Hans nåds testamente/Kapitel 06

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kap. 5
Hans nåds testamente
av Hjalmar Bergman

Födelsedagen. Andra skärmytslingen. Blenda lyssnar vid dörren
Kap. 7  →


[ 68 ]

VI.
Födelsedagen. Andra skärmytslingen. Blenda lyssnar vid dörren.

Redan strax före klockan nio var hans nåd färdigklädd, iförd någon sorts jaktdräkt och halvstövlar. Till klockan nio precis var gårdsfolkets uppvaktning bestämd, och dessförinnan ville han promenera några minuter i parken. Det överensstämde nämligen bättre med jaktdräkten och med födelsedagstraditionerna, att hans nåd kom utifrån till den stora gårdsuppvaktningen.

Dessutom kände han denna dag ett ovanligt starkt behov av rörelse, av att vara och visa sig energisk. [ 69 ]Han sprattlade och skuttade rätt duktigt mellan Vickberg och skogvaktare Ring.

Nu kom Toni och anmälde: inspektor Halling.

— Jaha, mycket bra — vi kommer — vi kommer — —

— Va tusan har du med min arm att göra! Tror du inte, jag kan gå, vasa?

Och med beundransvärt fasta om ock en smula sökande steg marscherade baron Roger upp på gårdsplanen och besteg trappan. Han hälsade med handen.

— God dag, snälla vänner! Det var kärt att si er. Hä. God dag, god dag!

Församlingen, cirka tvåhundra man stark, var vald och så representativ som möjligt. Först och främst huvudgårdens folk, vidare de förnämligare från utgårdar och torp, skogvaktare, rättare, förmän, soldater och f. d. soldater i första ledet, disciplinerat folk, som kunde rycka av mössor och hattar i ett tempo.

Inspektoren äskade ljud medelst några korta hostningar och började. Mössor och hattar tummades. Blickarna voro oavlåtligt fästade vid den höga gestalten däruppe på trappan. Han var just icke olik en älg med dessa oformligt höga ben och denna breda, tunga överkropp.

Inspektorn fortsatte:

— därför ers nåd —

Huvudena vredos åt sidan, händer lyftes försiktigt till munnar, viskningar: »Ocken ä det?» »Det ä systern, domprostinnan själver.» »Å djäkeln, ä det?»

Med ett milt leende, en böjning på huvudet hälsade domprostinnan. På tå, tyst och mjukt smög hon sig intill sin älskade bror. Vickberg ville ödmjukt draga sig tillbaka. Men baronen, som redan bytt om fot åtskilliga gånger, grep i detsamma kramphårt kring [ 70 ]hans handlov och tvingade honom att tränga sig mellan bror och syster. Domprostinnan var tvungen att draga sig en smula åt sidan; det kunde icke hjälpas.

Inspektor Halling var i vardagslag en mycket tystlåten man, men han tyckte om att tala offentligt. Han var förtjust i att tala offentligt. Vickberg tillät sig att göra miner. Men Halling såg icke på Vickberg. Det var icke till honom, han talade.

— Håhåhå, suckade hans nåd. Det kom alldeles ofrivilligt. Hans nåd hade själv tänkt säga några ord, nu kände han, att de där orden började komma i oordning. De funnos alltjämt i hans hjärna, men de bytte plats med varandra.

— Det va tusan till inspektor, han kan, han! viskade folket. Vickberg bet sig hårt i underläppen. Han hade fått kramp i armen, baronen nöp honom. Även skogvaktar Ring blev nupen av baronen, men äran gjorde honom okänslig för en så ringa smärta.

Domprostinnan tycktes rörd.

Äntligen slöt talet med en fras på en gång yvig, stolt och viftande som en pudels svans.

Och sedan:

— Länge leve vår nådige och gode husbonde, högvälborne baronen och kammarherren Roger Bernhusen de Sars!

— Hurra, drumlar! röt Lars. De bakersta leden hade nämligen icke hunnit uppfatta leve’t förrän skogvaktare, rättare, soldater och f. d. soldater redan slutat sina rungande rop.

Nå, det var ju en småsak.

Baron Roger rätade på sig. Hurraropen hade livat upp honom, han lyckades till och med få fatt på några meningar av det där talet, som bragts i en sådan oordning.

[ 71 ]— Tack, tack, snälla vänner! Det är riktigt trevligt hä — Ni är snälla och plikttrogna människor allesammans, hä, mycket plikttrogna människor. Ja, med guds nåd göra vi alla vår plikt, vasa? Ja. Gud vare med oss allesamman. — Och så lagar fru Enberg, att ni få något till livs. Tack, tack, ja. Och en silverriksdaler per man och en tolvskilling till ungarna.

Fördöme mig, nu går jag in, avbröt han sig.

Asterisk.svg

Vickberg protesterade ödmjukligen, men det hjälpte icke: domprostinnan trängde sig in i sovrummet.

Hans nåd hade nyss vaknat ur sin middagssömn.

— Hur är det med dig, Roger?

— Vasa? Är det du, Julia? Jaså, hä. — Jo, jag tackar. Jo, bevars.

— Du är väl så trött. Kanske du skulle ligga stilla?

Baronen satte sig upp med en ilsken knyck.

— Nej, jag ber — jag tackar — min söta. Jag tänker stiga upp om en liten stund. Hm. — Har skolmästaren varit här?

— Det har han. Jag tackade honom i ditt namn.

— Gjorde du? Nå så. Ja, det var då bra. Nå, va är det annars för nytt?

— Telegrambudet har varit här med en massa telegram. Kanske du vill, att jag ska bryta dem?

— Ånej tack, det får vara. Är det många?

— Det är bestämt minst hundra.

— Nå så, det var inte så illa. — Hur många var det i fjol, Vickberg? — Minns han inte? Va minns han då? Ja, han kan gå sin väg, krummelur. — Nu [ 72 ]ska vi ha trevligt, Julla lilla. Vill du ha ett glas vin? Inte? Nå så — skål! Har det kommit några?

— Jo, kyrkoherden har kommit och Vilhelm och Arvid med mina båda gossar.

— Vasa? Vilhelm? — Jaså Bergfelten — har han kommit. Nå han går omkring och snokar, kan jag förstå? Men ännu så länge är vi herre på Rogershus!

— Give gud — i många, många år!

— Javisst, gud vare med oss allesamman! — Hör nu — hör nu — vad tycker egentligen Julia? Ser jag dålig ut?

— Nej visst icke! Det tycker jag inte, man kan säga. Det enda, jag finner oroande, är denna häftighet, denna ombytlighet i lynnet — —

— Jaha, kära syster får ursäkta — —

— Roger — det är du och icke jag, som har att förlåta! Jag förstår mig icke själv! Och vet du, Roger, när jag sedan fick tid och lugn att samla mig, när jag stod där på kyrkogården inför våra käras grifter — då kändes det så oändligt smärtsamt här —

— Si så, si så, Jullan lilla, nu tala vi inte om det! Vasa? Det blir nog bra. Nu dricker vi ur vårt vin — skål!

— Roger — får jag fråga dig om en sak? Men du måste lova mig att rätt förstå mina motiv —

— Ja bevars, bevars — sjung ut du, min söta!

— Är det din mening, att offentliggöra testamentet i dag?

Baron Roger sköt ifrån sig brickan, så att glas och tallrikar klirrade.

— Jaha, min söta, det är det! Skulle jag kanske vänta tills efter min död, vasa? Va skulle jag då ha för nöje av det?

Domprostinnan betänkte sig ett ögonblick.

[ 73 ]— Roger, låt mig först och främst säga dig, att jag under en sömnlös natt granskat och övervägt innehållet i ditt testamente. Och jag har kommit till den slutsatsen, att du handlar fullständigt rätt. Ja, Roger, du handlar rätt. Nog tror jag att utomstående komma att finna det — ja låt oss säga excentriskt. Men den som känner till förhållandena, måste inse, att det är en oavvislig plikt, som driver dig — —

— Fördöme mig — va fan — är du nu där med din plikt igen — —

— Ja, vi ska inte tvista om ord, vi mena i alla fall detsamma. — Men säg mig, när skall testamentet uppläsas, före eller efter middagen? — Jaså efter middagen. Och jag antar, att — att — festföremålet — ja, för den unge mannen blir ju på sätt och vis festföremålet. — Nå, han är ju redan som barn i huset, och det kommer väl icke att väcka någon förvåning, att han deltar i middagen. — Men var och hur vill du placera modern?

— Vasa? Modern? Enbergskan? Skulle hon sitta vid bordet? Hihihihi!

— Du har nog icke alls gjort klart för dig, i vilken förändrad ställning Lovisa Enberg hädanefter kommer. Eller finner du det verkligen vara comme il faut, att din arvinges mor vid detta högtidliga tillfälle står i köket?

— Jaså — mja mja — baronen smackade av hämndtörst. Du säger det, min söta? Nå, trösta dig, trösta dig! Är det hindret, vasa? Nå, så ska jag fördöme mig själv föra Enbergskan till bordet.

— Det lär du också bli nödd och tvungen till, käre Roger. Och jag antar, jag får den äran att föras till bordet av monsieur Toni — —

Baron Roger stirrade, han tuggade och ur högra mungipan slipprade saliven som en ångestens svett. [ 74 ]Domprostinnans milda sorgsna ton skrämde honom. Han fick en plötslig känsla av att ha gått vilse, gett sig ut bland okända faror. Det var som att gå i en tät skog rik på väl dolda rävsaxar.

Fördöme den Jullan!

— Ja, Roger, du har menat väl. Men du har icke tänkt på följderna. Du har icke dragit ut konsekvenserna. Men jag är övertygad om att du nu inser, vilken taktlöshet du stod i begrepp att göra dig skyldig till. Och vilken grymhet mot den stackars gossen! Att på denna för honom så utomordentligt betydelsefulla dag totalt ignorera hans föräldrar! Och att våra gäster skulle få gå till inspektorsflygel och drängstuga för att lyckönska dem, som likväl stå honom närmast här i livet. Honom, de Sarska husets arvinge!

Domprostinnans vältalighet blev till slut verkligen glödande. Och den var berusande åtminstone så till vida, att den fullständigt omtöcknade den stackars baronens hjärna. I sitt innersta hade han en otydlig men stark förnimmelse av, att det dock fanns någonting sant i systerns ord. Någonting, som han bort tänka på men icke tänkt på, som han borde tänka på — men tyvärr icke kunde. Han slungade fram några häftiga ord för att tysta ned henne. Men då hon verkligen tystnade och mild och älskvärt lyssnande böjde sig fram mot honom, blev hans förvirring än större, outhärdlig. Till slut kastade han sig baklänges i sängen och skrek, halvsnyftande:

— Va fan — va fan — va fan —

— Vad du ska göra, käre Roger? Det är ju så enkelt.

Han tystnade, låg så stilla och hörde på hennes milda lugna röst. Av hennes mening förstod han icke stort mer, än vad barnen förstå av vaggvisans ord. Han var så fördömt trött.

[ 75 ]Då hon upphörde, mumlade han:

— Ska du ställa med det då, Julla lilla?

— Ställa med? Käre, det behövs ju bara, att du inte offentliggör testamentet — åtminstone icke i dag. I morgon, övermorgon eller när du vill, kan du ju enskilt underrätta den unge mannen om den lycka, du tillämnar honom. Då har du ju fått det, som du vill — utan skandal.

— Javisst ja — —

— Och nu ska du sova en stund, käre Roger. Jag har väl inte tröttat dig för mycket?

— Nej bevars — tack — du är så snäll — och plikttrogen — riktigt trevlig — —

Han sov.

Även domprostinnan var fullständigt uttröttad. Hon kastade sig snyftande i den trogna Saras armar.

— Å, man måste behandla honom som ett barn, man måste lirka med honom som med ett litet bortskämt barn. Men om man bara gör det —

Hon torkade sina tårar.

— Du skall se, kära Sara, du skall se! Å, han styr allt till det bästa!

Asterisk.svg

Vid middagsbordet hade Blenda placerats mellan Roger Hyltenius och löjtnant Bergfelt. Och de voro roliga båda två, men Roger pratade så förtvivlat mycket. Han gjorde henne alldeles yr i huvudet, och yr tillräckligt kunde hon vara ändå. Ty detta, att hon satt och åt middag i stora salen vid samma bord som hans nåd och de andra — det var då det märkvärdigaste, som hänt i hennes liv!

Roger ville, att Blenda skulle smaka på vinerna, men det aktade hon sig allt för. På sin höjd ett par [ 76 ]droppar cherry i vattnet — så att det knappt syntes, endast smakade lite, lite.

Tänk, Jakob drack vin utan vatten! Att han vågade!

Vad som var lustigt, det var, att allesamman skålade med Blenda, gubbarna ifrån staden, kyrkoherden, ja, till och med onkel!

Den enda, som icke drack med Blenda, var Jakob. Det skulle han få för! Blenda tyckte, att han åtminstone kunde se, hur vådligt fint och behärskat hon lyfte sitt glas och förde det till läpparna. Som om hon aldrig gjort annat!

Men Jakob såg icke åt henne. Han satt där tyst och surmulen och tittade på tallriken och bytte ett och annat ord med patron Siedel eller med Per Hyltenius. Per såg icke heller så vidare glad ut.

Högtidligt var för resten hela sällskapet — naturligtvis med undantag av Roger Hyltenius. Man fann allmänt, att hans nåd såg betydligt klen ut, och det dämpade naturligt nog tonen. Tydligt var, att värden kämpade med sig själv, med sitt dåliga lynne, sin trötthet och sina kroppsliga smärtor. Han försökte anknyta samtal till höger och vänster, men i rösten fanns något ansträngt och dolt retligt, som gjorde samtalen korta och föga livliga. Domprostinnan var synbarligen rädd, att man skulle trötta hennes bror för mycket. Hon drog samtalen till sig men fullföljde dem icke. Hon var gråtmild och resignerad som på en begravning.

Baronen sökte hämta krafter, lynne, sällskapliga ingivelser ur glaset. Han drack kolossalt. Men vinet gjorde honom sömnig. — Tant Enberg hade sagt Blenda, att det var ofint att dricka mycket. Men var det sant, så måste hela detta sällskap vara ganska ofint. Ty man följde värdens exempel beträffande [ 77 ]drickandet. Och även på gästerna tycktes vinet verka sövande.

Att Vilhelm Bergfelt skulle somna och falla av stolen före desserten, därom var Blenda övertygad. Han såg så besynnerlig ut, ögonlocken gingo ned över halva pupillerna, och han sneglade på henne med långa sidoblickar, fuktiga som en yrvakens. Usch, han var bestämt lite pirum — lite så där som Johnsson brukade vara! Blenda jämkade sig så långt som möjligt åt andra sidan, knuffade Roger och fick en massa kvickheter till livs. —

Gästerna från staden reste tämligen snart efter middagen. Doktorn, baronens livmedikus, gav hemligt tecken till uppbrott. Den käre Roger de Sars’ tillstånd var verkligen icke fullt tillfredsställande, man borde icke draga för stora växlar på hans krafter.

— Alltså, mina herrar, en timme efter konjaken! kommenderade doktorn, en gammal regementsläkare, van att befalla. Även Abraham Björner ärnade parera order.

Baronen gav emellertid icke orlov.

— Nej, min snälle kusin får lov att lugna sig ett ögonblick. Vi ha något att resonera om — Jaså, du kära Arvid, jaså, du tänker också övergiva oss?

Patron Siedel mumlade något om andjakten. Han och Jakob skulle — —

— Fan heller — fan heller — gossen stannar här tills vidare. Sir svåger, det kan hända — hm — att vi behöva honom. Men svåger har sin fria vilja — javisst, hm — mycket tråkigt. — Men svåger är ju passionerad jägare — —

Jakob satt redan i Siedelska vagnen, då dess ägare i högtidlig ton förkunnade förbudet att lämna Rogershus. Jakob förklarade, att han tänkte ge sig av ändå, men en dylik ohörsamhet mot hans nåds befallning [ 78 ]kunde Arvid Siedel icke tillstädja. Under fulla tjugu år hade han varit van att taga och lyda order från Rogershus, och vanan hade skapat en blind tro på den befallandes ofelbara myndighet.

Han bjöd sin unge vän farväl.

— Varför fick du inte följa med? frågade Blenda.

— Det vete tusan. Baron har ju lika många griller, som det finns löss på en sugga.

— Att Jakob inte skäms! — Va är du så sur för? Var det inte stiligt kanske, att vi fick sitta inne vid bordet?

Jakob värdigades icke svara, och Blenda fortfor:

— Men du såg då ut, som om du haft ont i magen? Varför var du inte glad? — Du är då aldrig ett smul tacksam.

— Skulle jag vara tacksam?

— Jaha. Vi kunde ha fått sitta i köket.

— Hos mor, ja! Det hade passat bättre — åtminstone för mig. Eller också kunde jag ha sprungit ikring med fat och karaffiner som far. Och passat upp på de unga herrarna.

— Å, vad du är dum, sade Blenda. Något skulle hon ju säga. Men då Jakob mot sin vana icke bestred detta påstående utan snarare tycktes vilja instämma, blev hon ängslig.

— Va är det med dig? Varför är du inte glad? Varför är du inte som vanligt?

— Därför, svarade han betänksamt, därför att ingenting är som vanligt. Det har kommit på sned alltsamman. Hela Rogershus har kommit på sned och du och jag och vi allesamman. Märker du inte det?

— Nehej — —

— Nå då är det väl bara för mig det har blivit så. — Men adjö med dig. Nu ska jag gå upp och höra efter, vad det är, han vill.

[ 79 ]Blenda var nyfiken och ville följa med. I förstugan mötte de Per. Han bad, att Jakob skulle visa honom, var Johnsson bodde. Men Jakob överlämnade uppdraget åt Blenda, själv måste han tala med hans nåd.

Per följde henne men stannade i den mörka trappan. Han visste sannerligen icke, vart flickan tagit vägen. På vinden var det omöjligt att hitta i mörkret. Visserligen hörde han röster — —

Blenda stod vid Johnssons dörr och lyssnade. Det var ju illa gjort, att lyssna — men hon ville veta, vem som var hos Johnsson, om det möjligen kunde vara de båda bordskavaljererna. Och tänk om de talade om henne? Hon tyckte, hon hörde sitt namn. Det var Johnsson som — —

— Jaha, flickan är rar, respekt till sägandes en riktig Venus, de kallar. Ååårr tvi vale! Om herrarna vill tro en gammal mans ord, och det en, som sett många töser på nära håll, så får jag säga, att hon är riktigt ovanligt välskapt och funtad på alla håll — —

— Å hut! mumlade Blenda. Hon blev plågsamt het i huvudet, och tårarna trängde fram.

Nu hörde hon den där gemene Roger:

— Jag böjer mig naturligtvis inför en sådan connaisseurs uttalande och vill endast anmärka, att flickan förefaller mig vara något enfaldig —

— Sku det vara ett fel det? Jag för min del har nu aldrig kunnat med klipska jänter, för antingen är de fulla av satan mer än någon präst, eller ock är de så fjära, att en inte kommer till någonting med dem — —

Det där skulle visst vara roligt, fast Blenda icke förstod det. Den idioten Roger skrattade, så att dörren skakade. Och så sade han något, vad det nu var.

Men nu hade Per funnit väntan för lång och kom stegande i trappan.

— Blenda, var håller du hus?

[ 80 ]Blenda tänkte smyga sig förbi honom i mörkret och rusa nedför trappan. Svara kunde hon ju icke så nära som hon stod dörren. Och om han en gång till brummade med sin bas, skulle de helt säkert höra honom.

Per strök eld på en tändsticka; nu var det omöjligt att komma osedd förbi honom. Blenda hytte åt honom, att han skulle hålla sig tyst.

— Lyss du? viskade han. Tämligen häpen såg han ut, men tyst på tå gick han. Och Blenda kunde nu åter höra, vad som sades därinne.

— Ååårr tvi tvi — eljest tycker jag, att det kunde vara något för herrarna att tänka på. För en kan ju aldrig tro, att hans nåd ska lämna tösen alldeles lottlös, eftersom hon ju ändå ska vara hanses dotter — —

— Jag avstår från mina utan tvivel lysande utsikter och lämnar fältet fritt för kusin Vilhelm.

— Nej, jag ber, jag ber! Det är mig alldeles till fyllest, att jag under middagen höll på att skrämma den lilla upp i knät på vännen Roger. För övrigt må jag säga, att en förbindelse — vare sig till höger eller vänster — skulle såra min rätt utvecklade moral!

— Bravo! Bravo!

— Va tala de om? viskade Per. Hans stora ögon stodo på skaft och blängde förvirrat.

— Jag ber, det är mitt fullkomliga allvar. Saken är nämligen den, att släktskapen mellan mig och den unga damen i fråga är av en tämligen outredd natur. Somliga hålla före, att vi äro kusiner, under det att andra åter tyvärr vilja insinuera existensen av ett långt intimare blodsband. Pappa och vår vördade onkel lär nämligen ha rivaliserat om den sköna Mimmis gunst. Och om också onkel hemförde trofén — —

— Ååårrårr tvi — hostade Johnsson.

[ 81 ]— Således riskerar jag, att en liaison mellan mig och skön Blenda skulle kunna rubriceras — —

Väldig, tung, blint ilsken som en tjur, kastade Per sig över dörren, slog in eller upp den, bröt sig in till de skrattande tre, gubben och ungdomarna, insvepta i tobaksrök och punschångor. Blenda hörde rop, knytnävars dundrande slag mot bordskivan, Pers bullrande, ursinniga bas, frågor, svordomar. —

I det svaga skenet från kammarens lampa såg Blenda tvärbjälken, som gick mellan takstolarna. Hon kunde aldrig gå över vinden utan att kasta en förskräckt blick på den där bjälken. Det var någon, som hade hängt sig här för många, många år sedan — vem det nu var — —

Hon blev rädd, mungiporna drogos ned.

En skarp röst skar över oväsendet därinne:

— Vem fan kunde veta, att ungen stod och lyddes!

Blenda skrek till och sprang.

Asterisk.svg

I inspektorsflygeln, i sin sängkammare, satt fru Enberg — å, du milde! — hon satt i länstolen och framför henne låg Blenda på knä, gråtande, över sig given, med huvudet dolt under tant Lovisas förkläde.

Vad stod då på? Var det därför att Jakob skulle resa? — Jaså, inte det. Hade hon slagit sönder någonting? Eller hade domprostinnan sagt någonting? Eller hade någon annan sagt någonting? — Ja, ja! — Vem hade sagt? Och vad?

Men det var omöjligt att få ett förståeligt svar av flickan. Fru Enberg var nästan rädd, att barnet låtit förleda sig att smaka på vinet. Hon kändes så förfärligt het. — Hur som helst: ett glas mjölk kunde icke skada, det brukar lugna.

[ 82 ]Hon lyfte upp henne och förde henne till sängen.

— Ligg nu stilla, barn, så ska du få ett glas mjölk.

Blenda låg alldeles stilla; så snart fru Enberg lämnat rummet, upphörde hon till och med att gråta. Man kan icke tänka, då man gråter; det är svårt nog ändå. Och hon måste tänka efter, försöka komma på det klara med vad det var, som hade hänt henne.

De hade talat om mor. Mor — mor? Mor var död, och mor hade hetat Mimmi, det visste Blenda. Men det sade så litet. Mor — Mimmi — mor? Det sade ingenting.

Nå, men vad hade de sagt om mor? Blenda kunde icke minnas, att de sagt någonting om mor. Jo, att hon var skön. Och det var det, de sagt så fult.

Nu förstod Blenda, vad det var, som var så styggt. De hade skrattat åt mor, som var död. Och om Blenda hade de talat — talat hur som helst — därför att — därför att hennes mor var sköna Mimmi, som onkel och han den andres far.

Och de hade varit gemena, gemena, gemena!

Varför skulle Per annars blivit så förfärligt ond?

— Seså, din lilla stackare, drick nu mjölken, så blir du bättre. Det var visst värt att gråta, därför att valpar gläfsa. Seså, var förståndig nu. — Jag kan tala om för dig, att Lars som bäst håller på att spänna för, och om en liten stund far de där gunstig junkrarna till stan. Så slipper man se dem!

— Far de?

— Ja, herr Per och domprostinnan själv lär ha kört i väg dem.

Fru Enberg hade fått hela den fula historien av köksan, och köksan hade fått den av Lena, som hört, när domprostinnan berättade tilldragelsen för fröken Siedel.

[ 83 ]— Var nu förståndig, Blenda lilla! Inte ska man bry sig om, vad två sådana där sitter och babblar — när de ha ätit och druckit till. Och att Johnsson är full med alla sorters osannfärdiga och fula historier, det måtte du väl veta, barn. För resten vill jag säga dig, lilla Blenda, att det är nu en gång så, att när sådana där ungtuppar — ja, gunås så visst gamla tuppar också! — när de kommer ihop kring sin punsch och annat otäckstyg, så nog kan man vara säker om, att där ska smidas ihop de nedrigaste historier. Och då har de minsann inte aktning för någonting, varken det högsta eller det lägsta. Och sådana är de allesamman.

— Inte Jakob! snyftade Blenda.

— Nej, om jag det finge veta — kom det en smula obehärskat från Jakobs mor.

— Och inte Per heller — säg?

— Jag tror verkligen, att herr Per i det avseendet är bättre än de flesta. Och jag må då säga, att det är ruter i honom. Kära hjärtanes så han måtte ha hurrat om med dem allesamman!

Blenda satte sig upp.

— Har han?

— Inte måtte han vara rädd av sig. Jag tror sannerligen, att han tog själva domprostinnan i upptuktelse. Och det kunde på sätt och vis inte ha skadat. — Ja, det vill säga, jag hoppas innerligt, att han inte förgick sig!

— Han är allt vådligt — sade Blenda dröjande.

Och det rätta ordet fann hon icke.

— Jaha — nu kommer skjutsen. Fru Enberg gick bort till fönstret. Landån till och med, det tycker en kunde vara onödigt. Och där kommer Vickberg med nattsäckarna. Jo, jo, det blev ingen övernattning av för gunstig junkrarna. — Där kommer de! Kors, jag [ 84 ]tycker riktigt, jag ser, hur de hänger med öronen. Förbaskade valpar! Titta där så det gamla nötet Vickberg krumbuktar — tänk att han ska vara så snål efter att få en slant! — Men jag tycker de är tre — vem kan den tredje vara? Å, du ska få se, att det är häradshövdingen! Jaså, han stannade inte över natten han heller; då blev det inte många nattgäster, då. — Där kommer bestämt Jakob.

— Kommer han hit?

— Ja. Jag förstår då inte, var han har hållit hus hela kvällen?

— Han har varit hos hans nåd. Tror tant, att han har reda på något? På det här?

— Hos hans nåd? Nej, då vet han nog ingenting. — Men vad i all sin dar har han gjort hos hans nåd?

— Det vet jag inte. Jag hörde bara, att onkel ville tala med häradshövdingen och Jakob.

— Se så där ja! Nu ska ni få se, att baron ställer till något nytt elände med pojken. Men det vore väl också själva håken, om inte jag —

— Har du Blenda här, mor? Lena sa’, att hon skulle vara här.

— Det var värst, va du låter andtruten. Va har du haft för dig?

— Jag! Ja, om du det visste — så visste du nästan mer än jag. Var har du Blenda någonstans? Kors, är det byltet i sängen? Varför ligger du där? Är du sjuk? Gråter du?

— Kära hjärtanes låt flickan vara i fred

— Nej, det kan då inte falla mig in. Vad är det med henne?

— Å, hon råkade få höra, hur de där fina herrarna talade illa om hennes mor. De hade druckit för mycket naturligtvis, men det känns ju i alla fall [ 85 ]hårt. — Nej, nu är det du, som är så god och talar om vad du har haft för dig! Var så god, gunstig junker! Hans nåd lär ju ha talat med dig?

— Han lär visst ha det, mor. Men först är jag tvungen att framföra ett ärende till dig från domprostinnan. Det är visserligen inte vidare roligt för mig att framföra det, men jag är väl tvungen — —

— Vad är det för slag? Du kan ju skrämma en, pojke!

— Hälsa din mor, sa’ hon, att finns det någon fjäderbolster till överlopps, så kunde jag gärna få den i stället för den ärthalmsäck, jag hade i natt — —

— Å, det är inte sant! Du narras!

— Ja, nu har jag framfört det. Och nu får mor göra, som mor tycker. Vore jag i mors kläder, så låtsades jag som om ingenting utan lät henne ligga på ärthalmen i natt också — —

— Det var det skamligaste, jag någonsin hört! Jag, som själv har bäddat — —

Och fru Enberg rusade på dörren — kränkt, förfärad.

Men Jakob skrattade.

— Ja, får jag inte nu både lugg och örfil, så vet jag, att mor glömt bort konsten!

— Jakob! Var det inte sant? Narrade du tant?

— Jag vet inte, var jag fick det ifrån, det flög för mig. — Men hade jag inte hittat på något hemskt, så hade jag inte fått bort mor. Och hade jag inte fått bort mor, så — —

— Nej, vad gör du! Låt mig vara!

— Så hade jag inte fått kyssa dig!

— Det får du inte ändå. Låt mig vara, hör du!

— Jag ska tala om någonting för dig — —

— Nej, du får inte sitta på sängen! Gå din väg!

[ 86 ]— Det är något, som har hänt mig i kväll. Det är så märkvärdigt så — ja, jag vet inte, va du kommer att göra, när du får höra — —

— Det bryr jag mig visst om att höra! Inte alls! — Ja, försök inte!

— Bryr du dig inte om, vad som har hänt mig? Då jag säger dig, att det är så märkvärdigt?

— Nehej. — Du bryr dig inte om, vad som har hänt mig. Du gör inte så mycket som frågar ens — —

— Har jag inte frågat? — Men berätta nu du först ditt, så ska jag berätta mitt sedan. — Nå, va var det?

— Det säger jag inte.

— Jaså. Ja varför ska du då ha mig till att fråga?

— Du hörde ju, va tant sa’.

— Ja, va var det? Hon sa’, att du fått höra någonting obehagligt. Var det den där galgfågeln Roger eller hans kusin? Båda? Va sa’ de då?

— De talade illa om mor.

— Om din mor? Va sa’ de då?

— Tror du kanske, att jag vill säga om det?

— Det var mig ena snygga gossar. Men nu har de gudskelov farit sin väg och frid vare med dem! — Ska jag berätta mitt nu?

— Låt mig vara!

— Jag rör dig ju inte. Jag frågar, om jag ska berätta mitt nu? Vill du, vill du, vill du? Du må tro — —

— Låt bli! Du får inte sitta här!

— Nej, men Blenda — vad är det med dig? Vill du verkligen inte, att jag ska berätta?

— Nej.

— Å, du pratar! Och jag, som narrade bort mor, bara för att du skulle vara den första, den allra första, som fick veta något — —

[ 87 ]— Jag vill inte, hör du!

— Jaså.

Han satte sig på golvet nedanför sängen i samma ställning, som han brukade intaga nedanför britsen i jaktstugan.

Han var betydligt trött — åtminstone var han yr i huvudet. Och det var rätt skönt att få sitta stilla och tyst en stund, stilla i mörker.

Om han bara kunde förstå, varmed han förargat Blenda? Vad hade han gjort, eller vad hade han sagt? Nej, det kunde han icke förstå. Men att han förargat henne grundligt, det var tydligt. Så stygg brukade hon aldrig vara, nej, så stygg hade hon aldrig varit.

Nå, det gick väl över.

Det var skönt att få sitta stilla bredvid henne och tänka på — nej, icke tänka alls — att få luta huvudet mot sängkanten och blunda. Om hon ville lägga sin hand över hans ansikte.

Men att han icke fick kyssa henne! Å, den lilla illmariga fulingen — —

Han ställde sig på knä.

— Blenda, jag vet, att du inte vill veta av mig. Men om inte annat — så måtte jag väl ändå kunna få kyssa dig!

Han väntade icke på svar, han tog henne och höll henne fången.

— Vet du, hur många gånger, jag har kysst dig? Jag har kysst dig som nu — nu. — Jag kysste dig, då du sov, lilla, lilla. — Men du ville inte vakna du — ville du inte? Jag tror, att du vaknade många gånger — men du låtsades du! Var du inte vaken, säg? Var du blyg, säg? Jag kysste dig, som nu — nu — —

Han kände, att hon var förgråten, alldeles förgråten.

[ 88 ]— Men va är det då, Blenda? Vill du inte säga, vad du är ledsen för? Är det verkligen, för vad de sa', de där?

Hon kastade sig undan honom.

— Låt mig vara!

— Var inte dum nu! — Om du finge veta, vad jag vet, så skulle du glömma allting annat. Men nu har du minsann varit så stygg, så jag tror knappt du får höra — —

Han stödde armbågarna mot sängkanten, stödde huvudet i händerna.

— Blenda — hör du? — så skall jag viska — Minns du vad — minns du att din far sa’, att vi båda skulle — ? Och då trodde jag inte dig, och du trodde inte själv heller, fast du sa’ så. — Och mor ville skicka bort mig. — Men om det är sant, Blenda — lilla — lilla — —

Han slöt ögonen, han väntade, att hon skulle vidröra hans ansikte.

— Har onkel sagt, att vi ska gifta oss? frågade hon. Har han sagt det till dig också?

Han jakade långsamt, besviken.

— Äsch det är ju bara, som han säger. Inte kan vi gifta oss — vi är ju barnungar.

— Vi bli väl gamla.

— Det är inte gott och veta, hur det är då. Onkel, som är så ombytlig.

— Vad gör det oss, att han är ombytlig? — Eller är det bara därför att han vill, som du vill?

— Vill du då?

— Å, vad du är dum!

— Ja, men din mamma säger, att om du skulle gifta dig med en fattig flicka, så skulle du bli så olycklig. För du kan inte försörja dig själv en gång.

— Mor har inte reda på det sista.

[ 89 ]— Vilket sista? Va det något, som hans nåd sa’ i kväll?

— Ja — men det gör detsamma.

— Vill du inte säga det? Du var ju så ivrig att få berätta det förut.

— Ja. — Men jag har tappat lusten.

— Jag förstår mycket väl, att du är ond på mig. Men det kan jag inte rå för. Jag kan inte rå för, att jag är ledsen.

— Nej, du kan inte det.

Men han blev ursinnig, då han tänkte på, att denna stund förspillts, att det blivit till intet, till någonting futtigt och ledsamt — detta!

Och varför?

— Det är då märkvärdigt, att du inte ska kunna säga, vad det var, som gjorde dig så ledsen? Va hörde du för slag? Du hörde naturligtvis fel? Det var nog inte så farligt.

— Hörde! Då jag hörde vartenda ord!

— Och det kunde göra dig så ledsen, så att — — Jag är alldeles säker på, att du inte förstod, vad de sa’. Inte förstår du, va sådana där gökar sitter och sladdrar om! Det var nog inte alls så farligt som du tror — —

— Var det inte! Hon kröp upp emot sänggaveln. Hur kan du säga det, du, som inte var med? Tror du kanske, att Per skulle ha blivit så förfärligt ond, ifall det inte varit något farligt?

— Per?

— Ja, han stod ju bredvid mig — vi hade gått upp för att tala med Johnsson. Och Per sprang in till dem, och jag tror nästan att han slog dem. Så ond var han. Och det var han, som lagade, att de måste resa från gården med detsamma.

— Jaså — blev han så ond?

[ 90 ]— Ja. — Det är inte alla, som är som du. Som tycker som du! rättade hon sig.

— Vad tycker jag då?

— Å, du tycker nog, att folk kan få säga och göra, vad de vill med mig.

— Tycker jag? — Ja, men jag visste ju inte, vad de hade sagt.

— Det förstås — men då kunde du ha låtit bli att säga, att det ingenting farligt var.

— Det var dumt av mig, Blenda lilla, det var dumt, det var vådligt dumt! — Men när du vet, att jag tänkte på någonting helt annat, och när du vet, vad det är, jag tänker på — —

— Per kunde också haft något annat att tänka på. Och då hade jag fått stå där och höra på deras nedrigheter. Och de hade varit gemena mot mig både i morgon och — —

Jakob reste sig hastigt.

— Javisst.

— Vart ska du gå?

— Jag ska gå och ta reda på mor.

— Är du ond?

— Nej, men mor är väl ond, kan jag tro.

Blenda hörde honom gå — han slog icke i dörrarna. Han gick alldeles lugnt. Men ond var han nog i alla fall.

Han var då lustig, Jakob! På Blenda blev han ond, men för dem, som varit så skamliga mot henne, hade han knappast ett skarpt ord ens. — Tänk då på Per!

Hon hoppade ur sängen och sprang fram till fönstret. Hon ville se, om Jakob var kvar på gården.

Men han stod icke att upptäcka.