Liljecronas hem/Kapitel 10

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Speciedalern
Liljecronas hem
av Selma Lagerlöf

Finnprästen
Smeden från Henriksberg  →


[ 156 ]

FINNPRÄSTEN.

DET VAR som förgjort. Maja Lisa kunde inte låta bli att tänka på söta mor. Hela morgonen hade hon henne i tankarna, och fast hon visste henne vara i fullt arbete med ljusstöpning på Lövdala, kunde hon inte hjälpa, att hon spratt till, var gång någon öppnade en dörr, i rädsla att söta mor skulle komma in genom den och se hur illa hon bar sig åt.

För tänk, om söta mor visste, att hon hade sovit ända till åtta på morgonen! Och än mer: att moster hade varit så huld mot henne, att hon hade kommit och bjudit henne kaffe på sängen, fastän allt kaffedrickande var förbjudet av Kungl. Majestät! Söta mor, som var så noga, att man skulle följa alla förordningar! Hon hade nog blivit så upprörd, att de röda fläckarna hade börjat brinna på kinderna.

Eller tänk, om söta mor hade sett hur moster denna dagen lämnade allt arbete för att sitta på bänken mellan fönstret och det breda storstugubordet och prata med Maja Lisa! Eller om hon hade hört hur moster skrattade, då systerdottern berättade om söta mor och alla hennes bedrifter! [ 157 ]För nu, då Maja Lisa var utvilad, var hon ingen pipesill längre, utan hon gjorde bara narr av alla sina besvärligheter. Söta mor hade nog väntat, att denna mostern skulle vara likadan mot Maja Lisa som hon själv. Hon skulle ha blivit rätt förtretad, om hon hade kommit underfund med hur hon tagit miste.

Men inte hade det varit så farligt, om söta mor hade fallit över Maja Lisa, när hon var ensam med moster. Hade hon kommit ett stycke fram på dagen, kunde det ha slagit värre ut.

Mitt på förmiddagen svängde en resande in på gästgivargården. Maja Lisa skyndade att vända sig mot fönstret och såg en lång, vacker karl stiga ur en liten, grönmålad släde. Han var klädd i hemvävda vadmalskläder, så ljusa, att de nästan var vita, och hade ingen päls, men det syntes av det frimodiga sätt, varpå han skakade hand med gästgivarn, att det var en herreman.

Moster var så van vid resande, att hon inte en gång brydde sig om att se ut. Maja Lisa måste be henne vända sig mot fönstret och tala om vem den vackra karlen var.

Det var så lyckligt, att moster kunde ge henne besked. Han, som stod därute, jo, det var minsann prästen i Finnerud, pastor Liljecrona.

Söta mor skulle just ha varit där för att se hur Maja Lisa ryckte till, då hon hörde namnet på den främmande. Moster märkte det också och blev nyfiken, men det gjorde ingenting, för hon var sådan, att Maja Lisa gärna berättade för henne [ 158 ]om drömpannkakan och drömmen. Den historien hade det varit omöjligt att berätta för söta mor. Hon skulle bara ha gjort en föraktlig knyck på nacken åt alltsammans.

Moster däremot tog den på fullaste allvar. »Det vore inte det sämsta för dig, om du kunde få honom,» sa hon. »Inte nog med att han är vacker, utan han är också en riktigt präktig karl.»

Maja Lisa blev ganska förvånad. Inte kunde moster mena, att hon skulle gifta sig med prästen i Finnerud? Det låg så långt upp i norr, ändå längre bort än Västmarken. Och där bodde ju inga andra än finnar, som hade flyttat dit för ett par hundra år se'n och inte kunde tala svenska. För Maja Lisa var Finnerud så främmande, som om det hade legat överst i Lappmarken.

Men moster lugnade henne. Hon skulle inte vara rädd för att behöva bo i Finnerud. Pastor Liljecrona hade varit präst där i elva år, men nu skulle han troligen flytta därifrån och bli kyrkoherde i Sjöskoga.

Då började Maja Lisa förstå varför moster hade blivit så ivrig. Hon, som var gammal prästdotter, visste nog, att Sjöskoga var det bästa pastoratet i stiftet.

Men Maja Lisa brydde sig egentligen varken om Finnerud eller Sjöskoga. Hennes man måste vara präst i Svartsjö och bo på Lövdala.

»Ja, så säger du nu, men bara den rätte kommer, frågar du varken efter gård eller socken.»

Moster talade så allvarligt, att Maja Lisa måste [ 159 ]än en gång vända sig mot fönstret och se ut. Verkeligen var inte prästen mycket vacker med sin ståtliga figur och sina blixtrande, blå ögon. Han hade en hög, glad röst, som hördes ända in. Gästgivarn stod och hörde på honom med en belåten min, och från stall och loge skyndade hans drängar fram för att spänna från hästen.

»Se, hur de kommer från alla håll! Det märks, att det är Finnerudsprästen, som är ute. Honom tycker alla om. Vi ska väl tro, att han inte far genast, utan stannar en stund, så att du får tala ett par ord med honom.»

Moster hade knappt sagt detta, förrän dörrn gick upp och prästen kom in till dem.

Redan då han stod på tröskeln, ropade han, att gästgivarn hade bett honom gå in i den fina saln, men inte ville han sitta där ensam. Mor Margreta hade väl ingenting emot, att han kom in till henne i storstugan? Han fick kanske vänta rätt länge i gästgivargården. Hans bror, förvaltarn på Henriksberg, hade stämt möte med honom här, men han var inte kommen. Visste inte vad som stod på, hade fått budet med en skidlöpare sent i natt och rest hemifrån tidigt i morse. Bruksförvaltarn borde egentligen ha varit här före honom.

Ordena kom som en ström. Moster gick emot honom för att hälsa, och Maja Lisa tänkte, att hon var visst likaså glad åt honom som karlarna därute. Äntligen fick moster ordet för att säga honom, att han kunde sitta i storstugan, så länge [ 160 ]han ville. Det blev inte många gånger till nu, som han kom den vägen fram. Hon fick lov att lyckönska honom till det stora gället, som han skulle ta emot, fast det blev en saknad för henne att inte mer få se honom.

Han gjorde en otålig rörelse. »Jag vet inte hur jag ska göra, mor Margreta. Jag tror jag får avsäga mig alltihop. Men vad tus… Nej, jag ska väl inte svära, jag, som är präst!»

Han hade ropat till så för intet annat än det, att han hade fått syn på prästdottern. Hon hade hela tiden suttit kvar på fönsterbänken, och inte förrän nu hade han lagt märke till henne.

Han gjorde Maja Lisa inte litet förlägen, då han gav sig till att fråga med hög röst: »Vad är det för grannlåt, som ni har fått i huset, mor Margreta?»

Moster talade om vem hon var, men han uppförde sig inte mera passande fördenskull.

Ja, det kunde han just tro, att detta var en av de vackra prästdöttrarna från Lövdala. Det var då väl, att han till sist fick se henne. För alla de gånger, som han hade bett mor Margreta, att hon skulle bjuda honom tillsammans med systerdottern, så att han skulle få veta om det var sant, vad folk sa om henne!

Maja Lisa blev inte bara förlägen, utan riktigt skrämd. Det gick inte an att sitta och höra på sådant. Söta mor… Men det var ju sant! Söta mor höll på att stöpa ljus på Lövdala.

[ 161 ]Moster såg nog, att hon blev ängslig. Hon sökte få honom från att molstirra på Maja Lisa.

Det var väl inte möjligt, att han ämnade avsäga sig Sjöskoga? sa hon. Han måtte väl vara glad att ha fått ett så stort pastorat vid så unga år. Hon hade hört, att det bara brukade vara gamla gubbar, som kunde komma åt ett så fett köttstycke.

Han ryckte på axlarna. Det hade ju aldrig varit hans mening att komma dit. Lyckan hade varit honom alltför huld. Han hade varit nöjd, som han hade det.

Men sökt hade han ju?

Åja, det var alla de där släktingarna, som hade legat över honom.

Nu hade han glömt Maja Lisa så väl, som om hon aldrig hade funnits. Han tänkte bara på sitt, medan han gick fram och tillbaka på golvet med rynkad panna och med mycken häftighet i rörelserna. Han hade en lång lock över pannan, som han fattade om med handen och ställde rätt i vädret och sedan lät falla ner igen. Han tycktes då alls inte vara noga med sitt utseende, fast hon måste bekänna, att han var så vacker, att han tog sig bra ut, hur han än bar sig åt. Äntligen stannade han framför moster och frågade om han finge be henne om ett råd. För han hade tänkt så mycket fram och tillbaka nu. Han visste varken ut eller in.

Vid detta reste Maja Lisa på sig. Hon tyckte, att hon inte borde sitta och höra på hans [ 162 ]hemligheter. Men han var en sådan, som hade ögon i nacken. Så fort som han märkte, att hon rörde på sig, bad han, att hon skulle bli sittande. Det var en sådan glädje att ha något vackert att titta på.

Tänk, att hon redan hade blivit så van vid honom, att hon inte en gång rodnade! Men det var heller alls intet att bli generad för. Hon märkte nog, att han såg på henne alldeles som på en vacker docka. Föll honom visst inte in ett ögonblick, att den dockan kunde både höra och tänka.

När han nu började tala med moster, slog han sig ner på det breda bordet med ryggen åt prästdottern. Hon trodde, att hon var alldeles borta ur hans tankar. Men rätt som det var, satt han grensle över en stol och stirrade på henne.

Nå, nu ville han för det första fråga om mor Margreta hade hört något om det myckna bekymmer, som han hade gjort folket i Finnmarken, alltifrån han kom dit. Visste hon det, att redan första gången han predikade i Finnerudskapellet, hade finngubbarna och finngummorna suttit och undrat vad han kunde ha gjort för ont, som hade blivit skickad upp till dem?

Moster ville svara, men han gav henne inte tid. Jo, det var sant, att de hade undrat just på detta, och de hade kanske haft skäl till det. De visste vad de hade för ett boställe att bjuda sin präst, och vad han fick för lön hos dem, och de hade klart för sig, att de inte kunde få andra [ 163 ]präster än just sådana, som ingen annan ville ha. Och när de nu hade fått se honom…

Den ståtliga karlen avbröt sig och visste inte hur han skulle fortsätta, men moster fyllde ut meningen åt honom.

»De tyckte väl, att pastorn var för ung och vacker för att komma upp till dem.»

Han tog vid igen med full fart. Nå, de såg ju, att han inte var lastgammal, och fast de inte förstod vad han sa, eftersom han talade svenska, så hörde de ju, att han kunde både tala och sjunga. De kom sams om, både gubbar och gummor, att han var en sådan, som borde bo i en prästgård med höga rum och stora glasfönster, och att han aldrig skulle ha flyttat upp till dem, om det inte hade varit något fel på honom.

»Var kanske inte så lätt att tro annat heller.»

»Nej, det var väl inte det. Och inte förr for någon av dem ner till svenskbygden för att sälja björnhudar och fårskinn, än de gav honom i uppdrag att ta reda på vad det var för ett fel med prästen.»

Han sprang upp från stoln och gick fram och tillbaka på golvet. Var visst än i dag upprörd över detta. Moster bara skrattade och frågade om de utskickade hade fått reda på något.

»Ah! Vad skulle de få reda på? Visste ingenting annat, när de kom tillbaka, än att det var på egen begäran, som han hade blivit skickad upp till Finnerud.

»Finngubbar och finngummor var lika kloka [ 164 ]som förut, de. Omöjligt förstås för någon att tänka ut, att han hade kommit till dem, därför att de var övergivna och försummade och skilda från sitt eget folk. Måste förhålla sig på något annat sätt.»

»De är så kloka däruppe i Finnmarken, ser pastorn. En får inte räkna för noga med dem.»

»När de nu hade hört så säkert, att han inte hade gjort något ont, fick de ju lov att tro detta. Men de nöjde sig inte, förrän de hade hittat på en förklaring efter sitt eget huvud. Han hade nog kommit upp till dem bara för att få övning och vana i kallet. Skulle säkert flytta sin väg, så snart som han kände sig hemmastadd på en predikstol.»

»Och så fick de inte rätt i det heller!»

»De fick inte det, nej. Nu har jag varit där i elva år.» Han skrattade harmset. »Men än i denna dag kan de inte låta bli att fundera på mig. Det finns inte en herreman 1 socknen, och om jag hade gått och jämrat mig över min ensamhet, så skulle de ha förstått mig. Och om jag hade stängt mig inne i prästgården med mina böcker som sällskap, så skulle de ha förstått det med. Men en präst, som jämt var ute, och som var nöjd att umgås med bara finnbönder! En, som ville ha reda på hur de skötte myrslåtter, och hur de brände fall, och som gick med dem på jakt, en så'n präst kunde de inte bli kloka på.»

Han satt nu åter grensle på stoln och svängde den runt ett varv, så att han kom öga mot öga [ 165 ]med Maja Lisa. Men han fortsatte att tala med moster.

När han hade gått i Finnerud något år, hade han en söndag tagit sig till att predika på finska. De hade gråtit i kyrkan, varenda människa, så tagna hade de blivit. Och hade visst inte kommit sig för, en enda av dem, att fundera över honom, förrän gudstjänsten var slut. Men bara de hade kommit ur kyrkan, hade de börjat på det gamla sättet. Vad kunde prästen ha för mening med att tala på finska? De hade gått till Petrus, som var dräng i prästgården, och hört sig för. Hade han förstått om prästen önskade sig en ny prästgård? Pekka hade aldrig märkt annat, än att prästen var nöjd med att bo i en vanlig finnstuga med bara ett rum och eldstad utan skorsten, så att man måste öppna en lucka i taket för att släppa ut röken. Och de fick gå sin väg utan att begripa mer än förut. Man kunde ju bli trött på sådana, kunde man inte?

»Pastorn ska veta, att vi härhemma har inte alltid varit så bra mot de där främmande.»

Inte kunna begripa en så enkel sak, som att man vill dem väl! De skulle ha varit riktigt belåtna, om han hade satt på sig en bedrövad min, som om han hade sörjt över att förnöta den sköna ungdomstiden bland fattiga finnbönder. Det gjorde dem oroliga, att han såg nöjd och glad ut.

Ett år hade han talat vid några finnbarn, att de skulle komma till honom och läsa svenska för att inte vara så hjälplösa som föräldrarna vid ting [ 166 ]och marknader nere i svenskbygden. Men när finngummor och finngubbar hörde, att barnena började tala svenska, kom den gamla oron upp i dem. Och så tvärt till Pekka. Kanske att prästen ville ha större lön? Pekka lät dem veta, att han aldrig hade hört annat, än att prästen var nöjd med en lön, som inte var större, än vad en dräng hos en svensk bonde hade. Pekka var den enda däruppe, som hade en smula förstånd.

På samma sätt hade det gått, då han hade lärt finngummorna att odla lin. Han hade följt med dem och visat dem alltsammans, hade själv både sått och häcklat och skakat. Men när de hade hunnit så långt, att de hade eget lin att spinna i finnpörtena, då hade den gamla oron kommit tillbaka. Varför hade prästen lärt dem att odla lin? Det var omöjligt att begripa. De fick lov att ta sin tillflykt till Pekka igen. Det var väl inte så, att prästen ville ha en ny väg fram till prästgården? Pekka svarade, att husbonden var nöjd med den väg, som han hade, fast den var så gropig och backig, att det knappt var möjligt att komma fram där med häst annat än på vinterföre.

Åja, sådant var retsamt, det förstod mor Margreta. Kanske det var för detta, som han hade sökt sig därifrån?

Det hade gjort sitt till. Han hade funnit det tråkigt, att han aldrig kunde vinna deras förtroende. Men mest hade det väl varit, för att modern jämt hade legat över honom med böner, hon och hela släkten. De var lika omöjliga, de, som [ 167 ]finnbönderna. Skrev oupphörligen till honom, att han förspillde sitt liv. Frestade honom att söka sig söderut, så snart som ett något så när anständigt pastorat blev ledigt. Det hade nog tröttat honom, men förut hade han inte frågat efter dem, för han ville göra sin gärning. När så Sjöskoga…

Han avbröt sig, gick och ställde sig mitt framför prästdottern och såg på henne.

En sådan som hon, sa han eftertänksamt, kunde han förstås aldrig få, om han stannade i Finnerud.

Det var då tydligt, att han tyckte, att hon var vacker. Men det var ingenting mer heller. Han bara såg på henne som på en livlös bild. Inte en gång söta mor kunde ha funnit det minsta spår av ömhet i de långa blickarna, som han gav henne.

Strax därpå började han igen att tala om sina bekymmer.

När den gamla änklingen prosten Cameen i Sjöskoga hade dött nu i somras och pastoratet hade blivit ledigt, så hade det fallit honom in, att han skulle söka. Han tyckte, att han kunde göra sin mor den glädjen att lämna in sin ansökan, eftersom det ingen fara var, att det kunde leda till något. Sjöskoga brukade alltid bli bortgivet till någon gammal professor eller skolpräst, som sökte direkt hos kungen. Hade också gärna velat se vad de skulle göra för min i Finnerud. Men det var i alla fall mest av okynne, som han reste ner till Karlstad med sina handlingar.

[ 168 ]Han blev tvehågsen många gånger, medan han var på vägen. Folk skulle kanske göra narr av honom. Det var för tilltagset av en Finnmarkskaplan att söka det stora pastoratet. Tänkte så, att han ändå kunde resa in till Karlstad, när han var på väg. Skulle inte lämna fram sina papper, förrän han hade tagit reda på vilka andra det var, som sökte.

Resan drog ut längre, än han hade trott, och han kom till staden, nätt och jämnt en timme innan ansökningstiden var ute. Hade bara tid att sätta in hästen, sedan måste han skynda upp i konsistorium.

När han kom i trappan, blev han så ångerköpt igen, att han höll på att vända.

Men konsistorienotarien var ju en god vän till honom, och när han nu ändå var där, ville han gå in och hälsa. Sjöskoga skulle han inte nämna. Han kunde säga, att han hade farit ner till Karlstad för att träffa mor.

Knappt hade han stuckit in huvudet genom dörrn, förrän konsistorienotarien ropade mot honom: »Se, här kommer äntligen en för att söka Sjöskoga! Jag har väntat på bror under hela ansökningstiden.»

Först hade han trott, att den andre bara skämtade med honom, och han sa ifrån, att han hade kommit till staden för att råka mor. Hur kunde bror tro, att han skulle söka Sjöskoga? Han var väl inte så bortkommen, att han inte visste, att [ 169 ]Kungl. Majestät skulle ge Sjöskoga till något gammalt lärdomsljus från Uppsala eller Lund.

»Det måtte ni inbilla er allihop,» sa konsistorienotarien. »Ni är så missmodiga, att ingen vågar sig på att söka. Men det är andra tider nu, än då förra kungen levde. Jag blev glad, då bror kom, för jag har inte fått in mer än två ansökningar. En till borde vi ha åtminstone. Kom nu fram bara med papperna!»

På det sättet hade han blivit narrad att lämna in sin ansökan. När han kom hem, gick han ett par dar och undrade om detta skulle få någon framgång. Men snart var han inne i de vanliga sysslorna och hade glömt alltihop, då han en vacker dag fick en skrivelse från konsistorium. Han var uppförd i tredje förslagsrummet, och om några veckor skulle han fara till Sjöskoga och hålla provpredikan.

Han hade inte blivit glad, nej, inte ett ögonblick. Hade helst velat ta tillbaka sin ansökan, men gjorde det inte, därför att han inte ville, att det skulle sägas, att han var rädd för att predika i en socken, där det fanns så många myndiga bönder och så mycket herrskap. Mor Margreta visste ju, att han var av en gammal prästsläkt. Han ville inte, att man skulle tro, att han var sämre än far och farfar. Han for alltså och provade, och åhörarna satt ju rätt andäktiga i kyrkan. Men inte visste han vad de tyckte. När han for hem, var han ganska glad. Nu var väl den här historien äntligen slut. Men strax före jul [ 170 ]hade han fått underrättelse, att det hade varit val, och att han hade fått alla rösterna.

Han sa detta med en så bekymrad min, att mor Margreta måste skratta.

Om han nu rakt inte ville, kunde han ju ta tillbaka?

Det var väl det han hade försökt att göra, men då kom det brev från själva biskopen, med uppmaning att han skulle stå kvar. Han hade allt hopp att bli utnämnd. Och mor hade fått nys om saken och skrev och tiggde och bad, att han inte skulle kasta bort sin lycka. Och inte bara mor, utan bröder och systrar och kusiner. Han hade aldrig vetat, att han hade en så stor släkt.

»De hade ju också rätt, förstås. Inte kunde pastorn bli — —»

Han avbröt henne. Nu nästan sprang han över golvet och tryckte de knutna nävarna mot pannan i ett slags sorglustig förtvivlan. Det var ju dessa välsignade finnbönderna! Visste mor Margreta vad de hade tagit sig till? När de hade fått höra, att han kunde komma att flytta, hade de fällt timmer i skogen och kört fram till prästgården för att bygga ett nytt boställe. Hans lön hade de inte ökat på, men de gjorde på annat sätt. En dag låg en ny älghud i hans släde, en annan gång fann han en smörbytta utanför sin dörr. De sa just ingenting, när han råkade dem, men då han stod i predikstoln, hade de blickarna fästade på honom, både stora och små, och han förstod, att de tänkte, varenda en: »Inte kan du vilja [ 171 ]överge oss? Då hade det varit bättre, att du aldrig hade kommit.»

Så att nu visste han äntligen, att de ville ha honom kvar. Han kom fram till moster, satte sig bredvid henne och tog hennes hårda, arbetsbrutna hand i sin. »Tänk, mor Margreta,» sa han så vackert och innerligt, att både moster och Maja Lisa fick tårar i ögona, »om någon skulle komma till er och säga, att ni fick flytta till ett stort herrskapsställe på det villkoret, att ni skulle lämna den här gården och allt, som ni här har ställt med i hela ert liv! Hur skulle ni då göra?»

Men vad moster hade ämnat svara, fick ingen veta, för Maja Lisa kunde omöjligt hålla sig stilla längre. Hon rusade fram till prästen med kinderna i brand och rösten darrande av iver och utropade, att visst skulle han stanna i Finnerud. Varför skulle han flytta till Sjöskoga? Där kunde de nog bärga sig honom förutan. Han, som hade gjort så mycket för finnbönderna, att han bara kunde tänka sig att flytta ifrån dem!

Hon skulle ha hållit på länge ännu, om det inte hade fallit sig så, att någon i detsamma hade tagit i dörrn. Då kom hon av sig, och fastän det inte var söta mor, utan bara en av pigorna, blev hon stående helt förvirrad och kunde inte fortsätta.

Men den unga prästen hade förstått hennes mening. Han sprang upp och kom emot henne. Han sträckte ut armarna. Det såg ut, som om han hade velat ta henne i famn, men han fattade [ 172 ]bara båda hennes händer och tryckte dem mellan sina. »Mamsell Maja Lisa, käraste mamsell Maja Lisa!» sa han med mycken värme. »Mamsell Maja Lisa är den första av mitt eget stånd, som tror, att jag gör någon nytta däruppe. Jag tackar av allt mitt hjärta. Visserligen, visserligen ska jag ― ― ― ―»

Han avbröt sig i detsamma, som han skulle ge sitt löfte. Rösten stockade sig i hans strupe, händerna ryckte till, och då prästdottern förvånad såg upp i hans ansikte, märkte hon, att varje dess drag skälvde av den starkaste lidelse. Han vände sig bort, gick ett slag över golvet och kom tillbaka för att böja sig ner mot henne och säga med en röst, som gjordes otydlig av hans stora upprördhet: »Jag ska avsäga mig, om jag förmår. Om jag inte förmår, är det mamsell Maja Lisas skuld.»