Bref från Stockholm under riksdagen 1847-48

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Bref från Stockholm under riksdagen 1847-48
av Henrik Bernhard Palmær


[ 1 ]

BREF FRÅN STOCKHOLM UNDER RIKSDAGEN 1847-48, af P. FÖRFATTARE TILL "EN LITEN LUSTRESA". STOCKHOLM; ALBERT BONNIERS FÖRLAG: Pris: 16 sk. B:co.

[ Titel ]

BREF FRÅN STOCKHOLM UNDER RIKSDAGEN 1847-48, af P. Författare till "En liten lustresa". STOCKHOLM. ALBERT BONNIERS FÖRLAG.

[ Tryckning ]

Stockholm, Marcus & Comp. 1849.

[ 3 ]

1.


Den 16 November 1847.

 Högtärade Petter!

Såvidt jag kan förstå, kommer du ej i tillfälle att läsa dessa bref, förrän de blifvit tryckta. Gerna skulle jag, smått efter hand, skicka dig manuscripterna; men det kan ej ske, ty jag känner ej din adress. Lika litet känner jag dig sjelf och således vet jag icke med visshet, om du verkligen heter Petter.

Frågas nu, hvarför jag kallar dig så, så sva­ras: att jag älskar att tro mig skrifva till en man, som jag tycker om; och för att blifva omtyckt af mig, fordras icke stort mer, än att heta Petter. [ 4 ]Orsaken är, att jag i hela mitt lit haft god tur med Pettrar. Annorlunda har förhållandet varit med Jönsar. Dem har jag haft otur med och de hafva förföljt mig, ehuru jag kan på tro och heder för­säkra, att jag aldrig gjort någon Jöns det minsta förnär. Om Larsar, Månsar, Nilsar och Andersar vågar jag ej fälla något generellt omdöme; de haf­va vis a vis mig varit mycket variabla, än så och än så. Hvad Carlar beträffar, går jag gerna ur vägen för dem; ty de afkläda sig understundom allt menskligt förstånd och framrusa då, än som apokalyptiska vilddjur, än som faralproducerande nötkreatur. Men Gud välsigne Pettrar! De voro alltid mina vänner och välgörare. Frös jag, nog var det en Petter, som värmde mig. Hungrade jag, nog var det en Petter, som bjöd mig till mid­dag; och snafvade jag och föll, var alltid någon Petter till hands, som hjelpte mig på benen igen.

Detta kan vara nog sagdt till förklaring af allocutionen: ”högtärade Petter!” Jag öfvergår derföre till fabricerandet af sjelfva brefven, om hvilkas innehåll jag för ögonblicket är ur stånd att gifva någon rikhaltigare notis, än den som finnes på titelbladet.

Vid riksdagsmannavalet i L. hade den ene kan­ didaten tre gånger så många valmän, som den an­dre, men endast fem röster mera än han. Du [ 5 ]sluter häraf, att de mindre förmögne måtte hafva slagit sig tillsamman för att öfverrösta de förmögnare; och så förhöll det sig verkligen. Äfven till den obe­tydligaste fläck på jordklotet utgrenar sig numera den remna, som söndrar menniskoslägtet i massa.

En vän, som skyndat till mig för att säga mig, att jag blifvit riksdagsman, yttrade bland annat: ingenting är du och ingenting har du, och ändå —! Här har personlighetsprincipen gjort sig gällan­de i hela sitt omfång.

Då reste jag mig på tå och fröjdades öfver mitt jag.

Men man tröttnar att stå på tå och fröjdas öfver sitt jag. Småningom sänkte jag mig, och när jag slutligen berörde golfvet med stöfvelklackarna, gick det mig ungefär så, som det gick jätten Antaius, då han med fötterna berörde jorden. Jätten fick sina krafter igen, så att han ånyo kunde brottas med Hercules, och jag fick mitt förstånd igen, så att jag ånyo kunde producera en vettig tanke.

Jag tänkte: det är bäst, att jag afsäger mig förtroendet och blir hemma. Lägger jag allmän­hetens anspråk på ena och mina capaciteter på an­dra vågskålen, så flyger den sednare högt i luf­ten. — Denna tanke meddelade jag min [ 6 ]nyssnämnde vän, som skrattade och svarade: res du åstad! Du kan väl icke vara dummare du, än de andra riksdagsmännen.

Och så reste jag åstad.

Resvädret var dåligt och naturen sådan, som den vankas i November månad, d. v. s. ruskig. Likväl måste till dess heder erkännas, att den var symbolisk. Tunga regnmoln bortskymde solen, el­ler — med andra ord — monarkiska thronhimlar förtogo åsynen af republiken. Några få, aflöfvade pilar stodo vid landsvägen här och der, liksom upp- och nedvända qvastar, och syntes vilja bort­sopa molnen; men de nådde ej upp, och jag tänk­te på våra patrioter, deras ringa antal, otillräckliga krafter och felslagna förhoppningar. Höstvinden susade sorgset och den lät i mina öron, som en suck ur det fängelse, der frihetens genius försmäktar.

Skjutsbonden, som jag fick vid sista hästom­bytet, var särdeles språksam i politiken. Bland annat sade han: om våra skatter, så tunga de än äro, användes till förnuftiga ändamål, så ginge det väl an. — Ja, svarade jag, då ginge det väl an!

Straxt på eftermiddagen ankom jag till Norr­köping.

Af stadens märkvärdigheter hade jag ingen osedd, mer än Carl Johans staty, hvilken, sedan [ 7 ]mitt sista besök derstädes, blifvit upprest på Saltängstorget. Som du vet, gjorde bemälte konung d. 8 Mars 1844 svenska nationen en stor tjenst, så stor, att aldrig en monark gjort sitt folk en större. Af tack­samhet hade hvarje stad i Sverige bordt resa ho­nom en ärestod; men hittills har endast Norrkö­ping presterat en sådan. Om Norrköping gjort det af den orsak, jag nyss angifvit, eller af mera pri­vata skäl, må lemnas derhän. Nog af, nu står den kolossala bronzbilden der, och den pryder sin plats. Frågar du mig, hvad den är värd, så svarar jag: den är värd att ses. Der finnes mångfald och symmetri på samma gång och — hvad mera är — en harmonisk förening af rörelse och hvila.

Men kanske du — högtärade Petter! — när du frågar, hvad statyen är värd, blott menar hvad den kostar; och derpå kan jag ej svara dig. Vänd dig — Petter! — till en mera ”practisk man”, än jag är.

Visst en hel timma gick jag på Saltängstorget och tittade. För öfrigt sysselsatte jag mig, under min vistelse i Norrköping, med att äta, dricka och sofva. ”Man bör sköta sin kropp” — har en Upsala-theolog sagt — ”ty allt annat är förgängligt”.

Följade dagen, tidigt om morgonen, afgick jag på ångbåten till Stockholm. 1 början såg den ene passageraren icke den andre; ty det var kolmörkt. [ 8 ]Men omsider blef det litet dager, så att vi kunde bruka våra ögon; och då brukade vi dem och be­traktade hvarandra och gjorde hvarandra rättvisa och gäspade. Sällskapet var brokigt — såsom hän­delsen i allmänhet lärer vara med ångbåtssällskaper — och liknade en klutmatta, der slumpen, me­delst sömmerskans hand, sammanfogat röda, gröna, gula, blå etc. klädeslappar till ett så kalladt helt. De flesta af herrarna voro riksdagsmän, och bland des­sa befann sig äfven min gamle vän och gynnare biskop Hedrén.

Jag har gjort den mannen orätt; ty jag påstod för några år sedan, att han vore en ”ofjädrad tvåbening”[1] af det vanliga, medelmåttiga slaget, samt att hans upphöjelse till en så vigtig plats inom stat och kyrka, som biskopsstolen är, blott kunde för­klaras genom det antagandet, att han hade, lika­som en luftballong, stigit för sin tomhets skull. Men nu inser jag mitt misstag, sedan jag fått ve­ta, att herr biskopen vid sistlidne riksdag sökt och funnit motiverna för spöstraffets bibehållande — i Christi evangelium. Den, som der kan söka och der finna dem, måste vara en utomordentlig man.

Bland passagerare, som ej hörde till riksda­gen, torde Onkel Adam, de svenska tendensroma­nernas alpha och omega, kunna anses för den [ 9 ]största notabiliteten. Som vi voro gamla bekanta, gick jag till honom och helsade. Han helsade till­baka och tilltalade mig sedan i följande ordalag:

Efter du nu har blifvit riksdagsman, kommer du väl, i afseende på konungens propositioner, att be­te dig som . . .

Här gjorde Onkel en paus för att taga sig en pris snus ur den lilla silfverdosan, hvilken han of­ta, med fundersam uppsyn, vrider och vänder mel­lan fingrarna. Jag begagnade mig af bemälte paus för att fråga: som hvem?

Som bonden på sockenstämman! — svarade Onkel Adam.

Hur gjorde då han? — frågade jag.

Historien — sade Onkel Adam — lyder i kort­het så här. I en församling, hvars prest stod i ogunst hos sina åhörare, skulle en gång en bon­de, efter hemkomsten från sockenstämman, redo­göra för grannen sin. — Hvad hade ni för er, frå­gade grannen. — Åjo, sade bonden, prosten kom, som vanligt, fram med en hop förslager. — Hvad ville han då, frågade grannen.— Det tog jag ej re­da på, svarade bonden. — Men du sade väl nej, frågade grannen. — Ja, det kan du lita på, sade bonden. — Och på samma sätt — så slutade On­kel Adam — kommer väl du att bete dig, i afse­ende på konungens propositioner.

[ 10 ] På dessa stickord svarade jag ingenting, ty jag är en beskedlig man, som låter en centner grofhet passera, om den är beledsagad af ett halft uns qvickhet. Och har jag med en gammal vän att göra, såsom nu var händelsen, får grofheten passera för blott en skrupel qvickhets skull.

Flera bekanta, än de två nyssnämnda herrar­na, hade jag ej på ångbåten, till att börja med; innan dagens slut hade jag ett halft dussin. Bacchus vidrörde månget hjerta med sin förtrol­lande thyrs och stämde det till broderskap. Men ”glömskans häger sväfvar öfver hornets brädd” — säger skalden — och jag minnes numera hvarken mina nya vänners namn eller anletsdrag. Skul­le någon af dem i en framtid träffa mig och säga: ”god dag bror!” så drabbar mig för ettusendeförsta gången det beska ödet att nödgas svara: god dag, min hjertans bror! det är oändligt roligt att återse dig! hvad är det du heter nu igen?

Ett enda äfventyr träffade oss under resan; ångbå­ten fastnade nemligen på ett ställe i Mälaren och satt fast omkring en fjerdedels timma. Detta äfventyr, så trivialt det var, sammanhängde likväl på ett märkligt sätt med det underbara och poetiska, så­som du får se af följande historia.

På Mälarens botten residerar en konung med namnet Tjaffs. Hela dagen igenom sitter han i sitt [ 11 ]vattenslott, på en thron af sand, med en krona af näckrosor på hufvudet och ett säfstrå, såsom spi­ra, i handen. Omkring thronen stå tritoner, som blåsa monarkens lof på snäcktrumpeter. Natur­ligtvis har han ej annat göromål än regera, hvilket sker på det sättet, att han ömsom nådigt nickar med hufvudet, ömsom majestätiskt hviftar med säfstrået. Ibland gör han beggedera på samma gång. Äfvenledes händer emellanåt, att Tjaffs lägger venstra pekfingret på näsan och säger ”hm!” hvilket betyder så mycket, som att högstdensamme nu äm­nar sysselsätta sin själ med visa och riksfaderliga tankar. Öfver detta hans sätt att sköta sitt ko­nungsliga kall äro hans undersåtare, fiskarna, så förtjusta, att de på monarkens födelsedagar aldrig underlåta att ropa: lefve kung Tjaffs, han och in­gen annan!

Men det gifves ej någon lycka, som ej un­derstundom afbrytes af olyckan.

Den 14 November 1847, tidigt på morgonen, ankom en deputation af Mälare-gäddor till konung Tjaffs. O konung — ropade gäddorna — hör oss!

Jag vill höra eder, sade konung Tjaffs och nic­kade.

Ett uppror är hardt nära att utbrista i vår sjö, klagade gäddorna.

[ 12 ] Vågar någon att svika den besvurna troheten mot mig och mitt hus, frågade konung Tjaffs och hviftade.

Nej, o konung! — svarade gäddorna — dig gäller det för närvarande icke. Det gäller oss, di­na trognaste. Som du vet, ega vi gäddor, sedan urminnes tid ett heligt, ett oförytterligt privilegi­um att äta upp de andra fiskarna, så ofta vi bli hungriga.

Konung Tjaffs nickade.

Men — fortforo gäddorna — ”det går en oro genom tiden.”[2] Redan är det så långt hunnet, att aborrarna helt cavalierement neka att låta äta upp sig. Samma anda börjar sprida sig bland mörtar­na, och slutligen kommer det väl ända derhän, att de simplaste löjor och norssar blifva så oförskämda och vilja frälsa sina lif, ehuru den stadgade samhälls­ordningen kräfver deras uppoffring.

Derhän får det ej komma, sade konung Tjaffs och hviftade.

Nej — sade gäddorna — derhän får det ej komma. Vi förtrösta på dig, o konung, som all­tid varit oss en huld och nådig beskyddare.

Konung Tjaffs både nickade och hviftade.

Derpå togo gäddorna åter ordet och sade: o [ 13 ]konung! det anstår en vis, när något ondt har yppat sig, att söka utröna dess orsak.

Då lade konung Tjaffs venstra pekfingret på näsan och sade: hm!

Och vi — fortforo gäddorna — hafva sökt att ut­röna orsaken till det nu ifrågavarande onda och funnit, att den ej kan vara någon annan, än smitta. Ditt sjöri­kes vågor — o konung! — skölja stränderna af ett landrike, som heter Sverige. Det bebos af fyra sär­skilda nationer, adelsmän, prester, borgare och bön­der, hvilka allesamman styras af en gemensam konung. Dock hafva ej dessa nationer hvar sitt område, utan de bo blandade med hvarandra, huller om buller. De två förstnämnda nationerna besitta stora privi­legier. De två sednare deremot hafva små eller inga; men de framträda allt mera öppet och yrka allt mera högljudt, att alla privilegier skola afskaffas. Och det göra de medelst sina frispråkiga riksdagsmän. Ge­nom dem har luften blifvit förpestad med mun­väder: luften har smittat vattnet och vattnet har smittat aborrarna. Tror icke äfven du, o konung, att så förhåller sig?

Konung Tjaffs nickade.

Men — fortforo gäddorna — när den vise ut­rönt orsaken till det onda, har han ej ännu full­bordat hela sitt värf. Han måste äfven uppfinna botemedel deremot.

[ 14 ] Konung Tjaffs lade venstra pekfingret på näsan och sade: hm!

O Konung! — sade gäddorna — vi tro oss redan hafva uppfunnit botemedlen. Till en början böra borgares och bönders såkallade riksdagsmän dränkas. Åro de väl dränkta, lära de ej mera kunna prata om frihet och jemnlikhet, ej mera för­pesta luften med munväder. Blir luften ej mera smittad, smittas ej mera vattnet, ej heller de fi­skar, som hittills kunnat motstå revolutionsfebern. Är icke du, o konung, af samma tanka?

Konung Tjaffs nickade.

Men — fortforo gäddorna — antagom, att riks­dagsmännen verkligen blifva dränkta; oss återstår dock den frågan: hur skola aborrarna återföras till känsla af sin pligt?

Konung Tjaffs lade venstra pekfingret på nä­san och sade: hm!

Vi hafva — sade gäddorna — äfven funnit ett svar på denna fråga. Bäst är, att vi låna en pro­fessor af den stackars kungen i Sverige.

Hvem säger ”stackars”, när man talar om en kung? — utropade konung Tjaffs och hviftade.

Förlåt oss, o konung! — svarade gäddorna — förlåt oss vårt uttryck. Det var visserligen opas­sande, men icke illa menadt, och vi förleddes, till [ 15 ]att nyttja det, endast af sympathi för den stack- för konungen i Sverige, hvars landsfaderliga hjerta ej kan annat än blöda, då han skådar sina undersåtares osämja. Förlåt oss, o konung och tillåt oss att fortsätta!

Jag förlåter och tillåter, sade konung Tjaffs, som både nickade och hviftade.

Gäddorna fortforo: det är — sade vi — bäst, att vi af konungen i Sverige låna oss en profes­sor, som håller några föreläsningar för de upp­studsiga aborrarna och öfverbevisar dem om deras skyldighet att låta äta upp sig. Det kan för en man af hans skrot och korn ej blifva särdeles svårt att framdraga argumenter, sådana, att äfven det klyftigaste aborre-förstånd måste säga concedo. Är icke du, o konung, af samma tanka?

Konung Tjaffs nickade.

Gäddorna togo åter ordet och sade: sedan vi nu, o konung, fått höra dina visa tankar och för­nummit ditt nådiga beslut, tillkommer det oss, så­som trogne undersåter, att utan dröjsmål befordra verkställigheten. Vi hafva redan i dag tillfälle att göra början. En ångbåt, lastad med mera än tjugo riksdagsmän af bonde- ocli borgar-nationerna, be­finner sig just nu på vägen till Stockholm. Ännu gungar den på saltsjöns vågor; men inom dygnets [ 16 ]slut skall den beträda Mälarens område. Då vilja vi bita oss fast vid dess köl och draga den ned i djupet, att de onda måga förgås och röna ny­födda kattungars öde.

Konung Tjaffs nickade.

Derpå togo gäddorna afsked af konung Tjaffs, under många underdåniga och lojala krumbugter med stjertarna. Äfvenledes tog konung Tjaffs af­sked af gäddorna, under många nådiga nickningar och majestätiska hviftningar. Och när gäddorna aftågat, fattade tritonerna, som stå kring konun­gens thron, sina snäcktrumpeter och blåste melo­dien till de sköna orden:

Bevare Gud vår Tjaffs,
Gör säll vår ädle Tjaffs,
 Lefve vår Tjaffs!

Under tiden gjorde ångbåten skäl för sitt namn — den avancerade verkligen som en Komet i sitt perihelium — och ett regn af vattenperlor yrade alltjemt omkring hjulen. De ombord varan­de riksdagsmännen voro vid godt mod; de kun­de ej drömma om det öde, som ämnades dem, då — hast du mir’s gesehn! — ångbåten, inlupen ur saltsjön i Mälaren, stannade med ens och kunde, oaktadt machinen arbetade med all sin kraft, ej [ 17 ]komma ur fläcken. Orsaken var, såsom du af det föregående lätt kan gissa, att Mälarens gäddor bi­tit sig fast vid kölen och sökte neddraga båten i djupet.

Sannolikt skulle vi varit förlorade, derest bå­ten ej haft en så skicklig besättning. Liksom alla svenska sjömän, kände den en mängd magiska form­ler, för hvilka äfven de mäktigaste naturkrafter måste ge vika. Sådana formler äro t. ex.: stopp! — djefveln anfäkta! — styrbol och babol! — fan besitta! — hala och brassa! — hin annamma! — sätt i gång! o. s. v. Dessa och dylika magiska formler användes nu af besättningen och med så­dan framgång, att gäddorna måste, en efter an­nan, släppa sitt tag. Båten blef loss och fick, utan vidare äfventyr, fortsätta sin kosa.

Frågar du, hvarifrån jag fått denna historia, så svarar jag: en liten fogel har berättat mig den. Och skulle någon, med anledning af dess fantastiska natur, vilja förneka dess sannfärdighet och påstå, att ångbåten fastnat icke för gäddornas skull, utan för det grunda vattnets, så tag dig en förnäm upp­syn och svara honom: besynnerligt, att folket nu för tiden skall sätta mera tro till den mest jordkrypande prosa, än till den vingstarkaste poesi!

[ 18 ] Sent på aftonen fingo vi Stockholm i sigte; och staden presenterade en rätt egen fysionomi. Insvept i höstens dimma och qvällens mörker, fö­rekom den mig, med sina gatlyktor och sina ljus i fönsterna, som en ofruktbar, mycket stenbunden mark, öfversållad med några dussin lysmaskar.

Efter framkomsten skyndade de fleste passagerarne att komma i land med sina saker och per­soner. Några stannade qvar på ångbåten öfver natten, och bland dessa var äfven jag.




[ 19 ]

2.


Den 17 November.

Salongsbänken, hvarpå jag låg, var hård och obeqväm, och jag sof ej mycket. Ej heller va­kade jag; ty en menniska vakar, enligt min åsigt, ej längre, än hennes själ är i full verksamhet, och iefver, enligt samma åsigt, ej längre, än hon va­kar. Vore en sådan theori gällande, skulle beräk­ningen af vår lefnadsålder utfalla bra knapp, emot hvad nu är händelsen. Mången sjuttiåring blefve då reducerad till en fjorton dars gammal barn­unge.

När det dagats, gick jag upp på däck och skaffade mig en kopp kaffe. Då jag skulle njuta dess sista droppar, kom mitt hufvud i fyratiofem [ 20 ]graders lutning mot horizonten, så att Riddarholmskyrkans nya torn, hvilket jag förr ej sett, fullstän­digt afmålade sig på min näthinna. Det kan vis­serligen ej mäta sig med det gamla tornet, men är likväl ett oklanderligt torn, ett torn, som man måste vara belåten med, särdeles om man besin­nar, att Sverige, då det skulle uppföras, ej egde tillgång på arkitekter, utan måste, i deras ställe, anlita såckerbagare och metallgjutare. Desse slogo sig också tillsamman och gjorde hvad de kunde: en bröllopskrokan af tackjern.

Det töfvade ej länge, förrän en tullbetjent in­fann sig och visiterade mina saker.

Huru lyckligt, att han endast höll sig till mina saker! Tänk, om han äfven börjat visitera mitt hufvud! Han skulle der hafva funnit mycket confiskabelt gods, t. ex. republikanska idéer och dylikt — och jag hade varit förlorad. Men — som sagdt är — han höll sig lyckligtvis endast till mina saker.

När dessa ändtligen hunnit granskas och approberas, såg jag mig om efter ett par karlar, som skulle bära dem hem, och snart fick jag flera att välja emellan. Två voro orimligt höfliga. Den ene kallade mig för grefve; den andra kallade min kappsäck för baron, och begge frågade nådig grefen, hvart de skulle ta vägen med nådig baronen. [ 21 ]Men som jag misstänkte, att de önskade betalnin­gen proportionell mot höfligheten, antog jag icke dem, utan ett par mindre höfliga, hvilka dessutom hade ett mera ordentligt utseende. I deras och mina sakers sällskap aftågade jag till mitt logis vid Adolf Fredriks torg.

Under vägen hittade jag ett nytt bevis för Guds försyn. Som detta mitt påstående torde synas dig gåtlikt, vill jag afgifva en förklaring.

Det finnes på Stockholms gator, alltid och allestädes, ett slags kärror, åkarkärror kallade, som fara fram med pilens snabbhet och åskans dunder. Stockholms fotgängare äro vana dervid och hafva genom vanan förvärfvat en beundrans­värd färdighet att vika undan. Ofta göra de det med rätt komiska piruetter, men — lika godt! — de und­komma dock den hotande faran. Visst händer under­stundom, att en och annan blir öfverkörd och mi­ster armarna, eller benen, eller lifvet. Likväl höra sådana fall till undantagen, och deras antal sti­ger vanligen ej till mera, än två eller tre dussin om året.

Men om fotgängare, som äro stockholmsboar, merändels skydda sig för ofvanbemälte kärror ge­nom sin vana och sin färdighet, så äger ej sam­ma förhållande rum med oss arma nykomlingar [ 22 ]ifrån landsorten. Vi hafva — så vidt jag förstår — blott Guds försyn att tacka för det vi slippa hel­skinnade undan.

ja — jag tror det fullt och fast — försynen skyddade mig från Riddarholmen till Lilla Nyga­tan, från Lilla Nygatan till Kornhamn, från Korn­hamn till slussen, der försynen icke behöfdes me­ra, emedan trottoirer voro att tillgå. Den skyd­dade mig vidare på Södermalmstorg och hela Horns­gatan uppföre, så att jag ankom till mitt logis, helbregda och oihjälkörd.

Sedan jag betalat karlarna, sett mig om i mi­na rum och reglerat hvarjehanda med värdfolket, gick jag ut för att äta frukost och satte mig, i den afsigten, på närmaste källare. När biffsteken var expedierad, begärde jag ett glas sherry och — för att adla det spirituösa med det spirituella — ville jag äfven ha en tidning att läsa i.

Tag hit Aftonbladet — sade jag.

Det läses — svarade kyparen.

Tag då hit Dagligt Allehanda — sade jag.

Det läses — svarade kyparen.

Tag då hit Tiden eller Minerva — sade jag.

Dem hålla vi icke — svarade kyparen. Det är så sällan någon frågar efter dem.

[ 23 ] Ja — högtärade Petter! — sådan är den tid­ningsläsande allmänheten. ”Audiatur et altera pars,” denna gyllne maxim, som är allsmäktig i theorien, gäller in praxi nästan mindre än intet. De flesta menniskor vilja i tidningarne ej se andra åsigter, än sina egna, ej höra andra röster, än sina anhänga­res. De göra sig blinda på ena ögat och döfva på andra örat, och — till råga på eländet — skryta de öfver denna sjelfstympning. Huru mången conservatif utropar ej med triumferande ton och upp­syn: jag läser aldrig Aftonbladet! Och huru mån­gen liberal följer ej dennes exempel i röst och åthäfvor och skränar: jag läser aldrig Minerva!

Omsider gaf kyparen mig en tidning. Då jag genomögnade dess annonsafdelning, fick jag se, att grundlagen, i nätt fickformat fanns till köps hos herrarna Bonnier. Bon! — tänkte jag och begaf mig, efter slutad källaraffär, till deras boklåda i bazaren vid Norrbro och köpte den lilla boken. Vid min ankomst till boklådan stodo der tvenne herrar, som mycket uppmärksamt betraktade ett nyss utkommet porträtt af Jenny Lind, och jag stannade några ögonblick för att göra detsamma. Mamsellen var på papperet afbildad i röd kjortel och svart tröja, så att hon såg ut som en kräfta, nedra hälften kokt och den öfra okokt.

[ 24 ] Hon har förtjenat vackra pengar, den här da­men — sade den äldre af herrarna — och kom­mer ytterligare att förtjena vackra pengar, både hemma och utrikes.

Ja — svarade den yngre — huru lyckliga äro ej de, som fått sitt genie i halsen, såsom mam­sell Lind, eller i benen, såsom mamsell Taglioni! På deras lefnadsbanor vexa tusentals blommor med stenglar af guld, med blad af smaragd, med kro­nor af perlor och diamanter, och de behöfva ej mer än plåcka och blifva rika. Annorlunda för­håller det sig med mången, som fått sitt genie i hufvudet, påtagligen den äfventyrligaste plats, der bemälte himlagäst kan herbergeras! Huru många utmärkta och utfattiga skalder har ej litteraturhi­storien att omtala! På deras lefnadsbanor vexte blott alnshöga tistlar och törnen, och när de arma vandrarne ville undanrödja ogräset och göra vägen fri, stucko de sig på taggarna och deras händer blödde. Såsom exempel skulle jag kunna anföra Nicander.

Knapt var sista bokstafven af detta namn ut­talad, förrän jag rusade på dörren och gick. Nå­gra minuter senare stod jag vid den poetiske mar­tyrens graf på Maria kyrkogård.

Jag stod der och tänkte på förflutna tider, vår mångåriga vänskap, vårt dagliga umgänge —

[ 25 ] Dock nog derom! Jag ämnar ej ytterligare redogöra för mitt besök vid Nicanders graf. All sorg är helig och den profaneras, om den visas på torget. Skulle mina tårar någon gång frysa — och med anledning af den moraliska verldstemperaturens tendens, håller jag sådant ingalunda för otro­ligt — får jag ju framdeles en myckenhet små is­nålar till min disposition, och dem skall jag san­nerligen icke blott visa, utan äfven använda till hvarjehanda satiriska naggnings-försök. Men öfver tårarna, i deras ursprungliga skick, kastar jag gerna en tredubbel slöja.

Efter hemkomsten från kyrkogården satte jag mig ned i soffhörnet och läste i min nyköpta bok. Det skedde just icke af böjelse för innehållet; ty jag visste af gammalt, att våra grundlagar äro la­gar, som — vi vocis — behöfva att i grund la­gas. Men anständigheten kräfde, att en ”folkets man,” som jag, ej blott skulle hafva boken i fic­kan, utan också i hufvudet. Ergo läste jag.

Särdeles långt hade jag ej hunnit i mina stu­dier, då jag stördes af tu-tu-tu! — det faller sig svårt att härma trumpetljud med bokstäfver — och af pang-pang-pang! — samma anmärkning gäller om pukor. jag sprang till fönstret och såg riks­härolden, som satt derute på torget och skulle [ 26 ]förkunna riksdagens början; men hvad han sade, ak­tade jag föga på. I stället sysselsatte jag mig helt lättsinnigt med att jemföra hans uniform med de escorterande gardisternas. Den förra är, som du vet, uppfunnen af drottning Christinas hofskräddare, den sednare af konung Oscars generaler. Embetena äro mångahanda, men anden är en, säger den heliga skrift.

När härolden et Co. aftågat, satte jag mig åter ned att läsa: men det gick trögt. Mina ögonlock tyngdes allt mera och mera; slutligen insomnade jag och boken föll mig ur handen. Må du ej genast fördömma mig derför, utan i christligt öfvervägande taga, l:o att jag föga sofvit natten förut, 2:o att min position på soffan var särdeles beqväm och förledande, samt 3:o att de skönaste vallmoångor doftade ur hvarje rad, som jag läste.

Då jag vaknade, hade det redan mörknat. För­denskull fann jag för godt att tända ljuset. Sedan såg jag på klockan, som visade tio minuter öfver sex. Min sömn hade således räckt bra länge; men jag ångrade ej den tid, som dertill blifvit använd; ty jag kände mig nu helt kry och rask och hade fullt skäl att instämma med Sancho Panza i hans på­stående, att den, som först uppfann konsten att sofva, måste hafva varit en mycket förståndig karl.

[ 27 ] Derpå tog jag hatt och kappa och begaf mig till börsen, der, efter hvad jag hört, borgarståndet skulle hafva sin klubb. Hvarföre skulle jag ej vi­sa mina herrar kamrater den uppmärksamheten att söka deras bekantskap så fort, som möjligt var?

Och så ankom jag till klubben.

Ehuru samlingen der var temligen talrik, var dock conversationen nästan mindre än enstafvig. Af den bekantskap, som jag hade i sigte, tycktes således vilja bli ingenting. Men ”vir tenax propositi” släpper ej sitt tag så lätt. Jag hade i min ungdom läst Lavaters skrifter och fann nu för godt att, i brist på andra medel, gå och observera de närvarande herrarnes fysionomier. Resultaterna blefvo i allmänhet tillfredsställande. Väl varsnade jag ej några ”tänkande tinningar”, men deremot två par ”beslutsamma ögonbryn”, fem ”ädla näsor” och en hel hop ”vältaliga läppar” eller sådana, som vittna om mycken förmåga att tala, en rätt vacker egenskap, hvilken dock stundom lärer vara syno­nym med mycken oförmåga att hålla munnen. I de flesta pannor stod ”beskedlighets-linien” synbart tecknad.

På det ena af borden fanns en lista öfver stån­dets ledamöter, hvilken jag äfvenledes företog mig att studera, och jag stötte deri på ojemförligt flera [ 28 ]köpmän, än handtverkare. Här ser ut — mumlade jag då — som skulle konsten att göra lagar stå i ett oupplösligt sammanhang med konsten att göra strutar. Detta mummel var högst förgripligt och jag borde för detsamma få ”hundsnus”, hvilket jag också fick. Nota bene, jag tog det sjelfmant ur en liten trähund, som låg der på bordet, apterad till snusdosa och hafvande en silfverring om halsen med inskrift: Borgarståndets Klubb.

Och så begaf jag mig hem.

Under vägen gick jag förbi en tjock och välbepelsad herre, som stod och med sträf röst läste lagen för en liten tiggarflicka, hvilken troligen väd­jat till hans såkallade hjerta och bedt om en slant. Du har — sade den tjocke och välbepelsade — in­gen rättighet att tigga, barn! Nej — tänkte jag för mig sjelf — men du har rättighet att svälta, barn! och rättighet att frysa, barn! Se der de för­måner, som samhället består dig, barn!

Hemkommen mottog jag af min värdinna ett glas mjölk och en kringla, såsom öfverenskommet var.

Derpå gick jag till sängs; men den som sä­ger, att jag genast somnade, han förtalar mig. Jag hade ju redan förskottsvis, under dagens lopp, mot­tagit de håfvor, dem Morpheus vanligtvis [ 29 ]spenderar om natten. I stället för att sofva, roade jag mig med att läsa grundlagen, och om morgonen, när jag ändtligen insomnat, drömde jag om den.

Jag tyckte, att grundlagen, förvandlad till men-niska i lillepytt-format, låg på sina knän med sammanknäpta händer och bad:

”Gud, som hafver barnen kär,
Se till mig, som liten är!”

men en röst dundrade ur skyn och svarade: nej, det må hin göra! Näst moralen och logiken skall ingen, under hela riksdagen, blifva så illa medfa­ren, som du, din byting!




[ 30 ]

3.


Den 35 November.

Sedan jag sist skref dig till, har en vecka för­flutit. Under tiden har åtskilligt skett och ingen­ting uträttats.

Ståndens ledamöter hafva legitimerat sig; de ofrälse genom uppvisande af sina fullmakter för herr justitie statsministern, som, sedan fullmakterna blifvit granskade, aflemnar de sed-vanliga polletterna.

När vi borgare uppställde oss i rad inför herr ministern, den ene lång, den andre kort, den ene smal, den andre tjock o. s. v., men alla klädda i uniform och med värja vid sidan, hade förbemälte [ 31 ]embetsman fullt skäl att tänka: samtlige herrarna se ju ut, som utstrukna siffror i ett divisions-exempel: 02056379900108420

Och när han till oss lemnade polletterna, ha­de han — så vidt han nemligen besinnade, att hö­ga vederbörandes qvarsittning på taburetterna hufvudsakligen beror af ständernas opinion — äfvenledes fullt skäl att tänka: här befinner jag mig måhända i samma predikament, som Isak, hvilken sjelf bar fram veden till det bål, hvarpå han skulle offras.

Men sannolikt tänkte herr ministern hvarken detta eller något dylikt; och medgifvas måste, att en embetsmans tankar böra vara mera solida och allvarsam­ma, än så. Tillåter han sig någon gång ett skämt, så bör detta ej vara hufvudsak, utan blott bisak; det måste omgärdas af allvaret och ligga derinom, unge­fär som sviskon i stekt gås.

Hans Majestät konungen har behagat utnämna landtmarskalk, talmän och vice talmän. Borgar­ståndet fick på sin lott: till talman, herr borgmä­staren, vasakommendören och nordstjerneriddaren Holm; till vice talman, herr kryddkrämaren och vasariddaren Brinck. Jag känner ej desse herrar ännu så tillräckligt, att jag kan vitsorda dem med något annat, än det vanliga fruntimmersuttrycket: de äro begge två rätt ”hyggliga”.

[ 32 ] Ständerna hafva börjat sina arbeten; adeln sina i riddarhuset, der dygderna äro tillfinnan­des på taket; de ofrälse stånden sina i det såkallade ständernas hus, der inga dygder finnas, hvarken på eller under taket. De "hedervärdes” och de ”vällofliges” sessionsrum äro belägna två trap­por upp, men de ”högvördige” behöfva, för att komma till sitt, ej sträfva mer än en trappa upp. Man synas hafva vidtagit detta arrangement af ren humanitet och med ett billigt afseende på de sto­ra prestmagarna, de der göra sina innehafvare högst obeqväma till klättring och andra gymnastiska fö­retag.

Då jag talar om ständernas ”arbeten”, beder jag dig, att — ännu så länge — ej taga ordet i egentlig mening. Under första riksdagsveckan ega nemligen dessa arbeten ej större rätt att kalla sig arbeten, än snömos att kalla sig mat. De bestå endast i en myckenhet häfdvunna ceremonier, hvarvid oreras, oreras, oreras oändligt.

För oratorerna gäller ej den Schlegelska re­geln: den, som talar, skall hafva något att säga. Tvertom! Våra oratorer skola hafva alls intet att säga. Deras tal få ej innehålla tankar, utan blott fraser. Derjemte måste de sistnämnda, eller fra­serna, hafva hvarken högre eller lägre temperatur, [ 33 ]än en skicklig trädgårdsmästare anser vara lämplig för odlandet af krukvexter. Så har den allsmäktiga vanan en gång för alla förordnat.

Understundom händer likväl, att detta förord­nande icke till fullo åtlydes och att en eller an­nan tanke insmuglas i talen. Sådan var t. ex. händelsen med det tal, som herr talmannen Holm, å borgareståndets vägnar, nyligen höll till konungen, äfvensom med Hans Maj:ts tal, då högst­densamme besvarade det förstnämnda talet. Herr Holm yttrade nemligen, att ”de nya näringsförfattningarna väckt oro och bekymmer i landet”; och Hans Maj:t svarade, att detta vore ”ett bevis på den försigtighet, som bör iakttagas, då fråga upp­står, att rubba seklers vanor, eller långt mer, lag­liga rättigheter, hvilka ega urgammal häfd.”

Att dessa uttryck ej innehöllo ”fraser,” utan ”tankar”, är påtagligt. Kanske skulle dock detta blifvit dem förlåtet, derest icke, till råga på syn­den, tankarna varit — conservativa. Såsom så­dana kunde de ej annat än låta illa i liberala öron: och de flesta af borgarståndets öron — om hvilka jag för öfrigt underlåter att yttra mig — äro af liberal natur. Ståndets pluralitet blef derföre högst förtörnad; och då vreden ej fick gifva sig luft emot [ 34 ]konungens höga person, beslöt man, att desto ef­tertryckligare näpsa herr Holm. Denne, som blifvit i tid underrättad, sökte förekomma den hotan­de stormen, och afgaf, i plenum den 24 dennes, en ganska nöjaktig förklaring.[3]

Dermed var ― [ 35 ]i förnuftigt folks ögon — hela affären slut. Men ledamöter funnos, som tyckte annat, och en discussion uppstod, lång och bred och tjenande till in­tet,[4] om icke till att förevisa schismen emellan handtverkare och köpmän.[5]

[ 36 ] I förrgår var det så kallade plenum plenorum, kronan och slutet på den tilländalupna ceremoni­veckans härligheter.

Till en början bevistade ständerna den sed­vanliga gudstjensten i storkyrkan och hörde biskop Heurlin, som stod på predikstolen, tala småländ­ska om tron, kärleken och hoppet. Omedelbart derefter begåfvo sig de tre ofrälse stånden till riks­salen, der de fingo sitta och vänta på konungen och adeln. De två sistnämnde uppträda, vid detta högtidliga tillfälle, alltid på samma gång; och det ligger något betydelsefullt deri. I vårt ärftlighetsrike hvila nemligen så väl adelns, som konungens företräden på bördens grundval. De hafva en ge­mensam lifsprincip; och sviker den, så sviker den dem båda på samma gång — i begreppet nem­ligen; ty hvad verkligheten angår, så kan ett par decenniers mellanskof gerna ega rum emellan den enas fall och den andras.

Jag hade en gång förr, ehuru under andra förhållanden, tagit rikssalen i ögonsigte, och den [ 37 ]såg för närvarande ut, som då. Enda skilnaden var, att ett par kolossala marmorbilder, förestäl­lande Carl XIV Johan och Gustaf II Adolf, blifvit placerade på hvar sin sida om thronen. Man hade ställt Carl Johan till höger och följakteligen Gustaf Adolf — till venster. Hvad tycks om ett sådant arrangement? Mig synes, att den, som anbefallt detsamma, har mera rådfrågat fjerde budet än sun­da förnuftet.

Du torde nu hafva den godheten och före­ställa dig, att allting är i ordning, så att det im­posanta skådespelet kan öppnas. Samtliga riks­stånden hafva intagit sina platser; läktarne äro fullpackade — må du ej taga ordet i elak bemär­kelse! — med diplomater och förnäma damer; ko­nungen, utrustad med kunglig krona, spira och mantel, sitter på den massiva silfverthronen, och omkring honom stå hans söner, med präktiga drägter och furstekronor.

Lull-lull, mamma, så grannt!

Dessa ord sades halfhögt af en liten blåögd, ljushårig flicka, som stod på gången vid min sida och höll sin mor i handen.

Tyst, Fanny, tyst! — svarade modren.

[ 38 ] Så grannt har jag aldrig sett — fortfor flic­kan — utom i somras, då jag såg påfogeln slå ut stjerten hos onkel Mathias.

Tyst, Fanny, tyst för Guds skull! —hviskade modren; men jag tog den söta ungen och ställde henne bredvid mig på bänken, att hon måtte se dess bättre.

Hans Majestät höll, med tydlig stämma, ett långt tal, som du säkert får in extenso läsa i tid­ningarna, och som derföre ej behöfver att här in­föras. I talet redogjorde högstdensamme för de åtgärder, dem han, sedan sista riksdagen, vidtagit till samhällets lycka och båtnad. Äfven den gode Gudens förtjenster om riket, i afseende på årsvexten och dylikt, omnämndes på några rader med skäligt beröm. Slutligen lofvade Hans Majestät att vara oss ”alle samtligen, och hvar och en i syn­nerhet, med all kunglig nåd och ynnest städse välbevågen.”

Öfver detta löfte kunde jag ej annat än bli förbålt glad. De andra blefvo utan tvifvel så med; och sannolikt skall det lända oss allesamman till myc­ket gagn i lifvet och tröst i döden.

När konungen slutat att tala, framträdde en af hans ministrar för att uppläsa den nådiga pro­positionen om statsverkets tillstånd och behof. [ 39 ]Stämman var otydlig och jag kunde ej fatta pro­positionens innehåll, hvadan du, till en början, må­ste åtnöja dig med notisen, att den var ”nådig”. Skulle jag framdeles finna den ega äfven andra goda egenskaper, skall jag ej underlåta att derom underrätta dig.

Medan uppläsningen gick för sig, förföll jag i den oss allom välbekanta drömskhet, då de yttre sinnena till mer än hälften förseglas, och föreställ­ningar, formlösa, som skyarna på firmamentet, genomtåga själen. Vanligtvis heter det då, att man ”sitter och tänker”; men fan heller! — man tänker icke alls. Ur denna min dvala — ty bättre namn förtjenar den icke — väcktes jag först af de bortgående kamraternas buller. Plenum plenorum hade upphört, och jag bröt upp, liksom de andra.

Våra vägar gingo åt skilda håll, men dock till samma mål, middagsmålet. Mitt intog jag på en anspråkslös källare på lilla Nygatan.

När jag var färdig dermed och stod i begrepp att gå hem, ankommo några ledamöter af bonde­ståndet, hvilkas bekantskap jag haft tillfälle att gö­ra. De slogo sig ned vid ett bord, reqvirerade punsch och inbjödo mig att deltaga.

[ 40 ] Hvad tusan! sade den ene bonden — när vi smuttat ur första glaset — spisar inte herrn på kungliga slottet i dag? Nykomlingar äro ju alltid sjelfskrifna.

Visserligen — sade jag — visade mig ståndet den äran och utsåg mig till en af de tjugofyra ”be­fallda”; men jag undanbad mig.

Det var en förhastelse, sade bonden. Herrn skall veta, att det går hederligt till på slottet — åtminstone vid stora högtidligheter. Der vankas hade läcker mat och goda viner.

Det gamla, svenska brännvinsbordet lärer dock saknas der — svarade jag.

Lappri! — sade källarmästaren — som nu blandade sig i samtalet. Hvad middagssupen angår, tager man den förskottsvis, innan man begifver sig till nådebordet. Så bruka stockholmsboarna göra, och sedan gå de med mycket lugn sina kom­mande öden till mötes.

Ett enhälligt skratt följde på denna under­rättelse.

Sedan omtalade jag den dvala, hvari jag fal­lit på rikssalen, och begärde upplysning om hvad som slutligen der passerat.

[ 41 ] Jo — sade källarmästaren — den yngste af prinsarna aflyfte sin krona, föll på knä och svor sin höge herr fader trohetsed. Min hushållerska, som — Gud vet huru — krånglat sig till ett in­trädeskort, har sagt mig, att det var ”rigtigt sött” att se. Fruntimmerna bruka ordet sött om all­ting, och hör man dem länge, så börjar man slut­ligen misstänka, att hela vårt jordklot blott är en stor karamell.

Ett enhälligt skratt följde på denna reflexion.

Till slut — sade den ene af bönderna — njöto landtmarskalken och talmännen den oskatt­bara lyckan att kyssa Hans Majestäts hand.

Menniskor finnas — sade en annan af bön­derna — som sätta värde på sådant.

Ja — sade jag — det gjorde åtminstone sa­lig erkebiskop Rosenstein; men han fick en gång näsknäpp för omaket. Vid det sista prestmöte han höll, såsom biskop i Linköping, voro alltid så mån­ga prester, som utrymmet medgaf bjudna till hans middagsbord. Bland dessa befann sig en dag äfven prosten K., känd för sina qvicka och grofkorniga speord. När måltiden var slutad och sällska­pet väntade på kaffekoppen och likören, började Rosenstein, som under tiden ville roa sina gäster, [ 42 ]att uppvisa hvarjehanda ”schene raritäten”. Bland dessa var äfven en mycket vacker käpp. Jag fick den en gång till skänks — sade Rosenstein — af högstsalig Hans Majestät konung Carl XIII. Och för att höja effekten, tillade han: vid samma till­fälle hade jag äfven den nåden att kyssa Hans Maj:ts hand.

Hvilkendera handen var det? — frågade pro­sten K.

Rosenstein svarade intet; men prosten K. var en man, som icke så lätt kunde bringas till tyst­nad. Han förnyade frågan: hvilkendera handen var det?

Rosenstein svarade: högra handen, herr prost, det förstår sig.

Ja — sade K. — jag kunde nog tro det; ty det är just med den handen, som konungen torkar sig i —.

När jag slutat anekdoten, följde ett enhälligt skratt.

Hvilka grobianer, som kunna skratta åt så­dant! Och jag sjelf, hvilken grobian, som kan för­tälja sådant! Med rätta böra alla guvernanter och alla med dem befryndade själar peka finger åt mig.

[ 43 ] När så händer — och det kan väl ej länge uteblifva — ser jag mig nödsakad att taga min tillflykt till Voltaires vestficka. Den är rymlig nog, för att medgifva icke blott mig, utan en hel skepps­last svenska litteratörer, godt svängrum. Och se­dan får han försvara mig med det ofta, men al­drig för ofta, sagda: tou genre est bon, hors le genre ennuieux. Måhända skall den eleganta verlden tro honom — icke för det han talar san­ning, men för det han talar fransyska.

Glasen tömdes och samtalet fortsattes.

Af några glosor, som under tiden undföllo mina bordskamrater, och hvilka allesamman gällde presterna och adeln, återfördes mina tankar för ett-tusende-första gången på ett obehagligt ämne, på den nuvarande ståndssplittringen. Man har be­hagat kalla den en fyra-splittring, men orätt. I alla vigtigare frågor hafva bönder och borgare hål­lit tillsamman emot de två första stånden och dessa emot dem. Splittringen har således varit, och är ännu, en två-splittring, eller en sådan, som förr eller senare nödvändigt uppkommer, der tvåkammarsystemet är rådande. Detta kan vara godt att hafva i minnet, derest regeringen skulle i tidens fullbordan, vilja landsfaderligt erbjuda ett förslag till representationens fördelning på två kamrar. [ 44 ]Man har då någon anledning att misstänka, det maximen: ”divide et impera!” ligger i botten på bägaren.

Utom denna tvåsplittring stånden emellan, finnes en tresplittring emellan ”de svarta”, ”de hvi­ta” och ”de grå”, angående sättet att realisera idéen af ett förnuftigt samhälle. Som de svarta blott är ett nytt namn på de liberala, och de hvi­ta likaledes ett nytt på de conservativa, tar jag för gifvet, att du — högtärade Petter! — af gammalt känner deras åsigter. Men du kan ej veta något om åsigterna hos de grå; ty partiet är liksom nam­net, alldeles färskt. Fördenskull anser jag mig förbunden att lyfta på den slöja, som skymmer dem för dina ögon.

Kort och godt — det spökar en dubbelprins i hufvudet på de grå.

Detta uttryck behöfver en förklaring. Jag får således förklara, att jag, för många år sedan lä­ste i en tysk bok — jag mins numera ej hvilken — en rätt besynnerlig historia om en dubbelprins. Den började så här:

I Monomotapa hände sig en gång, att unga drottningen befann sig i annat tillstånd än riket, nemligen i välsignadt. Folket gjorde sig i under­dånighet hopp om en kronprins och Hennes [ 45 ]Majestät behagade i nåder motsvara dess förhoppningar dubbelt, enär hon nedkom med två kronprinsar, hvilka dock på sätt och vis ej kunde anses för flera än en, emedan de voro sammanvexta med den kroppsdel, som man brukar att sitta på. Hofpoeten uppstämde genast en hymn, hvaruti han påstod, att naturen ej kunnat i ett enda hufvud få rum med all den vishet, som den blifvande regenten skulle i en framtid utveckla, och fördenskull utrustat ho­nom med tvänne. Ständerna upptågade i massa till det kungliga slottet, gratulerade konungen och sig sjelfva, samt yttrade både sinnrikt och välta­ligt, att regerings-sonaten, spelad af fyra händer, otvifvelaktigt skulle blifva mera fulltonig och ma­jestätisk, än någonsin tillförene. Men konungen var, allt detta oaktadt, icke rättglad öfver den dub­belvälsignelse, som träffat hans hus. Tvertom, den gjorde honom mycket och välgrundadt bekymmer. Till en början kunde svårigheten, att uppfinna en pas­sande modell till en viss nödvändighets-stol åt de båda prinsarna, ej annat än ingifva farhågor för den framtida thronens utseende. En komité af skräd­dare och filosofer, som blifvit nedsatt för att åt dubbelprinsen construera byxor — de der med pryd­lighet borde förena beqvämlighet — måste hålla mer [ 46 ]än hundra sessioner, innan problemet var solveradt. Men värst af allt var den totala olikhet i sinnelag och böjelser, som allt mer och mer up­penbarade sig hos de båda prinsarna. Var den ene glad, så var den andre sorgsen; ville den ene sitta, så ville den andre stå; ville den ene tala förnuft, så ville den andre säga faraler. Nog af — de öfverensstämde aldrig med hvarandra.

Det är en sådan dubbelprins, som spökar i hufvudet på de grå; eller — för att tala ett ännu tydligare språk — conservatismens och liberalis­mens sammanvexning, just på det sätt, som nämndt är, utgör de grås nota characteristica. Desslikes äro de mycket förtjusta i konung Oscar, hvilket ingen lärer vilja förmena dem.

De tre partierna, så stridiga de än äro, öf-verensstämma likväl i en punkt. De tro nemligen alla, att samhällets reform kan åstadkommas på ”den lugna discussionens och öfvertygelsens väg.” Salige äro de, som icke se och dock tro! Hvad mig beträffar, håller jag med Jean Paul, som sä­ger: ”endast englar eller en jordbäfning kunna bortvälta stenen från den korsfästa frihetens heliga graf.” Af dessa alternativer litar jag dock minst på englarna. De hafva, mig veterligen, icke be­sökt jorden på nära nitton sekler och synas ej vi­dare vilja hafva någon communication med den af [ 47 ]synd och dumhet nedsölade planeten. Men jag li­tar desto mera på jordbäfningen. Ehuru den låter vänta på sig, skall den dock nödvändigt kom­ma en dag, och då — vive la republique!

Vi tömde våra glas ännu en gång.

När jag ändtligen efter slutadt convivium, hem­kommit, fick jag besök af en vaktmästare, som medförde den förflutna riksdagens protokoller och utskottsbetänkanden, af hvilka alltid ett exemplar tillställes hvar nykommen riksdagsman. Bördan var ”af vigt,” och mannen pustade och sade: ”san­nerligen är jag icke så trött, som hade jag burit en halftunna potatis!” Som detta naiva uttryck bör njutas i vattenfritt tillstånd, meddelar jag det­ samma utan kommentarier.

Och som jag nu har redogjort för allt, som hittills interesserat mig under riksdagen, mi­na egna äfventyr och anmärkningar inberäknade, bortlägger jag för denna gången min penna, kor­kar mitt bläckhorn och tager af dig — högtärade Petter! — ett ömt farväl. När jag skrifver här­näst, hoppas jag hafva mera maktpåliggande saker att omtala och glosera. Riksdagen har då förmod­ligen hunnit åtminstone till stationen: ”wer ist es”? På det du måtte förstå uttrycket, vill jag låta dig veta, att en riksdag på sätt och vis liknar en [ 48 ]mjölqvarn. När machineriet först sättes i verksamhet, går det trögt och gnisslar och låter: ”es ist ein Dieb da.”[6] Sedermera går det någor fortare och låter: ”wer ist es, wer ist es?”[7] Slutligen kommer det i fullt galopp och låter: ”der Müller, der Müller, der Müller.[8]



[ 50 ]

Af samma färfattare är förut utgifvit

EN LITEN LUSTRESA

skildrad i bref

till W. von B.,

från

P.

Stockholm 1848.

Pris: 32 sk. B:co.

Detta arbete har blifvit emottagit med odeladt bifall såväl af den läsande allmänheten, som af de flesta tidningsorganer inom landet.




  1. Platos definition på menniska.
  2. Här citera gäddorna högvördige herr doctorn och erkebiskopen af Wingårds ord.
  3. Den lydde, som följer: ”I helsningstalet till H. M. Konungen kommo att inflyta några uttryck, an­gående de nyligen utkomna näringsförfattningarna, med hvilka uttryck min mening desto mindre var att anföra något klander emot samma författningar, i deras helhet, och hvilket icke heller finnes i ta­let uttryckt, — som jag gillar dem till sjelfa prin­cipen, utan endast att antyda min, på egen erfa­renhet om förhållandet i Stockholm och från flera orter lemnade upplysningar grundade, kännedom derom, att betänkligheter mött vid tillämpningen af författningarne i vissa af deras detaljer, samt att rättelse i afseende derå, vore att önska, hvilken åsigt jag icke har skäl att frånträda. Lämplighe­ten af ett sådant meddelande, i sammanhang med det underdåniga helsningstalet, lemnar jag gerna derhän och tillskriver min naturliga öppenhet att alltid utsäga, hvad jag tänker, orsaken till anmärk­ningens framställande. Att jag i sistlidne Måndagsplenum sjelf icke påyrkade uppläsning af de på ståndets bord framlagda talen, ehuru då väl sent, härledde sig deraf, att jag sannerligen icke fästade den vigt vid opinionsyttringen, som nu efteråt. Emellertid, och sedan jag nu afhört Kongl. Maj:ts Nådiga svar, blef jag sjelf obelåten med yttrandet i fråga, vid detta tillfälle framställdt, och denna obelåtenhet ökades då jag förnam, att flere af Stån­dets Ledamöter delade den. Jag har derföre i dag sökt och, i närvaro af Herr vice Talmannen Brinck, som, jemte mig, hade att hembära vår un­derdåniga tacksamhet för de oss Nådigt gifne förtroende-befattningar vid denna Riksdag, haft före­träde hos Hans Maj:t Konungen, och dervid tillkännagifvit, att Ståndets Ledamöter varit okunniga om innehållet af helsningstalet, och att flere af dem yttrat missnöje med den ifrågavarande perioden, ― samt att jag på mig öfvertog hela ansvaret för sam­ma tal. Jag har således högtidligen disculperat Ståndet från opinionsyttringen, hvarom jag ansett mig böra lemna Ståndet underrättelse, äfvensom derom, att Kongl. Maj:t behagat i Nåder förklara, att helsningstalet icke uppväckt något missnöje, samt att Kongl. Maj:t, som gifvit svar på tal, icke vi­dare tänkt på saken.”
  4. Protokollet upplyser, huruledes ståndet slutligen fann ”hvad anfördt var, ej kunna till någon åtgärd för­ anleda.”
  5. Denna ådagalades ytterligare, några dagar derefter, medelst en deputation från Stockholms handtverksförening, som tackade herr Holm för det ”sannings­enliga” i hans opinion och för den ”frimodighet”, hvarmed han framburit den inför thronen. Från handelsföreningen afhördes ingen slik deputation.
  6. Här böra, vid uttalandet af hvarje stafvelse, minst två sekunder användas.
  7. Här räcker en sekund för hvarje stafvelse.
  8. Här räcker en half sekund.