Fortuna/Kapitel 11

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  X
Fortuna
av Alexander Kielland
Översättare: Okänd

XI
XII  →


[ 190 ]

XI.

Barnmorskan fick rätt, när hon efter de första dagarna efter lille Carstens födelse upprepade gånger sade, att frun var för ung till att genast känna hela lyckan af barnet; det skulle nog komma.

Ty då Clara hade förvissat sig om, att hennes skönhet ingenting hade lidit, kastade hon sig öfver den lille med en kärlek så glupsk och svartsjuk, att hon nästan kände sig på krigsfot med alla, som omgåfvo henne och som ville stjäla sig litet rättighet till att vara meddelegare i barnet. Hon skrupensade upp sköterskor och barnpigor, för att de ej förstodo att vårda barnet rätt. Så länge den lille mådde bra, var det Clara, som skötte honom efter en bok och efter långa bref från modern. Men kom det litet knip i magen eller något [ 191 ]sådant, så var det alltid sköterskan eller pigan eller någon annan, som hade gjort något galet eller dumt.

Detta barn var ett stycke af hennes egen skönhet, af hennes egen fullkomlighet; derför skulle det vara och växa upp som ett manligt sidostycke till henne, skulle en gång visa sig inne i sjelfva Kristiania för familjen, för väninnorna, för de försmådda balkavaljererna, för hela hufvudstaden ända upp till slottet, som Clara Meinhardts mästerstycke.

»Du tycks anse lille Carsten som din uteslutande egendom», sade Abraham godmodigt, när hon ej ville låta honom komma barnet nära.

»Ja, det gör jag verkligen.»

»Men jag då?» utropade Abraham leende. »Du behandlar mig alldeles som en utnött leksak.»

»Hvad är det för prat?»

»Der Mohr hat seine Pflicht gethan, der Mohr kann gehen.»

»Ja, det kan han visst, det», svarade Clara utan skymten af ett leende.

Men Abraham skrattade; han ville icke ta, det på allvar, han ville vara lycklig. Han både en son, som var hans, och han skulle nog få tag i gossen längre fram; det var så [ 192 ]naturligt att modern rådde under den första tiden.

Blott med en tålde Clara att dela barnet: professorn fick komma in vid alla tider, och han blef otaliga gånger kallad uppför spiraltrappan, antingen till en rådplägning eller stundom bara för att farfar skulle få se, hur söt han var, lille Carsten i badbaljan.

Och modern och farfadern kunde sitta långa stunder öfver vaggan och le och beundra hvarje minsta muskelrörelse i det lilla ansigtet, hvari de upptäckte alla möjliga leenden, familjelikheter och intelligenta antydningar, medan barnet, uppriktigt sagdt, mest liknade en sjuk markatta.

Professorn var så upptagen af detta barn, att han sopade dammet af några medicinska skrifter och gaf sig till att repetera om barnsjukdomarna. Han var hans lust och glädje, denna lilla varelse, som skulle bära namnet; och när han i den djupa tystnaden midt i sin stora kontorslokal hörde ett aflägset ljud af barnskrik ofvanpå, då lutade han sig tillbaka i stolen och smålog mot Lyckans gudinna, som halft sväfvande räckte honom sin krans och smålog tillbaka. —

Äfven för sin väninna fru Fredrikke visade Clara stundom sitt barn, ty hon hade ej [ 193 ]något och såg ej heller ut till att få något, och Clara satte värde på denna öfverlägsenhet.

Ty i fråga om ekonomisk hushållning måste hon medge, att fru Fredrikke i hög grad var henne öfverlägsen. Visserligen behöfde Clara ej spara, och hon gjorde det egentligen ej heller, men hon hade dock från sin mor ärft ett svärmeri för att snåla på smöret och gömma sockret för pigorna.

Fru Fredrikke lärde henne en mängd knep med flottyr, mjölafredningar, sirap och cichoria och Liebigs köttextrakt icke att förglömma; och fru Clara gjorde det till en samvetssak för sig att undfägna sin man och sitt tjänstfolk med några högst mystiska anrättningar.

Vid andra tillfällen, som vid bjudningar, frågade hon ej efter några utgifter; att vara riktigt slösaktig och liberal, när någon såg det, var i själfva verket hennes natur, isynnerhet med ett raffinemang af gnideri; på samma gång som hon lät kokfrun grassera efter behag med tryffel och ostron, försummade hon aldrig att räkna sviskonen till tjänstfolkets saftsoppa.

För fru Fredrikke var ett besök och framför allt en bjudning i detta hus, der så mycket gick åt, rent af gripande. Hennes fågelögon hängde vid hvad allt som förtärdes och [ 194 ]värderade allt, som gick förloradt. Och efteråt kände hon sig, som om hon hade varit med om ett vanvettigt slöseri, hvilket hon själf måste försona genom att snåla snålheten ännu snålare.

Hon afundades sannerligen icke sin väninna; det måtte vara förskräckligt att stå i spetsen, för ett sådant hus. Ty fru Fredrikke eftersträfvade egentligen icke att vara rik, att ega mycket, ej heller hyste hon någon bestämd fruktan för fattigdomens umbäranden och inskränkningar — hon behöfde i själfva verket så litet.

Hennes passion var medvetandet om, att alla de styfrar, som på något möjligt sätt kunde trilla in till henne — de kommo, och att icke en enda styfver trillade ifrån henne, som på något möjligt sätt kunde ha sparats.

Hon var en guldgrufva för sin man och beundrades mycket.

Nej, skulle hon missunna Clara Lövdahl något, var det snarare mannen; hans förnöjsamhet, den måste hon beundra.

När hon hörde, hvilken middagsmat den rike och bortskämde Abraham Lövdahl höll till godo med, måste hon tänka på sin man; han var minsann inte lätt att narra med uppvärmda qvarlefvor och dylikt.

[ 195 ]Men så var det ju det, att Morten icke var stark, och dessutom behöfde han god och kraftig mat i sitt besvärliga kall. Det hade derför i komministerns hus utvecklat sig det bruket, att husfadern åt ur ett särskildt fat, medan frun, som för öfrigt nästan ej behöfde någon föda, hade något annat smått att peta i, som man ej egentligen kunde benämna med något bestämdt matnamn.

Så snart Clara kände sig fullkomligt kry igen, ville hon ha revanche för den långa, tråkiga och smärtfulla tiden; hon satte fart i det gamla huset, ja, i hela staden; hon lyckades tända en sällskaplighet och en feststämning, som spred sig åt alla håll och upplyste hela vintern med lysande baler, fackeltåg på isen, champagne och raketer.

Det var väl icke Clara Lövdahl ensam, som fick den tröga staden till att stå på hufvudet; men hon anslog den rätta tonen i det rätta ögonblicket, och hon fick svar af glädje och jubel från alla håll. Icke allenast hos de förnäma som Lövdahls, Withs, Garmans, utan också nedåt bland småfolket slogo de sig lösa denna vinter. Icke ett enda bekymradt ansigte syntes till, utom bankdirektör Christensens; och det ökade munterheten.

Det far stundom en sådan lössläpt ande [ 196 ]genom små, afsides boende samlingar af menniskor, när de ha sofvit länge. En prins eller ett menageri sätter maskinen i gång, och så går det slag i slag med fester och bjudningar.

De, som ha slantar till öfverlopps, ta fram dem, och de, som inga ha, få med nöje låna; och det blir en elegans och riklighet, så att de öfverraskade köpmännen reqvirera både champagne och tjocka sidentyger från Hamburg.

Men den champagnen blir aldrig betald; och när en främmande kund många år efteråt faller i förvåning öfver att finna ett praktfullt sidentyg i en dammig, halftom butik, så svarar handelsmannen: »Ja, ser ni, det tyget är från prinstiden», och han skakar vemodigt sitt konkurstyngda hufvud.

Denna gång var det alltså fru Clara, som satte munterheten i gång; men hon hade också god hjälp. Först och främst i professorn, som tyckte, att just detta var la haute finance: baler, konserter och maskerader om qvällen, och stora omsättningar, massor af bref och expeditioner om förmiddagen på kontoret.

Han var med om alla förlustelser och var själf den, som uppeggade Clara och hjälpte [ 197 ]henne med att hitta på nya pikanta tillställningar.

Konsul With var också en värdefull medarbetare; hans specialitet var maskerad. Han hade garderob för en hel teater och var outtröttligt ifrig och beredvillig att låna ut, om han bara kunde få i gång en maskerad eller bara ett tarfligt divertissement med förklädningar.

Onda tungor påstodo, att detta konsulns svärmeri kom sig deraf, att det endast var under hans mästerliga förklädningar, som han kunde ha litet roligt om qvällen, emedan hans hustru — Strykbrädet kallad — skarpt höll ögonen på honom. Och det behöfdes, ty konsul Withs rykte var nästan värre än Marcussens.

Äfven Marcussen satte Clara fart i; det roade henne att hålla honom i en ständig förvirring. Från början lade han ej märke till henne annorlunda än i vördnadsfull beundran för principalens vackra hustru; men Clara gaf honom snart annat att tänka på.

Hon kände mycket väl till hans lif och visste, att han bland medelklassens damer i staden var oemotståndlig. Nu roade det henne, den fulländade damen från hufvudstaden, att fånga denna vackra, otympliga fisk, för att se [ 198 ]honom sprattla under hennes öfverlägsna behandling.

Och han nappade genast; men hon ryckte för tidigt på snöret.

Ty så litet fin Marcussen, än var, så narrade en qvinna honom icke lätt; och då han strax märkte, hvad han skulle begagnas till, fortfor han att vara hennes vördnadsfulle kavaljer, utan att någonsin vilja märka de små vinkarna att komma närmare.

Clara blef öfverraskad och förtretad; detta småstadslejon ville då ej böja sig! Hon ville tvinga honom. Men dervid blef hennes sätt så besynnerligt forceradt, att Abraham en gång vågade säga till Clara efter en bjudning:

»Du skämmer bort den der Marcussen för oss!»

»Hvad menar du?»

»Du gör för mycket väsen af honom; han är ju inte annat —»

»— än din fars kontorist? Det var väl det du ville säga; jo, du menar det allt ärligt med dina talesätt om frihet och jämlikhet; när allt kommer omkring, är du en löjlig aristokrat.»

»Det var ingenting om hans ställning jag menade.»

[ 199 ]»Jo, det var just det du menade; jag såg det på dig.»

Abraham Lövdahl hade varit gift i snart två år; det var ej längre sådana saker han disputerade om, och han ämnade i tysthet ta i tu med sin tidning.

Men nu ville Clara just veta besked, hon begärde, att han skulle förklara, hvad han menade med sina insinuationer, med att så der kasta sig öfver henne med förebråelser och —

»Nå nå, Clara! Svara mig: tycker du verkligen, att Marcussen är comme il faut?»

»Han är vacker, mycket vackrare än du.»

»Hvar och en har sin smak», svarade Abraham muntert; han visste mycket väl, att han var tillräckligt vacker, och att hon endast sade det för att reta honom; »men tycker du att han är fin?»

»Åh ja, hvad det beträffar, så känner jag flere äkta män, som kunde lära sig artighet mot damerna af herr Marcussen».

»Tror du, att dessa galanta hundkonster skulle klä en äkta man?»

»Du kunde ju försöka. Men nu vill jag veta, hvad du har att förebrå mig gentemot Marcussen.»

»Hans rykte —»

[ 200 ]»— känner jag till; de fleste män ha ett tämligen medtaget rykte; vill du kanske kasta den första stenen?»

»Jag vill inte alls tala om mig själf, men det förvånar mig, att du, Clara, som verkligen ser så skarpt, när du vill — att du inte märker den inre råhet, som skiner igenom Marcussen från topp till tå?»

»Du är svartsjuk — jo, det är du —»

»Nej då, jag är inte alls svartsjuk!»

»Tror du inte, att jag, som du själf säger, ser så skarpt, kan se svartsjukan gnistra ur dina ögon! Det är också ett vackert drag af dig! Kommer du ihåg den tid, då du talade i hög ton om lika — berättigande, om samma fordringar på mannen som på qvinnan, om ömsesidig tillit —»

»Nå ja, än sedan då?»

»Än sedan? Jo, du är en fin eman — emancipist!» utropade fru Clara; »du är inte en bit bättre än alla andra gemena karlar, och så fordrar du af din hustru —»

»Hvad menar du, Clara? Jag?»

Då vände hon sig rakt emot honom, och hennes vackra blåa ögon blefvo kalla som glas.

»Grete Steffensen», sade hon halfhögt.

Abraham ryckte till vid detta namn, och hon begagnade sig genast deraf:

[ 201 ]»Ja, du ser, att jag har reda på det; du tycker kanske det klär dig att komma fram med din afskyvärda och ogrundade svartsjuka, när du själf har sådant på ditt samvete.»

»Men är du då alldeles tokig, Clara! Det är ju en stackars blind flicka —»

»Ja, blind måste hon också vara —»

»— för att bli intagen i mig?» ifylde Abraham och kunde ej låta bli att skratta.

»Det var alldeles inte det jag menade», svarade Clara och vände sig bort; ty det var det hon menade, men hon hejdade sig, emedan hon kände, att det var för mycket tokigt.

Emellertid återvann hon snart sin säkerhet och i det hon gick förbi honom, sade hon med sin mors röst:

»Hur det än må vara, så undanber jag mig din svartsjuka; sköt du dig själf, så skall jag nog sköta mig; god natt! —»

Efter detta samtal blef Abraham rädd för att prat och onda tungor kunde förstöra hans förhållande till Grete; och hon var alldeles oumbärlig för honom. Småningom hade hans kärlek glidit bort från Clara; han hade ju snart insett, att det var omöjligt att bevara det svärmeri, hvarmed han från början hade älskat henne, och om han ännu ej var fullkomligt medveten om, huru fjärran från [ 202 ]hvarandra de i själfva verket lefde, så var det närmast emedan det låg i Abrahams karaktär en bestämd motvilja för att se djupt i ett förhållande, der han kunde ana, att det på bottnen låg något sorgligt eller oroande.

Men det behof af hängifven kärlek, som ej fann något svar hos Clara, vände sig till Grete helt naturligt och utan att han tänkte på något orätt. Abraham visste mycket väl, att han älskade Grete, och han var lycklig af hennes oskyldiga tro på honom; mot alla önskningar utöfver detta satte han sig till motvärn; han hade gifvit sig själf sitt ord på, att han åtminstone i detta fall ville vara ärlig och rättskaffens.

Och som han gång på gång i lifvets småsaker vek af, der han borde ha gått rakt fram, och teg, der han borde ha talat, blef detta förhållande till Grete en tillflykt för ett behof hos honom, som från barndomen tvingats att förkrympa: han kände sig som hennes riddare; hon var helt och hållet i hans makt, men han ville aldrig missbruka den.

Och ändå fans äfven här en skugga. När Abraham tänkte öfver sitt lif, föreföll det honom, som om det vår ett oundvikligt öde, detta, att just han, som i själfva verket så gerna ville ha allting klart och redigt omkring [ 203 ]sig, att just han ständigt skulle komma in i små tvetydigheter, förargliga småsaker, som han från början ej gitte röja undan, utan bara steg öfver, och som sedan bakom hans rygg växte upp till stora obehag med långa skuggor.

Hvarför skulle det nu falla sig så, att han kom att ljuga för Grete!

Ty det var ej slut med denna enda gång. Då han såg, huru lycklig det gjorde henne, stufvade han om hela sitt lif efter en litet förstorad måttstock och berättade från sin barndom och sin ungdom och dag efter dag — tråden var tämligen sann och äkta, men det var just siraterna Grete satte mest värde på.

Han berättade och skämdes och berättade igen, tills skammen nöttes bort; och dessa långa stunder, när han satt och utmålade för henne, hvad han hade gjort och i synnerhet hvad han skulle göra i det och det fallet — — de blefvo för honom kärare än allt annat. Icke blott att han njöt af lyckan att vara henne nära, utan själfva de fantastiska berättelserna började verka befriande på honom; de voro liksom en liten ersättning för hans lifs märglöshet.

Så blef han en mästare i detta slags [ 204 ]diktkonst, och hon tröttnade aldrig på att fråga och beundra.

Men i sitt hem måste Abraham anstränga sig för att ej känna sig främmande. Under det vänskapliga förhållandet mellan Clara och professorn blef han litet till öfverlopps. Till nöjena följde han gerna med; men hvad han ej kunde tåla, utan rent af rymde huset för, det var ett eget slag af gudlighet, som Clara höll på att införa i hemmet.

Fru Lövdahl hade för att på ett mera storartadt sätt ge lif åt säsongen, äfven förenat sig med åtskilliga välgörande damer och stält till en lysande bazar med dans och sällskapsspektakel.

Och efter den tiden fick hon smak för små halft religiösa sammankomster med té och en prest.

Professorn skämtade i början med sin vackra svärdotter öfver denna plötsliga fromhet. Men snart var det som om han sett det med andra ögon. Han gick till och med in på att öfvertaga platsen som ordförande i »Föreningen för fallna qvinnor inom S:t Petri församling», från hvilken post konsul With af vissa orsaker önskade bli befriad. Detta, att fadern gick med, kunde Abraham minst af allt tåla; ty han hade så pass väl reda på professorns [ 205 ]åsigter rörande religionen, att han omöjligt kunde tro, att det var af uppriktigt hjärta som den gamle vetenskapsmannen nu satt och sjöng salmer bland damerna och följde med Clara till kyrkan, ja, till nattvarden.

Men det kunde han ju icke tala med sin far om, och han gick derför bara ur vägen.

För öfrigt var det öfver professorn ett lif, en rastlös verksamhet, som stundom nästan oroade Abraham. I alla bjudningar deltog den gamle mannen, och på kontoret var han bittida och sent.

En dag lät han Abraham underskrifva en växel.

Abraham tog leende pennan:

»Ja, kan du ha någon glädje af mitt namn, så var så god! Gud och hela verlden vet ju, att jag inte eger någonting.»

»Det är ju också bara en formsak», sade professorn hastigt och tog papperet, »mitt namn är ju det vigtigaste.»

»Ja, ditt namn är som Faraos nöt, det slukar mitt utan att bli det minsta fetare af det.»

»Men ditt namn, Abraham, kommer en gång att bli lika godt som mitt.»

[ 206 ]»Ack, pappa, jag blir nog aldrig en sådan köpman som du.»

»Vi få se, gossen min!» svarade professorn; men långt efter det Abraham hade lemnat kontoret, satt han i tankar — i oroliga tankar.