Familjen Elliot/7
← Sjette kapitlet |
|
Åttonde kapitlet → |
Familjen Elliot är den första svenska översättningen av Jane Austens verk. Egentligen är det dock en översättning från franskan av Isabelle de Montolieus mycket bearbetade översättning La Famille Elliot. |
SJUNDE KAPITLET.
Några dagar derefter fick man veta kapten Wentworths lyckliga ankomst till Kellinch-Hall; denna underrättelse åstadkom mycken glädje vid Herrgården i Upercross, och mycken sinnesrörelse i hyddan. Herr Musgrove, fadren, som gjorde honom ett besök, tröttnade icke att vid sin hemkomst hålla loftal öfver honom. Han hade bjudit honom till middag i slutet af nästinstundande vecka; han hade önskat kunna göra det följande dagen, så angelägen var han att visa den stackars Richards kapten sin erkänsla, att få emottaga honom i sitt hus, och att undfägna honom med det bästa han ägde, deribland äfven med sina döttrars musik. Alice räknade de dagar, som ännu återstodo innan hon skulle uthärda det straff, att återse som en fremling den, hvilken hon så mycket hade älskat, och som ännu var henne så kär. Hon var rätt nöjd med, att dagen till denna visit var bestämd, så att hon måtte vara förberedd derpå och icke förråda sig sjelf. Hon kunde ej låta bli att tänka på första ögonblicket för detta möte: ”Kanske känner han intet igen mig, sade hon, och kastade en bedröfvad blick i spegeln; kanske han glömt den stackars Alice,” tillade hon och vände bort sina tårfulla ögon. Hvad henne angick, så stod med outplånliga bokstäfver intryckt i hennes hjerta och tankar hvart enda ord han hade sagt henne, och de voro alla så ömma och försäkrade henne så heligt om en evig och beständig kärlek! ”Är det väl möjligt att allt kan vara förbi å den ena sidan, då ingen ting är förgätet å den andra? Ännu denna vecka, och så en half till, upprepade hon stundligen med tilltagande sinnesrörelse; men ifrigt önskade hon att långt förr få återse kapten.
En morgon besvarade han Herr Musgroves artighet, och gjorde ett besök i Herrgården: händelsevis hade Alice och Maria öfverenskommit att också gå dit; de skulle gå, och hade då träffat honom i salongen, men en ledsam tilldragelse med lilla Calle, Marias äldste son, hindrade dem: han hade fallit ner ifrån ett träd i hvilket han uppklifvit, och blef nu hemburen i ett ganska farligt tillstånd; axelbenet var alldeles ur led och ryggraden hade så lidit, att hans föräldrar försattes i den högsta ångest. Den djupaste bedröfvelse utmärkte denna dag. Alice måste bestyra om allt, skicka efter fältskär, underrätta sin svåger, som var på jagt, om denna olycka; vårda den stackars lilla sjuklingen och hans mor, som angreps af sin nerfsvaghet, styra tjenstfolket, banna sköterskan som var anbefalld att se efter barnen, och hade gjort det så illa, aflägsna den yngsta, som var egensinnig, bortskämd och som plågade sin bror; stilla och trösta den sårade, och slutligen att med försiktighet underrätta föräldrarne derom, hvilket gaf henne mycket bekymmer och oerhörda lidelser. Carl Musgroves återkomst, hvilken hon hade skickat en express med en biljet, var hennes första tröst; han kunde åtminstone se efter sin hustru; sedermera var det fältskärens ankomst: ända till dess han hunnit undersöka barnet, var föräldrarnes fruktan gränslös; de misstänkte att ryggraden var afbruten, hvilket vore mycket farligare än att axeln gått ur led, och vågade icke en gång meddela hvarandra deras fruktan. Calle, som satt på sin mosters knä, ville icke vara annorstädes, och tålte ej att någon annan rörde honom; hon behöfde allt sitt mod under det man drog axeln i led; operationen var smärtsam, men gick fort. Herr Robinson, byns fältskär, var temligen skicklig, och ville gerna göra sig gällande; han förlängde den allmänna ångsten, genom sin långsamhet att afgöra huruvida han var bruten på något annat ställe; han vände den lilla patienten på alla sidor, gned honom, undersökte honom, antog en betydande mine, runkade på hufvudet, och, talande sakta med fadren och mostren, berättade han dem, att den lilla gossen endast fått några kontusioner i ryggen, och det vore ingen fara för lifvet. Farfars och farmors förskräckelse var nu förbi, och de återvände hem till middagen, och de unga fastrarna, som redan voro i stånd att omtala något annat än deras lilla brorsson, stannade qvar några minuter längre, för att berätta om kapten Wentworths besök, hvilket sysselsatte deras tankar lika så mycket som händelsen.” Nu hoppas jag, sade Henriette, sedan det är afgjort att Calle är utom all fara, att han om några dagar kan komma till oss; han skall blifva kapten Wentworths lilla gunstling. Ni kan ej föreställa er huru charmant denna kapten är! huru han förtjust oss! Mamma förklarar att han är den hyggligaste karl hon någonsin har sett, och vi, vi tycka att han är den aldravackraste, ehuru litet solbränd som alla sjömän, men det kläder honom; han tyckes vara liflig och glad, och har en ganska vacker hållning. Vi blefvo högligen förtjusta när pappa bad honom blifva qvar, och ledsna när han sade sig ej kunna göra det. Jag är öfvertygad att händelsen med Calle, hade bedröfvat honom, ty han ser så god och känslig ut. Han ämnade följa oss hit, sade Lovisa; om ni hade fått se honom Alice, hade det glädt mig rätt mycket; ni skulle också blifvit nöjd med honom! Men ni skall nog få se honom, ty han kommer ofta igen; han har varit så artig emot oss! han har lofvat mamma, att äta middag hos oss i morgon, och det sade han med så mycket behag! man skulle kunna säga, att han också var glad att få tala om den stackars Richard. Ack! det är en älskvärd karl, det försäkrar jag er: han har så mycken ledighet i sina rörelser, så mycket behag i sina uttryck, att han har alldeles förvridit våra hufvuden; ni skall också tycka om honom Alice.” Alice smålog, utan att svara något; de gingo hem, och man såg rätt väl att deras unga hufvuden voro uppfylda af glädjen, att hafva gjort kapten Wentworths bekantskap.
Samma berättelse, samma glädje förnyades om aftonen då farfar kom med sina döttrar, för att höra huru det stod till med den lilla arftagaren. Alice skulle än vidare höra huru älskvärd kapten Wentworth var, huru mycket man längtade efter att höra hennes omdöme. ”Olyckligtvis blir det icke i morgon, sade Herr Musgrove, och jag är rätt ledsen der öfver; men ingen af eder lärer vilja lemna den sjuke, det förstår jag väl, och begär det icke eller. — Å, visst icke! blef det allmänna svaret. Fadren och modren hade ännu i alltför friskt minne den stora förskräckelsen, för att ens tänka på att aflägsna sig; Alice var den enda som både önskade och fruktade detta möte. Men några ögonblick derefter, anmärkte Carl att barnet mådde rätt bra, att om han hade för många omkring sig, kunde det oroa honom:” dessutom har jag en sådan längtan att lära känna kapten, att jag kanske kommer till eder emot afton; jag kommer intet till middagen, men jag skall helsa på eder så snart jag ätit.
— Nej Carl, du får visst icke gå, sade hans hustru häftigt; jag samtycker ej att du lemnar mig efter en sådan sinnesrörelse: om något dylikt än en gång skulle hända.
— Jag tror icke, sade Musgrove leende, att Calles bror går och klänger upp i ett träd, och dessutom ligger han nu. Vi få se i morgon. Natten var god; den sjuke gick bra. Herr Robinson sade, skakande på hufvudet, att han icke såg någon anledning till fruktan; då insåg Carl Musgrove icke nödvändigt att stänga sig inne längre. Den goda Alice lemnade icke Calle, hvad hade då fadren att göra? ”Det skulle vara alldeles orimligt att läsa in sig, sade han, då jag ej kan vara till någon nytta, derföre att en liten våghals har fallit.” Hans föräldrar önskade att presentera honom för kapten; det vore hans skyldighet att lempa sig efter deras önskan, och intet hinder kunde motverka det. Sedan han sålunda stålsatt sig sjelf att emotstå sin hustru, hvars motsägelser han förutsåg, förklarade han med stolthet sin afsigt att kläda sig, och att äta middag i Herrgården. ”Barnet mår efter omständigheterna rätt bra, sade han till henne; jag har sagt det åt min far, och lofvat honom att göra kapten sällskap till middagen, och han gillade det mycket. Som din syster är hos dig, bästa Maria, så fruktar jag icke att lemna dig: jag förstår väl att du intet vill gå ifrån ditt barn, men du ser att jag icke kan vara till någon nytta; om något skulle hända, så skickar du efter mig.”
Både männer och hustrur förstå ganska väl, när invändningar ingen ting uträtta. Maria såg att Carl hade satt sig före att gå ut; och, som hon ej ville blottställa sitt välde, teg hon; men då han hade gått, tog hon sin skada igen med Alice. ”Du ser det, sade hon med ovilja, han går och roar sig, och lemnar oss allena med ett sjukt barn, och ingen enda varelse skall på hela dagen komma och förströ oss; Jag lemnar dig med din syster, och fruktar intet.” Hans samvete är lätt. Hvad hafva två systrar, som hela dagen sitta tillsammans, att säga hvarandra? Jag förutsåg att det skulle så gå; det är alltid min lott att blifva hemma då något ledsamt tilldrager sig: karlarne äro då så angelägne att aflägsna sig, och Carl mera än någon annan. Hvilken känslolöshet hos en far, att kunna lemna den stackars lilla gossen! Han mår bra, säger han; men kan hans tillstånd icke hastigt förvärras? Jag kunde aldrig tro, att en far skulle vara så liknöjd. Han kan ej vara honom till någon nytta! det är snarare jag som kunde så säga, och som skulle kunna gå ut. Du vet, Alice, att jag har hvarken fysisk eller moralisk kraft; en karl är mycket nyttigare hos ett skadadt barn; för min del, är jag för ömtålig och känslig; du såg det sjelf i går, jag hade ett anfall af min nerfsjuka.
Men, sade Alice, det härrörde af en häftig och oväntad sinnesrörelse något dylikt skall ej inträffa i dag, det lofvar jag dig; jag har fullkomligt följt Herr Robinsons föreskrifter: din son är stilla, han lider ganska ringa, och jag fruktar ingen ting. Du har i sanning orätt, Maria, att tadla din man, han gör sin far ett nöje, och kan vara trygg, då vi vårda hans barn; sådant tillhörer ej karlarne, de förstå sig icke derpå, och då en mor sköter sitt barn, uppfyller hon en pligt, som hon ej vill anförtro någon annan. — För min del, svarade Maria missnöjd, håller jag allt för mycket af mina barn, för att icke anförtro dem åt personer som äro dem nyttigare än jag; jag kan hvarken plåga eller banna en liten sjuk stackare, för att förmå honom att hålla sig stilla; du såg sjelf i morse när jag sade till honom, att om han rörde sig, så skulle jag binda fast hans händer, han började gråta; mina nerfver tillåta mig icke att stå emot tårar och jemmer . . . . . , jag kan icke fördraga det.
— Men skulle du hellre fördraga att vara ifrån honom hela afton, sade Alice.
— Ja, rätt väl; du ser att hans far ej drager det i betänkande! Jemina är så omsorgsfull! hon skall hvarje timma gifva oss underrättelser om honom. Jag tycker, att efter som Carl kunnat tänka på att gå ut, så bör han finna att du och jag äfven skulle kunna göra det: hvarföre skall jag frukta mera än han? Jag har likaså mycken lust som han, att se kapten Wentworth, om hvilken man berättat oss så underbara saker, och du måste väl också önska det. Jag döljer icke för dig att jag vore mycket hågad att vara närvarande vid denna middag, och att det är hårdt att vara utesluten. — Nå väl! om du tycker det, så följ med din man, sade Alice, jag skall nog vårda din son, och du kan lita på mig. Herr och fru Musgrove blifva nöjda, då de veta att jag är hos honom.
— Är det ditt alfvar? utropade Maria med glädje; det var en god tanke, min bästa Alice, verkligen ganska god! Visserligen kan jag gå till min svärfar, ty här är jag till ingen nytta; och du som icke har en mors känsla, du som endast är moster, du kan vara raskare och bättre muntra den sjuke; han lyder dig mycket mer än mig: nu är jag fullkomligt trygg. Jag vet att du älskar ensligheten; kanske är du icke så angelägen att lära känna kapten Wentworth, och jag åter, längtar att få tacka honom för hans godhet emot min svåger Richard: det är ju ganska naturligt?
Alice kunde icke undertrycka sitt småleende öfver denna hastigt väckta ömhet för en svåger, som hon aldrig kände, och om hvilken hon aldrig hade talat.
Den känsloömma mamma gick till den lilla sårade, gaf honom en kyss, tilläggande: ”Han mår förträffligt, och jag kan utan fara lemna det kära barnet: hvad han skall vara lycklig hos sin goda moster! Är det icke så, mitt hjerta lilla, du tycker mer om att vara hos henne än hos mig?
— Ack! ja, mamma, sade den lilla gossen med all den uppriktighet som passade för hans ålder.
”Bra! du har rätt, min engel;” och ett ögonblick derefter klappade hon sakta på sin mans kabinettsdörr. Alice hade följt henne, och hörde sin syster med glädje säga:
”Jag går med dig, Carl, vänta på mig, jag är snart färdig. Hvartill tjenar det att jag blir hemma? Du vet väl att jag ingen ting kan uträtta med Calle; han gråter beständigt när jag talar till honom, och du vet att mina nerfver lida deraf; Alice åtager sig honom. Det är mycket bättre att jag går med dig; jag har dessutom icke ätit middag hos din far sedan sistledne Thorsdag.
— Det fägnar mig att du följer med; svarade Carl, och din syster är allt för god; men är det ej hårdt att lemna henne hos en sjuk, som bör mera intressera oss än henne?
— Hon vill det; förslaget kommer ifrån henne: är det icke så, Alice, sade hon då hon i detsamma fick se henne, du är hellre hemma?” Alice försäkrade Carl att det vore hennes önskan; han tillbjöd sig att komma och hemta henne emot afton; men hon undanbad sig det. Carl envisades icke, och det glada paret gick. Den goda Alice gick åter in till sin systerson, likaså belåten med att icke se Fredrik Wentworth, som Carl och Maria att spisa middag tillsammans med honom. Blotta tankan på att han i detta ögonblick var henne en fjerdedels mil nära, förorsakade henne en sådan hjertklappning, att hon icke begrep huru det skulle gå när hon fick se honom.
Emellertid önskade Alice, att det första ögonblicket väl vore förbi. Hvad skall han väl säga? Huru skall han vara? Kanske alldeles liknöjd, om liknöjdhet kan finnas i dylika fall; kanske ännu förtretad öfver det afslag han fick? Men borde han ej förstå, att det var nödvändigt?
Sedan de hinder, som åtskiljde dem, voro undanröjda genom Wentworths förvärfvade förmögenhet, och ett oberoende, som han önskade endast för hennes skull, så kände Alice att, om hon varit i hans ställe, hade hon längesedan gjort det han underlåtit att göra, hon hade tillbjudit den sina egodelar, som hon aldrig upphört att älska. Hennes tankar voro nog upptagna för att hindra henne att känna någon ledsnad att vara allena, då Calle insomnade och ej vidare behöfde henne, ty hittills hade hon endast syselsatt sig med sin systersson. Hennes svåger och syster återkommo förtjuste öfver den nya bekantskapen och deras afton; de hade dansat, sjungit, pratat, skrattat, som vanligt vid Upercross: kapten Wentworth hade öfverträffat deras väntan, genom sin älskvärdhet; han var hvarken förbehållsam eller blyg, han var öppen, artig, fiende till allt krus; man skulle kunnat säga, att han var en gammal bekant till familjen; han hvarken tyckte om eller ville något annat, än det hvar och en syntes önska. Carl berättade för Alice, att han följande dagen skulle komma och taga Carl med sig på jagt. Denna underrättelse gaf Alice hjertklappning; men denna häftiga rörelse upphörde så snart hennes svåger tillade: vi sammanträffa icke i hyddan, ehuru det först var hans mening; men han fruktade att besvära, i anseende till min sons sjukdom: vi råkas nu på Herrgården.” Alice trodde att Fredrik önskade att undvika henne. ”Apropos, sade Maria till henne, han vill påminna sig att han för några år sedan, råkat dig hos sin bror; då han fick veta att jag var din syster, frågade han om du var gift; du har säkert glömt bort den älskvärda kapten? — ”Det är sannolikt,” svarade Alice. Hon begrep, att då han talade om henne som om en flyktig bekantskap, var det för att undvika att blifva presenterad.
Man steg alltid senare upp i hyddan än på Herrgården, och följande morgonen var det så mycket senare, att Alice och Mana knapt börjat frukostera, då Carl steg in och yttrade sin fägnad öfver att se dem vara uppe, då han i förbigående kom för att hämta sina hundar. Mina systrar och kapten Wentworth göra mig sällskap; de vilja underrätta sig om min sons helsa. Vår vän frågar om Maria tillåter honom göra sin uppvaktning. Du tager emot dem, min bästa vän, sade han glädtigt, medan jag föranstaltar, att kopplet följer med oss. Maria smickrades oändligen af kaptens uppmärksamhet, och emottog honom med nöje; tusende olika känslor uppstego i Alices hjerta, då det ögonblick nalkades, som hon både fruktade och önskade; det som styrkte hennes mod var, att det snart skulle gå förbi. Väntningstiden och sjelfva visiten upptogo också verkligen icke mer sin fem minuter: systrarna Musgrove stego in med deras kavaljer; Alices blickar mötte Fredriks, en otvungen helsning var det enda som visade, att de kände igen hvarandra; Alice hörde hans röst, det var densamma som fordom fängslade hennes hjerta, och som ännu fängslade det: hon igenkände hos Wentworth samma ton, samma sätt att vara. Han talade med Maria, underrättade sig med deltagande om den sjuke; Alice höll honom räkning derföre, som om han hade sagt henne de artigaste saker; sedan talade han med fröknarna Musgrove i den skämtsamma ton, som alltid bevisar ett fritt sinne. För hela verldens goda, hade Alice icke kunnat säga ett enda ord; hon hörde icke en gång redigt det som sades omkring henne; hon tyckte att rummet var fullt af folk, hon hörde tusende orediga röster; men några ögonblick senare, var det blott den stackars Alice i en ödemark. Hennes svåger kom till fönstret med sina hundar, han drog kapten med sig; Maria och hennes svägerskor gjorde dem sällskap till slutet af byn. Alice satte sig bedröfvad till bordet, men frukosterade icke mera. Maria kom tillbaka, talade henne till, men hon hörde icke; en enda tanke sysselsatte henne. ”Jag har återsett honom, vi hafve varit tillsammans med hvarandra; det grufligaste ögonblicket är förbi, vi vänja oss vid dessa sammanträffningar, de komma att förnyas; vi komma äfven att tala vid hvarandra, men hvarom? om likgiltiga saker.” Alice ville icke sucka; men ovilkorligen undföll henne en så djup suck, att Maria, som vanligtvis aldrig märkte något, blef bestört deröfver. ”Hvad fattas dig då? Alice, sade hon, du är ej som du brukar vara. Tycker du att jag ser dålig ut? mår min son sämre än på morgonen? — Nej, min syster, sade Alice, men jag har en så våldsam hufvudvärk. — Du har lidit allt för mycket af händelsen med Calle; det går nog öfver. Hvad mig beträffar, behöfde jag att göra en lång promenad: Jag ångrar att jag icke följde med Henriette och Lovisa, som göra en lof i skogen, för att se på jagten; jag är säker om att det hade gjort mig godt; du, min goda syster, du hade bordt stanna qvar i Calles rum; han tycker så mycket om att du är hos honom! — Du kan ju hinna fatt dem, sade Alice.” Maria gick straxt. Alice sittande allena hos lilla Calle, som sof, hade god tid nog att betänka sin belägenhet och, om det var möjligt, lugna sina känslor. Mera än åtta år voro förflutna sedan deras förbindelse blifvit bruten, hvartill hon sjelf hade uppmanat för Fredriks egen skull. Vore det icke en galenskap att låta hänföra sig af en känsla som endast tillåtes kärleken, och ändock icke qvinnan, om ej denna kärlek besvaras? Bör en så lång mellantid icke hafva bannlyst Wentworth ur hennes hjerta, liksom den bannlyst henne ur hans? Är det icke naturligt? Bör det icke så vara? Denna mellantid, som utgjorde en tredjedel af hennes lefnad, har den icke förändrat allt i hennes fysiska och moraliska tillvarelse? Är hon väl ännu den unga, lifliga Alice, som, under den första känslans inflytande, utgöt öfver henne, öfver honom, öfver allt hvad som omgaf dem, en magisk förtjusning? Har intet tidens jernhand för alltid utplånat dessa ungdomens och kärlekens intryck?
Men ack! oaktadt dessa vackra förnuftsslut, kände Alice ännu djupt i sitt hjerta att åtta år försvinna allt för hastigt; men han — denne Fredrik, som var så öm, så passionerad, hvad känner han? Hvarföre undviker han alltid Alice? Hvarföre talar han ej med henne som med Maria, som med flickorna Musgrove? Är hon då olik dem? Denna tanke upplifvar henne ett ögonblick; men straxt derefter tadlar hon sig sjelf, för en sådan fråga: icke dess mindre lifvas hennes förhoppningar å nyo; men snart nog, tages hon ur sin ljufva villa.
Maria, Henriette och Lovisa återkommo från deras promenad; de hade hört hundarne, och äfven haft ett möte med jägarne. Kapten hade talt med dem en stund. ”Vet du väl, Alice, sade Maria, att han är föga artig emot dig, ehuru han visar mig så mycken uppmärksamhet? Henriette frågade honom huru han fann dig: Så förändrad, att jag knapt kände igen henne, svarade han.” Maria hade hvarken grannlagenhet eller känsla, hon sade ut hvad som kom för henne, och anade icke att hon sårade både deras känsla och deras egenkärlek, som hon tilltalade. Så förändrad att icke vara igenkänd af honom, som så mycket hade älskat henne! Alice kände i tysthet denna djupa förödmjukelse; det var utan tvifvel ganska sant, och hon var skyldig det åt rättvisan, och hon kunde icke säga detsamma om Fredrik, som nu såg mycket bättre ut, än innan deras förbindelse bröts; det hade öfverraskat henne. Åren, som härjat hennes liflighet och ungdom, hade åt Fredrik gifvit mer säkerhet, någon ting mer bestämdt och manligt, och hade icke förändradt något af hans personliga företräden: det var samma eldiga blick, samma elfenbenshvita tänder, samma friska utseende. Hon hade återsett Fredrik Wentworth, och han hade icke återfunnit Alice Elliot; men det var olyckligtvis ett motsatt förhållande med känslorna, och det borde så vara. Så förändrad, att han knapt kunde känna igen henne! Beständigt upprepade Alice dessa bedröfliga orden; emellertid fägnade hon sig snart, att man berättat henne dem, de borde lugna hennes inbillning, förstöra all slags villa, läka hennes hjerta och göra henne mindre olycklig. Fredrik Wentworth hade verkligen yttrat dessa orden, eller något dylikt; men utan den ringaste beräkning, att man skulle framföra det till miss Elliot. Då han tänkte på henne, föreställde han sig henne så intagande, att, då han nu såg huru oändligen mycket hon hade förändrat sig, han i första ögonblicket, då man ville veta hvad han tyckte, sade rent ut sina tankar. Då han kom ihåg Alice sådan hon var, då han fästade sig vid henne, stod hon alltid för hans ögon som den första af qvinnor, så i afseende till utseende som karakter, hade han icke sett någon som kunde jemföras med henne; men så väl hans kärlek som hans egenkärlek, hvilka sårades af ett afslag, och framför allt åtta års frånvaro hade tillintetgjort hans passion; icke det ringaste spår deraf var qvar i hans hjerta, eller hans tankar i det ögonblick då han återsåg henne. Med undantag af en liten nyfikenhets-känsla, som drog honom till Carl Musgroves, hade han ingen önskan att återse henne. Hans böjelse för henne hade varit ganska häftig, men ju alfvarligare han älskade henne, ju mer stötte honom den svaghet i karakteren, som hon hade visat vid deras skiljsmässa; hon försmådde honom, öfvergaf honom för att göra tyranniska slägtingar och en fördomsfull vän till viljes, som öfvertalat henne att så handla; hon gaf efter för deras talesätt, som stridde emot hennes eget, emot hedrens och kärlekens röst, då hon en gång hade skänkt honom sitt hjerta, och lofvat honom sin hand: denna svaghet eller fruktan var så stridande emot Fredrik Wentworths fasta, öppna och bestämda karakter, att han beslöt att glömma henne, och det hade lyckats honom. Han tänkte att gifta sig; han var rik, oberoende; han landsteg åter med full föresats att icke gå ut mer, utan bosätta sig så snart han träffade ett fruntimmer värdig sitt val. Han sökte henne, och kände sig nu i den författning att blifva älskare och man. Han hade ett hjerta att tillbjuda en af Fröknarna Masgrove, eller någon annan ung person, om de ville göra sig mödan att eröfra det (Alice Elliot endast undantagen.) Som svar på sin systers, Fru Sophia Crofts förmodan och frågor, sade han:
”Ja, Sophie, jag erkänner mig vara alldeles färdig att begå en galenskap: ett fruntimmer som ser temligen bra ut, är emellan femton och trettio år, kan, om hon vill det, få uti mig en make; litet skönhet, glädtighet, älskvärdhet, smak, några artiga utlåtelser öfver sjöväsendet — och jag är en förlorad karl; är detta icke nog för en sjöman, som icke varit tillräckligt i fruntimmers-sällskap, för att hafva lärt sig vara grannlaga, kinkig, noggrann.” Så talade han just för att blifva motsagd; hans snillrika blick, allt hvad han sade, hans ton, hans manér bevisade, att han hade rättighet att vara det? Alice Elliot var ej långt ifrån hans tankar, då han alfvarsammare målade den qvinna han ville hafva till hustru: ”Jag ville, sade han då, under en behaglig yta, utan alltför mycken skönhet, som alltid gör qvinnan fåfäng och behagsjuk, finna ett älskvärdt och odladt förstånd, som ej bortskymmes af pedanteri. Jag söker denna saktmodighet, som gör det husliga lifvet så angenämt, men jag fördrager icke en svag karakter, som lätt böjer sig för de intryck, hvilka den ej har kraft att bestrida. Sådana äro de egenskaper jag önskar finna hos en hustru, hvilka jag till och med skulle fordra af henne, om jag vore rätt klok; men jag låter pruta litet med mig. Skulle jag gifta mig som en narr, så vore jag en större narr än andra; ty få karlar har väl tänkt så mycket i detta ämne som jag.