande, om också ej alltid fullt lyckade soaréer, vid hvilka värdarna, i synnerhet Borg, ansträngde sig för åstadkommande såväl af ett lärorikt dryftande af viktiga politiska och sociala frågor, som af ett i allmänhet »spirituellt kåseri». Någon materiell förplägning förekom icke. Borg, som själf var absolut nykterhetsvän, tyckte att man kunde deltaga i dessa soaréer utan anspråk på mat och dryck. Jo, vatten bjöds, men det ansågs kanske af somliga gäster icke tillräckligt för ett sådant aftonsamkväm. Emellertid tror jag icke, att det var den absoluta torkan som orsakade soaréernas undergång. Mera torde nog detta ha haft sin grund i olikheten gästerna emellan. Där räckte den vackra idén om »studenter» och »arbetare» ej riktigt till.
Den som höll troget ut var C. J. L. Almqvist, för hvilken Borg hyste en i ordets fulla bemärkelse blind vördnad och orubblig tillgifvenhet, som ingalunda minskades efter Almqvists flykt från Sverige, utan fortsattes till dennes sista stund och så länge Borg själf lefde. På de i fråga varande soaréerna fick Almqvist icke saknas, och han infann sig också som det tycktes ganska gärna, men satt där som en väggprydnad och var nästan omöjlig att få inledd i något samtal.
Mera tillgänglig var han i en trängre krets, som då och då samlades hos en ung man, hvilken bodde i samma hus som den outrannsakliga författaren, i L. J. Hiertas egendom n:o 21 Stora Nygatan. Där infann Almqvist sig ganska ofta i enkel hemmadräkt och med tobakspipan i munnen samt kunde då vara ganska intressant. Fullt klar i sina yttranden fann jag honom dock aldrig. Detta är ett bestämdt minne och ingalunda något efter »katastrofen» tillkommet inbillningsfoster.
Jag minnes också fullt säkert, att Almqvist tycktes vilja helst tala om ganska hvardagliga föremål. Det kan ju hända, att han ansåg oss ungdomar icke nog värdiga att med honom behandla höga ämnen, men hans förkärlek för det ringa och ofta ganska småaktiga var dock ganska märklig.
Emellertid satt han på Borgs soaréer nästan stum och tycktes mycket sakna sin tobakspipa. Det röktes aldrig på dessa samkväm. Borg hyste lika stor afsky för tobak som för spritvaror och starka drycker i allmänhet.
Om Almqvist var tyst och sluten, fanns det en annan gäst i aftonsamlingarna som bullrade så mycket mera. Det var Bruce Bey, svensk adelsman och turkisk öfverste, hvilken hade en läderfabrik i Grytgjutargränden, men bodde långt bort på Götgatan, som dock icke hindrade honom att flitigt infinna sig på aftonsällskapen i Klaratrakten, där han högljudt skroderade både öfver sitt läder och sin magnetism. Det var isynnerhet den sist nämnda som fortfarande gaf honom anseende, och fanns det något som kunde gifva Almqvist anledning att deltaga i samtalet var det intresset för öfverstens storverk som magnetisör.
Bruce var då en femtio års man och såg ganska bra ut samt tycktes fortfarande utöfva stor inverkan på fruntimmerna. Han var för tredje gången gift, men öfverstinnan såg man icke till. Redan ett fjärdedels århundrade förut hade han ingått sitt första giftermål, och det fjärde inföll få år efter hans uppträdande hos Borg och Persson.
Många ansågo honom som ett slags Cagliostro. Charlatan var han obestridligt, utan egentlig bildning, men egendomlig i sin gränslösa oförskämdhet. Att denne »storskojare», som flere kallade honom, väckte intresse hos Almqvist är ej så underligt, men besynnerligare är att han kunde vinna erkännande af den redbare Borg, som visserligen var en öfverdrifternas och ytterligheternas man, men strängt höll på ärlighet och en rättskaffens vandel. På Borg kunde ej den omständigheten inverka, att Bruce Bey var svåger till baron v. Brunnow, ryskt sändebud i London, men för Bruce själf var denna släktskap otvifvelaktigt af stor nytta och skall, bland annat, ha åtminstone bidragit till den framgång han rönte i turkisk tjänst.
Crusenstolpe såg man aldrig på dessa soaréer, men L. J. Hierta infann sig ett par gånger. Blanche syntes ej till, men under en god del af den tiden vistades han i Paris. Det var i synnerhet de yngre litteratörerna, det s. k. unga Sverige, som deltogo i samkvämen. En afton visade sig den tjuguåriga magister Edvard Flygare, fru Flygare-Carléns son, hvilken då började uppträda som författare och hade redan gifvit ut romanen »En blaserad man, stadd på upptäcktsresa efter den landtliga oskulden».
Af sina närmare vänner skildrades Edvard Flygare såsom icke blott i hög grad intelligent, utan äfven ganska älskvärd och tilldragande. För dem som ej kände honom så nära, utan blott en eller annan gång kom i hans sällskap föreföll han ganska otillgänglig. Sällskapskretsen hos Borg tycktes ej heller vinna hans bifall och han syntes i den blott en gång. Han var sjuklig och afled redan innan utgången af 1852. Obestridligt ägde han ganska stora författaranlag, hvilka dock i nyss nämnda roman icke hunnit till någon betydligare utveckling. Fordringarne kunde ej heller vara stora på en tjuguårig skriftställare. Ett posthumt arbete af honom, kalladt Borta och hemma, som utgafs af hans mor flere år efter hans död, var onekligen af större värde.
Samtidigt med Borg och Persson, jag tror till och med i deras sällskap, hade en tredje Lundastudent anländt till Stockholm. Hans namn var Carl Wilhelm Bergman, i Lund skämtsamt benämnd den absoluta anden, till sin yttre människa mycket lång och ytterst mager, med ett litet hufvud, ur hvilket ett par milda ögon människovänligt blickade på världen.
Vid ankomsten till Stockholm var han tjugusju år och hade i kappsäcken ett par manuskript, Den religiösa frågan och Den sociala frågan, hvilka bägge han här gaf ut under år 1848. De ansågos af honom och hans vänner som banbrytare på en ny väg, men väckte föga uppmärksamhet hos allmänheten. Ej synnerligt mycket större åstadkom Bergmans roman Clara Winqvist, som utgafs i två delar, tryckta hos Marcus & komp. 1849.
Såsom den varmhjärtade författarens trosbekännelse torde följande stycke ur romanen kunna anföras:
»Den gamla civilisationens slut har kommit; under en ny sol går jordens utseende att förnyas. Låt en generation utsläckas, låt de gamla tyrannerna dö i öknen; den heliga jorden skall icke dölja deras ben. Unga människor, som det ovärdiga århundradets fördärf och rättvisans fall uppröra, våga omfatta frihetens sak, om fäderneslandet är dig kärt, om mänsklighetens intresse rör dig. Förstören eder gamla egoism, läggen ut i den börjande likhetens farkost. Där skall eder arma själ mottaga en sträng och okänd liflighet; edert förvekligade sinne skall återfinna en okuflig energi; edert hjärta, redan kanhända bortskämdt, skall föryngras. Allt skall förändra utseende för edra renade ögon; nya känslor skola i eder alstra nya idéer; religion, moral, poesi, konst, språk skola synas eder under en större och skönare form, och säkre sedermera i eder tro, entusiaster med reflektion, skall den allmänna pånyttfödelsens morgonrodnad hälsa eder.»
»Entusiast med reflektion» var onekligen C. V. Bergman, och entusiaster med eller utan reflektion var flertalet af dem som bevistade dessa aftonsällskap. Tämligen ofarliga voro de, men det var så ovant att höra deras hänförda yrkande på bättre samhällsförhållanden, att man inom de »högre» klasserna kände sig illa till mods och ej ville medgifva nödvändigheten eller lämpligheten af sådana uppmaningar.
Bergmans roman var ganska välmenande, men som konstverk intager den icke någon hög plats. Att den påverkats af Almqvist är visserligen obestridligt, men alldeles osjälfständig var den icke. Författaren hade onekligen egna åsikter och tvekade ej att föra dem till torgs.
Såsom romanförfattare uppträdde han likväl icke mera, men blef som historiker mera känd. Han bearbetade nämligen sin farbrors, öfverste B. Bergman von Schinkels omfattande och innehållsrika anteckningar öfver tilldragelser i Sveriges nyare historia samt lämnade därför Stockholm och slog sig ned på farbroderns egendom Wallstanäs i Uppland.
Första delen af dessa anteckningar utkom redan 1852 i den af C. V. Bergman redigerade samlingen och under titeln af »Minnen ur Sveriges nyare historia, samlade af B. von Schinkel, f. d. adjutant hos konung Carl XIV Johan, författade och utgifna af C. V. Bergman».
Den del som Bergman sist utgaf var den åttonde, hvilken år 1856 lämnades i bokhandeln. I juni 1857 afled författaren, hvilken året förut hade gift sig med Vilhelmina Munthe, som enligt Örnbergs »Svensk släktkalender», var dotter till J. F. Munthe, sadelmakare och bryggare i Helsingborg. Som bekant är, fortsattes af andra personer utgifvandet af de Schinkelska minnena. C. V. Bergmans flyttning från Stockholm lämnade i Borgs krets ett ingalunda sedan fylldt rum. Den sjukliga författaren var en älskvärd person med varmt människovänliga afsikter.
En annan af deltagarne i Borgs soaréer, likaledes en välvillig och omtyckt person, var extra hofrättsnotarien August Fredrik Ekewall, hvilken också försökte sig som romanförfattare, men ej heller kom längre än till en roman. Denne hette Hedina, kom ut 1849 och hälsades med mycket bifall af »entusiasterne», i synnerhet de icke »reflekterande», men fick föga framgång hos allmänheten. Ekewall var stark Almqvistian, fastän icke med mästarens stora talang.
På omslaget till »Hedina» synas bokstäfverna T B, som antagligen äro begynnelsebokstäfverna i namnet Teodor Bergelin, hvilken skall ha förlagt boken, ehuru det icke tillkännagafs. Bergelin var den bekante agronomen och författaren i landthushållning, värderad främjare af det rationella jordbruket och som vid sin död, 1864, efterlämnade många på det området betydande arbeten. Såsom förläggare af »Hedina» fick han däremot hvarken penningvinst eller berömmelse. Det var väl ej heller afsikten, utan ville Bergelin, som var en ideell natur, sannolikt endast verka för åsikter som han ansåg skulle leda till samhällets båtnad och på samma gång med bokens utgifvande hjälpa författaren, som var en rättskaffens och välsinnad ung man.
Ekewalls afsikt var otvifvelaktigt god, men han saknade klarsynthet och naturlighet, samt den själfständighet som skapar något betydande. Framställningen ägde icke öfvertygelsens kraft, och stilen föreföll konstlad. Oaktadt alla sina fel och svagheter stod »Clara Winqvist» ej så litet högre än »Hedina». Men för öfrigt var nästan allt hvad det då unga Sverige alstrade inom litteraturen i saknad af konstnärlighet.
Ekewall var sedan i lång tid borgmästare i Strängnäs, men blef 1869 häradshöfding i Västerbottens norra domsaga, återflyttade slutligen till Stockholm, där han afled 1901 åttiotvå år gammal.
Hvad här anmärkts mot Bergmans och Ekewalls litterära arbeten kan sägas också om Pontins Lydia, hvilken roman af författaren själf utgifves vara »målning efter naturen», men där det naturliga är ganska svårt att upptäcka.
Constans Pontin tillhörde icke den krets som slöt sig kring Borg, men räknades likväl till den tidens »unga Sverige». Son till medicinalrådet, lifmedikus Pontin, och själf kammarjunkare samt slutligen kammarherre och t. f. ceremonimästare vid konungens hof, var han strängt konservativ i politiken samt varm vän af kungamakten och adelns företrädesrättigheter, men på samma gång nitälskande för åtskilliga sociala reformer, t. ex. för judarnes likställande med öfriga medborgare.
I sitt umgänge var han fri och obesvärad och föraktade icke, oaktadt han ansågs tillhöra den högre societeten, att sällskapa med personer så väl ur medelklassen, som de s. k. lägre klasserna. Bildningscirkelns idé omfattade han med mycken värme och höll föredrag i cirkeln samt var till och med en tid dess sekreterare. Oaktadt denna »folklighet», ansågs han af mången som »stram» och »snobbig», men detta obestridligen med orätt.
För filantropiska försök intresserade han sig mycket och var t. ex. en af ifrarne för matassociationen, hvars delägare skulle såsom ränta på tillskjutna pengar erhålla matvaror, ett dödfödt företag.
Författaren var icke nöjd med att man kallade Lydia »tendensroman». Är den verkligen en sådan, vore det, förklarade han, »utan all författarens förskyllan eller värdighet». Han redogör själf i förordet för innehållet.
»En enda mans syndiga begär», säger han, »afkunnar en annans dödsdom, gör en stackars kvinna till ett slags på en gång barnamörderska och själfmörderska, förgiftar tvenne familjers hela tillvaro och sträcker, ännu långt bort i tiden, sin förbannelse öfver varelser som icke ana från hvilket håll det onda kommer — och denne man går ändock sin bana hedrad och berömd framåt.»
»Inte ligger däri någon tendens?» utropar författaren, och så går han på så tendentiöst som möjligt. Romanen börjar med en arkebusering, som ock är ett brodermord och följes af åtskilliga andra gräsligheter, slutande med att hjältinnan dör af misshandling efter ett försök till våldtäkt. Allt detta framställes såsom beroende af orättfärdiga samhällsförhållanden, hvilkas reformerande påyrkas af författaren.
Pontin började sin författareverksamhet med en reseskildring, kallad Här och där bland skandinaver och tyskar, ett ganska intressant arbete, som kom ut 1846, hvarefter följde ett kanske förut författadt Äreminne öfver grefve Dahlberg, år 1847 belönadt med Svenska akademiens andra pris, och, samma år, romanen Lydia, som onekligen var författarens minst lyckade arbete. Något större värde torde böra tillmätas den romantiskt historiska skildringen Vadstena förr och nu och måhända äfven skådespelet på vers Agda som uppfördes på kungl. teatern i början af 1850, men med den nionde föreställningen slutade sin tillvaro och snart glömdes.
Hade Pontin förlänats längre lifstid, är troligt, att han blifvit mera betydande inom litteraturen, ty han hade mindre vanlig begåfning och var en verkligt bildad man, därjämte själfständig och orädd. Den korta tid han fick lefva förspilldes också till en del på tidningsgräl, något som ofta förstört litterära gåfvor. Han började nämligen att i slutet af 1849 redigera Morgonbladet, en fortsättning af »Nya synglaset» och som kom ut hvarje tisdags och fredags morgon och kostade 5 rdr banko i årsprenumeration samt såldes i lösnummer för 3 sk. banko. Man kan säga, att under tidningens hela tillvaro, som dock ej var längre än två år, lefde den i ständig fejd med andra blad, å ena sidan med Aftonbladet, Bore och Dagligt Allehanda, alla då frisinnade, å den andra med Folkets Röst och Söndagsbladet. Morgonbladet var helt och hållet Constans Pontin, kan man säga. Några andra stadiga medborgare tyckes det ej ha haft. Uppgiften, att den bekante F. Rouget de S:t Hermine, då kapten sedan öfverstelöjtnant vid Lifbeväringen, skulle ha deltagit i redaktionen förnekades i tidningen på det bestämdaste. Enligt hvad bibliotekarien B. Lundstedt uppgifver i sitt verk Sveriges periodiska litteratur ansvarade ett konsortium för tidningens regelbundna utkommande. Men detta konsortium, som bestod af öfversten F. Blom, medicinalrådet af Pontin och professor Mosander, hade icke något att skaffa med tidningens redaktion.
Morgonbladet var talangfullt redigeradt och hade en pigg och lättläst stil, en ofta sprakande fantasi samt gjorde sig bemärkt för behagligt framställningssätt, men detta hindrade icke att de tidningar med hvilka bladet låg i polemik förnekade de goda egenskaperna och sökte göra sig lustiga på kammarjunkarens bekostnad. I synnerhet dref man med den afdelning i bladet som under rubriken Fashionable news redogjorde för hofvets och den förnäma världens nöjen, något då alldeles nytt i vår tidningsvärld.
Med Rudolf Wall, på hvars tryckeri Morgonbladet i början trycktes, var förhållandet, oaktadt de olika politiska åsikterna, någon tid ganska vänskapligt, men snart yppade sig anledning till osämja, och tidningen trycktes därefter först hos Lundberg & komp., sedan hos J. W. Lundberg.
Rudolf Wall var sedan 1844, således vid 18 års ålder, egen boktryckare och utgaf i nio år söndagstidningen Friskytten, i hvars redaktion också flere af »unga Sverige» flitigt deltogo.
Med 1851 års slut upphörde Morgonbladet, och Pontin fick då tillfälle att åter sysselsätta sig med den verkliga litteraturen. Hans lifstid blef dock, som ofvan antyddes, ganska kort, och det är tämligen bekant, att han vid återkomsten från en utländsk resa, under sjöfärden mellan Ystad och Kalmar med ångaren Lennart Torstensson natten till den 29 september 1852 blef farligt sjuk, som det antogs, därigenom att en på däck stående s. k. damejeanne gått sönder, och innehållet, som var svafvelsyra, genom sprickor i däcket tärt sig ned i den hytt, där Pontin sof. Då man på morgonen kom in i hytten, fann man honom sanslös, sannolikt heter det, i följd af svafvelsyrans gasutveckling. Han fördes i land i Kalmar och dog där den 30 september.
Icke blott svenska, utan äfven utländska tidningar sysselsatte sig lifligt med den besynnerliga tilldragelsen. Bland andra innehöll Neue Preussische Zeitung för den 20 oktober 1852 en fullständig redogörelse för hvad man antog som tillförlitligt jämte ett ganska riktigt kännetecknande af Pontins författarskap och personlighet.
Ett par veckor efter dödsfallet firade Bildningscirkeln en minnesfest öfver sin forne sekreterare, då tal på både prosa och vers gjorde en kraftig erinran om hans många goda och i synnerhet för kroppsarbetaren välsignelserika sträfvanden. Äfven i mindre sällskap, där Pontin varit verksam, ägnade man honom vänskapens och erkänslans minneskransar. Den unge glade kammarherrens personliga älskvärdhet hade gjort god verkan öfver allt där man närmare lärt känna honom.
Så var förhållandet t. ex. i det föga talrika, men efter femtio år ännu ganska lifliga sällskapet Februarigubbarne, om hvars första början Pontin var med jämte apotekaren, sedermera fängelsedirektören Engström, dåvarande kaptenen, sedan majoren och elektriska telegrafinrättningens förste man A. L. Fahnehjelm, prästen och fornforskaren A. E. Holmberg, författaren till Nordbon under hednatiden, som kom ut just under början af 1850-talet, bokhandlaren P. A. Huldberg, artisten N. M. Mandelgren, museikonduktören och språkläraren J. W. Wåhlin samt litografen och författaren L. T. Öberg (känd under det i litteraturen antagna namnet Axel Ivar Ståhl).
Dessa herrar sammanträffade den 21 februari 1851 på en middagsbjudning hos skeppsbyggmästaren J. F. Andersson på Essingen, en inom stockholmslifvet mycket känd och aktad person, hvilken 1845 utgifvit: »Försök att besvara den allmänna frågan; hvad som bör göras af och för Sveriges industri och dess idkare.
I Februarigubbarnes handlingar läses, att Pontin och Holmberg vid det tillfället »spelade de intressantaste rollerna». Efter middagens slut tågade sällskapet öfver isen till Kungsholmen, där de hamnade på det gamla, efter traktören, mäster Anders Mårten Holm (död 1715) uppkallade, på den plats som nu upptages af Mobergska gjuteriet belägna värdshuset Mäster Anders, »hvarest detsamma, anfördt af Pontin, i gåsmarsch intågade. Traktens kommissarie, intagande sin toddy, bevärdigade sällskapet med några skarpa ögonkast, men därvid stannade saken.»
»Med lifligt och upprymdt minne af den glada dagen inbjöds Andersson att den 21 februari nästkommande år intaga middag å Piperska muren», således på ett mycket ansenligare ställe än Mäster Anders.
Från den dagen 1852 räknas Februarigubbarnes tillvaro som ordnadt sällskap. Då hade den lilla samlingen ökats med notarien i kammarkollegium Frode Bergström, hvilken år 1846 hade erhållit Svenska akademiens andra pris för Erotiska Distiker och sedan under en lång följd af år var en vänsäll Februarigubbe samt som f. d. kammarråd gick ur tiden först 1902, högt aktad och djupt saknad.
På »gubbarnes» årsmiddag 1852 föreslog den endast trettiotre-årige Pontin, yngst i laget, att om någon af sällskapet med döden afginge, skulle Holmberg året därpå hålla parentation, och det blef förslagsställaren själf som afled innan utgången af 1852.
⁎
Bland mera eller mindre originella personer på Borgs aftonsamkväm var bokhandlaren Per Götrek onekligen en af de mest bekanta, och på Stockholms gator kände man väl till den lutande, men lifliga figuren som ständigt ilade fram med stark fart, insvept i en slängkappa af blått kläde med liten krage, hvilket plagg redan på den tiden började komma ur bruk, men troget och ärligt tjänade Götrek i årtionden.
Han hade alltid mycket brådt, men hejdades han af någon som begärde hans hjälp, blef det ej längre fråga om någon brådska. Han var själfva vänligheten och artigheten och kunde utan tecken till missnöje springa från stadens ena ände till den andra för att göra sin nästa en tjänst. Sparsam på tid och pengar, tvekade han dock aldrig att offra bägge delarna, då en fattig människa var i behof.
Men det fanns så många fattiga människor, och Götrek önskade bistå dem alla, men förmådde föga. Hans förvärfskällor räckte icke till.
Han var född i Linköping, hade studerat i Uppsala och kallades magister. Ytterst egendomlig, skref han sig äfven Gautrek och någon gång i början af sin Stockholmstid Gautrekson, men det ursprungliga och onekligen ganska passande namnet var Godlund, fastän han lagt bort det, sedan en nära anförvant gjort det mindre väl kändt.
Bland annat hade han gjort sig bekant för sin välmenta uppmaning till kapten Anders Lindeberg, då denne för »majestätsbrott» dömts till döden och vägrat begära nåd.
»Låt dem ta ert hufvud, herr kapten! Det gör så godt», utropade Götrek, som fått tillåtelse att i stadshusfängelset besöka den lifdömde.
Götrek var varm och uppriktig frihetsvän. Det var hans fasta öfvertygelse, att dödsdomens verkställande på en person som dömts för en obetydlighet skulle väcka sådan ovilja mot Karl Johans regering, att ingen sedermera kunde taga den i försvar. Därmed vore ej så litet vunnet, menade Götrek.
Detta naiva »gör så godt» utropades långt före den tid, då han började sin, som han ansåg, samhällsskapande verksamhet och i det ändamålet höll tal i Borgs arbetarförening samt predikade kommunism.
Han hade då haft antikvarisk bokhandel på många olika ställen efter hvarandra, först vid Riddarhustorget i huset Lyktan, där Söderströms hattbod sedan inrymdes, hvarefter han flyttade till Eskilstuna, återkom till Stockholm och idkade »bokhökeri» än i Aspelinska huset vid Brunkebergstorg, än vid Trångsund samt längsta tiden vid Nya Kungsholmsbrogatan, där han ock hade lånbibliotek och ett »skillingslotteri», hvars högsta vinst gick ända till åtta riksdaler riksgäld, som utbetalades i reda penningar, men också kunde erhållas i gamla böcker, och det senare tyckte Götrek mest om.
Till biträde hade Götrek någon tid den sedan för egen räkning verksamme antikvarien V. R. Seelig samt, under en annan tid, den unga skalden Ferdinand Holmström, belönad af Svenska akademien och sedan i många år anställd i Viborgska lånbiblioteket vid Storkyrkobrinken.
Götrek var mycket arbetsam. Han skötte sina gamla böcker och hjälpte andra med deras nya, med debet och kredit, skref ut räkningar, lämnade undervisning i språk, i snabbskrifning, i bokhålleri och mycket mera. Han gaf ut »Handbok för arftagare och förmyndare», för skattskyldiga och i skuldfordringsmål samt i mycket annat. Han verkade flitigt i Bildningscirkeln och offrade med stor oegennytta tid och möda för allt som kunde bidraga till den fattiges och obildades höjande till oberoende och kunskaper.
Själf vardt han icke rik på dessa sysselsättningar. Det var tvärtom bekymmersamt nog, fastän han och hans hustru ej hade stora anspråk på lifvet och ej skydde några ansträngningar för att göra sig inkomster. Utvägarna voro alltid ärliga, om stundom mindre vanliga hos s. k. »bättre folk».
Att han förfärdigade blanksmörja är väl ingenting märkvärdigt, men mindre vanligt torde ha varit, att han därvid tog sitt bokhandelsbiträdes hjälp i anspråk. Ännu ovanligare var väl, att en bokhandlare, språklärare och skriftställare skaffade sig ett positiv med tittskåp för att därmed göra sig en inkomst. Götrek gick visserligen icke själf omkring med skåpet, men han lejde en karl, som med denna förlustelseandel ställdes på Djurgårdsslätten, under det Götrek höll sig i grannskapet för att öfvervaka de trestyfrar och bankovittnar som inflöto. Inkomsten blef dock icke stor.
Då jag blef bekant med den egendomlige mannen, hade han antikvarisk bokhandel vid den öfre delen af Stora Gråmunkegränd, i ett litet svart och otrefligt hål, ej så mycket besökt af bokkunder, som ej mera af dem som funno nöje i att höra Götrek göra »propaganda», som han själf kallade det.
»Hela butiken måste göras om», sade han, tittade öfver glasögonen och såg troende ut.
Med »butiken» menade han icke sitt eget antikvariska hål, som mycket väl hade behöft skapas om, utan hela världen utanför gränden, det stora samhället nära och fjärran. Götrek var mycket närsynt, men blickade likväl öfver hela mänskligheten.
»Titta upp till oss i afton», tillade han. »Det är några vänner som komma till oss en gång i veckan för att öfverlägga om samhällets framtid.»
Det lät lockande, och jag underlät icke att infinna mig i makarnas bostad, tre trappor upp i ett af de mindre ansenliga husen vid Järntorget, det samma som lär ha hyst den af Bellman besjungna krogen Krypin. Huset hade en ingång från torget och en annan från baksidan åt Prästgatsbacken, bägge lika mörka och smutsiga. Men tre trappor upp var ljust och gladt, förnöjsamt och hjärtligt i de två små, tarfligt och gammalmodigt, men snyggt och med ordningssinne möblerade rummen, där makarna Götrek hade sitt hem.
Något mindre revolutionärt kunde man icke se. Ingenting talade om missnöje och pockande anspråk. Det såg tvärt om ut som vore man där fullkomligt nöjd med sin värld. Om den inträdande hälsades något vresigt af en bjäbbande knähund, fruns gunstling, var detta det enda missljudet i denna fridens boning.
Af herrn i huset mottogs man alltid vänligt, af frun ytterst artigt. Hon hade sin plats på fönsterpallen i det inre rummet, och sysselsatte sig med något lätt afsättligt handarbete, under det hon kastade en blick ned på torget och höll reda på tjänstemännen som gingo in och ut i stora bankohuset.
Fru Götrek, Sofia Charlotta, född Tidström, var ett årtionde äldre än sin man. Vid trettio års ålder hade hon gift sig med musikdirektören och fagottisten i hofkapellet J. C. Preumayr, en af de tre med det namnet som inkommit från Tyskland och i Stockholm vunno anseende som framstående musikidkare. En af dem, C. J. Preumayr var både ledamot af hofkapellet och skådespelare samt sångare och uppträdde som Sarastro och Guvernören samt i andra partier. Efter sin första mans död gifte änkan sig, 1824, med Per Götrek. Hon gjorde sig känd som öfversättare och bland annat försvenskade hon en komedi, Delphine, som i början af 1840-talet uppfördes i Kirsteinska huset, samt dramen Jesuiten, hvilken i synnerhet genom Torsslows framställning vann stor framgång på samma scen.
Fru Götrek utgaf också flere handböcker, såsom Kokfrun af Sara Warg, Handbok i dryckers beredning o. s. v.
Frun var lika originell som mannen samt hade en lättflytande och ej snart tröttad talförmåga, hvilken lifvades af stor kvickhet och ej ringa världskännedom, förvärfvad i yngre år, då hon varit lärarinna i ansedda familjer. Det sades, att hon uppbar eller åtminstone hade uppburit en liten pension från hofvet, men huru därmed förhöll sig, fick man ej veta.
Kvick var hon, men ej sällan ganska bitter, hvilket ofta hänger tillsammans. Hennes man sökte med sin älskvärdhet öfverskyla hustruns elaka utfall, hvilka dock voro så roliga, att man icke ville vara af med dem.
⁎
Götrek ville bistå alla som voro i behof, men förmådde icke. Bokhandeln, blanksmörjan, tittskåpet och öfriga förvärfskällor räckte icke till. Det gick Götrek och grubblade öfver. Huru kom det sig, att det funnes så många som arbetade föga eller intet och likväl lefde i öfverflöd, under det att ännu flere sträfvade, sparade och försakade, utan att likväl kunna värja sig mot brist, ej ens mot elände?
Slutligen trodde Götrek sig ha kommit under fund med, att alltsammans vore på tok och att felet låge utan tvifvel i samhället, som vore ohjälpligt bristfälligt. Samhället hade så många skavanker, att det aldrig kunde lappas upp. Det måste därför göras nytt.
Han läste mycket, tog bland annat reda på Saint-Simons lära och fann denna förträfflig, bytte dock sedan ut denne mot Fouriers »falanstèr» och höll sig till denne till dess han kom öfver Cabets Voyage en Icarie. Där stannade han. Den ikariska kommunismen föreföll honom mest praktisk.
»Nu ska’ vi göra om samhället», sade han. »Det går inte med ens kanske, men om man aldrig börjar, kommer man heller aldrig till slutet.»
Det var ungdomen som skulle göra det. Själf var Götrek icke ung, men han förstod att uppfatta ungdomens betydelse och omgaf sig därför med idel unge män, alldeles okända och intet förmående. Bland de unga var det några som redan förut känt sig dragna till de kommunistiska lärorna. Det var några hyggliga handtverksgesäller som nyligen kommit hem från Paris, där de vistats längre tid för att fullkomna sig i sina yrken och varit föremål för den kommunistiska »propaganda» som Cabet satt i gång. Götrek gjorde dem till stammen i den trupp han började bilda och som enligt hvad han hoppades, skulle växa till millioner.
Man kom så tyst och beskedligt, när man skulle samlas hos makarne Götrek för att skapa om samhället, men man smög sig ingalunda dit. Där funnos inga ceremonier, intet hemlighetsfullt, och dörren hölls aldrig stängd. Hela världen var välkommen, och Götrek önskade, att polisen skulle infinna sig, på det han måtte värfva alla poliskonstaplar till kommunister. Men ingen polis visade sig.
De flesta i sällskapet voro oberoende arbetare. Den insiktsfullaste var en liten, fin skräddargesäll, känd för stor skicklighet i sitt yrke, i hvilket han fullkomnat sig under flere års vistelse i Paris. Han var vänlig, hjälpsam och förekommande mot alla, vare sig kommunister eller andra. Efter att ha blifvit mästare, hedrades han med enskilda och offentliga förtroendeuppdrag i det samhälle han i sin ungdom önskade grundligt omstöpa, och ännu på sin höga ålderdom anses han som en af Stockholms mest framstående yrkesmän och aktningsvärdaste medborgare.
Bland de öfriga som träffades hos Götrek voro ett par studenter samt några unge »män i verken», t. ex. en e. o. tjänsteman i Rikets ständers bank vid namn Frans Widstrand, den frimodigaste och i åsikter mest framskridne af hela sällskapet. Han stack aldrig under stolen med sitt förakt för det gamla samhället och sin åstundan att göra rent hus. De äldre banktjänstemännen skrattade åt honom, förargade sig också mer än en gång öfver hans »tokigheter», men kunde ej undgå att hysa aktning för hans stora duglighet och oförskräckta sinnelag, hvilket alltid gjorde sig gällande, så oansenligt den unge mannens yttre än var, då han linkade sin väg fram, med det ena benet betydligt kortare än det andra.
Widstrand var född i Nerike samt hade i Uppsala tillhört Södermanlands-Nerikes nation och förtroligt umgåtts med August Sohlman och Erik Edlund, fysikern. I banken hade han otvifvelaktigt en god framtid, men trifdes icke i Europa, utan öfverflyttade till Nordamerika, där han förstörde sin förmögenhet på onyttiga kommunistiska företag och kom till den otvifvelaktigt förhastade öfvertygelsen, att hela det amerikanska samhället icke vore annat än en samling skojare. Slutligen lefde han i stor, men hjältemodigt buren fattigdom och afled efter några och trettio års amerikavistelse.
⁎
»Välkomna, kära vänner!... Ha vi någon Populaire i dag?» det var Götreks vanliga hälsning till »bröderna». Han var naturligtvis sällskapets ordförande, rättare sagdt den äldste i familjen, ty något regleradt sällskap var det icke, endast en vänkrets med något sekteriskt i sig.
Götrek slösade aldrig med tiden och var därför, under det han upplyste, styrkte och stadfäste bröderna, alltid sysselsatt med något knåpgöra, såsom att häfta i hop gamla trasiga böcker som han köpt på någon auktion, att skrifva ut räkningar, liniera notpapper, klistra pappaskar o. s. v. för att därmed skapa sig en liten inkomst och lifnära sig, hustru och hund i det gamla fördärfvade samhället, under det han väntade på delaktighet i den kommunistiska saligheten.
En af »sekten» drog fram senaste numret af Le Populaire, det af Cabet utgifna veckobladet, organ för den fredliga kommunismen, och någon kunnig i franska språket öfversatte innehållet, hvilket alltid gaf anledning till utläggningar och betraktelser. Man pratade hit och dit om solidaritet, arbetets fördelning, egendomsgemensamhet och mera sådant. Skiljaktiga meningar förekommo just icke. Det hela var snarare en gemensam uppbyggelsestund än en dryftande sammankomst.
»Vi äro alldeles som de första kristna församlingarna», brukade Götrek säga, smetade fast botten i en liten pappask, såg granskande på sitt arbete och tillade:
»Kommunismen är inte annat än kristendomen i dennes rena och från dogmer ännu fria innehåll.»
Detta vann bifall af alla, med undantag af banktjänstemannen, hvilken förklarade sig vara kristendomens motståndare. Egendomsgemensamhet gillade han däremot, ehuru han då ännu ägde förmögenhet, blott man icke suddade så länge med det kommunistiska samhällets upprättande.
»Först och främst måste penningen afskaffas», hette det bland de öfriga. »I det nya samhället behöfver ingen anstränga sig för födan», förklarade Götrek, som afbrutit förhandlingarne på en stund för att gå in till frun och få sig en smörgås, hvilken han sköljde ned med ett eller annat glas vatten. Han var sträng nykterhetsvän och ifrig anhängare af vatten både till in- och utvärtes bruk.
På det öfriga sällskapet vattnades det i munnen, då Götrek med värme och öfvertygelse skildrade, huru alla inom det kommunistiska samhället skulle få fri förtäring på af staten föreskrifna mattimmar, i rymliga, festligt smyckade matsalar, vid stora gemensamma bord, där alla skulle taga plats, då arbetet vore slutadt i de lika rymliga och luftiga arbetssalarne. Ingen aflönades med den fördärfliga penningen, men hvar och en kände sig solidariskt förbunden att ärligt och skickligt arbeta för det gemensamma bästa.
Apostelns framställning förfelade icke sin verkan på de unga, människovänliga sinnena, och man lofvade hvarandra att samvetsgrant arbeta på en samhällsordning som skulle bereda samma förmåner åt hela mänskligheten.
Götrek beskref vidare, huru alla i det nya samhället skulle bo i bekväma, präktigt utstyrda och mycket hälsosamma bostäder.
»Det blir som att bo på slottet», tillade han, och likväl trifdes han själf så innerligt godt i de två små rummen vid Järntorget.
»Men familjen?» frågade någon litet tveksam.
»Skall naturligtvis bibehållas», upplyste Götrek.
»Herrarne äro allt för älskvärda!» hördes gumman Götreks röst från det inre rummet. Tonens utrop lät något gäckande.
Familjen skulle således bibehållas, men allt annat bli gemensamt. Och när skulle detta taga sin början? Då man hunnit omvända alla till kommunismen.
»Det går kanske icke så snart», medgaf Götrek, »men det är det enda säkra.» Man skulle omvända konservativa och liberala, hvilka senare ansågos vara ej en bit bättre än de förra, kristna, judar och socialister. Sekten kände sig stark att eröfra världen, icke genast och ingalunda med krut och bajonetter, men så småningom och endast på öfvertygelsens väg. Det vore visst en lång väg, men man hade tid på sig, tyckte man. Under den tiden skulle man fortfarande vara en laglydig medlem af det gamla samhället, arbeta i sitt anletes svett och för den lika knappa som förhatliga penningen slita ondt.
Men med propagandan gick det icke fort. Människorna i det gamla Stockholm hade på den tiden icke sinne för annat än representationsreformen. Götrek hade visserligen kanaler till en och annan betydande person, t. ex. Lars Hierta, men denne tycktes icke vilja taga saken på fullt allvar. Hierta var artig och vänlig, när kommunisterna kommo för att omvända honom, men han ville icke offra en enda million på ett kommunistiskt rön. Denna försiktighet ansågs af Götrek ganska lumpen, men »lärans sanning» skulle nog bryta sin egen väg.
Så kom underrättelsen om februarirevolutionen, ett obetydligt upplopp, trodde man i början, och de fromma kommunisterna hos fader Götrek voro ej värre omstörtningsmän, än att de hoppades, att deras meningsfränder i Paris icke måtte ha deltagit i några gatustrider. När man fick veta, att republiken vore utropad i Frankrike och att Cabet inställt sin tillämnade utflyttning till Amerika, där han skulle grunda ett fullt kommunistiskt samhälle, uttryckte Götrek och hans vänner den förhoppning, att fransmännen nu skulle få tillfälle att redan i gamla världen upprätta en kommunistisk mönsterstat. Man läste ännu några kapitel i Cabets heliga bok Resan i Ikarien och satt tåligt bidande.
⁎
I de stockholmska marsoroligheterna togo de kommunistiska svärmarne ingen del, men polisen, som förgäfves spanat efter upphofsmännen, trodde sig nu ha upptäckt själfva »revolutionshärden» och beslöt att krossa hydran. Poliskonstaplar uppställdes på Järntorget, och andra bevakade ingången från Prästgatsbacken, under det en tillräcklig styrka sträfvade uppför de tre trapporna för att knipa cheferna.
Till sin stora öfverraskning fann man blott gumman och gubben Götrek i fullt hvardagslag.
»Herrarne äro mycket välkomna», sade den fruktade revolutionshöfdingen och bad polismännen sitta ned, på det han måtte göra dem förtrogna med de kommunistiska lärogrunderna. Ändtligen skulle han få tillfredsställa sin gamla önskan att omvända polisen. Men hans förhoppning blef ännu en gång sviken. Polisbetjänterna kände sig också svikna och ville icke stanna kvar.
Götrek och flere bland lärjungarne kallades till polisen, där aposteln begagnade sig af tillfället och sökte omvända själfve polismästarn. Denne satt länge öfverraskad och förstummad, men då Götrek gjorde ett litet uppehåll i sin bevisföring för lärans sanning, funderande på något ännu kraftigare argument, upphof polismästaren sin röst och bad kommunisterna »draga för fan i våld».
»De äro ju spritt galna?» utropade han. »De höra till Danviken och inte till Långholmen.»
»Han kände sig gripen», sade Götrek, hvilken fritt aflägsnade sig med sina lärjungar. Polisen ville icke ha något med honom att göra.
Förskräckliga rykten hade dock utbredt sig i staden om hvad Götrek och hans kommunister ämnade företaga sig. Det var fråga om eld, mord och plundring. Men ryktena försvunno lika hastigt som de uppstått. De fruktansvärda kommunisterna återföllo till sin förra obetydlighet. Deras nit svalnade. De unge arbetarna blefvo själfva arbetsgifvare, och äfven om de voro sina åsikter trogna, hade de dock ännu mindre brådska än förr att söka förverkliga dem. Uppbyggelsestunderna hos Götrek besöktes af allt färre och dogo slutligen ut.
Fader Götrek, en annan Père Enfantin, som öfvergafs af sina lärjungar, syntes ännu i några år i sin gamla slängkappa ila öfver Stockholms gator, men bokhandeln hade han öfvergifvit och efter hustruns död (1856) flyttade han till Karlskrona, där han afled 1876.
Mången fann »originalet» Götrek löjlig, och det hände, att äfven hans bästa vänner skrattade åt honom, men de löjeväckande sidorna hade aldrig kunnat skymma de ädla egenskaper som också funnos hos denne naive människovän.
- ↑ Se »Gamla Stockholm».