Från riksdagen 1847—48

←  Anteckningar om en resa till Norrköping och hem igen

Eldbränder och gnistor av Henrik Bernhard Palmær Red. Arvid Ahnfelt Från riksdagen 1847—48

Ett besök i Riddarholmskyrkan  →

Stockholmsbref

Under riksdagen 1847—48^[1].

1.

Den 16 november 1847.

Högtärade Petter!

Så vidt jag kan förstå, kommer du ej i tillfälle att läsa dessa bref, förr än de blifvit tryckta. Gerna skulle jag, smått efter hand, skicka dig manuskripterna; men det kan ej ske, ty jag känner ej din adress. Lika litet känner jag dig sjelf och således vet jag icke med visshet, om du verkligen heter Petter.

Frågas nu, hvarför jag kallar dig så, så svaras: att jag älskar att tro mig skrifva till en man, som jag tycker om; och för att blifva omtyckt af mig, fordras icke stort mer, än att heta Petter. Orsaken är, att jag i hela mitt lif haft god tur med Pettrar. Annorlunda har förhållandet varit med Jönsar. Dem har jag haft otur med och de hafva förföljt mig, ehuru jag kan på tro och heder försäkra, att jag aldrig gjort någon Jöns det minsta förnär. Om Larsar, Månsar, Nilsar och Andersar vågar jag ej fälla något generelt omdöme; de hafva vis à vis mig varit mycket variabla, än så och än så. Hvad Karlar beträffar, går jag gerna ur vägen för dem, ty de afkläda sig understundom allt menskligt förstånd och framrusa då, än som apokalyptiska vilddjur, än som faralproducerande nötkreatur. Men Gud välsigne Pettrar! De voro alltid mina vänner och välgörare. Frös jag, nog var det en Petter, som värmde mig. Hungrade jag, nog var det en Petter, som bjöd mig till middag; och snafvade jag och föll, var alltid någon Petter till hands, som hjelpte mig på benen igen. Detta kan vara nog sagdt till förklaring af allokutionen: “högtärade Petter!“ Jag öfvergår derför till fabricerandet af sjelfva brefven, om hvilkas innehåll jag för ögonblicket är ur stånd att gifva någon rikhaltigare notis, än den som finnes på titelbladet.

Vid riksdagsmannavalet i L. hade den ene kandidaten tre gånger så många valmän, som den andre, men endast fem röster mera än han^[2]. Du sluter häraf, att de mindre förmögne måtte hafva slagit sig tillsamman för att öfverrösta de förmögnare; och så förhöll det sig verkligen. Äfven till den obetydligaste fläck på jordklotet utgrenar sig numera den remna, som söndrar menniskoslägtet i massa.

En vän, som skyndat till mig för att säga mig, att jag blifvit riksdagsman, yttrade bland annat: “ingenting är du och ingenting har du, och ändå — här har personlighetsprincipen gjort sig gällande i hela sitt omfång.“

Då reste jag mig på tå och fröjdades öfver mitt jag.

Men man tröttnar att stå på tå och fröjdas öfver sitt jag. Småningom sänkte jag mig, och när jag slutligen berörde golfvet med stöfvelklackarna, gick det mig ungefär så, som det gick jätten Antæus, då han med fötterna berörde jorden. Jätten fick sina krafter igen, så att han ånyo kunde brottas med Herkules, och jag fick mitt förstånd igen, så att jag ånyo kunde producera en vettig tanke.

Jag tänkte: det är bäst, att jag afsäger mig förtroendet och blir hemma. Lägger jag allmänhetens anspråk på ena och mina kapaciteter på andra vågskålen, så flyger den senare högt i luften. Denna tanke meddelade jag min nyssnämnde vän, som skrattade och svarade: “res du åstad! Du kan väl icke vara dummare du, än de andra riksdagsmännen.“

Och så reste jag åstad.

Resvädret var dåligt och naturen sådan, som den vankas i november månad, d. v. s. ruskig. Likväl måste till dess heder erkännas, att den var symbolisk. Tunga regnmoln bortskymde solen, eller — med andra ord — monarkiska tronhimlar förtogo åsynen af republiken. Några få, aflöfvade pilar stodo vid landsvägen här och der, liksom upp- och nedvända qvastar, och syntes vilja bortsopa molnen; men de nådde ej upp, och jag tänkte på våra patrioter, deras ringa antal, otillräckliga krafter och felslagna förhoppningar. Höstvinden susade sorgset och den lät i mina öron, som en suck ur det fängelse, der frihetens genius försmäktar.

Skjutsbonden, som jag fick vid sista hästombytet, var särdeles språksam i politiken. Bland annat sade han: om våra skatter, så tunga de än äro, användes till förnuftiga ändamål, så ginge det väl an. “Ja“, svarade jag, “då ginge det väl an!“

Strax på eftermiddagen ankom jag till Norrköping.

Af stadens märkvärdigheter hade jag ingen osedd, mer än Karl Johans staty, hvilken, sedan mitt sista besök derstädes, blifvit upprest på Saltängstorget. Som du vet gjorde bemälte konung den 8 mars 1844 svenska nationen en stor tjenst, så stor, att aldrig en monark gjort sitt folk en större^[3]. Af tacksamhet hade hvarje stad i Sverige bort resa honom en ärestod; men hittills har endast Norrköping presterat en sådan. Om Norrköping gjort det af den orsak, jag nyss angifvit, eller af mera privata skäl, må lemnas derhän. Nog af, nu står den kolossala bronsbilden der, och den pryder sin plats. Frågar du mig, hvad den är värd, så svarar jag: den är värd att ses. Der finnes mångfald och symmetri på samma gång och — hvad mera är — en harmonisk förening af rörelse och hvila.

Men kanske du — högtärade Petter! — när du frågar, hvad statyen är värd, blott menar hvad den kostar; och derpå kan jag ej svara dig. Vänd dig — Petter! — till en mera “praktisk man“, än jag är.

Visst en hel timme gick jag på Saltängstorget och tittade. För öfrigt sysselsatte jag mig, under min vistelse i Norrköping, med att äta, dricka och sofva. “Man bör sköta sin kropp“ — har en Upsala-teolog sagt — “ty allt annat är förgängligt“.

Följande dagen, tidigt om morgonen, afgick jag på ångbåten till Stockholm. I böljan såg den ene passageraren icke den andre; ty det var kolmörkt. Men omsider blef det litet dager, så att vi kunde bruka våra ögon; och då brukade vi dem och betraktade hvarandra och gjorde hvarandra rättvisa och gäspade. Sällskapet var brokigt — såsom händelsen i allmänhet lärer vara med ångbåtssällskaper — och liknade en klutmatta, der slumpen, medelst sömmerskans hand, sammanfogat röda, gröna, gula, blå etc. klädeslappar till ett så kalladt helt. De flesta af herrarna voro riksdagsmän, och bland dessa befann sig äfven min gamle vän och gynnare biskop Hedrén.

Jag har gjort den mannen orätt; ty jag påstod för några år sedan, att han vore en “ofjädrad tvåbening“^[4] af det vanliga, medelmåttiga slaget, samt att hans upphöjelse till en så vigtig plats inom stat och kyrka, som biskopsstolen är, blott kunde förklaras genom det antagandet, att han hade, liksom en luftballong, stigit för sin tomhets skull. Men nu inser jag mitt misstag, sedan jag fått veta, att herr biskopen vid sistlidne riksdag sökt och funnit motiverna för spöstraffets bibehållande — i Kristi evangelium. Den, som der kan söka och der finna dem, måste vara en utomordentlig man.

Bland passagerare, som ej hörde till riksdagen, torde Onkel Adam, de svenska tendensromanernas alfa och omega, kunna anses för den största notabiliteten. Som vi voro gamla bekanta, gick jag till honom och helsade. Han helsade tillbaka och tilltalade mig sedan i följande ordalag:

“Efter du nu har blifvit riksdagsman, kommer du väl, i afseende på konungens propositioner, att bete dig som . . .“

Här gjorde Onkel en paus för att taga sig en pris snus ur den lilla silfverdosan, hvilken han ofta, med fundersam uppsyn, vrider och vänder mellan fingrarna. Jag begagnade mig af bemälte paus för att fråga: "som hvem?"

“Som bonden på sockenstämman,“ svarade Onkel Adam.

“Hur gjorde då han?“ frågade jag.

“Historien,“ sade Onkel Adam, “lyder i korthet så här. I en församling, hvars prest stod i ogunst hos sina åhörare, skulle en gång en bonde, efter hemkomsten från sockenstämman, redogöra för grannen sin. — Hvad hade ni för er, frågade grannen. — Åjo, sade bonden, prosten kom, som vanligt, fram med en hop förslager. — Hvad ville han då, frågade grannen. — Det tog jag ej reda på, svarade bonden. — Men du sade väl nej, frågade grannen. — Ja, det kan du lita på, sade bonden. — Och på samma sätt — så slutade Onkel Adam — kommer väl du att bete dig, i afseende på konungens propositioner.“

På dessa stickord svarade jag ingenting; ty jag är en beskedlig man, som låter en centner grofhet passera, om den är beledsagad af ett halft uns qvickhet. Och har jag med en gammal vän att göra, såsom nu var händelsen, får grofheten passera för blott en skrupel qvickhets skull.

Flera bekanta, än de två nyssnämnda herrarna, hade jag ej på ångbåten, till att börja med; innan dagens slut hade jag ett halft dussin. Bacchus vidrörde månget hjerta med sin förtrollande thyrs och stämde det till broderskap. Men “glömskans häger sväfvar öfver hornets brädd“ — säger skalden — och jag minnes numera hvarken mina nya vänners namn eller anletsdrag. Skulle någon af dem i en framtid träffa mig och säga: “god dag bror!“ så drabbar mig för ettusendeförsta gången det beska ödet att nödgas svara: “god dag, min hjertans bror! det är oändligt roligt att återse dig! hvad är det du heter nu igen?“

Ett enda äfventyr träffade oss under resan; ångbåten fastnade nämligen på ett ställe i Mälaren och satt fast omkring en fjerdedels timme. Detta äfventyr, så trivialt det var, sammanhängde likväl på ett märkligt sätt med det underbara och poetiska, såsom du får se af följande historia.

På Mälarens botten residerar en konung med namnet Tjaffs. Hela dagen igenom sitter han i sitt vattenslott, på en tron af sand, med en krona af näckrosor på hufvudet och ett säfstrå, såsom spira, i handen. Omkring tronen stå tritoner, som blåsa monarkens lof på snäcktrumpeter. Naturligtvis har han ej annat göromål än regera, hvilket sker på det sättet, att han ömsom nådigt nickar med hufvudet, ömsom majestätiskt hviftar med säfstrået. Ibland gör han bäggedera på samma gång. Äfvenledes händer emellanåt, att Tjaffs lägger venstra pekfingret på näsan och säger “hm!“ hvilket betyder så mycket, som att högstdensamme nu ämnar sysselsätta sin själ med visa och riksfaderliga tankar. Öfver detta hans sätt att sköta sitt konungsliga kall äro hans undersåtare, fiskarna, så förtjusta, att de på monarkens födelsedagar aldrig underlåta att ropa! “lefve kung Tjaffs, han och ingen annan!“

Men det gifves ej någon lycka, som ej understundom afbrytes af olyckan.

Den 14 november 1847, tidigt på morgonen, ankom en deputation af Mälare-gäddor till konung Tjaffs. “O konung,“ ropade gäddorna, “hör oss!“

“Jag vill höra eder,“ sade konung Tjaffs och nickade.

“Ett uppror är hardt nära att utbrista i vår sjö,“ klagade gäddorna.

“Vågar någon att svika den besvurna troheten mot mig och mitt hus,“ frågade konung Tjaffs och hviftade.

“Nej, o konung!“ svarade gäddorna, “dig gäller det för närvarande icke. Det gäller oss, dina trognaste. Som du vet, ega vi gäddor, sedan urminnes tid ett heligt, ett oförytterligt privilegium att äta upp de andra fiskarna, så ofta vi bli hungriga.“

Konung Tjaffs nickade.

“Men,“ fortforo gäddorna, “det går en oro genom tiden“.^[5] Redan är det så långt hunnet, att aborrarna helt cavalierement neka att låta äta upp sig. Samma anda börjar sprida sig bland mörtarna, och slutligen kommer det väl ända derhän, att de simplaste löjor och norssar blifva så oförskämda och vilja frälsa sina lif, ehuru den stadgade samhällsordningen kräfver deras uppoffring.“

“Derhän får det ej komma,“ sade konung Tjaffs och hviftade.

“Nej,“ sade gäddorna, “derhän får det ej komma. Vi förtrösta på dig, o konung, som alltid varit oss en huld och nådig beskyddare.“

Konung Tjaffs både nickade och hviftade.

Derpå togo gäddorna åter ordet och sade: “O konung! det anstår en vis, när något ondt har yppat sig, att söka utröna dess orsak.“

Då lade konung Tjaffs venstra pekfingret på näsan och sade: “hm!“

“Och vi,“ fortforo gäddorna, “hafva sökt att utröna orsaken till det nu ifrågavarande onda och funnit, att den ej kan vara någon annan, än smitta. Ditt sjörikes vågor — o konung! — skölja stränderna af ett landrike, som heter Sverige. Det bebos af fyra särskilda nationer, adelsmän, prester, borgare och bönder, hvilka allesamman styras af en gemensam konung. Dock hafva ej dessa nationer hvar sitt område, utan de bo blandade med hvarandra, huller om buller. De två förstnämnda nationerna besitta stora privilegier. De två senare deremot hafva små eller inga; men de framträda allt mera öppet och yrka allt mera högljudt, att alla privilegier skola afskaffas. Och det göra de medelst sina frispråkiga riksdagsmän. Genom dem har luften blifvit förpestad med munväder; luften har smittat vattnet och vattnet har smittat aborrarna. Tror icke äfven du, o konung, att så förhåller sig?“

Konung Tjaffs nickade.

“Men,“ fortforo gäddorna, “när den vise utrönt orsaken till det onda, har han ej ännu fullbordat hela sitt värf. Han måste äfven uppfinna botemedel deremot.“

Konung Tjaffs lade venstra pekfingret på näsan och sade: “hm!“

“O konung!“ sade gäddorna, “vi tro oss redan hafva uppfunnit botemedlen. Till en början böra borgares och bönders så kallade riksdagsmän dränkas. Äro de väl dränkta, lära de ej mera kunna prata om frihet och jemnlikhet, ej mera förpesta luften med munväder. Blir luften ej mera smittad, smittas ej mera vattnet, ej heller de fiskar, som hittills kunnat motstå revolutionsfebern. Är icke du, o konung, af samma tanke?“

Konung Tjaffs nickade.

“Men,“ fortforo gäddorna, “antagom, att riksdagsmännen verkligen blifva dränkta; oss återstår dock den frågan: hur skola aborrarna återföras till känsla af sin pligt?“

Konung Tjaffs lade venstra pekfingret på näsan och sade: “hm!“

“Vi hafva,“ sade gäddorna, “äfven funnit ett svar på denna fråga. Bäst är, att vi låna en professor af den stackars kungen i Sverige.“

“Hvem säger “stackars“, när man talar om en kung?“ utropade konung Tjaffs och hviftade.

“Förlåt oss, o konung!“ svarade gäddorna, “förlåt oss vårt uttryck. Det var visserligen opassande, men icke illa menadt, och vi förleddes, till att nyttja det, endast af sympati för den stack . . . för konungen i Sverige, hvars landsfaderliga hjerta ej kan annat än blöda, då han skådar sina undersåtares osämja. Förlåt oss, o konung och tillåt oss att fortsätta.“

“Jag förlåter och tillåter,“ sade konung Tjaffs, som både nickade och hviftade.

Gäddorna fortforo: “Det är,“ sade vi, “bäst, att vi af konungen i Sverige låna oss en professor, som håller några föreläsningar för de uppstudsiga aborrarna och öfverbevisar dem om deras skyldighet att låta äta upp sig. Det kan för en man af hans skrot och korn ej blifva särdeles svårt att framdraga argumenter, sådana, att äfven det klyftigaste aborre-förstånd måste säga concedo. Är icke du, o konung, af samma tanke?“

Konung Tjaffs nickade.

Gäddorna togo ordet och sade: “Sedan vi nu, o konung, fått höra dina visa tankar och förnummit ditt nådiga beslut, tillkommer det oss, såsom trogna undersåter, att utan dröjsmål befordra verkställigheten. Vi hafva redan i dag tillfälle att göra början. En ångbåt, lastad med mera än tjugu riksdagsmän af bonde- och borgar-nationerna, befinner sig just nu på vägen till Stockholm. Ännu gungar den på saltsjöns vågor; men inom dygnets slut skall den beträda Mälarens område. Då vilja vi bita oss fast vid dess köl och draga den ned i djupet, att de onda måga förgås och röna nyfödda kattungars öde.“

Konung Tjaffs nickade.

Derpå togo gäddorna afsked af konung Tjaffs, under många underdåniga och lojala krumbugter med stjertarna. Äfvenledes tog konung Tjaffs afsked af gäddorna, under många nådiga nickningar och majestätiska hviftningar. Och när gäddorna aftågat, fattade tritonerna, som stå kring konungens tron, sina snäcktrumpeter och blåste melodien bill de sköna orden:

Bevare Gud vår Tjaffs,
Gör säll vår ädle Tjaffs,
 Lefve vår Tjaffs!

Under tiden gjorde ångbåten skäl för sitt namn — den avancerade verkligen som en Komet i sitt perihelium — och ett regn af vattenperlor yrade alltjemt omkring hjulen. De ombord varande riksdagsmännen voro vid godt mod: de kunde ej drömma om det öde, som ämnades dem då — hast du mir’s gesehn! — ångbåten, inlupen ur saltsjön i Mälaren, stannade med ens och kunde, oaktadt maskinen arbetade med all sin kraft, ej komma ur fläcken. Orsaken var, såsom du af det föregående lätt kan gissa, att Mälarens gäddor bitit sig fast vid kölen och sökte neddraga båten i djupet.

Sannolikt skulle vi varit förlorade, derest båten ej haft en så skicklig besättning. Liksom alla svenska sjömän kände de en mängd magiska formler, för hvilka äfven de mäktigaste naturkrafter måste ge vika. Sådana formler äro t. ex.: stopp! — djefvelen anfäkta! — styrbol och babol! — fan besitta! — hala och brassa! — hin annamma! — sätt i gång! o. s. v . Dessa och dylika magiska formler användes nu af besättningen och med sådan framgång, att gäddorna måste, en efter annan, släppa sitt tag. Båten blef loss och fick, utan vidare äfventyr, fortsätta sin kosa.

Frågar du, hvarifrån jag fått denna historia, så svarar jag: en liten fågel har berättat mig den. Och skulle någon, med anledning af dess fantastiska natur, vilja förneka dess sannfärdighet och påstå, att ångbåten fastnat icke för gäddornas skull, utan för det grunda vattnets, så tag dig en förnäm uppsyn och svara honom: besynnerligt, att folket nu för tiden skall sätta mera tro till den mest jordkrypande prosa, än till den vingstarkaste poesi!

Sent på aftonen fingo vi Stockholm i sigte; och staden presenterade en rätt egen fysionomi. Insvept i höstens dimma och qvällens mörker, förekom den mig, med sina gatlyktor och sina ljus i fönsterna, som en ofruktbar, mycket stenbunden mark, öfversållad med några dussin lysmaskar.

Efter framkomsten skyndade de flesta passagerarne att komma i land med sina saker och personer. Några stannade qvar på ångbåten öfver natten, och bland dessa var äfven jag.

2.

Den 17 november.

Salongsbänken, hvarpå jag låg, var hård och obeqväm, och jag sof ej mycket. Ej heller vakade jag; ty en menniska vakar, enligt min åsigt, ej längre, än hennes själ är i full verksamhet, och lefver, enligt samma åsigt ej längre, än hon vakar. Vore en sådan teori gällande, skulle beräkningen af var lefnadsålder utfalla bra knapp, emot hvad nu är händelsen. Mången sjuttiåring blefve då reducerad till en fjorton dars gammal barnunge.

När det dagats, gick jag upp på däck och skaffade mig en kopp kaffe. Då jag skulle njuta dess sista droppar, kom mitt hufvud i fyratiofem graders lutning mot horizonten, så att Riddarholmskyrkans nya torn, hvilket jag förr ej sett, fullständigt afmålade sig på min näthinna. Det kan visserligen ej mäta sig med det gamla tornet, men är likväl ett oklanderligt torn, ett torn, som man måste vara belåten med, särdeles om man besinnar, att Sverige, då det skulle uppföras, ej egde tillgång på arkitekter, utan måste, i deras ställe, anlita sockerbagare och metallgjutare. Dessa slogo sig också tillsamman och gjorde hvad de kunde: en bröllopskrokan af tackjern.

Det töfvade ej länge, förrän en tullbetjent infann sig och visiterade mina saker.

Huru lyckligt, att han endast höll sig till mina saker! Tänk, om han äfven börjat visitera mitt hufvud! Han skulle der hafva funnit mycket konfiskabelt gods, t. ex. republikanska idéer och dylikt — och jag hade varit förlorad. Men — som sagdt är — han höll sig lyckligtvis endast till mina saker.

När dessa ändtligen hunnit granskas och approberas, såg jag mig om efter ett par karlar, som skulle bära dem hem, och snart fick jag flera att välja emellan. Två voro orimligt höfliga. Den ene kallade mig för grefve; den andre kallade min kappsäck för baron, och bägge frågade nådig grefven, hvart de skulle ta vägen med nådig baronen. Men som jag misstänkte, att de önskade betalningen proportionel mot höfligheten, antog jag icke dem, utan ett par mindre höfliga, hvilka dessutom hade ett mera ordentligt utseende. I deras och mina sakers sällskap aftågade jag till mitt logis vid Adolf Fredriks torg.

Under vägen hittade jag ett nytt bevis för Guds försyn. Som detta mitt påstående torde synas dig gåtlikt, vill jag afgifva en förklaring.

Det finnes på Stockholms gator, alltid och allestädes, ett slags kärror, åkarekärror kallade, som fara fram med pilens snabbhet och åskans dunder. Stockholms fotgängare äro vana dervid och hafva genom vanan förvärfvat en beundransvärd färdighet att vika undan. Ofta göra de det med rätt komiska piruetter, men — lika godt! — de undkomma dock den hotande faran. Visst händer understundom, att en och annan blir öfverkörd och mister armarna, eller benen, eller lifvet. Likväl höra sådana fall till undantagen, och deras antal stiger vanligen ej till mera, än två eller tre dussin om året.

Men om fotgängare, som äro stockholmsboar, merendels skydda sig för ofvanbemälte kärror genom sin vana och sin färdighet, så eger ej samma förhållande rum med oss arma nykomlingar ifrån landsorten. Vi hafva — så vidt jag förstår — blott Guds försyn att tacka för det vi slippa helskinnade undan.

Ja — jag tror det fullt och fast — försynen skyddade mig från Riddarholmen till Lilla Nygatan, från Lilla Nygatan till Kornhamn, från Kornhamn till slussen, der försynen icke behöfdes mera, emedan trottoarer voro att tillgå. Den skyddade mig vidare på Södermalmstorg och hela Hornsgatan uppföre, så att jag ankom till mitt logis, helbregda och oihjälkörd.

Sedan jag betalat karlarna, sett mig om i mina rum och reglerat hvarjehanda med värdfolket, gick jag ut för att äta frukost och satte mig, i den afsigten, på närmaste källare. När biffsteken var expedierad, begärde jag ett glas sherry och — för att adla det spirituösa med det spirituela — ville jag äfven ha en tidning att läsa i.

“Tag hit Aftonbladet,“ sade jag.

“Det läses,“ svarade kyparen.

“Tag då hit Dagligt Allehanda,“ sade jag.

“Det läses,“ svarade kyparen.

“Tag då hit Tiden eller Minerva,“ sade jag. “Dem hålla vi icke,“ svarade kyparen. “Det är så sällan någon frågar efter dem.“

Ja — högtärade Petter! — sådan är den tidningsläsande allmänheten. “Audiatur et altera pars“, denna gyllne maxim, som är allsmäktig i teorien, gäller in praxi nästan mindre än intet. De flesta menniskor vilja i tidningarne ej se andra åsigter, än sina egna, ej höra andra röster, än sina anhängares. De göra sig blinda på ena ögat och döfva på andra örat, och — till råga på eländet — skryta de öfver denna sjelfstympning. Huru mången konservativ utropar ej med triumferande ton och uppsyn: jag läser aldrig Aftonbladet! Och huru mången liberal följer ej dennes exempel i röst och åthäfvor och skränar: jag läser aldrig Minerva!

Omsider gaf kyparen mig en tidning. Då jag genomögnade dess annonsafdelning, fick jag se, att grundlagen, i nätt fickformat, fanns till köps hos herrarna Bonnier. Bon! — tänkte jag och begaf mig, efter slutad källaraffär, till deras boklåda i bazaren vid Norrbro och köpte den lilla boken. Vid min ankomst till boklådan stodo der tvänne herrar, som mycket uppmärksamt betraktade ett nyss utkommet porträtt af Jenny Lind, och jag stannade några ögonblick för att göra detsamma. Mamsellen var på papperet afbildad i röd kjortel och svart tröja, så att hon såg ut som en kräfta, nedra hälften kokt och den öfra okokt.

“Hon har förtjenat vackra pengar, den här damen,“ sade den äldre af herrarna, “och kommer ytterligare att förtjena vackra pengar, både hemma och utrikes.“

“Ja,“ svarade den yngre, “huru lyckliga äro ej de, som fått sitt geni i halsen, såsom mamsell Lind, eller i benen, såsom mamsell Taglioni! På deras lefnadsbanor växa tusentals blommor med stenglar af guld, med blad af smaragd, med kronor af perlor och diamanter, och de behöfva ej mer än plocka och blifva rika. Annorlunda förhåller det sig med mången, som fått sitt geni i hufvudet, påtagligen den äfventyrligaste plats, der bemälte himlagäst kan herbergeras! Huru många utmärkta och utfattiga skalder har ej literaturhistorien att omtala! På deras lefnadsbanor växte blott alnshöga tistlar och törnen, och när de arma vandrarne ville undanrödja ogräset och göra vägen fri, stucko de sig på taggarna och deras händer blödde. Såsom exempel skulle jag kunna anföra Nicander.“

Knapt var sista bokstafven af detta namn uttalad, förrän jag rusade på dörren och gick. Några minuter senare stod jag vid den poetiske martyrens graf på Maria kyrkogård.

Jag stod der och tänkte på förflutna tider, vår mångåriga vänskap, vårt dagliga umgänge —

Dock nog derom! Jag ämnar ej ytterligare redogöra for mitt besök vid Nicanders graf. All sorg är helig och den profaneras, om den visas på torget. Skulle mina tårar någon gång frysa — och med anledning af den moraliska verldstemperaturens tendens, håller jag sådant ingalunda för otroligt — får jag ju framdeles en myckenhet små isnålar till min disposition, och dem skall jag sannerligen icke blott visa, utan äfven använda till hvarjehanda satiriska naggnings-försök. Men öfver tårarna, i deras ursprungliga skick, kastar jag en tredubbel slöja.

Efter hemkomsten från kyrkogården satte jag mig ned i soffhörnet och läste i min nyköpta bok. Det skedde just icke af böjelse för innehållet: ty jag visste af gammalt att våra grundlagar äro lagar, som — vi vocis — behöfva att i grund lagas. Men anständigheten kräfde, att en “folkets man,“ som jag, ej blott skulle hafva boken i fickan utan också i hufvudet. Ergo läste jag.

Särdeles långt hade jag ej hunnit i mina studier, då jag stördes af tu-tu-tu! — det faller sig svårt att härma trumpetljud med bokstäfver — och af pang-pang-pang! — samma anmärkning gäller om pukor. Jag sprang till fönstret och såg rikshärolden, som satt derute på torget och skulle förkunna riksdagens början; men hvad han sade, aktade jag föga på. I stället sysselsatte jag mig helt lättsinnigt med att jemföra hans uniform med de eskorterande gardisternas. Den förra är, som du vet uppfunnen af drottning Kristinas hofskräddare, den senare af konung Oskars generaler. Embetena äro mångahanda, men anden är en, säger den heliga Skrift.

När härolden et Co. aftågat, satte jag mig åter ned att läsa; men det gick trögt. Mina ögonlock tyngdes allt mera och mera; slutligen insomnade jag och boken föll mig ur handen. Må du ej genast fördömma mig derför, utan i kristligt öfvervägande taga, l:o att jag föga sofvit natten förut, 2:o att min position på soffan var särdeles beqväm och förledande, samt 3:o att de skönaste valmoångor doftade ur hvarje rad, som jag läste.

Då jag vaknade, hade det redan mörknat. Fördenskull fann jag för godt att tända ljuset. Sedan såg jag på klockan, som visade tio minuter öfver sex. Min sömn hade således räckt bra länge; men jag ångrade ej den tid, som dertill blifvit använd; ty jag kände mig nu helt kry och rask och hade fullt skäl att instämma med Sancho Panza i hans påstående, att den, som först uppfann konsten att sofva, måste hafva varit en mycket förståndig karl.

Derpå tog jag hatt och kappa och begaf mig till Börsen der, efter hvad jag hört, borgarståndet skulle hafva sin klubb. Hvarföre skulle jag ej visa mina herrar kamrater den uppmärksamheten att söka deras bekantskap så fort, som möjligt var?

Och så ankom jag till klubben.

Ehuru samlingen der var temligen talrik, var dock konversationen nästan mindre än enstafvig. Af den bekantskap, som jag hade i sigte, tycktes således vilja bli ingenting. Men “vir tenax propositi“ släpper ej sitt tag så lätt. Jag hade i min ungdom läst Lavaters skrifter och fann nu för godt att, i brist på andra medel, gå och observera de närvarande herrarnes fysionomier. Resultaterna blefvo i allmänhet tillfredsställande. Väl varsnade jag ej några “tänkande tinningar“, men deremot två par “beslutsamma ögonbryn“, fem “ädla näsor“ och en hel hop “vältaliga läppar“ eller sådana, som vitna om mycken förmåga att tala, en rätt vacker egenskap, hvilken dock stundom lärer vara synonym med mycken oförmåga att hålla munnen. I de flesta pannor stod “beskedlighets-linien“ synbart tecknad.

På det ena af borden fanns en lista öfver ståndets ledamöter, hvilken jag äfvenledes företog mig att studera, och jag stötte deri på ojemförligt flera köpmän, än handtverkare. Här ser ut — mumlade jag då — som skulle konsten att göra lagar stå i ett oupplösligt sammanhang med konsten att göra strutar. Detta mummel var högst förgripligt och jag borde för detsamma få “hundsnus“, hvilket jag också fick. Nota bene, jag tog det sjelfmant ur en liten trähund, som låg der på bordet, apterad till snusdosa och hafvande en silfverring om halsen med inskrift: Borgarståndets Klubb.

Och så begaf jag mig hem.

Under vägen gick jag förbi en tjock och välbepelsad herre, som stod och med sträf röst läste lagen för en liten tiggarflicka, hvilken troligen vädjat till hans så kallade hjerta och bedt om en slant. “Du har,“ sade den tjocke och välbepelsade, “ingen rättighet att tigga, barn!“ — Nej, tänkte jag för mig sjelf — men du har rättighet att svälta, barn! och rättighet att frysa, barn! Se der de förmåner, som samhället består dig, barn!

Hemkommen mottog jag af min värdinna ett glas mjölk och en kringla, såsom öfverenskommet var.

Derpå gick jag till sängs; men den som säger, att jag genast somnade, han förtalar mig. Jag hade ju redan förskottsvis, under dagens lopp, mottagit de håfvor, dem Morfeus vanligtvis spenderar om natten. I stället för att sofva, roade jag mig med att läsa grundlagen, och om morgonen, när jag ändtligen insomnat, drömde jag om den.

Jag tyckte, att grundlagen, förvandlad till menniska i lillepytt-format, låg på sina knän med sammanknäpta händer och bad:

»Gud, som hafver barnen kär,
Se till mig, som liten är!»

men en röst dundrade ur skyn och svarade: “nej, det må hin göra!“ Näst moralen och logiken skall ingen, under hela riksdagen, blifva så illa medfaren, som du, din byting!

3.

Den 25 november.

Sedan jag sist skref dig till, har en vecka förflutit. Under tiden har åtskilligt skett och ingenting uträttats.

Ståndens ledamöter hafva legitimerat sig; de ofrälse genom uppvisande af sina fullmakter för herr justitie statsministern, som, sedan fullmakterna blifvit granskade, aflemnar de sedvanliga polletterna. När vi borgare uppstälde oss i rad inför herr ministern, den ene lång, den andre kort, den ene smal, den andre tjock o. s. v., men alla klädda i uniform och med värja vid sidan, hade förbemälte embetsman fullt skäl att tänka: samtlige herrarna se ju ut, som utstrukna siffror i ett divisions-exempel.

Och när han till oss lemnade polletterna, hade han — så vidt han nämligen besinnade, att höga vederbörandes qvarsittning på taburetterna hufvudsakligen beror af ständernas opinion — äfvenledes fullt skäl att tänka: här befinner jag mig måhända i samma predikament, som Isak, hvilken sjelf bar fram veden till det bål, hvarpå han skulle offras.

Men sannolikt tänkte herr ministern hvarken detta eller något dylikt; och medgifvas måste, att en embetsmans tankar böra vara mera solida och allvarsamma, än så. Tillåter han sig någon gång ett skämt, så bör detta ej vara hufvudsak, utan blott bisak; det måste omgärdas af allvaret och ligga derinom, ungefär som sviskon i stekt gås.

Hans majestät konungen har behagat utnämna landtmarskalk, talmän och vice talmän. Borgarståndet fick på sin lott: till talman, herr borgmästaren, vasakommendören och nordstjerneriddaren Holm; till vice talman, herr kryddkrämaren och vasariddaren Brinck. Jag känner ej dessa herrar ännu så tillräckligt, att jag kan vitsorda dem med något annat, än det vanliga fruntimmersuttrycket: de äro bägge två rätt “hyggliga“.

Ständerna hafva börjat sina arbeten; adeln sina i riddarhuset, der dygderna äro till finnandes på taket; de ofrälse stånden sina i det så kallade ständernas hus, der inga dygder finnas, hvarken på eller under taket. De “hedervärdes“ och de “vällofliges“ sessionsrum äro belägna två trappor upp, men de “högvördige“ behöfva, för att komma till sitt, ej sträfva mer än en trappa upp. Man synes hafva vidtagit detta arrangement af ren humanitet och med ett billigt afseende på de stora prestmagarna, de der göra sina innehafvare högst obeqväma till klättring och andra gymnastiska företag.

Då jag talar om ständernas “arbeten“, beder jag dig, att — ännu så länge — ej taga ordet i egentlig mening. Under första riksdagsveckan ega nämligen dessa arbeten ej större rätt att kalla sig arbeten, än snömos att kalla sig mat. De bestå endast i en myckenhet häfdvunna ceremonier, hvarvid oreras, oreras, oreras oändligt.

För oratorerna gäller ej den Schlegelska regeln: den, som talar, skall hafva något att säga. Tvärtom! Våra oratorer skola hafva alls intet att säga. Deras tal få ej innehålla tankar, utan blott fraser. Derjernte måste de sistnämnda, eller fraserna, hafva hvarken högre eller lägre temperatur, än en skicklig trädgårdsmästare anser vara lämplig för odlandet af krukväxter. Så har den allsmäktiga vanan en gång för alla förordnat.

Understundom händer likväl, att detta förordnande icke till fullo åtlydes och att en eller annan tanke insmuglas i talen. Sådan var t. ex. händelsen med det tal, som herr talmannen Holm, å borgareståndets vägnar, nyligen höll till H. M. konungen, äfvensom med Hans Maj:ts tal, då högstdensamme besvarade det förstnämnda talet. Herr Holm yttrade nämligen, att “de nya näringsförfattningarna väckt oro och bekymmer i landet“; och Hans Maj:t svarade, att detta vore “ett bevis på den försigtighet, som bör iakttagas, då fråga uppstår, att rubba seklers vanor, eller långt mer, lagliga rättigheter, hvilka ega urgammal häfd.“

Att dessa uttryck ej innehöllo “fraser“, utan “tankar“, är påtagligt. Kanske skulle dock detta blifvit dem förlåtet, derest icke, till råga på synden, tankarna varit — konservativa. Såsom sådana kunde de ej annat än låta illa i liberala öron: och de flesta af borgarståndets öron — om hvilka jag för öfrigt underlåter att yttra mig — äro af liberal natur. Ståndets pluralitet blef derför högst förtörnad; och då vreden ej fick gifva sig luft emot konungens höga person, beslöt man, att desto eftertryckligare näpsa herr Holm. Denne, som blifvit i tid underrättad, sökte förekomma den hotande stormen, och afgaf, i plenum den 24 dennes, en ganska nöjaktig förklaring^[6]. Dermed var — i förnuftigt folks ögon — hela affären slut. Men ledamöter funnos, som tyckte annat, och en diskussion uppstod, lång och bred och tjenande till intet^[7], om icke till att förevisa schismen emellan handtverkare och köpmän^[8].

I förrgår var det så kallade plenum plenorum, kronan och slutet på den tilländalupna ceremoniveckans härligheter.

Till en början bevistade ständerna den sedvanliga gudstjensten i Storkyrkan och hörde biskop Heurlin, som stod på predikstolen, tala småländska om tron, kärleken och hoppet. Omedelbart derefter begåfvo sig de tre ofrälse stånden till rikssalen, der de fingo sitta och vänta på konungen och adeln. De två sistnämnde uppträda, vid detta högtidliga tillfälle, alltid på samma gång; och det ligger något betydelsefullt deri. I vårt ärftlighetsrike hvila nämligen så väl adelns, som konungens företräden på bördens grundval. De hafva en gemensam lifsprincip; och sviker den, så sviker den dem båda på samma gång — i begreppet nämligen; ty hvad verkligheten angår, så kan ett par decenniers mellanskof gerna ega rum emellan den enas fall och den andras.

Jag hade en gång förr, ehuru under andra förhållanden, tagit rikssalen i ögonsigte, och den såg för närvarande ut, som då. Enda skilnaden var, att ett par kolossala marmorbilder, föreställande Karl XIV Johan och Gustaf II Adolf, blifvit placerade på hvar sin sida om tronen. Man hade ställt Karl Johan till höger och följaktligen Gustaf Adolf — till venster. Hvad tycks om ett sådant arrangement? Mig synes, att den, som anbefallt detsamma, har mera rådfrågat fjerde budet än sunda förnuftet.

Du torde nu hafva den godheten och föreställa dig, att allting är i ordning, så att det imposanta skådespelet kan öppnas. Samtliga riksstånden hafva intagit sina platser; läktarne äro fullpackade — må du ej taga ordet i elak bemärkelse! — med diplomater och förnäma damer; konungen, utrustad med kunglig krona, spira och mantel, sitter på den massiva silfvertronen, och omkring honom stå hans söner, med präktiga drägter och furstekronor.

“Lull-lull, mamma, så grant!“

Dessa ord sades halfhögt af en liten blåögd, ljushårig flicka, som stod på gången vid min sida och höll sin mor i handen.

“Tyst, Fanny, tyst!“ svarade modren.

“Så grant har jag aldrig sett,“ fortfor flickan, “utom i somras, då jag såg påfogeln slå ut stjerten hos onkel Matias.“

“Tyst, Fanny, tyst för Guds skull!“ hviskade modren; men jag tog den söta ungen och stälde henne bredvid mig på bänken, att hon måtte se dess bättre.

Hans Majestät höll, med tydlig stämma, ett långt tal, som du säkert får in extenso läsa i tidningarna, och som derföre ej behöfver att här införas. I talet redogjorde högstdensamme för de åtgärder, dem han, sedan sista riksdagen, vidtagit till samhällets lycka och båtnad. Äfven den gode Gudens förtjenster om riket, i afseende på årsväxten och dylikt, omnämndes på några rader med skäligt beröm. Slutligen lofvade Hans Majestät att vara oss “alla samtligen, och hvar och en i synnerhet, med all kunglig nåd och ynnest städse välbevågen.“

Öfver detta löfte kunde jag ej annat än bli förbålt glad. De andra blefvo utan tvifvel så med; och sannolikt skall det lända oss allesamman till mycket gagn i lifvet och tröst i döden.

När konungen slutat att tala, framträdde en af hans ministrar för att uppläsa den nådiga propositionen om statsverkets tillstånd och behof. Stämman var otydlig och jag kunde ej fatta propositionens innehåll, hvadan du, till en början, måste åtnöja dig med notisen, att den var “nådig“. Skulle jag framdeles finna den ega äfven andra goda egenskaper, skall jag ej underlåta att derom underrätta dig.

Medan uppläsningen gick för sig, förföll jag i den oss allom välbekanta drömskhet, då de yttre sinnena till mer än hälften förseglas, och föreställningar, formlösa, som skyarna på firmamentet, genomtåga själen. Vanligtvis heter det då, att man “sitter och tänker“; men fan heller! — man tänker icke alls. Ur denna min dvala — ty bättre namn förtjenar den icke — väcktes jag först af de bortgående kamraternas buller. Plenum plenorum hade upphört, och jag bröt upp, liksom de andra.

Våra vägar gingo åt skilda håll, men dock till samma mål, middagsmålet. Mitt intog jag på en anspråkslös källare på lilla Nygatan.

När jag var färdig dermed och stod i begrepp att gå hem, ankommo några ledamöter af bondeståndet, hvilkas bekantskap jag haft tillfälle att göra. De slogo sig ned vid ett bord, reqvirerade punsch och inbjödo mig att deltaga.

“Hvad tusan!“ sade den ene bonden, när vi smuttat ur första glaset, “spisar inte herrn på kungliga slottet i dag? Nykomlingar äro ju alltid sjelfskrifna.“

“Visserligen,“ sade jag, “visade mig ståndet den äran och utsåg mig till en af de tjugofyra “befalda“; men jag undanbad mig.“

“Det var en förhastelse,“ sade bonden. “Herrn skall veta, att det går hederligt till på slottet — åtminstone vid stora högtidligheter. Der vankas både läcker mat och goda viner.“

“Det gamla, svenska bränvinsbordet lärer dock saknas der,“ svarade jag. “Lappri!“ sade källarmästaren, som nu blandade sig i samtalet. “Hvad middagssupen angår, tager man den förskottsvis, innan man begifver sig till nådebordet. Så bruka Stockholmsboarna göra, och sedan gå de med mycket lugn sina kommande öden till mötes.“

Ett enhälligt skratt följde på denna underrättelse.

Sedan omtalade jag den dvala, hvari jag fallit på rikssalen, och begärde upplysning om hvad som slutligen der passerat.

“Jo,“ sade källarmästaren, “den yngste af prinsarna aflyfte sin krona, föll på knä och svor sin höge herr fader trohetsed. Min hushållerska, som — Gud vet huru — krånglat sig till ett inträdeskort, har sagt mig, att det var “riktigt sött“ att se. Fruntimmerna bruka ordet sött om allting, och hör man dem länge, så börjar man slutligen misstänka, att hela vårt jordklot blott är en stor karamell.“

Ett enhälligt skratt följde på denna reflexion. ― ― ―

Glasen tömdes och samtalet fortsattes.

Af några glosor, som under tiden undföllo mina bordskamrater, och hvilka allesamman gälde presterna och adeln, återfördes mina tankar för ett-tusende-första gången på ett obehagligt ämne, på den nuvarande ståndssplittringen. Man har behagat kalla den en fyra-splittring, men orätt. I alla vigtigare frågor hafva bönder och borgare hållit tillsamman emot de två första stånden och dessa emot dem. Splittringen har således varit, och är ännu, en två-splittring, eller en sådan, som förr eller senare nödvändigt uppkommer, der tvåkammarsystemet är rådande. Detta kan vara godt att hafva i minnet, derest regeringen skulle i tidens fullbordan, vilja landsfaderligt erbjuda ett förslag till representationens fördelning på två kamrar. Man har då någon anledning att misstänka, det maximen: “divide et impera!“ ligger i botten på bägaren.

Utom denna tvåsplittring stånden emellan, finnes en tresplittring emellan “de svarta“, “de hvita“ och “de grå“, angående sättet att realisera idéen af ett förnuftigt samhälle. Som de svarta blott är ett nytt namn på de liberala, och de hvita likaledes ett nytt på de konservativa, tar jag för gifvet, att du — högtärade Petter! — af gammalt känner deras åsigter. Men du kan ej veta något om åsigterna hos de grå; ty partiet är liksom namnet, alldeles färskt. Fördenskull anser jag mig förbunden att lyfta på den slöja, som skymmer dem för dina ögon.

Kort och godt — det spökar en dubbelprins i hufvudet på de grå.

Detta uttryck behöfver en förklaring. Jag får således förklara, att jag, för många år sedan läste i en tysk bok — jag mins numera ej hvilken — en rätt besynnerlig historia om en dubbelprins. Den började så här:

I Monomotapa hände sig en gång, att unga drottningen befann sig i annat tillstånd än riket, nämligen i välsignadt. Folket gjorde sig i underdånighet hopp om en kronprins och Hennes Majestät behagade i nåder motsvara dess förhoppningar dubbelt, enär hon nedkom med två kronprinsar, hvilka dock på sätt och vis ej kunde anses för flera än en, emedan de voro sammanväxta med den kroppsdel, som man brukar att sitta på. Hofpoeten uppstämde genast en hymn, hvaruti han påstod, att naturen ej kunnat i ett enda hufvud få rum med all den vishet, som den blifvande regenten skulle i en framtid utveckla, och fördenskull utrustat honom med tvänne. Ständerna upptågade i massa till det kungliga slottet, gratulerade konungen och sig sjelfva, samt yttrade både sinnrikt och vältaligt, att regerings-sonaten, spelad af fyra händer, otvifvelaktigt skulle blifva mera fulltonig och majestätisk, än någonsin tillförene. Men konungen var, allt detta oaktadt, icke rätt glad öfver den dubbelvälsignelse, som träffat hans hus. Tvärtom, den gjorde honom mycket och välgrundadt bekymmer. Till en början kunde svårigheten, att uppfinna en passande modell till en viss nödvändighets-stol åt de båda prinsarna, ej annat än ingifva farhågor för den framtida tronens utseende. En komité af skräddare och filosofer, som blifvit nedsatt för att åt dubbelprinsen konstruera byxor — de der med prydlighet borde förena beqvämlighet — måste hålla mer än hundra sessioner, innan problemet var solveradt. Men värst af allt var den totala olikhet i sinnelag och böjelser, som allt mer och mer uppenbarade sig hos de båda prinsarna. Var den ene glad, så var den andre sorgsen; ville den ene sitta, så ville den andre stå; ville den ene tala förnuft, så ville den andre säga faraler. Nog af — de öfverensstämde aldrig med hvarandra.

Det är en sådan dubbelprins, som spökar i hufvudet på de grå; eller — för att tala ett ännu tydligare språk — konservatismens och liberalismens sammanväxning, just på det sätt, som nämndt är, utgör de grås nota characteristica. Desslikes äro de mycket förtjusta i konung Oskar, hvilket ingen lärer vilja förmena dem.

De tre partierna, så stridiga de än äro, öfverensstämma likväl i en punkt. De tro nämligen alla, att samhällets reform kan åstadkommas på “den lugna diskussionens och öfvertygelsens väg“. Salige äro de, som icke se och dock tro! Hvad mig beträffar, håller jag med Jean Paul, som säger: “endast englar eller en jordbäfning kunna bortvälta stenen från den korsfästa frihetens heliga graf“. Af dessa alternativer litar jag dock minst på englarna. De hafva, mig veterligen, icke besökt jorden på nära nitton sekler och synas ej vidare vilja hafva någon kommunikation med den af synd och dumhet nedsölade planeten. Men jag litar desto mera på jordbäfningen. Ehuru den låter vänta på sig, skall den dock nödvändigt komma en dag, och då — vive la république!

Vi tömde våra glas ännu en gång.

När jag ändtligen efter slutadt convivium, hemkommit, fick jag besök af en vaktmästare, som medförde den förflutna riksdagens protokoller och utskottsbetänkanden, af hvilka alltid ett exemplar tillställes hvar nykommen riksdagsman. Bördan var “af vigt“, och mannen pustade och sade: “sannerligen är jag icke så trött, som hade jag burit en halftunna potatis!“ Som detta naiva uttryck bör njutas i vattenfritt tillstånd, meddelar jag detsamma utan kommentarier.

Och som jag nu har redogjort för allt, som hittills intresserat mig under riksdagen, mina egna äfventyr och anmärkningar inberäknade, bortlägger jag för denna gången min penna, korkar mitt bläckhorn och tager af dig — högtärade Petter! — ett ömt farväl. När jag skrifver härnäst, hoppas jag hafva mera maktpåliggande saker att omtala och glosera. Riksdagen har då förmodligen hunnit åtminstone till stationen: “wer ist es“? På det du måtte förstå uttrycket, vill jag låta dig veta, att en riksdag på sätt och vis liknar en mjölqvarn. När maskineriet först sättes i verksamhet, går det trögt och gnisslar och låter: “es ist ein Dieb da“^[9]. Sedermera går det något fortare och låter: “wer ist es, wer ist es?“^[10] Slutligen kommer det i fullt galopp och låter: “der Müller, der Müller, der Müller!“^[11]

4^[12].

Mina flesta dagar härstädes äro hvarandra lika, visst icke fullkomligt, såsom vattendroppar, utan temligen och någorlunda, såsom sviskon likna katrinplommon. Om jag derför beskrifver en, bör du kunna göra dig en ungefärlig föreställning om de öfriga. För ordningens skull börjar jag med början, eller morgonen, och följer sedan timvisarens lopp, för att sluta med slutet eller aftonen.

Jag vaknar, jag gnuggar mig i ögonen och gör bön. Dervid har jag det nöjet, att få kalla vår Herre för du. Han, hela verldens konung, håller sådant till godo, hvilket jordens monarker aldrig skulle göra, icke ens konung Oskar.

Här är det ingalunda min mening, att säga Gud Fader en kompliment på konung Oskars bekostnad. Jag sätter dertill för stort värde på den sistnämnde; och det enda, som i afseende på honom bekymrar mig, är att främmande nationer skola komma under fund med hans förträfflighet, och vilja låna honom af oss, liksom Vesterås län för några år sedan ville låna Upsala läns landshöfding. Hur skulle det väl gå med Sverige, om konung Oskar komme att gå i lån? Det blefve under tiden totalt ruineradt, så vidt jag kan inse. Derför hoppas jag i det längsta, att svenskarna skola vara bastanta och säga nej till alla utländska propositioner i den vägen.

Sedan stiger jag upp och tar på mig den ena klädespersedeln efter den andra, sist galoscherna. Må Herren Zebaot, som känner mina liktornar, ej lägga någon vigt på de syndiga önskningar, jag då framstöter; ty i sådant fall skulle ingen skomakare kunna bli salig.

Jag begifver mig ut, och mina lungor lida genast af den vanliga tjockan i Stockholms-luften. Under förutsättning, att ondt skall med ondt fördrifvas, går jag in på närmsta källare för att ta mig en sup och en smörgås.

På dessa Stockholms-källare äro i allmänhet portionerna något för små. Jag hörde en gång en bonde rätt naivt tillkännagifva detta, då han skulle uppgöra sin räkning med kyparen.

“Hvad kostar bränvins-tåren,“ frågade bonden.

Efter erhållet svar frågade han: “hvad kostar kött¬smulan?“

Och när äfven detta blifvit besvaradt, frågade han: “hvad kostar öl-sqvätten?“

Men äro portionerna för små, så äro deremot priserna för stora; och det ena får hjelpa det andra.

Från källaren fortsätter jag min väg till ständernas hus, ty dit bär det hvarenda dag, söndagen undantagen. Kanske stannar jag ett par ögonblick på Södermalmstorg, för att betrakta högvaktens gardister, och kommer dervid på den idén, att vår stående armé borde utbytas mot tennsoldater. Skulle ej dessa kunna göra samma gagn, som den stående armén? Rådfrågar man Sveriges krigshistoria under de sista tjugofem åren, så måste frågan besvaras med ja. Skulle ej tennsoldater i vissa fall hafva ett afgjordt företräde? Äfven detta kan ej förnekas. Tennsoldater behöfva hvarken äta eller dricka; hvilken lindring i rust- och rotehållares bördor! Tennsoldater kunna exerceras under tak och på ett bord; hvilken fördel för de kungliga barnen, som nu måste sköta sina leksaker på öppna fältet och dervid riskera att förkyla sig. Jag skulle kunna anföra ännu flera småbevis på företrädet af tennsoldater, men jag förbigår dem, för att angifva det stora, det största. Hvem känner ej, att soldater ej böra vara af annan tanka, än deras konung? Likväl hafva händelser inträffat, då soldater — nämligen af kött och blod — tagit sig den dristigheten. Deremot kan historien ej uppgifva ett enda exempel på, att någon tennsoldat varit af annan tanka, än hans konung.

Jag kommer på Vesterlånggatan, en märklig gata; ty i hvarje hus finnes åtminstone en salubod, om icke flera. Här sitta Mercurii söner i tusental och spekulera på kunder, såsom spindlarna sitta i sina nät och spekulera på flugor. Vore hvarje gata i Stockholm lik Vesterlånggatan, skulle Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/230 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/231 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/232 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/233 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/234 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/235 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/236 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/237 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/238 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/239 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/240 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/241 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/242 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/243 Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/244 nämligen böcker, författade af alla tidehvarfs ädlaste, visaste och snillrikaste män; och med att umgås i “den allerhögsta societeten“ menar jag helt simpelt att läsa eller studera en sådan bok.

De ledamöter af “allerhögsta societeten“, dem jag mäktat församla kring mig, hafva ej högre plats i min kammare än deras författare hade i samhället, medan de lefde. I brist på bokhylla ligga mina böcker på golfvet, längs ena väggen. För att åtkomma någon af dem, måste jag buga mig, buga mig djupt, och — uppriktigt sagdt — det är den enda af alla bugningar, som jag gör gerna och utan känsla af förnedring.

Derpå bugar jag mig och tar — såsom ofta varit händelsen — Bibeln.

Och hvad skall jag då läsa deri? På denna fråga, som jag gör mig, svarar jag mig: det kan vara likgiltigt — det är ju Guds ord alltsammans. Och så slår jag upp på måfå och träffar profeten Samuel, första boken, åttonde kapitlet.

Här berättas till en början, att judarne kommo till profeten och begärde en konung, “såsom alla hedningar hafva.“

“Thet behagade Samuel illa och han bad inför Herranom.“

Och Herren sade till Samuel: “Hör folkens röst i allt thet the hafva talat tig till, förthy the hafva icke förkastat tig; utan mig, att jag icke skall vara konung öfver them.“

Här synes, att Gud sjelf ville vara konung “öfver folken“ och utan tvifvel vill han det ännn; ty vår katekes säger, att Gud är “oföränderlig“. Hå — öfver judarne må det få gå; men öfver svenskarne — nehej! Dynastien Bernadotte är en gång utkorad, och henne hafva vi svurit trohet.

Längre fram i kapitlet undervisar profeten sina landsmän om “konungs rätt“ eller om första hufvudtiteln, såsom det heter hos oss. Man ser deraf, att judarne fingo betala in natura. Vi svenskar deremot betala — som du vet — med penningar. Blott en enda in-natura-prestation torde återstå äfven hos oss. Profeten säger nämligen: “Edra åsnor skall konungen taga och uträtta sin ärende med.“

Jag hoppas, att herrar statsråder och andra höga embetsmän icke må stöta sig på uttrycket. I slutet af kapitlet varnar profeten “folken“ och talar om framtidens förhoppningar sålunda: “När I tå ropen på then tiden öfver eder konung, som I eder utvalt hafven, så skall Herren intet höra eder.“

Min högt ärade vän! En fråga à propos: Hur tror du att religionen skall taga sig ut i jakobinermössa eller jakobinismen med krucifix i handen?

---

1. De tre första af dessa bref utkommo i broschyrform 1849.
2. Palmær valdes till rikdagsman för Linköping den 20 augusti 1847 med den ofvannämnda pluraliteten öfver stadens förre representant, handlanden Nordvall. Se Östgöta korrespondenten för 21 ang. nämnda år. Utg.
3. Som läsaren torde erinra sig, var nämnda datum Karl Johans dödsdag. Utg.
4. Platos definition på menniska.
5. Här citera gäddorna högvördige herr doktorn och erkebiskopen af Wingårds ord.
6. Den lydde, som följer: “I helsningstalet till H. M. Konungen kommo att inflyta några uttryck, angående de nyligen utkomna näringsförfattningarna, med hvilka uttryck min mening desto mindre var att anföra något klander emot samma författningar, i deras helhet, och hvilket icke heller finnes i talet uttryckt, — som jag gillar dem till sjelfva principen, utan endast att antyda min, på egen erfarenhet om förhållandet i Stockholm och från flera orter lemnade upplysningar grundade, kännedom derom, att betänkligheter mött vid tillämpningen af författningarna i vissa af deras detaljer, samt att rättelse i afseende derå, vore att önska, hvilken åsigt jag icke har skäl att frånträda. Lämpligheten af ett sådant meddelande, i sammanhang med det underdåniga helsningstalet, lemnar jag gerna derhän och tillskrifver min naturliga öppenhet att alltid utsäga, hvad jag tänker, orsaken till anmärkningens framställande. Att jag i sistlidne Måndagsplenum sjelf icke påyrkade uppläsning af de på ståndets bord framlagda talen, ehuru då väl sent, härledde sig deraf, att jag sannerligen icke fästade den vigt vid opinionsyttringen, som nu efteråt. Imellertid, och sedan jag nu afhört Kongl. Maj:ts Nådiga svar, blef jag sjelf obelåten med yttrandet i fråga, vid detta tillfälle framstäldt, och denna obelåtenhet ökades då jag förnam, att flere af ståndets ledamöter delade den. Jag har derföre i dag sökt och, i närvaro af Herr vice Talmannen Brinck, som, jemte mig, hade att hembära vår underdåniga tacksamhet för de oss Nådigt gifne förtroende-befattningar vid denna riksdag, haft företräde hos Hans Maj:t Konungen, och dervid tillkännagifvit, att ståndets ledamöter varit okunniga om innehållet af helsningstalet, och att flere af dem yttrat missnöje med den ifrågavarande perioden, — samt att jag på mig öfvertog hela ansvaret för samma tal. Jag har således högtidligen diskulperat ståndet från opinionsyttringen, hvarom jag ansett mig böra lemna ståndet underrättelse, äfvensom derom, att Kongl. Maj:t behagat i Nåder förklara, att helsningstalet icke uppväckt något missnöje, samt att Kongl. Maj:t, som gifvit svar på tal, icke vidare tänkt på saken.“
7. Protokollet upplyser, huruledes ståndet slutligen fann »hvad anfördt var, ej kunna till någon åtgärd föranleda.»
8. Denna ådagalades ytterligare, några dagar derefter, medelst en deputation från Stockholms handtverksförening, som tackade herr Holm för det »sanningsenliga» i hans opinion och för den »frimodighet», hvarmed han framburit den inför tronen. Från handelsföreningen afhördes ingen slik deputation.
9. Här böra, vid uttalandet af hvarje stafvelse, minst två sekunder användas.
10. Här räcker en sekund för hvarje stafvelse.
11. Här räcker en half sekund.
12. Ur Friskytten 1851. Med några rättelser af Palmærs hand.