Hans nåds testamente/Kapitel 05

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kap. 4
Hans nåds testamente
av Hjalmar Bergman

Domprostinnan anländer. Första skärmytslingen.
Kap. 6  →


[ 54 ]

V.
Domprostinnan anländer. Första skärmytslingen.

Toni, iförd livré, satt på kuskbocken bredvid Lars. Toni hade sökt befrielse från det ärofulla uppdraget att hämta hennes nåd vid stationen. Men baronens befallning visade sig vara oåterkallelig. Och så fick då Toni lov att plocka fram sitt lysande betjäntlivre, som icke varit i användning under år.

Nå, hitintills hade allt gått mot förmodan lyckligt. Domprostinnan var verkligen blidheten själv. Med en liten hastig klapp på italienarens axel, hade hon sagt: »Comment vous portez-vous, cher monsieur? Et votre bon seigneur?» — Därpå hade hon övergått till svenskan och frågat efter Vickberg, Lovisa, Blenda — »et votre beau garçon — comment s’appelle-t-il? — Jacque — je crois? Il doit être grand maintenant — et très beau — comme vous, mon cher Toni.»

En sådan älskvärdhet hade helt och hållet förbryllat den stackars italienaren, och han hade dragit en djup lättnadens suck, då i detsamma häradshövding Björner kommit springande med hatten i hand, omfamnat och kysst på hand och kind sin kära, vördade tant. Domprostinnan hade därefter helt och hållet övergivit franskan — som hon talade med en viss andfådd ansträngning — och på svenska fört ett fem minuters, viskande, tydligen ganska intressant samtal med juristen.

Du är vänlig, men jag tror dig icke. Du är falsk och du vill vara elak mot Jakob, tänkte Toni, där han [ 55 ]satt uppsträckt på kuskbocken. Då och då måste han vända sig om för att besvara domprostinnans frågor. Hon frågade om baronens hälsotillstånd, om årsväxten, om tjurarna, om hundarna — —

Toni satt och drömde om hemresan, sin hemresa, den långa, långa resan till Toscana. I går afton hade italienaren beslutat begära sig fri ur tjänsten. Hemlängtan hade han ju alltid haft, beslutet hade i själva verket mognat under tjugu långa år. Men dess verkställande hade måst uppskjutas dag efter dag, år efter år. Nu skulle det ske. Förut hade han ju haft det, som bundit honom vid Rogershus: gossen.

Nu skulle gossen bort, och hur länge han skulle stanna borta, visste man icke. I går afton hade Toni sökt upp Jakob, som satt på en bänk i parken.

»Jag hör, att Jakob skall resa bort?» — »Ja.» — »Skall Jakob resa snart?» — »Jag vet inte, senast i höst.» — »När tror Jakob, att Jakob kommer tillbaka till Rogershus?»

»Aldrig, far!»

Far!

Det var första gången. —

Nej, nu skall jag icke tänka på detta, ty då börjar jag gråta. Och det ser fult ut att gråta, då man sitter på kuskbocken, iklädd livré. Jag skall tänka på, att jag snart skall resa hem. Jag skall icke taga tjänst. Jag skall bliva en skicklig värdshusvärd i någon god stad, kanske i Firenze. Jag skall samla mycket pengar, mycket pengar, mycket pengar. Han rörde på fingrarna, som om han rullat radbandskulor till många ave’n.

Aldrig? — det är ett stort ord i en ung mun. Vad kan det betyda? Två år, tre år? Att gå där ensam på Rogershus tre år. — Nej, jag skall icke tänka på [ 56 ]detta. Jag skall resa hem och samla mycket pengar. —

— Mitt Rogershus! Å, mitt kära, gamla Rogershus! utropade hennes nåd.

Ekipaget körde upp, Toni hoppade av och öppnade vagnsdörren. Nedför trappan skyndade Vickberg och Lovisa.

Hans nåd då?

Hela morgonen hade hans nåd varit vid ovanligt gott lynne, pratat, skrattat och småsjungit så falskt, som det rätt gärna var möjligt. Klockan halv ett hade han som vanligt gått till sängs. Men sömnen hade varit långt ifrån god, störd av elaka drömmar Och uppvaknandet hade varit förfärligt. Hans nåd var tydligen fullständigt bragt ur fattningen.

Han ville ikläda sig sin kammarherreuniform och trots herr Vickbergs milda protester gjorde han det också. Dräkten hade icke varit använd på många år och satt förfärligt illa, klämde honom överallt, flera knappar gingo icke att knäppa.

Vickberg var förtvivlad.

Väl iförd hela sin ståt började baronen vandra omkring i slottet, stödd mot Vickberg och följd av fru Enberg, Lars och Lena. Han envisades att ströva igenom alla rum, ja, han steg ned i källarvåningen, inträngde i köket och rörde om bland grytorna med sin käpp. I vart enda rum hade han någon befallning att utdela. Vissa saker skulle tagas bort, låsas in, andra skulle i deras ställe sättas fram. Han slog på möblerna för att se, om de voro dammiga, han granskade fönsterna, han lät den stackars fru Enberg stå på huvudet i lådorna för att plocka fram en massa saker. Det visade sig, att hans nåd hade ett vidunderligt minne för småsaker.

I hennes nåds rum nådde hans småaktiga iver sin [ 57 ]höjdpunkt. Lovisa måste riva upp sängkläderna och visa honom bäddningen. Han undersökte nattduksbord och tvättställ och försummade icke att granska deras innehåll. Ett dylikt misstroende var mer än fru Enberg kunde stå ut med. Hon gick sin väg.

— Vart tar människan vägen?

— Antagligen gick hon ner i flygeln.

— Vasa? Ja, nu ska vi också besöka flyglarna.

Men så långt gick det då icke. Vare sig det berodde av den häftiga och ovana rörelsen eller av stark själsspänning — hans nåd blev plötsligt illamående. Han fick kräkningar och diarré. Kammarherreuniformen måste läggas av, och hans nåd lades i sängen. —

Domprostinnan ville genast skynda till sin brors sjukläger, men Vickberg förklarade, att baronen sov och icke finge störas. Fru Enberg inbjöd till middag.

— Ack ja, låt oss dinera! Du är nog hungrig, kära Sara, — Räck mig din arm, Lovisa! Du får inte lämna mig. Å, jag har så många frågor att göra! — Vickberg, kom ihåg, att vid minsta tecken till uppvaknande, måste jag genast tillkallas. Jag vill vara den första, som möter hans blick, den käre, käre Roger — —

Middagen avlöpte på ett för fru Enbergs känslor synnerligen tillfredsställande sätt Hennes nåd hade idel lovord för allt och alla. Och att höra med vilket vänligt intresse hon talade om Jakob, gjorde förfrågningar! Fru Enberg måste naturligtvis berätta den sista stora nyheten.

— Och det känns ju nästan, som om jag skulle mista gossen. Ja, Herre Gud, så känns det! Men det är ju till hans bästa — —

— Ja, den ställning han nu kommer i, kräver ju [ 58 ]en helt annan uppfostran än — än vad han eljest borde ha fått.

Fru Enberg ryckte till. Det hade varit något i domprostinnans tonfall, något, som hon kände igen från forna tider, en viss skärpa. —

— Vad menar ers nåd? Inte har den stackars gossen någon »ställning»?

Domprostinnan snörpte på mun.

— Å, kära Lovisa!

— Men varför får jag då inte se de söta barnen? Varför komma de inte och hälsa? Det är då bra besynnerligt, min kära Lovisa. Skulle du inte vilja säga dem, att det kommit en gammal tant till Rogershus. Säg dem, att hon håller hjärtligt av dem och gärna skulle vilja omfamna de kära unga varelserna — —

Jo, fru Enberg var naturligtvis villig att utföra det nådiga uppdraget. Hennes bortgång tycktes göra luften lättare, domprostinnan andades ut.

— Såg du hennes min, Sara? Å, gubevars så oskyldigt! Den stackars gossens ställning! Det var den mest impertinenta min, jag någonsin sett!

— Men hon kanske inte vet — —

— Hon! Var du så lugn, min goda Sara, det ligger många års skickligt bedrivet intrigspel bakom Rogers vanvettiga beslut. Har jag inte alltid sagt dig, att Enbergskan är en falsk markatta? Men jag förstår mig inte på dig, kära Sara. Du har tagit dig en ovana att alltid motsäga mig —

— Snälla tant!

— Ja, seså.

Men kan du tänka dig någonting mera cyniskt än Rogers testamente? Den siste Roger Bernhusen de Sars insätter ett oäkta barn såsom [ 59 ]universalarvinge! Mon dieu! Och om det ändå vore hans egen bastard! Men en tjänares oäkta barn!

— Det är verkligen otroligt. Men kan inte ett så underligt testamente förklaras ogiltigt?

— Omöjligt! Den beskedlige Björner sa' mig, att alla vederbörliga former skola iakttagas. Och naturligtvis får man icke ett ögonblick tänka sig, aft han skulle kunna begå något formfel. — Nej, vi måste använda andra medel. Och det säger jag, att i trots av det alltför tydliga och sårande misstroende, som Roger har visat mig i denna sak, så kommer jag att uppbjuda hela min förmåga för att ställa allt till rätta. Sedan må den Högste befalla och styra, som Han för gott finner.

Vad vill det här säga? Vad är det för en flicka? Var kommer hon ifrån? Har hon stått och lyssnat?

Flickan, som kommit in i salen bakom hennes nåds rygg, bar en stor skål jordgubbar. Hon ställde skålen på bordet, trädde ett steg tillbaka och neg mycket vackert och djupt — kanske alltför djupt och med en smula skälvande knän.

— Nå, vad heter hon?

— Blenda. — Tant Enberg sa’ — —

— Mon dieu! C’est la petite — Mitt kära barn, giv din gamla tant stora famnen! Ser du, Sara — hur nätt — comme elle est ravissante! Elle ne ressemble pas du tout à son pauvre père — Kyss mig på kinden mitt kära barn!

Blenda efterkom uppmaningen och kände sig nu lugnare. Hon hade ett stort behov av att känna sig vara omtyckt, den lilla Blenda. Och domprostinnans hjärtliga omfamning gjorde henne gott.

— Nå, var är din unge kavaljer — le bon Jacques, le beau jeune homme!

[ 60 ]— Jakob — menar —? Han kunde inte komma — han hade visst gått åt skogen.

— Det gör mig också alldeles detsamma, kära barn. Om den unge mannen icke känner hövlighetens enklaste regler, så vill jag endast hoppas, att han måtte få en god tuktomästare.

— Men hur mår egentligen din far, kära barn? Jag är i en horribel oro. Har du hört något?

— Menar — är det onkel, ers nåd —?

— Pauvre petite, mumlade hennes nåd och gav Sara ett tecken, att hon måtte observera det arma barnets bryderi. Det var för övrigt icke utan att domprostinnan själv kände sig en smula brydd. Men en dylik känsla var hennes natur ganska främmande och försvann hastigt. Med klar och bestämd röst sade hon:

— Jag menar naturligtvis din far, min käre bror Roger.

— Jo tack, han mår bra, förhastade sig Blenda.

— Vad för slag? Han har ju haft en attack åt hjärtat och vomerat förskräckligt. Vad menar du, barn?

— Jag menar bara, att det inte är något farligt, sökte Blenda förklara sig. Onkel får alltid sådant där, då han blivit kall om magen. Men det går snart över.

Hennes nåd kände medlidande med den förvirrade flickan och fann, att samtalet borde fortsättas vid lämpligare tillfälle. Blenda fick sålunda en liten vink om att hon kunde avlägsna sig; en vink, som den förlägna flickan antagligen icke skulle ha förstått, om icke Sara helt vänskapligt tagit henne under armen och föreslagit en liten tur genom parken.

Sara ville så oändligt gärna promenera i denna vackra, romantiska park. Hon tänkte sig också [ 61 ]möjligheten av, att de i parken skulle kunna möta den där unge mannen, som på ett så egendomligt sätt stigit från ett intet till stor betydenhet. Och som till på köpet titulerades »le beau jeune homme».

— Hur gammal är han egentligen, er Jakob? frågade hon Blenda.

Asterisk.svg

Hennes nåd sökte en stunds vila.

Vid åttatiden på aftonen vaknade baron Roger. Hans första fråga var: Har hon kommit? Och då denna av Vickberg bejakats, kom en andra fråga hastigt, förskräckt: Är hon här — här inne i rummet? — Nej, men hon hade uttryckt en livlig önskan —

— Nå så. — Hur tycker du, jag ser ut?

Jo, Vickberg tyckte, att hans nåd såg ganska bra ut. Sömnen hade tydligen varit uppfriskande.

Dörren öppnades för hennes nåd. I sittande ställning, blåröd under den vita huvan, mottog hans nåd sin systers omfamning och kindkyssar.

— Käre, käre Roger! Hur mår du?

Jo tack, för all del, baronen kände sig skapligt kry.

— Det är särdeles vänligt av dig, Julia, att du inte alldeles glömt bort mig, mumlade han.

— Glömt! Å! Comme tes paroles me font mal! Du vet dock, Roger — anledningen — —

— Å, min beskedlige Vickberg är nog så god och hjälper fröken Siedel med uppackningen, inte sant? Tack!

— Du vet, Roger, att minnet av mitt sista besök på Rogershus måste vara mig oändligt pinsamt — —

— Javisst — jo — men nu skulle vi kanske inte tala om det. Salig människan är död, ja. Det är så det. Men för resten var det inte mitt fel, att det blev [ 62 ]en brytning. Vasa? Han hade ett fördömt obehagligt sätt att blanda sig i mina angelägenheter.

— Nå så. Hm. Vi ska inte tala om det, nej. Salig människan — salig människan — har frid nu.

— Ja, ack ja. Men vilket slut, Roger! Mon dieu, vilket slut!

Baronen vred sig oroligt.

— Jaså? Det var svårt?

— Om du kunde ana! Och vem kunde väl tro, att det skulle taga en så grym vändning! Det började så oskyldigt med lite illamående, kräkningar, vapeurer — ja, alldeles som nu ditt onda. Vem kunde väl ana —

— Han åt för mycket.

— Inte mer än du, min bäste Roger.

— Vasa? Han! Han åt kopiöst! Han åt fördöme mig tre gånger så mycket som jag. Det är alldeles säkert det! Tre gånger!

— Ja, du är ju alltid så säker på din sak, käre Roger. Men du gjorde nog klokt i att vara lite mera försiktig i mat och dryck. — Och nu är du sextiofem år, Roger. Sextiofem! Du är nu tre år äldre än vad vår älskade far var vid sitt frånfälle — —

— Nå så, ja det är egendomligt. — Men säg — var det verkligen så svårt? Jag menar för Per?

— Ack ja! Och det var ju icke blott de kroppsliga plågorna utan även oron för oss. Ja, Roger — till dig kan jag säga det: han lämnade oss i fullständig misère. Ja misère! Herre gud, jag sökte trösta honom, jag försäkrade, att du nog skulle hjälpa oss —

— Ja, ja, har jag inte det?

— Jo tack, tack, dyre Roger! Men du kan ju förstå, att det har varit svårt för mig många gånger. Gud vare tack och lov att mina barn städse gjort [ 63 ]mig glädje. Och nu äro ju gossarna så långt komna att de kunna vara mig förutan — —

Domprostinnan log vemodigt.

— Du kunde ha tagit flickan med dig.

— Lilla Malla? Ja — men vet du, uppriktigt sagt så blev resan ändå tämligen dyr för mig och Sara — —

— Sara! Sara! Va fan ska du släpa omkring med den där Sara för? Om du har så svårt, som du säger, så kunde du släppa Sara på bete på Björkenäs. Vasa?

— Du är så retlig, käre bror. Ack ja, så var det också med stackars Per, hans lynne försämrades med varje dag. Vredesutbrotten kommo allt oftare. Ack ja, att det skulle gå så. —

— Så har du ju också den unge mannens framtid att tänka på — —

— Unge mannen? Vasa? Honom har jag ingen del i. Var så god och fråga Enbergskan!

— Jag skämtar icke, Roger. Du har en oavvislig moralisk skyldighet — —

— Vasa? Fördöme mig, är inte du lustig, min söta Julla! Ska jag stå i ansvar för alla oäkta ungar på gården, så ska jag fördöme mig sätta hänglås för pigkammaren!

— Roger — du glömmer dig!

— Pardon, min söta! Men fördöme mig om jag tål någon inblandning — hm — nå så — —

— Ja, om måndag fylla vi sextiofem år — hm — det är inte så mycket, vasa? Men alltid något. Jag har tänkt, att vi skulle ha en liten fest. Vi ha tänkt inbjuda några — de närmaste anförvanterna. — Si, min söta — jag har tänkt ställa — hm — med detta jordiska. Ja, inte för ålderns skull — men någon gång skall det ju ske — —

[ 64 ]— Förvisso.

— Och så har jag tänkt, att våra närmaste skulle bevittna vår yttersta vilja. Unge Bergfelt — hm — och min söta systers herrar söner — —

— Tack, tack, käre!

— Jag ber, min söta — inga tacksägelser i förväg. Hi, hi. Testamentet är icke uppsatt ännu — —

— Skämta icke så! — Jag har något att bedja dig om mon très cher frère —

— Var så god!

— Om du, som du säger, tänker göra några dispositioner, så glöm, vad jag möjligen råkat säga dig om min och de minas ställning. Du får icke taga den minsta hänsyn till oss — åtminstone icke i första hand. Du måste först och främst och allena tänka på din plikt mot Gud och mänskor —

— Vasa? Är du krummelurig? Plikt? Jag har fördöme mig inga plikter — —

Domprostinnan hade rest sig upp och intagande en ställning, en hållning, som passade för allvaret i hennes ord, sade hon:

— Jo, Roger — du har plikter. Jag har nyss antytt av vad art. Nu vill jag endast minna dig om, käre broder, att ännu har ingen kunnat förebrå en Bernhusen de Sars, att han svikit sin plikt.

— Vasa? Va fan säger du? Är du alldeles krummelurig? Aldrig svikit sin plikt! Vår salig farbror då, vasa? Julius Gustav Adolf Robert de Sars? Fördöme mig, rymde han inte med regementets kassa! Och förfalskade salig fars namn! Och hur han försörjde sin unge, ska vi väl inte tala om. Fördöme mig, hade inte Lovisa blivit en vanlig — gått — gått åt helvete, ifall inte far tagit hand om henne — —

[ 65 ]— Det är — C'est — Mais comme tu mens! Lovisa är syster till Hallingen.

— På mödernet ja, men gubben Halling ville inte veta av henne. Tusan heller! Har du inte hört, hur det gick, då salig far skulle tvinga Hallingen att ta reson, vasa? Hi, hi. — Va fan står du för? Sätt dig här! Den där krummeluren Vickberg står vid dörren och luskar. — Jo, sir du, min söta, det var så — —

Historien berättades och åhördes med samma intresse. Och historia gav historia. Den gamla krönikan hade slagits upp och visade sina mest delikata sidor. Syskonen fördjupade sig i pikanta mysterier, i befängda och lustiga minnen.

Äntligen hade man funnit något, som enade sinnena, ett samtalsämne, som kunde njutas i frid och gamman.

Till slut blev dock baronen alltför livlig, han sprang upp på golvet för att härma och illustrera. Ehuru domprostinnan fann det nog så löjligt och roande, ansåg hon sig nu likväl böra avbryta samtalet och tillkalla herr Vickberg. Syskonen skildes med ömhet.

Asterisk.svg

Samma morgon, alltså dagen efter sin ankomst, hade domprostinnan erhållit en så att säga officiell kännedom om det blivande testamentets märkliga innehåll. Hans nåd hade röjt hemligheten, sig själv till mycken förargelse.

Dagen hade börjat så innerligen fridfullt och oskyldigt. Klockan elva hade baron Roger begivit sig till systerns rum för att göra sin uppvaktning. Hans nåd hade fullständigt tillfrisknat från gårdagens illamående, men — ytterst försiktig så snart det rörde [ 66 ]hälsan — hade han likväl avböjt domprostinnans förslag att göra en visit på kyrkogården, i gravkoret. Det föreföll henne vara en ohjälplig taktlöshet att icke så fort som möjligt göra detta besök. Men baronen, som hyste en obetvinglig motvilja för kyrkogårdar, förklarade, att man först borde tillbringa någon stund i biblioteket.

Även denna stund blev ett offer åt förfädrens andar. Bokskåpens allra heligaste öppnades av hans nåd själv, biträdd av Vickberg, och fram lyftes »memoarerna», de Sarska memoarerna, tre digra manuskript bundna i kalv med guldsnitt, med vapen och med foder i »couleurs de Paris». Syskonen togo plats mitt emot varandra på var sin sida om det avlånga läsbordet. Gardinerna drogos upp och åt sidan. Baronen, beväpnad med förstoringsglas, började bläddra. — Ja, sir du Jullan, det är fördömt intressanta saker det här. Nå, du har väl läst det mesta, ä? Men vi kunde gå igenom — låt mig se — här sir du — om salig kungen och hovet — —

Och under dryga två timmar sutto de båda syskonen och letade fram elaka lögner om döda människor. Liksom då moraliskt och kulinariskt ouppfostrade människor plocka tryffelbitarna ur en gåsleverpastej och rata den feta, skära läckerheten, så slukade nu deras nåder skarpt smakande skandaler och lämnade den hårdsmälta, pompösa filosofien all aktning men föga uppmärksamhet.

Hans nåd kände sig verkligen riktigt upplivad.

— Julla, du, det är fördöme mig riktigt trevligt att ha dig här. Vasa? Det är högst angenämt, min söta. Du kunde gärna stanna några dagar.

— Tack, käre Roger! Om du visste, vad dina ord göra mig gott! Ja, jag har ju också tänkt stanna några dagar. I morgon ha vi ju din födelsedag — —

[ 67 ]— Javisst, ja! Då, min söta, ska vi ha angenämt, riktigt angenämt — jaha — vasa?

Baron Roger erinrade sig plötsligt, att födelsedagens tillämnade stora händelse visserligen skulle bereda honom men knappast syster Julia något nöje. Tanken härpå förvirrade honom och detta desto mer, som han i hastigheten icke kunde få klart för sig varför han i vardagslag brukade vara så förargad på syster Julia, varför han velat bereda henne denna obehagliga överraskning. Herre gud — människan var ju riktigt trevlig!

— Sir du, min söta, testamentet, det blir nog bra, fördöme mig, och lilla Malla, ska vi naturligtvis ha i tankarna, vasa? Sir du, även om hon icke är nämnd i testamentet, kunna vi alltid göra en liten klausul, vasa? Vi kunna förständiga vår universalarvinge att utgiva ett årligt underhåll —

— Vad menar du, Roger?

Jo, den tonen kände hans nåd igen, och han rodnade ända ut i öronsnibbarna, ända ut i nästippen, som började klia på ett obehagligt och olycksbådande sätt. Den fördömda — trodde hon kanske, att hon kunde styra på Rogershus nu som i salig fars tid? Kujonera honom, tvinga honom som då hon tvang honom till giftermål och mycket annat. Jo, nu kände han igen tonen.

— Menar du — menar du verkligen, att mitt barn, din systerdotter, din stackars fars dotterdotter skall tigga sitt bröd av en — av en — av den, du behagar utnämna till universalarvinge? Att du inte blygs!

Och så bröt det löst:

— Att du inte skäms, att du inte skäms, att du inte — —

Baron Roger fick icke syl i vädret Endast då hennes nåd framställde direkta frågor, om det [ 68 ]verkligen var sant detta som berättades om testamentet, jakade han med rysliga, bekräftande miner och halvkvävda fördömelser. Han trummade på bordskivan med knytnäve och käpp, han stampade och fick förfärligt ont i foten.

Vickberg skyndade till, bjöd honom sin arm, reste honom upp. Domprostinnan brast i tårar. Hans nåd ville bli förd till sitt rum. Domprostinnan befallde fram häst och vagn.

— Ja, res du! skrek hans nåd. Res bara! Res bara! Jag vill inte si dig!

— Roger! Jag vill besöka våra föräldrars gravar — vägrar du mig detta? Vägrar du mig detta?

Men hans nåd skuttade ut ur biblioteket på ett ben, stödd mot Vickberg, med den stackars värkande foten dinglande i luften.