Familjen Elliot/8
| ← Sjunde kapitlet |
|
Nionde kapitlet → |
| Familjen Elliot är den första svenska översättningen av Jane Austens verk. Egentligen är det dock en översättning från franskan av Isabelle de Montolieus mycket bearbetade översättning La Famille Elliot. |
ÅTTONDE KAPITLET.
Från den tiden var Kapten Wentworth och Alice dagligen tillsammans; de spisade middag hos Herr Musgrove: lilla Calles helsa förbättrades med hvarje dag, och tjente icke mer hans faster till undflykt att draga sig undan sällskapslifvet; denna middag efterföljdes af många andra, och man råkades ofta. Kunde väl deras gamla känslor, denna böjelse som fordom var för dem så liflig och öm, nu vara alldeles glömda? Nej, icke å Alices sida, hon till och med erinrade sig hvartenda Wentworths ord. Dessa minnen som hon, sedan Fredriks afresa ålagt sig att qväfva, voro nu till den grad återväckte, att hon lätteligen kunnat upprepa Wentworths egna ord; nämna stället, dagen, timman då de yttrades. Kapten tycktes icke ihågkomma något; det hände ofta under deras vanliga samtal, att han anförde något från samma årtal som deras förbindelse blifvit knuten, eller omständigheter som hade gemenskap med detsamma, med en ton och ett utseende som bevisade ett fullkomligt fritt hjerta, under det att Alices slog våldsamt, när hon hörde nämnas den tid då deras förbindelse började eller slutade. Det var år .6.. som jag åter begaf mig ut till sjös, sade han då de första gången voro tillsammans; det var året .6.. som jag kom öfver till detta land; det var året .6.. som jag beslöt att antingen låta döda mig eller blifva rik &c. Årtalet .6.., så djupt inprägladt i Alices minne, syntes icke vara det mindre i Wentworths, det tycktes då vara en öfverensstämmelse i deras tankar och minnen, men icke i deras känslor. Wentworth talade om det årtalet, som om hvarje annat, med likgiltighet och glädtighet; Alice åter kunde icke höra det nämnas utan hjertklappning och en qväfd suck. De hade icke med hvarandra något vidare samtal eller umgänge än höfligheten fordrade: Fordom allt för hvarandra, nu intet. Hon påminte sig den tid, då de tillsammans äfven i en talrik folksamling, ogerna upphörde att tala med hvarandra: och nu, då de hvarken sökte eller undveko hvarandra, voro de endast ett föremål för hvarandras kalla höflighets-betygelser. — Amiral Crofts och hans Sophies husliga lycka kunde endast gifva begrepp om den känsla, som förr hade förenat henne med Fredrik; att med lika förtroende, lika tycken, lika tankar, lika tillgifvenhet för hvarandra, nu se och bemöta hvarandra som fremmande, ja, nästan med ändå mindre välvilja; ty de kunde icke närma sig hvarandra genom vänskapens ljufva förbindelse. Det var en beständig olikhet emellan förr och nu, som gjorde det närvarande ganska smärtande för Alice.
När han talade, igenkände hon samma ljufva röst, samma glada, lifliga och älskvärda qvickhet. Vid Upercross var man fullkomligt okunnig i de ämnen, som angingo seglation och sjövetenskapen: man gjorde honom beständigt frågor, först den goda Modren, som begagnade denna utväg att omtala sin stackars Richard, på hvilken hon förut aldrig så mycket hade tänkt; sedan de begge unga flickorna, som icke sågo något annat än den förtjusande Kapten, och som, för att roa honom och draga till sig hans uppmärksamhet, icke upphörde att begära upplysningar huru man lefde ombord på ett skepp, och betygade deras förvåning deröfver, att de lefde der nästan såsom till lands. Dessa samtal gaf ämne till mycket skämt, som erinrade den stackars Alice den lyckliga tid, då hon var likaså okunnig, gjorde samma frågor, och erhöll detta ljufva svar: ”Jag hoppas, älskade Alice, en dag kunna visa er, att ett skepp kan vara en angenäm boning och sällhetens hemvist!” Hvar hade nu denna ljufva förhoppning tagit vägen? Hon afbröts i sina lyckliga erinringar af den goda Mamma Musgrove, som fattade hennes hand och tryckte den emellan sina: ”Jag ser, min bästa Alice, att ni tänker på min stackars Richard, som äfven lefde på ett skepp, om himmelen hade bevarat honom, så vore han nu här med oss och kapten, och skulle berätta oss sina resor. Henriette, mitt barn, gå och sök rätt på sjökalendern, vi skole se efter hvad skeppet hette som din stackars bror var uppå.” Henriette bar fram boken, och satte sig bredvid sin syster för att bläddra uti den: kapten intresserade dem mycket mer än deras bror Richard. ”Kapten, huru hette det första skepp hvarpå ni var befälhafvare?” l’Aspie! Låtom oss söka l’Aspie.
Ni finner det icke, sade Wentworth; det är längesedan söndersplittradt; jag var den sista som förde det; knapt kunde det då göra tjenst ett par år, det bjöd hafvet farväl på en resa till Vestindien, då jag hade den hedern att beledsaga dess gamla skrof, som var till hälften uppruttit.
— Hvad säger du der om l’Aspie! sade Amiralen; unge man, det var den bästa och skönaste fregatt; den hade icke sin like; och då du hade fått öfverbefälet, så gammal den än var, gjorde tjugu officerare anspråk derpå, och du var ganska lycklig att så ung få föra det gamla skrofvet.
— Jag kände hela min lycka, Amiral, var försäkrad derom, sade Kapten alfvarsamt; jag var så nöjd som det är möjligt att vara: det var en stor affär för mig den tiden! jag brann af begär att blifva använd och att få återvända till sjös.
— Jag förstår. Hvad uträttar väl en ungkarl till lands? ingenting godt, så framt han icke har en hustru, och man måste hafva penningar, om man skall kunna gifta sig; nu då du har det ena, hoppas jag att du tänker på det andra; en karl utan hustru är — tro mig — som ett skepp utan styre.”
Kapten syntes vara litet förlägen; han svarade intet i men straxt efter satte han sig emellan Henriette och Lovisa, och återvann hela sin glädtighet. — ”Men Kapten, sade Lovisa till honom, blef ni ej mycket förargad, då ni tog befälet öfver l’Aspie, och såg att de icke gifvit er annat än ett gammalt fartyg?
— Jag kände det förut; svarade han leende, och oaktadt dess ålder, tyckte jag likväl om det. Jag hade kunnat resa omkring verlden med den kära fregatten, den tillförde mig lycka: Jag hade icke två dagars storm under det jag förde den; vi hade gjort temligen goda byten tillsammans. Då jag kom från England, hade jag den lyckan att träffa en fransk fregatt, som jag fick lust att taga; jag förde den till Plymouth, och der väntade mig ett annat lyckskott; vi hade icke varit sex timmar i land, förrän en temligen stark vind blåste upp, som fortfor fyra dagar och fyra nätter, och som alldeles skulle ha söndersplittrat min stackars gamla Aspie, om vi hade varit i öppna sjön. Vårt möte med den stora nationen var bättre för oss: tjugufyra timmar senare, och jag hade stått i något tidningsblad som den tappre kapten Wentworth, omkommen med sitt skepp, fregatten Aspie, och jag vore i detta ögonblick alldeles glömd.”
En inre rysning öfverföll Alice, och om man betraktat henne, hade man icke undgått att se huru hon bleknade; men fröknarna Musgrove, som vågade yttra deras förskräckelse vid denna föreställning, gjorde det så lifligt och med så mycken värma, att de ensamt, ådrogo sig kaptens uppmärksamhet.
”Jag förmodar att det var vid detta tillfälle han fick Latonia, sade fru Musgrove sakta till miss Elliot, och kom tillsammans med min stackars Richard. Carl, min bästa Carl, sade hon till sin son, fråga kapten hvar han första gången råkade din bror.
Vid Gibraltar, svarade han; Dick hade sjuknat der, han hade ett rekommendations-bref ifrån sin första kapten till sir Wentworth. — Hör Carl, sade hon helt sakta, säg kapten att han ej behöfver frukta att tala med mig om den stackars Richard; det skall göra mig ett nöje att få höra något om den tappre gossen; en så god vän, säger mig visst icke annat än allt godt.”
Carl, som tviflade derpå, svarade endast genom ett tecken; och anmanade icke kapten dertill. De begge systrarna upptog honom med frågor om Latonia. Wentworth, intagen af sitt stånd som alla sjömän äro, var förtjust öfver att få tillfälle att tala der om: ”Ack! hvilken lycklig tid jag har tillbringat på Latonia! Hvad hon har förskaffat mig mycket penningar! en af mina vänner och jag, gjorde den herrligaste kryssning vid vestra öarna. Den stackars Harvill! Du vet min syster, att han ändå behöfde penningar bättre än jag, ty han var gift; en förträfflig gosse! Jag kan aldrig glömma honom, skiljdes ifrån mig, då han hade vunnit nog för att resa hem till hustru och dela med henne sin lilla förmögenhet. Jag saknade honom sistledne sommar på Medelhafvet, der jag gjorde en af de lyckligaste resor.
— Vi voro alla lyckliga, då ni erhöll det skeppet, sade fru Musgrove; aldrig, aldrig glömma vi den tiden och hvad vi äro er skyldige.” Hon var så rörd, att orden nästan dogo på hennes läppar; Kapten Wentworth, som knapt hörde hälften af hvad hon sade, och som i det ögonblicket icke kom ihåg Richard Musgrove, förstod ej det ringaste af detta moderliga utrop. ”Det är om min bror, den stackars Richard, som mamma vill tala, sade Lovisa honom; allt sedan ni kom hit, så tänker hon beständigt på honom.
— Stackars gosse! fortfor modren, och torrkade sina ögon; han hade blifvit så beskedlig! han skref så vackert till mig sedan han kom under edert befäl! Ack! så lycklig han hade varit, och äfven vi, om han aldrig öfvergifvit er! Ett så godt exempel, en så god vän, hade sannerligen varit honom ganska nyttigt. Hvilken olycka att han är oss beröfvad!”
Ett häftigt intryck röjde sig då i Kaptens ansigte, en viss blick full af qvickhet och eld i hans svarta ögon, ett småleende, likt det som Alice ofta hade märkt när sir Walter eller den stolta Elisabeth hedrade honom med deras förakt, och som bevisade henne att, långt ifrån att dela Fru Musgroves saknad öfver sin son, hade han varit glad att slippa honom. Men den försvann som en blixt: han hade för mycken sann känslighet för att icke värdera moderskärleken, äfven då, när den är blind; och då han antagit en deltagande mine, satte han sig hos Fru Musgrove, och begynte ett samtal om hennes son, uti hvilket han undvek att tillintetgöra den tanke, som hon hade om sin stackars Richard, om hvilken han talade med sitt vanliga behag och sin godhet.
Han satt då på samma soffa som Alice, och endast skild från henne genom fru Musgrove, som sanningen att säga, just icke var någon så tunn skiljemur; hennes ofantliga fetma, hennes stora förnöjda ansigte, gjorde en fullkomlig kontrast. Hon kunde dölja sin förvirring bakom den goda mammas förmur, hvars veklagan öfver en sons öde, hvilken ingen hade brytt sig om, Kapten afhörde med en uppmärksamhet, för hvilken man borde hålla honom räkning. Visst är ingen öfverensstämmelse nödvändig emellan det fysiska och det moraliska; en tjock varelse har samma rättighet att yttra en djup smärta, som den, hvars skapnad är fin och behaglig; men man må vara skön eller icke, finnas likväl sällsamheter, hvilka förnuftet fåfängt bjuder till att försvara, hvilka den goda smaken icke kan fördraga, och hvilka alltid gifva ämne till löje; och fru Musgrove som oupphörligen skrattade åt allt, glädde sig åt allt, och intet tänkte mera på Dick än om han aldrig funnits, och i en hast begråter honom, som hade han dödt dagen förut, och som hade han varit en mycket utmärkt varelse, kunde väl räknas bland deras antal.
Under tiden promenerade Amiralen fram och tillbaka i salongen, med armarna på ryggen och var fördjupad i sina tankar, hvilka troligen följde något fartyg på sin resa; han gick till Kapten och afbröt hans rörande samtal med mamma Musgrove. ”Vet du Fredrik, sade han, att om du endast en vecka senare hade inträffat i Lisabon sistledne vår, så skulle den sköna lady Mary Grieson och hennes döttrar begärt få gå öfver hit på detta skepp?
— Verkligen! det fägnar mig då att jag icke dröjde ännu en vecka.
— Huru, svarade Amiralen, hvad säger du väl? Hvad tankar skall du gifva dessa fruntimmer om en sjömans artighet?”
Wentworth ursäktade sig så godt han kunde, men fortfor förklara, att han aldrig frivilligt skulle taga fruntimmer om bord på det skepp, som stod under hans befäl: ”Det är alldeles icke af bristande artighet, talade han, tvertom, det är derföre, att det synes mig omöjligt, att, oaktadt allt hvad en Sjökapten kan bjuda till, skaffa fruntimmerne alla de beqvämligheter, vid hvilka de äro vana och som de hafva rättighet att fordra; jag skulle lida af de försakelser, för hvilka de voro blottstälda, och som betyda ingenting för oss karlar. Således skulle det kosta på mig, att taga fruntimmer ombord på mitt fartyg, och om jag kan, så skall jag aldrig hafva några med mig på detsamma.
Jag slår vad Fredrik, sade hans älskvärda syster, att du ej tänker ett ord af allt hvad du säger; du vet ganska väl att fruntimmer, med undantag af fina, nerfsvaga damer, kunna finna sig lika väl på ett fartyg som i ett hus. Jag tror att jag varit mer på hafvet än något annat fruntimmer; jag bör veta, huru det är och jag förklarar att jag finner ingenting till lands, som öfverträffar den på ett örlogsfartyg rådande förfining. Jag försäkrar att jag på intet ställe, icke en gång vid Kellinchhall (sade hon vändande sig med ett småleende till Alice) befunnit mig i alla afseenden bättre än på det skepp jag vistats; jag har varit på fem fartyg, och öfver allt har jag funnit mig lika väl.”
I detta ögonblick kom Alice ihåg, huru ofta Wentworth hade sagt henne motsattsen af hvad han tänkte i dag, då han framdrog sin syster, som exempel, och upprepade, det han hoppades, att hon skulle älska honom nog mycket för att följa med honom till sjös. Hon förblef tyst.
”Det var icke fartyget som behagade dig, svarade hennes bror, men att vara der med din man; tillsammans med honom saknar du intet; dessutom mistriss Croft, var du det enda fruntimmer ombord. En Kapten kan hafva sin hustru med sig, om hon älskar honom nog, för att följa honom och fördraga allt med honom; men det finnes icke många som du, bästa Sophie.
— Jag kommer likväl ihåg, sade fru Croft, att du en gång, ifrån Portsmouth till Plymouth, på ditt skepp öfverförde fru Harville med sin syster, sin kusin och tre barn; härrörde det af detta utsökta artighetssinne, som hindrar dig ifrån att medtaga fruntimmer?
— Nej, men det var vänskap och den önskan att tjena en väns och en kamrats hustru; jag hade ifrån verldens ända velat taga med mig min älskade Harville och allt hvad som kunde behaga honom. Du tror väl icke, att det var utan olägenhet för mig; ett sådant antal fruntimmer och barn stå i vägen på däck; man fruktar för dem, det man icke gör för sig sjelf: nej, ingen annan qvinna bör vara på ett skepp än den, som icke är rädd att der vara den enda af sitt kön och att dela sin mans faror, och, jag upprepar det än en gång, det finnes icke många som likna dig.
— Jag tycker intet om att höra dig tala så der Fredrik: du tror att alla qvinnor äro lättsinniga, bortskämda varelser utan allt förstånd och behjertenhet.
— Låt honom tala så der, Sophie, sade Amiralen: när han blir gift sjunger han nog ur en annan ton. Blifva vi snart så lyckliga och få krig, skall han göra som jag och andra hafva gjort, han skiljer sig minsann icke ifrån sin kära hälft, och hon lemnar icke honom; fru Fredrik Wentworth skall, liksom du, gå om bord på ett fartyg, och Herr Kapten skall vara förtjust att hafva sin hustru med sig.
— Jag är slagen, sade Fredrik och steg upp. När en gift man säger mig: så gör du, när du blir gift, kan jag endast svara: jag tror det icke; man måste försöka det, innan man kan veta huru det är.”
Enligt sin vana, qväfde Alice en suck, och förblef tyst.
”Hvad ni rest mycket! sade fru Musgrove till fru Croft.
De första femton åren jag var gift seglade jag fyra gånger öfver Atlantiska hafvet, en gång var jag i Ostindien, och sedan har jag legat i åtskilliga hamnar, vid Cork, Lissabon och Gibraltar; men jag har aldrig varit i Vestindien, ty, som ni vet, så räkna vi icke Bermudiska och Bahama-öarna till Vestindien.”
Fru Musgrove hade intet att säga; hon kände ej någon af dessa länder, och kunde icke beskyllas för att någonsin hafva rådbråkat dessa namn.
”Jag försäkrar er, min fru, sade fru Croft, att ingen ting kan öfverträffa det välstånd och det behag ett Örlogsfartyg har att erbjuda befalhafvarens hustru; på en Fregatt är man visserligen mer tvungen, mer instängd, rummen äro mindre, ehuru hvarje förståndig hustru finner sig rätt väl der. Jag kan sannfärdligen intyga, att mina lyckligaste år voro dem jag tillbragte på en fregatt. Jag har, Gud ske lof! alltid haft en god helsa till sjös, och intet luftstreck har varit mig skadligt; första dagen hemsöktes jag af sjösjukan; men sedermera mådde jag fullkomligt väl. Den enda tid jag tyckte mig icke vara lycklig, då jag kände den grufliga oro som faran ingifver, var den vintren jag upplefde allena i Déal, när Amiralen, då varande Kapten Croft, var på Nordsjön; han ville ej taga mig med sig. Jag lefde några månader i en beständig fruktan: alla slags olyckor framställde sig för min inbillning; jag visste ej hvad det skulle blifva af mig, ej eller när jag kunde få några underrättelser ifrån honom. Vid hans återkomst ålade jag honom, att aldrig gå till sjös utan mitt sällskap; när vi äro tillsammans, kan intet ondt träffa mig.”
Se sådan skulle jag hafva varit, tänkte den stackars Alice, sådan skulle jag ännu vara; men . . . . och kunde icke hindra sig ifrån, att med bedröfvelse skaka på hufvudet; ingen lemnade någon uppmärksamhet åt henne, man såg henne knapt.
”Jag är alldeles af er tanka, min bästa fru Croft, sade fru Musgrove; ingenting är bedröfligare än skilsmässan; jag vet hvad det vill säga. Herr Musgrove reser alltid till tingställena några mil härifrån; det är en ledsam tid, det försäkrar jag er; jag blir alltid så glad när den är förbi, och jag ser min man komma hem frisk och sund.”
Aftonen slutades som vanligt, med dans. Alice erbjöd sin tjenst, hvilken antogs; stundom fylldes hennes ögon af tårar; det fägnade henne att vara mekaniskt sysselsatt, hvarigenom hon undvek uppmärksamheten. Ungdomen var mycket glad, och Kapten Wentworth var ganska upplifvad; allt var beräknadt att elektrisera honom; han var föremålet för allmän attention, aktning och beredvillighet, man tänkte endast på honom, och de unga personerna täflade, hvem som skulle vara mest artig emot honom. Mamsellerna Hayter, kusinerna vi förr en gång nämt, deltogo äfven i den äran att söka behaga Kapten; Henriette och Lovisa voro så sysselsatta dermed, att den fullkomliga enighet, som rådde dem emellan, var nödvändig till förekommande af en afgjord rivalité: var det väl underligt om fåfängan besegrade den sköna Kapten, då han såg sig så förekommen, smickrad och beundrad?
Den, som mest älskade och beundrade honom, visade honom det icke; hon visste knappt sjelf att hennes fingrar rörde vid tangenterna på klaveret, och hon hörde icke ljudet, som hon helt mekaniskt frambringade. En gång tyckte hon, eller snarare gissade hon, att han såg på henne: Ack! tänkte hon, utan tvifvel söker han upptäcka några spår af det som fordom förtjuste honom. Ett ögonblick derefter förstod hon af det svar hon erhöll, att hon varit ämnet för ett samtal. Han hade utan tvifvel frågat om miss Elliot aldrig dansade; Nej, aldrig, sade Lovisa, hon har alldeles öfvergifvit dansen; men hon spelar förtjusande, och hon tröttnar aldrig. Ändtligen talade han för första gången sjelf till henne. Dansen var slut, hon hade lemnat instrumentet; han närmade sig, och satte sig att försöka en melodi, som båtsmännen sjunga och hvarom han ville gifva miss Musgrove ett begrepp; Alice, som önskade höra och qvarhålla honom, kom tillbaka till klaveret; så snart han såg henne steg han upp och sade med öfverläst artighet: Jag ber tusende gånger om förlåtelse, miss, se der er plats. Hon drog sig tillbaka för att låta honom förstå att hon intet önskade återtaga den; hon hade gerna begärt att han ville fortfara, men hon kunde icke få fram ett ord; han gick bort. Alice var ganska glad att få sätta sig; hon darrade, hon var upprörd och önskade hvarken Fredriks blickar eller hans ord; hans kalla artighet, hans tvungna och stela blick, var redan mer än hennes hjerta förmådde bära.