Lagfarenhets-Bibliothek del 5 avdelning 1/3 Cap

←  2. Cap. Om truldom och widskepelse.

Lagfarenhets-Bibliothek. Femte delen, första avdelningen. av Jacob Albrecht Flintberg 3. Cap. Om Swordom och Sabbatsbrott.

4. Cap. Om Förräderi.  →

3. Cap.

Om Swordom och Sabbatsbrott.

1 §.

"Brister någor uti eder och swordom wid Gudstjensten; plichte med fyratijo daler, eller fängelse wid watn och bröd. Gjör thet någor inför sittande Rätt; ware bot hälften mindre. Sker thet af öfwerdåd, eller elak wana, i sammqwem, krog eller källare, eller offenteliga på allmänna gator och platser, böte fem daler hwarje gång han therföre lagföres. Swär någor eljest af hastighet eller lättsinnighet; böte en daler. Warder han tredje gången, eller oftare, thermed funnen; böte fem daler, som förr är sagdt; och gånge af thessa böter hälften til angifwaren, och hälften til the fattige. Gjör någor mened, therom skils i Rättegångs-Balken."

P. St. Sker oljud i kyrka, III: 4, XVIII: 4 MB. Göres mened, XVII: 18, 19 RB; LX: 1 MB. Swordom inför Konungens Befallningshafwande, I: 6 UB.

S. F. All swordom ware strängeligen förbuden, det ware sig wid Gud den Heliga Trefaldighet, wid Guds pina, sår, kraft, sakramente, död, blod, himmel, element eller något annat ting, såsom ock lika synd är, att förbanna sig eller någon annan, önska sig eller någon annan uti djefwulens wåld, gifwa sig eller någon annan uti sjukdom, tråning, Guds straff eller annat ondt. 1665 d. 2 Oct. KF. 2 §. Just. W. p. 443. Ingen af Hofwets Betjente, som pligtat för eder och swordom, må fördrista sig efter utståndet straff, förr uti Hofwet wisa, än han sjelf dess brott hos Öfwerstemarskalken och Hofmarskalken, så ock genom någon af dem hos Kongl. Maj:t, samt genom Predikanten offenteligen wid Hofwet, uti en Böne- eller Predikostund i weckan, kunngjordt och afbedit hafwer. 1687 d. 16 Dec. K. HofArt 1 C. 2 §, Just. W. p. 1151. Swärjande och eder wid Ämbets sammankomster, bör anses efter Stadgan om Eder, och den brottslige utom dess pligta äfwen så mycket wid Ämbetslådan, Angifwaren och de fattige till treskiptes. 1720 den 27 Junii, Kgl. SkråOrdn. 10 Art. 18. §, MW. 1 T. pag. 213. Å eder och bannskap, som skeppsfolket emellan hända, medan resan påstår, skall Skepparen hafwa magt att straffa och böter lägga; dock ej högre än till 6 mark. 1667 den 12 Junii, Kgl. Sjölag, 22 Cap. 1 § SkipmannaBalken, Just. W. p. 493. samt 3 Art. 5 § i Kgl. Coopv. Regl. den 30 Martii 1748, MW. 4 T, pag. 2677. Den, som beträdes med swordom, under påstående blåsning wid hyttorne, och inom Hyttebacken, sitte ett dygn i kistan, och pligte, jämte dubbla böter för brottet, 10 daler för förbudsbrott, 1766 den 26 Junii, Kgl. MasmästareOrdn. 16 § MW. 8 T. p. 7164. Jämnför 1 § i 1649 års Kgl GrufweArtiklar, samt 5 § i KF. den 16 Nov. 1692, BergsOrdn. 1 T. p. 143, 446, och 1 § Kgl. GrufweArt. för Sala Grufwa, den 1 Maij 1624, ibid. p. 54. Oljud och swordom, så wäl wid slagtningen, som köttförsäljningen i Stockholms Slagtarehus, förbjudes wid 10 daler S:mts pligt, förutan de böter och straff, som Allmänna Lagen i slike mål den brottslige ålägger. 1762 den 14 Julii, Öfwerståth. Emb. Kunng. 13 §. MW. 7 T. p. 5460.

Anm. I KF. d. 17 Oct. 1687, § 4, Just. W. p. 1140 stadgades, att om någon predikant funnes till swordomslasten benägen, skulle han första gången af dem, swordomen hörde, åtwarnas; andra gången angifwas hos Biskopen och Consistorium, och där få ett skarpt tilltal; tredje gången, mista en tredjedel af sin lön och inkomst; fjerde gången halfparten; femte gången sättas till en wiss tid ifrån Embetet, och om han oftare därmed beträddes, mista det för alltid, hwilket likwäl nu mera desto troligare måtte hafwa upphördt, så att en för sådan owana fallen preste- eller lekmann anses lika, som Lagstiftaren, hwilken wid formerandet af 3 Cap. 1, 2 §§ MB. betjent sig af 1687 års Kongl. Författning, i de nämnde lagrum icke något särskilt stadgat, i afseende på swärjande prestemänn. Likmätigt ett Kongligit Patent, tryckt i De la Marres Traitée de Police, 3 B. 6 Art. 3 Cap. daterat den 30 Julii 1666, straffades i Frankrike swordomar och mindre smädelser emot Gud första gången med böter, swarande emot den brottsliges stånd och förmögenhet, hwilka böter öktes 2:dra resan till dubbelt, 3:dje till 3 och 4:de gången till 4 dubbelt, 5:te resan borde, utom böterne, den brottslige ställas i halsjern, 6:te gången, jämte ställande för skampåle, blifwa stungen igenom öfra läppen, 7:de gången igenom nedra läppen, 8:de gången mista tungan; Men gröfre hädelser emot det Högsta wäsendet, lämnades domaren frihet, att arbitralt afstraffa. I Preusen anses missbruk af edgång med 5 till 10 Riksdalers böter, både för den som äskar och den, som gör eden. Preus. L. 2 D. 20 Tit. 1425 §. I Danska Lagen 6 B. 2 C. 1 Art. förklaras den, som af lättfärdighet, medelst swärjande missbrukar Guds namn, böra anses såsom den, der ikke far med sandhed, og som ikke staar til troendis uden swaeren, hwarmed Norrske Lagen uti 6 B. 2 C. 1 Art. instämmer: warandes medelst 9 § i Kongl. Danska Förordn. den 12 Martii 1735, angående eder och sabbatsbrott, alle Officerare, högre och lägre, specielt anbefalte, att, såsom orden lyda: "entholde sig fra al Guds bespottelse, Fylderi, Banden og Swaergen, og at derimod laegge wind paa en sand Gudsfrygt." Till minskande af swordomar hos den sämre folkhopen skulle förmodeligen den utwäg bidraga, som på wissa ställen i Republiquen Schweits blifwit widtagen, att offenteligen med någon minnespenning, en gång om året hedra dem af Församlingarnes ledamöter, som igenom sedernes renhet, samt synnerlig omsorg för deras barn uppfostran och afhållande från swordomar, framför andre gjordt sig utmärkte; hwaremot de som i hög grad wanwårdat dessa skyldigheter, wid samma tillfälle blefwo till namnen uppgifne och warnade, att det följande året ådagalägga ett förbättrat uppförande.

2 §.

"Swär öfwermage; then skal af föräldrarna eller husbonden med ris agas, efter som åldren och wanarten är til. Sker thet oftare; sättes i stocken wid Kyrkiodörren. Försumma föräldrar at aga sina barn för swordom, böte fem daler."

P. St. Att förmyndare skola låta de omyndiga uuptucktas till Gudsfruktan, XXII: 2 ÄB. Att Lands- eller Stadsbetjent skall wara tillstädes wid agandet, XXXI: 1 MB. XIII: 2 JB.

3 §.

"Gjör någor föragt af then allmänna Gudstjensten, så at han sällan kommer i Kyrkio på Söndagar och Högtidsdagar; Är han therföre warnad, som i Kyrkio-Ordningen sägs; böte tijo daler. Håller någor sitt husfolk ifrån Kyrkio, således som sagdt är; ware lag samma."

S. F. Då någon af åhörarne forrtfara i någon uppenbar och allom wetterlig synd och last, som uppwäcker förargelse, skola presterne första gången uti enslighet syndaren sitt brott förehålla, och där sådant intet will hjelpa, taga andra resan till sig 2 eller 3 Gudfruktige och förnuftige männ af församlingen, och i deras närwaro förmana syndaren å nyo till omwändelse. 1686 den 3 Sept. Kgl. Kyrkol. 10 C, 2 §, Just. W. p. 1015. Ehwarest Ridderskapet och andre uti Riket bo, och icke något lag- och skäligit hinder kunna förebära, skola de på de tider, som Gudstjenst hålles, uti egne Sochnekyrkor, eller på andra orter, där de wistas, komma med sitt husfolk tillstädes i Guds hus och där gudeligen, androm till exempel, göra sin Gudstjenst, enkannerligen där låta döpa sina barn, och begå Herrans Nattward, i Församlingens åsyn. Men i nödfall, eller för andre skälige ordaker, lämpar man sig efter tiden, likmätigt KyrkoOrdningen. 1723 den 16 Oct. Kongl. Priv. för Prestersk. 20 §, MW. 1 T. p. 495. Att wisse Bruksinrättningar samt förnäme Herrar få underhålla egne prester, se 19 Cap. 31 § i 1686 års Kongl. Kyrkolag, Just. W. p. 1045 och Wilskmans Eccl. W. Tit. Bruksprest, Husprest, p. 76, 292, samt Biskop Wallqvists Handbok öfwer Eccl. Befordringsmål, p. 148, 187. Afhåller sig någon, som till Fiskeläget hörer, utan laga förfall, ifrån allmänna Gudstjensten; warnes först af Hamnfogden; rättar han sig ej därefter, blifwe inkallad för HamnRätten, att där undfå offentelig warning; låter han icke heller sådant till rättelse lända; böte första gången En mark och den andra dubbelt. Sker det tredje eller flere gångor, pligte hwarje gång en daler. 1771 den 24 Januarii, Kgl. HamnOrdn. 2 C. 3 §, M. W. 9 T. p. 499. Huru det förhållas bör om kyrka är ifrån Fiskeläge mycket aflägse, eller prest icke kan komma dit. ibid. 1, 2 §§. Gudstjenst och bön böra alla biwista. Den som enligt Reglementet skall där tillstädes wara, men förfallolöst uteblifwer, straffes extrajudicialiter. 1798 den 31 Martii, Kongl. KrigsArt. 1 Cap. 4 §. Ej må Jude hindra sine af annan Nation warande tjenstehjon, att biwista den Gudstjenst, hwartill desse sednare sig bekänna. 1782 den 27 Maij, Kongl. Comm. Coll. Regl. 25 §. MW. 12 T. p. 322. Nekar Swensk undersåte främmande Religionsförwant fritt tillträde till Wår offenteliga Gudstjenst; böte 10 daler S:mt. 1781 den 24 Januarii, KF. ibidem, p. 143. De föräldrar, husbönder och matmödrar, som, utan laga förfall, afhålla sig ifrån Catechismi eller så kallade Husförhörs biwistande, skola utgifwa första gången, i Stockholms Stad, 8 öre S:mt, och för hwar och en af deras barn eller tjenstefolk, som sig ej infinna, 4 öre samma mynt, men i de öfrige städerne, så wäl som på landet, hälften mindre; försumma de andra och tredje resan, fördubblas pligten hwarje gång. Skulle sådant ej uträtta, bör den halsstarrige, efter öfwerläggning med KyrkoRådet, anses med stockstraff en eller flere söndagar, eller ock med särskilte penningeböter till Församlingens fattige: Och, om han eller hon ändå framhärdar i sin motwilja, bör saken i behörig domstol angifwas: men, i fall barn äro så olydige, att de icke agta sine föräldrars förmaningar om inhämtande af sin Christendomskunnskap och Catechismiförhörs biwistande, så skola de hos KyrkoRådet i Städerne, men i Sochnestämman på landet, warnas, och om de sig ändå ej rätta, af föräldrarne med ris agas, i närwaro af någon, som KyrkoRådet i Städerne därtill utser, eller på landet, i närwaro af Sochnens Sexmänn: Börandes denna Kongl. Förordning, wid de tider, då presteförhören infalla, uti alla 3 predikningarne i städerne, samt i Högmässopredikan på landet, allmänneligen å predikstolarne uppläsas. 1765 den 4 Dec. KF. MW. 8 T. p. 7061. Angående tiden till Ottesångs, Högmässo och Aftonsångs börjande, se 2 C. 4, 5, 6 §§ i 1686 års Kongl. Kyrkolag, Just. W. p. 1002, 1003, samt i anseende till Stockholms Stad särskilt, Öfwerståth. Kunng. den 21 Martii 1748, MW. 4 T. p. 2667: Börandes Ottesångspredikan tillika med bönerne, inom ½, och Högmässopredikan med företalet och utläggningen, inom en timme wara fulländad; men till Aftonsång är ingen wiss tid faststäld. 1686 den 3 Sept. Kgl. KyrkoL. 2 C. 4, 5, 6 §§, Just. W. p. 1002, 1003.

Anm. Wid 3 C. 3 § MB. gör en anonyme Författare den Anmärkning: "Om en sådan händelse kunde i någor måtto förutsättas, hafwa bordt komma under allmänna lagens pröfning, så hade förmodeligen därwid fordrats en större warsamhet, än här synes wara i akttagen; ty meningens construction medför först helt tydligt det begrepp, att en försummad kyrkogång är följd af förakt för allmänna Gudstjensten, då den likwäl ofta kan härröra af helt andra orsaker; och för det andra skall här lagens mening och det stadgade straffet leda en menniska rakt in uti, att af Gudstjensten göra ett opus operatum, hwilket är stridande emot wår Salighetslära. Låt wara att det ock funnes en så wärkeligen elak menniska, så skall lagen, med sina 10 dalers böter, icke kunna åstadkomma annat, än att ock göra den till en skrymtare: imedlertid tjenar detta lagens rum, en lämning af Hierarchiens många dylika upptåg, att gifwa anledning till trätor af sin egen besynnerliga art, och målet hade, oförgripeligen sagdt, utan saknad kunnat lämnas qwar ibland de uteslutne Kyrkobalkarne." Se Läsning i Blandade Ämnen, N:o 33, p. 69. Härtill kan läggas, att i KF. den 17 Oct. 1687, § 2, Just. W. p. 1142, ansågs den som sällan kom i kyrka för Atheist, eller Gudlös, men lämnades de sjuke frihet, att hemma läsa i Postillor. Att hemicranie eller migraine i hög grad, gör allt starkt ljud och buller, och således äfwen Kyrkosång och musique, samt genljudet i kyrkan af predikantens röst, odrägeligt, för den som däraf plågas, är allmänt bekannt.

4 §.

"Kommer någor drucken i Kyrkio, eller ther Gudstjenst hålles, eller eljest gjör ther oljud och förargelse; böte tjugu fem daler."

P. St. Om någon brister ut i eder och swordom wid Gudstjensten. III: 1 MB. Drages knif eller blottas swärd af wrede, eller skuffar och stöter man annan med wredesmode under gudstjenst, XVIII: 3, 4 MB.

S. F. Den som kommer drucken i Kyrkan, bör därföre allenast böta 25 daler, och om han då tillika gör där något oljud, eller sådan åtbörd eller gerning, som för förargelse hållas kan, bör han jämwäl därföre böta 25 daler; Och när den brottslige ej orkar botum, pligte han med kroppen efter 5 Cap. StraffBalken. 1738 den 17 Aug. KB. Jusleen, p. 42. De som i Kyrkan komma fulle och druckne samt göra oljud och förargelse, skola, förutan böterne, stå uppenbar Kyrkopligt. 1696 den 9 Junii, KB. Just. W. p. 1458. Jämnför KF. den 22 Dec. 1686, Just. W. p. 1088. Hwilket ock förstås om det tillfälle, då ingen Gudstjenst hålles, eller någon Församling tillstädes är. '1698 den 19 Julii, KB ibid. p. 1513. Sedan Bonden N, som en söndag under anstält Kyrkoherdewal i N kyrka oljud och allmän förargelse åstadkommit, därföre, med åberopande af 3 Cap. 4 § MB. samt Kongl. Brefwen den 19 Julii 1698, d. 20 Dec. 1737 och d. 17 Aug. 1738, blifwit fäld att böta 8 riksdaler 16 ss, och att i N kyrka, å en söndag undergå uppenbar kyrkopligt; Så förklarade Kongl. Maj:t, att som det af Bonden N i kyrkan föröfwade oljud, icke skedt under hållen Gudstjenst, borde han, för denna sin förbrytelse icke fällas till högre answar, än att jämnlikt 3 Cap. 4 § MB. böta 25 daler S:mt, eller 8 Riksdaler 16 ss, hwarföre han således från den honom jämwäl ådömde kyrkopligten befriades. 1798 den 13 Nov. Kongl. Resol. Norell, p. 338; men hwad Stockholms stad angår är särskilt faststält, att den, som under påstående prestewalsförrättning, gör oljud och förargelse, skall pligta, som för oljud i kyrka under Gudstjensten i 3 Cap. 4 § MB. och K. F. den 22 Dec. 1686, jämnförde med KB. den 20 Januarii 1738, stadgadt finnes. 1765 den 18 Sept. KF. 12 §, MW. 8 T. p, 7041. Gudstjenst, som hålles wid Tingen i gårdarne, anses lika med den uti kyrkor, och i straffet för dem, som wid Tingspredikningar på förstnämnde ställen, infinna sig druckne, bör wara en likhet, efter de angående Sabbatsbrott och oljud wid kyrkorne utgångne allmänna Förordningar. 1700 den 19 Sept. KB. Just. W. p. 1579. Den, som wid Gudstjenst och Bön för Krigsmänn, inställer sig drucken eller gör oljud och förargelse; böte för hwardera brottet 8 Riksd. 16 ss. samt stånde kyrkopligt, hwilka böter, wid bristande tillgång förwandlas i fängelse wid watn och bröd; men den, som under Gudstjenst och bön är drucken och annat brott ej tillika begår; straffes endast extrajudicialiter. 1798 den 31 Martii, Kongl. KrigsArt., 1 Cap. 6 §. Åstadkommer Swensk undersåte af Lutherska Läran förargelse wid främmande Religionsförwanters Gudstjenst, böte den skykldige 25 daler S:mt. 1781 den 24 Januarii, KF. MW. 12 T. p. 143. Presterne skola ingalunda, af hat och otidig ifwer, anföra sina egna eller andras trätor, fast mindre af owilja namngifwa någon på predikstolen, så framt icke den till bättring eller bann lysas måste. 1686 den 3 Sept. Kongl. Kyrkolag, 2 Cap. 2 §, Just. W. p. 1002. Brukspredikanten wid Söderforss bruk J. Rosling, hwilken å predikstolen i så måtto specialiserat sine åhörare, att han förmanat Hammarsmedsdöttrarne, att i kyrkan sätta sig neder om hustrurne, förklarades böra af Consistorio alfwarligen åtwarnas, att en annan gång intet förr specialisera personer, än de grader Kyrkolagen utsatte blifwit i akttagne. 1705 den 26 Apr. KB. till S. H. R. Jämnför Arnells Anm. till StadsL. p. 686. Wid laga straff, utan all förskoning, ,få orden Pietist och Pietisterie icke å predikstolarne utropas, såsom ett Sectenamn, därmed att tillkänna gifwa någon willfarande och willfarelse, och såmedelst ordet Pietet eller Gudsfruktan till ett smädeord förwandlas; Äfwensom presterne, wid lika answar är förment, att i sine predikningar göra deras Embetsbröder för willfarelser misstänkte, på det ej synas måtte, som låto de sig mera angelägit wara, att göra andra till swärmare, än åhörarna till goda Christna: Börandes Consistorierne hafwa en noga och waksam uppsigt, att alle af Läroståndet med obetänkte elenchis och bestraffningar på predikstolarne innehålla. 1726 d. 12 Januarii, Kgl. Circ. v. Stjernm. Saml. af Relig. F. p. 208. Kyrkoherden N, som brukat den osed, att inför Altaret i Församlingens åsyn, dricka af Communionwinet, både före, under och efter Communionenn, skulle, för den förargelse han därigenom orsakat, wid laga domstol tilltalas. 1763 den 4 Febr. KB. Ugglas, 1 T. p. 111. Hwad angår, huruwida kyrkopligten, för den, som gör oljud och förargelse i kyrkan, nu mera må hafwa rum; så bör uti alla de brottmål, som kyrkopligt, efter Förordningarne för detta haft rum, äfwen ock ännu, oansedt böterne eller kroppspligten, genom nya Lagen ändrade äro, till kyrkopligt dömas. 1737 den 20 Dec. KB. Jusleen, p. 14. Jämnför Kongl. Resol. på Prestersk. B. den 23 Dec. 1747, § 3, MW. 3 T. p. 2489. Om någon Prestmann infinner sig af drycker öfwerlastad till dess Embetes förrättande i kyrkan, den skall utan nåder sättas ifrån Embetet, och mista tjensten. 1733 den 17 Apr. KF. emot Swalg och Dryckenskap, § 3, MW. 2 T. p. 998. En Prestemann, som uti sin Embetsförrättning beträdes af drycker öfwerlastad, bör, sedan han behörigen blifwit öfwertygad, för sådant brott undergå lika straff, antingen det sker i kyrkan, eller hwarest han sine presterlige Embetssysslor kommer att förrätta, häldst 3 Cap. 4 § MB. stadgar enahanda straff på den som är drucken i kyrkan, eller där Gudstjenst hålles. 1739 den 17 Januarii, KB. Jusleen, p. 54. Är Krigsprest drucken, när predikan eller bön af honom hålles, eller han eljest sina presterliga sysslor förrättar; miste tjensten. 1798 den 31 Martii, Kongl. KrigsArt. 1 Cap. 6 §. Eho, som sig med drycker så öfwerlastar, att hwar och en som honom ser, ögonskenligen kan märka, att han är drucken, skall, ehwad det är mann eller qwinna, första gången böta 5, andra 10, och tredje gången 15 daler S:mt, eller i brist af botum, sitta första gången 4 dagar, andra gången 8 dagar i fängelse, men tredje gången pligte med 8 dagars fängelse wid watn och bröd. Beträdes någon därmed 4:de gången, böte 20 daler S:mt, eller straffes, i brist af botum, med 14 dagars fängelse wid watn och bröd. Sker det ytterligare, berättes saken till Öfwerdomaren, som har att belägga en sådan med ett alfwarsamt arbitralt straff. Men ryttare, soldater, båtsmänn, arbetskarlar, tjenstefolk, gesäller och lärodrängar, eller deras wederlikar, af mann- eller qwinnkön, pligte när de ej orka botum, första gången med en Söndags, andra gången med 2:ne Söndagars sittande i stocken, och 3:dje gången med spö- eller risslitande, i proportion emot ofwan utsatta böter. De som ännu äro öfwermaga och wänja sig till fylleri, böra af sine föräldrar eller husbönder, utan otidig flathet, med en efter hwars och ens ålder och krafter lämpelig aga tucktas och ifrån en sådan odygd afhållas. Beträdes någon wid Kongl. Maj:ts tjensts förrättande wara drucken, den bör första gången böta dubbelt emot det, som här ofwan blifwit utsatt, andra gången fördubblas böterne, och 3:dje gången tilltalas han, samt efter omständigheterne dömes ifrån tjensten. Begår någon uti fylleri missgerning, skall dess dryckenskap ej till ursägt eller befrielse lända, utan bör han särskilt för dryckenskap, och särskilt för det andra brottet pligta, där icke gerningen är sådan, att den brottslige med dödsstraffet kommer att beläggas. Alle påfund, hwarigenom den ene söker att förmå den andre till dryckenskap, förbjudas wid det här förut utsatta straffet, och det så för den som sådant begynner, som för den hwilken däruti besked gör och sig locka låter. Men den som trugar en annan att dricka, eller på något bedrägeligit sätt gör honom drucken, böte 20 daler S:mt, eller pligte med 14 dagars fängelse wid watn och bröd, eller med annan däremot swarande kroppspligt, och den twungne eller bedragne befrias till en del eller alldeles, som domaren pröfwar dess egit wållande däri warit större eller mindre. 1733 den 17 April, KF. emot Swalg och Dryckenskap. 2, 3, 4, 5 §§. MW. 2 T. p. 998. Jämnför KB. den 7 Aug. 1738, Jusleen, p. 42. Repslagaren N. S, som för 5:te gången öfwat fylleri af Kongl. Götha HofRätt, medelst Utslag den 9 Dec. 1786, blifwit dömd till 20 par spö, ärhöll af gunst och nåd den mildring, att afstraffas med 16 dagars fängelse wid wattn och bröd. 1787 d. 27 Apr., Kgl. ConseilleProtocoll, Jämnför Kgl. Rådk. Prot. d. 17 Apr. 1787. Ehuru i 3 Cap. 1 § MB. det stadgas, att böter för brott emot samma §, skola gå till tweskiftes, följer dock icke däraf, att på lika sätt bör förfaras, i anseende till de i 4:de och öfriga §§ af 3 Cap. MB. stadgade böter, utan skola de, likmätigt 32 Cap. 1 § RB. gå i treskifte. 1739 den 2 Nov. KB. Jusleen, p. 57. Angående kyrkopligtens wärkställande, och huru den förargelse anses, som i Församlingen därigenom orsakas, att någon därwid till sin brottslighet nekar, se 5 Cap. 3 § Str. B. i Lagf. B. 3 T. p. 367–374.

Anm. År 1702 tilldrog sig den händelse att en Fjerdingsmann i Wåhla Sochn Matts Ersson Mariae Bebådelsedag kom i Wästerwåhla Kyrka uti Wapenhuset wid Gudstjenstens begynnelse, och sedan under predikan med winkande utkallade någre personer, hwar efter annan samt dem med hotelse befalde, att wid Gudstjenstens sluthjelpa till att taga fast Lars Larsson i Åmbenning, Skogwaktaren Anders Olsson och Anders Andersson i Stabåkstorpet, såsom lösdrifware, af hwilke han twänne gångor kallade ut Anders Olsson, som samma dag begådt Herrans Nattward, och sidsta resan bådade honom. Som någon speciel lag därå icke fants, befaldes Swea HofRätt, igenom KB. den 7 Julii 1702, att Matts Ersson med arbitralt straff belägga. Tilldroge sig i närwarande tid en sådan casus, blefwe förmodeligen Kronobetjentens dom, i förmågo af 3 Cap. 4 §, jämnförd med 18 Cap. 9 § MB, att jämte uppenbar kyrkopligt, böta 50 daler S:mt. Soldaten Pehr Pehrsson Stake, 20 år gammal, hwilken Pingestdagen på läcktaren i Ljusdahls kyrka under predikan blottat sin blygd, wisandes densamma åt de kring honom stående, dömdes därföre, igenom KB. till S. H. R. den 21 Dec 1703, till 7 gatulopp och uppenbar kyrkopligt. – Att i fordna tider kyrkopligt för förargelse i Kyrka med penningeafgift fått försonas, ses af Kongl. Brefwet till Swea HofRätt den 27 April 1713, som tillät en Kapellan i Luleå Lappmark, att, i stället för kyrkopligt, betala 100 daler S:mt till de fattige Swenske fångar i Ryssland, samt Kongl. Rådkamarens Protocoll den 10 Maij 1733, hwarigenom RegementsFältskären wid Kongl. Artilleriet H. P., som gifwit öfwer i Ladugårdslands kyrkan under AftonsångsGudstjensten, blef tillåtit, att lösa sig ifrån kyrkopligten med 100 daler S:mt till nämnde kyrka; dock så, att han i Sakristian undfeck skrift och aflösning. Om någon i Frankrike förolämpar annan, af ehwad Religion som häldst i dess andaktsöfning, anses han, efter NationalFörsamlingens Beslut d. 29 Julii 1791, första gången med 500 Livres böter och ett års fängelse. Andra gången likaledes 500 Livres böter, men 2 årigt fängelse. Code des Juges de Paix, p. 212. Code Penal, Art. 296, 569. – Att sluta af 15 § i Konung Johan den 3:djes GårdsRätt, Just. W. p. 45, skulle tyckas, som Högstbemälde Konung icke ansedt ett rus för någon förbrytelse, emedan dryckenskap inom hans Hof icke i annat fall med answar belades, än då den druckne, såsom orden lydde, löpte på gatan sig sjelf till spott och spe och hwars mans åtlöje, synnerijgen uti främmande land. Herr Professoren D. v. Schulzenheim i dess för Kongl. Wet. Acad. år 1799 hållne Tal om den offenteliga wården, i hänseende till Folkets seder och hälsa, p. 30, yttrar sin förundran däröfwer, att ehuru en särskild Konglig Författning, under den 17 April 1733, utkommit emot swalg och dryckenskap, denna odygd ej uti den sedermera år 1736 utfärdade Sweriges lag med något straff blifwit belagd, utom i 3 C. 4, 5 §§ MB, wid de tillfällen, då Kyrkan i sådant oskickeligit tillstånd besökes; men därwid lärer det icke hafwa warit Herr Professoren bekant, att MissgerningsBalken, den ende i Sweriges Lag, hwari bestraffning för denna odygd kunnat införas, redan wid 1731 års Riksdag och således före 1733, af Riksens Ständer war granskad och gillad, samt att i följe däraf någon widare ändring eller jämnkning icke kunde tillåtas. Se 1731 års Riksd. Besl. 3 §. MW. 2 T. p. 858. Emedlertid förtjenar hwad Herr Professoren widare i detta Tal anfördt, angående fylleriets Wärkan på Nationens seder, yttersta uppmärksamhet, och instämmer jag till alla delar i Herr Professorens anmärkning, att Krögaretiteln högeligen wanhedrar bemärkelsen af ordet Näringsidkare, som rätteligen och ensamt bör tillhöra den idoge och arbetande medborgaren. Med authentique uppgifter har Herr Professoren bestyrkt i Bilagan, p. 83, att år 1799 woro i Stockholm 1285 personer, som ägde laglig rättighet att försälja starka drycker. Om nu därtill lägges 215 lönnkrogar och smygställen, som icke torde wara för mycket tilltagit, Stadens folmkängd beräknas till 80000 menniskor, däraf drages hälften för barn, större delen af qwinnokönet, samt månge af mannkönet, hwilke sig ej af sådane förplägningsställen betjena, så följer att af hela den öfriga folkstocken 30 a 31 personer i så hög grad förtära starka drycker, att näringsidkaren med dess hushåll af förtjensten kan hafwa dess underhåll. År 1783 inkommo utrikes ifrån 1,055,889 och år 1784 ett antal af 1,065,450 tunnor, hwilke bägge åren Brännewinsbränningen war i sitt yttersta flor; men år 1798 infördes blott 693,767 och år 1799 endast 502,413 tunnor, hwilke bägge sednare åren Brännewinsbränningen war inskränkt, och, i synnerhet det sidstnämnde året, misswäxten betydelig. Således för åren 1783 och 1784 ett antal af 925069 tunnor mera än de bägge sidstnämnde åren. I England, lika så litet som i Swerige, ursägtas brottslighet igenom fylleri, emedan, säger Engelska Lagen, det berodt på den brottslige sjelf, att fylla sig eller ej. W. Blackstone, l. c. 2 C. 3 m.

5 §.

"Går man drucken, eller oskriftad till Herrans heliga Nattward; eller, sedan han af Presten, efter Kyrko-Ordningen, är warnad at hålla sig therifrån; böte femtijo daler."

S. F. Den som drucken, oskriftad, eller af presten för skäliga orsaker warnad att hålla sig därifrån, kommer likwäl fram och will tränga sig till Herrans heliga Nattward, skall från Altaret afwisas, och wara förfallen till uppenbar kyrkopligt, jämte böter. 1686 den 3 Sept. Kgl. KyrkoLag, 11 C. 9 § Just. W. p. 1019. Om någor, för brott och missgerningar anklagad person, innan densamme efter föregången ransakning, blifwit friad eller fäld, eller ock förr än den undergådt det honom af domaren ålagde straff, utan behörig anmälan därom hos presterskapet, begår Herrans heliga Nattward, bör den för sådant förbrytande med Skrift och Nattwardsgång, pligta, såsom uti andra förbudsbrott, 10 daler S:mt, till Sochnens eller Församlingens fattige. 1758 den 8 Dec. KB. Jusleen. p. 490. Den som gådt till Skrift och sedan en annan öfwerfallit samt därpå oförlikt begådt Herrans heliga Nattward, skall med samma straff beläggas, som 11 Cap. 9 § af Kyrkolagen (anförd här ofwanföre) innehåller. 1697 d. 25 Sept. KB. Just. W. p. 1488. Om någon samma dag, han warit till Herrans heliga Nattward, med hugg och slag annan öfwerfaller, fälles han, utom böter för såramålet och Sabbatsbrottet, i anledning af Förordningen af den 22 Dec. 1686, (Just. W. p. 1088) för förargelsen att böta 50 daler S:mt eller i brist af botum, till 14 dagars fängelse på wattn och bröd, samt att stå uppenbar kyrkopligt. 1725 den 17 Febr. KB. till G. H. R. rörande Bonden Lars Pehrson. Emedan de, rörande slagsmål af den, som samma dag warit till Herrans Nattward, afgångne Kongl. Rescripter af den 17 December 1707 och 26 Junii 1711, hwarigenom de brottslige i det förra blifwit med 50, och i det sednare med 25 daler S:mts pligt ansedde, äro uti särskilta mål utfärdade, samt därföre innehålla olika och sådane böter, som efter hwart måls särskilta beskaffenhet blifwit utsatte; det jämwäl är att förmoda, det dylike mål sällan förefalla, hwarföre ock Kongl. Maj:t uti Nådig Skrifwelse till GeneralKrigsRätten i Stralsund af den 21 Martii 1728, (Jusleen p. 263.) på gjord förfrågan om den, som öfwerfallit annan, när han ifrån Skriftermål utur Kyrkan hemkommit, (hwilket med 50 daler S:mts pligt till Hospitalet är wordet ansedt,) funnit betänkeligit i sådane mål någon wiss Stadga och Förordning utfärda, utan lämnat Underdomaren frihet, att föreslå något arbitralt, och efter ett sådant måls beskaffenhet lämpat straff, hwilket sedan till Öfwerdomarens pröfwande refereras bör; Ty kommer ock med de mål, som angå brott, hwilka den begådt, som samma dag warit till Nattwarden, på lika sätt att förfaras. 1752 den 7 Oct. KB. Jusleen, p. 337. Prest, som af wårdslöshet och försummelse uteblifwit med besök hos sjuk, då han fådt Sochnebud, pligte första och annan gång med hälften af allt sitt underhåll det året till kyrkan; och om han tredje resan därmed beträdes, warde alldeles afsatt. 1686 den 3 Sept. Kongl. Kyrkolag, 17 Cap. 2 §, Just. W. p. 1032. Jämnför, i anseende till Krigsprest, 1 Cap. 5 § i Kongl. KrigsArt. den 31 Martii 1798. Så wäl i anledning däraf, att den, under en förfallande Christendom hos många sig wisande försummelse, att begå Herrans Högwärdige Nattward, hwarken kan eller bör afhjelpas, genom personers exponerande i mål, hwilka alldraminst tåla twång, som flera betydande och ömma skäl, grundade uti den grannlaga wård, hwarmed Kyrkolagen will, att åhörares samweten böra handteras, förklarades tryckfriheten icke böra sträcka sig till Communionslängden, af hwilka några Extracter icke heller fingo meddelas, 1770 d. 3 Maij, KB. Ugglas 2 T. p. 106. Men till bewakande af Kronans rätt wid Mantalsskrifningar, få LandsFiscalerne dem genomläsa. 1751 den 9 Januarii och 13 Martii, KK. BB. Jusleen, p. 281, 290.

Anm. Att, i anseende till mildrande omständigheter, Saltpetersjuderidrängarne O. O. S. och J. W, samt Torparen E. O. och hans hustru, hwilka oskriftade annamat Herrans Nattward, i stället för 50 daler S:mts böter, och uppenbar kyrkopligt, blifwit hwardera belagde med 8 dagars fängelse wid wattn och bröd, se KB. till S.. H. R. den 28 Martii 1791 och 28 Junii 1792, samt att en Dräng J. M. som sedan han warit til skrift och undfått absolutionen, med hugg och slag öfwerfallit en annan, samt däruppå oförsynt begått den Heliga Nattwarden, såsom af barnsligt förstånd och ägande swag kunnskap i sin Christendom, äfwen fått försona sin brottslighet med 8 dagars fängelse wid wattn och bröd, se KB. till Åbo HofR. den 7 Julii 1730.

6 §.

"Then som begår något brott på Söndagar eller Högtidsdagar, emellan klockan fyra om morgonen, och nijo om aftonen; böte tijo daler för sabbatsbrott, och för gjerningen särskildt."

S. F. Begår någon Excesser i Stockholm, medelst skriande, öfwerfallande på gator, gränder och allmänna ställen, om aftonen emot store Högtiders, eller Tacksägelse- Faste- och Bönedagar, sedan teckn är därtill gifwit, anten med utblåsande, Placaters utsättande, eller ock på annat sätt, item så wäl på sjelfwa förrbemälde Högtidsdagar, som deras nästföljande nätter; så skall en sådan böta och pligta dubbelt, emot det, som föröfwes om andra dagar. Sker ock något sådant emot Sön- och andre Helgedagar, sedan det är ringt i wård, samt på följande dagen och natten, ware därom lag samma. 1664 den 4 Maij, Kgl. Placat. 11 §, Just. W. p. 335. Jämnför, angående denna Författnings årliga publicerande å predikstolarne och för Regementerne i Stockholm, 10 § i KF. den 5 April 1737, MW. 2 T. p. 1326. Beträdes någon med förbudne spel och dobbel på Sön- och Helgedagar, skall han, utom den pligt Författningarne innehålla, beläggas med wanliga böter för Sabbatsbrott. 1731 den 6 Oct. KF MW. 2 T. p. 924. Ehuruwäl på somliga ställen i Lappmarkerne, allenast den Förste allmänne store Bönedagen, på den af Kgl. Maj:t utsatte terminen, i Lappallmogens närwaro, kommer att firas, hwarefter de sedan med sina Renar flytta till Norrska sjökanten, att där, i kallan luft, desto bättre wid lif behålla sina kreatur om sommaren, förblifwandes där intill Allhelgonatid, dåd e sina förriga hemwister intaga; och de öfrige Bönedagarne fira och begå; Så böra likwäl desse, för Lappallmogens frånwaro skuld, uppskjutne Store Bönedagar, hållas i samma wördnad och högaktning, på de dagar de firas, såsom andre ordinarie Bönedagar, samt deras wanwyrdare med samma straff beläggas och anses. 1723 den 20 Nov. Kongl. Resol. för Prestersk. i Wästerbotn, 5 §, Wilskman, pag. 86. Bergsfogden Eucharius Öijer, som blifwit ådömd böter för olofligt skjutande en söndagsmorgon, befriades ifrån böterne på den grund, att det warit en continuation af det skjutande, som skedt dagen förut på tacksägelsedagen för freden emellan Swerige och Ryssland, för att, till förekommande af olycka, lossa och rensa styckena, som warit lånte och borde ägaren återställas. 1725 den 19 Martii, KB. till S. H. R.

Anm. Det bör ihogkommas, att den tiden allmänna Lagen utfärdades, hölts Gudstjenst å 3:dje och 4:de dagarne Jul, Påsk och Pingst, Mariae Besökelsedag, Skärtorsdagen och Apostledagarne, hwilkes firande, såsom Helge- och predikodagar upphörde, likmätigt Kongeliga Förordningarne den 11 Nov. 1741 och den 4 Nov. 1772, MW. 3 T. p. 1783 och 10 T. p. 86, hwaraf således följer, att nu mera å dem något Sabbatsbrott icke kan föröfwas. Igenom Kgl. Förordningen den 26 October 1770 blef äfwen i Konungens af Danemark Riken och Stater följande Faste- och Helgedagars firande afskaffat, nemligen 3:dje dagarne i Jul, Påsk och Pingst, Helige 3. Konungars dag, St:ae Mariae Renings och Bebådelsedagar, Johannis Döparens, Michaelis och Alla Helgons dagar, samt tillika förordnat, det Böne- och TacksägelseFästen den 23 October, på hwilken dag en stor eldswåda blifwit dämpad, skulle firas nästa därpå följande Söndag.

7 §.

"Idkar någor arbete eller handtwerk på thessa dagar; böte tijo daler för sabbatsbrott, utan thet sker til egen, eller annars nödtorft, som upskof ej tåla kan."

S. F. Gå till skogs och skjuta, eller fara till sjöss att fiska under Gudstjensten, skall alldeles wara förbudit; men om fiskelekar äro förhanden och fara är, att rätta tiden till deras nyttjande förflyter, måge de, efter förrättad Gudstjenst, skötas och i akttagas, och jämwäl en husmann tillåtit wara, emot aftonen, till sin nödtorft och uppehälle att fiska, men eljest icke. Om söndagen må äfwen saklöst förrättas matredning i huset, barns och boskapsskötsel och annan slik, sin egen eller sin nästas nödhjelp, när fara eller fördärf är förhanden, och sysslan är sådan, att hon ingaledes tillåter uppskof, särdeles wid Bergsbruk. 1687 den 17 Oct. KF. 3 §, Just. W. p. 1143. Tillstöta fiskestimmor, före eller efter Gudstjensten, ware fiskande tillåtit; Och måge jämwäl Fiskare, efter slutad Gudstjenst, sina redskap för tillkommande natt utan åtal tillaga. 1771 den 24 Januarii, Kongl. HamnOrdn. 2 C. 4 §, MW. 9 T p. 500. Slagtarne i Stockholm tillåtas att förrätta deras slagterier om Helgedagsaftnarne efter predikan, när så händer, att flere Helgedagar immediate därpå följa. 1694 den 20 Dec. KB. till Öfwerståth. samt att om hetaste sommaren, nemligen uti Maij, Junii, Julii och Augusti månader, då köttet för wärmans skuld intet står att conservera, efter aftonsångarne om Sön- och Helgedagar, efter nödtorften få slagta och tillreda det kött, som andre dagen om morgonen bör wara färdigt. 1699 den 23 Nov. KB. Bredberg, 1 T. p. 46; men Bagarne böra rätta sig efter Kongl. Förordningen om Sabbatsbrott. 1694 den 20 Dec. KB. til Öfwerståth. Ej må Jude beswära sine af annan Nation warande tjenstehjon, på Sön- och Högtidsdagar med annat arbete, än det som Swenskt tjenstefolk då wanligen plägar förrätta. 1782 den 27 Maij, Kongl Comm. Coll. Regl. för Judeska Nationen, 25 §, MW. 12 T. pag. 322. Att förtaga ett gränslöst utbredande af spel och dobbel, fylleri och dryckenskap samt andra liderligheter, till hwilkas wärkställande den lediga söndagsaftonen framför alla stunder i weckan olyckligtwis plägar anwändas, har Kgl. Maj:t ansedt bättre, att i större städer tillåta skådespel, som gifwa någon sedolära, och hwarigenom de elaka menniskor, som förföra till allahanda odygder, ej så lätt winna sin afsigt, som när ungdomen sysslolös och oftast öfwerlämnad till sin ålders yra, sjelf är förlägen, att af sådane förledare blifwa uppfångad och till sitt förderf anförd. När Kongl. Maj:t jämte detta öfwerwägat, att Öfwerhetens tillsyn, äfwen de strängaste Bönedagar, upphörer wid den tid, då skådespel begynnas, samt att alla slags samqwäm, gästabud och bröllop i alla tider på Sön- och Helgedagar warit anstälde; Så har Kongl. Maj:t funnit Sig föranlåten, att ifrån allmänna förbudet emot offenteliga skådespels hållande på sön- och helgedagar, tills widare undantaga Städerne Stockholm, Götheborg, Norrköping och Åbo, hwaräst de efter klockan 6 om aftonen skola wara tillåtne; dock att så wäl då som eljest i akttages, att icke något föreställes, som är ogudaktigt och kan åstadkomma förargelse. 1786 den 20 Nov. Kgl. Resol. på Presterst. Besw. 1 §. På stora Hötidsdagar, såsom förste dag Jul, Påsk och Pingst, måga inga bröllop hållas; men om någon för särdeles skäl och orsakers skuld, will i Fastan gifta sig, bör sådant icke wägras, allenast det sker i stillhet och utan allt brudebång. Wigningar och bröllop böra icke heller tillåtas, emellan predikningarne, på sön- och högtidsdagar. 1686 den 3 Sept. Kgl. KyrkoL. 14 C. 2 §, Just. W. p. 1021. Bröllop och stora graföl måge ej hållas aftonen före någon sön- eller stor helgedag, icke heller nästa dagen därefter. 1731 d. 24 Sept. Kongl. Resol. på Prestersk. Besw. 2 §, MW. 2 T. p. 915, och då bröllop om söndagen anställes, som merendels på landet sker, sådant ske i rättan tid, utan Gudstjenstens förhinder. 1687 den 17 Oct. KF. 10 §, Just. W. p. 1145. Ingen lifsfånge bör alltför nära inpå sön- och helgedagar till döden utgå. 1723 den 22 Oct. Kongl. Resol. på Prestersk. B. 13 §, MW. 1 T. p. 534; Ej heller få kroppsstraff å sön- och helgedagar wärkställas. 1688 den 28 Maij, KB. Just. W. p. 1206.

Anm. Ingen författning exsisterar, som uttryckeligen tillåter eller påbjuder, det Apothek skola hållas öpne under Gudstjensten å sön- och högtidsdagar; men sjelfwa handteringens natur fordrar en stundelig uppwaktning, emedan wissa hastiga sjukdomar och åkommor ofta ej tåla det ringaste uppskof, hwadan det ock i Läkareeden är Doctores Medicinae föreskrifwit, att oförsummeligen de sjuka sköta och till handa gå, MW. 6 T. pag. 4726, samt i Apothekares- ApotheksProvisorers och Apothekaregesällernes eder dem ålagt, att intet spara någon flit, natt och dag, att betjena de sjuke. ibid. p. 4729, 4731, 4733: med hwilke Fältskärer och Badare tyckas wara i samma praedicament. Likaledes äro Barnmorskor edeligen förbundne, att natt eller dag lämna biträde, då de därom anlitas. ibid. 11 T. p. 335. Igenom ett Kongligt Danskt Placat den 13 October 1797 äro samtelige Fiskare berättigade, att utan böter för Sabbatsbrott, utlägga deras fiskenät och garn söndagsaftnar och aftnarne före infallande högtidsdagar; men att anställa bröllop om lördagarne är Allmogen i Danemark förbudit, medelst ett Kongligit Rescript, dat. den 21 Januarii 1778, (Fogtman, l. c. 6 D. 2 B. p. 108) af det skäl, att som bröllopet tillbringas sent inpå natten, sofwa de fläste af gästerne borrt söndagsföremiddagen, och de få som äro Brudefolket till kyrkan följaktige, sofwa och snarka under Gudstjensten, till Församlingens största förargelse; hwaremot, likmätigt Kgl. Danska Rescriptet den 19 Maij 1798, (Fogtman, l. c. 6 D. 9 B. p. 504) det ej allenast är Allmogen tillåtit, att förnöja sig med dans både å offenteliga ställen och hemma i husen, ifrån klockan 5 till 10 om söndagseftermiddagarne, utan ock Concerter och Baler, under samma tid i allmännhet äro tillåtne, undantagandes sidsta weckan i Fastelagen och på den allmänna Bönedagen. I köpstäderne få, likmätigt 6 § i Kongl. Förordningen den 12 Martii 1735, inga bröllop eller stora gästabud hållas om sön- och högtidsdagar, emedan säger Lagstiftaren, wederbörande därtill beqwämligen kunna wälja en annan dag i weckan; men bönderne äga frihet att låta anställa sina bröllop och barndop på sön- och helgedagar, i följd af samma Kongl. Förordning och Förklaringen den 14 De3c. 1736, efter de fläste af dem, blott desse dagar äro ledige. Straffet för den som arbetar å söndagen, är i Danske och Norrske Lagarnes 6 B. 3. C. 3, 4 Art. samt 1, 2 §§ i Kgl. Förordn. den 12 Martii 1735, utsatt första gången till 2 lod silfwer, andra gången dubbelt, och tredje gången, om det är en handtwärkare, att nedlägga sitt handtwärk i 2 eller 3 weckor, och med arbitralt straff om det är en annan person; men för allmogen på landet första gången 4, andra gången 8, och tredje gången 16 skillingars böter, eller i brist af botum, första gången en, andra gången 2 och tredje gången 3 timars sittande i kyrkostocken, eller, som det på Danska kallas i Gabestokken. Äfwen har Kongl. Danska Regeringen, medelst sitt Rescript, dat. den 17 Januarii 1800, (Fogtman, l. c. 6 B. 10 Afd. p. 472,) i så måtto sträckt sin ömhet till Judeska Nationen, att de af denna Nation, hwilke för brott blifwit dömde till Fästning eller Tuckthus, ej allenast å alla Lördagar, utan ock å deras öfrige Högtids- och Fästedagar, äro befriade ifrån arbete. I Skriften kallad: Läsning i Blandade Ämnen, N:o 33, p. 70, gör Författaren följande anmärkning, i anledning af 3 Cap. 7 § MB. "Högst nödigt hade det warit, att Lagen i detta mål warit mera bestämd; ty sådan den nu är, har den gjordt och gör landet mera skada, än man i allmänhet ens kan föreställa sig. Den sidst förflutna hösten med sitt mäst olyckeliga bärgningswäder, är ännu i nog friskt minne, för att behöfwa beskfrifwas; men Landtmannens olycka skulle då, som ofta, rågas af en ofullkommelig och i detta fall skadelig lag. Efter flere weckors forrtfarande regn, klarnade det ändteligen på en Fredag, om Lördagen blåste äfwen något, och Söndagen war wacker; men om Måndagen började åter regnet och höll ut ännu 14 dagar. I den allmänna nöden, som man kan säga landet då stod uti, blefwo wisserligen i flere Sochnar några hundrade tunnor säd inbärgade om söndags eftermiddagen; men många tusende blefwo för lagens och högtidens skuld, orörda på åkern. I somlige Sochnar, där en eller annan Ståndsperson kunde gifwa efterdöme, följdes exemplet dristigt af böndren, och något blef bärgadt; men i de flästa stod allt stilla uti en grufwelig helgd, och meningheten fruktade att göra Gud och lagen emot, om den frälsade sin egendom. War nu, i sådan ställning, arbetet med sädens införande ett sabbatsbrott, eller war det icke? Om nu hela sochnen, hela landet hade inbärgat sin säd om söndagen, oafbrutit ifrån morgon till afton, och om till äfwentyrs wädret förblifwit wackert om måndagen och flere dagar, men en Fiscal, en Länsmann, eller någon annan Beslagskarl trodt sig af embetsnitälskan eller andra orsaker, böra beifra detta brott, och därföre stemdt til Tings hela meningheter, huru hade Domaren dömt? Om wädret förblifwit wackert på dagarne efter söndagen, så låter det ju säga sig, att arbetet tålt uppskjutas, och domaren hade icke felat, för det han pligtfält hela landet: låt wara, att han ock befriat de anklagade, så hade de likwäl blifwit dragne för Rätta, utan all slags ärsättning för sin förlorade tid. Om en Lagstiftare bor i Palats eller windskamare, så är han icke sämre för det; men då man will skrifwa lagar för Allmoge, wore det likwäl nödigt, att man något kände den, kände graden af allmänna upplysningen, fattnings och omdömesförmågan hos den största Class af samhällslemmar. Han skulle då icke undgått att känna, hwad hwarje menniska af endast allmän uppmärksamhet wid sådana och andra tillfällen funnit, willrådighet hos den ena, fruktan hos den andra, mängden litande på hwarannan, och förskräckelsen alltid färdig att tro häldre för mycket, än för litet. Han skulle då hafwa mera funnit, huru lätt det är, att med en bokstaf i lagen göra mycket godt eller mycket ondt, huru nödigt det är att lagen är bestämd, där den kan wara det, till högsta möjelighet. De gamle lagarne förbödo wäl ock all adhalwärknadh på helgomdagh, men satte wisligen ut, att hö och korn kunde at saklöso hjelpas äptir midiän aptan; den nya däremot har icke behagat nämna något därom, men i allmänhet stadgat sabbatsbrottstiden emellan klockan 4 om morgonen och klockan 9 om aftonen."

8 §.

"Krambodar, eller andre bodar, skola på Söndagar och Högtidsdagar ej öppnas til salu: mat och dricka må säljas til nödtorft, sedan Gudstjensten är förbi. Ingen hafwe macht på thessa dagar at kjöpslaga i Skjep, eller andra farkostar. Bryter någor i thessa fall; böte för sabbatsbrott, som sagdt är. Samma bot ware, ther man företager sig någon resa til lands eller sjöss i Staden eller å Landet, förr än Gudstjensten är ändad. Hwar som häst eller båt thertil utleger; böte fem daler. Är någor på resa stadd, ställe sig in til Gudstjenst i then Kyrkio, som wid wägen ligger."

P. St. Böter för Sabbatsbrott, III: 7 MB.

S. F. Ej måge Judarne på sön- och högtidsdagar öpna deras bodar till handel och köpenskap, eller sig andra göromål företaga, hwaraf förargelse ibland de Christne uppwäckas kan, wid den pligt, som Allmänna Lagen å Sabbatsbrott stadgar. 1782 den 27 Maij, Kongl. Comm. Coll. Regl. för Judeska Nationen, 25 §, MW. 12 T. p. 322. Alla mångelskor, eller andra, som på gatorne och i husen gå omkring, att sälja något, skall om sön- och högtidsdagar wara förbudit, att idka denna handtering förr än klockan fyra. 1687 den 17 Oct. KF. 4 §, Just. W. p. 1143. Infaller marknadstermin på sön- eller helgedag, uppskjutes marknaden till nästa söchnedag. 1727 d. 28 Aug. Kongl. Resol. på St. B. 37 §, MW. 1 T. pag. 719. Jämnför 14 C. 4 § i 1686 års Kongl. KyrkoL. Just. W. p. 1022: likaledes uppskjutas de stora frimarknaderne till nästa måndag, om terminen på lögerdag infaller. 1734 Den 12 Dec. Kongl. Resol. på St. Besw. 30 §, ibid. 1 T. p. 1197. De marknader, som allenast en dag påstå, få hwarken begynnas dagen före eller näst efter någon söndag eller stor helgedag; dock Städernes så kallade torgdagar undantagne, då Allmogen, efter förra wanligheten, sina waror om lögerdagen föryttrar. 1757 den 12 Januarii, Kongl. resol. på Prst. Besw. 1 §, MW. 6 T, p. 4517. Allt köp och säljande af kramwaror, så ock af allahanda drycker, ehwad namn de hafwa kunna, förbjudes å Faste- Bot- och Bönedagar, så på landet, som i städerne: skolandes både säljaren och köparen, så ofta de därmed beträdde blifwa, böta hwar sina 3 Riksdaler 16 skillingar, till treskiftes emellan nästa Hospital, de husarma i församlingen, där brottet sker, och sjelfwa Sochnekyrkan, samt böterne, i brist af botum förwandlas till 4 dagars fängelse wid wattn och bröd. 1801 den 23 Dec. Kongl. BönedagsPlacat, lika med de föregående. Alle källare och ölkrogar, undantagandes kramlådor, samt Bagare- och Hökarebodar, skola aftnarne före Bönedagarne och Lögerdagsaftonen igenslås, när det ringer till Bönestunderne. 1723 d. 23 Dec. Kgl. Resol. på Stockh. Consistorii Beswär, 6 §, MW. 1 T. pag. 607. Alla wid kyrkorne egenwilligt inrättade krogar måge alldeles upphäfwas, samt wid de krogar, som med wederbörligt tillstånd där kunna wara anlagde, såsom ock wid Gästgifwerierne, hwarken näst före eller under Gudstjensten någon öl och brännewinssäljning ske, wid 10 daler S:mts wite, så för köparen, som säljaren. 1741 den 14 Julii, Kongl. Resol. för Borgo Stift, 6 §, Wilskman, p. 337. Jämnför Kongl. Resol. på Prestersk. Besw. den 2 Martii 1660, § 3, och den 10 Dec. 1672, § 8, v. Stjernm. Riksd. Besl. 2 T. p. 1319, 1692. Sitter någon af Fiskeläget å krog under Gudstjensten sön- eller högtidsdagar; böte 10 daler. Samma lag ware ock för den, som på sådan tid öl eller brännewin säljer. 1771 den 24 Januarii, Kgl. HamnOrdn. 5 C. 3 §, MW. 9 T. p. 504. Enär Brännewinsminuteringen å landet åter warder frigifwen, skall densamma tills widare tillåtas wid Gästgifwerierne och uppå behörigen privilegierade Krogar; men skulle emot förmodan desse icke kunna afsätta det quantum brännewin orten till sin förtäring behöfwer, och flere krogar eller minuteringsställen därigenom för längre eller korrtare tider blifwa nödwändiga; så skola dock inge sådane öpnas wid kyrkorne, undantagandes uppå Gästgifwaregårdar, som där bredewid belägne äro. 1786 den 20 Nov. Kgl. Resol. på PresteSt. Beswär 2 §. Inga krogar måge å landsbygden tålas nära intill kyrkorne eller å kyrkowall; Och däräst några sådana skulle wara inrättade i de Byar, inom hwilka kyrkorne äro belägne, bör i akttagandet af tiden för deras tillslutande och öpnande, af Kronobetjente och kyrkornes Sexmänn noga bewakas. 1793 den 26 Febr. Kgl. Placat. Wid kyrkorne på landet och inom en fjerdedels mil däromkring, må uppå sön- och helgedagarne, hwarken å Gästgifwaregård, eller Wärdshus, eller af eho det wara må, något brännewin i större eller mindre partier försäljas. Bryter någon häremot, böte första gången 6 Riksdaler 32 ss, och särskilt för sabbatsbrottet. Sker sådan förbrytelse andra gången eller flera resor, böte hwarje gång 13 Riksdaler 16 ss; och sitte dessutom den brottslige en söndag i stocken wid kyrkodörren, såsom den där gifwit anledning till sabbatens ohelgande och sedernas fördärf. 1801 den 24 Nov. KF. 24 §. Sedan teckn till Gudstjenst gifwit är, skall, intill dess den slutad blifwit, all waruförsäljning och tractering inom Läger eller Skepsbord upphöra. Den häremot bryter; böte 3 Riksdaler 16 ss, hälften till angifwaren och hälften till Krigsmannshuset. Är han af Krigsstaten; straffes arbitraliter. 1798 den 31 Martii, Kgl. KrigsArt. 1 Cap. 7 §. Det Lego och Tjenstehjon, som under allmänna Gudstjenstens påstående i Städer och å landet, sitter på källare, krog eller sådant ställe, där oskickeligit lefwerne, spel och dryckenskap hålles, hafwe förste gången förwärkat halfwa årslönen, som angifwaren hemfalla bör; men där en sådan flere gångor därmed beträdas skulle; stånde då husbonden fritt, att sjelf utgifwa honom till krigstjensten, enär han af wärfware ej strax anträffas kan, men qwinfolk ware därföre till publiquet arbete förfallit, och böte äfwenwäl den, som slike personer, under deras borrtowaro öfwer nättren, understå sig att hysa, 10 daler S:mt, angifwarens ensak. 1739 den 21 Aug. Kongl. TjenstehjonsOrdning, 7 Art. 9 §, MW. 2 T. p. 1596. Jämnför 17 §, 8, 9, 10 mom. i KF. om Wärfn. den 7 Apr. 1802. På sön- och högtidsdagar skola i städerne, alla krogar, källare och Caffehus wara tillslutne till klockan 4 om eftermiddagen från klockan 7 dagen förut, dock store Bönedagar ej härunder begripne, hwarmed efter BönedagsPlacaterne kommer at tförhållas. 1733 d. 6 Sept. Öfwerståth. Kunng. MW. 2 T. p. 1029; och ingen utom dem, som där gästa och spisa, under denne tid där inlåtas, wid 10 daler S:mts wite. På alle öfrige dagar, ifrån den 1 Augusti till den 1 Maij, böra de wara tillslutne klockan 9 om aftonen, och ifrån den 1 Maij till den 1 Augusti klockan 10 om aftonen. Hwar och en wärd på Wärdshus och förenämnde ställen, bör förut warna sine gäster, att i rättan tid taga deras afträde, och må icke öfwer samma tid, något af starka drycker till dem försäljas, efter förra Förordningar; ej eller måge gästerne öfwer tiden sitta qwar, emot wärdens åtwarning, wid 10 daler S:mts böter. 1733 den 17 April, KF. 7, 8 §§, M. W. 2 T. p. 999, 1000. Hwiken dräng, eller annan lätting, som efter klockan 6 om aftonen för instundande högtid, sön- eller helgedagar, men efter klockan 10 om aftonen de öfrige dagar i weckan, warder funnen på någon källare eller krog, den skall wara till krigstjenst förfallen, där han då af wärfwaren, eller dess utskickade, därstädes träffad warder. 1736 den 27 Oct. KB. och den 28 Januarii 1737, Öfwerståth. Kunng. MW. 2 T. p. 1330; Och den gesäll, som häruti sig förser, plikte förste gången 10 daler S:mt, andra gången dubbelt, till treskiptes, eller i brist af botum, med fängelse wid wattn och bröd efter Lag; men om han tredje resan uti bemälde förbudne tid låter finna sig på krogar eller källare öfwa dryckenskap, må han ej få lösa sig med tredubbla böter, utan ware till krigstjensten förfallen, hwaruti han då, efter laga ransakning och dom, owägerligen träda skall. 1739 den 12 Apr. Kongl. Resol. på St. Besw. 4 §, MW. 2 T. p. 1449. Straffet, som i Förordningen emot Swalg och Dryckenskap af 1733 utsättes emot nattsamqwämen på källare, de så kallade härbergen, krogar och caffehus, i anseende till Stockholms Stad och hwad till dess besynnerliga Jurisdiction hörer, skärpes sålunda, att den wärd, som tillåter något sällskap på bemälte ställen, öfwer den däri utsatte tid, skall första gången wara förfallen till 10 daler S:mts wite för hwar gäst, andra gången dubbelt, och tredje gången förlustig af Taperiansrättigheten. Gästen böte första gången 10 daler, andra gången 20, tredje gången 30 , och så widare; men drängar och flere dylike personer, ware strax förfallne till krigstjensten, om de äro af den beskaffenhet att de kunna därwid brukas: i annor händelse straffas de, som förbemält är. 1737 den 5 April, KF. 2 §, MW. 2 T. pag. 1323. Jämnför Öfwerståth. Kunng. den 18 Dec. 1746, MW. 3 T. p. 2363. Förenämnde utsatte tid till krogars öpne hållande förkorrtas således, att de böra ifrån den 1 Nov. till den 1 Martii tillslutas klockan 8 om aftonen. Harjämte Förklaringen öfwer 4 § i 1731 års Kongl. Förordning om wärfningar, som stadgar, att dräng eller gesäll, som efter klockan 6 om aftonen för instundande högtid, sön- eller helgedagar, och efter klockan 9 de andre dagarne warder funnen på någon källare eller krog, skulle wara till krigstjenst förfallen, ändras, så att den dräng, som där befinnes hafwa sin ständiga spisning och ej beträdes under dryckenskap, icke må räknas under förenämnde Förordning om Wärfningar. 1762 den 16 Febr. KB. 1763 den 4 Febr. Öfwerståth. Emb. Kunng. MW. 7 T. p. 5539. Tiden på hwilken Wärdsställen för Ståndspersoners betjente och drängar få å sökne, samt sön- högtids- och bönedagar hållas öpne och där spisning tillåtas, utsättes å sidstnämnde dagar från klockan 6 till 8 om aftonen, och å de öfrige dagar så länge det är lofligt, att hålla krogarne öpne. 1763 den 23 Martii, KB. och den 19 April s. d. Öfwerståth. Kunng. MW. 7 T, p. 5602. På sön- eller högtidsdagar tillåtes ingen, utan i högsta nödfall, under Gudstjensten, att anträda resor till sjöss eller lands. Brytes häremot, böte den resande 10, och den som båt eller häst leger 15 daler S:mt. 1734 den 12 Dec. Kongl. Gästg. Ordn. 17 §, MW. 2 T. p. 1143. Landsbetjente måge ej om sön- eller helgedagarne, under eller efter Gudstjensten, i Stockholm anhållas, eller sedermera wid StadsRätterne tilltalade blifwa, när de för Wakten eller Upsyningsmännerne hafwa att uppwisa Landshöfdingens skrifteliga Ordres eller något annat teckn, hwarom emellan Öfwerståthållaren och Landshöfdingen öfwerenskomit warder, att de äro uppå hans befallning uti publique ärender eller resor stadde. 1728 den 16 Oct. KB. till Öfwerståth. Då ej synnerlig angelägenhet det fordrar, får icke mannskap commenderas, att till marcher, möten eller arbete, uppbryta uppå sön- och högtidsdagar. 1770 den 27 Julii, KB MW. 9 T. p. 429. På sön- och helgedagar må, efter slutad Gudstjenst, Indelnings och Rotebåtsmännens samt LandtArmeens tågande forrtsättas. 1789 den 31 Martii, KF. 14 §. Jämnför Kongl. Resol. på Prstersk. Besw. den 23 Dec. 1747 § 1, och den 12 Januarii 1757, § 1, MW. 3 T. p. 2488 och 6 T. p. 4517.

Anm. Medelst ett Parlaments i Dijon Påbud af den 12 Januarii 1718 blef, på den grund, att winkällare egenteligen woro inrättade för resande, och för att därifrån hämta winer till hushållens behof, alla gifta personer, jämte deras barn och tjenstefolk, förbudit, att besöka de i detta Parlaments område, befintelige winkällare, wid 50 Livres wite så för wärden, som för hwardera af hans gäster; Och igenom Kongliga Placatet den 4 Januarii 1724, förböds i hela Frankrike, att besöka Winkälare, Krogar, Caffehus, Spisqwarter, eller att där försälja drycker och mat längre, än till klockan 8 eftermiddagen om winter och kl. 10 om sommartiden. Föröfwades under dryckenskap något brott, ursäktades det icke därigenom, utan borde särskilt straff följa för brottet och för öfwerlastandet. Se Code de la Police, 1 T. p. 54, 56, 57. L'Abbé Jaubergs Diction. Raisonné des Arts & des Metiers, Art. Cabaretier. Emot 3 B. 9 Cap. 1, 2 Art. i Danska och Norrska Lagarne, samt Kongliga Rescripterne den 1 April 1741 och 10 Oct. 1742 (Laurids Fogtmans Saml af Rescripter, 4 T. 2 B. p. 177,) få i Danemark inga Marknader hållas på Sön- och Helgedagar, Måndagar och Lördagar, samt wid warans förlust och wite af 40 lod silfwer, ingen köpslagan drifwas å helgedag; Börandes, i förmågo af 3, 4 §§ i Kongl. Förordn. den 12 Martii 1735 alla Win- the- Caffe- Brännewins- och Ölhus i Städerne och krogar på landet, wara tillslutne ifrån klockan 9 aftonen nästföre hwarje helgedag, till klockan 5 om aftonen den påföljande sön- eller helgedagen, samt till förekommande af onödiga lustresor under Gudstjensten, Stadsportarne wara slutne till klockan 4 å sön- och högtidsdagar. Igenom ett sednare Kongligt Danskt Placat af den 26 Sept. 1736, och dess 2 § äro till och med Bryggarne förbudne, wid wite såsom för Sabbatsbrott, att före eller eftermiddag, å sön- eller högtidsdag, på kärra, kälke eller ehwad sätt som häldst, föra dryckeswaror till de inom eller utom Köpenhamn belägne krogar.