Från Eldslandet/Kapitel 03
| ← Kap. 2 |
|
Kap. 4 → |
TREDJE KAPITLET.
Föregående upptäcktsresor i Magellansländerna.
Upphofvet till forskningarna vid Amerikas sydligaste delar. Magellan. Ladrillero. Sarmiento. Le Maire. Expeditionen under King, Fitz-Roy och Darwin. Romanche-expeditionen. Forskningsresor i Patagoniens och Eldslandets inre delar: Musters, Serrano, Popper och de allra senaste undersökningarna.
Och nu vilja vi göra ett litet uppehåll i skildringen af resan för att taga en hastig öfverblick öfver de viktigaste bland de expeditioner och resor, som först grundlagt och vidgat vår kännedom om Magellansländernas geografi.
I de stora världsupptäcktsfärdernas historia finnas få kapitel, som i intresse kunna mäta sig med detta. Stora förhoppningar knötos en gång vid upptäckten af det sund, som efter många förändringar och skiften dock sist af en beundrande eftervärld, som för en gång visat sig erkännsam, fått sin upptäckares, Magellans, namn. Det var först sedan en hel rad af de allra förnämsta sjöfararne under mer än ett århundrade af de stora upptäcktsresornas tid af egen erfarenhet fått lära känna dessa trakter, där också många blifvit kvar som martyrer för sin ifver, som man tyst måste erkänna, att tiden ännu ej var mogen att här erhålla en af världshandelns hufvudvägar. Men hvilan blef ej alltför lång. Vårt århundrade, ångans och den snabba utvecklingens tidehvarf, ha återgifvit åt Magellanssundet en del af den betydelse, hvarpå man en gång hoppats, och som det numera, trots kanaler och trots järnvägar, aldrig skall förlora.
När Kristoffer Kolumbus för Isabella af Kastilien framlade planen till den betydelsefullaste sjöfärd, som någonsin utgått, då låg där för honom ett enda bestämdt mål: att öfver den, som han hoppades, öppna oceanen mot väster framtränga till de sagolika Österlanden för att åt Spanien förvärfva företrädesrätten till deras rikedomar. Och när han den 12 oktober 1492 kastade ankar utanför den lilla ö, som blef den första bekanta delen af en ny värld, så trodde han ännu, att han befann sig vid »Cathays» (Kinas) eller »Zipangus» (Japans) kust. Väl blef han snart varse sitt misstag, men ända till sin död sökte han efter en genomfart, i hopp om att det återstående steget dock skulle vara obetydligt jämfördt med hvad man redan vunnit.
Åtskilliga år så väl som en hel följd af resor både vid Centralamerikas kust och mot norden och södern blefvo nödiga, innan man började komma till insikt om det nyupptäckta landets ofantliga och oafbrutna utsträckning. En bland dessa resor är för vårt ämne synnerligen märklig, nämligen den, som företogs år 1502 af Amerigo Vespucci (hans »tredja resa»). Denne man har kommit att beröfva Kolumbus en god del af den ära, som tillkommer honom för hans storartade upptäckt; med stöd af berättelsen om sagda resa hafva flera forskare också velat gifva honom äran att före Magellan ha upptäckt länderna vid Amerikas sydspets. Några hafva velat se i det land, som han uppger sig hafva upptäckt i april 1502 »på 52° s. br.», och som var »på alla sätt brant och vildt, utan hamnar och utan spår af människor, om det ens är tänkbart att sådana kunna uthärda att lefva i den bittra köld, som här rådde», antingen Falklandsöarna eller Sydgeorgien. Om hans skildring är riktig, synes mig beskrifningen stämma minst lika väl med Staaten-Island vid Eldslandet, men det finnes åtskilliga skäl att tro, att det hela beror blott på något misstag i uppgifterna.
År 1516 följde genom Juan de Solis upptäckten af den breda vik, som bildar La Plataflodens mynning. Äfven denna färd hade utrustats med hänsyn till förhoppningen att finna en väg till guld- och kryddländerna i öster. Solis själf fann sin död i det nuvarande Uruguay, men hans verk fortsattes, och nu med bättre lycka, af den berömde Ferdinand Magellan.
Magellan var född portugis (det portugisiska namnet är Magalhãens, det spanska Magallanes) och hade i sitt lands tjänst gjort resor till Ostindien. Då han emellertid ansåg sig hafva blifvit illa behandlad, flyttade han öfver till Spanien och framlade för kejsar Karl V sin nya plan att nå de länder han redan förut besökt genom att segla mot väster och söka påträffa en genomfart i eller söder om den vik Solis upptäckt. Efter långa förhandlingar, under hvilka saken motarbetades ej blott af Magellans landsmän portugiserna, som fruktade, att
de möjliga resultaten skulle skada deras handel, utan ock af många inflytelserika spaniorer, som tviflade på företagets utförbarhet, afgjordes den ändtligen så, att Magellan den 20 september 1519 kunde afsegla från Spanien med 5 små fartyg och 268 man.
De yttre dragen af Magellans resa, de stora svårigheter, med hvilka han hade att kämpa genom sina underbefälhafvares och manskapets olydnad, äro för väl kända att här behöfva skildras. De första dagarna af år 1520 ägnades till undersökningen af La Plataviken, och därefter fortsattes färden utefter Patagoniens kust, som man noga följde i alla dess inskärningar; till sin stora glädje märkte de, att den alltmera drog sig tillbaka mot väster. Efter att ha undersökt och namngifvit flera vikar sökte man i maj ändtligen i Bahia San Julian under 49° s. br. vinterkvarter för de tre närmaste månaderna. I denna hamn kom man för första gången i beröring med dessa trakters urinvånare, åt hvilka Magellan med hänsyn till deras stora fötter gaf namnet »Patagones», efter hvilket ord Patagonien fick sitt namn. Då skildringen af detta möte nått en utomordentlig ryktbarhet och i nära tre århundraden vändt upp och ned på vår uppfattning af denna människoras, så torde det ej vara ur vägen att anföra följande lilla utdrag ur densamma, skildrande en af indianerna: »Hans kroppslängd och gestalt voro sådana, att man närmast får kalla honom en jätte, i det de längsta spaniorerna blott räckte upp till hans armbågar. Kroppen var förfärligt målad, på hvar kind ett hjorthufvud och kring ögonen stora cirklar. Som beklädnad bar han en illa hopsydd djurfäll, men af ett djur lika sällsamt som han själf, som nu bar skinnet, hvarken mulåsna eller häst eller kamel, utan något af hvardera, af den förstnämnda öronen, af den andra svansen och af den tredje kroppsgestalten. Hans vapen voro en stark båge, hvars sträng bestod af tarmen af nyss omtalade odjur, och pilar, hvilkas spetsar voro besatta med skarpa stenar. Amiralen lät honom äta och dricka, och han syntes mycket belåten, sedan han i ett enda mål ätit en hel korg af skeppsskorpor. Köttet han fick förtärde han rått. Amiralen, som ville medföra honom som fånge, lät lägga järnbojor om hans fötter, hvilka han syntes betrakta som en rolig leksak, fröjdande sig åt dess klingande ljud, ända tills han fann, att han var invecklad i dem, då han började vråla som en oxe.» Man läser vidare, huru en af dessa indianer kämpade till det yttersta mot nio man, som ville öfvermanna honom, och ehuru de lyckades få honom under sig och binda hans händer, gjorde han sig dock lös, trotsande alla deras ansträngningar. Den märkliga uppgiften om en folkstam af jättar, nästan dubbelt så långa som vanliga människor, spridde sig snart öfver jorden, och då den bekräftades af flera följande expeditioner, hvilkas medlemmar voro lika rika på fantasi som sina föregångare, så troddes den ännu i slutet af 1700-talet på många håll till och med i den vetenskapliga världen. Först vårt århundrade har det varit förbehållet att återföra patagonierna till deras rätta proportioner såsom kanske i medeltal den längsta af jordens folkstammar, ehuru ingalunda öfverträffande en storväxt man af vår stam. Men därom mera sedan.
I augusti 1520 fortsattes färden. Först använde man emellertid en mycket lång tid till utforskningen af den stora bukt, där Santa Cruz-floden rinner ut, och först den 21 oktober hade man kommit så långt, att man »på 52° s. br. varseblef en öppning, liknande en vik, begränsad i norr af en långt utskjutande sandudde och dessförinnan af ett kap, som blef kalladt Cabo de las Virgenes». Denna syn gjorde på alla ett starkt intryck[1], och skepp utsändes af amiralen i flera riktningar för att undersöka omgifningama. De kommo tillbaka med goda underrättelser, och ehuru flera af skeppsbefälhafvarne tyckte, att man nu kommit långt nog och borde återvända till Spanien, så gick färden dock vidare. Här följer en skildring af sundet, huru »vägen gick fram mellan länder, de skönaste i världen, och mestadels mellan kala, snötäckta bergskedjor utom vid sundets västra mynning, där det fanns mycken skog och däribland äfven välluktande trädslag». Men »landet i söder var mycket vildt och kallt, och emedan vi om natten sågo många eldar, kallade vi det Tierra del Fuego» (Eldslandet).
Sådan var Magellanssundets upptäckt, på så sätt fick Eldslandet sitt namn, till härledningen enkelt nog, ehuru det väl oftare bragt människorna att tro på ett tropiskt varmt klimat än att elden där mer än vanligt är af nöden såsom skydd mot kylan. Att gå in på närmare detaljer om upptäcktsfärden genom sundet förbjuder oss utrymmet; den 27 november, efter en färd af blott 20 dagar, passerade Magellan med de tre skepp, som ännu återstodo honom, en udde, som han gaf namnet Cabo Deseado (»den efterlängtade»; nu Kap Pillar) och hade framför sig den omätliga ocean, åt hvilken han själf gaf namnet »el Pacifico», den stilla. Längre än till dess andra strand
 |
En eller flera illustrationer borde infogas här. Bildtext: Den första karta öfver Magellanssundet[2] (Enl. Pigafetta). Ur A. E. Nordenskjölds «Periplus». |
infödingarne å Filippinerna. Blott ett af hans fartyg och aderton man kommo åter till Spanien i september 1522. För första gången hade ett skepp kringseglat jorden, »och sedan Gud skapade den första människan var detta den största nyhet man sett på jorden». Den återkommande befälhafvaren Elcano (del Cano) skördade äran af företaget. Karl V satte i hans vapen en jordglob med inskriptionen »Primus me circumdedisti», antagligen det mest storartade vapen, som någon människa burit.
Lika envist som man till en början betraktat Amerika som en samling öar, bildande ett slags yttre skärgård till Asien, lika envist behärskades man i fråga om Magellanssundet af den villfarelsen, att detta skilde två stora kontinenter och bildade den enda infartsvägen till Stilla oceanen.
De följande upptäcktsfärderna utgingo alla under denna förutsättning och alla i förhoppning att på den nya, som man hoppades, bekväma vägen hemföra Österlandets skatter. Genast efter det Magellansexpeditionen återkommit, utrustades en flotta af 7 skepp under befäl af Loaysa och den förutnämnde Elcano. De kommo riktigt till sundet och hafva gifvit en ganska fullständig beskrifning af detta, och äfven i andra hänseenden har denna resa varit af stort geografiskt intresse. I öfrigt var den så olycklig som möjligt, och blott några få af besättningen återkommo från Moluckerna till hemmet på portugisiska fartyg. Flera af de följande färderna hade emellertid än mindre framgång och uppnådde ej ens sundets mynning. Bland dem, som aldrig lyckades passera detsamma, var en under ledning af Alcazaba intressant, emedan den kom att förenas med den första upptäcktsfärden inåt land, djupt in i Patagonien. Man utgick från Puerto Leones, en hamn belägen på omkring 44° s. br. och passerade en stor flod, otvifvelaktigt Rio Chubut (ej Rio Negro, såsom några antagit). Efter en lång marsch kommo de till en hög bergskedja, sannolikt själfva Cordillererna. Indianerna, som voro deras vägvisare, förklarade, att nu skulle de snart komma till ett land, där det fanns rikligt af guld, och anföraren för tåget sökte på det ifrigaste öfvertala manskapet att gå vidare för att uppnå Stilla hafvets kust. Det synes dock mycket tvifvelaktigt, om detta under föreliggande förhållanden skulle varit möjligt. Försöket blef icke heller gjordt, ty manskapet var missnöjdt och trött på den långa marschen, gjorde uppror, återvände till fartygen, som de bemäktigade sig, och gingo sedan tillbaka till Spanien, dit emellertid få af dem lyckades komma fram.
Dessa misslyckade försök gjorde emellertid, att man i Spanien förlorade intresset för den nya sjövägen; snart hade man till och med nästan glömt Magellanssundets existens, och det dröjde nära 40 år, innan åter en expedition gjordes från Spanien till dessa trakter. I stället gjordes under denna tid flera i geografiskt hänseende särdeles intressanta fastän ty värr mycket litet bekanta försök att väster ifrån, från Chile, uppnå sundet och därmed en förbindelse med ostkusten och med Europa. Den första af dessa färder under Francisco Ulloa år 1553 undersökte en god del af den västpatagoniska kusten, däribland för första gången Chiloe och Chonosöarna, och inträngde söder om 50:e breddgraden djupt in en vik, som antagligen var Magellanssundet, men återvände därifrån utan att passera sundet till Chile.
Lyckligare till resultat fastän olyckligare för honom själf och öfriga deltagare blef nästa expedition under Juan Ladrillero åren 1557—59. Allt ifrån sin afresa från Valdivias hamn lämnar denne en utförlig beskrifning på de kanaler, öar, hamnar o. s. v., som han iakttog, en beskrifning, som icke förrän i vårt århundrade blifvit öfverträffad och i många punkter ännu icke kan kontrolleras, endast därför att några nyare och bättre undersökningar ej blifvit utförda. Ladrillero är den egentlige upptäckaren af de västpatagoniska s. k. kanalerna, af hvilka han beskrifvit ett stort antal. Om möjligt ännu intressantare voro hans undersökningar af de inre fjordarna, Eyre Sound, då som nu fylldt af simmande isberg, och »Ultima Esperanza», som han till en början tog för att vara Magellans sund. Sistnämnda vik undersökte han — 270 år före Beagleexpeditionen — i alla dess gömslen, upptäckte dess märkvärdiga smala inlopp och var den förste, som iakttog, att Cordillerernas bergskedja redan här, 250 km. norr om Kap Froward, fullständigt afbrytes af vatten. Hade denna iakttagelse ej längesedan varit glömd och förbisedd, när gränsfördraget mellan Chile och Argentina år 1881 skrefs, så skulle mycket obehag under de sista åren kunnat undvikas. Till slut påträffades också den västra ingången till sundet, som han genomfor till hela dess längd, därmed vederläggande en vidt utbredd åsikt, att strömmen skulle vara för stark för ett fartyg, som sökte passera det från väster till öster. Lastad med iakttagelser återvände han till Chile men möttes på vägen af stora svårigheter, så att vid framkomsten, utom honom själf, blott två af manskapet lefde, och äfven dessa synas hafva varit så försvagade af ansträngningar och umbäranden, att de inom kort afledo.
Ännu mera framgång hade Ladrilleros ryktbare efterföljare Sarmiento de Gamboa, som likaledes utgick från Chile och efter en resa, hvars skildring af kanalerna och sunden söder om 50:e breddgraden ända till den engelska Beagle-expeditionens tid bildade den fastaste grundvalen för vår kännedom om dessa trakter, på hösten år 1580 ankom till Spanien. Så stora voro hans förhoppningar om Magellans-ländernas framtid, att han kunde öfvertala konung Filip II att ställa medel till hans förfogande för att grunda en koloni där nere. Med en lysande flotta på 23 fartyg drog han åstad och lyckades trots stora svårigheter att komma fram samt anlade i december 1583 något söder om det nuvarande Punta Arenas en koloni, där 400 män och kvinnor med nödiga vapen och förråd kvarlämnades och hvilken erhöll namnet »Ciudad del Rei Felipe». För att åt denna skaffa ytterligare understöd afgick han med det enda fartyg han ännu hade till sitt förfogande till Brasilien men möttes här af en serie olyckor, blef tillfångatagen af engelsmännen och kom först sex år senare till Spanien. Under tiden hade de stackars kvarlämnade kolonisterna utstått oerhörda lidanden. Många dogo af hunger och köld; bland de öfriga försökte en del att rädda sig öfver land, men om dessas öde har man aldrig erfarit något, utan det synes visst, att de omkommit i Patagoniens öknar. Af de kvarlämnade kommo blott två eller tre å engelska skepp åter till fosterlandet.
Så slutades det första försöket att kolonisera Magellans-länderna; det skulle dröja länge, innan åter ett liknande gjordes. Men resorna dit voro fördenskull ej slut, ehuru från denna tid spaniorerna gjort föga för vår kännedom om dessa trakter. Redan före Sarmiento hade Magellanssundet passerats af en ryktbar engelsk expedition. Det var Francis Drake, som på denna väg drog ut i hopp att kunna tillfoga spaniorernas handel i Söderhafvet ett afgörande slag. Efter att hafva passerat sundet på blott 17 dagar, en tid som äfven i våra dagar för en seglare är exempellöst kort, kom han ut på Stilla oceanen och återkom slutligen lastad med ett omätligt byte — blott ett af de otaliga fartyg han utplundrade medförde en laddning beräknad till 220,000 pund sterl. — och äfven med stor geografisk ära till hemlandet från den ryktbaraste och lyckligaste af alla fribytarexpeditioner, som någonsin utgått. Att han fick många efterföljare är lätt förklarligt, och flera af dessa ha lämnat intressanta meddelanden om Amerikas sydländer.
Bland Drakes egna geografiska upptäckter där ligger största vikten vid några iakttagelser från ett af hans fartyg, som af stormen drefs söder ut från sundets västra mynning, och hvilka tyckas antyda, att man redan då varseblifvit kontinentens slut och det öppna Ishafvet söder därom. Liknande meddelanden hade redan förut gjorts, men trots detta fortfor man ännu att tänka sig Eldslandet såsom en del af en större antarktisk kontinent. Det var holländarne förbehållet att göra slut på denna villfarelse och att å kartorna gifva åt arkipelagen dess rätta form och dimensioner. Redan deras första expedition år 1599 blef därigenom af utomordentlig geografisk betydelse, att ett af skeppen under befäl af Dirk Gherritz af stormen drefs ned ända till 64° s. br., utan jämförelse den sydligaste som dittills någon människa uppnått, och här påträffade »en vild, snöbetäckt kust, liknande det nordliga Norge». Det synes ha varit det nuvarande Syd-Shetland, den först upptäckta delen af de antarktiska länderna.
För kännedomen om Eldslandet var emellertid bland de holländska färderna ojämförligt viktigast den stora expedition, som år 1615 utgick från den lilla staden Hoorn, under befäl af Le Maire och Schouten. Det synes, som hade det varit dess bestämda mål att finna en genomfart till Stilla oceanen söder om Magellanssundet, och detta lyckades också. Den 25 januari 1615 kringseglade de Eldslandets östligaste udde genom det sund, som sedan efter den ene af ledarne fått namnet Le Maire's. Landet i öster, som från denna tid fick spela rollen af en »antarktisk kontinent», kallade de till erinran om de holländska generalstaterna »Staaten-Land», ett namn som i växlande öfversättningar ännu är gällande. Följande på afstånd den klippiga kusten upptäckte de snart därefter en framskjutande udde, ett isoleradt, brant, snöbetäckt berg, som de fullt riktigt uppfattade som Amerikas sydligaste spets och efter den plats, där skeppens redare voro bosatta, gåfvo namnet Kap Hoorn. Högst belåtna med upptäckten af en ny så mycket bekvämare infartsväg till Stilla oceanen fortsatte de färden till Sundaöarna, där de dock råkade i delo med det för uteslutande skeppsfart genom Magellans sund privilegierade holländska ostindiska kompaniet. Under förevändning af att man betviflade sanningsenligheten af deras berättelse, blefvo de alla fängslade och återförda till Holland för att där försvara sig mot de gjorda anklagelserna.
Den märkliga upptäckten gaf genast anledning till en spansk expedition, ledd af båda bröderna de Nodal. Deras resa blef sällsynt lycklig. Efter den korta tiden af 9 månader voro de åter i Spanien efter att för första gången hafva kringseglat Eldslandet och i öfrigt förvärfvat sig stor förtjänst om geografien, genom den första närmare undersökningen af Eldslandets ostkust samt äfven genom upptäckandet af det allra sydligaste land, som ännu kan räknas till Amerika, de små öar som efter expeditionens »kosmograf» ännu låna namnet Diego Ramirez.
Numera återstod för fastställandet af Eldslandsgruppens yttre kustlinier blott en viktig fråga, den om »Staaten-Lands» utsträckning. Att detta utgjorde blott en jämförelsevis obetydlig ö bevisade Brouwer 1643, men att verkligen intet annat större land någonstädes i närheten var beläget, fick man först småningom och särskildt genom Dampiers resor klart för sig.
Af öfriga expeditioner under 17:e och i8:e århundradena, som i afsevärd grad vidgat vår kännedom om dessa kuster, vilja vi här blott nämna L'Hermite, Narborough, Cordoba och Marchand, äfvensom världsomseglarne Byron, Cook och Bougainville.
Väl hade man länge anat, att Eldslandet består af en hel arkipelag af öar, och flera sönderdelande kanaler äro äfven å äldre kartor inritade, men ingen af dem hade dock blifvit närmare undersökt förrän under den stora engelska expeditionen med »Adventure» och »Beagle» 1826—36, den viktigaste bland alla som verkat i dessa trakter och den första som ger oss några upplysningar om områdets inre delar. Expeditionens förste ledare var King, som sedan efterträddes af Fitz-Roy. Af densamma utforskades samtliga kuster, kanaler och öar vid Amerikas sydspets långt upp i Västpatagonien, där den bekväma, inre farleden genom Smyth's Channel första gången närmare beskrefs. Inom den eldsländska ögruppen var upptäckten af den s. k. Beagle-kanalen den intressantaste, som gjordes; ett så långt, smalt och rakt sund existerar väl knappast annorstädes på jorden. Märklig var också den egendomligt formade, långsträckta dubbelvik, som fick namnen Otway och Skyring Water. Men sin största betydelse fick expeditionen genom det noggranna fastställandet af kusternas geografiska läge och genom den omsorgsfulla beskrifningen af farvattnen och kusterna, inom en stor del af området den bästa man hittills äger.
Det intryck, som dessa nejder gåfvo åt expeditionens ledare, var emellertid icke vidare gynnsamt. Vi behöfva blott citera ett enda yttrande af King, där han beskrifver Sarmientos misslyckade koloniseringsförsök. »Detta var», säger han, »det första och kanske det sista försöket att kolonisera ett land, i alla afseenden afskräckande för mänskliga varelser, en trakt, där marken är sumpig, kall och oduglig för åkerbruk och hvars klimat är allt igenom bedröfligt.» Huru litet kunde han ana, att redan 15 år senare försöket skulle upprepas, och då med så lysande framgång.
Af lika stor betydelse som det hydrografiska arbetet blef äfven det vetenskapliga, och detta hufvudsakligen genom en ung naturforskare, som deltog i en af de senare färderna. Det var Charles Darwin, och ehuru vi här ej kunna gå in på hans vetenskapliga studier, så må det dock nämnas, att det var här han först leddes in på de undersökningar öfver arternas uppkomst och förändringar, som sedan skulle göra hans namn berömdt framför alla andra forskares. Hans skildring af resan finnes utgifven äfven på svenska, och det enda utdrag, som här må anföras ur densamma, är en liten del af hans skildring af infödingarne på de sydligaste öarna.
»När vi en dag foro i land vid Wollaston-ön, rodde vi upp till en kanot med sex eldsländare. Dessa voro de ömkligaste varelser jag någonsin sett. På ostkusten hafva infödingarne guanacomantlar och på den västra sådana af sälskinn, medan här i midtlandet karlarne vanligen hafva ett utterskinn eller ett litet skynke, så stort som en näsduk, hvilket nätt och jämt räcker till att täcka ryggen ned till länderna. Det är fastsnördt öfver bröstet med remmar och flyttas från den ena sidan till den andra, allt eftersom vinden blåser. Men dessa eldsländare i båten voro alldeles nakna, och äfven en fullvuxen kvinna var det helt och hållet. Det regnade häftigt, och regnvattnet jämte sjöstänket rann utför deras kroppar. I en annan hamn kom en dag en kvinna, som gaf sitt nyfödda barn di, ut till sidan af fartyget och stannade där af nyfikenhet, medan snön föll och töade på hennes nakna barm och på det nakna dibarnets skinn! Dessa arma stackare hade dvärglik växt, deras vederstyggliga ansikten voro besmorda med hvit färg, huden smutsig och flottig, håret hoptofvadt, rösten missljudande och deras åtbörder våldsamma. Då man ser sådana människor, kan man knappast få sig själf att tro, att de äro ens medmänniskor och invånare på samma jord.» Och senare säger han: »Jag tror, att människan står på en lägre utvecklingsgrad i denna yttersta del af Sydamerika än annorstädes på jordklotet.» Darwin är också den, som om eldsländarne meddelat, att de, ansatta af hunger, skulle döda de gamla kvinnorna, och att de, på frågan, hvarför de ej hellre åto upp hundarna, svarat: »Hundarna fånga uttrar, men det göra kvinnorna ej.» Ehuru saken kan ha förefallit vid något enstaka fall af svår hungersnöd, så måste den dock alldeles säkert äfven då varit ytterst sällsynt, och äfven i öfrigt är Darwins skildring af eldsländarne präglad af öfverdrifter, som man hos denne forskare annars sällan finner.
Så fullständigt var Beagle-expeditionens arbete, att under 50 år intet finnes utfördt, som är värdt att nämnas vid sidan af den. På de senaste åren har dock ställningen förändrats, och när man nu finner encyklopediska och geografiska verk från nyaste tid, i hvilka uppgifterna om Eldslandets natur, att nu ej tala om dess kulturella utveckling, äro hämtade uteslutande ur Fitz-Roys och Darwins verk, så visar detta en stor okunnighet om landets förhållanden.
Den viktigaste grunden till våra nu så oerhördt vidgade kunskaper är tvenne verk, som tyst och omärkligt men oemotståndligt, på ett hälft sekel förvandlat jordens vildaste af människor bebodda trakt till ett kulturland. Det ena var chilenska kolonien vid Port Famine, grundad 1843 och sedan flyttad till Punta Arenas, det andra den engelska missionsstationen vid Beagle-kanalen. Båda skola senare blifva utförligt skildrade i hvar sitt särskilda kapitel.
Mer eller mindre stödda på dessa stationer ha under de sista 15 åren en rad af dels expeditioner, dels enskilda forskare arbetat i dessa trakter. Den viktigaste bland dessa var den stora franska expedition, som ombord å skeppet »Romanche» år 1882 afgick hit för att under ett år anställa meteorologiska iakttagelser, samtidigt som öfriga kulturländer också utsände liknande expeditioner, mestadels till de arktiska länderna. Den långa tiden användes väl, också till geografiska, hydrografiska och naturvetenskapliga studier i arkipelagen söder om Beagle-kanalen, så att denna del jämte Magellans sund är nästan den bäst kända af hela det sydligaste Amerika. Resultatet af expeditionens arbete föreligger i nio stora kvartvolymer, af hvilka åtminstone två band, det meteorologiska och den antropologiska beskrifningen af yaghan-indianerna äro klassiska för alla tider.
En annan expedition hade kort förut besökt samma nejder. Den utgick från Argentina under ledning af den italienske löjnanten Bove, bekant i Sverige såsom deltagare i Vega-färden, och var afsedd att utgöra föregångaren till en stor antarktisk expedition, som dock aldrig kom till stånd. Ehuru större delen af de gjorda samlingarna gingo förlorade, när expeditionens fartyg led skeppsbrott i Beagle-kanalen, medfördes dock åtskilliga intressanta vetenskapliga iakttagelser, särskildt från Staaten-ön.
Dessa voro de sista sjöexpeditioner, som besökt den eldsländska arkipelagen. Dess vidare utforskning, som ännu länge torde behöfva fortsättas beträffande de västliga öarna, har anförtrotts åt Chiles flotta, och man får hoppas, att denna med kraft måtte fortsätta saken.
Nu vilja vi till sist nämna några ord om undersökningen af Patagoniens och Eldslandets inre delar. Patagoniens inre befors redan på 1600-talet i flera riktningar af jesuitermissionärer, hvilka nedlagt sina iakttagelser i flera kartor. En af dessa, från omkring 1650, är intressant på grund af en uppgift från Eldslandet. Nere vid dess sydspets synes teckningen af en man med lång, släpande svans och bredvid inskriften »caudati homines hic» — här finnas människor med svans! Vi se att Darwin hade sina föregångare i uppfattningen af eldsländarne.
Ännu viktigare voro de resor, som af missionärerna, bland hvilka Falkner är den berömdaste, utfördes på 1700-talet. Af öfriga expeditioner i samma århundrade äro de, som leddes af Viedma och sedan af Villarino (1782), viktiga.
Den första utförliga skildringen af Patagoniens natur och invånare förskrifver sig dock från ett långt senare datum. År 1869 gjorde den engelske kaptenen Musters det då ännu mycket vågade försöket att slå sig tillsammans med en patagonisk indianstam, i hvars sällskap han under loppet af tio månader genomred hela landet från Santa Cruz till Rio Negro. I en ytterst liffull berättelse skildrar han sin färd och sina följeslagare, deras utseende och lefnadssätt. Oftast förefalla de oss högst sympatiska dessa indianer, hvilka dock förut och efteråt haft så mycket att lida af de hvita »cristianos», som af grymhet och vinningslystnad tillfogat dem ondt och snart skola hafva tillintetgjort deras hela stam. Författaren berömmer deras vänlighet, godlynthet, ärlighet och pålitlighet; han omtalar den stora kärlek, som råder emellan föräldrar och barn och mellan makar inbördes och som ofta yttrar sig däri, att de vid en aflidens graf offra hela sin egendom. Han skildrar dem i deras fria lif ute på stäppen, i deras fester och ceremonier så väl som i deras dagliga familjelif, när de efter slutadt arbete fördrifva tiden med samspråk i tälten. Ty värr finnas äfven mörka sidor i deras lif, och värst af allt är deras svaghet för alla starka drycker och deras häftighet och stridsbegär, särskildt vid de tillfällen då den nämnda längtan blifvit tillfredsställd.
Patagoniens senare historia tillhör nutiden, och vi måste här förbigå densamma, ehuru en skildring af upptäcktsfärderna på 1870-talet till de stora sjöarna vid Cordillererna samt af det blodiga, för en civiliserad stat ingalunda hedrande utrotningskrig, som af argentinarne år 1883 fördes mot de patagoniska indianerna, för visso skulle äga sitt stora intresse.
Under det att sålunda, som vi sett, Patagonien redan på I700-talet genomströfvades i flera riktningar, voro förhållandena i Eldslandet, äfven i dess norra, jämförelsevis lätt tillgängliga del, helt annorlunda. Ännu för 20 år sedan hade, så vidt jag vet, ingen människa där inträngt så långt som utom synhåll från kusten. Banbrytaren för utforskningen af detta område blef den chilenske marinofficeren Ramon Serrano, som år 1879 gjorde en expedition från Gente Grande till Bahia Inútil och San Sebastian samt tillbaka. Hans skildring af denna sin färd är i själfva verket den bästa vi hittills äga öfver den norra delen af det chilenska Eldslandet. Efter densamma började landet besökas af guldgräfvare, och från år 1884 datera vi den första fasta kolonien, estancian vid Gente Grande.
De första expeditionerna från Argentina utgingo år 1886. En af dem under ledning af Lista följde den östra kusten utan att medföra något resultat af större intresse. Så mycket mera viktig blef en annan, som samtidigt företogs under anförande af ingeniören Julio Popper. Genom de undersökningar, densamma utförde angående Eldslandets guldförekomster, blef den åtminstone från den argentiska sidan upphofvet till landets moderna, hastiga utveckling. Popper, som var född rumänier, synes hafva varit en högst märkvärdig personlighet, en sådan af typen Hernando Cortez, Pizarro eller lord Clive, som i forna århundraden och med större verkningsfält varit säker att bli en världshistorisk ryktbarhet, just rätte mannen såsom banbrytare på en af jordens utkanter. I centrum af guldområdet byggde han sin borg, försvarad likt en liten fästning och af
honom benämnd el Páramo, »den yttersta ödemarken». Härifrån styrde han med järnhand sitt område likt en konung, betalade med sitt eget mynt — afvägda och stämplade stycken af Eldslandets guld — och utgaf sina egna frimärken. Ännu berättas det om det furstliga lefnadssätt, som fördes, huru vid hans eget bord champagnen aldrig saknades, och huru äfven hans arbetare lefde i lukulliskt öfverflöd — när omständigheterna tilläto det. Popper själf skildrar andra tider, sarskildt i några mot de officiella myndigheterna riktade skrifter. I dessa får man en aning om hvilka svårigheter denna kolonisation hade att utstå på en tid, då ännu ingen regelbunden förbindelse med den yttre världen fanns, och man nästan befann sig i krigstillstånd med den enda ort, hvarmed en sådan då skulle kunnat underhållas, Punta Arenas. Vid underrättelsen om guldfynden hade där uppstått en formlig feber: alla öfvergåfvo arbetet och skyndade öfver till Eldslandet, där de snart trängde in äfven på argentinskt område och ej försmådde att med vapen i hand sätta sig i besittning af maskiner, hästar och terränger tillhöriga det Popperska bolaget. Trots underlägsenhet i antal underlät detta ej att försvara sig, fastän på aflägsnare platser förlusterna i egendom ofta voro mycket stora, och stundom måste man i Páramo utstå formliga belägringar. Blott en enda af de skildrade scenerna må här anföras. »Det var vid Arroyo Beta, banditernas hufvudkvarter. I januari 1889 låg där ett nytt läger af stråtröfvare, denna gång skyddadt genom bäcken och befäst med bröstvärn framför tälten. Tätt bredvid betade där en hjord af hästar, medan 22 man beredde sig att vaska guldsanden vid stranden. Plötsligt ser man 8 soldater uppe på sluttningen, tre bland dem till fots. Banditerna skyndade till bröstvärnet och öppnade eld, men soldaterna besvarade den föga; de stå, som lekte de med projektilerna. Snart är hela lägret inhöljdt i krutröken, och de skrämda hästarna aflägsna sig ett litet stycke åt sidan. Plötsligt stiga de tre soldaterna till häst, och en af dem beger sig i galopp nedför sluttningen och öfver dalen. Hästen fastnar i gyttjan och faller, kulorna hvina honom om öronen, och medan soldaterna uppe på sluttningen försvinna, rusa röfvarne fram under skrän: 'Vi ha honom — det är Popper själf!' Men ryttaren reser sig och är strax åter till häst, och några ögonblick senare är han framme vid hästhjorden, som han drifver framför sig ned mot stranden, där han snart förenar sig med soldathopen, hvilka alla samlade bege sig åter till Páramo. — Tur att inkräktarne, som nu, beröfvade sina hästar, voro tvungna att bege sig åter till sitt eget land, ej kunde närmare betrakta flertalet af våra soldater. Då skulle de snart ha märkt, att de saknade ben, att armarna bestodo af trästakar och att hvad som såg ut som hufvud blott var hopvikna och öfvermålade dukar. Det var uppstoppade halmfigurer. Páramos soldatdockor, etablissementets sista tillflykt.»
Mycket guld vanns på denna tid, men det är lätt förklarligt, att det under dylika förhållanden ej räckte till att betala omkostnaderna. Ännu fortsattes verksamheten i Páramo men i mindre skala. Popper själf är numera död. Just som han stod i begrepp att inskeppa sig för en expedition till de antarktiska Syd-Shetlandsöarna, fann man honom en morgon död i sin säng i Buenos Aires. Det sades, att han blifvit förgiftad af någon af sina fiender, men saken har aldrig blifvit utredd.
Popper är den, som utdelat flertalet af de nu gällande namnen på den osteldsländska kusten. Öns centralare inre delar kände man föga till, innan den argentinsk-chilenska gränskommissionen började sin verksamhet (1893—95). Från den härstamma de första geografiska ortbestämningarna i dessa trakter, och i sammanhang med den utfördes den sjöfärd till Amiralitetssundet, under hvilken Montes och O'Connor första gången varseblefvo den stora Fagnanosjön, hvars stränder och omgifningar af kommissionen utforskades under en längre båtfärd på densamma.
Att lämna några utdrag från de för öfrigt mestadels mycket ofullständiga berättelser, som finnas från dessa olika expeditioner, är väl alldeles öfverflödigt, då vi ha tillfälle att i mycket utförligare form skildra detsamma i redogörelsen för vår egen färd. Än mindre är det här platsen att beskrifva de forskningar, som under allra sista tiden, samtidigt med vår resa eller de 2—3 föregående åren, utförts af vetenskapsmän från skilda länder, från Chile och Argentina, från Nordamerika och från Tyskland och Frankrike. Några af dem ha direkt föranledts af vår resa, och det lider intet tvifvel, att trots allt detta arbete Eldslandet ännu för en lång tid skall ådraga sig den vetenskapliga världens uppmärksamhet.