Lagfarenhets-Bibliothek del 5 avdelning 1/2 Cap
2. Cap.
Om truldom och widskepelse.
1 §.
"Hwar som brukar truldom, och skadar annan til kropp eller egendom, och warder med fulla skjäl thertil wunnen; miste lifwet. Får någor död ther af; tå skal man steglas, och kona halshuggas, och i båle brännas. Hafwer man låtit trulkarl thet gjöra, eller hulpit til, at then gjerning fullkomna; ware Lag samma."
S. F. Hwad i 2 C. 1 § MB. stadgas om truldom, kommer hädanefter att alldeles till dess wärkan upphöra. 1779 den 20 Januarii, KF. MW. 11 T. p. 587.
Anm. Att redan i äldre tider truldom och blåkullafärd af menige mann i Swerige blifwit ansedde möjeliga, ses af 10:de Flocken 5 §. af RätlöseBalken i Westgötha Lagen, där det förklarades för oqwädinsord, om någon sade sig hafwa sedt den andre hafwa ridit till trolls eller blåkulla på en skrinda i skymningen. "Thettä äru okwädins ord, kono jak sa at thu reet a qwiarindu lösharådh, ok i trols ham, tha alt war jamrifft nat ok dagher. Också feck truldom och dess bestraffning sitt rum både i 6 Cap. HögmålaBalken LandsL. och 4 Cap. HögmålaB. StadsL. hwarwid dock är märkeligit, att å intetdera stället bestraffning för truldom i annat fall utsattes, än då någon menniska därmed dödades, då trulkarlen borde steglas och trulkonan brännas; men i 2 Cap. 1 § Missg. B. stadgades uttryckeligen lifwets förlust, enär mindsta skada därigenom till kropp eller egendom orsakades, så at öppet fält blef lämnat åt en widskepelig och oförståndig Domare, att för hwarjehanda, i wåra tider ganska bekanta hästprånglareknep, och mycket naturliga konster, döma den anklagade ifrån lifwet. Emellan åren 1669 och 1676 blef det likasom en sjukdom hos Swenska Nationen, att utan all granskning, antaga wärligheten af Truldomskonst och Blåkullafärd. Medelst Kongliga Regeringens bref till samtelige Biskopar och Superintendenter i Riket, dat. den 19 December 1669 förordnades, att såsom det grufweliga, jämmerliga och före detta ohörda wäsendet icke kunde wara okunnigt, hwilket i Bohuslän och en del Sochnar i Dalarne, igenom Satans bedrägeri uppkommit, i det icke allenast mycket folk befunnes wara till truldom förfördt, utan ock små oskyldige och menlöse barn blefwo likasom med wåld, dels af Satan sjelf, dels af hans anhang borrttagne och förde till den ort han dem till mötes föresatte, hwaräst de sedan, icke utan Guds namns, samt hans Heliga Ords och Sakramenters största försmädelse, blefwo bedragne ifrån sin Christendom, till att antaga hans wederstyggeliga tjenst; Så skulle förböner i alla kyrkor hållas den då tillstundande förste Söndag uti Fastan och sedermera framgent wid alla Gudstjenster, särdeles på Sön- och Helgedagar, icke allenast för dem, som under denna swåra frestelse kastade woro, utan jämwäl i gemen för alle och hwar och en, att Djefwulen ett sådant wälde icke längre måtte blifwa tillstadt, utan detta swåra riset, som Gud öfwer en del af Sweriges Rike se låtit, mildeligen afwändas och upphöra måtte. Huru långt inbillningssjukan sträckte sig under detta öfwertrons Tidehwarf, äfwen hos dem, af hwilkes kunnskaper man bordt förwänta helt olika förhållande, kan däraf slutas, att en Lector i Hernösand, sedermera Probsten uti Nora Församling i Ångermanland Jacob Abr. Eurenius, uti en af honom till 1676 års Kgl. TruldomsCommission afgifwen skriftelig berättelse, med fullt alfware uppgaf, att han blifwit borrtförd till Blåkulla. "År 1674, (säger han) natten emot den 16 October kom jag i en stor tentation på min nattsäng, med hwilken jag länge plågades, omsider efter detta långsamma qwal, kunde jag intet annat märka, än att jag for genom luften, något långt ifrån jorden nordan efter, alldeles widöpen, fötterne förut och med utsträckta armar, hwilka tycktes mig wara med en stor hop råttor fullsatte, o. s. w. Berättelsen innehåller widare om hemfarten, och huru återresan skedde närmare jorden till norr i Hernösands stad wid hällorne, dock öfwer hustaken rad efter Långgatan, där han blef ställd wid en knut emellan Olof Bagges gård. Dagen därpå reste Lectoren till Thorsåker, utan att nämna härom för någon, men under hans borrtwaro, skulle en flicka om 13 års ålder hafwa berättat för Fru Lectorskan, att hon sedt, huru Lectoren blifwit förd till Blåkulla samma natt, bunden med många barn, som ridit på dess armar, då ett af dem sagt: det är orätt att wi rida så på Mäster Jacob. Efter hemkomsten blef han frågad af sin Fru därom, samt såg åter natten därpå, att wäggen wid pass 2 stockar under fönstret öpnades, och en qwinna, (då berycktad Trollpacka Lars Swens hustru) wilja åter draga honom ut, men då han åkallat Guds namn, hade hon måst gå därifrån, hwilket ock samma flicka sedan omtalt, med tilläggning, att då Trollpackan kommit där barnen woro samlade, hade hon sagt: jag får ej ut den djefwuls eldbranden. Jämnför Abr. Hülphers Beskr. om Ångermanland, tr. 1780, p. 43, 44. Djefwulens besök hos ledamöterne i Upsala Kgl. TrolldomsCommission, Juris Professoren i Upsala Carl Lundius och Assessoren i Kongl. Swea HofRätt Johan Stjernhök, är beskrifwit i G. Gezelii Biographiska Lexicon, 2 T. p. 144–146, hwars wärkelighet däraf will göras trolig, att han wid affärden uppfyllt rummet med en olidelig stank, utan att det omnämnes, hwad wederbörandes, af inbillningen uppeldade förskräckelse, därtill bidragit. Ingen ting upplyser mera den fördom om truldoms wärkelighet, som understödt af Consistoriers öfwerdrifna Embetsnit, i förra Seculo hos Swenska Regeringen war rådande, än Konung Carl den 11:tes den 13 Januarii 1675 gifne Resolution på Kongl. Commissionens i WästerNorrland frågepuncter om truldomswäsendet, af innehåll, såsom orden lyda, att "ehuru wäl det hade stort betänkande med sig, att aflifwa dem, som wäl woro öfwertygade, men icke wille bekänna, mycket mindre sin synd ångra, kunde likwäl Kongl. Majt icke befria dem ifrån lifsstraff, efter om de dödde således obotfärdige, en själ allenast pericliterade, men skulle de låtas wid lifwet, torde den ene draga många flera med sig, och på det sättet göra den sednare willan wärre än den förra: Ingen skulle exciperas, som allaredan wore så widt kommen, att han förde andre, (förmodeligen till Blåkulla) utan han wille därmed afstå, hwilket dock af presterne med böner och salighetsmedels tidiga brukande borde underhjelpas, då det ju wore bättre så wäl för dem sjelfwa, som andra, att han ifrån denna plågan genom döden befriades, medan han war stadd i det goda uppsåt att bättra sig: Den som sjelfwilligt bekände, skulle befrias ifrån bålet, och få begrafwas norr om kyrkan. (mycket uppmuntrande). Af myckenheten till sådana syndare, borde icke tagas någon regel till förskoning." Wid 1675 års Riksdag utgjorde truldomswäsendet flere städers enskilde beswärspuncter; Och gaf Kongl. Maj:t, medelst 1 §. afd ess Resolution på Hernösands Stads Beswär, dat. den 27 Sept. 1675, till Nådigt swar, att Kongl. Maj:t wille draga all nödig omsorg, så att till truldomswäsendets hämmande forderligast någon wiss Författning skulle blifwa gjord, å hwilket Kongliga löfte följde en så Barbarisk wärkställighet, att, utom 3 bål, hwilka år 1676 woro upsatte strax utom Hernösands stad, hwaräst månge blefwo aflifwade, endast inom Thorsåkers och de twänne nästintill belägne Sochnar, ifrån den 28 Martii till den 1 Junii 1676, ett antal af 71, för truldom och Blåkullafärd angifna gamla hustrur och pigor, på Bålberget i Thorsåkers Sochn, som troligen däraf fått sitt namn, blefwo halshuggne och å bål brände. Se widare A. Hülphers Beskr. öfwer Ångermanland pag. 44, 146, 147. I Kongliga BönedagsPlacatet den 15 Martii 1676 nämnes ibland andra landsplågor, utwidgandet af Satans raseri och bedröfliga anfäcktning, och då omsider uti sjelfwa Hufwudstaden det blef en allmänn klagan öfwer barns borrtförande till Blåkulla, samt Stockholms Consistorium, på Swea HofRätts anmodan, uppsatt sitt Betänkande af den 13 Martii 1676, samt däruti ansett icke allenast barnens förande, utan ock de angifne pact eller förbund med den Orena Anden för ostridiga sanningar, samt HofRätten i följd däraf, på barns och andres sägen att de blifwit borrtförde, änskönt så wäl den borrtförde som dess sällskap, blefwo qwar i samma rum som de warit förut, till döden dömt 6 personer, som ock blifwit afrättade; men hos Kongl. Maj:t anmält swårigheten, att i anseende till öfrige öfwerhopande göromål, med den skyndesamhet som wederborde afgöra de till owanlig myckenhet inkomne Truldoms ransakningar; så blef af Kongliga Rådkamaren, i följd af Konungens bref dat. Malmö den 23 Maij 1676, i Stockholm en särskild Kongl. CommissorialRätt förordnad, bestående af 6 andelige och 6 werldslige ledamöter samt ibland de sidstnämndes antal den namnkunnige Urban Hjerne. Desse établerade genast sig till rättesnöre wid afdömandet den principe, att endast gifwa barnens berättelser så wida rum, att däraf togs anledning till efterfrågan, samt att icke för lagliga witnen antaga andra än dem, som woro fullwäxta och till myndig ålder komna; som hwarken hade någon fördel i den anklagades olycka, eller emot hwilken den anklagade kunde framföra giltigt jäf, och som, efter betyg om deras Christendoms kunnskap, med liflig ed, i de anklagades närwaro, kunde bedyra, att det war sannt hwad de witnade, hwarförutan alla föräldrar, hwilkas omyndiga barn uti klagan woro delaktiga, med liflig ed måste bedyra, det de hwarken af hat eller afwund, eller för någon fördels skuld, hade sina barn till detta klagomål framskyndat, eller att de wisste dem af någon menniska därtill tubbade och lockade wara, utan att de af sina barns elände och jämmer knude sluta, att de sade sanningen; men oaktat dessa försiktighetssteg blefwo twänne qwinspersoner, nemligen en Finsk Hustru Malin Mattsdotter (vulgo Rumpare Malin) på twänne sine fullwäxte döttrars samt 3:ne fullwäxte pigors berättelser och witnesmål lefwande bränd, och en Tysk Hustru Anna Hack, likaledes på sine egne fullwäxte barns samt 40 åklagares, hwaribland woro någre fullwäxte personer, berättelser och witnesmål, halshuggen och å båle bränd. Efter hwilkas afrättande wäl några barn sade sig wara ifrån Blåkullafärden befriade; men största delen föregåfwo sig wara af dem till andra uppgifna Trollpackor förspelte, emot hwilka således anställdes förföljelse. En del af dem woro ock redan till döden dömde, då twänne barns, Kirstin Jakobsdotters om 11 och Gossens Johan Johanssons ifrån Gefle, twetalan och sluteliga bekännelse, att de diktat det af dem angifne barnaförandet, till att därigenom winna penningar, samt den omständighet, att de inför CommissorialRätten föllo neder och gjorde sig så ofta anfäktade, som CommissorialRätten det af dem begärde, öppnade till en del de tillförordnade domares ögon. Detta oaktat blefwo dock en Hökarehustru Karin Ambjörnsdotter, en Skepparehustru Margaretha Staffansdotter, och en Trägårdsmästaredotter wid namn Margaretha Dufwa, dömde till döden, den sidstnämnde efter egen otwungen bekännelse; men, uppå Executorns hemställan, med aflifwandet uppskutit, då det emedlertid blef yppat, att afwund öfwer en sidenklädning, som Margaretha Dufwa, bekommit till skänks af sin friare, och den de trodt hon icke utan truldom hafwa kunnat ärhålla, gifwit anledning till anklagningen, och att hon i häktet drömt om Blåkullafärden, hwilken hon inbillat sig, såsom en wärkelig resa, samt sedan anklagarinnorne, hwilka icke wågat framföra sanningen af fruktan för risslitande, som en af deras medsystrar för sin ostadiga berättelse måst undergå, njutit försäkran om befrielse ifrån allt straff, alltsammans befunnit härleda sig till någon del af arghet, men mäst af enfaldighet, orsakat af inrättade Wakstugor, där en del af den sämre FolkClassen samlade sig, höllo bön, söngo psalmer, samt omwäxlade med historier om spöken och blåkulla, hwilket så utspände inbillningskraften ej mindre hos de tillstädes warande barnen, än det fullwäxta folket, att de inbillade sig såsom wärkeligheter, hwad dem i drömmar förekom. Se widare härom den ganska märkwärdiga Berättelse, som CommissorialRätten år 1677 afgaf till Konungen, hwilken är särskilt tryckt år 1770, på 72 sidor in 8:o, i Gefle hos E. P. Sundqvist. Härmed upphörde under återstoden af Konung Carl den 11:tes Regering ej allenast särskilda Bönedagar till truldomswäsendets afböjande, utan ock alla dödsstraff för denna inbillade missgerning; Och lärer en 80 årig gumma wid namn Anna Ersdotter, som, i följd af Kongliga Brefwet till Swea HofRätt den 15 Junii 1704, blef halshuggen, för det hon efter friwillig bekännelse, alltifrån sitt 15:de år umgåtts med truldom, och därmed en Bonde Nils Jönsson och Kapellanen Jonas Jernbom till lif och hälsa skadat, wara den sidsta föregifna Trollpacka, som, åtmindstone inom Swea HofRätts juridiska område, genom domslut ljutit döden. Sexton år därefter uppwäckte rycktet om trollwäsende i Wermeland, Regeringens uppmärksamhet i den grad, att till dess utrotande, medelst Kongl. Brefwet den 7 October 1720 en särskild Konglig Commission förordnades, som sedan den i någre år ransakat, afgaf sin berättelse till Kongl. Maj:t, hwarpå igenom Kongeligit Bref till Landshöfdingen Baron Conrad Ribbing den 13 Maij 1724, af 15 de hufwudsakeligaste personer, ingen enda fälldes till dödsstraff, utan till spö och risslitande, Tukthusarbete och kyrkopligt, nemligen 1:o, Maria Thorsdotter, 86 år gammal, som, utom det hon, med missbruk af Guds och den Heliga Trefaldighetens namn, föröfwat signerier och läsning, ärkänt sig hafwa på en annars anmodan förgjort Marit Ersdotter, hwiken därefter förfallit i en swår sjukdom; 2:o, Elin Eriksdotter i Koppars (på spe Kapten Elin kallad) och Lisbet Hansdotter i Klämman, som tillstått sig hafwa ingått förbund med Satan, samt biwistat åtskillige af honom utställde sammankomster och möten; 3:o, Kirstin Nilsdotter Michelsmor, som af Elin låtit sig förföras, att en enda gång denna fördömeliga resa biwista; 4:o, Anna Johansdotter, Kirstin Andersdotter, (Ränn-Kirstin kallad) och Lisbet Swensdotter, hwilka under missbrukande af Guds namn, medelst läsningar, föregifwit sig kunna curera sjukdom hos menniskor och boskap; 5:o, Olof Ersson i Skrufstad, som medelst fördömelige konster skulle hafwa satt sjukdomar på folk samt fördärfwat och botat hästar och boskap; 6:o, Elias Amundsson i Amundstorpet, för lika brott med den nyssnämnde; 7:o, Kirstin Eriksdotter, (Bång Kirstin kallad), Elin Pehrsdotter, eller (Elg-Elin), Ingrid Andersdotter, Sigfrid Andersdotter, Annika Andersdotter och Swen Andersson, för löfjerier, signerier och läsningar; hwarförutan 25 namngifne personer, som sig af deras hjelp betjent, wid påkomne sjukdomar för menniskor och boskap, wäl friades från bestraffning, men wid laga pligt warnades, att widare ifrån slik wantro och lättsinnighet sig afhålla, samt 8 personer, som wid en å Sjögerås Sätesgård belägen sten, den CommissorialRätten låtit förbränna och afskaffa, anställt offrande Thorsdagsqwällar och Söndagsmorgnar, i afsigt att bot och bättring de sjuke skulle wederfaras, därföre dömdes hwardera till kyrkopligt och 40 marker S:mts böter, eller i brist af botum 8 dagars fängelse wid wattn och bröd. År 1725 blef på ett i Sibbo Sochn och Tawastehus Län, uppkommit ryckte, att Pigan Maria Henricsdotter af 17 års ålder, af spöke blifwit besökd, denna piga på Biskop Gezelii befallning, ej allenast ifrån sina Salighetsmedel stängd, utan ock för Rätta ställd, hwarwid hon föregaf och påstod, att natten emellan den sidste December och Nyårsdagen 1725, då hon med sina föräldrar legat uti ett rum, dock i särskilde sängar, samt insomnat, skulle en, under mannspersons skapnad, för hennes säng stående, uppwäkt henne, och uppå tillfrågan utgifwit sig före att wara Skrifwaren Anders Herkepeus, som war wistande där i granngården, sökandes intala henne till äktenskapsbyggnad med sig efter 3 månaders, 3 weckors och 3 dagars förlopp, till hwilken ända han skulle gifwit henne en guldkjed, 4 guldringar och 4 specie Ducater, dem hon inom berörde termin med swåra tillsägelser icke skulle för någon upptäcka, hwarföre hon ock burit dem hemligen till förwar uti sin i ett annat rum stående kista, hwarefter han åter skulle natten efter 13:de dagen hafwa sig därsammastädes infunnit och henne uppwäckt, samt tillställt henne en silfwerkanna, full med stora silfwerpenningar och Ducater öfwerst uppå, hwilka hon ock, efter hans itererade förbud att wisa dem för någon, dagen därefter gömt bakom sin ofwanbemälde kista, och ehuru wäl han, wid detta sednare tillfället, befallt henne nyssbemälde dag gå till ett nära gården wid en gärdslegård stående granträd, hwaräst hon ännu mera penningar och annat godt undfå skulle, hade dock hon, förmärkande omsider, att med honom ej war rätt beskaffat, burit samma dag guldet, silfret och penningarne till förrberörde träd, och alltsammans lagt uti en där stående tunna, som warit half med silfwerpenningar, hwarefter hon skulle hafwa blifwit oanfäcktad, intilldess Herkepeus natten emellan den 23 och 24 April, kommit ytterligare till henne, som då legat ensam och naken uti ett annat rum, samt uppå hans tillsägelse att gå borrt och hålla bröllop, under löfte, att gifwa henne både mat och dricka, hon sagt sig sådant icke behöfwa, utan wälsignat sig, därmed han ändteligen afwikit. Med fastställande af HäradsRättens Utslag förklarade Kongl. Åbo HofRätt, att emedan af den hållne undersökningen befunnits, att förutan det Maria tillförene extrajudicialiter till händelsen nekat och sökt göra den om intet, hade hwarken hennes föräldrar, som wid de twänne förste föregifne besöken legat med henne i ett rum, slikt förstått och warse blifwit, samt hon under den tiden ej heller hwarken sjelfkrafd, eller sedan de efter uppkommit ryckte henne därom tillspordt, sådant upptäckt, mindre för dem eller någon annan uppwist de omförmälde gåfwor, hwilket sednare att wara, efter hennes påstående, skedt af fruktan för spökets föreburne swåra undsägelse, destomera förföll, som Skrifwaren Herkepeus berättat, det hon icke destomindre något efter Nyårsdagen ärbudit honom att få se bemälde gåfwor, samt således af alla omständigheter war att sluta, det Maria Henricsdotters föregifne samtal och handel med spöket icke ägde någon säker grund, utan härhörde af en blott phantasie och inbillning, samt till äfwentyrs hemligen fattad kärlek för Herkepeus, som, efter tillstående och witnens utsagor, under tiden med henne skämtat och en natt tillsamman legat; Ty borde Maria Henricsdotter ifrån allt answar befrias, och efter föregången åtwarning, att framdeles taga sig till wara för sådana phantasier och inbillningar, till sina salighetsmedels nyttjande admitteras. Fyra år därefter skall djefwulen haft mycket att beställa uti en Bondegård i Roslagen, som ses af en mångfaldiga gångor och sidst hos E. P. Sundqvist i Gefle omtryckt så kallad Berättelse om Satans grufweliga grasserande uti en manns hus, belägit i Roslagen, som passerade år 1729, där man p. 14 ärhåller den interessanta underrättelsen, att en del djeflar äro illiterate. Sedan den tillkallade presten wid denna visitationsact, en långlig stund förgäfwes på Swenska Språket munnhuggits med den stormande djefwulen, befallde han honom tala latin, men det blef intet af, hwartill prestmannen på tillfrågan gaf följande orsak, såsom orden lyda: "att denne djefwul, icke war Beelzebub eller Storsatan, utan en mindre underdjefwul, som icke kunde eller lärt latin, emedan han på sådane orter ej haft sine functioner." År 1757 gjorde sig en Extraordinarie Domare, Pehr Emanuel Ekman, därigenom namnkunnig, att han medelst en så hård och pinsam medfart, att de både till kropp och sinnen för deras öfriga lifstid blefwo skadade, twingade åtskillige så gifta som ogifta qwinnor uti Östra Dalarne och Åhls Sochn, att å sig bekänna det de föröfwat truldom. Sedan dessa fattiga qwinnor, år 1758 wunnit Kongl. Swea HofRätts befrielseutslag i sjelfwa brottmålet, och de, understödde af Fru Grefwinnan Catharina Charlotta De la Gardie, född Taube, emot Ekman anställt reconventionstalan, widtog han det försigtighetssteget att öfwergifwa Riket: warandes det märkwärdigt att wid samma eller 1761 års Riksdag, då Riksens Ständer tilldelte Fru Grefwinnan De la Gardie en Guldmedaille, för sitt ädelmod att befordra de betryckta Dalqwinnornes sak, gåfwo Riksens Ständers Fullmägtige i Banquen åt ViceNotarien Pehr Emanuel Ekman, en discretion af 7200 daler K:mt, i anseende därtill, att han, såsom orden lydde, råkat i en bekant olägenhet och olycka. Se Riksd. Tidn. 1761, N:o 16, p. 62 och 1765, N:o 115, pag. 460. Jämnför Riksd. Tidn. 1761, N:o 22, p. 85 och KB. till S. H. R. den 8 Oct. 1761. Men icke blott Swerige, utan hela Europa war på 1600 talet intagit af fördomar om truldom och trollpackor, hwilket, hwad wårt NaboRike Dannemark angår, till en del upplyses af Dawid Grönlunds, Residerende Capellan till St. Catharinae Kirke i Ribe, år 1780 i Wiborg, på 250 sidor in 8:o tryckte: Historisk Efterretning om de i Ribe Bye for Hexerie forfulgte og braendte mennesker. Större delen af de däruti uppgifne qwinnor blefwo lefwande brände, för det de under trätor hotat med olyckor, och då långlig tid därefter, något kreatur dödde för den, som blifwit hotad, sjukdom åkom honom eller dess hustru och barn, oförmögenhet wisade sig i äktenskap och så widare, blef genast den som hotat, angifwen såsom trollpacka, witnen afhörde, hwilka intygade hotelsen och den däraf inbillade olyckan; oaktat allt nekande af den anklagade, hon lagd på sträckebänken, och twingad att bekänna sig saker, hwarefter och sedan hon blifwit lefwande bränd, en inquisitorisk krättegång anstäldes emot de personer, dem hon under torturen uppgifwit såsom antingen resesällskap till Blåkulla, eller medhjelpare i truldomen. En förment Trollpacka Maren Splids blef den 10 November 1641 lefwande bränd, förd et hon hotat Didrich Skraeder med en olycka, och denne 13 år därefter blifwit ansatt af en stark uppkastning, samt därunder någon materia framkommit, på hwilken någre tillstädes warande grannqwinnor sig icke förstodo, och hwaröfwer Amtmannen, den wälborne Mann och stränge Riddaren Albert Scheel, med förbigående af Stadens Läkare, inhämtade presterskapets yttrande, hwilke till ett antal af 6 personer, uti witnesbörd, dat. den 11 Martii 1637, förklarade den materia, som kommit ur Didrich Skraeders lif, icke härhörande af rätt naturlig sjukdom eller affection, utan ett veneficium, därmed onde Mennesker wed Satans förarbeidelse hafwt at bestile; hwartill ännu kommo flere beswärande witnesmål, p. 189, såsom att en, då han druckit öl i Maren Splids hus, fått ett hastigt stign i sidan: att en annan, med hwilken hon råkat i träta, legat sjuk en hel sommar, och därwid förlorat det betydeligaste af sin näring, o. s. w. Giertrud Povels tiggde köttsoppa af en piga, som nekade henne det, hwarpå Giertrud sade till pigan: Du skal en gang faae skam derfor, och som pigan korrt därefter feck ondt i ett finger, blef Giertrud bränd. Besynnerligit nog, att alla woro qwinfolk, och i de tryckte undersökningarne ingen mannsperson graverad, utom en wid namn Niels Holdensen, som beskyldes att i Blåkulla hafwa för dem slagit på trumma med twå räfrumpor, då de dansade, men han blef fridömd. I 6 Boken 1 Cap. 9, 13 Art. af Konung Christian den 5:tes år 1683 utgifne Danske Lagbok, och 6 B. 1 Cap. 9, 13 Art. i samma Konungs år 1687 utgifne Norrske Lagbok, utsattes straffet för truldom, att lefwande kastas på elden och uppbrännas, samt för den, som betjente sig af Trollkarlar eller Trollpackor, att första gången, jämte uppenbar kyrkopligt, böta 3000 lod silfwer till nästa Hospital, samt om han andra resan därmed beträddes, till lika straff med den, som sådan ogudaktighet och dårskap utöfwade. – Att i Frankrike Louis Gaufridi år 1611 och Urbain Grandier år 1634 brändes såsom trullkarlar, se Pitavals Causes Celebres, 2, 6 Tomerne. Denne sidstnämnde war UrsulinerNunnornas i Loudon Biktfader. Genom sina predikogåfwor ådrog han sig Munkarnes afwund och hat. De utspridde år 1632 ett ryckte, att Nunnorna i Ursulinerklostret woro besatta, och deras Biktfader genom trulkonst därtil orsaken, och för att interessera Regeringen i saken, utgåfwo de Grandier, såsom författare till en lika usel som bitter satire emot Cardinalen Richelieu, under titul La Cordonniere de Loudon. Cardinalen, för att hämnas, tillsatte en Commission, bestående af sine kreatur, för att undersöka om trolleriet. Nunnorna inbillades, att de woro besatta, och efter wanlig exorcisme började hwarje uti dem inneboende Djefwul att tala, därwid han ock uppgaf den rang, som han i Satans tjenst innehade. Astaroth war ibland dem förnämst och af Seraphims wärdighet. Följden blef den, att Grandier lefwande brändes; Och som, när han stigit upp på bålet, en broms surrade förbi honom, gaf denna tillfällighet en närwarande Munk anledning, att utsprida ibland folket, att det war Beelzebub, som kom att föra Grandiers själ till helfwetet, emedan Munken hört sägas, att Beelzebub betydde flugornes konung. – I 109:de Artikeln af Kejser Carl den 5:s Peinliche Halsgerichts-Ordnung, förklarades den skyldig att lefwande brännas, som orsakade skada genom truldom, och i 44:de Artikeln det wara tillräckeligit skäl, att låta den angifne undergå torture, om han kunde öfwertygas, att hafwa plägat förtroligit umgänge med Trulkarlar eller Trulpackor. Juris Profesoren i Halle, Doctor Jac. Fredr. Ludovici berättar i sin år 1708 ifrån trycket utgifne Einleitung zum Peinlichen Process, p. 81, att på wissa orter i Tyskland brukades, innan Trollpackan fördes i plågorummet, att skarprättaren ställde sig framför henne i en mörk wrå och gaf henne oförmärkt ett slag på munnen, så att hon blödde, hwarigenom hon destosnarare skulle förmås till bekännelse. I lika afsigt gaf man henne, enligt nyssnämnde Professors utsago, p. 85, då hon under plågorne blef törstig, en dryck, bestående af dricka med rifwit bröd, sönderstött gäddegalla och lefwer, samt swart kummin, och p. 90 förmäler han, att med ett af swafwel och beck tillwärkat plåster, som itändes, blef håret på alla delar af hennes kropp afbrändt, för att skönja om hon icke hyste några hemliga trollcaracterer, som gjorde henne känslolös. Att sidstnämnde undersökningsmethode i truldomssaker äfwen war brukelig i Frankrike, uppdagar Pitaval i 2:dra Tomen af dess Causes Celebres, där han i Historien om den för truldom år 1634 lefwande brände Urban Grandier, p. 370 sig yttrar: "On fit visiter Grandier en présence de huit Médecins: ils déclarerent qu'ils avoient trouvé sur lui deux marques suspectes, l'une à l'épaule et l'autre au secretum; qu'ayant fait entrer dans la prémiere marque une aiguille à l'épaisseur d'un travers de pouce, le sentiment y étoit obtus, et qu'il n'en étoit point sorti de sang, non plus que de l'autre marque, sur laquelle on avoit fait la même expérience." Ibland de hundradetals Tyske Auctorer, som systematiskt afhandlat trolldomskonsten, har wäl ingen med mera nit förfäcktat sin sak, än Magister Johannes Praetorius, Poeta Cœsareus laureatus, i dess på 582 sidor in 8:o år 1668 i Leipzig tryckta Afhandling, kallad: "Blockesberges Verrichtung, oder ausführlicher Geographischer Bericht, von den hohen trefflich alt und berühmten Blockesberge: ingleichen von der Hexenfahrt, und Zauber-Sabbathe, so auff solchen Berge die Unholden aus gantz Teutschland, Jährlich den 1 Maij in Sanct Walpurgis Nachte anstellen sollen." Hwilken bok är beprydd med ett kopparstick framföre, som föreställer resan till Blåkulla, jämte den dans oh öfriga Ceremonier, som därstädes brukades. Praetorius uppgifwer p. 128, 129, Johannisblommor, hwitlök och ormbunke, (Hypericon, Knoblauch, Farrenkraut) såsom synnerligen wederwärdige för Djefwulen, hwilka, till afwärjande af hans besök, ej allenast i 8 dagars tid, såsom medicament, borde intagas, utan ock läggas i alla 4 hörnen af boningsrum, kök, källare och stall. Då han beskrifwer de Ceremonier, som nyttjas i Blåkulla samt den hyllningsact, som trollpackor och trollkarlar äro skyldige att wisa Djefwulen, under en bocks skapnad, medelst kyssande å ett mindre angenämt ställe, söker han p. 324, 325, göra berättelsen trolig därigenom, att blott de äldre, som så länge utöfwat trolldom, att något affall ifrån Djefwulen icke är att befara, kunna se hans skapnad af en bock; men å de nyssankomne, på hwilkas framhärdande han ej är lika säker, förblindar han ögonen, så att de icke se annat, än att det är en stor Furste, och , såsom Praetorii ord lyda: "wenn sie seinen Hindersten küssen, vermeinen sie, sie küssen ihm die Hände, und etliche, sonderlich die Weibspersonen, das Mannliche Glied." Pag. 548, 549 lämnar han den märkwärdiga upplysning, att trollpackor och trollkarlar af Lutherska Religionen wärkställa deras Blåkullsresa på den 1:ste Maij efter Julianska, men Catholikerne efter Gregorianska Calendern. ("Und muss traun der Teuffel dieselbe Kutscherey zweymal nach einander Verrichten, bey den Papisten zehen Tae vorher, bey uns leyder! zehen Tage hernach, und mag der leidige Satan nicht allerdings so gar gut zu sprechen seyn auff den Anstiffter des Päbstlichen Calenders, als auff den Gregorium, weil er ihm doppelte Mühe gemacht, und er nur immer resolviret ist, solche seine Hexenfahrt zu Vollenziehen, wenn der erste Maij vorfället, er mag denn nun zwey oder dreymal im Jahr vorkommen.") På de af Praetorius anförde skäl, måste Satan wara högst missnöjd med Franska Revolutionen, för den nya tideräkningens skuld, hwilken i anseende till Fransosernes Blåkullsfärd (Sabbat) ytterligare ökat hans beswär. Näst Praetorius har en Theologiae Doctor Johan Jacob Bräuner gjordt sig namnkunnig igenom sin år 1737, och således i ett Tidehwarf, då upplysningen borde anses mera utwidgad, i Frankfurth am Mayn tryckte bok, kallad: "Entlarvte Teufflischer Aberglaube von Wechselbälgen, Wehr-Wölffen, Fliegenden Drachen, Galgen-Männlein, Diebsdaumen, Hexentantz, Holung auf dem Bok, Irrwischen, Spiritu familiari, Festmachung, Wütenden Heer, Löselnächten, Alpdrücken, Nesselknüpffen, Hexen-Buhlschafft mit dem Teuffel, Chrystallen Schauern, Wahrsagungen und andern dergleichen." I denna bok anförer Auctor p. 554, som det tyckes, med egen öfwertygelse om sanningen, att då Lappmännen fara till sjöss, medföra de en rem med 3 trollknutar, som äger den egenskap, att i den mon knutarne upplösas tilltager winden, och p. 684, att då de utlåna sina Renar till skjuts, hwiska de dem i öronen hwart de skola taga wägen med de resande. "Hierauf murmelt der Wirth denen Rennthieren etwas ins Ohr, wo sie die Reisenden hinführen sollen, da sich dann die thier alsobald so gewaltig ausdehnen, und mit den Reisenden so schnell fortlauffen, das es scheinet, als ob sie mit selbigen durch die Lufft flögen, sie lauffen über Berg und Thäler, und wann sie an den bestimmten Ort kommen, halten sie gantz plötzlich ein, und schlagen mit den Fußen auf die Erde." hwarmed, i anseende till Trollknutarne, P. L. Berchenmeijer i dess Curieuser Antiquarius, p. 812 ej allenast instämmer, utan uppgifwer äfwen förunderliga ting, som Lapparne skola åstadkomma igenom deras så kallade trolltrumma, och rådgörandet med en swart katt, den de städse hafwa i sina boningar och förtroligt tala med. – Swårligen lärer öfwertron hos de sämre FolkClasser kunna utrotas, så länge allmänna Läroböcker och Författningar ärkänna truldoms wärkelighet och Djefwulens magt. I Ärkebiskopen O. Svebilii Catheches, som i förmågo af Kongliga Författningen den 15 Sept. 1773, ensam wid Rikets Lärowärk får nyttjas, beswaras wid förklaringen öfwer 1:sta Budordet, 11:te frågan, huru Afgudadyrkan sker? sålunda: att den wärkställes, då man söker hjelp af djefwulen och hans wärktyg, såsom trollpackor, löfjerskor, skogsrå, sjörå, tomtegubbar, och mera sådant, hwilka sidstnämnde ord gifwa tillkänna, att förteckningen icke är complette, samt wid förklaringen öfwer 2:dra Budordet, på 24:de frågan, hwad trolldom betyder? det sådant icke allenast wore, genom Djefwulens hjelp att skada sin nästa, utan ock att genom widskepelse missbruka guds ord och namn, till att fördrifwa sjukdom ifrån menniskor och boskap, göra sig hård, utransaka förborgade ting och mera sådant. I 8 Cap. 3 § af Rikets KyrkoLag, Just. W. p. 1013 förordnas, att Herrans Nattward må Besatta menniskor meddelas, när de det begära och, igenom Guds nåd, äro frie för Satans anfäcktningar. Till mindskande af den enfaldiga hopens fallenhet för öfwertro och widskepelse, skulle det förmodeligen mycket bidraga, om antingen i de små ÅrsAlmanachorne händelser infördes, hämtade ur Wagners SpökelseHistorier, eller de flere i sådan wäg utkomne arbeten, som wisade, att hwad man allmänneligen ansett för trolldom och häxeri, haft naturliga orsaker, eller ock att dylika Spökerihistorier, under sina retande titlar af Spöket i kedjor, den underjordiska Musiquen, den hwita Frun 'o. s. w. särskilt trycktes i lika format, å lika uselt papper och försåldes till lika pris, som de ifrån Tryckerierne i Örebro, Gefle och flerestädes utkommande Historier om Djefwulens grasserande i Roslagen, Doctor Faust, Hertigen af Luxenburg, med flere dylike.
2. §.
"Far någor med spådom, signeri eller annor widskepelse, böte första gången tijo daler eller mera, till fyratijo daler, alt som brottet är til, eller sitte i hächte wid watn och bröd. Gjör han thet annan gång; böte dubbelt. Söker någor råd eller bot hos signare eller spåmän; böte fem daler, eller mera, til tjugu daler, som brottet är til, eller plichte med fängelse wid watn och börd.
P. St. Att mål, rörande widskepelse, skola HofRätt underställas, XXV: 5 RB. Huru fängelse wid wattn och bröd emot böter beräknas. V: 4, 5 Str. B.
S. F. HofRätten lämnas fria händer, att sådane wanartige, som af en widskepelig inbillning, ifrån deras ställen utbryta de spikar och järnpersedlar, hwarmed aflifwade kroppar å stegel eller galga blifwit fästade, låta afstraffa, i stället för de i 2 Cap. 2 § MB. utsatte penningeböter, med däremot swarande kroppspligt af spö- eller risslitande. 1748 den 16 Nov. K. B. Jusleen, p. 215. Som det i 9 § af KF. den 17 Oct. 1687 utsatte dödsstraff för den, som sig till Satan förskrifwer, icke är öfwerensstämmande med lagen principe, häldst sådane brott, hwilke äro öfwerlefwor af forntidens mörker och wantro, ej böra eller kunna komma under annat namn än widskepelse; Altså skola de som därmed hädanefter beträdas, därföre anses efter 2 Cap. 2 § MB. 1779 den 2 Sept. K. B. Ugglas, 3 T. pag. 175. Jämte den bestraffning af wattn och bröd samt en söndags uppenbar kyrkopligt, hwarmed Bruksskrifwaren J. S. belades, hwilken med sin egen blod författat en skrift, däruti han afsagt sit döpelseförbund, och förpligtat sig till förbund med den orene anden, förklarade Kongl. Maj:t, det hans närmaste anhörige ålåge ej allenast draga försorg, det han blefwe i Christendomen wederbörligen underwisad, utan ock så föranstalta, att han tjenligen måtte afhållas ifrån den ort, där hans förseelse wore kunnig och kunde gifwa förargelse; Men att widtaga någon författning till indragande af de på Swenska tryckta Exemplaren af Duc de Luxembourgs lefwernesbeskrifning, hwarigenom J. S. blifwit förförd till missgerningen, eller dess widare tryckning förbjuda, ansåg Kongl. Maj:t betänkeligit, eftersom sådant kunde gifwa anledning, att densamma med mera begärlighet blefwe efterfrågad. 1776 den 15 Martii, K. B. till S. H. R. Presterne skola i sina predikningar icke omröra widskepelser och missbruk, hwilket mera länder till förargelse än förbättring. 1686 den 3 Sept. Kongl. Kyrkolag, 2 Cap. 2 §, Just. W. p. 1002, och jämwäl därpå hafwa ett alfwarsamt inseende, att slikt ogudaktigt wäsende hos den gemena och enfaldiga hopen må alldeles afskaffas och utrotas, samt wid answar, såsom för efterlåtenhet i embetet, hos Kronobetjeningen till lagförande anmäla dem, som umgås med signeri och widskepelser. 1722 den 16 Januarii, KB. Wilskman, p. 708. Jordgummor äro edeligen förbundne, att wid barnförlossningar sig för widskepelser wakta. 1777 den 14 Oct. Kg. Regl. 23 §, MW. 11 T. p. 335.
Anm. I 9 § af Kongliga Stadgan om eder och sabbatsbrott den 17 Oct. 1687, Just. W. p. 1142 förbjudes den art af widskepelse, att offra wid trän, sjöar och källor; men i 20 § af Kongliga Stadgan den 2 Oct. 1665, ibid. p. 453, nämnas ännu flera slag, såsom att göra sig hård, att winna lycka med skjutande, jagande, fiskande och i rättegång, hwilket sidstnämnde ej gifwer det fördelaktigaste begrep om den tidens rättwisa, då just öfwernaturliga utwägar, till dess åtnjutande, skulle behöfwas. Till det i 2 Cap. 2 § MB förbudne signeri, hörer äfwen den qwarlefwa ifrån Catholska tiden, att tilltro sig kunna läsa borrt sjukdomar. I framlidne Herr Professoren Bergii Tal om Stockholm för 200 år sedan, p. 87–91, finnas formulairer införde till läsningar efter 3:talet, som i Påfwiska tiden allmänneligen blifwit af Catholske presterne nyttjade, ej allenast emot gickt, blodflöde, stenpassion, tandwärk m. m. utan ock emot råttor och swinpest. I 1 § af Kongl. KrigsArtiklarne den 2 Martii 1683, och 1 § af Kongl. SjöArtiklarne den 2 Maij 1685, Just. W. p. 803, 897 stadgades dödsstraff för dem af krigsfolket, som döfwade wapn och wärjor, eller idkade Afgudadyrkan; men i de nu gällande af år 1798, nämnes icke något därom. Medelst Kongliga Brefwet till Swea HofRätt den 13 Maij 1692 dömdes Lappmannen i Norra Wästerbyen och Arieplogs Sochn Lars Nilsson, som begått Afguderi med träbeläten, samt föröfwat widskepelse med spåtrumma och annat mera, att brännas å båle med de beläten han dyrkat, så ock spåtrumman och dess tillhöriga redskap. Hwem ryser icke öfwer sådan dom i ett Land, som wille anses för upplyst? År 1711, hade en Dansk krigsfånge i Stockholm, Baron Herman Otto de Lützow, son af en Konglig Dansk GeheimeRåd och 22 år gammal, hwilken på flera bref till sina anhörige i Danemark, icke bekommit penningar, förledd af Alberti Magni skrifter, dem han i Braband läsit, ingått skrifteligit förbund med Djefwulen. Sedan de till Justitiens administrerande förordnade Konglige Råden, som af praejudicater på 1600-talet befunnit, att flere, som ingått förbund och förswurit sig till den Onde, men hwilke af Satan hwarken penningar eller andra förmoner ärhållit, eller med honom samtal plägat, till lifwet blifwit benådade, infordrat Consistoriernes utlåtanden, yrkades af dem enhälligt dödsstraff; Och utmärkte sig i synnerhet Åbo Consistorium igenom dess den 12 Februarii 1712 afgifne betänkande, hwaruti Consistorium under åberopande af Guds Lag, och, såsom orden lydde: "på det Swea Rike ifrån wetterlige blodskulder måtte befriat blifwa, utöfwer hwilket, utan twifwel för månge och dolde missgerningar, Guds rättwisa wrede ännu brann, och intet ännu efter så mångfaldiga landsplågor kunde utsläckt warda, förklarade sig uti Baron Lützows missgerning hafwa funnit flera Actus och grufweliga förbrytelser, som alla förtjente döden och ett proportionelt straff emot stenande, utan all nåd, så att detta brott, såsom ett Crimen lesæ Majestatis Divinæ, utan twifwel med stegel och hjul afstraffas borde, om icke swårare." I följd af dessa recommendationer dömdes Baron Lützow, medelst Kongliga Brefwet till Swea HofRätt den 22 Julii 1712, att halshuggas. En utförlig beskrifning härom är tryckt i den år 1797 utgifne Skriften, kallad ToiletteLecture, 2:dra Stycket, p. 29–39. – Om någon i Preusiske Staterne utgifwer sig att kunna trolla, fördrifwa spöken, framkalla döde, upptäcka nedgrafde skatter o. s. w. förwises han första gången till presterskapet, att underwisas i Christendomen, och anses andra gången med 4 till 8 weckors fängelse; men har afsikten warit, att därmed bedraga sig penningar till, så ålägges han att dem återgälda, och straffas med 6 månaders till 2 års Fästnings- eller Tukthusarbete. Preusiska Lagen, 2 T. 20 Afd. 220, 221 §§. I England anses de, som utgifwa sig för att kunna trolla, eller spå tillkommande händelser, med skampålen och fängelse, hwilket straff äfwen sträcker sig till dem, som förebära sig äga budskap ifrån himmelen, och att kunna Prophetisera. Blackstone, l. c. 4 C. 7 mom.