Hoppa till innehållet

Georgica/Kommentar

Från Wikisource, det fria biblioteket.


←  Fjärde sången
Georgica
av Vergilius
Översättare: Gudmund Jöran Adlerbeth

Kommentar
Bibliografiskt  →


[ noter ]

Kommentar

I:1—4 Anger de fyra sångernas ämnen. För en närmare diskussion av Georgicas uppbyggnad måste någon sorts innehållsförteckning ligga till grund. Jag följer här det schema som Otis har gjort upp; jag har jämfört det med och modifierat det något enligt Büchner och Richter. (För de nämndas arbeten, se Bibliografiskt!)
I 1—42  INLEDNING
  1—4  De fyra sångernas ämnen i den ordning de kommer: skötseln av jorden (I), av vinet (II), av boskapen (III) samt av bina (IV).
  5—42 Anropande av gudarna och Augustus.
43—203 BONDEARBETET
  43—70 Plöjning och insikt om jordmånernas art.
  71—117 Trädesbruk och gödsling (71—99), bevattning och dränering
  118—159 digression Arbetets instiftelse.
  160—203 Kampen för brödfödan: bondens redskap härför (160—175), hans ständiga vaksamhet mot alltings tendens att försämras.
204—350 BONDEKALENDERN
  204—230 Såningstider.
  231—258 Solens kretslopp.
  259—310 Det rätta bruket av årstiderna.
  311—350 Vädrens makter.
351—514 FÖREBÅDANDE TECKEN
  351—423 Tecken på dåligt (351—392) och gott väder.
  424—463 Månens (424—437) och solens förebud.
  463—514 digression Tecknen vid Caesars död och Roms illavarslande situation.
II 1—8 INLEDNING
9—258 MÅNGFALDIGHET
  9—82 Trädskötselns varierande karaktär; naturens och människans samarbete. [ noter ]

  83—176 Arternas och nejdernas variation digression (136-176) Italiens lov.
  177—258 Jordmånernas variation.
259—419 VINET
  259—345 Planterandet.
  346—419 Omsorgen
420—457 ANDRA TRÄD
  458—540 digression Lantlivets lov.
541—542 KONKLUSION
III 1—48 INLEDNING Grundritning till ett tempel åt Augustus.
49—283 STORBOSKAPEN
  49—137 Aveln.
  138—208 Skötsel och träning.
  209—283 digression Brånaden
284—566 SMÅBOSKAPEN
  284—294 Synen på ämnet och anropan av Pales.
  295—383 Herdelivet
  384—477 Fördelar, faror, farsoter.
  478—566 digression Pesten.
IV 1—7 INLEDNING Apostrofering av Mecenas.
8—280 BINA
  8—115 Placeringen och handhavandet av bigården.
  116—148 digression Den gamle från Tarent.
  149—227 Binas natur.
  228—280 Biskötseln.
281—314 (övergång till) BINAS UPPSTÅNDELSE
315—558 digression UPPSTÅNDELSEMYTEN
  315—452 Aristéus klagan och hänvändelse till Proteus.
  453—527 Proteus' orakelsvar: Orfeus och Eurydice.
558—566 KONKLUSION

Det kompositionella samspelet mellan de olika sångerna är ganska [ noter ]klart framträdande. III och IV som båda är uppdelade i två nästan lika långa avsnitt (i III omfattar var halva 283 vers, i IV 280 och 286 eller 278, om man räknar bort slutsummeringen av hela verket), medan I och II har en mer varierad uppdelning. Vidare finns en överensstämmelse mellan I och III och mellan II och IV på så sätt, att både I och III har långa inledningar och slutar med långa digressioner, medan II och IV har korta inledningar och slutar med korta konklusioner (I och III saknar ju dylika slutsummeringar). Man observerar också skillnaden i stämningsläge mellan sångerna. I och III är mörkare, tyngre, medan II och IV är ljusare, lättare (även framhävt genom avslutningsdigressionerna: de illavarslande förebuden i I och pestens fruktansvärda härjningar i III, lantlivets lov i II och Artistéusepisoden i IV). Och ser vi ämnesmässigt, handlar I och II om människan i förhållande till jorden och det vegetabila, medan i III och IV djuren är i blickpunkten, inte främst människan som har hand om och nytta av dem. Vi har alltså fyra huvudkontraster i uppbyggnaden mellan I och II, mellan III och IV, mellan I—III och II—IV, samt mellan I—II och III—IV. Följer vi gången i den kompositionella rytmen, skildras i

  1. människans bittra kamp mot den natur hon är inplacerad i
  2. människans lyckliga samverkan med denna natur
  3. naturen (vari människan är en del) som skådeplats för brunst och död
  4. naturen (vari människan är en del) som skådeplats för en odödlig, könlös, osjälvisk och gudomligt inspirerad gemenskap.


5—20  De tolv gudamakter som här anropas hör alla hop med bondens tillvaro: naturens eviga ljus = solen och månen, Liber = vinguden Bacchus, Ceres = sädesgudinnan (Demeter), fauner och dryader = skogs- och träddemoner, Neptunus: här anknuten till hästkult, lundernas älskare = Aristéus, en lanthushållets gud (om honom IV:317—558), Pan, vars älsklingsställen ansågs vara bergsträckningarna Lyceus och Menalus vid staden Tegea i Arcadien, Minerva, i egenskap av uppfinnargudom liksom ynglingen Triptolemus från Eleusis, skolad av Ceres, samt skogsguden Sylvanus vars emblem tydligtvis har varit ett med rötterna uppryckt ungträd.
7 f. Före Ceres' ingripande livnärde sig människorna alltså bl. a. av ekollon. Omskrivningen av dylika som kaoniens ollon utgår från att Dodonas eklund, där ett [ noter ]berömt Zeusorakel fanns, låg vid Epirus i kaonernas land.
9 Akeloiska bägaren synes ha med myterna om vinets uppkomst att göra. Akelous (med samma rot som aqva: vatten) var en flod, och namnet på bägaren har väl därför samband med grekernas sed att blanda vin med vatten.
24—42 Cesar = Octavianus, den blivande Augustus. Tycks vara det tidigaste belägget i romersk litteratur för deification av en levande regent, och avspeglar nog en aktuell diskussion vid denna nya kults lansering.
27 Moderlig myrten: myrten var helgad åt Venus, stammor — genom Aeneas — för den släkt Octavianus tillhörde. Jfr III:35-36!
30 Tetis, havsgudinnan, var Oceanus gemål, här humoristiskt framställd som ivrig svärmor till den gudomligförklarade kejsaren.
31 Tule står som ett allmänbegrepp för länderna i Norden.
33 ff. Erigone, Icarus' dotter, är stjärnbilden Jungfrun; mellan denna och Skorpionen finns Vågen, där Augustus alltså ska få sin plats. Dessa stjärnbilder som står för klokhet, tapperhet och rättfärdighet ska väl symbolisera Augustus' dygder. Enligt en tradition, återgiven hos den månglärde Varro, Vergilius' samtida, skulle mellan Jungfrun och Skorpionen de portar finnas, genom vilka Hercules upptogs till himlen, men om Vergilius anspelar härpå är ytterst osäkert.
36 ff. Tartarus = underjorden, där de saliga vistas i Elysium, och vars gud Pluton rövade bort Ceres' dotter Proserpina.
44 Zefyren = västan.
56—59 Tmolus = berg i Lydien; saffran därifrån var en omtyckt parfym. Sabeerna bodde i Saba i det lyckliga Arabien (nu Yemen). Kalyberna vid Svarta havskusten var smeder. Pontus = det nordöstligaste landskapet i Mindre Asien vid Svarta havet; körtelsekretet bävergäll användes som läkemedel. Från Epiroterna = invånarna i Epirus i Grekland, kom kapplöpningshästar som vid de olympiska spelen i Elis vann segerpalmerna.
60 ff. Böndernas arbete är alltså bestämt av vad vi skulle kalla naturlagarna alltsedan tidernas begynnelse, eller sedan då Deucalion och Pyrrha, det enda par som överlevt [ noter ]den översvämningskatastrof som dränkt hela människosläktet (jfr den bibliska syndafloden!), fick ett orakelsvar att kasta stenar bakom sig, ur vilka människorna på nytt stod fram. Denna ursprungsmyt om människornas “hårda ätt” (durum genus) har sitt tydliga symbolvärde: blott genom att vara hård fysiskt som psykiskt har människan kunnat härda ut i sin kamp för tillvaron.
67 Arkturus = stjärnan α i stjärnbilden Bootes (Björnvaktaren); gick enligt den julianska kalendern upp vid mitten av september.
83 Linda = träda.
93 Boreas = nordanvinden.
95 Det gallrade videt = harv vars galler (: pinnar) är flätat av vidjor.
98 Man plöjde två gånger. Andra gången “snedade” man: plöjde med omvänd plog över de förut upplöjda fårorna.
102 f. Mysien, nordvästra delen av Mindre Asien, var en av

Roms viktigaste spannmålsleverantörer. Gargara var en hamnstad i Mysien vid foten av berget Ida.

111 ff. Att låta boskapen avbeta den späda brodden var, som anmärkningar från skilda århundraden till detta ställe visar, vanligt långt in på 1800-talet.
119 Strymoniska = från Strymon, en flod i Thracien.
120 Sikorer = Cichoreum Intybus, endivia.
125 ff. Tiden före Jupiter, som här ges betecknande drag från, är den s. k. guldåldern.
136 Vattendragen började alltså befaras med båtar.
138 Plejader = sjustjärnorna (i Oxens stjärnbild); deras heliakiska uppgång (när de blir synliga i gryningen) och nedgång, i början av maj och slutet av oktober, sammanföll med sjöfartens igångsättande och upphörande på Medelhavet. Enligt myten var de döttrar till Atlas och Plejone. Deras halvsystrar var Hyaderna, regnstjärnorna (likaledes i Oxens stjärnbild), vilkas heliakiska uppgång inträdde, då regntiden började. Lykaons björninna är stjärnbilden Stora björnen (Karlavagnen). Kung Lykaons dotter Kallisto, som med Zeus fick barnet [ noter ]Arkas el. Arkturus (se ovan 67!), förvandlades av Hera till en björn och försattes av Zeus till stjärnhimlen. — Uppräkningen av dessa stjärnor går ytterst tillbaka på Homeros, Iliaden XVIII:482 ff., där avbildningarna på Akilles sköld beskrives; bland dessa märks: “både Pleiadernas flock och Hyader och starke Orion/ävensom Björnen, den bild, som också de kalla för Vagnen”.
149 Dodona: se 7 f.!
159 Jfr 7 f.!
160—68 Bonderedskapen får här en prägel av kultredskap genom att tre gånger knytas till de eleusinska mysterierna; de långsamma, oxdragna forkärrorna kallas “den eleusiska modrens”, d. v. s. Ceres'; denna instiftade i Eleusis åkerbruket, och vid de eleusinska festtågen drogs hennes bild på en sådan vagn; harven tillhörde Celeus, konung i Eleusis och far till Triptolemus (jfr 5-20!); vannan, kastskoveln som användes vid rensning av säden, bars med vid festprocessionerna och innehöll förstlingsgröda helgad åt Backus. Åkrarna betraktas ju också sammanfattningsvis i v. 168 som heliga.
197 Strid = fullmatad.
204 f. Arkturus: se 67!
Killingsparet = två stjärnor i Kuskens stjärnbild, vars uppgång i slutet av september bådade regn.
Ormen = stjärnbilden Vattenormen (Hydra).
207 Pontus: se 56-59!
Abydus = stad på den asiatiska sidan av Hellesponten. (Dardanellerna)
208—11 Sådden ska alltså ske mellan höstdagjämningen, då solen står i stjärnbilden Vågens tecken, och vintersolståndet (starbrak).
215 Mediska gräsfröt = lucern.
216 Hers = hirs.
218 Hunden = hundstjärnan (Sirius); även II:353 o. IV:426.
222 Ariadnes krona: den brudkrona som Ariadne, dotter till kung Minos på Kreta, fick vid sitt bröllop med Backus och som av denne placerades på himlavalvet, är stjärnbilden Kronan, vars nedgång enligt den grekiska [ noter ]beräkningen som Vergilius rättar sig efter inträffade i slutet av november. Adlerbeth följer här de kommentatorer som — med orätt — menar att Vergilius syftar på Kronans heliakiska uppgång.
227 Faseler = bönor (Phaseolus).
228 Pelusiskt lins: linsens egyptiska ursprung anges härmed (Pelusion en hamnstad vid Nilens östligaste flodarm).
229 Bootes' (jfr 67!) nedgång var den 31 okt.
240 Scythien = landområde norr om Svarta havet.
Ripeiska fjällen = en fabelaktig bergskedja vid den bebodda världens nordgräns.
243 Styx = en av floderna i Erebus = underjorden, dödsriket.
244 ff. Stjärnbilden Draken.
249 ff. Aurora = morgonrodnadens gudinna.
Österns gud = den uppgående solen.
Hesperus = aftonstjärnan.
265 Rankorna = vinrankorna.
275 Or. har här singularis: “en sten, tillhuggen [för handkvarnen] och en klump svart beck”.
278 ff. Orkus = underjordens härskare.
Eumeniderna (eufemistiskt för Erinnyerna) = hämndgudinnorna.
Titanerna Ceus och Iapetus jämte Tyfeus, ett vidunder med hundra ormhuvuden, sökte störta Jupiter.
Den förbrödrade flock = bröderna Otus och Ephialtes.
Pelion och Ossa = två berg.
284 Den sjuttonde dagen i månaden alltså.
286 Flykten: d. v. s. slavarnas.
290 Då brister [= saknas] ej lenande [:smidiggörande] vätska [:dagg].
294 Skeden = vävskeden.
309 Invånarna på Balearerna ansågs som de förnämsta slungkastarna.
328 Fadern = Jupiter.
332 De nämnda bergen finns i Epirus, Macedonien och Thracien.
336—37 Olika metereologiska förhållanden utlästes ur vilka djurkretsar planeterna stod i. Saturnus är "kall" p. g. a. att [ noter ]den avlägsnar sig från solen.
Cyllenii eld = planeten Mercurius (på berget Cyllene i Arcadien föddes Mercurius).
371 Eurus = östan.
384 Kaystern = flod i Libyen.
398 Alcyon (el. Halcyon) = isfågel (kungsfiskare).
När Alcyone såg sin make Ceyx, som lidit skeppsbrott, livlös flyta bland vågorna, kastade hon sig i havet men förvandlades till en fågel liksom sin make.
Den tid i december då halcyonerna häckar är havet lugnt på grund av den vindstilla som då råder: på det sättet är de “högt i gunst hos Tetis” (om denna jfr 30!).
När Vergilius på nytt nämner halcyonen: “Under Alcyones fröjd på stranden” /v. 338 i Tredje sången/, där “fröjd” står för sång (or.: litoraque alcyonen resonant; ordagrant: stränderna återskallar halcyonen, d. v. s. genljuder av dess sång), visar detta ställe, att halcyonen för honom främst är en mytisk fågel, effektfull att använda i ett diktverk (eller att halcyonen inte är identisk med kungsfiskaren, eftersom denna inte sjunger).
404 ff Nisus, kung i Megara, ägde en purpurlock, på vilken hans livb och välde berodde. När han anfölls av Minus, skar hans dotter Scylla, som blivit förälskad i denne, av locken när han sov. Båda blev sedan förvandlade till fåglar; Nisus till en havsörn el. hök, Scylla till en “Ciris”, som man inte vet vad det är för en fågel.
431 Febe = mångudinna, syster till solguden Febus Apollo.
436 Lovade gärd: de tackoffer som de utlovat, om de undsluppe oväder ute till havs.
437 Glaukus och Melicertes är havsgudar och Panopea och Ino är nereider (havsnymfer).
443 Notus = sunnan.
446 Titonus = make till Aurora (om henne, se 249 ff.!)
466 ff. Denna järteckenskatalog, tillkommen endast ett decennium ungefär efter mordet på Julius Cesar, är den äldsta och utförligaste antika som har bevarats. Den visar hur snabbt Cesars död alltså utnyttjades av propagandan men också att systematiskt ordnade uppteckningar av ominösa förebud funnits att tillgå, ur vilka Vergilius ställt [ noter ]samman denna sin kavalkad.
470 Olycksbådande: genom sitt ylande.
472 Cykloperna smidde i Etna Jupiters blixtar; deras bygder kan syfta på Sicilien ö. h., vars urinnevånare cykloperna påstods vara.
481 Eridanus = Po.
483 f. Inälvorna: offerdjurens.
489 ff. År 48 f. Kr. hade inbördeskrigen verkat vara slut genom Cesars seger över Pompejus vid Farsalus, men sex år senare avgjordes nästa inbördesfejd vid Filippi med Octavianus' och Antonius' seger över Brutus och Cassius.
Filippis fält: omskrivning för Balkanhalvön (Filippi ligger i Thracien, Farsalus i Thessalien, Emathiens bygder är Macedonien och Hemus är bergskedjan Balkan, Thraciens nordgräns.)
498 ff. Formelartad anropan av Roms skyddsgudar.
Qvirinus = det namn Romulus, Roms grundläggare, dyrkades under sedan han upptagits bland gudarna.
Vesta (i or. moder Vesta): i hennes tempel förvarades den heliga elden, vaktad av de jungfruliga vestalerna, och palladiet, den bild av Pallas (Minerva) som förts med från Troja och var Roms främsta talisman.
Tibern kallas tuscisk därför att den rinner upp i tuscernas land (nuvarande Toscana).
Ynglingen (= Cesar i v. 503) = Octavianus.
Den skuld som den trojanske kungen Laodemon en gång i urminnes tider ådrog sig gentemot gudarna, har alltså dessa aldrig upphört att utkräva hämnd för även på de Trojas senfödda ätteläggar som romarna utgör.
509 Eufrat och Rhen står som det romerska väldets yttersta gränser i öst och väst, där kriget mot parter och germaner var ständigt aktuella.
II:7 Koturn = en sorts halvhög, mjuk stövel som Backus (här med tillnamnet Leneus, vinpresskarets gud) och hans följeslagare bar; uppmaningen att dra av sig denna innebär här också att Vergilius nu lämnar den höga stil som har behärskat slutet av första sången.
12 Genista = ginst (Spartum junceum).
18 Cerasunti träd = körsbärsträd.
[ noter ]Pindiska lagern: lagerträdet är helgat åt Apollo, vars orakel fanns i Delphi vid berget Parnassus (Pindus, Helicon).
38 Ismarus = berg i Thracien.
Taburnus = berg i Campanien.
66 Den skuggiga träd = silverpoppel, med vars löv Hercules smyckade sig när han steg ned i underjorden (för att hämta dess vakthund Cerberus).
67 Kaoniska fadern = Jupiter (jfr I:7 f.!).
69 Arbutus = jordgubbs- (smultron-)träd (Arbutus unedo).
70 Lönn: i or. platanus (Platanus orientalis).
72 Orner = mannaask (Fraxinus ornus).
73 Ögonen fogas: okulering.
84 Ida = berg på Kreta.
87 Alcinous = fajakerkungen, vars ö med dess underbara trädgård Odysseus kommer till.
87 f. Av de tre päronsorterna ansågs den crustumiska (benämnd efter staden Crustumium, nordväst om Rom) vara den bästa; den syriska var troligtvis bergamott, och

volemer har sitt namn av att de var så stora att de fyllde handflatan (vola).

90 ff. De uppräknade vinerna är uppkallade efter olika grekiska och italienska orter. Katalogen tjänar till att understryka huvudtemat i detta parti av andra sången: mångfaldigheten, variationen.
115 Geloner = en schythisk folkstam, som uppenbarligen var bekant för sina tatueringar (brokigt prydda).
119 Akanten = Acacia arabica, från vilken man får gummi arabicum. Vad Vergilius menar med dess bacae (bär) är osäkert.
121 Serer = folkslag i Indien.
126 Medien = nordvästra delen av nuvarande Iran.
137 Hermus = en flod i Frygien (i Mindre Asien), vars biflod Pactolus var känd för att föra guldsand med sig.
138 Baktra = huvudstad i Baktrien, nordväst om Indien.
139 Pankaia = ett land i Arabien, omhändertaget av myten; skildras som ett slags utopia (namnet Pankaia betyder “mycket gott [land]”).
140 ff. Detaljer ur sagan om Jasons äventyr för att vinna det [ noter ]gyllene skinnet. Jason tvang dessa eldsprutande oxar att plöja och dödade draken som vaktade skinnet [Adlerbeths pluralis är väl ditsatt för att ge ökad monstruös effekt eller för att ge symmetri med oxar]; han sådde dess tänder och dräpte de krigare som omedelbart växte upp ur dessa. Mot denna negativa bild skall alltså den följande skildringen av Italien avteckna sig desto positivare.
143 Massisk = från berget Massicus i Campanien.
146 f. Clitumnus = flod i Umbrien vars stränder var berömda för sitt bete; en kult av Jupiter Clitumnus fanns vid dess källa (därav “helig” om dess vatten).
149 ff. Denna skildring är fylld av beståndsdelar som är fasta ingredienser i beskrivningar av guldåldern (jfr 1:125 ff.!): den eviga våren, de dubbla födslarna, den lyckliga avsaknaden av vilddjur etc.
159 f. Larius = Lago di Como; Benacus = Lago di Garda.
161 ff. Syftar på den “juliska hamnen” (vid Baiae i Puteolibukten, med förbindelse med sjöarna Lucrinus och Avernus), som Octavianus lät anlägga år 37 f. Kr.; detta hamnbygge räknades som ett av den nya tidens storverk.
169 f. Efter folkstammarna följer här enskilda hjältegestalter; höjdpunkten är alltså Octavianus som i fjärran östern säkrar Roms världsherravälde.
173 Saturniska jord = Italien, som härigenom närmast blir till ett religiöst begrepp; när Saturnus härskade rådde guldåldern (jfr. 149 ff.!).
174 Konst: d. v. s. bondens.
175 Källor: musernas.
176 Askreisk = från Askra, den ort i Beotien där Hesiodus, den äldste bondediktaren, var född.
181 Minervas skog: se v. 18 f. i Första sången.
182 Oleaster= det vilda olivträdet (Olea Europaea).
192 ff. Till offerceremonierna hörde flöjtmusik, här utförd av en etruscer.
197 Får och ull från Tarentum prisas i tidens fackböcker.
198 Efter slaget vid Filippi (41 f. Kr.) tilldelades Octavianus' veteraner jord i norra Italien, i trakten kring Mantua, Vergilius' barndomsbygd. [ noter ]

213 Kasia = en tibastart (Daphne gnidium).
224 f. Vesevus = äldre namnform för Vesuvius; Capua var Campaniens gamla huvudstad; Acerra som låg vid floden Clanius, hemsöktes ofta av översvämningar.
229 Lyeus (= förlösaren [från bekymmer]) = binamn på Backus.
268 Moder = jorden (moder jord).
291 Se 67!
292 Tartarus = dödsriket.
319 f. Vita fågeln = storken.
337 ff. Jfr I:125 ff.!
341 Jfr I:60 ff.!
353 Jfr 1:218!
382 Tesei söner = atenarna (Teseus: Atens nationalheros).
385 ff. Som motstycke till det grekiska festfirandet ställs de italienska böndernas (Ausonien Italien; Simois flod vid Troja, varifrån ju Aeneas, det italienska folkets stamfar, utvandrade med sitt folk).
406 Saturnus som åkerbruksgud framställdes med en skära i sin hand.
431 Cytisus = snäckklöver (Medicago arborea).
437 Narycia = en av lokrerna (som kom från Naryx eller Narycium i Grekland) grundad stad i Syditalien.
438 Cytorus = berg i Paphlagonien vid Svarta havet.
448 Itureer = folkstam i Syrien och känd för sina bågskyttar.
451 Jfr I:136 o. 481 (Padus = Eridanus)!
455 ff. Händelsen utspelades på en bröllopsfest hos lapiternas kung.
464 Efyreisk = korintisk. Guldinvävda tapeter (illusasque auro vestes): or. :s vestes har Adlerbeth alltså uppfattat som ett slags tapetvävnader eller vävda bonader, i. st. f. de klädnader med inslag av guldtråd som besökarna ståtar med.
466 Kasia = kanel (Laurus cacia).
469 Tempiska dalar: Tempes dalgång i norra Grekland stod som inbegreppet av alla lantliga dalars behag.
486 ff. Sperkeus = flod i Thessalien.
[ noter ]Taygetus = berg i Laconien.
Lacenisk = lacedemonisk, spartansk.
Hemus = berg i Thracien.
495 Fascer = spöknippen, burna framför myndighetspersoner av hög rang, betecknande deras makt (att bestraffa).
496 Anses anspela på bröderna Phraates' och Tiridates' strid om den partiska tronen (31-30 f. Kr.).
497 Ister = Donau.
498 Fallande troner: sannolikt närmast syftande på det egyptiska kungariket, vars regerande drottning Kleopatra jämte Antonius ju besegrades vid Actium 31 f. Kr.
502 Torget = Forum.
505 Penater = hemmets skyddsandar.
519 Sicyons bär = oliver från staden Sicyon i landskapet Achaia på Peloponnesos.
532 f. Här frammanas Roms äldsta historia.
Sabiner = Roms närmasta grannfolk.
Ilias barn = Romulus och Remus, tvillingsöner till Mars och Ilia (Rhea Silvia).
Etrurien = etruscernas land.
536 ff. Jfr 173!
537 Diktes monark = Jupiter (som föddes och uppfostrades på berget Dikte på Kreta.)
541—42 Jfr avslutningen till Första sången, där det prekära tidsläget framställs under bilden av ett skenande ekipage, medan ekipagets mödor här syftar på denna nu färdigskrivna sång.
III:1 Pales = herde- och boskapsgudinna.
Amfrysiska herde = Apollo, som vid floden Amfrysus i Thessalien vaktade kung Admetus' boskap.
2 Lyceus: se 1:5-20!
3—39 Det gamla episka stoffet som de hellenistiska poeterna utnyttjat till bristningsgränsen har förlorat sin dragningskraft både på skalder och åhörare; därför vill diktjaget finna en ny väg för sin konst, som skall leda till en så total seger att t. o. m. grekernas dikteriska hegemoni bryts. Denna seger skall vinnas genom templet till Octavianus, vilket därefter ges en grundritning till, d. v. s. [ noter ]genom ett epos som skall förhärliga Augustus' bragder och hans mytiska anfäder.
4 Eurysteus = kung i Mycene, i vars tjänst Hercules tvangs att utföra sina tolv arbeten.
5 Busiris = kung i Egypten, beryktad för att offra främlingar på sina altare; blev till slut själv av Hercules offrad på ett av sina egna altare.
6 Hylas = Hercules' älskling; bortfördes för sin skönhets skull av källnymfer [:drunknade], då han vid ett tillfälle skulle hämta vatten.
Latoniska Delos: på ön Delos födde Leto (Latona) Apollo och Artemis (Diana).
7 f. Enomai dotter = Hippodamia; Pelops vann henne till brud efter att i kappränning vid floden Alfeus nära Olympia ha vunnit över hennes fader Enomaus, som dittills hade besegrat och därför haft rätt att döda alla hennes friare; Pelops hade tidigare slaktats av sin far Tantalus och serverats gudarna vid en måltid, men endast Demeter åt en bit av hans skuldra; när gudarna uppväckte honom till liv igen, ersattes detta stycke med elfenben.
11 Helicon: se II:18!
12 Idumeiska palmen: (seger) palmer kom från Idumea (Edom) i Palestina.
13 Mantua (vid floden Mincius) = Vergilius' barndomstrakt. Jfr II:198!
17 ff. Till tempelinvigningar hörde kappränningar, offerceremonier och teaterföreställningar.
19 Alfeus: se 7 f.!
Molorki lunder: Molorkus var en herde som härbärgerade Hercules i trakten av Nemea, när denne skulle döda det nemeiska lejonet.
Molorki lunder syftar på de nemeiska spelen liksom Alfei strand på de olympiska. v. 17—21 utgör ett bildligt uttryck för att diktjaget med detta kommande tempelbygge = epos, kan mäta sig med den grekiska diktningen i dess helhet,
24—25 Två anspelningar på dåtida teatermaskineri. När föreställningen började öppnades ett slags vändbara dörrar, och förhängena, som då sänktes, hissades upp vid föreställningens slut. [ noter ]

26 Gangarider = Inder vid Ganges; striden är sannolikt det slag som v. 171—72 i Andra sången beskriver följdverkningarna av. Qvirini vapen = Roms = Augustus' (jfr I:498 ff.!)
28 f. Segern vid Actium.
30 Nifates = berg och flod i Armenien.
31 Parterna var kända för att täcka sin reträtt med pilsvärmar riktade bakåt mot förföljarna.
33 Skilda stränder av havet: syftar på segrar vid (nuvarande) svartahavskusten och Engelska kanalen.
34 Parisk sten: från ön Paros i Cykladerna kom den berömda vita marmorn.
35—36 Genealogien är denna: gudarnes konung = Zeus (Jupiter), hade bl. a. sonen Dardanus, vars sonson var Tros; dennes son var Assaracus, farfar till Anchises, vilken med Venus hade sonen Aeneas; från dennes son Ascanius, även kallad Iulus, stammar den juliska ätten, vilken Augustus tillhörde genom adoption.
Febus Apollo ägnades särskild dyrkan inom det juliska huset.
37 ff. Furier (= Erinnyer; jfr I:278 ff.!) = plågoandar i underjorden, där floden Kocytus rinner, Ixion straffas, fastbunden vid ett hjul med ormar, och Sisyfus söker förgäves vältra sten upp på en höjd.
40 f. Innan diktjaget alltså tar itu med tempelbygget, poemet till Augustus ära, skall han fullborda denna sin dikt om lantbruket, en genre som ingen romersk skald dittills gett sig i kast med.
43 f. Citeron = berg mellan Beotien och Attica, och Taygetus (se II:486 ff.!) står som prototyper för herdarnas och jägarnas revir. Epidaurus, i Argolis, utmärks redan i Iliaden för hästuppfödning.
48 Titonus = sonsons son till Tros (om denne, se 35—36!)
49 Olympiska palmen: se I:56-59!
60 f. Hymen = bröllopsguden, och Lucina = Juno som barnaföderskors beskyddarinna; kornas kalvningsperiod är alltså mellan deras fjärde och tionde år.
89 Cyllarus = en av de hästar som Dioscurerna (Zeus' tvillingsöner) Castor och Pollux fick av Hera. [ noter ]

90 f. Mars' och Akilles' hästar nämns i Iliadens femtonde sång, v. 119 och sextonde, v. 148 ff.
92 Saturnus, överraskad in flagranti av sin gemål Rhea, förvandlade sig till en häst under sin flykt.
94 Pelion se I:278 ff.!
97 Cypris = Venus (hennes främsta kultort var Pafos på Cypern).
113 Eriktonius = kung i Aten, instiftare av Atenakulten.
115 ff. I prosaisk översättning och med gängse facktermer skulle detta ställe om de peletronska lapiterna [= folkstam från Peletronium i Thessalien] kunna uttydas så här (enligt ryttmästare Tor Holmquist): “Uppsuttna lade de peletronska lapiterna volter och gav lång tygel och lärde ryttaren voltigehopp med burna vapen och ridning i ökad trav.” — Frena Pelethronii Lapithae gyrosque dedere /Impositi dorso atque equitem docuere sub armis/ Insultare solo et gressus glomerare superbos.
121 f. Epirus se I:56—59!
Mycene låg i Argolis, berömt för sina hästar.
Böljornas gud = Neptunus: jfr 1:5—20!
146 Alburniska = vid berget Alburnus i Lucanien.
Silarus = gränsflod mellan Campanien och Lucanien.
151 Tanager = biflod till Silarus.
153 Inakiska kvigan: Ino, dotter till Inakus, förvandlades av den förälskade Zeus till en kviga som han besteg i tjurgestalt; Ino jagas därför av den svartsjuka Hera, Zeus' maka, från land till land.
180 f. Alfeus: se 7 f.!
Pisa = grannstad i Elis till Olympia och ofta nämnd i stället för denna.
Jupiters parker: olivlund, där den olympiska kappränningen ägde rum.
208 Kapson = ett slags dressyrgrimma.
255 Sabelliska galten: vildsvin från bergstrakten i mellersta Italien. Jfr folkstammen sabeller (v. 167 i Andra sången)!
258 ff. Leander brukade om natten simma över Hellesponten till sin älskade Hero vägledd av en fackla som hon fäst på ett torn. När facklan en natt släcktes av stormen, [ noter ]drunknade Leander; Hero begick därefter självmord genom att kasta sig i havet.
264 Till de djur som vid festtågen drog Backus' vagn hörde lodjur.
267 f. Potnia = ort vid Thebe.
Glaucus, son till Sisyfus, straffades på detta sätt av Venus, därför att han hindrade sina kapplöpingsston från att bli betäckta.
269 Askanius = flod i Bithynien (söder om Svarta havet).
Gargara se I:102 f.!
Namnen står — som ofta — synekdokeiskt (ska gälla generellt, för floder och berg överallt).
277 Eurus se I:371!
278 Kaurus = nordväst.
279 Auster = sydväst.
281 f. I or. beskrivs hippomanes som en vätska som dryper från stoets kön.
293 Kastalia = (diktens) källa vid Parnassens fot.
301 Arbutus: se II:69!
306 Milesisk: eg. från Miletus (i Jonien), d. v. s. av högsta kvalitet.
307 Tyrus: fenicisk stad som hade en betydande industriell framställning av purpur (färgämne framställt ur purpursnäckan).
311 Cinyfisk = från Cinyps (Cinyphus), en trakt kring en flod med samma namn vid den nordafrikanska kusten (nära Tripolis).
323 Dubbla: består ju både av får och getter.
324 Lucifer = morgonstjärnan.
338 Alcyone: se I:398!
343 Afrisk = afrikansk.
345 Amykleisk = spartansk (Amykle låg söder om Sparta), d. v. s. av god jakthundsras.
Liksom kretisk om koger (kretensiska bågskyttar hade tjänat såväl i grekiska som romerska härar) och milesisk om ullen (se 306!) är amykleisk en sorts utsmyckande attribut. [ noter ]

349 Scythien se 1:240!
Meotiska böljorna = nuvarande Azovska sjön.
350 Ister: se II:497!
351 Rodope: se I:332!
356 Kaurus: se 278!
372 Purpurfjädrarnes skräck: d. v. s. skräck för de grällt rödfärgade, sammanbundna fjädrar som hörde till jaktdrevet.
379 f. Ölglädjen kan således bara härma, inte nå upp till vindrickandets glädje.
381 Björnarnes bloss = Karlavagnen.
383 Ripeus: se I:240!
391 ff. Enligt en senantik skribent (Macrobius, c:a 400 e. Kr.) refererar Vergilius här en uppgift hos sin hellenistiske föregångare Nicander (c:a 150 f. Kr.), vars Georgicaepos inte är bevarat.
395 Lotus: tidigare (v. 84 i Andra sången) talas det generellt om lotusträd (Celtis Australis); den här nämnda lotus som knappast är identisk med detta träslag, är möjligen melilotus (Trifolium melilotus) som kor gärna äter, men frågan är, om Vergilius inte följer en litterär tradition med utgångspunkt i Homerus, som två gånger (Iliadens andra sång, v. 776 och Odysséens fjärde, v. 603) nämner lotus som bete.
Cytisus: se II:431!
Häckarne = foderhäckar.
404 f. Spartanska valpen: se 345!
Molosser = en god fårhundsras (ursprungligen från landskapet Molossis i Epirus).
408 Iberer: eg. spanjor, synekdokeiskt för boskapstjuv.
415 Galbani rök = starkdoftande rök från moderharts (galbanum).
425 Calabrisk =från Calabrien, den sydöstligaste delen (“klacken”) av Italien.
449 f. Silverglitt = blyoxid.
Ideiskt = mindreasiatiskt (eg. från berget Ida).
461 f. Bisalter = folkstam i Thracien.
Geloner se II:115!
[ noter ]Geter = dacer (nämns i v. 497 i Andra sången)
Rodope: se I:332!
475 Norisk = från provinsen Noricum, som omfattade nuvarande Oberösterreich, Salzburg, Steiermark och en bit av Kärnten. Timavus = flod som mynnar ut i Adriatiska havet (nordväst om Trieste).
De geografiska ortsangivelserna är som ofta inte menade att vara exakta utan suggestiva.
526 Massisk se II:143!
550 Den vise centauren Kiron gällde som läkeörternas upptäckare. Melampus, son till Amytaon, var bl. a. berömd som besvärjare av onda andar, och som sådan botade han ju också de av sjukdomar besatta.
551 Tisifone = en av furierna; jfr 37 ff.!
559 f. Ända sedan senantiken har detta ställe även uttytts så, att man förgäves sökt skölja köttet rent eller koka det giftiga stoffet ur det.
564 Bläddra = blåsa.
566 Den heliga elden = en hudinflammation med brandartade bölder.
IV:1 Luftiga = från luften kommande; man trodde, vilket också appositionen “den himmelska gåvan” visar, att honungen föll från himlen med daggen ned till blommorna.
14 Spinken = biätare (Merops apiaster).
15 Progne = svalan; enligt myten var Progne gift med Tereus; denne våldförde sig på hennes syster Filomela och som hämnd slaktade Progne sin son med Tereus, Itys, och serverade sin make vid en måltid; förföljda av Tereus förvandlades systrarna till fåglar (Filomela till näktergal); svalans rödaktiga bröstfärg förbinds här med illdådet mot sonen Itys.
22 Visarne: ända till 1600-talets mitt troddes visen vara av hankön.
41 Becket från Ida: se III:449 f.!
47 f. Rostade eller brända kräftskal användes som läkemedel; bin är alltså känsliga för den illaluktande röken därav.
49 f. Även för ljud är således bin känsliga.
63 Meliss = citronmeliss (Melissa officinalis).
[ noter ]Cerinte = vaxblomma (Cerinthe aspera).
64 Cybeles koppar = cymbaler; vid gudamodern Cybeles fester klingade cymbaler och dånade pukor och trummor.
67 Konungars: jfr IV:22.
89 Frossning = frosseri.
101 f. En dylik drink av vin sötat med honung, mulsum, nyttjades mestadels som apéritif.
110 Priapus: en fruktbarhetsgud från staden Lampsakos vid Hellesponten.
119 Pestum (el. Posidonia) = stad i Lucanien inte långt söder om floden Silarus (III:146); var berömd för sina rosor som blommade två gånger (i maj och i september).
121 Apium = selleri (Apium graveolens).
123 Hedera = murgröna.
124 Akanten se II:119!
125 Ebalias torn = Tarentum (i Calabrien), som grundades av spartanerna, bland vilkas stamfäder fanns en kung Ebalus.
Galesus = flod i Calabrien.
126 Korycisk = från Korycus, en kuststad i Cilicien (landskap i sydöstra Mindre Asien).
146 Lönnen: se II:70!
150 ff. För att den nyfödde Jupiters skrik inte skulle förråda hans vistelseort för fadern Chronos (Saturnus) som slukade sina egna barn, slog kureterna, Cybeles präster, på sina trummor (jfr 64!); vägledda av detta ljud (jfr 49 f.!) flög bina dit och närde den nyfödde med honung.
Dikteiska grottan: se II:537!
155 Penater: se II:505!
161 Narcissens tår: synes vara en mytologiskt influerad (Narcissus grät över sin förvandling) omskrivning för den klibbiga växtsaft varmed honungskakorna fästs vid bikupan.
169 Drift = driftighet.
170 Cykloperna jfr I:472!
177 Cekropisk = attisk (efter en kung Cekrops); härmed menas ingen särskild art, utan epitetet är rent utsmyckande, ger till känna att dessa bin är de bästa. [ noter ]

179 Dedaliska = med den konst som Dedalus, konstruktören av labyrinten på Kreta, var mäktig.
201 Qviriter = romerska medborgare (alltså inte vilka borgare som helst).
219 Flere d. v. s. tänkare som har en pytagoreisk eller platonsk-stoisk inriktning.
234 Den regniga Fisken = Fiskarnas tecken i zodiaken.
243 Torracken (:torraka) = kackerlacka; men denna ljusskygga insekt är säkerligen inte kackerlackan utan gråsuggan.
246 Minervas fiende: Minerva (Atena) hade förvandlat Arachne till en spindel, då de utkämpade en tvekamp i konsten att spinna.
264 Galbanum: se III:415!
269 Psytiska russin: vinsorten nämns i v. 93 i Andra sången.
270 Cekropisk: se 177!
Centauriska krydda: har icke med bestämdhet identifierats.
272 Amellus = Aster amellus.
278 Mella = en flod mellan Cremona och Mantua (i Vergilius' barndomstrakter alltså).
283 Arkadiska herden = Aristéus, antydd i v. 14 i Första sången och som v. 317—558 nedan handlar om.
287 Den pelleiska staden Kanopi åbor = invånarna i Kanopus, grannstad till Alexandria; Kanopus står här för Alexandria, grundad ju av Alexander som var född i Pella (i Macedonien).
291 Att Nilens källa förläggs bland indier kan möjligen bero på att indier var ett slags kollektivbeteckning för de mer ljushyade folkstammar som ansågs ha sina bosättningsområden från Centralafrika till Indien.
294 Uppfinningen: den att få bi att uppstå ur döda nötkreatur som beskrives nedan v. 295 ff.
317 ff. Aristéus var son till Apollo, "den tymbriske guden" (hade en berömd kultplats nära Troja i Tymbra), och flodnymfen Cyrene; denna var barnbarn till den thessaliska

floden Peneus, som flyter i Tempedalen.

335 Milesisk ull: se III:306! [ noter ]

340 Lucina: se III:60 f.!
342 Gjordade = omgjordade.
345 ff. Klymenes berättelse kan inte gärna vara identisk med Demodocus' i Odysséens fjärde sång, eftersom Vulcanus (Hephestus) där inte är fruktlös i sin vaksamhet utan griper Mars (Ares) och Venus (Afrodite) på bar gärning i deras kärlekshandel.
Ljuvliga stölder = förstulna kärleksmöten.
Kärliga värv = kärleksäventyr.
Stunden av kaos = från tidens begynnelse.
367 ff. Fasis = flod i Colchis (vid Svarta havets östkust).
Lykus: av de floder som bar detta namn åsyftas förmodligen en armenisk inte långt från Fasis.
Enipeus = biflod till Peneus.
Tiberinus = Tibern.
Anieniska vågor = floden Anio, inte långt från Tibern.
Kaikus = flod i Mysien, nära Pergamon.
Hypasis = flod i Scythien (nuvarande Bug).
Eridanus = Po (jfr I:481!).
Flodgudar i tjurgestalt var en vanlig föreställning (sammanhängande med den våldsamma kraften hos en flod som strömmar ner från bergen och dess betydelse för fruktbarheten i trakten); att Po har gyllene horn får väl ses som en hyllning till det kulturlandskap den gett upphov till.
377 Logg = lugg.
379 Pankeisk eld = rökelse; om pankeisk se II:139!
380 Meoniska Backi pokal = pokal med lydiskt (Meonia: en del av Lydien) vin; förmodligen det vin vilket nämns i v. 98 i Andra sången som härstammande från Tmolus.
382 Vattnet, här i gestalt av Oceanus, den jorden omgivande floden, var enligt den joniska naturfilosofien alltings urgrund.
387 Karpatos = ö mellan Kreta och Rhodus.
390 Emathia: se I:489 ff.!
Pallene = den västligaste av Chalcidices tre halvöar.
391 Nereus: havsgudomlighet, far till nereiderna, framställes alltid som en vis åldring.
425 Jfr 291! [ noter ]

426 Jfr I:218!
460 Dryadiska systrarna: se I:5-20!
461 ff. Ortsangivelser i Thracien, Orfeus' hemland.
Resi martiska länder = Thracien, där en gång kung Resus, som ärofullt deltog i trojanska kriget, härskade.
Martiska = martialiska (krigiska).
Orityia = dotter till Eriktonius (se III:113!); bortrövades av Boreas, nordanvinden, som hör hemma i Thracien.
467 Tenari gap: ytterst på den mellersta av de peloponnesiska sydspetsarna ligger klipphålan Tenarus, vilken betraktades som en av nedgångarna till underjorden.
469 Maner = avlidnas andar.
478 Kocyten se III:37 ff.!
479 Niovarviga floden = Styx.
483 Eumeniderna: se I:278 ff.!
Väktarn = hunden Cerberus.
484 Ixion: se III:37 ff.!
487 Proserpina: se I:36 ff.!
493 Dånet är underjordens rop på de till döden bestämda.
Averniska träsken = kratersjön Avernus vid Cumae i Campanien, gällde som en av nedfarterna till dödsriket och användes även metonymiskt för trakterna i underjorden.
508 Strymon se I:119!
511 Filomela = näktergalen (jfr 15!)
523 Eagriska Hebrus: Hebrus är Thraciens största flod; eagrisk (Eagrus är i myten Orfeus' far) = thracisk.
535 Napéer = en sorts skogsnymfer.
539 Lycéus se I:5—20!
558 Hos Vergiliuskommentatorn Servius (c:a 400 e. Kr.) finns två sinsemellan inte helt förenliga uppgifter om att den andra hälften av denna sång, alltså detta här avslutade partiet om Aristéus' besök hos Proteus och dennes berättelse om Orfeus och Eurydice (v. 317—558), ursprungligen innehållit en hyllning till Gallus, en nära vän till Vergilius. När Gallus råkade i onåd hos Augustus och tvangs till självmord år 27 eller 26 f. Kr., skulle [ noter ]denna hyllning ha ersatts av föreliggande avsnitt. Det kompositionsproblem som Servius' notiser ger upphov till har ingående diskuterats i Georgicalitteraturen. För tillfället verkar de kommentatorer som håller på diktverkets organiska enhet (starkast Otis) vara de tongivande och menar att digressionens huvudsakliga beståndsdelar varit med från början. Sammanhängande härmed är också en annan fråga som gäller kronologien inom Vergiliusdiktningen. Vissa ställen i detta parti i fjärde sången har odisputabelt sina motsvarigheter i Aeneiden. Eftersom revisionen måste ha företagits efter år 26, kan Vergilius i så fall till denna omarbetning ha hämtat rader från sitt stora epos som han då hade under arbete. I denna fråga står för närvarande ståndpunkt mot ståndpunkt. Büchner o. a. hävdar att raderna i Aeneiden är de äldsta, medan Otis energiskt tillbakavisar argumenten för att formuleringarna i Aeneiden skulle ha prioritet och förfäktar att de aktuella passusarna hör till den ursprungliga Georgicatexten.
563 Partenope = äldre namn på Neapel.
566 Med denna avslutningsrad alluderar Vergilius på inledningsraden till första dikten i sina herdesånger, Bucolica, vilken i Adlerbeths översättning lyder: “Tityrus! medan i skygd av den lummiga boken du vilar”.