Kris i befolkningsfrågan/6

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Det svenska folkets levnadsstandard
Kris i befolkningsfrågan
Socialpolitiken och folkets kvalitet  →


[ 173 ]Om man önskar en konstant befolkning

SJÄTTE KAPITLET

Socialpolitiken och det ekonomiska produktions- och fördelningsproblemet

Genom sista kapitlets analys av det svenska folkets faktiska levnadsstandard ha vi vunnit en bakgrund till förståelse av den alltjämt sjunkande fruktsamheten i Sverige. För att ha en utgångspunkt för den fortsatta diskussionen av vissa centrala socialpolitiska problem välja vi nu den arbetshypotes, som vi i fjärde kapitlet redan sökt underbygga: att medborgarna i framtiden mera allmänt icke vilja motse en minskning av befolkningen under en viss gräns.

Denna nedre gräns för befolkningens storlek kan utan fara för resonemanget lämnas helt obestämd. Hur denna gräns än bestämmes, är innebörden av ett sådant befolkningspolitiskt önskemål nämligen det, att vi på längre sikt vilja inrikta oss på ett barnantal av i genomsnitt upp emot tre barn per familj. En konstant befolkning – hur liten eller hur stor den än är – kräver nämligen en så hög genomsnittlig äktenskaplig fruktsamhet. Då en del familjer på grund av endera eller båda makarnas sterilitet och av andra orsaker alltid komma att ha ett mindre antal barn, betyder detta, att vissa familjer måste ha mer än tre barn. Denna genomsnittliga fruktsamhet är inemot 40% större än den nu rådande. Om vår analys i tredje kapitlet av fruktsamhetens utvecklingstendens är riktig, kommer den fruktsamhet, som skulle kunna stoppa avfolkningen, att ligga ännu mycket högre i förhållande till den lägre faktiska [ 174 ]fruktsamhet, som vi ha att räkna med inom en mycket nära framtid.[1]

Utifrån den så valda befolkningspolitiska värdepremissen framstår det då såsom en social livsfråga: vilka sanktioner – i psykologisk, sociologisk mening – har barnafödandet? Vi måste liksom börja inventera själva motiven till att äkta makar frivilligt underkasta sig barnavling, trots att den är förbunden med obehag och risker för den kvinnliga parten, trots att den vållar avbräck i hennes arbete och övriga livsföring, trots att den är tillfälligt hindrande för ett tillfredsställande sexualliv och medför fara för trohetsförhållandet inom äktenskapet, och trots att den innebär en mycket betydande kostnadsökning i familjebudgeten samt allahanda uppfostringsbekymmer i framtiden.

Äro vi befolkningspolitiskt intresserade av att barn födas i större antal, bli vi även tvungna att söka förstärka de motiv, som kunna övervinna alla dessa svårigheter, samt att försvaga vissa av de avhållande motiven. Detta kan blott ske genom en omgestaltning av de sociala och ekonomiska grundvalarna för familjeinstitutionen, reformer vilka emellertid äro starkt påkallade även av andra och direktare skäl.

En befolkningspolitisk inställning med nyss antydd målsättning leder således, då den är klarsynt och ärlig, rakt fram till [ 175 ]En försörjningsplankrav på radikala samhällsreformer. Man må moralisera hur mycket man vill (men med kännedom om de förhållanden, som i sista kapitlet blottlades, förefaller det i och för sig mera besvärligt att moraliser): tillfredsställer man icke dessa reformkra, kommer man förgäves att söka övertyga människor att de skola sätta flera barn till världen.


Tryggandet av folkets försörjning

Det primära reformkravet går därvid ut på, att familjernas ekonomiska tillvaro måste tryggas. De fattiga familjernas nu övermåttan stora risk för sin materiella existens måste minskas till en bråkdel, och deras allmänna levnadsstandard måste stegras.

Detta krav tillfredsställes icke på långa vägar genom arbetslöshetsförsäkring, fattigvård och understöd av olika slag, reservarbeten o. s. v., hur nödvändiga än dylika åtgärder kunna te sig i ett samhällets nödläge. Vad gäller familjernas förmåga och vilja att föda barn, komma de nämligen praktiskt taget varken att göra från eller till. Vilja vi nå befolkningspolitiska resultat är första villkoret att vi lägga upp och därefter genomföra en ekonomisk försörjningsplan, som ger arbetarna produktiv sysselsättning och som garanterar även bönderna en rimlig och någorlunda säker inkomst. Endast om vi få hela folket i arbete kan trygghet och höjd levnadsstandard uppnås i den grad, som från befolkningspolitisk synpunkt är nödvändig. – Att lägga upp ytterkonturerna för en dylik svensk försörjningsplan skulle kräva en bok för sig självt, och problemet måste här lämnas öppet. Endast vissa anmärkningar skola göras, närmast blott för att ge de praktiska frågeställningarna.

En väsentligt försvårande omständighet är att vi ställas inför detta försörjningsproblem just i en tid, då den internationella handeln och arbetsfördelningen är starkt desorganiserad. Och det är dessvärre ytterst sannolikt, att så kommer att vara [ 176 ]fallet för en praktiskt överskådbar framtid. Våra möjligheter att påverka den internationella utvecklingen äro starkt begränsade. Vi äro emellertid i vårt land allmänt eniga om att i den mindre mån sådana möjligheter existera, böra vi i vårt eget och hela världens intresse utnyttja dem för att främja det internationella samarbetets återuppbyggande. En tur i oturen är i alla händelser, att våra viktigaste exportvaror äro förhållandevis nödvändiga och begärliga utomlands.

Utrikeshandeln står såsom den givna ramen för en svensk försörjningsplan. Ju större vårt utbyte med främmande länder – och närmast vår export – blir, desto lättare blir det även att lösa försörjningsproblemet i landet. Desto större utkomstmöjligheter erbjuda nämligen då exportnäringarna. Även vid en förhållandevis kraftig expansion av dessa näringar – och tyvärr är det sannolikt att en dylik expansion skall möta hinder – måste emellertid, i synnerhet med nuvarande snabba produktionsrationalisering, hemmamarknadsnäringarna ävenledes undergå en mycket betydande produktionsutvidgning, därest vi nämligen vilja bringa ned arbetslösheten inom landet och fullt utnyttja det produktionskapital som blir tillgängligt.

Denna produktionsutvidgning inom hemmamarknadsnäringarna förutsätter en motsvarande konsumtionsstegring. Att en konsumtionsstegring icke är omöjlig av hänsyn till en real "mättnad", torde framgå av sista kapitlets analys av svenska folkets faktiska levnadsstandard. Däremot är den för närvarande omöjlig på grund av inkomsternas begränsning. Genom en produktionsstegring ökas emellertid dessa inkomster i den grad som erfordras. Liksom en stegrad konsumtion är en nödvändig förutsättning för en ökad produktion, så skapar just produktionsstegringen själv förutsättningarna för den erforderliga konsumtionsökningen. Svårigheten ligger helt i genomförandet av denna likmässiga stegring av produktion och konsumtion. Från en annan synpunkt sett kan man säga, att den nuvarande produktionsordningens väsentliga brist är, att den icke garanterar [ 177 ]Balans mellan produktion och konsumtionen jämvikt mellan produktionen och konsumtionen. Därav komma kriserna och den allmänna otryggheten, därav den permanenta massarbetslösheten. Den uppväxande generationens stora ekonomiskt organisatoriska uppgift är att med bibehållande av den genom industrialismen möjliggjorda, produktions-stegrande arbetsfördelningen dock göra produktionen till en samhällelig behovshushållning, där en maximal produktion är basen för en maximal konsumtion och vice versa.

Se vi till de särskilda näringarna och vända vi oss därvid först till jordbruket, så kunna vi till en början konstatera, att jordbruket för närvarande håller på att bli nationellt balanserat. Import av jordbruksprodukter blir mer och mer överflödig; även import av produktionsvaror för jordbruket och den med jordbruket konkurrerande margarinindustrien har börjat nedskäras. Några ökade exportmöjligheter i framtiden göra vi å andra sidan klokt i att inte räkna med; en hel del av den export av smör, ägg och fläsk vi nu uppehålla är i hög grad oekonomisk, och kan blott försvaras med att vi ha ett överskott av dessa jordbruksprodukter, som vi måste avföra från den inhemska marknaden, om prisen där icke skola bli för lantbruket ruinerande. Såsom långsiktig jordbrukspolitik är denna "dumping" oförsvarlig. Det gäller att i stället driva upp den inhemska konsumtionen av smör, mjölk och andra animaliska produkter och av frukt och grönsaker.

Som vi visat i föregående kapitel existerar även en mycket stor outnyttjad konsumtionsreserv just av dessa varor. De breda massorna ha för närvarande icke på långa vägar råd att äta så mycket kött och fläsk, mjölk och smör, ost, ägg och i synnerhet grönsaker, som de skulle vilja och behöva. Särskilt barnen i uppväxtåldern få underkasta sig försakelser, som äro omöjliga att senare gottgöra; vi återkomma längre fram till detta viktiga problem om barnens näringsstandard.

För en vidgad konsumtion av potatis och brödspannmål finns däremot ingen konsumtionsreserv. Den nu pågående [ 178 ]levnadskostnadsundersökningen synes visa en fullkomligt förvånande nedgång i konsumtionen av i synnerhet spannmålsprodukter inom alla samhällslager. Enligt preliminära uppgifter från statens spannmålsnämnd skulle den sammanlagda förbrukningen av bröd och mjöl per konsumtionsenhet och år för lantarbetarklassen ha minskat med omkring 7% från 1920 till 1933.[2] Lantarbetarklassens levnadsvillkor ha emellertid under det sista decenniet undergått en relativt mindre förbättring än andra arbetargruppers. Det visar sig även att en motsvarande beräkning för industriarbetar- och tjänstemannaklasserna från 1923 till 1933 ger till resultat en med hela 21% minskad förbrukning av bröd och mjöl. För medelklassen, som redan 1923 hade en mindre förbrukning av bröd och mjöl, är minskningsprocenten likaledes 21%. Härtill är vidare att anmärka, att dessa tal äro beräknade på familjebestånd med i stort sett oförändrad familjestorlek. Befolkningen såsom helhet har emellertid kraftigt minskat sitt barnantal, vilket i sin mån bör göra nedgången av den verkliga konsumtionen större än den kalkylerade utvisar. Av vissa andra skäl är det antagligt, att denna stora konsumtionsnedgång framför allt inträffat just under de sista åren.

Man kan inför dessa siffror icke underlåta den reflexionen att hela vår spannmålspolitik under de gångna åren skulle ha framstått i helt annan belysning, om vi redan tidigare haft bättre kunskap om de faktiska konsumtionstendenserna. Vi stå här inför ett av exemplen på hur en näringspolitik är blind, om den inte kan grundas på en rationellt upplagd och analyserad, fortlöpande konsumtionsstatistik. Trots de goda skördarna och arealutvidgningarna skulle spannmålspolitiken icke nu digna [ 179 ]Jordbrukspolitikenunder orimliga överskott, såvida 1920 och 1923 års konsumtionssiffror fortfarande voro riktiga. Det är framför allt konsumtionsomläggningen, som fört spannmålspolitiken till sammanbrott.

Spannmålspolitiken är vidare ett exempel på hur – utan direkta produktionsregleringar, som svårligen låta sig genomföra inom jordbruket – en prispolitik måste vara planmässigt allsidig och innefatta en för jordbruksproduktionens alla produkter så väl avvägd inbördes prissättning, att resultatet verkligen kan väntas ge den produktionsutveckling man önskar vid den konsumtionsutveckling man har att räkna med. Detta ekonomiska avvägningsproblem har icke kommit till sin rätt i de politiska kompromisserna. Men en "planhushållning" utan en rationellt ordnad information och utan en därå grundad planmässighet leder nödvändigtvis till misslyckande.

Det är hög tid att kriskompromisserna avlösas av ett genomtänkt stödsystem, vari spannmålspolitiken infogas såsom en del. Inmalningen får därvid bibehållas och ett visst prisstöd likaså, helst givet i sådan form att prisens stadga om ej deras höjd blir bättre säkrad. Men framför allt måste impulser ges till en produktionsomläggning, som går i riktning från odlandet av brödsäd och till ökad produktion av produkter, för vilka utrymme fortfarande i viss mån kan beredas genom importregleringar (fodermedel) och för vilka konsumtionen inom landet kan ökas (animaliska produkter och grönsaker). Och man bör söka finna avsättning för de animaliska slutprodukterna inom landet och om möjligt ej fördärva jordbrukets ekonomi och våra utomlandsmarknader genom fortsatt planlös dumping.

Den andra slutsatsen är: vilja vi söka utnyttja konsumtionsreserven inom landet, är en jordbrukspolitik, som huvudsakligen arbetar på att hålla uppe prisen, på lång sikt ytterligt oändamålsenlig. Det gäller tvärtom att få ner prisen för att stegra konsumtionen. Den nödvändiga jordbrukssubventionen får då i möjligaste grad ges i andra former, bl. a. förbilligad [ 180 ]fastighets- och driftskredit och kanske genom skuldnedskrivning. Överhuvudtaget är det ett gemensamt intresse för såväl jordbrukarna som livsmedelskonsumenterna att så stor del av den nödvändiga jordbrukssubventionen som möjligt lägges in i nedsatta produktionskostnader i stället för i uppehållna produktpris. Då livsmedelsprocentens storlek inom konsumtionsbudgeten stiger med fallande inkomst, ligger däri även ett fördelningspolitiskt intresse. Tryggar man därtill genom en rationaliserad marknadsorganisation jordbrukarnas pris- och avsättningsförhållanden mot häftiga och ändamålslösa förändringar, kan krediten även hållas väsentligt billigare t. o. m. utan räntesubvention, samtidigt som genom en dylik marknadsrationalisering jordbrukets salupris kunna hållas relativt högre utan i motsvarande mån stegrade inköpspris för konsumenterna.

Även vid en kraftigt utökad avsättning för animaliska jordbruksprodukter samt frukt och grönsaker kommer ändock jordbruksnäringen icke att i framliden kunna sysselsätta den arbetskraft, som nu är bunden till jordbruket (förutsatt att man inte räknar med nu oanade exportmöjligheter). Det är för övrigt bekant, att redan nu ej blott en viss redovisad öppen arbetslöshet utan därjämte en mycket större oredovisad "latent" arbetslöshet finns i jordbruket. Jordbruket har nämligen nu kommit in i en väldig teknisk utveckling, som motsvarar den industriella revolutionen. Den nya tekniken är kraftigt arbetsbesparande. Denna tekniska rationalisering är i och för sig ingenting att sörja över. I sista hand är den en nödvändig förutsättning för ernåendet av en högre levnadsstandard för bonde- och lantarbetarklassen och likaså för möjliggörandet av låga pris på jordbruksprodukter utan alltför stora subventioner. Men för landets försörjningsproblem är konsekvensen, att stadsmannanäringarna måste uppsuga ej blott hela den nu rådande arbetslösheten och den stora ökning av arbetare i arbetsför ålder, som inom den närmaste tiden alltjämt kommer att äga rum, utan även från jordbruket så småningom frigjord arbetskraft.

[ 181 ]HemmamarknadsindustriernaFör en kortare tid kan visserligen en del av detta överskott tagas i bruk för de kapitalinvesteringar i jordbruket, som just på grund av dess tekniska omläggning äro erforderliga, och för vägarbeten m. m., vilket vid en klok jordbrukspolitik uppskjuter den tidpunkt, då industrien har att upptaga stora mängder av från jordbruket frigjord arbetskraft. Strömmen av arbetskraft från jordbruket blir då emellertid desto kraftigare, när den efter detta uppskov en gång kommer. På längre sikt måste denna arbetskraft upptagas i industrien och därvid – som världshandeln utvecklar sig – framför allt i hemmamarknadsindustrien. Vi ha vidare att ihågkomma, att denna industri själv kommer att fortsätta att rationaliseras, vilket betyder att en desto kraftigare produktionsökning blir erforderlig, om vi verkligen vilja utnyttja våra resurser. Såsom ett livsvillkor kommer då att framstå en starkt stegrad konsumtion av en hel mängd industrivaror, som vi kunna tillverka här i landet. Någon "mättnad" är det som redan sagts inte frågan om på något område, så från den synpunkten råder det inga svårigheter. Svårigheterna äro helt av organisatoriskt ekonomisk och politisk beskaffenhet, vilket dock icke betyder att de äro mindre.

Framför allt behöva vi bättre och rymligare bostäder. Gäller det att utvidga vår hemmamarknadsindustri, bör bostadsproduktionen få komma i första rummet. Detta av flera skäl. Ett skäl, som vidlyftigare skall utvecklas i fortsättningen, är det rent bostadshygieniska. Ett annat skäl är det handelspolitiska. Bostadsproduktionen är i särskilt hög grad en i sig själv skyddad hemmamarknadsindustri. Man kan inte importera hus. Vilja vi utvidga bostadskonsumtionen, behöva vi inga tullar eller andra importrestriktioner för att förbehålla oss själva den därmed följande produktions- och sysselsättningsökningen. Vi dra full nytta av sysselsättningsökningen utan att därvid riskera att komma i krångel med andra stater och eventuellt försämra våra exportmöjligheter.

Men det viktigaste skälet har att göra med själva [ 182 ]bostadsproduktionens egen natur. Utmärkande för bostadsproduktionen är nämligen för det första att den direkt bereder arbete i så relativt hög grad. Ungefär hälften av de totala byggnadskostnaderna representerar arbetslöner. Indirekt beredes ännu mera arbete. Återstoden av byggnadskostnaden utgör nämligen efterfrågan på byggnadsmaterial av olika slag, och dessa äro i sin tur nästan genomgående av beskaffenhet att tillverkas i Sverige. I sista hand utgör en stegrad byggnadsproduktion nästan helt och hållet blott ett ökat i anspråkstagande av svensk arbetskraft, svenskt trä, svenskt järn o. s. v.

Härtill kommer, att byggnadsproduktionen såsom en typisk realinvesteringsindustri i särskilt hög grad bestämmer hela växlingen mellan allmänna uppgångs- och nedgångstider. Vilja vi få i gång näringslivet på alla områden, finnes ingen säkrare metod än att stimulera byggnadsproduktionen. Detta blir särskilt viktigt nu, om vi, såsom av alla tecken att döma är fallet, gå emot en period av undernormal investeringsverksamhet på många andra områden. Fabriker och anläggningar äro i stor utsträckning uppbyggda för en större kapacitet, än den som inom den närmaste framtiden kan komma till användning. Och så särskilt mycket mer ämna vi väl heller inte kosta på våra vägar och övriga kommunikationsmedel. Det är då viktigt att få i gång byggnadsindustrien, om vi inte vilja se hela näringslivet stagnera. Här ha vi att erinra oss byggnadsindustriens karaktär att vara en "nyckelindustri", med verkningar långt över dess eget område. Och eftersom det är fråga om varaktiga investeringar, där den årliga konsumtionskostnaden för de nya byggnadernas användande blott uppgår till en bråkdel av hela produktionskostnaden och en än mindre bråkdel av totala inkomststegringen i samhället, utvidga sig dessa produktions-stegrande, sysselsättningsökande och inkomsthöjande verkningar särskilt kraftigt till alla områden av näringslivet.

En viktig beståndsdel av en svensk försörjningsplan är en förbättrad organisation av alla slags marknader, ej blott [ 183 ]Bostadsproduktionen som arbetsreservvarumarknaderna utan även kredit- och arbetsmarknaden. Detta problem sammanhänger i hög grad med frågan om produktionens stabilisering i tiden, d. v. s. utslätandet av de konjunktur- och i vissa fall säsongväxlingar, som för närvarande utgöra en svår effektivitetsläcka i vår ekonomiska organisation. För att här blott ta ett exempel anknytande till den sist berörda byggnadsproduktionen, är det klart, att om vi kunde stabilisera denna produktion i tiden och tillförsäkra byggnadsarbetarna en stadigare sysselsättning, så finge arbetsmarknaden ett helt annat utseende. Vi kunde då tänka oss en väsentlig sänkning av de ackords- och timlönesatser, vilka bestämma arbetskostnaden, medan byggnadsarbetarnas samlade årslön, deras arbetsinkomst, i alla fall stegrades. En dylik utjämning av säsong- och konjunkturfluktuationerna inom byggnadsindustrien är tekniskt fullt möjlig, och vi ha blott att på allvar börja undersöka vägarna att även organisatoriskt skapa förutsättningar för denna utjämnings genomförande. Även inom andra industrier finnas dylika reformer att göra.

Vid genomtänkandet av detta stora försörjningspolitiska problem, vars ytterlinjer här blott kunnat antydas, gäller det att göra en klar skillnad mellan å ena sidan krisåtgärder och å andra sidan den långsiktiga produktionsplanläggningen. Vi ha redan understrukit, att arbetslöshetsförsäkring, fattigvård och understöd av olika slag, reservarbeten o. s. v. enbart äro motiverade såsom medel att överbrygga ekonomiska kriser för individerna och samhället. De lösa däremot på intet sätt det stora produktionspolitiska problemet. De skapa på sin höjd ett rådrum för dettas utredning och för mera grundläggande reformers påbörjande.

På samma sätt ligger den aktuella frågan om arbetstidens förkortning. Genomförandet av lagstadgad åttatimmarsdag var visserligen på sin tid påkallat ej blott av arbetarnas behov av större fritid för personligt liv utan i stort sett även av rent produktionstekniska effektivitetsskäl. På vissa områden kunna [ 184 ]ytterligare arbetstidsnedsättningar vara av motsvarande skäl motiverade. Framför allt är det naturligtvis ett önskemål att lantarbetarna, hembiträdena och andra arbetarkategorier utom arbetstidslagstiftningens ram få sin arbetstid reglerad. I huvudsak gå emellertid reformkraven ut på införandet av ordnade semesterförhållanden även för arbetare och lägre tjänstemän i det enskilda näringslivet och eventuellt på en lämpligare fördelning av helgdagarna över året och en bättre lokalisering av arbetstiden under veckans sex arbetsdagar i syfte att göra lördagen mera fri o. s. v.

Allmänna krav på en ytterligare förkortad arbetstid – t. ex. ned till en 40- eller 36-timmars arbetsvecka – böra däremot just från arbetarsynpunkt mötas med stor misstänksamhet (därest de icke kunna motiveras ur effektivitetssynpunkt; dessa frågor borde då göras till föremål för mera ingående och för olika yrken differentierade psykotekniska studier). så låg som vår levnadsstandard faktiskt är, göra vi med all säkerhet klokt i att inrikta oss på att verkligen alla få arbeta just upp till effektivitetsgränsen. Det ligger därvid mera vikt på att söka förändra själva arbetsförhållandena därhän, att arbetet blir vad det naturligt bör vara för friska och lyckliga människor, nämligen en källa till glädje och en väsentlig del av vårt livsinnehåll. I det hänseendet återstår ännu mycket att reformera särskilt inom vår industriella produktion. Men göra vi bara klart för oss, att arbetet alls icke behöver vara och ofta ej heller är ointressant och glädjedödande, och få vi därtill upp ögonen för hur viktig – både med hänsyn till personlig lycka och till produktionens effektivitet – arbetsglädjens bevarande inom näringslivet faktiskt är, böra strävandena i denna riktning icke te sig hopplösa.

En förkortad arbetstid är visserligen en mycket förnuftig krisåtgärd i syfte att fördela en uppkommande eller bestående arbetslöshet, vilket är en helt annan sak. Den ingår därför i en förbättrad krisberedskap. Men vi få därur icke dra den [ 185 ]Förkortad arbetstid och förtidspensioneringslutsatsen, att den skulle vara önsklig eller nödvändig i en långsiktig försörjningsplan, som ju åsyftar icke att fördela arbetslösheten utan att utrota den och att just därigenom stegra vår produktion såsom underlag för en stegrad levnadsstandard.

Något motsvarande gäller de aktuella kraven på en genom understöd från det allmänna möjliggjord tidigare pensionering av arbetare, till och med mot deras önskan. I en tid med stor arbetslöshet kan en sådan åtgärd vara lämplig i syfte att öka arbetstillfällena för de unga på de gamlas bekostnad. Men i en planmässig produktionspolitik på längre sikt motsvarar den icke ett samhälleligt intresse. I synnerhet med den växande övertalighet av personer i de äldre årgångarna, som vi under återstoden av detta århundrade ha att räkna med, skulle en dylik förtidspensionering av de gamla vara oss alltför kostsam. Här som i fråga om arbetstiden blir med rådande mycket låga levnadsstandard vårt huvudintresse att med fullt utnyttjande av våra resurser kunna stegra produktionen så mycket som möjligt. De gamla bli så många och den allmänna levnadsstandarden är så låg, att vi icke utan att i möjligaste mån utnyttja även våra gamlas arbete kunna försörja oss och dem på den standard som vi eftersträva.

En annan sak är att i offentlig tjänst de högre befattningshavarna lyckats tillskansa sig en så sen avgångsålder, att de i många fall komma att kvarstå i tjänst, även sedan deras arbetskapacitet sjunkit så mycket att de faktiskt äro hinderliga för arbetets effektivitet. Just de egenskaper som äro mest värdefulla i den ledande ställning, vartill det förhärskande på anciennitet byggda befordringssystemet då ofta fört dem, nämligen intellektuell rörlighet och kraft till inlevelse, framåtblick och initiativ, drabbas tyvärr också allra mest av senilitetsprocessen och göra dessa mäns kvarstannande i tjänsten dubbelt skadligt. För lägre tjänstemän har en tidigare avgångsålder alltid motiverats med att dessa behöva bibehållen fysisk vigör. De högre, bättre betalda tjänstemännen åter skulle utan fara [ 186 ]kunna kvarstanna längre, då de blott ha "skrivbordsarbete". Men för just detta slags skrivbordsarbete behövs inte bara kraft att sitta plus stor administrativ erfarenhet. En nedskärning av de högre befattningshavarnas avgångsålder är nog påkallad – årets reform är blott en början – men detta är motiverat ur arbetseffektivitetssynpunkt.

Framför allt skulle det emellertid vara fördelaktigt, om en någorlunda strängt tillämpad förtidspensionering kunde genomföras för ämbetsmän, som på grund av förtidssenilitet eller andra orsaker uppenbarligen borde i arbetets intresse avkopplas från sin tjänst. En sådan reform är emellertid särskilt svår att genomföra i vårt land, där just tjänstemännen vetat att till det yttersta omgärda sina intressen och där en allmän tjänst i första hand betraktas såsom en enskild persons ekonomiska rättighet. Var och en som känner svensk förvaltning vet att knappast någon verksamhetsgren saknar en eller flera tjänstemän, som det faktiskt skulle löna sig mycket väl att avkoppla från arbete, t. o. m. om villkoret vore bibehållandet för honom av full avlöning, vilket ju inte är nödvändigt, åtminstone om vi få ändra grundlagen en smula. Å andra sidan är det lika uppenbart, att mången äldre tjänsteman är fullt arbetsför även över sin pensionsålder och att han med fördel för det allmänna skulle kunna utnyttjas ännu i åtskilliga år. Det fallet är kanske till och med betydelsefullare. Men då en i båda riktningarna ökad individuell smidighet vid reglerandet av avgångsåldern näppeligen torde kunna infogas i svenskt förvaltningsväsen, och då vidare med hänsyn till de ökade effektivitetsanspråken även de nu gällande avgångsåldrarna ligga högt ur genomsnittssynpunkt, finnas starka skäl för en ytterligare nedsättning.

Men detta är en alldeles speciell fråga. Och det är en mycket liten grupp som på grund av sin ställning och sitt inflytande lyckats tillskansa sig en för hög avgångsålder. så är icke förhållandet med den stora mängden av lägre tjänstemän. I det enskilda näringslivet regleras även vanligen denna fråga enklare [ 187 ]Inkomststandard och existensriskeroch med direktare hänsyn just till effektiviteten. För arbetarna är det praktiska problemet rentav det alldeles motsatta: hur skall man kunna förhindra ett för tidigt ratande av de arbetare som hunnit över medelåldern? Till det problemet skola vi återkomma i samband med den allmänna frågan om de skärpta kvalitetskraven i det moderna näringslivet och de praktiska svårigheterna att försvara även de icke toppvärdiga arbetarnas rätt till delaktighet i nationens arbetsliv. Här ha vi blott velat understryka, att en förtidspensionering icke är ett önskemål ur långsiktig försörjningssynpunkt fastän möjligen en lämplig krisåtgärd mot en arbetslöshet, som man icke genom produktionspolitiska reformer tror sig om att tillräckligt kraftigt eller snabbt kunna bemästra.

Det produktionspolitiska problemet måste efter dessa korta antydningar i detta samband lämnas outrett. Det skall blott ånyo understrykas, att tekniskt och ekonomiskt föreligga inga oöverstigliga hinder för en sådan politik. Vi ha arbetslösa i stora massor, vi ha överflöd av naturtillgångar att utnyttja. Tekniken står på en ännu för en generation sedan oanad höjd. Och nog finns det behov att fylla. Svårigheterna äro uteslutande av organisatorisk och politisk art. De äro stora men de måste övervinnas. Ur befolkningspolitisk synpunkt är detta nödvändigt. De som ställa sig pessimistiska i fråga om möjligheten av en produktions- och konsumtionsstegrande ekonomisk politik ha att minnas, att de i så fall icke kunna ange någon möjlighet att hindra landets avfolkning. Ty den saken är viss: stegras icke realinkomsterna i landet väsentligt och minskas icke arbetslöshets- och existensriskerna till en bråkdel av vad de i dag äro, komma alla andra åtgärder för att uppehålla den äktenskapliga fruktsamheten att vara gagnlösa.

I det följande tages såsom en vald förutsättning att folkets realinkomst kraftigt stegras och existensriskerna nedskäras, så att icke samhällets fattigdom står såsom ett allt annat överskuggande motiv för extrem barnbegränsning och såsom ett [ 188 ]hinder för en radikal fördelnings- och socialpolitik. Den som till äventyrs finner författarnas fördelnings- och socialpolitiska analys i fortsättningen väl optimistisk i fråga om de ekonomiska möjligheterna i landet, har att minnas denna grundläggande reservation.

Utjämning av de individuella inkomsterna efter barnförsörjningsbördan

Det räcker emellertid alls icke med produktionspolitik, det räcker inte ens om den åtföljes av en viss allmän inkomstutjämning mellan samhällsklasserna. Inkomstutjämningen måste ta sikte på själva barnförsörjningsbördan.

I den psykologiska motivmekanism, som kan skönjas bakom den kring sig gripande födelsebegränsningen, står själva den med barnafödandet förenade familjeindividuella extrakostnaden såsom främsta avhållande motiv. Det måste därför gälla att minska familjernas extra kostnader att ha barn. I synnerhet för familjer på en relativt låg inkomststandard men även för familjer på en högre – den må vara aldrig så tryggad – står för närvarande tillvaron av mycket stora dylika extrakostnader såsom huvudmotivet för födelsebegränsning. Man kan rentav påstå, att det nu rådande inkomst- och fördelningssystemet, som nästan helt och hållet överlåter åt de enskilda familjerna att bära de med barnafödandet och barnavården förbundna kostnaderna, är såsom skapat för att i en tid som vår med dess alltmer rationaliserade psykologi driva födelsebegränsningen fram emot det barnlösa äktenskapet.

Vi ha alla skrattat åt förslag om ungkarlsskatter och fruktsamhetspremieringar. Men löjliga ha dessa förslag mest varit på grund av beloppens obetydlighet (och stundom på grund av motiveringarna). Frågan är emellertid, om vi icke gå fram emot en tid, då man mera allmänt kommer att finna det alldeles oriktigt och i grunden onaturligt, att var och en [ 189 ]Nationens gemensamma ansvar för barnenskall så fullständigt bära den ekonomiska bördan för sina egna barn.

Vissa kostnader komma alltid att kvarstå och än mera vissa bekymmer och ett visst ansvar. Men behöva de verkligen vara så stora? De individuella lönerna och inkomsterna utgå ju vanligen utan hänsyn till barnförsörjningsbördan. Vore det inte då naturligt, att det allmänna trädde in och övertoge åtminstone en väsentlig del av den direkta kostnadsbördan? Borde inte dessa kostnader fördelas på hela folket efter vars och ens bärkraft? Blir man intresserad av att uppehålla födelsetalen, kommer man även att känna en förpliktelse att ekonomiskt stödja de familjer, som uppföda folkets nästa generation.

Men inte endast hänsynen till den eljest hotande oavbrutna folkminskningen kommer att driva fram intresse för reformer i denna riktning. Ännu viktigare är den omedelbara omsorgen att trygga barnens existens och ställa denna i viss mån oberoende av familjeförsörjarnas inkomstöde. När barnen bli sällsyntare, bli vi kanske mera benägna att känna ett solidariskt ansvar för att ta vård om den lyckosamma utvecklingen av de barn vi få.

Det framstår således icke rimligt och heller icke nödvändigt, att barnen skola helt följa familjen i dess ekonomiska berg- och dalbana. Risken för att familjefadern skall bli arbetslös eller sjuk och familjeinkomsten därför sina eller att han med samma resultat skall bli alkoholist och familjetyrann, skall begå brott och komma i fängelse eller helt enkelt överge de av honom beroende, får inte riskera även barnens livsuppehälle. Samhället måste ansvara för att den stora sociala felanpassning, som ligger i den ojämna och otrygga inkomstfördelningen, inte alltför dyrt får umgällas av de dock mest oskyldiga: barnen.

Frågan är på vilka vägar och i vilken utsträckning en sådan utjämning av de individuella inkomsterna efter barnförsörjningsbördan skall kunna vinnas. Innan vi ge oss in på detta [ 190 ]problem vilja vi emellertid upptaga till bemötande en allmän invändning, som man vid diskussionen av dessa spörsmål nästan alltid möter.

Man brukar framhålla, att familjerna med de mycket stora barnkullarna icke äro socialt önskliga. Det stora barnantalet säges i och för sig ådagalägga en lättsinnig disposition hos föräldrarna. Dessa familjer, framhåller man, bli ej blott fattiga, de äro i stor utsträckning misskötsamma eller rentav asociala. Ofta anlägger man även en rashygienisk synpunkt och påstår, att dessa föräldrar till stora barnkullar äro mindervärdiga arvsbärare. Från dessa premisser drar man då ofta den slutsatsen att alla ekonomiska åtgärder att lätta barnförsörjningsbördan för barnrika familjer äro betänkliga. De lägga hyende under lasten, de uppmuntra till en socialt skadlig fortplantning.

I själva premisserna till denna slutsats finns det en kärna av riktighet.. Mycket stora barnkullar äro förvisso vanligen icke önskliga. Även om vi i hög grad underlätta barnförsörjningen skulle dessa barns vård och fostran ofta bli försummad. En positiv befolkningspolitik bör icke inriktas på att få enstaka fattiga familjer att föda ett mycket stort antal barn utan att förmå det stora flertalet att föda låt oss säga t. ex. 3 barn. Det må också vara medgivet att ett mycket stort barnantal ofta tyder på bristande förutseende och social ambition hos föräldrarna. I all synnerhet kommer detta omdöme att vara befogat, när preventivlagen avskaffats och en ansvarig och omfattande sexuell upplysning och rådgivning kommit till stånd. Vi vilja emellertid påpeka, att om de mycket stora familjernas hem te sig slarviga och om barnen verka försummade och illa uppfostrade, är detta i första hand blott ett direkt resultat av just det stora barnantalet och den vanligen därav orsakade fattigdomen, trångboddheten och nöden. Den rashygieniska synpunkten kan vara befogad i fråga om sinnesslöa föräldrar, vilka även utom äktenskapet stundom avla stora barnkullar. Den frågan skall beröras i nästa kapitel. En vederhäftigt [ 191 ]Mycket stora familjer icke önskvärdagrundad bevisning för att flertalet föräldrar till stora barnkullar skulle vara mindervärdiga arvsbärare föreligger däremot icke. Av skäl motsvarande dem som anförts på tal om de förmenta arvsbiologiska skillnaderna mellan socialklasserna har man all anledning att ställa sig skeptisk (naturligtvis i all synnerhet så länge icke födelsekontrollpropagandan helt trängt igenom och endast lämnat de "lättsinniga" oberörda). De alltför tvärsäkra påståendena om dessa föräldrars mindervärdighet som arvsbärare höra blott till uttrycken för de ytliga och okritiska rasbiologiska föreställningar som överallt göra sig gällande och som på senare tid fått nya politiska impulser. Socialvetenskapligt beteckna de en art av bekväm tankelättja: från otillfredsställande familjeförhållanden sluter man sig – utan djupare social analys – till en ursprunglig värdeskillnad mellan människorna. Detta ytliga betraktelsesätt påträffar man tyvärr ofta både hos läkare och andra i socialpolitiken verksamma personer, vilka ju med sin vanligen otillfredsställande sociala utbildning och med sin benägenhet till statistiskt okontrollerade allmänna erfarenhetsomdömen stundom visa den speciella yrkessvagheten att på synnerligen komplicerade sociologiska problem långt utöver vad som är vetenskapligt tillåtligt anlägga ett förenklat biologiskt betraktelsesätt.

Det kan nu i och för sig vara likgiltigt av vilka skäl man anser de mycket stora barnkullarna oönskliga. Är man bara överens om den saken borde man även kunna bli överens om åtgärder att i möjligaste mån förhindra deras tillkomst. Såsom effektiva åtgärder äro i första hand att rekommendera en vidgad sexuell upplysning och rådgivning, kostnadsfritt tillhandahållande av preventivmedel och i vissa fall åstadkommandet av (frivillig) abort och sterilisering.

Den fråga vi här ha att diskutera är emellertid denna: har man anledning att räkna med att åtgärder till lättandet av barnförsörjningsbördan skall uppmuntra tillkomsten av speciellt dessa ur hälso- och fostringssynpunkt alltför stora barnkullar. [ 192 ]Enligt vår uppfattning är detta icke utan vidare givet. Man har ju just framhållit att det är de förtänksamma och försiktiga, de ekonomiskt kalkylerande föräldrarna, som nu inskränka sitt barnafödande, medan de barnrika föräldrarna karakteriserats såsom lättsinniga, slarviga etc. Är det då så säkert att det just är det sistnämnda slaget av föräldrar, som i första hand komma att förändra sin inställning till fortplantningen på grund av en minskad barnkostnad? Är det inte sannolikare att de andra, de rationellt kalkylerande, skulle vara lättare att påverka genom en åtgärd av denna ekonomiska beskaffenhet?

Framför allt bero emellertid verkningarna i detta hänseende på den form vari denna fördelningspolitiska omläggning företages. Det är möjligt, att kontanta bidrag skulle i viss utsträckning kunna uppmuntra till ett oansvarigt föräldraskap. Göres emellertid denna omfördelning av barnförsörjningsbördan i form av konkreta socialpolitiska insatser, direkt inriktade på barnens eget bästa och omöjliga att ekonomiskt utnyttja för föräldrarna, är det än osannolikare att en dylik icke önskvärd verkan skulle följa. Detta är för övrigt ett extra skäl till alla de i slutet av detta kapitel angivna för att göra omfördelningen just genom profylaktisk, direkt på barnavården inriktad socialpolitik.

I sista hand måste man dessutom framhålla en huvudsak, som besynnerligt nog ofta glömmes bort vid frågans diskussion, nämligen barnens och samhällets intressen. Här ha vi dessa många barn i de mycket barnrika familjerna. Lämna vi försörjningsbördan helt åt föräldrarna, så blir följden oftast ytterlig fattigdom, trångboddhet och alla slags fysiska och psykiska umbäranden. Barnen bli då kanske även undervärdiga, ibland rentav asociala. I synnerhet i det senare fallet bli de framdeles mycket skadliga och kostsamma för samhället. Även om man skulle helt bortse från dessa barns egna krav på en lycklig, socialt anpassad tillvaro – vilket man naturligtvis icke får göra – skulle det ändå löna sig att förbättra deras [ 193 ]Lön efter behovuppväxtmiljö. Till och med i de fall då man skulle vara benägen att tala om arvsbiologisk mindervärdighet är det ett stort socialt intresse att dessa därigenom handikappade barns utveckling icke ytterligare nedpressas och snedvrides av de med ekonomisk nöd följande försämrade uppväxtvillkoren. Redan av detta skäl är det givet, att ej ens de mycket stora familjerna – och de kanske allra minst – få uteslutas från försöken att nå en jämnare fördelning inom nationen av barnförsörjningen.

Nu har en dylik inkomst- och kostnadsutjämning för barn-försörjningens tryggande ofta föreslagits och på sina håll även i mindre skala praktiserats. Men eftersom man vanligen inte haft tillräcklig insikt om den ekonomiska och sociala verklighet, som man sökt reformera, har man sällan förmått spänna in problemet i hela dess sociala räckvidd. Man har stannat vid kravet på en direkt kontantöverföring av vissa utjämningsbelopp, vanligen inom en mindre, i inkomsthänseende homogen yrkesgrupp.

Vid behandlingen av detta problem har det nämligen legat närmast till hands att uppmärksamma själva lönesystemets ofullkomligheter i detta avseende och att med reformförslag söka gripa tillbaka till principen om behovslön. Detta lönesystem är ingalunda oprövat. Under gamla patriarkaliska förhållanden, då företagen i stor utsträckning kunde räkna med att arbetarna föddes och dogo på platsen, plägade ofta våra bruk genom "barntillägg" gradera lönen efter barnantalet. De gjorde det i viss grad även i eget intresse, eftersom eljest lätt de barnrika familjerna skulle falla fattigvården och i sista hand de stora bruksföretagen till last.

Vi veta även, att lönerna för arbetare och tjänstemän i statens och kommunernas tjänst i viss utsträckning äro graderade efter barnantalet. På sätt och vis kan behovssynpunkten rent allmänt sägas vara tillvaratagen i de "högre" intellektuella yrkena, där arbetsgivarna känna sig mer som samma slags människor som de anställda, och där – i viss mån på trots emot [ 194 ]konkurrensprisbildningens tendenser – en mängd mänskliga hänsyn få spela in, fastslagna i allmänt respekterade konventioner och institutionella villkor av olika slag. Sålunda stiger i dessa yrken oftast lönen med ålder och tjänsteår, och eftersom barnförsörjningsbördan åtminstone till en tid följer samma kurva, ha vi här i viss mån behovsprincipen tillvaratagen.

Särskilt för kroppsarbetarna ställer sig saken alldeles annorlunda. Näringslivet är icke längre, och kan icke vara, patriarkaliskt ordnat. Arbetarna ha för övrigt själva genom organiserade ansträngningar bekämpat det patriarkaliska momentet i arbetsavtalen, vari de med full rätt sett en delvis frihetshämmande och för lönekampen hindrande faktor. De inslag av "familjelön" vi även i Sverige hade under krigs- och krisåren, voro närmast ett försök från arbetsgivarnas sida att möta de stigande levnadskostnaderna utan att behöva höja lönerna allmänt, och så tolkades de även av arbetarna.

Arbetslönen har så alltmer blivit en ren marknadsföreteelse, och resultatet är, att arbetaren hastigt kommer upp i hög lön. Oftast får han rentav sin högsta löneinkomst, innan han ännu har några barn att försörja, medan vissa svårigheter att uppehålla full arbetskapacitet och kräva full arbetslön kunna uppenbara sig redan då han står med den största försörjningsbördan. Och så måste det nog vara. Ville man införa behovslön i ökad utsträckning, ginge det mycket lätt för sig i stat och kommun. I ett socialiserat samhälle vore det även en rätt naturlig sak att lägga in hela industriens lönesystem under sociala synpunkter. Men i det enskilda näringslivet går det icke. Där måste arbetet betalas efter sitt produktionskostnadsmässiga värde.

Bestämmer man nämligen högre lönesatser för arbetare med barn (genom en minimilönelagstiftning eller direkt i kollektivavtalen), skapar man ett direkt ekonomiskt intresse för varje företagare att blott anställa ungkarlar eller arbetare med ett eller två barn. Familjeförsörjare med flera barn skulle bli [ 195 ]Barnförsäkring inom lönesystemethandikappade i konkurrensen om arbetstillfällen. Denna verkan skulle drabba desto hårdare just nu, eftersom den tekniska utvecklingen, som vi i annat samband skola beröra, ökat effektivitetsanspråken oerhört och stegrat arbetslöshetsrisken för arbetare i slutet av medelåldern. Genom att försöka återgå till behovsprincipen kunde man råka förvärra i stället för bättra och verkligen göra barn till en faktiskt outhärdlig ekonomisk börda.

Reformatorer, som fått denna sak klar för sig, ha måst fundera över möjliga metoder att förena inkomst efter försörjningsbehov med konkurrensbestämda marknadslöner på ett sådant sätt, att dessa följder icke inträda. Dylika metoder – mer eller mindre väl genomtänkta – ha även tid efter annan framlagts i form av förslag om familjetillägg, "barnförsäkring" eller "barnkompensation". På sina håll och särskilt i Frankrike har även ett dylikt system i ganska stor utsträckning praktiserats inom vissa industridistrikt.

Den gemensamma innebörden av dylika förslag är i korthet följande. För en yrkesgrupp, för ett större företag eller för en sammanslutning av företag organiseras en barnförsörjnings-kassa. Till denna kassa avsättes en del av samtliga anställdas lön, oavsett om de äro ogifta eller gifta och oavsett barnantalet. Premieinbetalningen göres av arbetsgivaren, arbetarna eller av båda i viss proportion – detta är emellertid blott en bokföringsteknisk angelägenhet utan ekonomisk betydelse. Kassan gör sedan i sin tur utbetalningar till de arbetare, som ha barn, och dessa utbetalningar stå i viss proportion till barnantalet.

Såsom en mera rent organisatorisk svårighet vid detta systems genomförande står det förhållandet, att – även om man tar lagstiftningen till hjälp – det är svårt att få in alla företag inom systemets ram. Framförallt gäller som huvudinvändning att alla "självständiga" yrkesutövare, som icke åtnjuta sin inkomst i form av lön, äro ställda utanför och deras barn äro [ 196 ]ohulpna. Det finns så hela områden av näringslivet, som icke kunna tänkas inordnade i systemet. Dit hör jordbruket, en stor del av handeln och hantverket.

En från barnförsörjningssynpunkt synnerligen väsentlig brist – eller i alla händelser en ytterligt svår organisatorisk nöt att knäcka – är vidare, att barntilläggets (liksom lönens) utbetalande måste bli beroende av de ekonomiska konjunkturerna och av individuella växlingar inom familjeförsörjarens yrkesliv. Man måste ju överhuvudtaget ha arbete och åtnjuta lön för att kunna tillgodoräkna sina barn dessa barntillägg. Och även om för iråkad arbetslöshet en viss överskjutande tid stipulerades, varunder barntillägget skulle utgå fastän en löneinkomst icke intjänades, så kunde denna tid i alla händelser icke göras tillräckligt lång, utan att detta i sin tur skulle riskera hela systemets effektivitet för alla de andra delägarna i kassan. Barntilläggen skulle därför nödgas upphöra, när de som bäst behövdes.

Den nyss berörda omständigheten, att stora områden av näringslivet skulle komma att stå utanför, har emellertid en annan och för hela systemet synnerligen farlig konsekvens. Ju mindre del av näringslivet det omsluter, i desto lägre grad har man nämligen verkligen undgått lönekonkurrensen. Systemet kan av detta skäl inte tänkas först genomfört i mindre skala för att sedan växa ut – annat än möjligtvis för vissa filantropiskt lagda företag med monopolvinster, som de välja att fördela på detta sätt. Företagen respektive yrkesgrenarna utom systemet kunna nämligen av naturliga skäl erbjuda ungkarlar och likaså familjeförsörjare, som bestämt sig för mer än genomsnittlig återhållsamhet i barnavlingen, en högre behållen inkomst än dessa personer ha att påräkna, om de taga anställning hos företag eller yrkesgrenar inom systemet. De företag och näringar, som befinna sig inom systemet, måste därför antagas dra till sig barnrika försörjare och stöta ifrån sig ungkarlar [ 197 ]Löser icke problemetoch barnlösa, varvid i samma mån barntilläggens storlek och hela systemets effektivitet skulle betänkligt minskas.

Men bortsett från dessa och andra svagheter, så är den stora och ofrånkomliga bristen från socialpolitisk synpunkt, att inkomst- och levnadsstandardutjämningen blott är horisontell. Den är tänkt blott mellan familjer med olika barnantal inom samma yrkesgrupp och på samma inkomstnivå.

Denna invändning är desto viktigare, eftersom det genomsnittliga barnantalet växlar betydligt från grupp till grupp. Medan t. ex. statarna år 1920 hade mer än 2 barn per familjeförsörjare, så hade textilarbetarna med sin lägre fruktsamhet och flera kvinnliga yrkesutövare knappt ⅓ barn; murarna hade ungefär jämnt 1 barn per yrkesutövare. Det finns alltså betydligt flera löntagare per barn inom textilindustrien än inom lantbruket, vilket i praktiken betyder, att barntillägget inom det förra området men ej inom det senare skulle kunna göras relativt stort utan att likväl vara alltför tyngande och därför komma även de små familjerna till godo. Ett räkneexempel: om man ville ge varje barn 150 kronor per år och sloge ut denna kostnad på alla löntagare inom den särskilda gruppen genom ett lika stort avdrag, skulle en barnlös textilarbetare få ett årligt löneavdrag på 50 kronor, en barnlös statare däremot på 300 kronor. Inkomstnettoökningen för en textilarbetare med 2 barn skulle bli 250 kronor, men för en statare med 2 barn jämnt ingenting. En textilarbetare med 1 barn finge en inkomstökning av 100 kronor men en statare med 1 barn en inkomstsänkning med 150 kronor. Man kan givetvis fördela kostnaderna annorlunda: exemplet avser endast att visa, hur verkningarna bli alldeles skiljaktiga för grupper med olika barnantal.

Men framför allt är det givetvis de olika gruppernas skiljaktiga inkomstnivå, som gör hela det inkrånglade systemet socialpolitiskt tämligen nyttjelöst. Ett utjämningssystem, som icke ger de fattiga och barnrika samhällsklasserna ett starkare stöd i barnförsörjningen, än det som kan åvägabringas genom [ 198 ]deras uppsplittring i smågrupper och genom en därefter genomförd omfördelning av löneinkomsterna inom varje sådan grupp i förhållande till varje arbetares större eller mindre försörjningsplikt, är icke värt att vidare diskutera, åtminstone icke i detta samband och mot bakgrunden av de uppgifter som lämnades i föregående kapitel. Det är också fullt förståeligt, att man aldrig lyckats politiskt intressera arbetarklassen för experiment i denna riktning.

Slutsatsen skulle då bli, att den önskade barnförsörjnings-utjämningen för att bli av socialpolitisk betydelse icke kan uppnås genom tekniska tricks med lönesystemet utan att reformen måste avkopplas från direkt förbindelse med arbetsmarknaden och anställningsförhållandena och göras fullt allmän och obligatorisk samt framför allt kombineras med ett väsentligt moment av inkomstutjämning mellan de olika inkomstklasserna.

Sättet för finansieringen av en dylik offentlig barnpensionering kan tänkas växla, beroende på om statsmakterna föredra att betala barnpremierna direkt ur den allmänna budgeten eller genom särskilda premieinbetalningar påförda medborgarna. Finansierades barntilläggen genom en särskild beskattning av ungkarlar och personer med liten försörjningsplikt, kunde de barntillägg som sedan utbetalades givetvis göras i motsvarande mån mindre. I samma riktning skulle verka en stegring av de skattefria inkomstavdragen för hemmavarande barn.

Det naturligaste vid ett dylikt system av statsgaranterad barnförsörjning vore att tänka sig lika stora barnpensioner för alla barn oavsett familjeförsörjarens yrke och kön och oavsett, om han är arbetslös eller blott har ringa inkomst, ja, oavsett om det finns någon familjeförsörjare alls (änkor med många barn, hustrur till män, som äro sjuka, intagna på anstalter o. dyl.). Där familjeförsörjaren har viss högre inkomst kan man givetvis inbespara barnbidraget. Vill man emellertid nå en mera allmän stimulans till stegrad fruktsamhet i äktenskapen, bör man akta sig att sätta denna maximiinkomst för lågt. Det per barn [ 199 ]Allmän och obligatorisk barnpensioneringutgående barnbidraget kan vidare intill en viss gräns stegras i den mån inkomsten per konsumtionsenhet sjunker.

Ett dylikt system för barnpensionering saknar alla de brister, som angåvos vidlåda det nyss diskuterade lönetilläggssystemet, och är således klart att föredraga framför detta.[3] Givet är, att det förverkligat skulle innebära ett synnerligen betydelsefullt framsteg framför det nuvarande tillståndet. För att vara fullt effektivt skulle det emellertid kräva mycket pengar, och frågan är om de pengarna, använda på annat sätt, inte skulle kunna tjäna samma syfte än bättre.

Ett stort flertal barnrika familjer i små omständigheter komme otvivelaktigt att vinna en viss standardhöjning. Men man har å andra sidan inga garantier för att dessa bidrag verkligen i mera väsentlig grad skulle komma barnen till godo. Här får man nöja sig med en förmodan, att kvaliteten på barnens vård och fostran förbättras i viss takt med den allmänna höjningen av familjens standard. Barnen blevo fortfarande utlämnade åt föräldrarnas växlande grad av förstånd och omtanke. Eftersom barnbidraget knappast under några förhållanden kunde bli ett kraftigare tillägg till levnadsstandarden, som ju är bestämd av den övriga inkomsten (utom för familjer med mycket låg inkomst, såsom statare och med dem ekonomiskt jämställda arbetarlager), bleve bostadens beskaffenhet, barnavårdens ändamålsenlighet, barnens utbildningsmöjligheter o. s. v. fortfarande i huvudsak beroende av föräldrarnas ekonomiska klasstillhörighet och levnadsvanor.

[ 200 ]Vi böra vidare hålla alldeles klart för oss, att det, som redan antytts, rör sig om en överflyttning av mycket stora penningsummor, och detta även om bidragsbeloppen skulle göras mycket anspråkslösa. Antaga vi, att vi i Sverige skulle nöja oss med att betala 3 kronor per vecka till alla barn under 15 år (156 kronor per år), skulle dock för att finansiera dessa bidrag krävas en summa av nära 235 millioner kronor årligen. Skulle barnbidragen sättas så högt, att de kommo närmare den verkliga försörjningskostnaden, stegrades den finansiella kostnaden flerdubbelt.

Visserligen är det härvidlag egentligen blott fråga om en omfördelning av inkomster. Barnen underhållas ju även nu, fastän med nästan hela kostnaden lagd på dem som råkat få dem. Men uppbringandet av så höga belopp möter förvisso stora svårigheter och man kan påräkna ett hätskt motstånd. Ställda inför dylika konsekvenser skulle måhända en hel del samhällsbevarande personer ta sig för huvudet och allvarligt ifrågasätta, om verkligen det svenska folket har råd att hålla sig med så många barn, som vi trots den pågående avfolkningen dock föda upp med i anspråkstagande till största delen av mycket fattiga föräldrars försakelser.

Utjämning av barnförsörjningskostnaden genom socialpolitik

Vore man nu säker att verkligen vinna en maximal socialpolitisk verkan, borde emellertid icke dessa finansieringssvårigheter få stå hindrande i vägen. Men inför beloppens storlek vinner den frågan givetvis ökad vikt, om man inte kan nå längre genom att mera direkt inrikta anslagen på ett sådant sätt, att de med full säkerhet och i högsta grad verkligen komma barnen till godo. Man kan söka vinna den behövliga utjämningen via en utvidgad socialpolitik. Själva utjämningen kan då även göras mera effektiv.

[ 201 ]Kontanta barnbidrag i enstaka fallSå mycket bör dock vidmakthållas av barnpensionerings-tanken, att man med barnpensioner bisträcker ensamma mödrar, som på ett eller annat sätt förlorat sina familjeförsörjare och som av någon anledning icke själva kunna träda in som familjeförsörjare. Överhuvudtaget bör den offentliga understödsverksamhet, som för närvarande rent faktiskt är motiverad av att barnförsörjningsbördan överstiger inkomsten, avlyftas från fattigvården. Skälet är det vanliga: det föreligger här ett objektivt fastställbart socialt förhållande, som kan regleras genom lagstiftning och vanlig förvaltning och som icke erfordrar den deklasserande och ambitionskvävande art av kontinuerlig behovsprövning, som ligger i fattigvårdens väsen. Regeringen har nyligen tillsatt en kommitté för att utreda denna fråga och framlägga förslag till reform i denna riktning.

Vidare bör moderskapsunderstödet på ett rationellt sätt utbyggas. Detta utgår nu med ett alltför litet och otillräckligt belopp (i allmänhet netto 28 kronor) samt utbetalas endast till mycket små inkomsttagare. För att vara mera effektivt måste det utökas så, att det täcker alla kostnader för själva förlossningen samt dessutom ersätter moderns kostnader för livsuppehälle under den tid hon på grund av barnafödandet står utan arbetsinkomst. Detta kan ju i viss mån sägas ske genom den till sjukkassorna knutna moderskapshjälpen, men den behöver utökas både till belopp och verkningsområde. I samband därmed – ehuru på sidan om den kostnadsutjämning vi just nu diskutera – borde åtgärder vidtagas för tillförsäkrande av tillräcklig, frivillig arbetsledighet för barnaföderskor samt tryggad rätt till återanställning i arbetet.

Vidare finns det naturligtvis, som ofta framhållits, mycket goda skäl för kraftigt utvidgade skattefria avdrag för hemmavarande oförsörjda barn. Men något vidlyftigare överförande av kontanta penningbelopp i stil med en allmän barnförsäkring kan knappast ifrågasättas, så länge vi inte hunnit längre på den egentliga socialpolitikens väg.

[ 202 ]De socialpolitiska åtgärder, som i stället skulle komma i fråga, måste för att fylla sitt ändamål vara vittsyftande reformer med kraftiga verkningar att nedbringa den familjeindividuella kostnaden för barnen och måste då samtidigt åstadkomma en viss klassutjämning åtminstone för just barnens vidkommande. Det kommer att gälla till exempel:

bostadssubvention för barnrika familjer;

allmän och kostnadsfri hälsovård för alla barn (inklusive psykisk hälsovård, tandvård och medikamenter);

fri skollunch åt alla barn;

prisrabatter å nödvändiga födoämnen för hemmavarande barn;

alla kostnader för skolgång avlägsnade: fria skolböcker och fri skolmaterial, skolskjutsar och skolhem där så behövas o. s. v.;

fria offentliga barnkammarskolor, barnkrubbor, kindergarten, eftermiddagshem, arbetsstugor, sommarkolonier etc. av hög kvalitet för att ge barnen en ändamålsenlig tillvaro de tider, då föräldrarna behöva avbryta bundenheten eller då barnen för sitt eget bästa behöva en annan livsform;

utbildningsstipendier för ungdom med begåvning och lämplighet för särskild utbildning, tillräckligt många för att möta behovet och tillräckligt stora för att verkligen betala livsuppehället under studieåren.

En viktig synpunkt i samtliga dessa hänseenden är, att det allmännas tillskott till barnavården ej bör ges i sådana former, att de få en nedsättande karaktär av fattigvård. Dessa samhälleligt bekostade barnavårdsnyttigheter böra därför i möjligaste mån komma alla barn till godo, oavsett föräldrarnas ekonomiska villkor, alltså utan behovsprövning. Eljest mista nyttigheterna psykologiskt i värde, och de kunna då ej heller väntas ha de åsyftade verkningarna på villigheten att föda barn. Här kommer den nya ideologien om nationens gemensamma ansvar [ 203 ]Utjämning genom social barnavårdför barnen att behöva påkopplas. – Även rent tekniska barnavårdssynpunkter tala i denna riktning. Ett flertal av de här föreslagna utvidgningarna av det allmännas vårdnadsplikt – t. ex. hela hälsovården, skollunchen, skolmaterialen, småbarnsskolorna – äro av natur att ej heller böra förmenas de mera välsituerades barn.

Socialpolitiken ger ej bara en möjlighet att stå såsom medel till en radikal inkomstutjämning i syfte att fördela inkomsterna mera efter de verkliga behoven i samhället. Inkomstutjämningsresultatet är faktiskt mera en biprodukt. Socialpolitikens viktigaste uppgift, dess omedelbara syftemål är att organisera och styra den nationella konsumtionen efter andra linjer än dem, som det s. k. fria konsumtionsvalet inom de konsumtionstekniskt ofta alltför små hushållsenheterna och under suggestionens och massreklamens tryck eljest följa. Och den saken kommer att framstå desto viktigare i samma mån standarden likväl stiger, ty i samma mån utvidgas de individuella valmöjligheterna vad gäller inkomstanvändningen.

Det, kommer i framtiden icke att framstå socialt likgiltigt vad människor göra av sina pengar: vilken bostadsstandard de hålla, vad slags föda och kläder de köpa och framför allt i vad mån barnens konsumtion blir tillgodosedd. Tendensen kommer i alla fall att gå emot en socialpolitisk organisation och kontroll, ej blott av inkomsternas fördelning i samhället utan även av konsumtionens inriktning inom familjerna. Och det är endast genom att söka förstärka denna tendens och genom att styra den i en viss riktning, som även de för fruktsamhetstalen bestämmande inställningarna till familjebildning och fortplantning kunna förändras.

Denna utvidgning av socialpolitiken och dess inriktning på barnavård är framtidslinjen. Nästan hela vår socialpolitik är ju hitintills inställd på att bota symtom – hjälpa fattiga, arbetslösa och sjuka, sätta brottslingar i fängelse, sinnessjuka på hospital, alkoholister och lösdrivare på vårdanstalter o. s. v. [ 204 ]- i stället för att vara profylaktisk och gå till de sociala missförhållandenas orsaker. Vi kunna emellertid förebygga – tekniskt är det möjligt i ganska hög grad – sjukdom, brottslighet och asociala tendenser av olika slag. All socialteknisk expertis är inställd på en dylik utveckling av socialpolitiken.

Denna nya profylaktiska socialpolitik måste i första hand innebära en mycket utvidgad social omvårdnad om barnen och de unga. Och i den mån den blir genomförd, innebär den icke blott en väsentlig kvalitativ stegring av det uppväxande släktets levnads- och utvecklingsmöjligheter – vilket i och för sig är en social investering, som från samhällets synpunkt är räntabel – utan samtidigt ett avlyftande av kostnader och ansvar från de enskilda familjeförsörjarna till hela nationen. Icke minst ur befolkningssynpunkt ter sig en dylik socialpolitisk utveckling som en nödvändig förutsättning för att vårt folk skall leva.



  1. För fullständighetens skull vilja vi vidare erinra om att därest man önskar en konstant befolkningsstorlek, som överstiger den som så småningom skulle inställa sig sedan fruktsamheten åter nått upp till reproduktions-gränsen, så skulle därefter ytterligare en fruktsamhetsstegring vara påfordrad till dess att denna högre konstanta folkmängd säkrats. Den som dessutom till äventyrs rentav skulle önska ej blott en konstant befolkning vid viss storlek utan en så småningom i viss grad stigande folkmängd skulle i motsvarande grad behöva eftersträva att en dylik extra fruktsamhet över reproduktionsnivån hölle i sig även på längre sikt.

    Det skulle i hög grad öka klarheten i den befolkningspolitiska diskussionen, om de här och på andra ställen i texten angivna kvantitativa relationerna i möjligaste mån fasthölles. Allmänna kvalitativa omdömen förvirra lätt denna diskussion, och erfarenheten visar även att de bidraga till att vidmakthålla sådana onödiga skiljaktigheter i befolkningspolitiska åsikter, som icke äro av real karaktär utan bortfalla vid en kvantitativ precisering av dessa åsikter och deras kunskapsunderlag.
  2. Vid bedömandet av denna siffra måste man erinra sig, att 1920 från lönesynpunkt betecknade ett relativt gynnsamt år för just lantarbetar-klassen. Särskilt kontantlönen var hög och en något lägre förbrukning av spannmålsprodukter än vanligt torde ha varit följden. Procenttalet 7 torde därför ligga i underkant såsom uttryck för den verkliga utvecklingstendensen.
  3. 1926 genomfördes ett dylikt system i New Zealand, där ett visst belopp tillförsäkrades varje barn fr. o. m. det tredje att utbetalas till modern under förutsättning, att familjeinkomsten understiger visst maximibelopp. – För litteratur i principfrågan hänvisas särskilt till en bok av professor Paul Douglas, "Wages and the Family", Chicago 1925, samt till en utredning av internationella arbetsbyrån i Genève, "Family Allowances" (serie D, nr. 13, 1924). En god framställning ger även Eleanor Rathbone, "The Ethics and Economics of Family Endowments", London 1927. På svenska föreligger en liten klargörande skrift av Eva Wigforss, "Arbetsinkomst och familjeförsörjning", Stockholm 1929.