Fortuna/Kapitel 10

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  IX
Fortuna
av Alexander Kielland
Översättare: Okänd

X
XI  →


[ 167 ]

X.

Det rullar en ström af guld mellan länderna. Der verldshandeln sätter de stora valutorna i rörelse, flyter den i en bred, väldig bädd, och åt alla håll i otaliga förgreningar gå de gyllene småströmmarna ut till de aflägsnaste vrår af verlden.

Men uppe på strömmen i rastlös oro virflar sig växlarnas blåhvita skum.

Det sjuder och rasslar och sprider sig i smala bäckar ut öfver hela jorden, ökas af sin egen fart, delar sig i nya bäckar och löper fram och tillbaka i hejdlös jagt.

Men sjunker den stora guldströmmen der ute, så ila de små gyllene ådrorna tillbaka från verldens utkanter. Som om själfva jorden hade sugit sitt guld till sig igen, så försvinner det, först i de aflägsnaste små kanalerna, [ 168 ]sedan närmare och närmare, tills själfva den stora ådern krymper ihop och liksom stelnar till is.

Men just när en sådan istid närmar sig, blir växlarnas virfvel vildare och vildare. Den skummar och ökas, stiger och stiger som en öfversvämning, når upp till hus, som förr stodo högt på det torra, pressar in en lång smal remsa papper under dörren, en till — en till — ständigt flere och flere, tills dörren ger efter, och de lösta vattenmassorna skölja öfver hus och trädgårdar, fält och egodelar, ödelägga stort och smått, rifva sönder, splittra och sprida för alla vindar menniskors flit och menniskors kärlek, och ingenting blir qvar annat än ånger och skam, förödmjukelse och själfförebråelse, förbannelse och tårar.

Icke ens bankdirektör Christensen anade, att en verldskris var för handen; men hans osvikliga näsa började vädra, att den äkta oförfalskade guldlukten blef svagare och svagare på vissa punkter.

Derför hade han en hård strid att utstå icke allenast med sin hustru, utan äfven med sina embetsbröder i bankdirektionen. Christensens bank, som den hette i dagligt tal, var grundlagd af de förnämste köpmännen i staden och begagnades samvetsgrant endast till [ 169 ]ringens egen hjälp; men Christensen, den egentlige stiftaren och upphofsmannen, behöll alltid en stor öfvervigt inom styrelsen. Det förtjänade han också, emedan han under den första kinkiga tiden hade offrat både tid och flit för att arbeta upp banken.

Deraf kom det sig också, att man fortfor att kalla honom bankdirektör till och med långt efter det man tillsatt en aflönad funktionär, som skötte de löpande affärerna. Men man sade om Christensen, att han ej kunde lefva utan att titta in och vädra i sin kära bank ett par gånger om dagen.

Den strid, han nu utkämpade med sina meddirektörer, gälde de s. k. Fortunaväxlarna. Christensen hade fått i sitt hufvud, att han ville ha ut dem ur banken, de skulle infrias, allt efter som de förföllo, och icke förnyas.

Detta uttalade han emellertid icke öppet; han var en alltför samvetsgrann köpman till att vilja försvaga ett företags kredit, allra minst så länge han själf hade aktier. Men han lirkade så smått med häntydningar och skenbart harmlösa förslag, att de andra någorlunda kunde gissa sig till meningen, utan att de behöfde ha förstått och samtyckt; och sammanträdet slutade som vanligt med, att [ 170 ]man i halft obestämda ordalag gaf ordföranden fria händer.

Stora köpmän i små förhållanden hata alltid hvarandra, emedan den ene icke kan röra sig utan att vara den andre i vägen; men bankdirektör Christensen hade ett alldeles särskildt horn i sidan till Carsten Lövdahl. Och det var icke allenast derför att Lövdahl växte honom öfver hufvudet; nej, Christensen, som från barndomen hade lärt sig handeln och själf arbetat sig upp — rik hade han först blifvit genom sitt giftermål — han kunde rent af icke tåla, att denne pösige vetenskapsman trängde sig in i köpmansverlden och ville spela mästare der.

Genom alla slags intriger och genom att använda hela sitt inflytande hade det lyckats honom att hålla professorn utanför styrelsen för hans bank, der Lövdahl eljest hade varit själfskrifven; och då han nu halft om halft hade de andras bifall till att utrensa Fortunaväxlarna, vände han sig genast till verkställande direktören, hvilken var honom lydig som en hund, och gaf honom de nödvändiga befallningarna.

Marcussen kom derför en dag halft leende och halft häpen in till professorn med ett par växlar i handen.

[ 171 ]»Nu skall herr professorn få höra roliga nyheter! Rasmus kommer tillbaka från Christensens bank med det beskedet, att Fortunaväxlarna måste infrias kontant.»

»Nå ja, Marcussen, då infria vi dem; Christensen är verkligen löjlig med sina farhågor.»

»Ursäkta, herr professor, men det kan väl knappast vara möjligt att infria alla Fortunaväxlarna».

»Menades alla?»

»Ja, Rasmus förstod det som om det menades för framtiden.»

»Huru mycket kan fabriken ha på sig i Christensens bank?»

»Jag vet inte bestämdt; så der 150 à 200,000 kronor.»

»Men Guds död, Marcussen! Och det skall infrias kontant, nu genast under de närmaste dagarna.»

Professorn blef het om öronen; han var så alldeles ovan vid detta slags öfverraskningar, att han genast blef alldeles rådlös. De onda aningar, hvaraf han redan en gång hade varit hemsökt för Christensens skull, kastade sig åter öfver honom; ville denne man ruinera honom? Var det öfver hufvud taget möjligt för någon att ruinera Carsten Lövdahl? Oerhördt! Alldeles oerhördt! Att neka till [ 172 ]att förnya pappar, på hvilka det stod hans namn! Och förskräckelsen fick luft i en häftig ström onda ord öfver bankdirektören.

Marcussen hörde med förvåning på detta ovanliga utbrott; men för öfrigt instämde han helt och hållet, han kände sig äfven förnärmad på husets vägnar, och då professorn tystnade, föreslog han, att man helt kallblodigt skulle skicka Rasmus ner i banken igen med det beskedet, att det för ögonblicket ej konvenerar oss att infria dessa papper. Sedan kunde ju professorn lexa upp Christensen, när de träffades.

Men det ville professorn på inga vilkor; då vreden hade brutit ut, satt förskräckelsen naken qvar; och han började ifrigt fråga Marcussen, om Fortuna ej hade några förfallna fordringar eller någonting kontant i kassan.

Marcussen strök sina vackra mustacher och drog upp munnen till ett snedt leende, ungefär som när pigorna ville ha pengar:

»Om herr professorn verkligen vill tåla Christensens oförskämdhet, så är det ju ingenting som hindrar oss att inlösa papperen.

»Jaså, ni har således pengar?»

»Vi ha dem inte inne för tillfället, men vi kunna begagna vår kredit.»

»Kredit, Marcussen! När banken [ 173 ]refuserar fabrikens växlar, så är det ju just derför att krediten är minskad —»

»Ursäkta, herr professor, men här i denna affär använda vi alls icke vår kredit.»

»Sådan skall en solid affär vara, Marcussen.»

»Vår är alltför solid, åtminstone för våra förhållanden. Med Carsten Lövdahl på papperet skall jag skaffa en million på åtta dagar.»

Professorn lade sig tillbaka i stolen; han visste, att det var sant. Namnet var utmärkt godt; den stora förmögenheten, som på en gång gjorts flytande, hade gifvit hans affär anseende som en af de mest solida och kontanta på hela kusten, och Lövdahl tyckte om att höra det.

»Fabriken», sade han, »har ju åtskilliga skulder.»

»Det bästa skulle vara att ge den der fabriken tusan», menade Marcussen öppenhjärtigt.

»Men, Marcussen, hur kan ni —»

»Ursäkta, herr professor, jag menade bara, att vi ta oss alldeles för nära för den der fabrikens skull.»

»Det skall gå med Fortuna, ni skall få se, både ni och alla andra välvisa herrar — men låt oss inte mer tala om det. Hvad menade ni med att begagna vår kredit?»

[ 174 ]Marcussen såg tveksamt på sin chef; han hade fått sin merkantila utbildning i affärer, som mycket väl förstodo att använda sin kredit fullt ut.

»Vi vända oss till Norges Bank och hämta så mycket pengar vi vilja ha», sade han småleende.

»Men säkerhet — valuta —»

Nu tyckte Marcussen, att det kunde vara nog med denna oskuldsfullhet, och han förklarade derför frankt och flytande:

»Vi trassera för det belopp, vi behöfva i dag — t. ex. på O. T. Falck-Olsen i Kristiania med sex dagars sigt, diskontera växeln i Norges Bank och skicka i qväll med posten vår tre månaders accept som säkerhet.»

»Hm, ja, det kunde vi ju göra», svarade professorn; men saken var den att han, som börjat så sent, kunde ej handskas så lätt med växlar som Marcussen; denne imponerade alltid litet på honom och han öfverlemnade gerna sådana saker åt sin högt betrodde förste man.

Marcussen utförde sin plan i en handvändning och gick själf ner till Christensens bank, för att få det nöjet att säga dem några artigheter der nere.

Verkställande direktören vred sig också som en mask under Marcussens skarpa tunga [ 175 ]— det var ju också i själfva verket för mycket galet att rata ett papper, hvarpå det stod skrifvet Carsten Lövdahl.

Men bankdirektör Christensen, som stod i den andra ändan af banklokalen och låtsade som om han genomgick några papper, upptog det med stort lugn. Och då Marcussen hade gått och direktören ville våga en blygsam invändning mot denna alltför stora stränghet, tog Christensen bara de pengar, Marcussen hade lemnat, och höll upp dem under näsan på direktören.

»Se på sedlarna! Spritt nya sedlar från Norges Bank.»

»Ja, hvad menar herr bankdirektören att det skulle betyda?»

»Jo, det betyder att skaffa pengar på egen accept,» hviskade bankdirektören och gick sin väg för att ej bli frågad.

Men den arme direktören var hela förmiddagen alldeles hufvudyr; hans tro på bankdirektör Christensens näsa var precist lika fast och orubblig, som hans öfvertygelse om Carsten Lövdahls soliditet, och denna jämvigt höll honom i den pinsammaste oro.

Han talade ej heller till någon menniska om den misstanke, Christensen hade utsått i [ 176 ]hans själ. Och fastän Carsten Lövdahls namn strålade i stigande glans och makt, hade dock i detta ögonblick födts några af dessa fina, osynliga miasmer, som sväfva i luften och förtäta sig till en liten sakta susning i vassen, en hviskning i alla vrår, en fläkt af ett rykte, hemlighetsfulla häntydningar, allt mera sig ökande frågor, allmän spänning, tills sqvallret en dag slår flammande tillsammans öfver ett nytt namn, som är tillintetgjordt, förtärdt, utslitet, tuggadt och utspottadt igen.

Men i Lövdahls affär blef det från denna dag ännu mera lif och omsättning. Marcussen var karl till att begagna krediten, och professorn, som just i år förtjänade stora pengar på spanmål, arbetade med lif och lust och fann i Marcussen en medarbetare, som både kunde följa och utföra hans planer och som framför allt aldrig stod förlägen för utvägar eller kom med tråkiga invändningar.

Marcussens långa blonda mustacher glänste, och allt efter som hans ställning som förste man på stadens första kontor utvidgade kretsen af hans bekantskaper, sträckte han sin verksamhet upp öfver tjänstflickornas nivå och var snart kavaljer bland damerna. Detta förbättrade icke hans rykte, som fortfor att vara förskräckligt, men deremot hans sätt, och [ 177 ]hans oförlikneliga fräckhet gentemot qvinnorna gjorde honom rent af oemotståndlig.

Bland män var han munter och rå, full af de värsta historier, en präktig vän, färdig till allt, till att dricka och till att betala, hvilket han gjorde ur en tjock plånbok, der sedlar lågo blandade med brokiga blad ur kärlekens bok.

Mot Abraham var han alltid vördnadsfull och iakttog noga afståndet. Men just derför var Abraham, som icke tyckte om sådant, dubbelt vänlig och kamratlik. Och då det mer och mer visade sig, att Abraham passade bäst vid fabriken, intog Marcussen efter hand den plats på kontoret, som ursprungligen var tillämnad chefens son.

Men Abraham hade fullt upp att göra. Först och främst i sin dubbla ställning som fabrikens officielle föreståndare och hemliga läkare, vidare hade han en mängd arbete af olika slag som vice ordförande i arbetarnes förening.

Det var emellertid hans största nöje att syssla med sådana saker som arbetarnes sparpengar, sjukkassor och dylikt, liksom det också var genom sin ställning som ordförande, han kom i tillfälle att klarera Steffensens affär.

Då han nämligen hade gått några dagar [ 178 ]och funderat på hvad han skulle göra med anledning af Steffensens orättvisa afskedande, blef hela saken honom slutligen rent af motbjudande att tänka på. Och han skulle kanske ha dragit sig ifrån alltsamman, om ej bilden af Grete alltid kommit tillbaka, som hon satt i sina vassrör och vidjor och väntade på honom med den starka tillit, som han ej kunde undvara.

Det pinade honom så mycket, att han nästan ej kunde beqväma sig till att göra sina dagliga besök på fabriken, emedan han måste gå förbi hennes hus och visste, att den gamle satt der inne i kammaren och talade om för henne, hvarje gång han gick förbi deras dörr.

Slutligen förtrodde han sig till sin vän Kruse och talade om hela saken för honom.

Kruse förstod. Han satt, som han brukade, litet hopkrupen och plirade i tobaksröken; han mätte förstulet den starke, vackre unge mannen, som krökte sig inför denna lilla svårighet, och med en liten knyck på handen slog han askan af cigarren.

»Jag tycker inte, att du skall ställa till spektakel —»

»Nej, inte sant? Hvad tusan tjänar det till i en sak, som i själfva verket är så obetydlig; gälde det verkligen något, så skulle nog de der herrarne få erfara —»

[ 179 ]»Men jag råder till en kringgående manöver», fortsatte Kruse torrt, »vi göra Steffensen till föreståndare för kryddboden.»

»Konsumtionsföreningens?»

»Ja visst, det är ett slags lefvebröd, inte så tokigt, om handeln vill gå lika bra som hittills.»

»Men tror du, att de vilja ha honom? Du vet, att han inte är omtyckt bland arbetarne.»

»Vi få väl lägga vårt inflytande i vågskålen, som Christensen skulle säga. Jag kan inte tåla Steffensen, det vet du; men jag tror, att han duger till att sköta kryddboden; och så tänker jag, att du skulle tycka om denna utväg?»

»Naturligtvis i Jag skulle bli mycket glad —»

»Och ännu ett», afbröt Kruse och iakttog den andre med ett litet leende, »det kunde vara ganska hälsosamt för de högt ärade direktionsherrarne att se arbetarne hjälpa sig själfva; den man, som de ha förkastat utan skäl, honom skaffa arbetarne själfva ett lefvebröd.»

»Ja, ja, ja, det har du också rätt i! Det är en lysande idé! Tack, Kruse! Det här skall du riktigt ha tack för!»

Och Abraham slog den lille mannen [ 180 ]våldsamt på axeln; han var hänryckt, full af ifver och lust att ta itu och sätta i verket genast.

Men då han hade gått, stod Peder Kruse länge tankfull med sitt lilla bittra leende, och slutligen sade han till sig själf: »Ja, se sådana bli de, de som kunde ha varit de bästa och modigaste bland oss.»

Abraham gick långsammare, då han närmade sig Steffensens hus; han förberedde scenen, anlade planen och visste, då han tog i dörrlåset, till punkt och pricka huru han skulle säga det och hvilket intryck det skulle göra på dem.

»God afton, Steffensen! God afton, Grete! Det är längesedan vi träffades;» så började han med half röst, som om han vore litet trött.

»Ja, jag kan väl tro, att herr Lövdahl har haft brådtom», brummade Steffensen.

Grete sade ingenting, hon bara lyssnade i glad förväntan.

»Brådtom har jag haft, ja; både med mina egna angelägenheter och med andras.»

Steffensen, som i början hade suttit tvär och trotsig, blef nu orolig. Dessa väntdagar hade tryckt ner honom; det var ej heller att skratta åt: en gammal man med en blind dotter och utan arbete. Visserligen var det sant [ 181 ]som det påstods, att han hade litet pengar på sparbanken; men dem hade han alltid tänkt lemna efter sig åt Grete. Skulle han nu börja tära på dessa styfrar, återstod ingen annan utsigt för henne än fattigvården, när han gick bort. Han försökte ännu att trotsa, men i själfva verket satt han der darrande och väntade på sin dom.

»Nå», sade han så barskt han kunde, »skall jag vara maskinmästare eller inte?»

»Nej, ni skall inte vara maskinmästare», svarade Abraham lugnt.

Han kände, huru Grete, som satt bredvid honom, sjönk tillsammans; men Steffensen sprang upp och började svärja och dundra, som han brukade.

Abraham var fortfarande alldeles lugn och njöt af att se, huru scenen utvecklade sig alldeles som han hade tänkt. Nu ansåg han ögonblicket vara inne att säga det afgörande ordet:

»Kommer inte Steffensen ihåg, att jag lofvade att åta mig saken?»

Jo, det kom han ihåg, och gamle Steffensen var dum nog att tro det.

»Åh, det var inte så dumt ändå», svarade Abraham och smålog; »och då jag nu hade åtagit mig att hjälpa, så tänkte jag, det [ 182 ]var bäst att göra det grundligt. Det är ett tämligen hårdt arbete med de der maskinerna och farligt för hälsan om vintern, direkt från värmen ut i ur och skur — inte sant?»

»Det är ett hundgöra; men det är ändå ett lefvebröd.»

»Ja, lefvebröd! Det fins många slags lefvebröd, men när man blir gammal, gäller det att finna ett, som passar för krafterna och inte tar lifvet af en i förtid.»

Steffensen blef återigen osäker, gick ett par steg fram och spände skarpt ögonen i Abraham.

»Jag ville derför erbjuda er platsen som föreståndare för arbetareföreningens kryddbod.»

Steffensen studsade; hans första ingifvelse var att kasta sig ner och tacka för räddning från armod och elände.

Men det var bara en sekund eller två; det långa hatet till kapitalet, den ingrodda vanan att vara oförsonligt missnöjd låg för djupt i blodet. Han brummade blott något om, att man fick hålla till godo med hvad som helst, när man blifvit bortsparkad från sin plats.

Men i själfva verket var hans rörelse så stor, att han gick ut i köket, der han skramlade med koppar och ämbar. Det var en känd [ 183 ]sak, att den madam, som hittills hade förestått försäljningen i konsumtionsföreningens krambod, hade lagt ihop pengar och skulle gifta sig i dessa dagar, fast hon var en enka på femtio år.

Först då den gamle hade gått, vände Abraham sig emot Grete, för att njuta af sin triumf; men uttrycket i hennes ansigte var ej det han väntat sig.

»Nå, Grete, är du inte nöjd med mig?»

»Ja, tack så mycket; far har varit så rädd, men jag visste nog, att du skulle hjälpa, och föra hans talan; det har du väl gjort?»

»Ja, naturligtvis, det kan du väl förstå», svarade Abraham helt förvirrad.

Grete blef genast uppmärksam, så att han skyndade sig att tillägga:

»Du kan lita på, att jag lät dem förstå —»

»Hvad sade du? Berätta! Hvad sade du till dem? Var din far med?»

Detta intresserade henne tydligen mest; hon hade faderns blod, och intet tycktes henne så stolt och stort, som när någon satte sig upp mot de mäktige och sade dem sanningen midt i ansigtet.

Sedan det vaknade medvetandet om hennes olyckas hela omfång hade gjort hennes kärlek så ömtålig och smärtsam, var hon ej så [ 184 ]jämn mot Abraham som förr, och i det hon nu vände sitt ansigte emot honom — så spändt, så förälskadt, så begärligt att få beundra honom ännu mera — ja, då hade Abraham ej kraft att afstå ifrån detta enda menniskohjärta, hvars tro och tillit han egde helt; och så gaf han sig till att ljuga.

Hetsad och ledd af hennes frågor blef han uppfinningsrik; han hade så ofta tillsammans med henne ströfvat omkring i en fantastisk sagoverld; denna gång var det visserligen rent af lögn, men det var ändå likt.

Och han refererade hela sitt tal, som han skulle ha hållit och som började: »Jag kommer för att kräfva ut min rätt;» ja, då han väl var i farten, frågade han efter ingenting, han skildrade slutligen huru hela direktionen hade tiggt om att få behålla Steffensen som maskinmästare; men han hade afslagit det, han, Abraham Lövdahl, skulle visa de höga herrarne, att arbetarne kunna hjälpa sig själfva.

Men i detsamma kände han, att han blef blossande röd i hela ansigtet, då han ålade henne att ej säga något om detta till någon, icke ens till Steffensen.

Grete var strålande och märkte ingenting, och Abraham lugnade sitt onda samvete och tog emot hennes beundran. Nu var det bra [ 185 ]att hon ej kunde se honom; det hade varit omöjligt inför ett par ögon — inför ett par oundkomliga ögon!

»Hvad fattas dig, Abraham? Hvarför sprang du ifrån mig? Hvar är du? Kom hit igen och sätt dig.»

»Nej, Grete, jag måste gå; klockan är mycket. God natt! Jag kommer snart igen.»

Abraham återvände från sitt triumftåg med böjd rygg, skygg och så besynnerligt slapp i benen. Allt hvad han försökte på tjänade till ingenting; det var alls icke någon obetydlighet, det som hade händt, ty det var lögn, uppenbar, tydlig lögn; han hade nog ljugit förr, så der småljugit, men aldrig så fegt, så planmässigt. Och ett par stora, djupa ögon hade liksom tagit plats i det blinda ansigtet och stått ett ögonblick inför honom; och han kunde ej undgå dem, huru han än manövrerade och krökte sig; han måste tänka på sin mor — pinsamt och motsträfvigt; men han måste. —

Efter som tiden led och han kom in i förhållandena, fick också komminister Morten Kruse mycket att göra. Sitt presterliga värf skötte han med söndagspredikan efter tur samt en och annan bibelförklaring, så att kolpotörerna ej skulle ha något att säga. Men för [ 186 ]öfrigt upptogs hans tid, sanningen att säga, af ganska verldsliga saker, och han blef en ofta sedd gäst på Lövdahls kontor — alltid bakvägen.

Marcussens nya princip att använda krediten gjorde det önskligt för professorns affär att ha flere och solida endossementsförbindelser. Hittills hade man nästan ej behöft andra namn än konsul With, men nu kunde det vara bra att ha flere, och Marcussen föreslog gamle Jörgen Kruse.

Professor Lövdahl utvecklade då för komministern det rent af dåraktiga i att låta pengarna ligga borta till fattiga 4 procent i sådana tider; och följden blef snart, att det började en försigtig förbindelse mellan Jörgen F. Kruse och Carsten Lövdahl.

Gamle Jörgen måste beundra sin sons affärsgeni, om han än icke alltid gillade den unge mannens dispositioner. Men han kunde öfver hufvud taget alls icke motstå Morten, ty så snart en oenighet var i annalkande, blef sonen plötsligt prest, och då visste gamle Jörgen hvarken ut eller in.

Så kom en god del af Kruses väl gömda pengar i dagen — »för att sättas in i Lövdahls affär», som Morten kallade det; och räntan var en vacker summa vid den första [ 187 ]halfårsterminens slut, det måste gamle Jörgen själf medge.

Och småningom blef det brukligt i staden att sätta in sina sparpengar hos Carsten Lövdahl; den högre ränta han gaf gjorde att Marcussens sirliga kontokuranter voro mycket att föredraga framför sparbanksböckerna.

Och då gamle Jörgen väl fick smak på dessa inkomster utan möda och nästan utan risk, uppgaf han sin småaktiga försigtighet och blef nästan ifrigare än sonen att få ett finger med i denna lysande Lövdahlska affär, från hvilken det dröp så mycket guld.

Då Morten Kruse första gången kom hem till sin hustru med räntorna på de pengar, som tid efter annan satts in hos Carsten Lövdahl, lade fru Fredrikke sina magra armar om sin mans hals och hviskade:

»Det är visst nästan 7 procent, Morten!»

»Det vet jag inte, jag har inte räknat efter», svarade Morten med värdighet, »men det följer en rik välsignelse med den mannen.»

»Men dessa pengar, ska vi inte sätta in dem på banken? Det är ändå säkrare!»

»Som du vill, Fredrikke.»

Och så blefvo dessa pengar insatta på banken.

Men åtta dagar derefter sade frun:

[ 188 ]»Vet du, Morten, hvad vi ha förlorat i denna vecka?»

»Ha vi förlorat något?»

»Genom att ha räntepengarna, du vet, på banken i stället för hos Lövdahl ha vi förlorat öfver tre kronor på en vecka; det har jag räknat ut.»

»Jaså!» svarade hennes man modfäldt; och det blef en paus.

Presten satt och läste sin fars tidningar — de lemnades först till de unga — och fru Fredrikke höll på med att sy sig en hatt af en svart halsduk, som Morten ej mera behöfde, emedan han ständigt gick med ett hvitt band om halsen.

»Hör du», sade slutligen fru Fredrikke, »tycker du inte det är tokigt att så der slarfva bort pengarna? Tänk dessa tre kronor! Hvad kunde vi inte ha köpt för dem?»

»Eller gifvit bort, Fredrikke!»

»Ja visst! Tänk hur mången fattig kunde vi inte ha bespisat med de pengar, som nu inte komma någon till godo? Jag tror verkligen du får lof att gå till professorn — ja, ty du är väl säker på honom? —» Och som om bara frågan förfärade henne, riktade hon sina skarpa fågelögon på mannen.

[ 189 ]Morten svarade endast med en öfverlägsen axelryckning.

»Vill du, att jag skall sätta in de der pengarna också hos Lövdahl?» frågade han.

»Ja, du gör naturligtvis som du vill, men jag tycker verkligen — ja, du vet, att jag inte förstår mig på det, men det förefaller mig som om det rent af vore orätt — synd — att låta något förfaras.» —

Då Marcussen följande dag blef inkallad på chefens kontor genom den elektriska ringapparaten, ropade professorn upprymd:

»Ni fick rätt, Marcussen! Presten har varit här med pengarna.»