Lagfarenhets-Bibliothek del 5 avdelning 1/1 Cap

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Lagfarenhets-Bibliothek. Femte delen, första avdelningen.
av Jacob Albrecht Flintberg

1. Cap. Om försmädelse emot Gud, och affall ifrån den rena Ewangeliska Läran.
2. Cap. Om truldom och widskepelse.  →


[ 3 ]

1. Cap.


Om försmädelse emot Gud, och affall ifrån den rena Ewangeliska Läran.


1 §.

"Hwilken som af upsåt, med ord eller skrifter, lastar och smädar Gud, hans heliga ord och Sacramenten; miste Lifwet. Sker thet obetänkt, och af hastighet, och ångrar han sig; böte hundrade daler, och afbedje sitt brott offenteliga i Församlingen. Gjör han thet annan gång; böte dubbelt. Then, som ej orkar böta, plichte med kroppen, som i Straff-Balken sägs."

P. St. Om grof försmädelse emot Gud och Hans heliga namn, dömes i HofRätt, VIII: 2, XXV: 5 RB. Af hwem förbrytelsen bör åtalas, I: 1 Str. B. Böters förwandling i brottmål, V: 1, 4 Str. B. Huru Guds försmädare skola begrafwas, II: 1 Str. B. Huru menederi straffas, XVII: 18, 19 RB. LX: 1 MB.

S. F. Skrifwer någor och låter trycka smädelse emot Gud, warde dömd efter allmän lag. 1774 den 26 Apr. KF. 1 §, M. W. 10 T. p. 289. Skrifwes något och i trycket utföres, hwarigenom en uppenbar last främjes eller förswaras, och således med ärbarhet, en rättskaffens naturlig och Christelig sedolära samt dess grunder icke öfwerensstämmer, ware til 300 daler S:mts böter förfallen. ibid. 3. §.

Anm. Med ordet lasta och smäda Gud måtte nödwändigt förstås att icke af okunnighet eller enfaldighet, utan med föreburne skäl, antingen tillägga Gud wanhedran[ 4 ]de egenskaper, eller ock neka eller förringa dem, som utgöra Hans warelse, såsom helighet, allmagt, allestädes närwarelse o. s. w. Då nu, ehwad Religionsförwant som häldst, efter sina Religionsprinciper, bör ärkänna et Gudomligt Majestät och Gudomens egenskaper, följer det af sig sjelf, att smädelse emot Gud är lika straffbar hos alla Trosbekännare, som enligt Religionsfriheten, sig i Swerige nädsatt; men att en Jude bör lindrigare anses än en Lutheran, Reformert, Catholik, om han angående andre personen i Gudomen fäller mindre eftertänksam utlåtelse, en Grek om den 3:dje personen, samt en Reformert och Catholik om Altarens Sakrament, en Jude om Döpelsen, o. s. w. En försmädelse, utwräkt af ursinnigheten emot det Högsta wäsendet, kann och bör wisserligen näpsas med alfwarsamhet, ehuru liten wärkan den ock må kunna medföra till skada på förnuftiga menniskor. Men är det wäl någon dödlig magts rättighet, att bestraffa detta brott efter höjden af dess moraliska wanart, det will säga att hämna Gud? eller är det blott menniskors rätt, och följakteligen blott Samhällsmagtens, att straffa däri det för dem skadeliga, som af exemplet följer eller kunde följa? Och i det fallet, bör en sådan galenskap, eller om man häldre will, en sådan sinnets wanart, straffas lika med ett menniskomord? Jämnför Prix de la justice et de l'humanité, par Voltaire, 10 Art. och Läsn. i Bl. Ämnen, N:o 29, 30, 31, p. 37. Cicero i sin afhandling om Lagarne ådagalägger, att hos de Romare war, under deras frihetsepoche, icke något straff utsatt för Religionsbrott, utan att sådant blef öfwerlämnat åt Gudarnes egen hämnd; och är det märkeligit att sjelfwe Kejser Tiberius, så raffinerad Tyrann han war, till hwars yrke det i sådan egenskap hörde, att öka brottmål, för att af dem sig efter behof kunna betjena, icke ansåg rådeligt att straffa Rubrius för det [ 5 ]han missfirmat den ibland Gudarnes antal uptagne Kejsaren Augustus, utan i bref till Romerska Rådet, fällde den utlåtelse: Deorum injurias Diis Curæ, se Taciti Ann. L, 1 Cap. 73. Medelst 61 Art. i Stor Herrtigens af Toscana Peter Leopolds år 1786 utgifne BrottmålsLag förklarades blasphêmer, som ärfarenheten wisat och dageligen wisade icke härleda sig ifrån andra orsaker än okunnighet, sinnesförwirring, häftig wrede, dryckenskap, och med ett ord i helt annat upsåt, än att smäda Gud eller Religionen, endast med fängelse eller annat Policestraff böra beläggas, så framt de icke med stadgat mod förnyades och innefattade Kätteri, då den brottslige kunnde dömas till allmänt arbete, efter brottets beskaffenhet. Igenom 5 § i Kongl. Danska Tryckfrihets Förordningen af den 27 Sept. 1799 förklaras den, hwilken utgifwer någon skrift, syftande därpå att kullkasta Läran om Guds warelse och menskliga själens odödelighet, så ock de, som i tryckta skrifter, lasta och försmäda den Christna Religionen, som i följd af Rikenas Constitution och Landets Lag, hufwudsakeligen bör beskyddas och handhafwas, skola straffas med landsflygt ifrån 3 till 10 år, och den, som försmädar de Allmännheters Trosbekännelse eller Religion, hwilka i Danemark äga Religionsfrihet, böra anses med 4 till 14 dagars fängelse på wattn och bröd. Om i Preusiske Staterne någon offenteligen på et groft sätt smädar Gud, och därigenom gifwer anledning till förargelse, så sättes han i fängelse på 2 till 6 månaders tid, hwarunder han om sina plikter och storleken af sitt brott underrättas: Begår han åter lika brott, fördubblas fängelsetiden. Efter fulländadt straff, skall honom, af den ReligionsSectens Lärare, till hwilken han hörer, dess brottslighet i Församlingens Föreståndares närwaro, å nyo förehållas, och han i anseende till den orsakade [ 6 ]förargelsen, göra desse Föreståndare, såsom föreställande Församlingen, afbön. Preus. L. 2 T. 20 Afd. 217–219 §§. Uti Konung Carl den 11:tes och början af Konung Carl den 12:tes Regering war lifsstraff en oundwikelig följd för allt det, som på mindsta sätt liknade hädelse emot Gud eller gäckeri med Sakramenterne, utwisandes Kongl. Rådkamarens Protocoll den 19 Oct. 1699, att 2ne Båtsmänn, Olof Nilsson och Pehr Ehrentson, blifwit halshuggne och brände, för det de i Kyrkan under sjungandet, i stället för orden i 3 versen af 141:ste Psalmen: har jag Jesum i mitt hjerta, förwändt dem och sagt: har jag Fanen i mitt hjerta; men sedan Konungen utsett wisse af dess Råd till Justitiens administrerande, förfors dermed mildare, så att en Bonde, Olof Hansson, hwilken yrkat den satsen, att Gud wore orsak till synden, enligt KB. till S. H. R. den 21 Maij 1702, blott dömdes till 8 dagars fängelse wid wattn och bröd samt uppenbar kyrkopligt: Dråparen Olof Olofsson Öman, hwilken utförd till Exsecutionsplatsen smädat Gud och förklenat sine domare, samt oaktat Presterskapets trägna förmaningar och bearbetande, i sin hårdnackenhet och obotfärdighet forrtfarit, blef, i följd af KB. till S. H. R. d. 14 Junii 1705, innan dödsstraffet å honom wärkstältes, afstraffad med 24 par spö. Gymnasisten Olof Bergström, som i fylleri druckit den Ondes skål, dömdes till 14 dagars fängelse wid wattn och bröd samt uppenbar kyrkopligt, hwarefter han wid Strengnäs Gymnasium feck fortsätta sina Studier, och Piparen Johan Hägg, hwilken, då han warit drucken, lasteligen talat om Herrans Högwärdige Nattward, till 3 gatulopp och kyrkopligt, hwarom se Kongliga Brefwen till S. H. R. den 11 Maij 1704 och 12 Martii 1706. Med dessa mildrade Lagskipningsprinciper är det wärkeligen förunderligit, att samme Konglige Råd, enligt Kongl. Rådkamarens Protocoll den 24 Maij 1706, [ 7 ]medelst skärpning i den förordnade CommissorialRättens och Götha HofRätts domar, fälde förre LandsFiscalen, men då Fästningsfången i Marstrand Johan Henr. Schonheit (se Lagf. Bibl. 3 T. p. 310) hwars brott däruti skulle hafwa bestått, att hafwa om Altarens Sakrament fäldt wanwördeliga utlåtelser och kallat Presterne, utan åtskilnad af Lutherske, Calviniske eller Catholske, för kättare och meuchelmördare, till det i Swerige oärhörda dödsstraff, att sedan högra handen blifwit afhuggen samt tungan med en krok utdragen och afskuren, mista hufwudet och å båle brännas. – O. J. T. hwilken wid uppkommit samtal om presterättigheters utgörande, yttrat smädeliga utlåtelser emot Cathechesen och Evangelium, dömdes därföre, igenom KB. till S. H. R. den 19 April 1782, till 14 dagars fängelse wid wattn och bröd: att sitt brott inför Församlingen offenteligen afbedja, och att icke widare få bära det Nådeteckn honom såsom Riksdagsmann blifwit förundt; hwarjämte Församlingens Kyrkoherde, igenom Consistorium, borde undfå tjenlig föreställning för dess obetänksamma förhållande, att igenom undersökning i Sochnestämman i O. J. T:s frånwaro, hafwa bidragit till de fällde utlåtelsers utspridande. Bonden J. E. hwilken i 20 till 30 personers närwaro smädat Gud och Lutherska Läran samt lasteliga talat om Högstsalige Konungarne Gustaf den 1:ste och Gustaf den 3:dje blef, medelst K. B. till S. H. R. den 26 Junii 1799, ifrån lifsstraffet förskond, och i det stället dömd till en månads fängelse wid wattn och bröd: att offenteligen i Församlingen afbedja dess lasteliga utlåtelser om Gud och wår sanna Lära, samt att med ett års Fästningsarbete afstraffas, till hwilken lindring i straffet, såsom bewekande skäl anfördes, att de af J. E. fällde utlåtelser, ehuru grofwa, förgripeliga och lasteliga de, för sig sjelfwe betraktade, wärkeligen woro, funnits likwäl tillika så wansinnige, [ 8 ]oredige och litet sammanhängande, att de troligen icke af en menniska med rediga sinnen och ännu mindre i stadgat och öfwerlagt uppsåt, att därmed förwilla, öfwertyga och förleda de tillstädeswarande, blifwit yttrade; Äfwensom anledning sig företedde, att J. E. som den dagen supit flere supar brännewin, däraf, om ej öfwerlastad, likwäl blifwit upphetsad och förwirrad, samt för sine landsmänn welat skryta med den beläsenhet och insigt han trodde sig framför dem innehafwa.


2 §.


"Gör någon gäckeri med Gudstjensten, Guds ord, och Sacramenten, af lättsinnighet; böte femtijo daler."

P. St. Att gäckeri med Gudstjensten underställes Hof-Rätt, XXV: 5 RB. Göres förakt af Allmänna Gudstjensten: III: 3 MB.

S. F. Barn böra befordras till dopet, åtmindstone inom det 8:de dygnet; försummar någor det af wårdslöshet, så skall han antingen med kyrkopligt af Consistorio beläggas, eller i det stället, att gifwa något ansenligit till kyrkan och de fattige. 1686 den 3 Sept Kongl. Kyrkol. 3 Cap. 2 §, Just. W. p. 1007. N. N., som låtit sitt barn ligga odöpt i 17 dygn, dömdes att ärlägga 2 daler S:mt till kyrkan, eller, i brist däraf, gjöra så många dagswärken till kyrkans behof, som däremot kunde swara. 1729 den 28 Junii, K. S. H. R. Crim. Resol. Arnell, p. 313. Wid barndop få faddrar ej tagas af främmande Religion, eller de, som angående någon uppenbar last och missgerning äro öfwertygade, så framt ej deras bättring föregått. 1686 den 3 Sept. K. Kyrkolag. 3 Cap. 5, 8 §§, Just. W. p. 1007. Jämnför 47 §. i Kgl. R.[ 9 ]Allm. B. den 25 Maij 1720, MW. 1 T. pag. 178. Med Kyrkodisciplinen och andra Ceremonier förblifwer efter 1686 års Kyrkolag och Handboken, hwilka Kgl. Maj:t är benägen, att efter Ständernas godtfinnande låta förmeras och förbättras. Emedlertid får ingen Lärare eller åhörare däri göra eller tillåta någon förändring, efter eget godtycko. 1723 den 16 Oct. Kongl. Priv. för Prestersk. 15 §, MW. 1 T. p. 493. Jämnför 1 Cap. 7 § och 2 Cap. 14 § i 1686 års Kongl. Kyrkolag, Just. W. p. 1000, 1006. De som på andra tungomål Luthersk Gudstjenst i Swerige förrätta, skola också lämpa sig efter de Ceremonier, som här i Riket äro brukelige. 1686 den 3 Sept. Kongl. Kyrkolag, 1 Cap. 7 §, Just. W. p. 1000. Presterne skola i sine predikningar intet bruka fåfänga fabler, dåraktiga spörsmål och ordaträtor, otjenliga och mörka liknelser, eller sådant tal, som snarare upwäcker hos åhörarne löje och gäckeri, än andakt. 1686 den 3 Sept. Kongl. Kyrkolag, 2 Cap. 2 §, Just. W. p. 1002. Den af främmande Religionsförwanter, som talar förklenligit om Wår Trosbekännelse, Wår Gudstjenst, Wåra Kyrkoförfattningar, Ceremonier och Läroståndet, pligte ifrån 10 till 50 daler S:mt, allt som brottet är till; sker det annan gång, böte dubbelt. Häder Swensk mann främmande Religionsförwanters särskilda meningar eller heliga bruk, eller i Samqwäm angriper främmande Religionstwister; ware lagsamma. 1781 d. 24 Jan. KF. MW. 12 T. p. 141, 143. Qwinnspersonen Christina Storm, som sjelf, dock i den heliga Trefaldighetens namn, med Fader Wår och wälsignelsens läsande, döpt sitt den 18 Februarii året förut hemligen födde oäkta flickebarn och kallat det Eva, dömdes, för detta sitt förseende wid döpelsens förrättande, hwilket wore en ny händelse, dit Kyrkolagens stadgande i 4:de Capitlet om Nöddop ej wore [ 10 ]lämpeligit, att afstraffas med 14 dagars fängelse wid watn och bröd. 1711 den 3 Aug. KB. til S. H. R. En ifrån Ryska fångenskapen hemkommen och sedermera wid Amiralitetet för Volonteur antagen Krigsfånge, wid namn Anders Schoug, hwilken sjelfwilligt om sig bekändt, det han i Ryssland, emot sin wilja, skulle hafwa blifwit omdöpt, förklarades, i likhet med et Kongl. Bref till Consistorium i Narva af år 1683, angående dem, som i Ryssland blifwa omdöpte, och sedan komma tilbaka, ifrån all pligt böra befrias, och efter inhämtad nödig underwisning af Presterskapet i Skjeppsholmen, uti dess Christendoms stycken, till Församlingens gemenskap böra blifwa admitterad. 1724 d. 7 Oct. KB. till Amir. ÖfwerR. i Stockholm. Soldaten Andres Fernberg, som under sitt fångenskap i Ryssland, då han legat farligt sjuk, af Grekisk prest bekommit yttersta smörjelsen, men förnekat sig hafwa blifwit omdöpt, förklarades icke böra utestängas ifrån nyttjande af sine salighetsmedel, sedan han först behörigen blifwit underrättad i sin Christendom och de stycken, som angingo den Heliga Nattwarden. 1724 den 4 Sept. Kgl. B. till Carlstads Consist. Twänne Borgare i Stockholm, hwilke utgifwit en skriftelig förbindelse, i hwilken de med åberopande af Guds namn, sig förpligtat, att utpracticera en fången Rysk GeneralQwartermästare, förklarades för missbruket af Guds namn böra undergå uppenbar kyrkopligt. 1708 den 17 Febr. KB. til S. H. R. Kyrkoherden uti Brunns Församling Magister Claes Halling, som intet låtit Qwinnspersonen Anna Halfwarsdotter i Grytan njuta mera än den ena det Heliga Sakramentsdelen, förklarades därföre igenom Consistorium böra undfå alfwarsam föreställning, och till Församlingens fattige böta 10 daler S:mt, hwaraf Anna Halfwarsdotter, som war ibland deras antal, skulle njuta en tredjedel. 1709 den 13 Dec. KB. til S. H. R. Uppå [ 11 ]underdånig anmälan, att i en TheatrePiece, kallad Ordenswurmen, Bibliska händelser skulle wara dragne till åtlöje, heliga namn af en profan penna missbrukade, och de löjeligaste uptåg klädde i Religionens drägt; förklarade Kongl. Maj:t, att då Stockholms Consistorium ansåg ofwannämnde Theatraliska Afhandlings innehåll anstöteligit, samt representationen däraf betänkelig, och någon ej kunde anses förfördelad, om denna Piece ej blefwe på Theatren förestäld, wore ock på sådan grund Kongl. Maj:ts Nådiga wilja, att med representation af meranämnde TheatrePiece måtte innehållas. 1785 den 18 Febr. KB. til ÖfwerStåth. Sedan Kongl Götha HofRätt, uti skrifwelse, dat. den 8 Januarii 1790, till Kongl. Maj:t i underdånighet hemställt, om icke Bonden och Kyrkowärden E. P. hwilken igenom nyckelns undanhållande till Kyrkodörren, hindrat Gudstjenstens förrättande därstädes å Söndagen den 24 Maij 1789, så wida tydelig lag i målet ej funnes, emedan hwad i 3 Cap. 4 § MB. stadgades, om förargelse i kyrkan, till honom, som hwarken tillfogat den till predikande utsedde prestemann någon wanheder, eller honom med hot och smädeord öfwerfallit, eller ens warit tillstädes, så att han i kyrkan förargelse förorsakat, icke hit wore lämpeligt, kunde, i jämnförelse med 1 Cap. 2 § MB, detta dess brott i ena bot få försona med 16 Riksdaler 32 ss:s böter, samt för det han, änskönt frånwarande, likwäl gifwit anledning till den oordning härigenom å Sabbaten skedt, äfwen efter 3 Cap. 6 § MB. böta för Sabbatsbrott 3 R:dr 16 ss; men beträffande åter Hustrun C. P., ansåg HofRätten, henne såsom under mannens målsmannskap, och såsom den där till enighets bibehållande i äktenskapet ej tilltrodt sig, att, emot hans tillsägelse, kyrkonyckeln utlämna, böra ifrån allt answar förskonas; så förklarade Kgl. Maj:t [ 12 ]Sig i Nåder bifalla HofRättens hemställan rörande E. P. likwäl med den ändring, att de honom särskillt ådömde 3 R:dr 16 ss:s böter, såsom för Sabbatsbrott, skulle förswinna; Och hwad angeck hans hustru C. P., så emedan hon i så beskaffad sak som denna, icke blindwis bordt föllja mannens föreskrift, då af äfwen den nfalldigaste kunnat begripas, att allmänn förargelse däraf skulle blifwa en naturlig fölljd; Ty borde denna hennes förseelse henne inför TingsRätten alfwarligen förehållas; äfwensom LandsFiscalen af E. P. borde njuta ärsättning för dess wid utförande af detta mål hafde rättegångskostnad med 8 R:dr 12 ss. 1790 den 1 Martii, Högste Domst. Prot. Soldaten Hemming Lacander, hwilken år 1708, för det han med predikande och Herrans Nattwards utdelande sig befattat, blifwit afstraffad med 7 hwarf gatulopp samt arbete i Marstrand; men däraf sig ej rätta låtit, utan å nyo begynt med predikande och Gudstjensts förrättande, dömdes till 20 par spö, uppenbar kyrkopligt, och att till arbete i Marstrand försändas. 1725 den 29 Oct. KB. til G. H. R.

Anm. Om wid något Engelskt skådespel, Guds namn missbrukas af Författaren, Acteurerne eller åskådarne, så anses den brottslige med 10 Pund Sterlings böter. W. Blackstones Commentarier öfwer Engelska Brottmålslagarne, 4 Cap. 5 mom. – I Catholske länderne anses Simonia, eller att för mutors skuld befordra eller befordras till prestelägenheter, för ett Religionsbrott, och straffas med tjenstens förlust för både befordraren och den befordrade. Corpus Juris Canon. Decret Gregorii 9, Lib. 5 Tit. 3, Cap. 2, 11. Engelske lagarne belägga den, som för penningar någon befordrar till presteembeten, med 4 Pund Sterlings böter och den, som låter befordra sig till 10 Pund Sterlings böter, samt att dessutom mista den wundne befordran, och att på 7 års tid wara oskicklig [ 13 ]till någon beställning. Blackstone l. c. 4 C. 8 mom. I Preusiska Staterne warder den genast afsatt, som beträdes att hafwa igenom penningar, penningewärde, eller andra förmoner, förskaffat sig ett embete. Preus. L. 2 T. 20 Afd. 325 §, och den som därtill ägt walrättighet, men honom af egennytta befordrat, blifwer, så länge han lefwer, för sin person walrättigheten förlustig. ibid. 326 §. I Swerige är icke något wisst straff utsatt; men Biskoparne edeligen förbundne, att endast förordna dugelige prester, sådane som i lefwerne, lärdom och gåfwor, bäst till detta Embetet pröfwas skickelige och fallne, och alldrig för någon slem winning och fördels skuld, eller andra sådana orsaker, tillåta någon odugelig och oskickelig, eller den som icke tillförene en wederbörlig examen undergådt, att komma till det heliga predikoembetet; icke heller någon skickelig och wärdig, som hafwer en laglig kallelse, därifrån hindra och afhålla: Likaledes äro presterne edeligen förpligtade, att, såsom orden lyda: icke genom stämplingar och olaga medel söka sin befordran. Se 1686 års K. KyrkoL. 21 C. 2 §, 22 Cap. 2 §, Just. W. p. 1047, 1049. – Till KyrkoCeremonien bör på wisst sätt räknas den rättighet Consistorierne lämnades, medelst 10 Cap. i 1686 års Kgl. Kyrkolag, Just. W. p. 1015, att i anseende till sådane synder, hwarpå RB i Sweriges lag ej straff wore utsatt, till bestämd tid utestänga den obotfärdiga syndaren ifrån den heliga Nattwardens bruk och andra kyrkans friheter, hwilket kallades mindre bann eller bannlysning, och i fall han ändå ej rättade sig, låta honom undergå den större bannlysningen, bestående i en å predikstolen kunngjord skilsmässa för honom ifrån Christna kyrkans delagtighet, till dess han sig besinnade, ödmjukade och bättring tillböd, med uteslutande för honom ifrån alla samqwäm, och [ 14 ]umgänge med annat folk, undantagande sin hustrus, barns och tjenstehjons. Om någon, som wiste att han war bannlyst, härbärgerade, eller åt och drack med honom, skulle han därföre stå uppenbar skrift, och i handel, wandel, köp och byte, skulle den bannlyste ej anses, som en Christen broder. Satt han längre i bann än ett år, och sig ej bättrade, skulle han landsförwisas, och om han dog i sin obotfärdighet, feck han icke af någon prest, eller i kyrkogård begrafwas. Hwad i Kyrkolagen stadgas om bannlysningar, är ännu oförändradt gällande, men till äfwentyrs har missbrukad myndighet gifwit anlending till KB. till Consistorium i Stockholm den 14 October 1724, Wilskman, p. 36, att den större bannlysningen icke finge wärkställas, innan sakens sannfärdiga beskaffenhet, förut blifwit Kgl. Maj:t kunngjord. Ett exempel företer sig i KB. till Westerås Consistorium den 18 Martii 1721, att Kongl. Maj:t i Nåder bifallit bannlysning i anseende till en Bonde, Eric Zachrisson i Bodarne och Stora Tuna Sochn, hwilken för stöld och annat öfwerdåd år 1717 afstraffad med 7 hwarf gatulopp, oaktat alla med honom försökte utwägar, samt till och med förböner i Församlingen, icke kunnat förmås till sammanlefnad med sin hustru; Äfwensom Brännewinsbrännaren Jonas Ahlbrand och dess Hustru Elisabeth Phoenix, som i många års tid lefwat uti osämja, trätor och bitter oenighet, utan att någon förmaning hos dem gjäldt, förklarades medelst K. B. till Stockholms Stads Consistorium den 29 Dec. 1721, böra, i anledning af K. Kyrkolagens 16 Cap. 11 § namngifwas, lysas en och annan gång till bättring, och på sidstone bindes i sina synder. Jämnför Kongl. Rådkamarens Protocoll den 22 och 29 Dec. 1721. Men då Borgo Consistorium år 1726 till Kongl. Maj:t i underdånighet hemstälde, om icke Bonden Erik Ersson Sippinen, i Jorois Sochn, i följe af 10 Cap. [ 15 ]2 § i 1686 års K. Kyrkolag, efter föregången 3:ne söndagars lysning å rad af predikstolen, alldeles måtte afsöndras ifrån Guds Församlings gemenskap, till dess han kunde förmås till sämja med sin hustru Catharina Iscania, med hwilken han, allt sedan år 1712, i anseende till obestyrkt misstanka om otrohet, oaktat förmaningar och bön i Församlingen, icke låtit sig förmå till sammanlefnad, gaf Kongl. Maj:t uti Bref till Consistorium den 16 Dec. 1726 i Nåder tillkänna, att wederbörande Domare först borde utlåta sig till hwad straff Sippinen gjordt sig brottslig för det sin hustru påbördade tillmäle; hwarjämte bemälde domare ålåge, att handhafwa Iscania, såsom den oskyldiga maken, wid all sin tillständiga rätt, och den ifrån Sippinens bo skilja, så framt de ej skulle stå att förlikas, så ock af hans andel i egendomen låta Iscania njuta sitt anständiga underhåll, jämte annat straff, som Domaren kunde pröfwa nödigt att belägga honom med, där han framgent ej skulle wilja fullgöra sin skyldighet. De flere gångor i Swerige timade händelser, att qwinfolk sig låtit sammanwiga med hwarandra, hwarå exempel finnas införde i Lagf. Biblioth. 2:dra Del, p. 23, 379, 380, synas såsom gäckeri med en af Kyrkans Ceremonier, efter 1 Cap. 2 § MB. böra bestraffas.


3. §.


"Faller någor af ifrån wår rätta Evangeliska Läro, och träder til en wilfarande, och låter han sig icke rätta; tå skal han förwisas Riket, och njute ej arf, eller borgerlig rättighet inom Sweriges Rike, utan han får Konungens nåd, och kommer åter, som i 7 Cap. 4 §. ÄrfdaBalken sagdt är."

[ 16 ]P. St. Att den, som blir landsförwisad för affall ifrån Ewangeliska läran, wid arfsrättighetens förlust, bör låta sig rätta och på Konungens nåd återkomma inom 5 år. VII: 4 ÄB.

S. F. Hwilken af ArfFurstarne, som faller ifrån Gudz klara och reena ord, sm uthi then Prophetiske och Apostoliske skrifft är författat, så och ifrån then rätte och oförändrade Augsburgiske Confession som Keyser Carl den V Anno 1530 uppå Rijkzdaghen uthi Augsburg öfwerantwardat bleff, hwilken på Gudz Ord grundat är, Såsom och jämwäl ifrån andre föregångne loflige Handlingar och Besluut, som bådhe uthi saligh Konung Gustafs tijdh och sedhan gjorde äre, som lände först och främst then Christelige Kyrkie, så och then sanne och reene Religion till opbyggelse, och sedhan tjene och hålle godh Politie och Ordning widh macht uthi Andelighe och werldzlige saker, och icke alt thet gör och befordrer, som han kan tänkie til Guds ähre och then Ewangeliske sanne Religion, som nu bemält är, befordring lände kan, och wårt käre Fädernesland kommer til gagn och wälfärdh, thensamme skal hafwa sin Arfzrätt aldeles förwärkat, som honom elliest effter thenne oprättade Arfföreningen njute borde. Thesslijkes så skole wåre Arffurster widh samme Arfzrätz förbrytelse, icke tage sigh hustruer som äre af någon wilfarande falsk Religion, och annan än then som nu bemält är. Hwar och någhon ibland Rijksens Inbyggiare, antingen the som nu lefwe, eller häreffter komme kunne, han ware sigh högh eller lågh, innen Rådz eller uthan funnes, som ther til råda, styrckja eller hjelpa wille, at någhon aff wåre Arffurster skulle uthi någhon affgudisk eller och annan Religion opfödd blifwa, än som nu bemält är, them wele wij achta och hålla för Fäderneslandzens fördärfware, och Rijksens och alles wåres störste [ 17 ]Förrädare. 1604 22 Martii, Sweriges Rikes Ständers Arfförening v. Stjernm. Riksd. Besl. 1 T. pag. 574. Ingen, som icke är af wår Religion, eller den wedertaga will, skall här Inrikes brukas i något Embete, mindre andeligit, eller wid Skolar. 1723 den 16 Oct. Kgl. Priv. för Prestersk. 1 §, MW. 1 T. p. 482. Härefter, som tillförene, skall så wäl Konunger, som alle Embetsmänn och undersåtare här i Riket, först och främst blifwa wid Guds rena och klara Ord, såsom det uti de Prophetiska och Apostoliska skrifter författadt, uti Christeliga Symbolis, Lutheri Cathechismo, den oförändrade Augsburgiska Confession förklaradt, och i Upsala Concilio, (af den 20 Martii 1593, tr. i v. Stjernm. Saml. af ReligionsStadgar, p. 4–13,) samt förra Riksens Beslut och förklaringar däröfwer stadgadt är. 1772 den 21 Aug. Reger. Formen, 1 §, MW. 10 T. p. 7. Ehuru en fri Religionsöfning blifwit bewiljad, bör likwäl, hwad som uti 1 Cap. 3 § MB. stadgas om den, som affaller ifrån Wår rätta Evangeliska Lära och träder till en wilsefarande, på det nogaste handhafwas. 1779 den 26 Jan., Riksd. Besl. 7 §, 1781 den 24 Jan. KF. MW. 11 T. p. 608, och 12 T. p. 140. I anseende till Lieutenanten Johan Wilhelm Max, som blifwit angifwen att hafwa till en Catholsk Pater, Jesuiten Mützow, för 300 R:dr försålt sin son Gerhard Johan Max, och i anledning af 8 § i Kgl. Stadgan d. 27 Febr. 1617 blifwit dömd att landsförwisas, och sitt jordagods, där han något ägde, till närmaste fränder hafwa förbrutit; förklarade Kgl. Maj:t, att ehuru Max gjordt sig till det ådömde straff skyldig, såsom den, hwilken emot all Christelig wårdnad och omsorg, den han för dess barns andeliga wälfärd bordt draga, uti Catholska händer lämnat sin blott 11 år gamle son, att till främmande orter försändas, hwilken uti sin Christendom [ 18 ]ej haft behörig kunnskap, utan ofelbart uti en willfarande lära komme att upfödas; dock som fara wore att Max, hwilken wore i ett mycket fattigt tillstånd stadd, och icke haft betänkande med sitt barn som skedt wore, förfara, i fall han landsförwistes, för någon båtnad äfwen kunde falla ifrån Lutherska läran; så borde han afstraffas med 14 dagars fängelse wid wattn och bröd. 1727 den 19 Julii, KB. till S. H. R.

Anm. Landsflygtighet, eller, som det i 1 Cap. 3 § MB. heter, att förwisas Riket, tyckes wara ett straff, som är mera lämpeligit för utländningar, hwilke i Swerige begå brott, och då det wärkställes emot infödingar, strider emot Allmänna rättwisans reglor, som ej tillåta den ena Staten, att belasta den andra med inwånare, hwilka igenom sina laster kunna blifwa den skadeliga. Också har detta straff i sednare tider sällan blifwit ådömt och nästan alldrig utan i Statsbrott. I Preusiska Lagen omnämnes icke landsförwisning, och deportationsstraffet, som i 29, 30 Artiklarne af Franska Brottmålslagen, (Code Criminel) fastställes, är af olika natur, samt swarar vis à vis Swerige, emot förwisning till St. Berthelemy. Att förwisas staden, är et straff, som icke nämnes i Sweriges Lag, och i anseende till hwilket, på det icke Rikets öfriga landsorter måtte till deras skada befolkas med missdådare, som i Stockholm för stölder och bofstrek woro utmärkte, Kongl. Maj:t, medelst skrifwelse till Swea HofRätt den 8 Nov. 1693, Just. W p. 1351, i Nåder förordnade, att i stället för Stadsförwisningen skulle dädanefter Mannspersonerne föras till Marstrand att arbeta, och Qwinfolken insättas i Tukthuset. I sednare tider har jag, undantagande i Tidelags och Blodskamsmål, då den brottslige, till förargelses undwikande, wanligen förwises den Stad eller landsort, där brottet blifwit föröfwat, icke funnit flera än twänne [ 19 ]Kongliga Auctorisationer, nemligen 1:o, då Kongl. Maj:t den 9 Januarii 1786, på afskedade CoopvaerdieBåtsmannen A. S:s underdåniga ansökning om nåd och lindring uti det honom af Swea HofRätt genom Utslag den 16 December 1785 ådömde straff, för det han öfwerträdt det af Öfwerståthållaren den 17 Sept. 1781 honom föresatte förbudswite af 6 par spö, att såsom wanartig sig i Stockholm ej få uppehålla, i Nåder förklarade Sig ej kunna låta honom någon lindring i straffet wederfaras, samt 2:o då, medelst gillande af Kongl. PoliceKamarens Utslag den 10 Januarii 1794, på sätt Högste Domstolens Protocoll den 17 därpåföljande Martii utwisar, en Tobaksarbetare P. W. hwilken förut, för begången tjufnad igenom inbrottsstöld, spöstraff undergått, och ytterligare, medelst sitt wåldsamma uppförande emot en TracteursEnka, ådagalagt ett forrtfarande wanartigt lynne, förwisades utur Stockholm, med förelagt wite af 6 par spö, om han dit återkomme. I Danemark gafs en tid rundeliga presenter åt Judar, som wille antaga Lutherska Läran, men då Regeringen omsider förnam, att antalet af tiggare och landstrykare därigenom ökades, förklarades, medelst Kongliga Danska Rescriptet den 15 Januarii 1745, att de Judar, som sig anmälde, att i Lutherska Religionen winna underwisning, skulle förut tillkännagifwa, hwilket handtwärk de åstundade lära, eller wid hwilken Fabrique de wille arbeta. Se Laurids Fogtmans Saml. af Kongl. Danska Rescripter, 4 Delen, 2 Afd. p. 630.


4. §.


"Utsprider inländsk eller fremmande man wilfarande lärosats, och, efter warning, thermed ej afstår; warde ock [ 20 ]then förwist Riket. Är thes mening sådan, at Lärare af then rätta tros bekännelse therom icke äro enige; gånge thermed, som i KyrkioOrdningen stadgas."

S. F. Skulle Kyrkoherden förspörja, att någon, som elljest sig stilla och roligen i Församlingen upförde, wore råkad i någon willfarande mening om Salighetens grund och medel; Så bör han så sjelf, som med Comministri tillhjelp, dock utan att sådant i förstone widare kunnigt göra, med all möjeig flit, saktmodighet, ömhet och försiktighet, utur Guds ord öfwertyga den willfarande om sin willfarelse, samt, genom Guds nåd, söka att bringa honom därifrån på rätta Salighetens wäg. Skulle den willfarande ändå i sina fattade tankar förblifwa, angifwes sådant hos Probsten i Contractet, som äfwen med all flit och saktmodighet bör söka att rädda honom från Själawåda: Skulle ock detta allt fåfängt aflöpa, anmäler Probsten det hos Biskopen och Consistorium, som äfwen måste låta sig wara högst angelägit, att underrätta den willfarande, och få honom till sunda tankar i Christendomen, hwarom ock offentelige förböner göras böra. Men om någon, oaktadt allt sådant, ej wille låta bringa sig till rätta, utan motwilligtwis förkastade all underwisning, Guds Ord och Sakramenterna, så at Consistorium ej funne hans räddning kunna åstadkommas, bör han ställas för werldslig Rätt, då med honom efter ReligionsStadgarne, samt 1 Cap. 2 §. i 1686 års Kyrkoordning (Justit. W. p. 998.) och 3 §. i Kgl. Maj:ts Försäkran af den 22 Martii 1720. (M. W. 1 T. pag. 135.) förfares. Och där någon i Församlingen wistades, som sine willfarelser, antingen skrifteligen, eller i samtal med andre, sökte att utsprida, till de enfalldigas förförande, så må med den ett sådant tålamod ej hafwas, utan han strax af Kyrkoherden i Consistorio angifwas, på det med honom utan uppskof må lagligen förfaras: Och bör [ 21 ]han, där han någon publique tjenst bekläder, för sådan sin orolighet gå dess Embete, lön och pension qwitt, men om han intet har någon tjenst, eller är af ringa wilkor, så dömes han, efter omständigheterne, af werldslig Rätt till något honom anständigt och lindrigt arbete, hwarunder presterskapet med flitig underwisning bör söka att bringa en sådan till rätta: Men om han likafullt motwilligt framhärdar i sin willfarelse och ondsko, förfares med honom efter ReligionsStadgarne. 1735 den 20 Martii, K. F. 4 §, MW. 2 T. p. 1230. Consistorierne böra efter Eds och Ämbetspligt, hafwa nogaste tillsyn noch wård om de dem anförtrodde Församlingar, mot alla insmygande swärmerier och kätterier i gemen, och ej allenast sjelfwe bemöda sig, att med öm omsorg, kärlek, saktmodighet samt trägen och trogen underwisning, bringa dem till rätta, som kunna wara förledde och å sida bragte, utan ock därtill uppmuntra och hålla alle under sig lydande Lärare, samt således söka med försiktighet och i en rätt ordning, att afwärja all oro och fara från wår Christeliga Församling. Men om någor skulle finnas wara af skadeliga meningar och Lärosatser så intagen, att han genom underwisning och öfwertygelse ej wille låta sig rättas, utan icke dess mindre i sine willomeningar forrtfara, samt sökte dem hemliga eller uppenbarliga att utsprida, då skall med en sådan orolig och skadlig lem förfaras efter KyrkoLagen och ReligionsStadgarne. Börandes på den händelse, att någon under Consistoriernes inseende hörande Presteman för sådant skäliga misstänkes, densamme genast inkallas till behörig examen hos Consistorium, och så mycket strängare med honom förhållas, som han brutit sin Ed, och är ett långt skadeligare wärktyg, än en annar. 1751 den 2 Maij, KB. Jusleen, p. 297. Af Kongl. Åbo HofRätts inkomne [ 22 ]underdåniga berättelse och hemställande, angående åtskillige personer i Österbotn, som redan år 1736 blifwit angifne, att hysa irriga meningar om wissa Lärostycken af wår Ewangeliska Lära, har Kongl. Maj:t märkt, huru dåwarande Consistorii Ledamöter, änskönt samma irrighet icke rört trones grund, ej haft nog tålamod till deras underwisning och rättande, innan, på Consistorii anstalt, de blifwit för Rätta dragne, och offentelig förbön för dem gjord; wid hwilken Rättegång jämwäl den owarsamhet finnes, att Nämnd och annat enfalldigt folk kommit att få tillfälle att höra och blifwa underrättade om samma irriga meningar. Nu på det HofRätten må hafwa tillfälle, att i akttaga hwad densamma i slike mål, både genom ReligionsStadgarne, och särskilde Skrifwelser, ålagt är, samt draga försorg, att undersökningarne måtte på tjenligaste och warsammaste sättet, anstälde warda; så måge Religionsmål ej till UnderDomstolens åtgörande förwisas, innan HofRätten därom fådt kunnskap, samt pröfwar, huru, när så wida kommit, därmed förfaras bör. 1751 den 29 Maij, K. B. Jusl. p. 302. Ingen för willfarande meningar i Religion misstänkt person, må innan ransakning och dom föregådt, med arrest beläggas, ej eller någor, som icke af eget bewåg, och oaktat förutgången warning, willomeningar yttrat och utspridt, på något sätt förolämpas eller för Rätta dragas. 1752 den 23 Junii, Kongl. Bref, Jusleen, pag. 324. Kommer i Consistorio något wigtigt ärende före, som angår Religionen och Gudstjensten, så gifwes det Kongl. Maj:t tillkänna, som will strax förordna, hwad saksens beskaffenhet fordrar. 1687 den 11 Febr. Kgl. Förordn. om Rättegången wid DomCapitlen, § 14, Just. W. p. 1111. Consistorierne befallas, att antyda de under dem lydande prester, att på allt sätt winnlägga sig om deras åhörares trogna och flitiga underwisning i [ 23 ]Christendomen, så framt de elljest därföre willja undgå answar; Och hafwa Consistorierne, om någor med försummelse härutinnan beträdes, att föranstalta, det sådant warder efter omständigheterne, antingen honom alfwarsamliga förehållit, eller med laga pligt, wid wederbörande Domstol beifrat. Hwarjämte HofRätterne, när de af ransakningarne märka hos någon Delinquent, okunnoghet i dess Christendom, skola wederbörande Consistorium derom kunngöra, så att det må kunna låta efterfråga hos den brottsliges själesörjare, hwad ordsak därtill wara må, samt låta det emot honom beifras, i fall han skulle hafwa med underwisningen begått någon försummelse. 1755 den 17 Dec. KB. Jusleen, p. 416, 417. Jämnför 2 Cap. 9, 10 §§. och 24 Cap. 22 § i 1686 års K. Kyrkolag, Just. W. p. 1004, 1058, Kgl. Placater den 12 Januarii 1726, MW. 1 T. p. 636, och Kongl. Stadgan den 20 Martii 1735, §§ 1, 2, MW. 2 T. p. 1228. Kongl. Maj:t har hållit betänkeligit, att låta något allmännt förbud emot Dippels här i Riket efterlämnade skrifter, och de därutinnan befundne grofwa willfarelser, offenteligen kunngjordt blifwa, för den orsakens skuld, att äldre och sednare tiders förfarenhet nogsamt utwisar, att allmänna och offenteliga förbud, emot wissa kätterier och willfarelser, då de ännu för största delen af församlingen obekante warit, fast ofta mera hindrat än befordrat det därmed påsyftade hälsosamma ändamål, emedan sjelfwa willfarelsen blifwit genom förbudet widare kunnbar, och således hos den lättsinniga och för nyheter benägna hopen uppwäckt begärelse, att med destostörre åtrå söka om sådana willfarelser närmare underrättelse, och lönnligen fika efter de förbudna och dem förut okunniga skrifter, därigenom de både sjelfwe blifwit ifrån sanningen förledde, och andre med sig förfört. 1728 den 27 Junii, K. B. v. Stjernmans Saml. af ReligionsStadgar, pag. [ 24 ]214. Presterne skola i sina predikningar icke fika efter alltför djupsinniga, och ofta onödige och onyttige frågor. 1685 den 3 Sept. Kongl. Kyrkolag, 2 Cap. 2 §, Just. W. p. 1002., eller upgifwa lärostridigheter, som dem enfalldigom äro för höga, och kunna gifwa dem anledning till willfarelser. 1726 den 12 Januarii, Kongl. Placat, MW. 1 T. p. 636, och sådana willfarelser, som allenast hos en och annan kunna förspörjas, men eljest obekante äro, icke å predikstolen särdeles beskrifwas, efter de ostadige och nyfikne snarare däraf kunna få tillfälle däruti att grubbla, och således förföras på de meningar, hwartill de förr ingen anledning haft. 1748 den 15 Dec. KB. Wilskman, p. 721. Sedan Kgl. Swea HofRätt ansedt HofJunkaren Jacob Gripenstedt och hans Fru Friherinnan Ulrica Funck, hwilka 4:de och 5:te resan, likasom åren 1739, 1742 och 1744 förwägrat, att låta sina barn komma till dop och Christendom, ehuru de därom af Presterskapet blifwit påminde, efter 1 Cap. .4 § MB. böra anses; förklarade Kongl. Maj:t, det 1 Cap. 4 § MB. och 1735 års Kongl. Förordning ej hit woro lämpelige, så wida Gripenstedt och hans Fru ej utspridt sina willomeningar, utan om de framdeles wägrade, att låta döpa sina barn, borde Presterskapet, igenom Kronobetjeningens biträde, dem därtill befordra. 1747 den 23 Maij, K. B. til S. H. R. Jämnför KB. til S. H. R. den 7 Januarii 1743, den 3 Febr. 1744. den 14 Maij 1745, Hwad angår Landbonden i Kerimecki Cappellansbord Jacob Jacobsson; så emedan han, som redan för 20 år sedan skildt sig ifrån Församlingen, icke heller will begå Nattwarden; han jämwäl anser döpelsen på det sätt den wanligen sker, wara utan nytta, hwadan han ock wägrat låta döpa sina barn, äfwen ock sjelf dem begrafwit, sedan de igenom döden aflidit, samt jämwäl tillåtit dem, som [ 25 ]warit af lika meningar med honom, at thos sig hålla sammankomster, och sina 5 barn i slike meningar upfostrat, samt hindrat dem biwista Gudstjensten; Så emedan, i fall Kerimecki blefwe förwist Riket, han kunde gå till Ryssland, ,då äfwen dess hustru och barn torde sig dit begifwa, dit för öfrigit tjenstefolk i synnerhet skola wara nog benägne att sig förfoga; Ty pröfwade Kongl. Maj:t skäligt, det borde Jacob Kerimecki, jämte dess Hustru Lisa Andersdotter, såsom lika felaktig med mannen, insättas på Åbo Slott, under behörig tillsyn, så att de ej måtte få sina willomeningar ytterligare utspridda, ej heller med sina barn, som hyste slika satser, hafwa samtal utan wederbörligt tillstånd, då sådant i fångwaktarens närwaro ske borde, och dem då wara förbudit, att om Religionssaker tala; hwarjämte de borde af presterskapet flitigt förmanas till rättelse ifrån deras irriga meningar, samt i Christendomen underwisas: Börandes de hwardera af fångamedlen njuta 6 öre S:mt om dagen; men i fall HofRätten framdeles skulle finna detta straff ej göra den därmed åsyftade wärkan, hade HofRätten sådant Kgl. Maj:t i underdånighet att tillkännagifwa, samt då äfwen föreslå, hwad ytterligare utwäg HofRätten förmente böra, wid slik beskaffenhet widtagas. 1760 den 7 Maij, KB. til Åbo HofR. Fru Hedvig Anna Munsterhjelm, som, uti 4 af henne sjelf författade skrifter, sökt utsprida och förswara åtskilliga emot den Ewangeliska läran och Werldslig Regering irriga och skadeliga meningar, dömdes att för sin öfriga lifstid inspärras, och att, i anseende till sin fattigdom, njuta 16 öre S:mt i dagligit underhåll. 1761 den 16 Dec. KB. til S. H. R. I anseende till den i Elmeboda och Linders Församlingar af Wexiö Stift yppade oreda, igenom en del ledamöters företagande, att uti enskilte hus och sammankomster, låta af wisse personer ibland dem [ 26 ]hållas Gudstjenst med mässande, predikande, skriftande, aflösning och Altarens Sakraments utdelande, samt att efter föregången warning af domaren och dem tillbuden Kongl. Maj:ts Nådiga eftergift, om de afstodo med deras oordenteliga förhållande, wäl någre af dem blifwit bewekte, men de fläste utlåtit sig wilja forrtfara, att afhöra Åke Swenssons i Östergöl predikningar och af honom annama Nattwarden, förklarade Kongl. Maj:t, att då ärfarenheten wisat, att de lindriga utwägar, som oftast befordrat ändamålet, och Kongl. Maj:t af wanlig Nåd och utmärkt faderlig ömhet äfwen emot desse Sectiske undersåtare låtit föregå, icke warit tillräckelige, att föra den största delen ifrån deras willfarelser, utan de med en fanatisk yra däruti forrtforo, så att följden däraf för dem sjelfwe i timmelig måtto, då de utan aktning till Guds egna ord, att menniskan skall föda sig i sin anletes swett, åsidosatte all wård om sin egendom, otwifwelagtigt blefwe, att warda till spott och åtlöje för andra, odugelige, tiggande och nödlidande medmenniskor, samt deras förhärdelse emot wett och Religion witnade, snarare om en ömkanswärd sinnesyra och galenskap hos dem än någon stadgad upstudsighet; så borde 8 uppgifne hufwudpersoner afhämtas ifrån orten och afsändas till dårhuset i Stockholm, att där, skilde från hwarannan, under warsamt umgående och sådan skötsel, som närmast passade sig att återbringa dem till stadgad eftertanka, på behagelig tid hållas, och så länge, till dess det wisade sig om de åter med sundt förnuft och rediga sinnen kunde till deras ort hemförlofwas; Och skulle äfwen under förseln hit den försiktighet i akttagas, att de blefwo förpassade, såsom i sinnesförwirring stadde menniskor, och icke fingo tala med någon, utan under en noga tillsyn åtföljdes af någre ifrån Stockholm, nedsände Policebetjente. 1785 den 14 och 16 Nov. K. Rådk. Prot. och Br. till G. H. R. hwilke 8 [ 27 ]personer, uppå företedde betyg, att de sig dygdigt och beskedeligen uppfördt, samt med den öfriga Församlingen biwistade allmänna Gudstjensten och betjente sig af den Heliga Nattwarden, ifrån Danwiks Hospitalet blefwo frigifne. 1794 den 27 Oct. Högste Domst. Prot. 1794 den 24 Sept. ÖfwerStåth. underd. skrifwelse. Ingen ware tillåtit något skrifwa eller genom trycket utgifwa, som strider emot wår rätta Trosbekännelse och den rena Evangeliska Läran, wid 300 daler S:mts böter; Och på det irriga Lärosatsers insmygande dess bättre förekommas må, skola alla Manuscripter, som i någor måtto angå Läran och wåra Christendomsstycken, förut af närmaste Consistorio öfwerses, och ingen Boktryckare, wid 200 daler S:mts wite, sig fördrista, att utan Consistorii påskrifne tillåtelse, hwilken ock tillika tryckas bör, sådana skrifter igenom trycket utgifwa. 1774 den 26 Apr. KF. 1 §, MW. 10 T. p. 289. Jämnför KF. den 24 Januarii 1781, och 7 § i Riksd. Besl. den 26 Jan. 1779, MW. 11 T. p. 608. Utrikes tryckte böcker, som finnas innehålla irriga meningar i wår Lära, skola indragas samt noga aktning däruppå hafwas, att uppå Boklådor och uti Packhus wederbörande i akttaga, hwad Lag och Förordningar om Theologiska arbeten innehålla: åliggandes Packhus och Tullbetjente i Stapelstäderne, att, wid 50 daler S:mts wite, ej utgifwa någon ifrån utrikes orter inkommen bok, förr än närmaste Consistorii fullmägtig sådant tillåtit. 1770 den 26 Apr. KB. Ugglas, 2 T. p. 101. Jämnför 1 § i Kongl. Resol. på Preste-St. B. d. 22 Apr. 1735, MW. 1 T. p. 1235. Till förekommande däraf, att förbudne eller skadelige böcker eller skrifter, på BokAuctioner icke må till salu utbjudas, åligger det Föreståndaren wid BokAuctionskamaren i Stockholm, att, mindst 14 dagar före försäljningen, tillställa HofCantzleren förteckning på de [ 28 ]böcker, som därstädes genom utrop komma att föryttras, wid wite af 10 Riksdaler, första gången han sådant försummar, och 20 Riksdaler för hwarje gång han sedermera därmed beträdes. BokAuctionister wid Academierne komma att på lika sätt stå under Academiens Bibliothekaries, och de uti andre Städer, under Consistoriernes inseende; hwilke sednare, äfwensom AcademiaeBibliothekarierne, hafwa att deras åtgärd, wid dylike tillfällen, hos HofCantzleren anmäla. 1802 den 23 Febr. Kongl. Instr. för HofContzleren, 6 §. En fri och otwungen Religionsöfning, samt en fullkomlig samwetsfrihet tillåtes öfwer hela Kongl. Maj:ts Rike med dess underlydande Provincer; dock med wilkor 1:o att de af främmande Religion, som wilja i Riket inflytta, att härstädes bygga och bo, ej måge, under någon förewändning, antagas i Rikets högre eller lägre Embeten och sysslor eller nyttjas såsom Riksdagsmänn, men wäl deltaga i Riksdagsmannawal; äfwensom deras barn icke kan förwägras att befordras till Rikets tjenster och nyttjas såsom Riksdagsmänn, så snart de öfwergå till Lutherska Församlingen; 2:o, att de ej måge på något ställe i Riket inrätta Publique Scholaehus, eller underwisningsställen till sin läras utwidgande, dem likwäl obetagit, att hos sina ordenteliga Lärare eller andra enskildta personer, låta underwisa sina egna barn; 3:o, att Kloster ej måge inrättas och Munkar ej tillåtas eller admitteras, af hwad Religion och Sect de wara måga; hwaremot dem är tillåtit, att bygga sina egna kyrkor, sedan desseinerne och omkostnadsförslagen af Konungens ÖfwerHofIntendentsEmbete öfwersedde och granskade, de till Kongl. Maj:ts Nådiga gillande och stadfästelse anmälas, hwarförutan ingen hwarken nybyggnad eller större reparation får företagas: att få förese sina kyrkor med klockor och egna begrafningsplatser: att till sine Församlingar kalla ordentelige egne Lärare af sin Religion: att när [ 29 ]föräldrarne äro af en och samma Religion, barnen af deras prester och med deras Ceremonier måge döpas, och i samma Religion upfödas: att de wid brudewigsler njuta samma frihet, när ingendera Contrahenten är Luthersk, allenast 3 lysningar förut af predikstolarne, efter Sweriges lag, för sig gådt; och att de likaledes, efter sitt sätt, få förrätta kyrkotagningar och begrafningar; 4:o, att Förbudet emot Missionairers antagande och afsändande inom och utom Riket, för at utsprida sin Religion eller göra Proselyter, med ytterste stränghet bör handhafwas; men däremot deras Lärare icke hindras, att efter kallelse, besöka sina egna Religionsförwanter på sådane ställen i Riket, där de icke hafwa Kyrkor och Församlingar inrättade, samt betjena dem med barndop, Communion, wigsel, kyrkotagning och begrafning, efter sitt sätt; 5:o, att allmänna processioner och ceremonier förbjudas å Publique platser, torg och gator; men ingalunda till inwigning af deras kyrkor, kyrkogårdar, klockor, eller någon af deras Ceremonier, som inom slutne, kyrko- och kyrkjogårdsportar kan förrättas: sträckande sig likwäl icke det som nu blifwit stadgat till Judarne, hwilke komma att ärhålla ett särskildt HandelsReglemente, hwaruti äfwen wilkoren af den dem förunde Religionsfrihet komma att utsättas och förklaras. 1781 den 24 Januarii, KF. MW. 12 T. p. 140–143. Jämnför 7 § i Riksd. Besl. d. 26 Jan. 1779, MW. 11 T. p. 608. För sina egendomar få främmande Religionsförwanter äfwen afgifwa röster wid Swenska prestewal. 1791 den 1 Nov. Kongl. Resol. Ups. StiftsTidn. 1795, N:o 3, p. 103. Judarne tillåtes, att i hwarje af de för dem utsedde Städer, Stockholm, Götheborg och Norrköping, inrätta en Synagoga, samt därwid hålla en Rabbin, med ärforderlig betjening: Ankommande på Judarne sjelfwe, hwad titul och [ 30 ]wärdighet de inom sig wilja lämna den person, som de till Synagogans föreståndare utwälja. 1782 d. 27 Maij, K. Comm. Coll. Regl. för Judeska Nationen, 5, 22 §§; MW. 12 T p. 318, 322. Och skall för dem uti hwarje af förenämnde Städer utses och anordnas en särskild begrafningsplats, hwilken dem likwäl åligger att sjelfwe inhägna. ibid. 26 §. Warandes för öfrigit Judarne förbudit, att uti sina hus hålla sammankomster till deras Religionsöfning, och de för andre främmande Religionsförwanter i 1779 års RiksdagsBeslut införde allmänna wilkor, till grund lagde. ibid. uti ingressen. Jämnför KB. till Comm. Coll. den 12 Maij 1782, samt den af Kongl. Maj:t i dess Embete stadfästade ÖfwerLandtRabbinen i Stockholm, och dess efterträdare tillagd samma rättigheter i Religionsmål, som ÖfwerLandtRabbinerne i andre Riken, hwar och en uti sitt District tillkomma, så att Öfwerståthållaren samt wederbörande Landshöfdingar och Magistrater i de städer, där Judar få wistas, måge lämna honom all den handräckning, som han i Religionswäg emot en treskande Jude kan begära. 1783 den 2 Junii, KB. Bredberg, 2 T. p. 366. Den af främmande Religionsförwanter, som intalar någon sina Religionssatser, eller utsprider sina Legender, pligtar första gången 100 daler S:mt, och andra gången ligge det i tweböte. Twingar Husbonde eller Förmann af främmande Religion den, under hans lydno står, men till Luthersk Församling hörer, att biwista eller deltaga uti främmande Religionsförwanters offenteliga eller enskilda andaktsöfningar; ware förfallen till 200 daler S:mts böter, och hafwe tjenaren frihet att genast utur tjensten skiljas: ärsätte ock husbonden hans skada däraf, Lockar någon andra till deltagande uti främmande andaktsöfning och affall från den Lutherska Läran; pligte äfwen 200 daler S:mt: låter han sig däraf ej rätta; miste den förmonen att här i Riket wistas. 1781 den 24 [ 31 ]Januarii, KF. MW. 12 T. p. 141. Biwistar någon af Konungens i Swerige Lutherske undersåtare främmande Gudstjenster; böte 10 daler S:mt, efter omständigheterne. 1781 den 24 Januarii, KF. MW. 12 T. p. 146.

Anm. Om i Preusiske Staterne någon af okunnighet eller swärmeri, upphäfwer sig till stiftare af en Sect, hwars lärogrunder uppenbarligen angripa wördnanden emot Gud, lydnaden för lagarne, och troheten emot Staten, eller ock förleda folket till lasters utöfwande; så sätts Swärmaren i säkert förwar, intill dess man igenom tjenliga underwisningar samt äfwen, om så behof göres, medicamenters förordnande, blifwit öfwertygad om hans bättring; men har det skedt af winningslystnad, ställes en sådan bedragare för skampåle, och efter ett till 3 årigt fästnings eller tuckthusarbete, förwises ur det landskap, där han sökt utbreda sin Sect: Förbryter han sig å nyo; så dömes han till Fästnings- eller Tuckthusarbete på lifstid. Preus. L. 2 T. 20 Afd. 223–225 §§. Den prestemann, som i sine predikningar eller andra offenteliga tal, söker att upwäcka hat och bitterhet emot de i Staten tillåtne Religionsbekännare, dömes, jämte embetets förlust, till 4 weckors a 6 månaders fängelse eller fästningsarbete. Om någon af illa förstådd Religionsifwer, stiftar owänskap emellan äkta makar, eller föräldrar och barn af skiljaktiga Religioner, samt på åtwarning inför domaren, sig ej rätta låter; så förwises han ifrån orten. ibid. 227, 228 §§. I Danemark tilldrog sig på 1740 talet den händelse, att de med Kongligt Privilegium i Fridericia établerade Papistiske Patres, till Catholska Läran förförde en flicka wid namn Maren Boijesdotter och afsände henne till Hamburg, i anledning hwaraf Konungen i Danemark, medelst Rescripter till StiftsBefallningsmannen i Ribe den 30 Julii 1745 och 28 Januarii 1746 ålade förenämnde Catholske Patres, att antingen [ 32 ]inom 3 månaders tid ifrån det sidstnämnde Rescriptet, till sine föräldrar i Fridericia återställa Maren Boijesdotter, eller ock böta 1000 Riksdaler, till säkerhet hwarföre de Catholske presternes lösa och fasta egendom med sequester belades; Och skulle, därest någon dylik förförelse af dem widare utöfwades, hela exercitium religionis papisticæ i Danemark blifwa förbjuden. Se Laurids Fogtmans Samling af Kongl. Danska Rescripter, 4 Delen, 2 Afdeln. p. 714. Större bewis lärer ej behöfwas på Intolerencens wälde i Swerige, än rättegångshandlingarne rörande Kyrkoherden och Probsten i Umeå Nils Grubb, samt Kyrkoherden wid St Jacobs Församling i Stockholm Eric Tollstadius, bägge misstänkte för Dippels meningar, hwilka på 1720 talet utwärkade flere Kongliga Bref, och ibland dem ett af den 27 Junii 1728 af innehåll, att alle som sökte inträde wid Publique Wärk eller därwid innehade beställning, skulle undergå en espece Cathechismi förhör, till utrönande, huruwida de woro Dippellianer eller ej. Öfwer både Grubb och Tollstadius sattes Kongliga Commissioner, af hwilka de efter flereårig ReligionsProcess omsider frikändes. Consistorii i Stockholm underdåniga skrifwelse, af den 13 Dec. 1728, åberopat i Tollstadii Lefwerne, p. 28, är i synnerhet upplysande, då Consistorium däri förklarade Tollstadii förklaring öfwer Dippels Lära wara så riktig, att Consistorium därwid intet hade att påminna, så wida munn och hjerta hos honom öfwerensstämde, hwaröfwer Gud allena dömde; men likafullt i samma underdåniga skrifwelse hemstälde, om icke Tollstadius, som i anseende till sitt tycke för Dippels skadeliga Lära, wore skyldig till mångas uppenbara affall ifrån trona, borde, på behagelig tid, ifrån Embetet sättas, och ifrån dess Kyrkoherdebeställning wid Skeppsholms Församling, alldeles skiljas. – Att icke samma [ 33 ]principe, som i anseende till Dippels skrifter, hwilka förmodeligen blott woro i Manuscript, medelst KB. den 27 Junii 1728 établerades, hos Swenska Regeringen warit rådande, i afseende på tryckte Afhandlingar, ses af Kongl. Förordningen den 7 Oct. 1747, MW. 3 T. pag. 2439, hwarigenom 5 uppgifne tryckte skrifter blefwo förbudne, såsom anstötelige emot Religionen, wid 1000 daler Silfwermynts wite för den, som någon af dem hos sig behöll eller förwarade, utdelade eller kringspridde, samt en belöning af 1000 daler S:mt utsatt för den, som kunde upptäcka Författaren eller Boktryckaren. Besynnerligit nog, att en af dem war ställd emot Frimurarne. I Kongl. Förordn. den 24 Januarii 1781 som här ofwanföre är tryckt, pag. 31, står 10 daler S:mt, efter omständigheterne. Twifwelsutan är detta et tryck- eller skriffel och bör heta: 10 daler S:mt, eller mera, (mindre) efter omständigheterne, häldst orden efter omständigheterne i annat fall innefatta en omening, emedan då answar i en Författning till högre eller mindre grad ej uttryckeligen blifwit stadgat, någon jämnkning efter omständigheterne icke äger rum.