Hvad du behagar
| ← Tvisten |
|
Tegnér, E. → |
Hvad du behagar.
Ett politiskt Maskerad-skämt.
I.
Klockan elfva var Plenum på Riddarhuset, då en af landets vigtigaste frågor skulle afgöras. I hufvudstaden var uppmärksamheten på det högsta spänd. Skaror af ungherrar vandrade arm i arm åt Riddarhustorget, och frågan diskuterades med liflighet i hvarje sällskap. Om hvarandra voro likväl med- och mot-partierna blandade och, ehuru utgången skenbarligt var af det högsta intresse för alla, såg man likväl tydligt, att den politiska spänningen ej ännu hade söndrat de associabla och vänskapliga förhållanderna.
Nu slog klockan elfva, och Sveriges parlamentariska Riddarhus-talanger, insvepta i skinnfodrade tulubber eller i uniformskappor, vandrade, här en och en, der arm i arm emot den gemensamma medelpunkten. Alla syntes allvarligt fördjupade i begrundning och förväntan, huru den stundande parlamentariska striden skulle sluta. Helsade några på hvarandra, var det kort och kallt.
”Klatsch,” smällde en skickligt förd piska vid slutet af Myntgatan, nära det slottslika Rådhuset, och ett vackert vapenprydt equipage uppkörde, under rika malmklockors melodiska klang. Det stadnade vid Riddarhuset och en ung man, klädd i en praktfull uniform, prydd med en blixtrande stjerna, hoppade derur, och med ledig artighet mottog hans starka hand ett elegant, modernt och till sitt utseende högst älskvärdt fruntimmer, som, med sina ginott-beklädda små och nätta fotter, trippade ned på de tapisseri-prydda fotstegen, ur det öppna, utmärkt vackra equipaget, som mera liknade en skön flickas grannt utstyrda och trefliga boudoir än ett släddon, att fara af och an på gatorna med. ”Tack, min kusin,” hviskade flickan med en blick, så varm, så eldig, så tacksam, att man trodde sig tydligt se, att de voro mera för hvarandra än blott kusiner. En och annan ville till och med förmärka en lätt, darrande handtryckning, gifven å ömse sidor, i samma stund hon satte sin fot på den mjuka, hvita snön, och han måste lemna ifrån sig den lilla, fina handen.
Posterna skyldrade. Vid sin arm förde han sin lilla, blåögda, ädla och lifliga kusin uppför de breda trapporna, och följde henne till dörrarne, som leda till läktarn. ”Glöm ej hvad du lofvat mig,” talade hon sakta till sin ledare. ”Glöm ej heller hvad du lofvat mig,” svarade han och de skiljdes åt.
Rikets notable talare i det Högvälborna och Välborna Ståndet hade redan intagit sina gifna platser, under de ärorika sköldemärken, som i olika färgor strålade från väggarne.
Det var en tafla, ganska storartad. Här syntes Ankarsvärd, här Hartmansdorff, dessa veteraner inom den parlamentariska diskussionens område. Här syntes Gripenstedt och Mannerskantz, dessa en yngre generations, ännu väl ej utbildade, men uppväxande och för en framtid lofvande talanger. Taflan erhöll mera sitt öfvervägande värde af de reflexioner, som den ovillkorligt framkallade hos åskådaren, än genom det intryck sjelfva sceneriet skänkte, medelst ögats uppfattning. Det var dess stora fosterländska betydelse, som ständigt stegrade intresset, allt som man hufvud från hufvud, ansigte från ansigte, man från man, sökte sluta eller studera sig till hvarje enskild karakter, för att slutligen deraf bilda sig ett totalbegrepp om det hela; ett begrepp, som, hvad författaren af denna lilla berättelse vidkommer, innebar känslan af en forntimma, storartad, verldshistoriens olika momenter alltid motsvarande, fosterländsk institution, i den stund då dess förestående fall, dess bearbetande upplösning, dess snara tillbakasjunkande inom de öfriga korporationerna, lik en tyst aning, ett mörkt spöke insmugit sig i hela dess organisations alla delar: en känsla, egen, besynnerlig, oförklarlig, snarlik den, som intager menniskan vid åsynen af en sublim, göthisk ruin; men starkare och mäktigare än den, ty här ser man början och fortgången af den historiskt fortgående förstörande kraften, som omutligt steg lör steg bearbetade tillintetgörelsen af den gamla onationella börds-aristokratien, då man der redan endast upptäcker grus och stoft efter detsammas fordna, icke inre, men yttre makt. Att se det, som ännu är lefvande, förfalla, är af en mäktigare karakter, än att se det för sekler sedan förfallna — förfallet. Här var det icke murgrönans lätta ranka, icke den gula, torra, utväxande sten-mossan, icke en med dofva tonfall då och då nedstörtande stens repeterande dödsdom öfver det hela, icke den nakna, taklösa, vilda figurbildning, som talade om undergång; här låg undergången väl företrädesvis emellan länkarne af ens egna reflexioner, likväl återgifven öfverallt i det yttre, ja till och med i sjelfva uttrycken hos hvarje enskildt representant, såväl i de mulna, rynkade pannorna, som i de bekymrade, skygga blickar något hvar kastade omkring sig. Det var tydligt att församlingens lösen var: Att vara och icke vara.
Åtskillige talare hade emedlertid uppstått. Debatten var både liflig och intressant; den gällde ett för landets utveckling betydelsefullt nationligt ämne. Alla de märkvärdigaste talangerna hade redan låtit höra sig och man trodde frågan snart vara afgjord till Styrelsens fördel. På läktarn var rörelsen ganska liflig. Man såg att uppmärksamheten äfven der var spänd på det högsta. Nästan såsom beherrskade af samma krafter, styrda af samma sympathier, rörde sig de vackra, friska, rodnande och leende fruntimmers-ansigtena alla på en gång fram och åter längst läktar-kanten, och det var som om en vind flugit fram genom ett led af utslagna, öppna, vårliga blommor: ty så vaggade de af och an, hit och dit. Behaglig var emedlertid denna syn! Man såg väl icke stort mera än de lifliga ansigtena och de färgskiftande hattarne, det var, som jag redan yttrat, blommorna, och får tillägga, med hänseende till hattarne, hvita och röda fjärilar, som med hvilande vingar gungade öfver hvar och en af dem. De sköna hade förvandlat Riddarhusläktarn snart sagdt till ett verkligt orangeri.
Af alla fagra och sköna var dock en den fagraste, och mest af alla tycktes äfven hon intressera sig för gången af den politiska förhandlingen. Var det en barnslig nyfikenhet eller kanske till och med endast kärlek, mindre för de idéer, som drefvos, än för personlig bekantskap? Det var samma vackra dam, som vi redan förut presenterat. Jemte det synbara intresse, hvarmed hon följde talarne, förenade hon äfven en otålig orolighet, som icke lemnade den lilla handen frid att få hvila sig ett enda ögonblick på skranket, som icke gaf åskådaren det nöjet att längre än en sekund få njuta det behagliga af hvarje uttryck i ansigtet, förrän hon visste att med den största rikedom traktera med ett annat. Det var ett lif, som slösade med sina tillgångar hvarje minut och på ett sätt och af en orsak, som bestämdt syntes icke vara föranledd af behagsjuka och koketteri, utan af något inom henne lefvande naturligt och okonstladt sannt och godt. Hur hennes öga, i lätta, momentelt uppfattande blickar, flög öfver den rika, manliga taflan, återkom det dock alltid till den välbildade, friska och lediga, ridderliga gestalt, som convojerat henne till läktarn. Der hvilade det egentligen ut sig, så tycktes det.
Vi hafva nämnt att Styrelsens parti var nära att segra. Man talade om voteringen och man anade utgången. Flickan på läktarn rodnade. Ovillkorligt tappade hon sin hvita näsduk. Mannen med stjernan drog sig förskräckt, säkert af en lika ovillkorlig rörelse, tillbaka. Efter rodnaden följde en märkbar blekhet hos den sköna damen. Då uppreste mannen ett stolt, bjudande hufvud, anhållande att få tala. Han besteg bänken. Hans ställning och anblicken af hans ädla figurbildning var imponerande; men icke allenast genom den, utan äfven genom hvad han sade, och sättet hvarpå han framkom dermed, tilldrog honom allas uppmärksamhet. Det var första gången han talade inför en Riksförsamling, men känslan af oförsökta krafter, som i första ögonblicket framkallade en viss fruktan, öfvergick snart till varm enthusiasm och hänförande frimodighet, allt som han inkom i sitt ämne. Man hörde så tydligt, att det icke var partiorsaker, som framkallat honom, utan att det var inre varm öfvertygelse, och som utgjöt sig, icke i ett konstladt och öfvertänkt språk, men uti ett, som tanken sjelf i sin födelsestund gaf vid handen; hvarföre den sanning här gjorde sig snart gällande, att det som går från hjertat, äfven går till ett hjerta. Han talade länge och allt klarare blefvo hans åsigter; han talade varmt och allt flere medlemmar gingo öfver på hans sida; han talade bra och ett sorl af bifall lopp genom salen. Han kastade en flyktig blick åt läktarn, och af det hulda leende, som mötte honom, fick han nya krafter. Under allmänt bifall nedsteg han från bänken. Nu mera var voteringen öfverflödig. Utom några orubbliga gubbar, hade alla tagit saken från den sidan, som han med glödande styrka och åskådligt lif framställt. De liberale segrade.
Det eleganta equipaget stod åter vid portarne af Riddarhuset. Den älskvärda damen och den segrande mannen hoppade upp deri, och det bar af åt Myntgatan igen.
Låtom oss blicka in i equipaget.
En vacker scen! Han hade lagt sin hand i hennes och, öga mot öga, sutto de, lutade emot de svällande klädesdynorna. Talade de med hvarandra? Visserligen! Kärleken begagnar sig dock aldrig af detta språk, som ljudfullt och be- stämdt är det olfentliga lifvets språk, det har ett helt annat, ett långt rikare och oändligare, enskildtare; jag menar ögats. Med detta talade deras hjertan till hvarandra och de förstodo hvarandra och tryckte hvandras händer. ”Denna stund är jag lycklig,” hviskade hon, och äfven nu förnam ej örat något ljud, men man såg hennes mening i dessa fylliga och dock fina läppars gratiösa och lätta rörelse. ”Vill du höra mitt hjertas historia,” fortfor hon, ”under denna förmiddag? Då jag uppkom på läktarn, tyckte jag mig, vid åsynen af så många vidtfrejdade personer — — blifva till intet. Min själ vande sig dock snart vid synen; och den första bizarra föreställningen, att jag trodde mig se, så att säga, endast vålnader af våra förfäder, diskuterande närvarandets behof, försvann småningom och det blef mig så tydligt, att taflan allenast framställde närvarandets egna intressen, i strid emot hvarandra. Så ljusnade det för mig, under det jag alltjemt väntade att du skulle uppträda och lösa ditt löfte — men förgäfves. När då Hartmansdorff höll på att segra — då darrade mitt hjerta och jag kände att jag bleknade, helst som jag ännu såg dig helt lugnt och tryggt bibehålla din plats. Slutligen uppstod du, det var ett dödande ögonblick af förstörande ovisshet i min själ. Jag ägde ej en tanke, icke ens en känsla; jag andades icke, jag lefde knappast. Med en lifvande rörelse i djupet af mitt hjerta återkom jag småningom till mig sjelf, allt som du talade och utvecklade din öfvertygelse. I mitt bröst kände jag som en Gud upprepa hvarje ord, som klingade från din mun. Huru vackert, huru skönt och manligt uttryckte du dig icke! Du segrade och större lycka har jag ännu ej erfarit.”
”Du lilla vackra jublerska! Jag har emedlertid löst mitt löfte, icke sannt?”
”Det erkänner jag, och erkänner äfven, gode Edvard, att mitt återstår ännu.”
”Just det, så lös det nu, just nu. Här skall ingen menniska kunna se det. En kyss, blott en enda!”
”Edvard, vi skola ej såra skickligheten, vi skola icke gifva oss till en saga på hvars mans tunga. Ser du, der går H. Ex. Grefve — —. Det du har att fordra, har du ej förlorat. Tyst, en annan gång! Men tro icke att, fastän jag se så här beskedligt har för dig blottat mitt hjerta — du derföre ännu rår om min hand. Tro ej, fastän jag är enthusiastisk för den nya tiden, att icke också jag har min plan, min afsigt, min mening. Tro icke, fastän du har uppfyllt en af mina önskningar, att jag har pröfvat dig tillräckligt. Ännu har du mycket ogjordt, innan jag blir din. Du har öfvervunnit en svårighet, men ej alla. Du är talare, men är du äfven derföre allt i allo, en af framtidens talare, af framtidens män? Derpå är jag ej säker, och jag vill ej tillhöra någon af Gubb-systemets hjeltar. Min man skall lefva för det kommande, skall vara en Riddare för det unga Sverige, skall hafva framtid.
”Min goda kusin, jag tror att du är en liten Statsman, en liten Statsfru, en liten toka.”
”Hvad jag sagt, är sagdt. Anser du min mening tokig, då böra vi snart skilja oss från hvarandra. Min tanke må vara så fix du behagar, men den är mitt hjertas, och jag sviker ej det.”
Equipaget stannade i detsamma vid det hotel, der hennes far bodde. Efter ett ögonblicks besinning tillade hon: ”I afton är maskerad i Kirsteinska huset. Yi äro några, som tänka oss dit. Anser du mig icke för en toka, så kommer du också dit, och kanhända skall du få blicka in i mina förhållanden. Emellertid, såvida du vill träffa mig der, begagnar du den kostym, som jag kl. 6 i afton vill sända dig. Farväl, Edvard! Vi träffas ju i afton?”
”Ja.”
II.
Vi förflytta oss nu till den rika Grefve X . . y . . s ståtliga hotel och med en kort, lätt bugning vilja vi djerft inträda i det fashionabla förmaket, en af den förnäma verldens gladaste samlingsställen, en den behagligaste rendez-vous-plats för den qvinliga intrigens fintliga drömmar, och för royautéens öppet erkända ridderliga vänner. Hur vackert, hur ordnadt, hur praktfullt och hur elegant hafva icke rikedom och smak förstått att dekorera detta rum. Det är afton. Hvilket klart och rent sken sprider sig icke från den blixtrande kristallkronans genomskinliga spermaceti-ljus, och huru liksom fördubblas icke detta sken af de djupa, mellan tak och golf gående, trymåerne. Det är en flod af stilla ljus, som strömmar ifrån dem, och kastar en etherisk glans öfver det minsta silfver-filigrams-arbete derinne. Aldrig hafva några möbler blifvit betraktade i vackrare dag. Aldrig hafva briljanterade, liljehvita händer sysslat i klarare skimmer med små sällskapsarbeten. Aldrig har någon Stockholmsk petit-maitre med en fin hands behagliga rörelser flyttat en stol, sagt en artighet, obemärkt ordnat sin chevelure i högre dager. Var der kalas, var der souper? Nej det var en vanlig hvardagsafton — men det var en hvardagsafton, under de första månaderna af en Riksdag, då lyxens thermometer af sig sjelf alltid stiger några grader. Man måste synas från en litet mera än vanligt briljant sida. Man måste intaga en viss ställning, ett visst utseende, ett visst sken, och man hade äfven dubblerat ljusen, såsom ett gifvet och säkert medel att öka detta sken. Man ansåg sig böra lefva på en högre fot — — och hade förgylt skon. Denna afton var till och med icke någon af dem, på hvilken Grefven mottog främmande, annat än de få, som räknade sig till hans närmaste vänner, och som utgjorde, så att säga, husets ständiga, trogna hedersvakt. Bredvid den gamle Grefven, som presiderade i soffan, satt också endast en medelålders man på en, som det tycktes, enkom ditflyttad beqväm, något gammalmodig, sammetsbeklädd och förgyld karmstol. Om icke denne, som var en civil embetsman, hade varit så lång, som han verkligen var, skulle man utan malice kunnat ha påstått, att han var Grefvens öra; ty idel uppmärksamhet och hörsam undergifvenhet framställde sig i hans person. Grefven sjelf syntes vara emellan 50 och 60 år, kanske närmare 60. Han var en liten man, men med klippska och slipade, eller kanske rättare, lifliga ögon; också brunno de af en högre, gnistrande eld, hvarje gång som grannen på stolen yttrade något tänkvärdt ord, eller kanske någon skarp satir, ty det låg till och med en viss satir i uttrycket af de brinnande blickar, som, i korta ögonkast, då flögo från de högvälborna ögonen kring rummet. Framför honom låg på bordet H. M. Konung Carl Johans throntal, och man hade säkert diskuterat dess innehåll, tills man öfvergått till andra nya ämnen, följder likväl af det.
”Riktigt,” afbröt han sin granne, ”nu förstår jag herr Kammarrådet. Planen är ej rasande. På det sättet skulle man afväpna oppositionen genom oppositionen.”
En betjent inträdde i samma ögonblick och anmälte, bugande, Baron * * *. ”Han — — jaså — åh — nej, säg honom att vi ej äro hemma.” ”Hvad?” utropade då hans enda dotter, sällskapernas glädje och lif, Stockholms vackraste blomma, ungkarlarnes förtjusning, balernas prydnad och alla koketters afund och förtviflan, den älskvärda fröken A . . . ., ”hvad,” ropade hon, och blickade upp från sitt arbete, icke hemma för honom? Pappa håller ju så mycket af honom. Kanske hörde pappa icke att det var Baron Edvard?”
”Han — jaså-å, bed honom vara artig och stiga in.” Ett kallt löje krökte dervid hans förnäma läppar. Den unga fröken log af hjertlig, ren och barnslig glädje. Man tyckte nästan att hjertat genomskimrade hela hennes väsende, alla hennes anletsdrag.
Baron inträdde; det var samma ädla gestalt, som vi förut sett på Riddarhus-bänken. Sedan de vanliga helsningarne voro vexlade, blef ett ögonblicks tystnad i rummet. Grefven hade ännu ej satt sig, han bibehöll sin stående ställning. Detta var redan något ovanligt. Med ögonen fästade på throntalet, lade han tummen och pekfingret äfven derpå. Hvad menade han? ”Herr Baron,” sade han slutligen, ”känner ni detta tal?” — ”Visserligen, det är H. M. Konungens.” — ”Nåväl,” och dervid vek han tillbaka några blad, och upptog en ur Aftonbladet utklippt spalt, ”känner ni äfven detta?” — ”Ah, det är mitt eget tal på Riddarhuset.” — ”Ifrån denna stund må ni tillåta oss, herr Baron,” återtog Grefven, ”att vi äro mera sällan hemma för er, än hitintills. Jag har förut icke känt er, men sedan jag nu gör det, må ni ursäkta mig, om nycklarna till mina dörrar äro borttappade för er. För min del tillhör jag styrelsen, ni oppositionen, och ovänner äro icke vänner. Ödmjuka tjenare!” De friska rosorna på den vårlika flickans kinder hade förvandlat sig till bleka liljor. Med tillbakalutadt, stolt hufvud och med öppna, talande ögon blickade hon förvirrad på sin far; men denne stod lugn, kall, bestämd, mera än man vanligtvis var van att se honom. Kammarrådet kastade en sneglande blick öfver scenen, och man kunde i hans ansigte läsa en viss tillfredsställelse; men då hans blick träffade en af de stora trymåerne och han oförmodadt fick se sig sjelf, rodnade han upp under öronen. Hvem förklarar denna rodnad? Baron var djupt gripen, men den friska, manliga besinningen gaf snart ord åt den särade känslan. ”Det finnes ingenting, herr Grefve,” svarade han, ”från hvilket jag icke kan resignera, utom från min öfvertygelse. Hvad jag i dag har yttrat på Riddarhuset, tänkte jag, och hvad jag sålunda i själ och hjerta tänkte, ansåg jag för en skyldighet att säga, en skyldighet emot fäderneslandet; ty det tillhör jag först, familjerna sedan!” Han bugade sig derpå djupt för Grefven, kastade på fröken en frågande blick, som blef nöjaktigt besvarad, och med en kort, vårdslös helsning för Kammarrådet aflägsnade han sig. En dödande tystnad hvilade öfver det lilla sällskapet. Man serverade thé.
III.
Den djupa tystnaden i förmaket stördes efter en stund af bjellror utanför på gården. En betjent anmälte, att Hofmarskalkinnan A * * väntade Fröken. ”Ah,” utropade hon, i det hon med en liflig rörelse uppsprang från sin stol, ”att jag skulle hafva förglömt det! Jag har lofvat Hofmarskalkinnan att följa med henne och hennes döttrar på maskeraden i afton, till Kirsteinska huset. Pappa har väl ingenting deremot?” ”På Kirsteinska huset?” frågade Grefven långsamt. ”Med Hofmarskalkinnan A * *?” — ”Vi uppgjorde partiet, då vi träffades sist hos Excellensen L.,” återtog hans täcka dotter. ”Der var flere, som ämnade sig dit.” — ”Ja så, å ja, du kan gerna fara,” svarade gubben. — ”Då får jag riktigt skynda mig,” ropade fröken, och hoppade ut genom dörren. Kammarrådet såg litet lång ut i ansigtet. Hade han gått miste om en treflig aftonstund? Grefven tömde långsamt sin thekopp, och då betjenten aflägsnade sig, tycktes han falla i ett visst begrundande, till hvilket vi våga sluta af den trumning med handen, som omedelbart derpå började. Det var preludierna, man såg det tydligt, till ett tal, och talet följde äfven rätt snart.
”Herr Kammarråd, jag har verkligen önskat mig en ensam stund med er. Ni har begärt min dotters hand. Nåväl, jag vill oförbehållsamt yttra mig. Jag antager ert anbud. Ni är väl ej af gammal familj, men dock af familj; dessutom äger ni en betydlig rikedom, och genom den och ert goda hufvud kan ni snart förvärfva en Grefvekrona. Hvad som derjemte mycket bidrager till detta mitt beslut, är det, att ni är en af den närvarande styrelsens, den så kallade gamla regimens, bästa stöd, säkraste pelare. Att vinna flickan för er, må bli er egen sak. Emedlertid vill jag gifva er det rådet, att blifva litet romantisk, litet aktör, litet diplomat. Det skadar ej i en kärleks-affär. För att eröfra ett fruntimmershjerta, framför allt hennes, måste man vara sådan. Hon är sjelf litet öfverspänd och full af fantasier. Det vore nästan bäst, om man kunde öfverrumpla henne, då vore det gjordt på ögonblicket. Jag minnes min salig hustru; hon var precist som min lilla flicka; men jag begagnade mig af konjunkturen, och hon var min, innan hon visste det sjelf. Ah, det faller mig in något — låt se — jo — John!” betjenten inträdde. ”Skynda dig upp på frökens kammare och se efter, om der finnes — i garderoben kanske — några maskeraddrägter; tag ned tvenne, och säg sedan till, att kusken spänner för en täckvagn.” Efter en stunds paus, fortfor han till Kammarrådet: ”I afton fara vi också till Kirsteinska huset på maskeraden. Hvad säger ni derom? Det har fallit mig in — ah — hit Ivan, säg till hofmästaren, att han har en souper i ordning till klockan 12 à 1 i natt, för 30, 40 à 50 personer — se, si der är John — förträffligt: den här riddar-rustningen får herr Kammarrådet taga, jag väljer domino-drägten, den passar för mina år.”
”Men, herr Grefve, mina år —”
”Att fria och tala om år — nu äro vi färdiga — således till Kirsteinska huset.”
IV.
Vi äro nu i Kirsteinska huset. Hvilken massa af menniskor, hvilket lif, hvilken rörelse! Det var förtrollande att från de tysta, mörka och döda gatorna, der man vandrade så obetydlig, som en krälande mask, emellan de höga grafbräddarne af omgifvande, resliga stenhusmurar, ögonblickligt och liksom genom ett trollslag finna sig förflyttad in uti den mest brokiga verld af sydländsk prakt, färgvexlande glans och skimrande rörligt lif. Det var den stenhårdaste prosa, förbytt till den mest fantastiska, i sjelfva verkligheten existerande, poesi; der infallet och stunden oemotståndligt indrog sjelfva den hvardagligaste hvardags-menniska till aktör i ständigt omvexlande scener, ur de mest olika, tillfälliga och förflygande vaudeviller. Var man verkligen i Sverige? Man glömde det. Man glömde den frostbitande kölden, man glömde den höga, stela, klippiga naturen; man glömde nordens njugga, torftiga fysiognomi; man trodde sig vandra under en Italiensk glödande himmel, der ”molnets” rikt glänsande constellation, i mångdubbladt antal, strödde strålande guld öfver scenen, och der en lifvande musik gungade genom luft, själ och hjerta, väckande till friska och glada rörelser och hänryckningar. Var man icke der, eller hvarest var man? Tankarna upplöstes till känslor: det surmulnaste förstånd blef förvandladt till fantasi; gubbens hjerta genomströmmades af varm ungdomlighet, nykterhetsvännen rusades af synernas illusioner; riksdagsmannen glömde hela riket; pratmakaren hade ej ord för hvad han kände, och den ordkarge pratade om hela verlden. Skönheten var en styggelse att se, och den utlefvade styggelsen var en skönhet: masken hade förvandlat dem båda. Kärleken var kommen i sin egen verld och i hvarje öga lurade dess pilar. I sanning, icke var man i norden, visst var man söder hän, uti Italien eller på en förtrollande ö, långt hän i det solbelysta haf, som smekes af den eviga vårluftens andedrag? Riktigt! det var en ö, ett land för sig sjelf, en verld, skiljd från den öfriga, en punkt, en koloni, utkastad utom det vanliga statsmanna-samfundet; men en koloni, der, då man betraktade befolkningen, en liten täck verldshistoria tagit lif och form i mångfaldiga gestalter och nu rörde sig fram och åter, alltid ny och bibehållande sina olika tiders och sina olika länders originela egendomlighet. Der sväfvar en Venetianska, med sin, på ett sirligt sätt draperade, luftiga och hvita fazoletta, här vandrar en djupsinnig Mongol med högfjädrad turban; der rör sig en tyst, inom sig sjelf sluten, mörk domino; här sväfvar sakta och stilla en dokhöljd Nunna fram med hopknäppta händer genom skarorna; der hoppar en Arlequin, med infällen till och med i sina tåspetsar, och här struttar en nätt Dalkulla på högklackad, silfverbespännad sko, och vid hennes arm vandrar en snörd sprätt, direkte kommen från den fashionabla verlden på Norrbro; men hvem der? Igenom de öppna dörrarne inträder med raska, friska steg en man, prydd med en ståtlig riddarrustning; han stannar på tröskeln, öfverraskad på ett behagligt sätt, så tyckes det, af den brokiga panorama, som öppnar sig för hans öga. Hans drägt är högst praktfull. Sköldemärket är ett T uti ett brinnande hjerta. Hvad månde det betyda? Du skall få veta det innan berättelsen slutar. Vid den unga riddarens sida stod en medelmåttigt lång man, omsluten af en svart sammetskåpa och barett af samma slag, utsmyckad med en blixtrande juvel, fästad der, såsom en slags kokard och fasthållande en rakt uppstående mörkbrun örnfjäder. Han betraktade riddaren med hvassa blickar, under det att följande samtal uppstod dem emellan.
Svartrocken: ”Alla tokar ha sluppit ut från dårhuset i qväll. Ni också, herr riddare af tusenskönan, eller kanske af tusen hjertan, eller måhända, ändå rättare, af ett tokigt hjerta, då jag ej så noga kan veta hvad det der stora T skall betyda. Ha, ha, ha!”
Riddarens bröst höjde sig, man såg att han ej var van att bära förolämpningar. Han vände sig ifrån sammetskåpan, men lade ovilkorligt sin hand på svärdfästet.
Svartrocken: ”Ha, ha, ha! Jag har ställt ert horoskop i dag, och som ni är född under oxen, har ni lätt för att begå dumheter. Jag trotsar er att draga er klinga, som ni så skyndsamt lägger handen på.”
Riddaren: ”Vi äro på ett publikt ställe, på ett offentligt nöje: allt förbjuder mig . . . .”
Svartrocken: ”Ingen fara, ni må gerna draga ert svärd! Ni har ej haft mod en gång att sätta ett sådant vid er sida; jag är säker på, att ni endast har en tuppfjäder i baljan, och jag måste i sanning bele en modern sprätt, som haft djerfhet påkläda sig en af den tappra medeltidens rustningar. Ha, ha, ha!”
Förvägne! ropade riddaren och drog sitt svärd: men hur flat och förlägen stod han ej der, då det verkligen var endast en tuppfjäder. Alla maskerna, som samlat sig kring dem, aflägsnade sig skrattande. Svartkåpan försvann. Mulen vandrade riddaren fram åt danssalongen. Det första han såg, när han inträdde der, var åter svartrocken eller en precist lika rock, som svängde sig med lifliga rörelser i en vingad, luftig och behaglig française, besjälad af en utaf Strauss komponerad skön musik, spelad af fulltalig orchester. Men hvem dansade han med? Dessa sköna former, kände ej riddaren dem? Denna smidiga växt, detta något tillbakaböjda hufvud, denna lilla, nästan vingade fot, hade han ej sett den förr? Svartsjukan vaknade i hans bröst. Är det ej fröken A.? Det måste vara hon. Dansen upphörde; han nalkades henne. Han talade med henne; men hon svarade ej. Det var en döfstum, eller hon spelade åtminstone en sådan rôle. Blott tecken utgjorde hennes språk. Men dessa små fingrar — de kunde ej vara någon annans än hennes. De båda promenerande hade sålunda kommit i ett aflägset mindre rum. Han såg sig omkring och fann att de voro ensamne. Han bad henne säga, hvem hon var. Hon teg. Han bad henne lyfta på masken. Hon runkade blott på det lätta, lockiga hufvudet. Med brinnande otålighet, med växande lidelse, utropade han: ”Jag vet hvem du är, och nu eller aldrig måste du inlösa det löfte du gifvit mig. Intet dödligt öga ser oss här, intet!” Men knappast hade han djerft lindat sin arm omkring hennes smala medja, förrän hon med en qvick rörelse rullade sig skrattande ur hans händer; och i samma stund stodo tvenne lika klädda, lika höga, ja, i alla stycken till utseendet fullkomligt lika fruntimmer, med hotande och upplyfta fingrar framför honom. Den, med hvilken han nyss talat, förenade sig med dem; de voro fyra, som med om hvarandra hoplindade armar nu slogo en halfcirkel omkring honom. Med halfhög röst sjöngo de följande:
Har af oss du någon kär,
Säg oss, säg oss, hvem det är! —
Af vår röst du skall det höra:
Hjertat har det bästa öra.
Efter en stunds paus sjöngo de med förändrad, mera lätt och lekande melodi:
Älskar du blott riktigt sannt,
Kan också din flickas röst
Icke vara obekant
I ditt hjerta, i ditt bröst.
Men på hvilken skulle han gissa? Det var ej så lätt. Hans öra hade dock upptäckt en fin darrning, en besynnerlig, men hjertlig brytning i tonen, just hos den, hvilken han nyss hållit i sina armar, och han utsträckte sin hand emot henne. Hade han gissat rätt? Tigande förde hon honom in i danssalen.
V.
Men redan på tröskeln till den stora, elegant dekorerade salen, der det hvimlade af kostymer, möttes han af den svarta sammetskåpan, denna mörka skugga, som oblida omständigheter alltjemt ville ställa vid hans sida. ”Ha, ha, ha!” skrattade masken, och man såg huru riddaren, med en vredgad blick, genom en hastig vändning, trädde honom under ögonen. ”Ni har förolämpat mig,” talade han kort, ”och ehuru jag ej känner er, anser jag er likväl, till följe af er drägt — så vida den ej är hyrd för dagen — såsom en man af heder, och jag fordrar upprättelse; om ni behagar, träffas vi i morgon kl. 12 vid Blåporten. Värja eller pistol?” — ”Pistol!” var det halft skrattande svaret. Riddaren ville nu föra sin dam in i dansen, men med förundran började han att sjelf betvifla det hon var den han ansåg henne vara, då hon, som ej kunde undgå att höra hans spända förhållande till sammetskåpan, likväl, på en vink ifrån honom, stannade och lutade sitt hufvud så, att denne blef i tillfälle att tillhviska henne några ord, af hvilka riddaren dock endast förnam högst afbrutna utrop: ”han är sannerligen här — — signetringen pä handen är — pap — — se vid dörren.” Såväl riddaren, som hans dam, följde med sina ögon den rigtning, som kåpan dervid utpekade med fingret. Men huru öfverraskad blef han ej, då han upptäckte en person, vid hans egen längd och kroppsställning, klädd i en precist dylik riddarrustning, som den han sjelf bar för aftonen, gravitetiskt stödande sig der emot dörrposten. Han igenkände samma hjelm, samma harnesk, samma korta, guldfransade sidenmantel, som han sjelf paraderade med; hvarje del så lika den ena den andra, som hade de varit modeller för hvarandra. Han ville vända sig till sin dam, för att begära någon upplysning, men hindrades af en ny förundran, då han också bredvid denna sin afbild, detta sitt andra jag, upptäckte just samma hånande sammetsrock, eller rättare en precist dylik, som den, hvilken stod vid hans egen sida. Han begrep ej dessa öfverallt återkommande likheter, detta besynnerliga dubblerande af samma drägter. Var det tillfälligt, eller var det en afsigtlig intrig, spunnen kring honom eller kring någon annan? Han beslöt att vara på sin vakt. Dansen började; men konversationen kunde ej komma i gång, emedan hans dam iakttog en orubblig tystnad och emedan han var en stor stackare uti teckenspråket med alla, utom med fröken A., i hvilket fall kärleken skänkte det både betydelse, mening och tydlighet. Hans nyfikenhet var likväl ej derföre mindre och allt som den växte, kände han äfven huru hans hjerta började klappa allt fortare och lifligare. Den lilla vackra okända masken hade ingifvit honom ett intresse, som han förut ej känt, och som ökades genom ovissheten om det ej ändå kunde vara den, som han mest älskade af hela det täcka könet. Folksamlingen hade nu betydligt ökat sig. Man trängdes i stora massor öfver allt. Isynnerhet voro grupperne täta kring de dansande. Helt nära till riddaren stod en svart domino, som, ehuru den ej deltog i sjelfva dansen, dock tycktes med mycket intresse uppmärksamma hans rörelser och alla i dansen deltagande personer. Öfver dem alla flög dennes blickar observerande, såsom hade han varit en General-Mönster-Herre.
För sin del brydde riddaren sig föga om honom, men hans dam tycktes deremot med desto större deltagande betrakta honom, och han anmärkte, att då han lemnade henne, för att, enligt dansens turer, ensam figurera för sin vis à vis, sä vände sig hans okända dam emot denna domino, tryckte hans hand och vexlade några ord. Sedan han återkommit på sin plats, nalkades dominon riddaren sjelf och yttrade halfhögt, med en viss skalkaktighet i sin blick: ”så bör det vara, ni gör er sak bättre än jag trott er om, få se hur jag gör min?” När dominon derefter aflägsnade sig, observerade han vidare, att en stor carniolsring blixtrade på högra handen, och han tyckte sig igenkänna den. Var det ej fröken A:s far, som talat till honom? Han började att ej förstå ens sig sjelf. Förhållanderne inknöto sig allt mera och mera i en olöslig knut för hans förstånd. Han vände sig frågande och bedjande om upplysning till sin dam; men hon lade fingret på sin mun, och hvarje hans fråga förblef obesvarad. Men den ena frågan, den ena bönen, den ena önskan föder oupphörligt andra och nya, och när sluta det varma mannahjertats frågor, böner och önskningar? Ifrigare än förut, varmare och innerligare anhöll han nu, att hon skulle demaskera sig: ty deruti såg han upplösningen på alla dessa, som det syntes honom, små invecklade tilldragelser. Hon såg på honom; hvilken blick! den kunde ej vara någon annans än hennes, och derpå nickade hon så förtroligt, att han betraktade det såsom ett medgifvande. Françaisen upphörde, och såsom en gammal vän, en kär bekant lade hon sin mjuka, lätta arm under hans; hade den ej legat der förut? De vandrade nu, såsom förda af en tyst öfverenskommelse, åt samma rum, der han för en timma sedan lindade sin arm omkring hennes veka lif. De voro nu, som då, helt allena. Han förnyade sin anhållan. Hon höjde sin arm, som han trodde, för att lyfta på masken och äfven han lyfte sin, för att utkräfra den lofvade och den i hans själ så ofta omdrömda kyssen. Kärleken ser, hör och beräknar ej något annat än kärlek. I hela sin tillvaro är den aldrig något annat än sig sjelf. Redan hade han ånyo lindat sin starka arm omkring henne, redan ville han uttaga sin innestående fordran, som ej gerna kunde nekas, då han så der sjelftaget intecknat hela fastigheten i sina armar, och då han ej kände för ögonblicket någon annan lag än hjertats. Masken föll; men den varma, lefvande beröring, som hans läppar redan i andanom kände — hvad blef väl deraf? Ovillkorligt drog han sig ett steg tillbaka, och en viss isköld lopp igenom hans ådror. Framför honom stod, i stället för det förväntade, bekanta, älskeliga och själfulla ansigtet, ett själlöst, kallt, stelt, nästan vanställdt och obekant, snarare dödens än lifvets. Han gjorde en tafatt, stolt bugning, och då hon, med ett lätt och nätt danssteg, skyndade derifrån, vände han sig om, för att aflägsna sig; men vägen var redan stängd. Framför honom stod den svarta sammetskåpan, men icke ensam, utan tredubblad. Trenne dystra, mörka, svartklädda männer stodo med korslagda armar stängande hans väg framåt. Hvem var af dem den, som han manat till tvekamp, hvilken af dem, som beskrattande och förlöjligande följt honom hela aftonen, hvilken? Lika som svarta, hotande åskmoln stodo de framför honom, med en blixt i hvarje öga.
VI.
Och de talade alla tre, den ena efter den andra! ”det är mig ni utmanat till strid i morgon, jag är färdig dertill nu genast, om det lyster er. Man bör ej uppskjuta till morgondagen, hvad som kan göras i dag.” — ”Mina herrar,” sade Baron E., ty mina läsare har säkert redan gissat, att riddaren ej var någon annan än han, ”det är en utaf er, som med otillbörligt hån förföljt alla mina steg i afton, och hvars sällskap högeligen generat mig: förty visste jag hvad mig tillkom, för att göra mig honom qvitt: jag kastade honom min handske i synen; men hvilken denne är utaf er tre, det är för mig omöjligt att gissa. Skulle ni likväl finna, att min handske vore för tung att upptaga för en, och derföre gemensamt vilja söka lyfta den från golfvet, så — mycket gerna för mig. I morgon således, kl. 12 vid Blåporten, och en och en. Farväl!” — ”Icke så, min herre,” svarade en af svartrockarne, ”ni känner ej oss, vi ej er, och för vår del vilja vi ej heller lära känna er. Affären har uppstått emellan oss såsom obekanta, den må äfven afslutas emellan obekanta. För den af delegarne i denna tvist, som går såsom segrare ur striden, blir, om vi äro obekanta, ansvaret allsintet. Man har kringgått duells-plakatet. Polisen skall aldrig kunna upptäcka er eller oss. Öfver hela saken skall en ogenomtränglig slöja ligga. En maskerad-kåpa betäcker oss alla. Till följe af dessa skäl, kan en tapper man ej längre tveka. För att likväl undvika allt uppseende, hafva vi förskaffat oss ett rum en trappa upp, och med ert tillstånd, kunna vi nyttja värjor i stället för pistoler. Vi hafva försett oss med vapen deruppe, af hvilka ni eger att välja, hvilket som behagar er.” Det bestämda och manliga i denna framställning, ehuru resonnemanget väl egentligen hvilade på en falsk logik, gjorde emedlertid intryck på Baron E., och han hade ej något att anmärka deremot, utom att han saknade ett, vid ett tillfälle som detta, nödvändigt bihang, nemligen sekundant. Knappast hade han dock yttrat denna sin oförgripliga mening, förrän de fyra, förut bekanta, lika klädda fruntimmers-maskerna hoppade in emot honom ifrån angränsande rum, och erbjödo sig, hur löjligt det än kunde synas, att åtaga sig sekundant-bestyret. Baron E. hade väl svårt att hålla sig ifrån att dervid draga på munnen, men antog likväl anbudet, hvarpå de begåfvo sig bort åt en fonddörr. När Baronen, som gick sist, stängde dörren och blickade tillbaka in åt dansrummen, såg han sitt andra jag, likhets-tecknets riddare anfäktad, som det föreföll honom, på ett ganska häftigt sätt, af en fjerde kolsvart sammets-kåpa.
Med skyndsamma steg hastade sällskapet genom en smal korridor, som krökte sig åt höger, och vid hvars ända en bred trappa ledde dem en våning högre upp. Man stannade vid en hög och bred dubbeldörr, som efter ett ögonblick, sedan man med en ringklocka tillkännagifvit sin närvaro, öppnades inifrån af en djupt bugande vaktmästare. De inträdde törst i en liten tambour och derefter i en vacker, väl möblerad och upplyst sal. Man tycktes ha väntat främmande der, så syntes det af den elegans, hvarmed allt var ordnadt, men förgäfves tittade Baronen omkring sig, för att finna några vapen. Af hvad han såg hade han flera anledningar att snarare supponera en liten extra bal, än en extra batalj. Det dröjde dock ej länge, förrän sceneriet förändrade sig. Likasom utaf sig sjelfva, öppnade sig de gulmålade förmaksdörrarne, och om det också var ljust i salen, så var det ändå ljusare derinne. Det anmärkningsvärdaste var likväl ett fyrkantigt bord, öfverdraget med ett rödt, i djupa veck nedfallande, bordstäcke, vid hvars öfversta ända en ganska fetlagd person satt med värdig hållning, insvept i en uti rikt draperi nedhängande svart sammetskåpa, lika med dem som buros af hans tre följeslagare och duellanter. Ansigtet var gömdt bakom en tunn och florlik halfmask. På sidan om denne presiderande person lågo tvenne böcker, de voro likväl icke skinninbundna, utan försedde med små nätta och vackra röda maroquins-band. En förgylld kandelaber höjde sig midt på bordet. Baron E., som väl var af en liflig och enthusiastisk natur, tyckte dock föga om någonting, som fick anstrykning af ”roman”. Den poesi var honom kär, som hvilade endera på ögonblicklig tillfällighet eller på dess fullkomliga motsats, på något redbart underlag, såsom på menniskokärlek, uppträdande uti ren verksamhet för enskildt eller allmänt bästa, eller på ridderlig hängifvenhet, för hvad stort och sannt var, och dess strid derföre; men hela det fält af romantik som äger anstrykning af krystad tillställning, ville hans själ ej rätt fördraga. I det ovanliga ville han skönja spåren af en frivillig kraft, om han skulle erkänna den för något annat än en tillgjord småstads-rolighet. Den scen, som han hade framför sig, tycktes honom närma sig denna sednare kathegorien, ehuru visserligen hvarken dess orsaker eller afsigter voro klara för honom. Han ville derföre afvakta den första skymt af utveckling, för att sedan handla i öfverensstämmelse med hvad han fann skäligt.
De trenne svarta kåporna som åtföljde honom, eller hvilka rättare han åtföljt upp i dessa rum, ordnade sig till venster om den vid bordet sittande personen och till höger ställde sig de trenne flickorna, så att han kom att stå helt ensam midt framför detta hemliga tribunal.
Snart började händelsen att sjelfmant afkläda sig sin un- dersamma maskerad-kostym och framstå för hans blick i sin egentliga sannskyldiga gestalt. Ordföranden talade, med en välklingande, ren stämma följande, och han hörde genast, såväl af ord som på röst, att också det var ett fruntimmer.
VII.
”Det är säkert, talade hon, ”säkert icke utan förundran, som ni betraktar oss och den ställning, som i er tanka, en oviss slump kommit er att intaga här. Emedlertid, vi känna er, herr Baron och ni känner äfven oss; vi äro edra varmaste vänner och närmaste slägtingar. Tillåt oss att utveckla omständigheterna, och tala liksom emellan fyra ögon: vänskapen kan ju medgifva det? Ni får lof att erkänna, att numera hela verlden håller på att förändra färg, att det icke finnes, i hvad fall som helst, en enda menniska eller, snart sagdt, ett enda föremål, som icke i mer eller mindre mon tournerar eller tournerat sig: reformer vilja göra sig gällande i allt. Det var äfven ganska hög tid dertill; ty man gäspade ju redan på taburetterne, såväl i konseljen, som i förmaket, och man sof i kojorna. Hvarifrån har böjelsen för dessa förändringar kommit? Gud vet det. Öfver oss hafva de kommit som sköna drömmar i natten, eljest tro vi, att behofvet föder böjelsen. Vi hafva också ett ungt hof, i hvars spets Konung Oscar står. Lik en morgonstjerna tindrar hans namn, uppgående bakom kanten af Carl Johans krona. Med honom skall helt visst en annan, lyckligare tid göra sig gällande, då styrelsen och folket förstå hvarandra bättre än nu. Ty sjelf ung, sjelf svensk, skall han helt säkert omgifva sig med en yngre, en mera svensk styrelse-personal, än den som Carl Johan valt till sitt Råd. Vi klandra ej det närvarande, men vi älska det kommande, och vilja äfven räkna oss tillhörande det, således tillhörande det unga hofvet. Nåväl! Vi äro fruntimmer, och åsigter, grundade på hvad jag nu yttrat, hafva hänfört oss till det steg vi tagit. Man säger allmänt, att f. d. H. E. Grefve G. Adlersparre erhöll sin fru Grefvinna, emedan han var en man, som i ett för landet svårt ögonblick utmärkte sig såsom patriot, såsom en verklig vän till fäderneslandet. Denna tanke hafva vi uppfattat, och i vår förening sökt utvidga och gifva en större betydelse. Några unga damer valde mig, efter jag var enka, att stå i spetsen, ledande denna idé. De hafva förenat sig om, att ej gifva sitt hjerta och sin hand åt någon, som icke tillhörde den nya unga tiden och som ej öppet arbetade för dess framgång och seger. Målet vilja vi tro är positift, och sällskapets antal är redan ej så obetydligt, och vi hafva hopp om, att det ännu ytterligare skall tillväxa och utbreda sig öfver land och rike.
Man säger att en hustru delar sin mans ära, och det förhåller sig verkligen så; men är mannen utan all utmärkelse, all egentlig ära, så är ju hans hustru det äfven. Och hvad ära kan den hustru äga, emot hvars man en hel nation uttalar ogillande yttranden, klandrande åsigter, fördömande opinioner? Svårligen någon! Hvilken lycka är det icke deremot, att tillhöra en, hvars namn är en glädje för folket, en ära för salongen, en lycka för fäderneslandet! Detta hafva några unga, varma hjertan insett, och de hafva beslutat, att ej tillhöra några andra än tidens och framtidens egne unge män. Äfven qvinnan bör lefva för nationen, och huru skall hon kunna det mera, än om hon Iyckliggör endast dem, som oaflåtligt tillhöra denna nation? Hvarjc friskt, naturligt bröst skall fattas af denna sanning och mången har äfven redan blifvit fattad. Också ifrån några fä damer, hvaraf detta förbund först bestod, ökas det nu dagligen allt mer och mer. Vi räkna snart inom hvarje familj någon som tillhör oss, och vår verksamhet går ut på, att komma männernas hjertan att slå, icke endast för oss, utan för landet, för den nya tiden.
Vi hafva pröfvat er, herr Baron, och om ni fann profvet litet narraktigt, kanske till och med barnsligt, så var äfven vår mening att roa oss med detsamma. Ni kan ej begära, att vi fruntimmer skola hitta på bättre tillställningar än vi gjort; den märkvärdiga bokstalvem T på er drägt betyder — tiden.
Skulle det emellertid nu behaga er att ingå i vårt förbund, så helsa vi er välkommen.”
Talarinnan aftog derpå sin lätta mask — det var Hofmarskalkinnan. På en vink af henne föllo äfven de öfrige maskerne, och Baron E. stod omgifven endast af sina närmaste vänner och bekanta. Med glad förtrolighet skakade han deras händer. I sitt hjerta tillhörde han dem. Att han bland de fyra unga damerna hade väntat att få se fröken A., är visserligen ej underkastadt något tvifvelsmål, men han sökte henne förgäfves. I dess ställe stod framför honom äfven nu det kalla, stela och förvridna ansigte, som han sett nere i danssalen, och hvilket var för honom fullkomligt främmande. Då höjde Hofmarskalkinnan åter sin röst. ”Herr Baron torde hafva anmärkt dessa tvenne böcker. Den ena af dem innehåller de reglor, som sällskapet gifvit sig, och den andra är namnförteckningen på ledamöterna. Herr Baron torde kanske hafva godhet och sjelf teckna sitt namn i den sednare. Jag kan försäkra att de förra ej äro så svåra, att icke de ganska lätt kunna efterlefvas. Baron kan emedlertid hemtaga dem till sig, för att vid lägligt tillfälle genomläsa dem.”
Sedan Baron E. utan all besinning inskrifvit sitt namn, fortsatte Hofmarskalkinnan sålunda: ”Såsom en hufvudsaklig grundregel för vår verksamhet, sträfva vi att utvidga det moraliskt rena i familjelifvet, till den största möjliga, i det allmänna lifvet, ingående makt. Vi hafva sålunda antagit, att oss emellan ej några våra inre intressen rörande hemligheter skulle qvarstå, såsom sådana, skiljande oss beständigt ifrån hvarandra; hvarföre vi också för hvarandra afslöjat våra inre behof, förhoppningar och önskningar. Sålunda känna vi äfven ert hjertas, icke blott historia, utan äfven närvarande innersta lif.”
Vid en rörelse från hennes hand stod fröken A. framför honom. Det kalla och själslösa ansigtet var blott en fin trådmask, som innanföre den yttre masken hade hitintills förvillat hans ögon.
”1 hennes röst igenkände ert hjerta henne,” talade Hofmarskalkinnan, ”det är kärlek, och man måste kunna älska uppriktigt och sannt för att vara en man, och det är sådana, som vår tid framför allt behöfver. Ni är vår. Ni är hennes.”
Och ledd af en oemotståndlig känsla slöt han den hulda flickan till sitt hjerta. Den utlofvade, den första kyssens salighet förenade dem. Det var en skön fest, som i denna stund firades i deras hjertan.
”Maskerna på,” talade Hofmarskalkinnan vidare, ”nu skola vi ner till balen. Vi hafva der ännu jern i elden; och vi få ej försitta ögonblicket, ty, om jag ej sett alltför illa, är det af mera vigt än man borde ha kunnat förmoda.”
Då hon passerade Edvard, tillade hon: ”vi hafva upptäckt ugglor i måsen, herr Baron, och måste försvara oss. Vårt förbund intar såväl defensen som offensen, allt som saken kräfver. Nu gäller det er, herr Baron, ty ni är väl ej nöjd blott med er dams hjerta, ni vill väl äfven ha hennes hand.”
VIII.
Nere i danssalen fortgick ännu balen, och maskernas antal hade ej i någon mon minskat sig. Man rörde sig der med oförändrad liflighet och friskhet. Nu stötte tvenne precist lika kostymer på hvarandra, det var de tvenne riddarne.
”Hvem är ni?” frågade den ene, ”och ni?” frågade den andre. ”Ar det måhända för er skull,” tillade den förre, ”som jag lidit all smälek i afton, som man förföljt mig med förolämpningar och sarkasmer, jagat mig med sårande infall och utsett mig till ett mål för det offentliga åtlöjet? Hvem är ni? Något misstag måste ha ägt rum oss emellan!” — ”Ha, ha, ha!” skrattade försmädligt en svartkåpa helt nära dem, och den talande masken såg sig förskräckt om och böjde sig nästan rädd ner, för att låta hånet liksom flyga öfver sitt hufvud. ”Här är visst icke något misstag begånget” fortsatte kåpan, ”en ek och ett ogräs äro väl gröna båda två, och i det fallet lika, men eljest finnes dem emellan ingen jemförelse. Hören, mina herrar,” tillade svartkåpan till de omkringstående, men i samma stund vände sig den anfallne riddaren om, mumlade några ord för sig sjelf, ”om att aflägsna sig från ett sådant pandemonium som detta,” och gick. Ännu i dörren hörde han ett obehagligt: ”ha, ha, ha!” skalla bakom sig.
Den andra masken qvarstod något förundrad öfver hvad han hörde; men det var engång så ödets beslut, att öfverraskning skulle denna afton följa på öfverraskning. Han stod ännu qvar på samma plats, då dominon, som han förut observerat med den stora guldringen på fingret, trängde sig fram emellan folkmassorna. Att det var Grefve X . . y . . såg han nu tydligt, och han ville af en ofrivillig inre rörelse draga sig tillbaka, men hann likväl knappast att taga ett steg, förrän Grefven hade med sitt lillfinger fattat i ett af knapphålen på hans rock, och tilihviskat honom med synnerlig förtrolighet: ”nu reser jag hem, ni kommer efter, kan följa med min dotter, utan att likväl upptäcka er för henne. Jag har talat vid henne, och hon är vid det bästa lynne, just som jag ville ha det — och i afton, nå, nå! jag vill öfverraska alla.” Grefven afvaktade ej något svar, utan uppfylld af egna tankar, skyndade han sig derifrån.
I ett af smårummen, der en och annan scen af denna berättelse redan förefallit, såg man alla de masker, hvilka ägt någon här omnämnd rol, den ena efter den andra, småningom församla sig.
”Jag är bjuden till Grefve X. på supé,” hördes en röst; ”jag också,” svarade en annan, ”och äfven jag,” fortsatte en tredje. — ”Min far har uppdragit mig, att invitera er allesamman,” talade då fröken A., likväl endast med det vilkor, som han också strängeligen ålade mig, nemligen att en och hvar skall bibehålla den drägt på sig, som begagnats nu i afton, äfvensom masken; och bad min far mig säga, att om sällskapet hade den artigheten att uppfylla denna hans önskan, så skulle han skänka er till ersättning derföre, nöjet af, som han behagade uttrycka sig, en liten roman ur hvardagslifvet, förstås å la Demoiselle Jfremer.” — ”Dermed äro vi nöjda!” ropade alla.
Emellan Hofmarskalkinnan och tvenne af de svarta kåporna syntes derefter ett kort, men lifligt samtal vara å bane. Man anmärkte att Kammarrådets namn nämndes åtskilliga gånger. När de skiljdes åt ifrån hvarandra, hördes ett halfhögt, dämpadt, välbekant skratt ljuda genom rummet: det kom från en af svartrockarne.
Efter en timma stod en hel räcka af vinteråkdon utanför Grefvens hotel. Hela våningen var praktfullt upplyst. I alla rum hvimlade en otalig skara af maskerade personer. Upptåg och skämt sysselsatte den brokiga mängden. Det var en societets-karnaval, inpromtu tillskapad. I den stora, mångfönstrade salen stod ett dukadt hästsko-bord, belastadt med hela den rikedom och lyx, som en god kock och en god vinkällare så lätt förmå åstadkomma. Gästerna tycktes äga en synnerlig dragningskraft till detta bord, och de hade slutligen församlat sig omkring det. Då inträdde Grefven, han förde sin dotter vid handen. Sjelf hade han aftagit sin domino, men fröken A. bar ännu sin maskerad-kostym. Han intog platsen högst uppe vid bordet. Det låg något visst högtidligt och festligt i hans rörelser, och alla iakttogo en djup tystnad.
”Mina damer,” sade Grefven, ”mina herrar, jag tackar er, som efterkommit min önskan att behålla de olika drägter och masker, hvilka ni burit i afton, och det är för att skänka er alla en öfverraskning, som jag anhållit derom. J skåden uti mig en 60 års man, som i många förhållanden troget tjenat sin konung och sitt fädernesland. Vid dessa år kan dock min återstående lefnad icke blifva lång, och det heter att man skall sköta om sitt hus, innan dödens natt kommer. Vid min sida står min dotter. Det är hennes lycka som återstår mig att bereda, och jag önskade att sätta vid hennes sida en man, som med ett allmänt förtroende kunde förtjena hennes aktning och tillgifvenhet, och i hvars karakter jag ägde fullkomlig garanti, icke blott för hennes lycka, utan också för åtgärder i det allmänna lifvet, för hvilka nationen måste uppbära honom. Jag har utvalt en, och bär hans hufvud ej någon Grefve-krona, så ligger dock uti ett manligt och kraftigt offentligt handlingssätt mera värde än i denna krona, och är alltid en öppen väg till den. Hvad min dotter vidkommer, är jag förvissad om, att hon skall uppfylla sin bestämmelse såsom det anstår henne. I hennes ådror flyter mitt blod, och det är en borgen för hennes karakter.”
Grefven tystnade ett ögonblick, och djupare stillhet herrskar icke i grafven, än som hvilade i denna stund öfver sällskapet. Man hörde knappast något andedrag. ”Mina vänner,” fortsatte han, ”våra glas äro fyllda. Tillåt mig att proponera en skål för de nyförlofvade! Min dotters och herr riddarens skål!” Ett lifligt sorl lopp igenom salen. Maskerna föllo från alla ansigten. Baron Edvard och fröken A. sprungo i hvarandras armar.
Vid denna anblick tappade Grefven det slipade kristallglaset på golfvet, och hans ansigte fick ett uttryck af magerhet, som nästan var förskräckligt; men ej ett ord kom öfver hans läppar, det syntes tydligt att han sjelf var djupt öfverraskad. En af de svarta kåporna, som måhända genom sina observationer i Kirsteinska huset hade anat afsigten och förhållandet, ledde dock hans tankar snart, nästan ögonblickligt in i en annan strömfåra, än den, i hvilken man hade anledning att tro att de nu voro. ”Herr Grefve,” höjde han nu sin stämma, vi äro alla er familjs innerligt tillgifna vänner, det är också med uppriktig glädje och tillgifvenhet, som vi få lyckönska er till det förträffliga val ni gjort; ett val, som innebär er dotters väl, och er egen icke momentela, men säkert alltid beståndande tillfredsställelse. Det är likväl icke helt och hållet endast enskildta förhållanden som i denna stund ger mig anledning till denna lyckönskan; men man har i dag, från Regeringens sida gifvit anledning att tro, det Baron * * * skall komma att inträda i den blifvande nya Departemental-Styrelsen, och hvad som är visst, skulle också detta rykte ej besanna sig vid den första blifvande tillsättningen, så innebär det likväl alltid förhoppningar för framtiden, och det är således äfven från en nationligare sida, som jag anser mig kunna gratulera. De tjenster, som herr Baron * * * i en sådan ställning skall bli i tillfälle att göra landet, icke endast i tanken utan äfven i sjelfva verkligheten, skall ställa honom helt nära — Grefve-kronan, och förvisso alltid göra honom värdig densamma. Att jag derjemte lyckönskar det unga paret, är naturligt.” Man tömde glasen under allmänna och lifliga yttranden af vänskap.
Vid bordet talade Grefven ej ett ord. Han åt, tänkte och teg. Vi skulle nästan tro, att han varit färdig att bryta förbindelsen igen, om ej det hade varit ett synbart bevis på brist af — skicklighet. Convenancen måste ha sin gång, sitt offer.
Uppstigen från bordet, nalkades Baron Edvard honom, med hjertlig och sonlig undergifvenhet, och vi veta ej huruvida det var tanken på en möjligtvis blifvande departementalsplats eller något annat som spökade i gubbens hufvud, men Grefven tryckte med en viss godhet hans hand; bibehållande dock någon förlägenhet i sjelfva sin tankegång, yttrade han, till hälften skämtande och till hälften allvarligt: ”för denna förlofning har du att tacka ”slumpen.”
”Visst icke,” svarade Edvard honom, ”för den har jag att tacka ”kärlekens lycka.”
Morgonen derpå när Kammarrådet vaknade, berättade honom hans betjent, den kring staden redan utspridda nyheten, om förlofningen emellan Baron * * * och Fröken A., hvarvid Kammarrådet sprang häftigt upp ur sängen, klädde sig i sin uniform, d. v. s. i frack och trekantig hatt, ehuru han i hastigheten icke tog andra permissioner på sig än sina vanliga hvita underkläder, och ville sålunda skynda öfver till Grefven, då betjenten mötte honom i trappan och fäste hans uppmärksamhet på underredets dåliga ekipering, hvarföre han flat återvände till sina ungkarlsrum, der kaffebordet redan väntade honom. ”Nåväl,” utropade han slutligen efter djup besinning med kaffekoppen i sin hand, ”jag skall hämnas — hädanefter tillhör jag koalitionen och oppositionen, ja! till och med sjelfva Aftonbladet! Jag skall störta den gamla regimen och när en ny en gång uppträder — störtar jag äfven den. Jag skall alltid tillhöra de missnöjde.”
